Source:
La reine Christine de Suède et sa correspondance avec le cardinal Azzolino, article written by G. Valbert (Victor Cherbuliez) for Revue des deux mondes, LXIXe année, quatrième période: tome cent cinquante-troisième, pages 205 to 211, 1899; original at Lyons Public Library (Bibliothèque jésuite des Fontaines)
The article:
LA REINE CHRISTINE DE SUÈDE
ET SA
CORRESPONDANCE AVEC LE CARDINAL AZZOLINO
—
Les élèves des écoles primaires savent que la fameuse reine Christine de Suède abdiqua à l'âge de vingt-huit ans [sic], qu'au grand scandale de la Scandinavie et à la grande surprise de l'Europe cette fille de Gustave-Adolphe se convertit au catholicisme et alla finir ses jours à Rome; ils savent aussi qu'au cours d'un voyage en France, elle fit assassiner Monaldesco dans une galerie du palais de Fontainebleau. Ceux qui ont approfondi son histoire savent beaucoup d'autres choses encore; mais ils ne sont pas sûrs de savoir exactement quelle sorte de femme était Christine et quel jugement il faut porter sur elle.
Il n'est pas de reine dont ses contemporains et la postérité aient parlé plus diversement: «On lui a prodigué les louanges, et le blâme ne lui a pas été épargné», nous dit son dernier biographe, M. le baron de Bildt, ministre de Suède et Norvège à Rome. «En général cependant, les opinions lui ont été peu sympathiques. Les protestans ne lui ont pas pardonné sa conversion, et les catholiques lui ont reproché d'avoir trompé leur attente en ne devenant pas une sainte. Elle a froissé les Suédois par son manque de patriotisme et les Italiens en se refusant à respecteur leurs traditions... Elle a surtout excité l'étonnement; elle a traversé l'Europe comme une énigme vivante, ne laissant après elle que le souvenir d'une apparition excentrique et mystérieuse.» M. de Bildt, à qui je ne reprocherai que de s'être montré bien sévère pour quelques-uns de ses prédécesseurs, s'est appliqué à deviner cette énigme. Il n'a pas écrit une biographie en forme, il s'est contenté de retracer les grandes lignes de l'histoire de Christine après son abdication, en étudiant et débattant les principales questions qu'on a soulevées à son sujet, et, à l'aide d'une correspondance inédite, il nous fait pénétrer plus avant dans la connaissance d'un caractère étrange, difficile à déchiffrer (Christine de Suède et le cardinal Azzolino: lettres inédites (1666-1668), avec une introduction et des notes par le baron de Bildt. Paris, 1899; librairie Plon.). Mais il ne se pique pas d'avoir éclairci tous les points obscurs. A vrai dire, il y a un fond de mystère dans la nature humaine, et ce ne sont pas seulement les reines de Suède qui donnent matière à controverse. Passant notre vie avec nous-mêmes, nous nous flattons de nous connaître, et nous mourons sans avoir entièrement débrouillé notre chaos.
Les admirateurs de Christine l'ont représentée comme une femme d'une intelligence supérieure, qui, passionnée pour les arts, les sciences et les lettres, «aima mieux commercer avec des hommes qui pensent que de commander à des hommes sans lettres et sans génie.» Ils admirent en elle une jeune reine donnant à l'univers l'exemple mémorable du mépris d'une couronne, renonçant à la souveraineté pour vivre libre et tranquille. N'a-t-elle pas écrit un jour qu'elle aimerait mieux manger à Rome son pain tout sec et n'avoir qu'une femme de chambre pour la servir que de posséder tous les royaumes et tous les trésors du monde? Et cependant elle n'a jamais pensé ni vécu en philosophe.
Elle s'ennuyait en Suède, elle se déplaisait à Stockholm; incapable de surmonter ses dégoûts, elle s'en alla. On l'avait bourrée de livres dès son enfance, mais personne ne s'était avisé de lui donner la notion du devoir, et, se souciant peu de ses sujets, elle pensait n'avoir d'obligations à remplir qu'envers elle-même. Elle pouvait dire, elle aussi: «J'ai beau frapper du pied, rien ne sort qu'une vie triste et unie... J'ai un coin de folie, qui n'est pas encore bien mort.» Assurément sa folie était noble; mais ni les arts ni les sciences ne suffisaient à remplir son cœur, à occuper son esprit éternellement inquiet. Je doute qu'elle ait été un seul jour contente d'elle-même et des autres. Elle demandait au monde plus qu'il ne peut donner; elle était de la race des princesses dont les bottines ont des sceptres pour agrafes, et aspirant à une sorte de gloire surhumaine, elle ne fut ni libre ni tranquille.
Elle n'a jamais méprisé les couronnes. Comme le remarque M. de Bildt, elle se considéra toujours comme une souveraine régnante. La royauté était à ses yeux une qualité «personnelle, inaliénable et indépendante de la possession d'un territoire.» Elle poussait jusqu'à la superstition le culte de l'étiquette, et, de son propre aveu, elle était assez orgueilleuse pour croire que tout lui était dû. Elle avait déclaré dans l'acte d'abdication qu'après comme avant, elle restait exempte «de toute sujétion et obéissance et n'était responsable qu'à Dieu de ses actions.» Aussi était-ce à Dieu seul qu'elle entendait répondre de l'assassinat de Monaldesco, et Dieu l'inquiétait peu; elle n'avait aucune difficulté à craindre de ce côté: «Il m'aurait punie«, écrivait-elle, «si j'avais pardonné au traître son énorme délit.» Quand Mazarin lui fit représenter par Chanut qu'elle ferait bien, dans son propre intérêt, de masquer la vérité en attribuant la mort du marquis à une rixe survenue entre ses courtisans, elle lui répondit: «Pour l'action que j'ai faite avec Monaldesco, je vous dis que, si je ne l'avais faite, je ne me coucherais pas ce soir sans la faire, et je n'ai nulle raison de m'en repentir, mais j'en ai plus de cent mille d'en être ravie.» Au surplus, il est presque certain que, pendant la minorité de Charles XI, dont la santé donnait des inquiétudes, elle caressa la folle espérance de recouvrer cette couronne dont elle avait fait si bon marché. On sait aussi qu'elle avait rêvé de devenir reine de Naples avec l'aide de la France; plus tard, elle rêvera de devenir reine de Pologne. Elle admirait Descartes; mais la philosophie n'eut jamais rien à voir ni dans ses imaginations ni dans ses renoncemens. Durant toute sa vie, elle fit peu de cas de ce qu'elle avait, et, désirant ce qu'elle ne pouvait avoir, elle courut toujours après une ombre.
Si ses panégyristes lui ont attribué une élévation dans les sentimens, une magnanimité qu'elle ne se piquait point d'avoir, ses détracteurs ont été souvent injustes à son égard. Que dirons-nous des protestans qui lui reprochaient amèrement d'avoir abjuré la foi dont son père avait été l'héroïque et glorieux champion? Que dirons-nous des catholiques qui se plaignaient que la nouvelle convertie les compromît, qu'elle ne fût point une sainte? En avait-elle pris l'engagement? Le pape Alexandre VII s'était fait de grandes illusions. Il se figurait que, dévorée du zèle de la maison du Seigneur, cette dévote couronnée ne prendrait à cœur que les pratiques religieuses, qu'elle édifierait la chrétienté par sa ferveur et ses obéissances, qu'il pourrait l'offrir triomphalement en spectacle aux hérétiques et qu'un jour elle grossirait la liste des saints du paradis. Il était si sûr de son fait qu'il avait recommandé aux cardinaux, en plein consistoire, de veiller sur leur conduite, pour ne la point scandaliser. Il la connaissait peu, elle s'était réfugiée à Rome pour y cultiver ses goûts et avec le ferme propos d'y être heureuse, et une grande liberté d'allures et de langage était nécessaire à son bonheur. Elle écrira en 1666: «Je vous prie de dire au Père Fozio, de ma part, qu'il perd son temps à prier Dieu que je devienne sainte, car je n'aurai jamais assez de vertu pour l'être, ni assez d'infamie pour le feindre.»
On raconte qu'elle était venue au monde sous la forme d'un petit être velu, qu'on la prit d'abord pour un garçon, qu'on ne s'avisa de la méprise qu'après avoir annoncé au roi Gustave-Adolphe la naissance d'un héritier. Plus tard, des semeurs de méchans bruits la firent passer pour un andr*g*ne. Et cependant elle était bien femme. Ce qui caractérise la plupart des femmes, c'est que dans les grandes circonstances de la vie, les raisons décisives sont pour elle les raisons d'à côté, et ce sont les raisons d'à côté qui ont décidé de la conversation de Christine. Elle a déclaré elle-même qu'elle ne trouvait rien à redire dans le dogme luthérien. Mais le protestantisme contristait, chagrinait sa vive imagination. Elle s'accommodait mal de la nudité des églises, de la sécheresse du culte, de la fastidieuse longueur des sermons et aussi du droit de censure que prétendait exercer sur elle un clergé intolérant et peu lettré. «On avait remplacé le pape en chair et en os», dit M. de Bildt, «par un pape en papier, qu'on appelait les livres symboliques de l'Église, et pour ce pape on réclamait la même omnipotence spirituelle que pour l'ancien.» Le pape en chair et en os lui paraissait plus acceptable et plus engageant que le pape en papier.
Dès sa première jeunesse elle avait conçu des doutes; elle s'était persuadé «que les hommes faisaient parler Dieu à leur mode, qu'ils voulaient la tromper et lui faire peur pour la gouverner à leur façon.» Cependant elle avait besoin d'une religion. Non seulement le catholicisme la séduisit par l'éclat de ses cérémonies, par l'attrait qu'a la confession pour une âme qui aime à se raconter; s'étant promis de ne jamais se marier, elle lui savait gré de glorifier le célibat. Croira-t-on que Descartes fut aussi pour quelque chose dans sa résolution suprême? Il était mort, quatre mois après son arrivée à Stockholm, avec toutes les marques d'une vraie piété. Elle en conclut qu'une religion professée par le plus grand penseur du temps était digne de l'être par une femme qui se considérait volontiers comme un grand homme: «Nous certifions par les présentes», dira-t-elle dix-sept ans plus tard, «qu'il a beaucoup contribué à notre glorieuse conversion.» Il n'en faut pas moins reconnaître que, si les raisons d'à côté la décidèrent, elle s'attacha fermement à l'Église apostolique et romaine. Elle l'aima parce qu'on lui interdisait de l'aimer. Elle eut toujours l'esprit de contradiction, et toujours elle se fit un plaisir de scandaliser son prochain; plus on la blâmait, plus elle se butait. Le catholicisme eut pour elle les souveraines douceurs du fruit défendu. En ceci encore, la femme qu'on avait prise pour un garçon était bien femme.
Mais cette catholique pratiquante ne fut jamais une catholique docile et souple; elle eut toujours le tempérament protestant; elle raisonnait, elle argumentait, elle ergotait, et les obéissances de l'esprit et du cœur n'étaient pas son fait. Si elle acceptait le dogme, elle n'accepta point la domination du prêtre; elle se réservait le bénéfice d'inventaire et le droit de dire librement et crûment leurs vérités à ses conducteurs spirituels. Elle ne ménageait les épigrammes ni à son confesseur ni aux desservans de sa chapelle: «Samedi passé, D. Carlo Conti mourut après une maladie de cinq mois, qui n'a jamais été connue du médecin. Il m'a donné peu d'édification durant sa vie et moins en sa mort. Dieu fasse grâce et miséricorde à sa pauvre âme! D. Arbostino a donné en cette occasion toutes les preuves du plus grand et du plus sot animal du monde, et je ne crains la mort en ces lieux que pour avoir le malheur de mourir entre les mains de cette bête.» Elle ne croira pas s'abaisser en obtenant une pension du Saint-Siège; mais elle dénoncera impitoyablement les abus de la cour papale et les scandales du népotisme; quand elle a mis son bonnet de travers, il faut que sa bile s'évapore: «N'est-ce pas une pitié et une honte que de voir tant de millions des trésors de l'Église employés au luxe et aux appétits désordonnés de gens de rien, qui viennent de temps en temps s'assouvir du sang et des sueurs des pauvres, épuiser l'Église et son État pour nourrir des chiens, des chevaux, des b..., des ruffians et autres de ces sortes de canailles?...» Et elle s'écrie: «Pauvre Rome! pauvre Église, où ont régné autrefois tant de vertus!»
S'il est prouvé qu'elle ne fut pas une sainte, faut-il ajouter foi aux médisances des plus acharnés de ses détracteurs? Croirons-nous qu'elle avait abdiqué pour être libre de toute chaîne, qu'elle fut une femme sans mœurs et, comme l'affirmait un contemporain, la maggior putana del mondo? Quand on examine les choses de près, on découvre que la plupart des histoires qui ont couru sur son compte ne sont que des commérages de portiers ou, pour mieux dire, des légendes fabriquées de toutes pièces par des courtisans tombés en disgrâce. On a longtemps attribué l'inimité de Monaldesco et de Santinelli à une jalousie d'amans, qui se disputaient le cœur de leur reine, et le meurtre du grand écuyer aux ressentimens d'une maîtresse outragée. Il passe aujourd'hui pour constant que la galanterie ne joua aucun rôle dans cette affaire. Christine commit son crime dans le temps où elle négociait avec la cour de France pour s'assurer la couronne de Naples, et tout porte à croire qu'elle soupçonnait Monaldesco d'avoir vendu ses secrets à l'Espagne: «L'amour», dit M. de Bildt, «n'a été pour rien dans la mort du malheureux écuyer; c'est une légende accréditée par les poètes et les romanciers, et pas autre chose.»
A l'instigation d'un de ses amis, Christine avait entrepris d'écrire l'histoire de sa vie et l'avait dédiée à Dieu, qui seul lui paraissait digne de recevoir ses confidences. Elle s'y peignait avec complaisance comme une femme dont les passions étaient vives, mais qui, par une faveur divine, avait résisté à ses entraînemens: «Mon tempérament impétueux et ardent ne m'a pas donné moins de penchant à l'amour qu'à l'ambition... Mais mon ambition, ma fierté incapable de se soumettre à personne, mon orgueil méprisant tout, m'ont servi de merveilleux préservatifs. Aussi, quelque proche que j'aie été du précipice, votre puissante main m'en a retirée. Vous savez, quoi qu'en puissent dire l'envie et la médisance, que je suis innocente de toutes les impostures dont elles ont voulu noircir ma vie.» Cependant, parmi toutes les accusations portées contre elle, il en est une qui paraît fondée. On la soupçonnait à Rome d'avoir une intrigue galante avec un cardinal, et les documens publiés par M. de Bildt en font foi, on ne la soupçonnait point à tort. Elle a aimé une fois au moins dans sa vie, et son amant fut un prince de l'Église.
Le cardinal qui eut la gloire d'attendrir ce cœur, et de réduire à l'obéissance un orgueil qui méprisait tout, se nommait Decio Azzolino. Né en 1623 à Fermo, dans les Marches, il appartenait à une famille de petite noblesse. Il fit rapidement son chemin. Le pape Innocent X l'éleva à la pourpre en 1654; treize ans plus tard, Clément IX l'appelait au secrétariat d'État. Beau, bien fait, de grands yeux très parlans, la physionomie fière et charmante, fort lettré, tournant agréablement le vers, aimant les arts, connaisseur en tableaux, il avait tout pour plaire à Christine. Aux dons qui séduisent il joignait des qualités solides et le génie des affaires. Il s'appliqua à mettre un peu d'ordre dans celles de son amie, dont les diamans étaient souvent chez le prêteur des gages. Dès la première heure il exerça sur elle un irrésistible ascendant; il était le seul homme qui pût se vanter de la gouverner, de la dominer: «Désormais devant lui la fière reine cède, se prosterne et s'humilie; elle accepte de lui, avec la soumission la plus complète, reproches et réprimandes... A son esprit inquiet, à son âme mal équilibrée, à ses nerfs irritables, il fallait la direction d'un homme calme, pondéré et maître de soi.» Elle l'institua son légataire universel, en lui intimant l'ordre de brûler tous ses papiers. Mais il mourut deux mois environ après elle, en juin 1689, sans avoir eu le temps de détruire la correspondance qu'elle avait entretenue avec lui pendant le séjour qu'elle fit à Hambourg de 1666 à 1668.
Dans cette curieuse correspondance, conservée dans les archives de la famille, et que M. de Bildt vient de publier, les questions d'affaires tiennent une grande place. Christine ne sut jamais compter, les soucis d'argent ont été la plaie de sa vie; jusqu'à sa mort, elle s'est débattue dans les embarras et les détresses. Par l'acte d'abdication, elle s'était réservé les revenus de quelques provinces, qu'elle faisait administrer par ses propres agens, et sur lesquelles elle exerçait des droits limités de souveraineté; mais il se trouva que ses revenus restaient toujours fort au-dessus de ses évaluations, et qu'au surplus ils avaient beaucoup de peine à rentrer. La Suède était une mauvaise payeuse, et Christine était horriblement dépensière; ajoutons que, se connaissant peu en hommes, elle s'entourait d'escrocs, qui la pillaient à l'envi. Elle a dit un jour «qu'on change de voleurs en changeant de ministres, que, s'il y a des exceptions à cette règle, elles sont rares.» Elle n'avait plus de ministres à sa solde; mais banquiers, serviteurs, courtisans, administrateurs de ses biens, tout le monde la volait sans vergogne, et elle se flattait en vain de faire rendre gorge à ses larrons. Dans ses nécessités, elle s'ingéniait à trouver la pierre philosophale et, comme elle, le cardinal Azzolino était un alchimiste passionné. L'alchimie ne l'enrichit point, son laboratoire demeura toujours un pays maigre et stérile. Que vaut dans le monde une reine dont les caisses sont vides? «On accuse Mazarin d'être avare», avait-elle écrit en 1656, «mais je ne le crois pas. Je crois qu'il estime l'argent et en fait compte, comme le doit faire un chacun qui connaît la puissance de cette âme du monde qui régit toutes choses.» Azzolino ne se laissait pas de lui prêcher l'économie, et, grâce à cet homme d'ordre, son budget fut parfois en équilibre; mais il lui prenait bientôt une lubie qui dérangeait tout. Elle ne sut jamais résister à ses fantaisies, qui étaient toujours coûteuses.
Swedish translation (my own):
DROTTNING KRISTINA AV SVERIGE
OCH HENNES
KORRESPONDENS MED KARDINAL AZZOLINO
—
Elever i grundskolan vet att den berömda drottningen Kristina av Sverige abdikerade vid tjugoåtta års ålder [sic], att denna dotter till Gustav Adolf, till stor skandal i Skandinavien och stor förvåning i Europa, konverterade till katolicismen och slutade sina dagar i Rom; de vet också att hon under en resa till Frankrike lät mörda Monaldesco på ett galleri i Fontainebleau-palatset. De som har studerat hennes historia på djupet vet mycket annat; men de är inte säkra på att de vet exakt vilken sorts kvinna Kristina var och vilken bedömning man bör göra av henne.
Det finns ingen drottning som hennes samtida och efterkommande har talat mer mångsidigt om: »Hon har blivit överöst med beröm, och skulden har inte sparats«, berättar hennes siste levnadstecknare, baron Bildt, minister för Sverige och Norge i Rom. »I allmänhet har åsikterna dock varit lite sympatiska för henne. Protestanterna förlät henne inte för hennes omvändelse, och katolikerna kritiserade henne för att ha lurat deras förväntningar genom att inte bli ett helgon. Hon kränkte svenskarna med sin brist på patriotism, och italienarna genom att vägra respektera deras traditioner... Hon väckte hon särskilt förvåning. Hon korsade Europa som en levande gåta, ibland vandrade hon från ett land till ett annat utan uppenbart mål, agerade utan att någon gissade motivet till hennes handlingar och lämnade bara minnet av en excentrisk och mystisk andesyn bakom sig.«
Herr Bildt, som jag bara vill förebrå för att ha varit mycket sträng mot några av sina föregångare, har ägnat sig åt att spå denna gåta. Han har inte skrivit någon formell biografi, han har nöjt sig med att återge de stora dragningarna i Kristinas historia efter hennes abdikation, studerat och debatterat de viktigaste frågorna som har väckts om henne, och med hjälp av opublicerad korrespondens fördjupar han oss i kunskapen om en märklig karaktär, svår att tyda (Christine de Suède et le cardinal Azzolino: lettres inédites (1666-1668), avec une introduction et des notes par le baron de Bildt. Paris, 1899; librairie Plon.). Men han påstår sig inte ha klargjort alla dunkla punkter. I sanning finns det ett djup av mystik i den mänskliga naturen, och det är inte bara Sveriges drottningar som ger upphov till kontroverser. Genom att tillbringa våra liv med oss själva smickrar vi oss själva med att vi känner oss själva, och vi dör utan att helt ha nyst upp vårt kaos.
Kristinas beundrare har framställt henne som en kvinna med överlägsen intelligens, som, passionerad för konst, vetenskap och litteratur, »föredrog att handla med män som tänker hellre än att befalla män utan läskunnighet och utan geni.« De beundrar i henne en ung drottning som ger universum det minnesvärda exemplet på förakt för en krona, och som avstår från suveränitet för att leva fritt och lugnt. Skrev hon inte en dag att hon hellre skulle äta sitt torra bröd i Rom och ha bara en kammarjungfru att betjäna sig än att äga alla kungadömen och alla världens skatter? Och ändå tänkte eller levde hon aldrig som filosof.
Hon hade tråkigt i Sverige, hon var missnöjd med Stockholm; oförmögen att övervinna sin avsky, lämnade hon. Man hade proppat henne med böcker sedan barndomen, men ingen hade tänkt på att ge henne en uppfattning om plikt, och eftersom hon brydde sig föga om sina undersåtar, trodde hon att hon inte hade några skyldigheter att uppfylla förutom mot sig själv. Även hon kunde säga: »Oavsett hur hårt jag stampar med foten, kommer inget ut annat än ett sorgligt och okomplicerat liv... Jag har en smula galenskap, som ännu inte är helt dött.«
Visst var hennes galenskap ädel; men varken konsten eller vetenskapen var tillräckligt för att fylla hennes hjärta, för att sysselsätta hennes evigt ostilla sinne. Jag tvivlar på att hon någonsin var nöjd med sig själv eller med andra. Hon bad världen om mer än den kan ge; hon var av släktet av prinsessor vars damstövlar har spiror som spännen, och i strävan efter ett slags övermänsklig ära var hon varken fri eller lugn.
Hon föraktade aldrig kronor. Som herr Bildt påpekar, betraktade hon sig alltid som en regerande suverän. Kungligheten var i hennes ögon en egenskap »personlig, oförytterlig och oberoende av besittningen av ett territorium«. Hon drev etikettkulten till vidskepelse, och enligt egen utsago var hon stolt nog att tro att allt tillhörde henne. Hon hade i abdikationen förklarat att hon, efteråt liksom tidigare, förblev befriad »från all subjektion och lydnad och endast var ansvarig inför Gud för sina handlingar«.
Det var således Gud allena hon tänkte stå till svars för mordet på Monaldesco, och Gud oroade henne föga; hon hade ingen svårighet att frukta på denna sida: »Han skulle ha straffat mig«, skrev hon, »om jag hade förlåtit förrädaren hans enorma brott.«
När Mazarin lät Chanut föreställa henne att hon, i sitt eget intresse, skulle göra klokt i att dölja sanningen genom att tillskriva markisens död ett slagsmål som hade brutit ut mellan hennes hovmän, svarade hon:
»Vad gäller den handling jag har gjort mot Monaldesco, säger jag Er att om jag inte hade begått den, skulle jag inte gå och lägga mig ikväll utan att ha gjort det, och jag har ingen anledning att ångra det, men jag har mer än hundra tusen anledningar att vara förtjust över det.«
Dessutom är det nästan säkert att hon under Karl XI:s minoritet, vars hälsa orsakade oro, omhuldade det vansinniga hoppet om att återfå den krona som hon hade gjort så billig. Vi vet också att hon hade drömt om att bli drottning av Neapel med Frankrikes hjälp; senare skulle hon drömma om att bli drottning av Polen. Hon beundrade Descartes; men filosofi hade aldrig något att göra med vare sig hennes fantasi eller hennes avsägelser. Under hela sitt liv brydde hon sig föga om vad hon hade, och eftersom hon åtrådde det hon inte kunde få, sprang hon alltid efter en skugga.
Om hennes panegyriker tillskrev henne en upphöjd känsla, en storsinthet som hon inte var stolt över att ha, var hennes belackare ofta orättvisa mot henne. Vad skall vi säga om protestanterna som bittert förebrådde henne för att ha avsvärjt den tro som hennes far hade varit den heroiske och ärorike förkämpen för? Vad skall vi säga om katolikerna som klagade över att den nykonvertit komprometterade dem, att hon inte var ett helgon? Hade hon avgivit löftet? Påven Alexander VII hade haft stora illusioner. Han föreställde sig att denna krönta anhängare, uppslukad av iver för Herrens hus, endast skulle ta till sig religiösa sedvänjor, att hon skulle uppbygga kristendomen genom sin glöd och sin lydnad, att han kunde erbjuda henne triumferande som ett skådespel för kättarna och att hon en dag skulle utöka listan över helgon i paradiset.
Han var så säker på sin ståndpunkt att han hade rekommenderat kardinalerna, mitt i konsistorium, att se upp med deras uppförande för att inte skandalisera henne. Han kände henne föga; hon hade sökt sin tillflykt till Rom för att odla sin smak och med den fasta avsikten att vara lycklig där, och stor frihet i sätt och språk var nödvändig för hennes lycka. Hon skrev 1666: »Jag ber Er att säga till fader Fozio, å mina vägnar, att han slösar bort sin tid med att be till Gud att jag skall bli ett helgon, ty jag kommer aldrig att ha tillräckligt med dygd för att vara ett, inte heller tillräckligt med vanärande för att låtsas det.«
Det sägs att hon kom till världen i form av en liten, luden varelse, att hon först antogs för en pojke, och att misstaget först insågs efter att någon hade meddelat kung Gustav Adolf att en arvinge var född. Senare utgav några illvilliga ryktesspridare henne för att vara andr*g*n. Och ändå var hon verkligen en kvinna.
Det som kännetecknar de flesta kvinnor är att under livets stora omständigheter är de avgörande skälen för henne sidans skäl, och det är sidans skäl som avgjorde Kristinas samtal. Hon själv förklarade att hon inte fann något att kritisera i den lutherska dogmen. Men protestantismen bedrövde och plågade hennes livliga fantasi. Hon fann det svårt att hantera kyrkornas nakenhet, gudstjänstens torrhet, predikningarnas tråkiga längd och även den censurrätt som ett intolerant och obildat prästerskap påstod sig utöva över henne. »Påven i kött och blod hade ersatts«, säger herr Bildt, »av en papperspåve, som kallades Kyrkans symboliska böcker, och för denne påve krävdes samma andliga allmakt som för den gamla.«
Påven i kött och blod verkade för henne mer acceptabel och mer engagerande än papperspåven.
Ända från sin tidigaste ungdom hade hon haft tvivel; hon hade övertygat sig själv om att »människorna fick Gud att tala på sitt eget sätt, att de ville bedra och skrämma henne för att styra henne på sitt eget sätt.« Men hon behövde en religion. Inte bara förförde katolicismen henne med sina ceremoniers prakt, med den dragningskraft som bikten har på en själ som älskar att berätta sin historia; efter att ha lovat sig själv att aldrig gifta sig, var hon tacksam mot den för att den förhärligade celibatet.
Skulle någon tro att Descartes också hade något att göra med hennes högsta beslutsamhet? Han dog, fyra månader efter sin ankomst till Stockholm, med alla tecken på sann fromhet. Hon drog slutsatsen att en religion som bekändes av tidens största tänkare var värdig att bekännas av en kvinna som gärna ansåg sig vara en stor man: »Vi intygar härmed«, skulle hon säga sjutton år senare, »att han bidrog mycket till Vår ärorika omvändelse.«
Det måste ändå erkännas att, om de bortomstående skälen avgjorde henne, så anslöt hon sig starkt till den apostoliska och romerska Kyrkan. Hon älskade den eftersom hon var förbjuden att älska den. Hon hade alltid en motsägelsefull anda, och hon fann alltid nöje i att skandalisera sin granne; ju mer hon fick skulden, desto mer envis var hon. Katolicismen hade för henne den förbjudna fruktens suveräna sötma. Även i detta var kvinnan som hade tagits för en pojke verkligen en kvinna.
Men denna praktiserande katolik var aldrig en foglig och smidig katolik; hon hade alltid ett protestantiskt temperament; hon resonerade, hon argumenterade, hon smågnabbades, och lydnad i sinne och hjärta passade henne inte. Om hon accepterade dogmer, accepterade hon inte prästens dominans; hon förbehöll sig fördelen av inventering och rätten att fritt och grovt tala deras sanningar till sina andliga vägledare. Hon sparade inga epigram vare sig till sin biktfader eller till prästerna i sitt kapell:
»Förra lördagen dog don Carlo Conti efter en sjukdom på fem månader, som läkaren aldrig kände till. Han har givit mig föga uppbyggelse under sitt liv och mindre i sin död. Gud vare nåd och barmhärtighet över hans stackars själ! Don Arbostino har vid detta tillfälle gett alla bevis på det största och mest dumma djuret i världen, och jag fruktar döden på dessa platser bara för att ha olyckan att dö i händerna på detta odjur.«
Hon vill inte tro att hon förnedrar sig själv genom att få en pension från Heliga Stolen; men hon kommer skoningslöst att fördöma det påvliga hovets övergrepp och nepotismens skandaler; när hon har satt på sig hatten på fel sätt måste hennes galla försvinna:
»Är det inte synd och skam att se så många miljoner av Kyrkans skatter användas för lyx och oordnade aptiter hos människor utan tillgångar, som då och då kommer för att tillfredsställa sig med de fattigas blod och svett, för att utmatta Kyrkan och dess Stat för att mata hundar, hästar, [bardasse], skurkar och andra sådana skurkar?...«
Och hon ropar: »Stackars Rom! stackars Kyrka, där så många dygder en gång regerade!«
Om det bevisas att hon inte var ett helgon, skall vi då tro på skvallret från hennes mest ivriga belackare? Skall vi tro att hon abdikerade för att bli fri från alla bojor, att hon var en kvinna utan moral och, som en samtida bekräftade, la maggior putana del mondo [världens största slampa]? När vi granskar saker noggrant upptäcker vi att de flesta historier som har cirkulerat om henne inte är något annat än skvaller bland portvakter eller, för att uttrycka det bättre, legender fabricerade av helt tyg av hovmän som hade fallit i onåd.
Fiendskapen mellan Monaldesco och Santinelli tillskrevs länge älskarnas svartsjuka, som slogs om sin drottnings hjärta, och mordet på den överstallmästaren till en upprörd älskarinnas förbittring. Det anses nu vara fastställt att tapperhet inte spelade någon roll i denna affär. Kristina begick sitt brott vid den tidpunkt då hon förhandlade med det franska hovet för att säkra Neapels krona, och allt tyder på att hon misstänkte Monaldesco för att ha sålt sina hemligheter till Spanien: »Kärleken«, säger herr Bildt, »hade ingenting att göra med den olycklige stallmästarens död; det är en legend som erkänns av diktare och romanförfattare, och inget annat.«
På initiativ av en av sina vänner hade Kristina åtagit sig att skriva sin livsberättelse och tillägnat den Gud, som allena verkade värdig att ta emot hennes förtroenden. Hon framställde sig självbelåtet som en kvinna vars passioner var livliga, men som genom gudomlig ynnest hade motstått hennes frestelser:
»Mitt besinningslösa och brinnande temperament har givit mig inte mindre böjelse för kärlek än för ambition... Men min ambition, min stolthet, oförmögen att underkasta mig någon, min stolthet, som föraktar allt, har tjänat mig som underbara konserveringsmedel. Hur nära jag än har varit stupet, har Din mäktiga hand dragit mig tillbaka. Du vet, vad avund och skvaller än må säga, att jag är oskyldig till alla de bedrägerier med vilka de har försökt svärta ner mitt liv.«
Men bland alla anklagelser som riktats mot henne finns det en som verkar välgrundad. Hon misstänktes i Rom för att ha en romantisk intrig med en kardinal, och de dokument som publicerats av herr Bildt vittnar om detta; hon misstänktes inte felaktigt. Hon älskade minst en gång i sitt liv, och hennes älskare var en Kyrkans prins.
Kardinalen som hade äran att mjukna upp detta hjärta och att lyda en stolthet som föraktade allt, hette Decio Azzolino. Född 1623 i Fermo i Marche, tillhörde han en familj av lägre adel. Han tog sig snabbt fram. Påven Innocentius X upphöjde honom till purpurfärgad 1654; tretton år senare kallade Clemens IX honom till Statssekretariatet.
Vacker, välformad, med stora, mycket vältaliga ögon, ett stolt och charmigt ansikte, mycket beläst, med en trevlig versstil, en konstälskare, en finsmakare av målningar, han hade allt för att behaga Kristina. Till de förföriska gåvorna lade han solida egenskaper och ett geni för affärer. Han ägnade sig åt att skapa lite ordning i sin väninnas affärer, vars diamanter ofta fanns hos pantlånaren.
Från första timmen utövade han en oemotståndlig herravälde över henne; Han var den enda mannen som kunde skryta med att styra henne, att dominera henne: »Hädanefter ger den stolta drottningen viker inför honom, faller ner och ödmjukar sig; hon tar emot från honom, med den mest fullständiga underkastelse, förebråelser och tillrättavisningar... Hennes rastlösa sinne, hennes obalanserade själ, hennes irriterade nerver krävde ledning av en lugn, balanserad och självbehärskad man.«
Hon utsåg honom till sin ensam testamentstagare och beordrade honom att bränna alla hennes papper. Men han dog ungefär två månader efter henne, i juni 1689, utan att ha hunnit förstöra den korrespondens hon hade fört med honom under sin vistelse i Hamburg från 1666 till 1668.
I denna märkliga korrespondens, som bevarats i familjens arkiv och som hr. Bildt just har publicerat, upptar frågor om affärer en stor plats. Kristina visste aldrig hur man skulle redogöra, pengabekymmer var hennes livs bane; fram till sin död kämpade hon i förlägenhet och nöd. Genom abdikationen hade hon reserverat för sig inkomsterna från några provinser, som hon hade administrerat av sina egna ombud och över vilka hon utövade begränsade suveränitetsrättigheter; men det visade sig att hennes inkomster alltid låg långt över hennes uppskattningar, och att de dessutom hade stora svårigheter att komma in.
Sverige var en dålig betalare, och Kristina var fruktansvärt slösaktig; låt oss tillägga att hon, eftersom hon visste lite om män, omgav sig med bedragare, som plundrade henne efter behag. Hon sade en gång att »man byter tjuvar genom att byta ministrar, och att om det finns undantag från denna regel är de sällsynta.« Hon hade inte längre ministrar i sin lön; men bankirer, tjänare, hovmän, förvaltare av hennes egendom, alla rånade henne skamlöst, och hon smickrade sig förgäves med att hon skulle få sina tjuvar att betala.
I sin nöd strävade hon efter att finna de vises sten, och liksom henne var kardinal Azzolino en passionerad alkemist. Alkemin berikade henne inte; hans laboratorium förblev alltid ett magert och sterilt land. Vad är en drottning vars kassakistor är tomma värda i världen? »Mazarin anklagas för att vara girig«, skrev hon 1656, »men jag tror inte på det. Jag tror att han värdesätter pengar och tar hänsyn till dem, som alla som känner kraften i denna världens själ som styr allting måste göra.«
Azzolino slutade aldrig predika ekonomi för henne, och tack vare denne ordningsman var hennes budget ibland balanserad; men ett infall grep henne snart som rubbade allt. Hon visste aldrig hur hon skulle motstå sina nycker, som alltid var kostsamma.
English translation (my own):
QUEEN KRISTINA OF SWEDEN
AND HER
CORRESPONDENCE WITH CARDINAL AZZOLINO
—
Primary school students know that the famous Queen Kristina of Sweden abdicated at the age of twenty-eight years [sic], that, to the great scandal of Scandinavia and the great surprise of Europe, this daughter of Gustav Adolf converted to Catholicism and ended her days in Rome; they also know that, during a journey to France, she had Monaldesco assassinated in a gallery of the Palace of Fontainebleau. Those who have studied her history in depth know many other things; but they are not sure of knowing exactly what kind of woman Kristina was and what judgement should be made of her.
There is no queen of whom her contemporaries and posterity have spoken more diversely: "She has been lavished with praise, and blame has not been spared", her last biographer, Baron Bildt, Minister of Sweden and Norway in Rome, tells us. "In general, however, opinions have been little sympathetic to her. The Protestants did not forgive her for her conversion, and the Catholics criticised her for having deceived their expectations by not becoming a saint. She offended the Swedes with her lack of patriotism, and the Italians by refusing to respect their traditions... She especially aroused astonishment. She traversed Europe like a living enigma, sometimes wandering from one country to another without apparent aim, acting without anyone guessing the motive of her actions and leaving behind only the memory of an eccentric and mysterious apparition."
Mr. Bildt, whom I will only reproach for having been very severe towards some of his predecessors, has applied himself to divining this enigma. He has not written a formal biography, he has contented himself with retracing the broad outlines of Kristina's story after her abdication, studying and debating the main questions that have been raised about her, and, with the help of unpublished correspondence, he takes us deeper into the knowledge of a strange character, difficult to decipher (Christine de Suède et le cardinal Azzolino: lettres inédites (1666-1668), avec une introduction et des notes par le baron de Bildt. Paris, 1899; librairie Plon.). But he does not claim to have clarified all the obscure points. In truth, there is a depth of mystery in human nature, and it is not only queens of Sweden who give rise to controversy. Spending our lives with ourselves, we flatter ourselves that we know ourselves, and we die without having entirely unraveled our chaos.
Kristina's admirers have portrayed her as a woman of superior intelligence, who, passionate about the arts, sciences and literature, "preferred to commerce with men who think rather than command men without lettres and without genius." They admire in her a young queen who gives the universe the memorable example of contempt for a crown, renouncing sovereignty to live free and tranquilly. Did she not write one day that she would rather eat her dry bread in Rome and have only one chambermaid to serve her than to possess all the kingdoms and all the treasures of the world? And yet she never thought or lived as a philosopher.
She was bored in Sweden, she was displeased with Stockholm; unable to overcome her disgust, she left. One had stuffed her with books since her childhood, but no one had thought to give her the notion of duty, and, caring little for her subjects, she thought she had no obligations to fulfill except to herself. She too could say: "No matter how hard I stomp my foot, nothing comes out but a sad and uncomplicated life... I have a smidge of madness, which is not yet quite dead."
Certainly her madness was noble; but neither the arts nor the sciences were enough to fill her heart, to occupy her eternally inquiet mind. I doubt that she was ever content with herself or with others. She asked the world for more than it can give; she was of the race of princesses whose bottines have scepters for clasps, and, aspiring to a sort of superhuman glory, she was neither free nor tranquil.
She never despised crowns. As Mr. Bildt remarks, she always considered herself a reigning sovereign. Royalty was in her eyes a quality "personal, inalienable and independent of the possession of a territory." She pushed the cult of etiquette to the point of superstition, and, by her own admission, she was proud enough to believe that everything was due to her. She had declared in the act of abdication that, afterwards as before, she remained exempt "from all subjection and obedience and was responsible only to God for her actions."
Thus it was to God alone that she intended to answer for the assassination of Monaldesco, and God worried her little; she had no difficulty in fearing on this side: "He would have punished me", she wrote, "if I had forgiven the traitor his enormous crime."
When Mazarin had Chanut represent to her that she would do well, in her own interest, to mask the truth by attributing the death of the Marquis to a brawl which had broken out between her courtiers, she replied:
"As for the action I have done with Monaldesco, I tell you that if I had not committed it, I would not be going to bed this evening without having done it, and I have no reason to repent of it, but I have more than a hundred thousand reasons to be delighted with it."
Moreover, it is almost certain that, during the minority of Karl XI, whose health was causing concern, she cherished the mad hope of recovering the crown which she had made so cheap. We also know that she had dreamed of becoming Queen of Naples with the help of France; later, she would dream of becoming Queen of Poland. She admired Descartes; but philosophy never had anything to do with either her imaginations or her renunciations. Throughout her life she cared little for what she had, and, desiring what she could not have, she was always running after a shadow.
If her panegyrists attributed to her an elevation in sentiments, a magnanimity that she did not pride herself on having, her detractors were often unjust towards her. What shall we say of the Protestants who bitterly reproached her for having abjured the faith of which her father had been the heroic and glorious champion? What shall we say of the Catholics who complained that the new convert compromised them, that she was not a saint? Had she made the commitment? Pope Alexander VII had had great illusions. He imagined that, consumed by the zeal of the house of the Lord, this crowned devotee would take to heart only religious practices, that she would edify Christianity by her fervour and her obedience, that he could offer her triumphantly as a spectacle to the heretics and that one day she would swell the list of saints in Paradise.
He was so sure of his position that he had recommended to the cardinals, in the middle of the Consistorium, to watch their conduct, so as not to scandalise her. He knew her little; she had taken refuge in Rome to cultivate her tastes and with the firm intention of being happy there, and great freedom of manner and language was necessary for her happiness. She wrote in 1666: "I beg you to tell Father Fozio, on my behalf, that he is wasting his time praying to God that I become a saint, for I will never have enough virtue to be one, nor enough infamy to feign it."
It is said that she came into the world in the form of a little, hairy creature, that she was first taken for a boy, and that the mistake was only realised after one had announced to King Gustav Adolf the birth of an heir. Later, some malicious rumourmongers made her out to be an andr*g*ne. And yet she was indeed a woman.
What characterises most women is that in the great circumstances of life, the decisive reasons are for her the reasons of the side, and it is the reasons of the side that decided Kristina's conversation. She herself declared that she found nothing to criticise in Lutheran dogma. But Protestantism saddened and grieved her lively imagination. She found it difficult to cope with the nakedness of the churches, the dryness of the worship, the tedious length of the sermons, and also with the right of censorship that an intolerant and uneducated clergy claimed to exercise over her. "The Pope in flesh and blood had been replaced", says Mr. Bildt, "by a paper pope, who was called the symbolic books of the Church, and for this pope the same spiritual omnipotence was demanded as for the old one."
The Pope in flesh and blood seemed to her more acceptable and more engaging than the paper pope.
From her earliest youth she had conceived doubts; she had persuaded herself "that men made God speak in their own way, that they wanted to deceive and frighten her in order to govern her in their own way." However, she needed a religion. Not only did Catholicism seduce her with the splendour of its ceremonies, with the attraction that confession has for a soul that loves to tell its story; having promised herself never to marry, she was grateful to it for glorifying celibacy.
Will anyone believe that Descartes also had something to do with her supreme resolution? He died, four months after his arrival in Stockholm, with all the marks of true piety. She concluded that a religion professed by the greatest thinker of the time was worthy of being professed by a woman who gladly considered herself a great man: "We hereby certify", she would say seventeen years later, "that he contributed greatly to Our glorious conversion."
It must nevertheless be recognised that, if the reasons beyond decided her, she firmly attached herself to the Apostolic and Roman Church. She loved it because she was forbidden to love it. She always had a spirit of contradiction, and she always took pleasure in scandalising her neighbour; the more she was blamed, the more she was stubborn. Catholicism had for her the sovereign sweetness of the forbidden fruit. In this, too, the woman who had been taken for a boy was indeed a woman.
But this practicing Catholic was never a docile and supple Catholic; she always had a Protestant temperament; she reasoned, she argued, she quibbled, and obedience of mind and heart was not for her. If she accepted dogma, she did not accept the domination of the priest; she reserved for herself the benefit of inventory and the right to freely and crudely speak their truths to her spiritual guides. She spared no epigrams either to her confessor or to the priests of her chapel:
"Last Saturday, Don Carlo Conti died after an illness of five months, which was never known to the doctor. He has given me little edification during his life and less in his death. God have grace and mercy on his poor soul! Don Arbostino has given on this occasion all the proofs of the greatest and most foolish animal in the world, and I fear death in these places only to have the misfortune of dying in the hands of this beast."
She will not believe she is abasing herself by obtaining a pension from the Holy See; but she will mercilessly denounce the abuses of the Papal court and the scandals of nepotism; when she has put her hat on the wrong way, her bile must evaporate:
"Is it not a pity and a shame to see so many millions of the Church's treasures used for the luxury and disordered appetites of people of no means, who come from time to time to satisfy themselves with the blood and sweat of the poor, to exhaust the Church and its State to feed dogs, horses, [bardasse], ruffians and other such scoundrels?..."
And she cries: "Poor Rome! poor Church, where so many virtues once reigned!"
If it is proven that she was not a saint, should we believe the gossip of her most ardent detractors? Should we believe that she abdicated so as to be free from all chains, that she was a woman without morals and, as a contemporary affirmed, la maggior putana del mondo [the greatest whore in the world]? When we examine things closely, we discover that most of the stories that have circulated about her are nothing more than gossip among portiers or, to put it better, legends fabricated from whole cloth by courtiers who had fallen into disgrace.
The enmity between Monaldesco and Santinelli was long attributed to the jealousy of lovers, who were fighting over the heart of their queen, and the murder of the grand equerry to the resentment of an outraged mistress. It is now considered established that gallantry played no part in this affair. Kristina committed her crime at the time when she was negotiating with the court of France to secure the crown of Naples, and everything suggests that she suspected Monaldesco of having sold her secrets to Spain: "Love", says Mr. Bildt, "had nothing to do with the death of the unfortunate equerry; it is a legend accredited by poets and novelists, and nothing else."
At the instigation of one of her friends, Kristina had undertaken to write the story of her life and dedicated it to God, who alone seemed worthy to receive her confidences. She portrayed herself with complacency as a woman whose passions were lively, but who, by divine favour, had resisted her temptations:
"My impetuous and ardent temperament has given me no less penchant for love than for ambition... But my ambition, my pride, incapable of submitting to anyone, my pride, despising everything, have served me as marvelous preservatives. Also, however close I have been to the precipice, Your powerful hand has pulled me back. You know, whatever envy and gossip may say, that I am innocent of all the impostures with which they have sought to blacken my life."
However, among all the accusations made against her, there is one that seems well-founded. She was suspected in Rome of having a romantic intrigue with a cardinal, and the documents published by Mr. Bildt attest to this; she was not wrongly suspected. She loved at least once in her life, and her lover was a prince of the Church.
The cardinal who had the glory of softening this heart, and of reducing to obedience a pride that despised everything, was named Decio Azzolino. Born in 1623 in Fermo, in the Marches, he belonged to a family of minor nobility. He quickly made his way. Pope Innocent X raised him to the purple in 1654; thirteen years later, Clement IX called him to the secretariat of State.
Handsome, well-formed, with large, very eloquent eyes, a proud and charming countenance, very well-read, with a pleasant turn of verse, a lover of the arts, a connoisseur of paintings, he had everything to please Kristina. To the gifts that seduce, he added solid qualities and a genius for affairs. He applied himself to putting a little order in those of his lady friend, whose diamonds were often at the pawnbroker's.
From the first hour he exercised an irresistible ascendancy over her; he was the only man who could boast of governing her, of dominating her: "Henceforth before him the proud queen yields, prostrates herself and humbles herself; she accepts from him, with the most complete submission, reproaches and reprimands... Her restless mind, her unbalanced soul, her irritable nerves, required the direction of a calm, balanced and self-controlled man."
She appointed him her sole legatee, ordering him to burn all her papers. But he died about two months after her, in June 1689, without having had time to destroy the correspondence she had maintained with him during her stay in Hamburg from 1666 to 1668.
In this curious correspondence, preserved in the family's archives, and which Mr. Bildt has just published, questions of affairs occupy a large place. Kristina never knew how to account, money worries were the bane of her life; until her death, she struggled in embarrassment and distress. By the act of abdication, she had reserved for herself the revenues of a few provinces, which she had administered by her own agents, and over which she exercised limited rights of sovereignty; but it turned out that her revenues always remained well above her estimates, and that, moreover, they had great difficulty in coming in.
Sweden was a bad payer, and Kristina was horribly spendthrift; let us add that, knowing little about men, she surrounded herself with swindlers, who plundered her at will. She once said that "one changes thieves by changing ministers, and that, if there are exceptions to this rule, they are rare." She no longer had ministers in her pay; but bankers, servants, courtiers, administrators of her property, everyone robbed her shamelessly, and she flattered herself in vain that she would make her thieves pay up.
In her necessities, she strove to find the philosopher's stone, and, like her, Cardinal Azzolino was a passionate alchemist. Alchemy did not enrich her; his laboratory always remained a meager and sterile land. What is a queen whose coffers are empty worth in the world? "Mazarin is accused of being avaricious", she wrote in 1656, "but I do not believe it. I believe that he values money and takes it into account, as everyone who knows the power of this soul of the world which governs all things must do."
Azzolino never stopped preaching economy to her, and thanks to this man of order, her budget was sometimes balanced; but a whim soon took her that upset everything. She never knew how to resist her fancies, which were always costly.
Above: Kristina.
Above: Cardinal Decio Azzolino.
.tif.jpg)


No comments:
Post a Comment