Source:
Handlingar rörande Skandinaviens historia, volume 16, pages 153 to 164 and pages 164 to 165
The relation:
A.
Kordt relation om Hennes M:ts Drottning Christinas åtskillige Discurser wedh hennes ahnkombst och åtherresa i Swerige 1667.
1:0 Först när som Hennes Maj:t frågade migh huru dhet kom sigh at hon så mycket herligen receverades, berettadhe hoon, at Pomponne hade igienom Bidal giordt all möjelig flijt, om att råda henne aff, dhet hoon icke skulle komma hijt in uti Swerige, föregifvandes dhet hon skulle blifva helt ahnhållen och aldrig kunna komma uth, eller och till minstone fängslatt eller förgifven; desslikest giorde och Cantzlern i Gottorff dhet samma, och berömde sigh dhet han gouvernerar hela Swerige, hwilken och dher söker affection för Hertigen af Hålsteen; men dhet som har kommit Pomponne dher till, ähr dhen apprehension, att om Konungen komme något wedh, Hennes M:t skulle giöra prætensioner till Regimentet framb för Enkiedrottningen eller någon annan, efter Kongen i Franckrijke icke förseer sigh alt godt till henne för de brouillerier dhem har warit emillan i dhet wesendet uthi Room.
2:0 Elliest sadhe hoon att Drottning Hedewig fölgde alla salig Kongens Maximer, och lär aldrigh troo någon Swensk wähl, efter som hoon och, nähr Flämmingenn icke bleff Richsskattmästare, skall haffva sagdt och önskatt, »Gud låthe migh icke döö, förr än Jagh lefver at min sohn fåhr hempnas dhetta på dhem igien.«
3:0 Män hoon såge wähl hvadhan dhetta förbodhet komme; dhet vore icke annat, än af dhet at man hade fåt wetta, att dhet war, nu hoon drogh hijt öfver, uthi Helsingöör een Holländare som war en Capucin, dhen dhe lära mena hafva warit af hennes ahngifvande hijt öfverkommin, hvilken nu elliest för dhetta Placatet skull war uthdragin uthur Swerige, dhen hon intet en gång har welat tala med. NB. dock satt hoon sedhan en gång vedh återresan uti tanckar, och sadhe till Marquisen, »när wij komma till Sundhet, je crois que nous trouverons nostre Pere a Helsingör.«
4:0 Frågade hvarföre hoon icke skulle fåå wara uthi Swerige, hoon wore ju icke Landsflychtig, och alla wiste, sidst de henne sitt underhåll confirmerade, dhet hon war Catholisch, och sade, att »då taltes intet derom, ej eller medan jag war i Hamburg. Som migh tyckes hadhe de wähl förr kunnat låta säija mig det, ahntingen genom Ehr, eller sjelfve skrifva mig till, och icke göra mig den affronten sedhan jag kom så långt up i landet«; Men hoon kunde intet och wille intet blifva her, seijandes, »hvad figur skulle jagh representera; en suivante aff drottning Hedewig, och wara sujette à la tyrannie d'un Roi capricieux»; hvar till jag svarade, »jag vill hoppas han är och blir en mild och rättvis Konung«; hoon igen, »Ouj, bon pour tout autre que moi.«
5:0 Sadhe och dhet vore henne sjelff skadeligit, om hon än ville bli, för jalousie skull, efter som hoon vore försechrad dhet hoon finge stort tillopp, och sådant skulle göra een suspect; at hoon såge intet maneer till att evitera suspicionen, om hoon och wore aldrig så oskyldig dher till; ehuruwähl hoon hade stor pouvoir öfver sigh, doch hade hoon intet dhet så vist, att icke hoon kunde fåå någon tentation; Altså vore hennes bästa att wara bordto och krypa undhan dher ingen ser henne, och att hoon ingen är i wegen; Jtem, »jagh hade intet sjelf lidit sahlig Kongen så lenge på Öland, uthan jagh hade haft honom suspect, om icke jagh hade varit sinnader att qvittera Cronan och honom den öfvergifva.«
6:0 »Men dhet de begiera«, sadhe hoon, »at jag skall sleppa min prest ifrån migh, wet jag intet hvars rådh dhet är: Jagh skulle aldrig kunna göra Kongen mera tienst ähn at följa deras begieran och skaffa af presten; dhe skulle icke heller handtera mig så, dhet vore icke wähl rådt Kongen dhen dhet giorde; ty så kunde skie, at dhe vid sådhana procedurer kunne blifva tvungna at låta mig fridt exercitium Religionis emot deras villia.«
7:0 Hoon såge och intet på hvad sätt Kongen kunde prætendera något att befalla öfver henne och hennes folk, eller räkna för en sujet; ty secundum ius naturæ hade ingen till att befalla henne något; sade och
8:0 »Jagh seer wähl man ville allenast sökia att aigrera migh, at jagh skulle göra en Folie; Men jag tackar Gud, Jag hafver en godh maga, och viste bättre än som att giöra mig sjelf skada. Jag ville icke mista min lilla Credit och den Affection Jag hafver i Rijket, för Tijo andra Konunga-Rijken.«
9:0 »Jag skall låta see«, sade hon, »att jag elskar icke Swerige för mitt interesse, uthan hoppas innan få år kunna lefva af mig sjelf, och gifva Kongen alt det jag har af honom, såsom och en del af mina venner, medan jag lefver.«
10:0 Frågade hoon och, om jag vähl trodde, att hon skulle lijda att någon annan komme att Regiera Swerige, än den som hon hade gifvit Cronan, dertill hoon och sjelf svarade: »Nej aldrig! förr skall jag settia till Tusende liif om jag hade dem; Men Kongen önskar jag måtte länge lefva; likväl komme honom något vid, alt skulle jag något ha till att säija, vore det enskiönt icke för mig sjelf, så vore det för hvem som skulle komma i stället igien; Tror och aldrig J skulle villia låte någon regiera Ehr, som wore Ehr jembnlijke, eller ock den J hafven kalladt Bror tillförendhe!« Hvar till jag svarade, »det vore Criminella tanckar at tänkia på sådant, och stodo ingen ärlig man till medan (Gudi loff) vi hafve en ung Konung, som vore vedh helsan, hvilkens lifztijd, med Guds hielp, kunde och må lengie vara; Och dher Gudh skickade något öfver honom, ler ingen vara oss ahngenemare och kierare ähn den som igienom ett rättmätigt Val och utan Intriguer och Factioner der till komma skulle«; hvar till hoon svarade: »Så skulle jag så gerna hafva Presterne och Bönderne, som Adelen uppå min sida«; seijandes: »jag veet väl, at ingen vid sådan förandring skulle hafva tanka uppå mig för Religionen skull«; hvartill jag svarade: »När man ihogkommer Eders M:ts stoora nåd och mildhet emot hvar och en, så skulle väl månge finnas som kunne komma ihog Eders M:ts Person, men den affection Eders M:t dermed förverfvat, hafver Eders M:t genom det Eders M:t är Catolisch vorden, heelt utslett, och med ena handen rifvit ner, hvad hon med den andra har uppbyggt, j dhet Eders Kongl. Maj:t hafver så heelt förachtat hvad Eders Majestäts salig Herr Fahr leth sitt lijf före, och så månge ehrlige Män som ännu ler görat, förr än de läta någon främmande Lähra komma in i Rijket«; derpå svarade hoon, »Gud gifve i ville försechra mig, dhe hade intet annat emot mig än det, så ville jag vara mycket contant och skulle alt gåå väl.«
11:0 Der på sade hoon och: om hoon skulle önska sig till Rijket, som dock intet hennes tankar war, wore det ickie at tvingia någon till det Catholische vesendet, men kunde väl seija, som Marechal Turenne: »Jag är Calvinsk, män min wäria är Catholisch«, applicerandes sig det; Frågandes mig om jag någonsin hört det hon sådant tentera skulle; hvar till jag svarade, »nej, utan tvertemot, jag hade förnummit af en, det Appelman skulle hafva låtit förmerkia sig at vilja blifva Catholisch«, men Hennes M:t hade dertill svarat, at det intet annat, så för henne, som för honom, än en ruin vore, och der hon sådant af honom förspörja skulle, ville hoon låta hengia honom upp.
12:0 Der till hoon än wijdare berättade mig och sade: »efter som jag hörrer, at i vetta det, så vill jag ännu seija eder något mera; at det hade och en gång varit på ferdhe, at ingen uti Frankrijke hafver velat senda en hoop Jesuiter hijt in uti Swerige, som hemligen skulle see at inbringa religionen, med Consens aff 12 Cardinaler, som då strax hade sagt att thet bäst kunde skie igenom Drottning Christina, dhe der och talte henne till der om; Men hoon wegrade sådant alldeles, och afrådde dem der ifrån, seijandes: »J läre intet göra annat än låta hengia upp en stor del Folk; det är intet så lett på det settet att göra det uti Swerige som i troo.«
13:0 Frågade och än huru det vore med Kongens helsa, efter som hoon har förnummit det han skall wara sjukliger; hvar till jag svarade: »en gång har han warit sjuker, och då war det allenast af någon frucht, som han hade ätit, eliest vore han (Gudi loff) af god och helsosam natur«; der på svarade hoon, att i år eller åt åre lerer han hafva stor fara, och att har ett elackt tecken uti sitt ahnsichte.
Discurerade än om att giöra enighet i Stånden och conservera gambla Familierne, at inrätta Militien, och Städernas uppkomst, och den skada som Tullen har med sig, att han så stoor är; om myntets inrättande, att thet vore icke med Placater att giöra, utan räckia verket handen, som det befordrar; Man skulle och betaa förhindren. Jtem om Fjerdepartens igentagande af de donerade godzen, at det intet har varit troget och godt råd.
14:0 Der efter sade hoon än widare: Om hoon kunde separera sina fienders interesse ifrån Sweriges interesse, så skulle hoon väl sökia sig att hempnas; sade och eliest, ner hon tog sitt afskied, at iag ville säga Kongen, hoon wore alt för högferdig att beklaga sig öfver det henne nu vore wederfarit; Men det skulle hoon allestädes seija, at hoon fijck inte så väl hafva en prest, som en liten Resident, och wille låta hela werlden iudicera deröfver; och at Kungen uti Frankrijke är likvell den som har giort henne det igenom Pomponne; »han må intet inbilla sig«, sade hoon, »at jag drar lika reflection på honom som på Konungen i Swerige. C'est un Roij lequel on peut bien divertir. Jag skall läran intet förachta andra, fast han tror sig mechtig.«
15:0 Talte och om reformation, om man ville förena den jalousien som är emellan Stånden; att giöra alle gamble Greffvar till Förstar, gamblaste Frijherrarne till Grefvar, gamblaste Adelen till Baroner, och reformera en del uti tredje Classen, och ingen ting skulle gifvas annat bordt än på lifstijd; Som och att man skulle introducera Jus primogenituræ. Sade de godz hoon innehade, kunde blifva vackre Furstendömer och Grefskaper, och ginge derigenom Cronan intet af.
16:0 Än ytterligare sade hoon, hvad Bispen i Linkiöping skulle hafva berettat, som han, förra gången tå hon war här inne, skulle hafva talt henne till om Religionen, det war aldrig sant. Men Doctor Erich frågade henne en gång, hvarföre hon var Catholisch blifven, då hon hade svarat honom, at thet hade han och hans predikningar giort, och at hon aldrig war Luthersk uti sina dagar. Eliest har ingen haft det hjertat att hålla henne det före, utan Hertug Adolff, den hoon sade sig hafva svarat, at om hon blefve Luthersk, skulle det ingen werre bekomma än honom sjelf; »Eliest kunna dåå och dåå hafva fallit några ord, som man intet nu alt så grant kan minnas, utan skall framdeles efter handen gifva tillkienna, när jag kan better påminna mig der om.«
17:0 Elliest vedh uppresan, till att allicera gemöterne, caresserade hon mycket Officerarne; Som och sade till mig uti Helsingborg: »Jag seer det Hogenskiöld, som war Capitein wedh Gardie i min tijdh, är ännu icke mer än Öfverstelieutenant, och där äre väl de, som intet voro då födda, och äro mera«; Huru att lyckan går olijka i werlden, och mest skier per faveur; Hoos Kyrkioherden i Långery i Småland, som han sedan efter afresan bekiende för Landzhöfdingen Leijonskiöld, hafver hoon mycket frågadt honom om Landzens tillstånd, och flatterat honom dermed, att om det icke vore en ting för honom, att blifva Biskopp uti den aflidnes stelle uti Wexiö. Beklagandes moot honom mycket Landzens nu varande fattigdom. Böndren uppå samma orten (hvilka jag afstyrde så mycket möjeligt war, att de icke skulle få klaga för henne deras nöd, och förtröstade dem om en nådig Resolution utaf Hans Kongl. Maj:t öfver deras klagemål) de hade likvist så vida utlåtit sig emot en och annan, att Hennes M:t var der om till erfarenhet kommin, som hoon sedan sade mig, hvilket och sant är, att de beklagade sig och sade öfverljudt, att sedan hoon hade qvitterat Regimentett har ingen lycka eller välsignelse warit uti landet, och måste de gifva nu två gånger så mycket som i hennes tijd; Önskadhe att pesten måtte komma och ta bordt dem med deras barn, på det de intet så länge skulle se ömka opå dem. Sådant tal hördes mest hela wegen uppåt, så att till önska ähr at det må i tijd förekommas, på det icke igenom sådan Svirrighet, som finnes hoos Allmogen och en och annan reformeratt Officerare och elliest i landet, må lägenhet gifvas malicieust folk och lettferdiga sjelar att så mycket bettre fåå fordtsettia andre under handen hafvande desseiner. Detta är det ringa hvilket iag i underdånig skyldighet har funnit min plicht wara att beretta, emedan jag så olycklig är och för min opasslighet intet sjelf kan efter åstundan få accellerera min återresa som jag högst önskade. Datum Malmö d. 6 Junij 1667.
P. F. DE LA GARDIE.
—
B.
Hennes Maj:t Drottning Christina hafver och låtit förmerkia sig om dessa tanckar, som Eders Excellenz jembvähl aparte j synnerhet notificeres.
Att man skulle achta sigh icke blij bedragen till krigh af Fältherrn, såsom de tanckarne har om Successionen, eller åtminstone at stå i den postur at få Bremen och Pomern opå sin dehl; Totten, Gref Pehr, Gref Nills och RichsCantzlern kunna och wähl wara de som hafva samma tanckar om Successionen; Hvilket alt ner hon uthtalt hade, iag svarade henne som i den [10:de] punchten, och är Fäldtherrn för ährlig dher till, at hafva sådana tanckar, och må Hennes Maj:t troo, at dhe äro flere som intet lär sofva bortt Kongens och Rijkzsens Jnteresse.
Ytterligare sadhe hoon och, at hoon skulle wähl hafva kunnat lidit dhetta om dhet wore af någon Konung, som wore något om; dertill jag svarade: »Jag tror hvar resonabel Menniska ler estimera den Kongen wij nu har, och ehrkiennan för så fuldt som någon wij hafva haft för honom«; hvar till hoon replicerade: »Jagh menar intet Kongen; Jagh menar Regieringen, som wilia befalla mig och giöra Placater öfver mig; Jag achtar mycket deras Placater och befallningar!« Hvartill jag svarade: »Placatet ähr intet giordt på Eders Maj:t, utan generaliter för Richsens och religions säkerhet, och ähro dhe för wijsa till att befalla något öfver Eders Maj:t, utan hvad de giöra, dhet giöra dhe i Hans Maj:ts nampn, och som dhe finna nödigt till Richsens säkerhet.« Datum Malmö d. 6 Junij 1667.
P. F. DE LA GARDIE.
With modernised spelling:
A.
Kort relation om Hennes Majestäts drottning Kristinas åtskilliga diskurser vid hennes ankomst och återresa i Sverige 1667.
1. Först, när som Hennes Majestät frågade mig huru det kom sig att hon så mycket härligen receverades, berättade hon att Pomponne hade igenom Bidal gjort all möjlig flit om att råda henne av det hon icke skulle komma hit inuti Sverige, föregivandes det hon skulle bliva helt anhållen och aldrig kunna komma ut, eller ock tillminstone fängslad eller förgiven; desslikest gjorde ock kanslern i Gottorf detsamma, och berömde sig det han guvernerar hela Sverige, vilken ock där söker affektion för hertigen av Holsten; men det som har kommit Pomponne därtill, är den apprehension att om konungen komme något vid, Hennes Majestät skulle göra pretensioner till regementet framför änkedrottningen eller någon annan, efter kungen i Frankrike icke förser sig allt gott till henne för de brouillerier dem har varit emellan i det väsendet uti Rom.
2. Eljest sade hon att drottning Hedvig följde alla salig kungens maximer och lär aldrig tro någon svensk väl, eftersom hon ock, när Flemingen icke blev Riksskattmästare, skall hava sagt och önskat, »Gud låte mig icke dö förrän jag lever att min son får hämnas detta på dem igen.«
3. Men hon såge väl vadan detta förbudet komme; det vore icke annat än av det att man hade fått veta att det var, nu hon drog hitöver, uti Helsingör en holländare som var en kapucin, den de lära mena hava varit av hennes angivande hitöver kommen, vilken nu eljest för detta plakatets skull var utdragen utur Sverige, den hon inte en gång har velat tala med. Notabene, dock satt hon sedan en gång vid återresan uti tankar, och sade till markisen: »När vi komma till Sundet, je crois que nous trouverons notre père à Helsingör.«
4. Frågade varför hon icke skulle få vara uti Sverige: hon vore ju icke landsflyktig, och alla visste, sist de henne sitt underhåll konfirmerade, det hon var katolsk, och sade att: »Då taltes intet därom, ej eller medan jag var i Hamburg. Som mig tyckes, hade de väl förr kunnat låta säga mig det, antingen genom Er eller själva skriva mig till, och icke göra mig den affronten sedan jag kom så långt upp i landet.«
Men hon kunde inte ock ville inte bliva här, sägandes: »Vad figur skulle jag representera: en suivante av drottning Hedvig, och vara sujette à la tyrannie d'un roi capricieux?«
Vartill jag svarade: »Jag vill hoppas han är och blir en mild och rättvis konung.«
Hon igen: »Oui, bon pour tout autre que moi.«
5. Sade ock det vore henne själv skadligt om hon än ville bli, för jalusis skull, eftersom hon vore försäkrad det hon finge stort tilllopp och sådant skulle göra en suspekt; att hon såge intet manér till att evitera suspicionen, om hon ock vore aldrig så oskyldig därtill. Ehuruväl hon hade stor pouvoir över sig, dock hade hon inte det så vist att icke hon kunde få någon tentation; alltså vore hennes bästa att vara borto och krypa undan där ingen ser henne, och att hon ingen är i vägen. Item: »Jag hade inte själv lidit salig kungen så länge på Öland, utan jag hade haft honom suspekt om icke jag hade varit sinnader att kvittera Kronan och honom den övergiva.«
6. »Men det de begära«, sade hon, »att jag skall släppa min präst ifrån mig, vet jag inte vars råd det är. Jag skulle aldrig kunna göra kungen mera tjänst än att följa deras begäran och skaffa av prästen. De skulle icke heller hantera mig så, det vore icke väl rått kungen den det gjorde, ty så kunde ske att de vid sådana procedurer kunne bliva tvungna att låta mig fritt exercitium religionis emot deras vilja.«
7. Hon såge ock inte på vad sätt kungen kunde pretendera något att befalla över henne och hennes folk, eller räkna för en sujet, ty secundum jus naturæ hade ingen till att befalla henne något; sade ock:
8. »Jag ser väl man ville allenast söka att aigrera mig, att jag skulle göra en folie; men jag tackar Gud jag haver en god maga och visste bättre än som att göra mig själv skada. Jag ville icke mista min lilla kredit och den affektion jag haver i riket för tio andra konungariken.«
9. »Jag skall låta se«, sade hon, »att jag älskar icke Sverige för mitt intresse, utan hoppas innan få år kunna leva av mig själv och giva kungen allt det jag har av honom, såsom ock en del av mina vänner, medan jag lever.«
10. Frågade hon ock om jag väl trodde att hon skulle lida att någon annan komme att regera Sverige än den som hon hade givit Kronan; därtill hon ock själv svarade: »Nej, aldrig! Förr skall jag sätta till tusende liv om jag hade dem, men kungen önskar jag måtte länge leva; likväl komme honom något vid, allt skulle jag något ha till att säga, vore det änskönt icke för mig själv, så vore det för vem som skulle komma i stället igen. Tror ock aldrig I skulle vilja låta någon regera Er som vore Er jämnlike, eller ock den I haven kallat bror tillförne!«
Vartill jag svarade: »Det vore kriminella tankar att tänka på sådant, och stode ingen ärlig man till medan (Gudi lov) vi have en ung konung som vore vid hälsan, vilkens livstid, med Guds hjälp, kunde och må länge vara. Och där Gud skickade något över honom, lär ingen vara oss angenämare och kärare än den som igenom ett rättmätigt val och utan intriger och faktioner därtill komma skulle.«
Vartill hon svarade: »Så skulle jag så gärna hava prästerna och bönderna som adeln uppå min sida«, sägandes: »Jag vet väl att ingen vid sådan förändring skulle hava tanka uppå mig för religionens skull.«
Vartill jag svarade: »När man ihågkommer Eders Majestäts stora nåd och mildhet emot var och en, så skulle väl många finnas som kunne komma ihåg Eders Majestäts person, men den affektion Eders Majestät därmed förvärvat haver Eders Majestät genom det Eders Majestät är katolsk vorden helt utslett och med ena handen rivit ner vad hon med den andra har uppbyggt, i det Eders Kungliga Majestät haver så helt föraktat vad Eders Majestäts salig herrfar lät sitt liv före, och så många ärliga män som ännu lär görat, förrän de läta någon främmande lära komma in i riket.«
Därpå svarade hon: »Gud give I ville försäkra mig de hade intet annat emot mig än det, så ville jag vara mycket contente och skulle allt gå väl.«
11. Därpå sade hon ock om hon skulle önska sig till riket, som dock inte hennes tankar var, vore det icke att tvinga någon till det katolska väsendet, men kunde väl säga, som maréchal Turenne: »Jag är kalvinsk, men min värja är katolsk«, applicerandes sig det.
Frågandes mig om jag någonsin hört det hon sådant tentera skulle, vartill jag svarade: »Nej, utan tvärtemot, jag hade förnummit av en det Appelman skulle hava låtit förmärka sig att vilja bliva katolsk«, men Hennes Majestät hade därtill svarat att det intet annat, så för henne som för honom, än en ruin vore, och där hon sådant av honom förspörja skulle, ville hon låta hänga honom upp.
12. Därtill hon än vidare berättade mig och sade: »Eftersom jag hör at I veta det, så vill jag ännu säga Eder något mera: att det hade och en gång varit på färde att ingen uti Frankrike haver velat sända en hop jesuiter hit inuti Sverige, som hemligen skulle se att inbringa religionen med konsens av 12 kardinaler, som då strax hade sagt att det bäst kunde ske igenom drottning Kristina, de där ock talte henne till därom.«
Men hon vägrade sådant alldeles, och avrådde dem därifrån, sägandes: »I lära inte göra annat än låta hänga upp en stor del folk; det är inte så lätt på det sättet att göra det uti Sverige som I tro.«
13. Frågade ock än huru det vore med kungens hälsa, eftersom hon har förnummit det han skall vara sjukliger, vartill jag svarade: »En gång har han varit sjuker, och då var det allenast av någon frukt som han hade ätit, eljest vore han (Gudi lov) av god och hälsosam natur.«
Därpå svarade hon, att i år eller åt åre lär han hava stor fara, och att [han] har ett elakt tecken uti sitt ansikte.
Diskurrerade än om att göra enighet i stånden och konservera gamla familjerna, att inrätta militien, och städernas uppkomst, och den skada som tullen har med sig, att han så stor är; om myntets inrättande, att det vore icke med plakater att göra, utan räcka verket handen som det befordrar. Man skulle ock beta förhindren. Item om fjärdepartens igentagande av de donerade godsen, att det inte har varit troget och gott råd.
14. Därefter sade hon än vidare, om hon kunde separera sina fienders intresse ifrån Sveriges interesse, så skulle hon väl söka sig att hämnas; sade ock eljest, när hon tog sitt avsked, att jag ville säga kungen hon vore alltför högfärdig att beklaga sig över det henne nu vore vederfaret. Men det skulle hon allestädes säga att hon fick inte så väl hava en präst som en liten resident och ville låta hela världen judicera däröver; och att kungen uti Frankrike är likväl den som har gjort henne det igenom Pomponne:
»Han må inte inbilla sig«, sade hon, »att jag drar lika reflektion på honom som på konungen i Sverige. C'est un roi, lequel on peut bien divertir. Jag skall läran inte förakta andra, fast han tror sig mäktig.«
15. Talte ock om reformation, om man ville förena den jalusien som är emellan Stånden; att göra alla gamla grevar till furstar, gamlaste friherrarna till grevar, gamlaste adeln till baroner, och reformera en del uti tredje klassen, och ingenting skulle givas annat bort än på livstid; som ock att man skulle introducera jus primogenituræ. Sade de gods hon innehade kunde bliva vackra furstendömer och grevskaper och ginge därigenom Kronan inte av.
16. Än ytterligare sade hon vad bispen i Linköping skulle hava berättat, som han, förra gången då hon var härinne, skulle hava talt henne till om religionen, det var aldrig sant. Men doktor Erik frågade henne en gång varför hon var katolsk bleven, då hon hade svarat honom att det hade han ock hans predikningar gjort, och att hon aldrig var luthersk uti sina dagar. Eljest har ingen haft det hjärtat att hålla henne det före utan hertig Adolf, den hon sade sig hava svarat, att om hon bleve luthersk, skulle det ingen värre bekomma än honom själv:
»Eljest kunne då och då hava fallit några ord som man inte nu allt så grant kan minnas, utan skall framdeles efterhanden giva tillkänna, när jag kan bättre påminna mig därom.«
17. Eljest vid uppresan, till att allicera gemyterna, karesserade hon mycket officerarna, som ock sade till mig uti Helsingborg: »Jag ser det Hogenskiöld, som var kapiten vid garde i min tid, är ännu icke mer än överstelöjtnant, och där äro väl de som inte voro då födda, och äro mera.«
Huru att lyckan går olika i världen och mest sker par faveur; hos kyrkoherden i Långaryd i Småland, som han sedan efter avresan bekände för landshövdingen Leijonskiöld, haver hon mycket frågat honom om landsens tillstånd och flatterat honom därmed att om det icke vore en ting för honom att bliva biskop uti den avlidnes ställe uti Växjö, beklagandes mot honom mycket landsens nuvarande fattigdom. Böndren uppå samma orten (vilka jag avstyrde så mycket möjligt var att de icke skulle få klaga för henne deras nöd och förtröstade dem om en nådig resolution utav Hans Kungliga Majestät över deras klagomål) de hade likvisst såvida utlåtit sig emot en och annan att Hennes Majestät var därom till erfarenhet kommen, som hon sedan sade mig, vilket ock sant är, att de beklagade sig och sade överljudt, att sedan hon hade kvitterat regementet har ingen lycka eller välsignelse varit uti landet, och måste de giva nu två gånger så mycket som i hennes tid. Önskade att pesten måtte komma och ta bort dem med deras barn, på det de inte så länge skulle se ynka uppå dem.
Sådant tal hördes mest hela vägen uppåt, så att till önska är att det må i tid förekommas, på det icke igenom sådan svirrighet som finnes hos allmogen och en och annan reformerad officerare och eljest i landet, må lägenhet givas maliciöst folk och lättfärdiga själar att så mycket bättre få fortsätta andra underhanden havande dessänger.
Detta är det ringa vilket jag i underdånig skyldighet har funnit min plikt vara att berätta, emedan jag så olycklig är och för min opasslighet inte själv kan efter åstundan få accellerera min återresa som jag högst önskade. Datum Malmö, den 6 juni 1667.
Pontus Fredrik de la Gardie.
—
B.
Hennes Majestät drottning Kristina haver ock låtit förmärka sig om dessa tankar som Eders Excellens jämnväl apart i synnerhet notificeras.
Att man skulle akta sig icke bli bedragen till krig av fältherren, såsom de tankarna har om successionen, eller åtminstone att stå i den postur att få Bremen och Pommern uppå sin del. Totten, greve Per, greve Nils och Rikskanslern kunne ock väl vara de som hava samma tankar om successionen, vilket allt när hon uttalt hade, jag svarade henne som i den [10:de] punkten ock är fältherren för ärlig därtill att hava sådana tankar, och må Hennes Majestät tro att de äro flera som inte lär sova bort Kungens och Riksens intresse.
Ytterligare sade hon ock att hon skulle väl hava kunnat lidit detta om det vore av någon konung som vore något om, därtill jag svarade: »Jag tror var resonabel människa lär estimera den kungen vi nu har och erkännan för så fullt som någon vi have haft förr honom.«
Vartill hon replicerade: »Jag menar inte kungen, jag menar regeringen, som ville befalla mig och göra plakater över mig. Jag aktar mycket deras plakater och befallningar!«
Vartill jag svarade: »Plakatet är inte gjort på Eders Majestät, utan generaliter för Riksens och religions säkerhet; och äro de för visa till att befalla något över Eders Majestät, utan vad de göra, det göra de i Hans Majestäts namn, och som de finna nödigt till Riksens säkerhet.«
Datum Malmö, den 6 juni 1667.
Pontus Fredrik de la Gardie.
French translations (my own):
A.
Brève relation de plusieurs discours de Sa Majesté la reine Christine sur son arrivée et son voyage de retour en Suède en 1667.
1. Tout d'abord, lorsque Sa Majesté m'a demandé comment il se faisait qu'elle ait été reçue si glorieusement, elle m'a dit que Pomponne, par l'intermédiaire de Bidal, avait fait tout son possible pour lui conseiller de ne pas venir ici à l'intérieur de la Suède, prétendant qu'elle serait entièrement arrêtée et ne pourrait jamais sortir, ou du moins emprisonnée ou empoisonnée; que le chancelier de Gottorf fit de même, et elle se vanta de gouverner toute la Suède, qui y cherche aussi de l'affection pour le duc de Holstein; mais ce qui a amené Pomponne à cela, c'est la crainte que si le roi venait à quelque chose, Sa Majesté ferait prétention à la régence devant la reine-mère ou n'importe qui d'autre, car le Roi de France ne lui fournit pas tout ce qui est bon à cause des brouilleries qui ont été entre eux dans cette affaire à Rome.
2. Au reste, elle a dit que la reine Hedwige suivait toutes les maximes du feu roi et ne croirait jamais bien aucun Suédois, car elle aussi, lorsque Fleming ne devint pas grand trésorier, aurait dit et souhaité: «Dieu laisse que je ne meure pas avant de vivre, afin que mon fils puisse à nouveau se venger d'eux.»
3. Mais elle voyait bien ce qu'apporterait cette interdiction; ce ne serait rien de plus que le fait qu'on avait appris que, maintenant qu'elle était venue ici à Elsinore, il y avait là un Hollandais qui était un capucin, celui qu'on croyait d'après son indication être venu ici, et qu'elle maintenant, autrement, ne voulait pas parler à lui, à cause de cet édit qui est sorti de Suède. Notabene, cependant, une fois pendant le voyage de retour, elle s'assit dans ses pensées et dit au marquis: «Quand nous arriverons au Sund, je crois que nous trouverons notre père à Elsinore.»
4. Elle a demandé pourquoi elle ne serait pas autorisée à être en Suède: elle n'était pas une réfugiée, et tout le monde savait, la dernière fois qu'ils ont confirmé sa pension alimentaire, qu'elle était catholique, et elle a dit: «A l'époque, rien n'était dit au sujet de pas même pendant que j'étais à Hambourg. Il me semble qu'ils auraient pu me le dire avant, soit par votre intermédiaire, soit qu'ils auraient pu m'écrire eux-mêmes, et ne pas me faire cet affront puisque je suis arrivée si loin dans le pays.»
Mais elle ne pouvait pas et ne voulait pas rester ici, disant: «Quelle figure dois-je représenter: une suivante de la reine Hedwige, et être sujette à la tyrannie d'un roi capricieux?»
A quoi j'ai répondu: «Je veux espérer qu'il est et qu'il sera un roi bon et juste.»
Elle encore: «Oui, bon pour tout autre que moi.»
5. Elle a dit aussi qu'il lui serait nuisible à elle-même si elle voulait rester, en raison de jalousie, puisqu'elle serait assurée qu'elle recevrait un grand afflux et que cela rendrait suspect; qu'elle ne voyait aucun moyen d'éviter les soupçons, même si elle n'en était jamais aussi innocente. Bien qu'elle ait un grand pouvoir sur elle-même, elle n'était pas si sage qu'elle ne pouvait avoir aucune tentation; alors il vaudrait mieux qu'elle s'en aille et rampe là où personne ne peut la voir, et alors elle ne gênerait pas. Aussi: «Je n'aurais pas moi-même souffert le feu roi pendant si longtemps à Öland, mais j'aurais été suspecte à son égard si je n'avais pas eu l'intention de quitter la Couronne et de la lui céder.»
6. «Mais qu'ils demandent», dit-elle, «que j'abandonne mon prêtre de moi, je ne sais de qui sont les conseils. Je ne pourrais jamais rendre au Roi plus de service que de se conformer à leur demande et de dispenser du prêtre. Ils ne me manieraient pas non plus de cette façon, ce ne serait pas bien pour le roi qui l'a fait, car il pourrait arriver que dans de telles procédures, ils soient forcés de me laisser exercer librement la religion contre leur volonté.»
7. Elle ne voyait pas non plus en quoi le roi pouvait prétendre ordonner quoi que ce soit sur elle et son peuple ou compter l'on comme sujet, car, selon la loi de la nature, personne ne pouvait rien lui commander. Elle a aussi dit:
8. «Je vois bien qu'on ne voulait qu'essayer de m'aigrir, que je ferais une folie; mais je remercie Dieu que j'ai un bon estomac et que je savais mieux que de me faire du mal. Je ne voudrais pas perdre mon peu de crédit et l'affection que j'ai dans le royaume pour dix autres royaumes.»
9. «Je ferai voir», dit-elle, «que je n'aime pas la Suède pour mon propre intérêt, mais j'espère avant quelques années pouvoir vivre par moi-même et donner au roi tout ce que j'ai de lui, ainsi que de certains de mes amis, tant que je vivrai.»
10. Elle a aussi demandé si je pensais vraiment qu'elle souffrirait que quelqu'un d'autre gouvernerait jamais la Suède que celui à qui elle avait donné la Couronne; à quoi elle-même répondit: «Non, jamais! Je préférerais donner mille vies (si j'en avais) avant que cela n'arrive, mais je souhaite que le roi vive longtemps; j'aurais encore quelque chose à dire. Si ce n'était pas pour moi, alors ce serait pour celui qui reviendrait à sa place. Je ne pense pas que vous voudriez jamais laisser régner sur vous quelqu'un qui serait votre égal, ou même celui que vous avez appelé frère!»
A quoi je répondis : «Ce serait criminel de penser à de telles choses, et aucun honnête homme ne resterait les bras croisés alors que (Dieu merci) nous avons un jeune roi qui est en bonne santé et dont la vie, avec l'aide de Dieu, peut et doit être longue, si Dieu envoyait quelque chose sur lui, personne ne nous serait plus agréable et plus cher que celui qui y arriverait par une élection légitime et sans intrigues ni factions.»
A quoi elle répondit: «Alors j'aurais si volontiers les prêtres et les paysans ainsi que la noblesse de mon côté», en disant: «Je sais très bien que dans un tel changement, personne ne penserait à moi, à cause de ma religion.»
A quoi je répondis: «Quand on se souvient de la grande grâce et de la douceur de Votre Majesté envers tous, il y en aurait sûrement beaucoup qui pourraient se souvenir de la personne de Votre Majesté, mais l'affection que Votre Majesté s'est ainsi acquise a été complètement effacée par le fait que Votre Majesté est devenue catholique, et elle a démoli d'une main ce qu'elle a construit de l'autre, en ce que Votre Majesté Royale a si complètement méprisé ce pour quoi Monsieur le feu Père de Votre Majesté a donné sa vie, et tant d'honnêtes hommes qui le feront encore, avant de laisser aucun enseignement étranger n'entre dans le royaume.»
Puis elle répondit: «S'il plaît à Dieu, vous m'assureriez qu'ils n'avaient rien contre moi à part ça, alors je serais très contente et tout irait bien.»
11. Puis elle dit aussi que si elle voulait le royaume, ce qui n'était pas du tout dans sa pensée, ce ne serait pas forcer quelqu'un au catholicisme, mais on pourrait bien dire, comme le maréchal Turenne: «Je suis calviniste, mais mon épée est catholique», en l'appliquant à soi-même.
Elle m'a demandé si j'avais jamais entendu dire qu'elle ferait une telle tentative, ce à quoi j'ai répondu: «Non, au contraire, j'avais appris de quelqu'un qu'Appelman aurait fait savoir qu'il voulait devenir catholique», mais Sa Majesté avait aussi répondu que ce ne serait rien d'autre que sa ruine, tant pour elle que pour lui, et si elle l'empêchait de faire de telles choses, elle le ferait pendre.
12. De plus, elle m'a dit plus loin: «Depuis que j'entends que vous le savez, je veux encore vous dire quelque chose de plus: qu'il avait été et était une fois en route que personne en France n'a voulu envoyer un groupe des jésuites ici en Suède, qui veilleraient secrètement à introduire la religion avec le consensus de 12 cardinaux, qui avaient alors immédiatement dit que cela pourrait mieux se faire par l'intermédiaire de la reine Christine, et ils l'ont aussi convaincue.»
Mais elle s'y refusa absolument et les en dissuada en disant: «Vous ne ferez que laisser pendre un grand nombre de personnes; ce n'est pas aussi facile de faire ainsi en Suède que vous le pensez.»
13. Elle a aussi demandé comment il en était de la santé du roi, car elle sentait qu'il devait être maladif, à quoi j'ai répondu: «Il a été malade une fois, et puis ce n'était qu'à cause d'un fruit qu'il avait mangé, sinon il est (Dieu merci) d'une nature bonne et saine.»
Là-dessus, elle a répondu que, cette année ou l'année prochaine, il serait en grand danger et qu'il avait un mauvais augure sur le visage.
Nous discourûmes alors de faire l'unité dans les domaines et de conserver les vieilles familles, d'établir la milice, et l'essor des villes, et le mal que la coutume apporte avec elle, qu'il est si grand; à propos de l'établissement de la monnaie, qu'il ne s'agirait pas de pancartes, mais de donner à l'œuvre la main qu'elle promeut. On supprimerait aussi les obstacles. Aussi sur la reprise par le quartier des biens donnés, qu'il n'a pas été fidèle et de bon conseil.
14. Après cela, elle dit encore que si elle pouvait séparer l'intérêt de ses ennemis de l'intérêt de la Suède, elle chercherait certainement à se venger; elle a aussi dit, lorsqu'elle a pris congé, que je dirais au roi qu'elle était bien trop fière pour se plaindre de la façon dont elle était maintenant traitée. Mais elle disait que partout où elle ne pouvait pas tant avoir un prêtre qu'un petit résident, et elle voulait que le monde entier en juge; et que c'est pourtant le roi de France qui lui a fait ça par Pomponne:
«Il ne faut pas qu'il s'imagine», dit-elle, «que je pense autant à lui qu'au roi de Suède. C'est un roi, lequel on peut bien divertir. Je lui apprendrai à ne pas mépriser les autres, même s'il pense il est si puissant.»
15. Elle parlait aussi de réformation, si l'on voulait unir les jalousies qui sont entre les Etats; faire de tous les vieux comtes des princes, des plus vieux barons des comtes, des plus vieux nobles des barons, et en réformer quelques-uns en troisième classe, et rien ne serait donné qu'à vie; comme aussi qu'on introduirait le droit d'aînesse. Elle a dit que les domaines qu'elle détenait pourraient devenir de belles principautés et comtés, et ainsi la Couronne ne partirait pas.
16. De plus, elle a dit ce que l'évêque de Linköping lui aurait dit, que lui, la dernière fois qu'elle était ici, lui aurait parlé de religion; ça n'a jamais été vrai. Mais quand le docteur Eric lui avait un jour demandé pourquoi elle était devenue catholique, elle lui avait répondu que lui et ses sermons l'avaient fait, et qu'elle n'avait jamais été luthérienne de toute sa vie. Sinon, personne n'a eu le cœur de la retenir sauf le duc Adolphe, à qui elle dit avoir répondu que si elle devenait luthérienne, personne ne serait plus mal loti que lui:
«Sinon, il y a peut-être eu de temps en temps des mots dont on ne se souvient plus très bien maintenant, mais qu'on annoncera plus tard, quand je pourrai mieux m'en souvenir.»
17. Au reste, quand nous montions, pour gagner les cœurs et les esprits, elle caressait beaucoup les officiers; elle m'a dit aussi à Helsingbourg: «Je vois que Hogenskiöld, qui était capitaine de la garde de mon temps, n'est encore que lieutenant-colonel, et il y a ceux qui n'étaient pas encore nés alors, et il y en a d'autres.»
Elle a expliqué à quel point la chance se passe si différemment dans le monde et se produit principalement par faveur; du vicaire de Långaryd dans la Smalande, comme il l'avouera plus tard au gouverneur Leijonskiöld après son départ, qu'elle l'interrogea beaucoup sur l'état du pays et le flatta ainsi que si ce n'était pas une chose pour lui de devenir évêque en place du défunt à Växjö, regrettant beaucoup contre lui la misère actuelle du pays. Les paysans du même endroit (que j'ai dissuadé autant que possible qu'ils ne devaient pas être autorisés à se plaindre auprès d'elle de leur détresse, et je les ai assurés d'une résolution gracieuse de Sa Majesté Royale [le Roi] sur leurs plaintes) avaient, cependant, jusqu'à présent comme exprimé contre l'un et l'autre que Sa Majesté avait fait l'expérience de cela, comme elle me l'a dit alors, ce qui est aussi vrai, qu'ils se sont plaints et ont dit trop fort que depuis qu'elle avait démissionné du règne, il n'y avait eu ni bonheur ni bénédiction dans le pays, et ils doivent maintenant donner le double de ce qu'ils avaient donné en son temps. Elle souhaitait que la peste vienne les emporter avec leurs enfants, afin qu'ils ne les regardent pas longtemps avec pitié.
Un tel discours était le plus souvent entendu jusqu'en haut, de sorte qu'il est souhaitable qu'il puisse être empêché à temps, de sorte que, non pas par une telle négligence que l'on trouve parmi les gens ordinaires et l'officier réformé occasionnel et ailleurs dans le pays, des personnes malveillantes et les âmes frivoles peuvent avoir la possibilité de continuer d'autant mieux d'autres desseins en cours.
C'est la bagatelle que j'ai, par obligation soumise, trouvé de mon devoir de dire, car je suis si malheureux et, à cause de mon indisposition, je ne puis moi-même accélérer mon voyage de retour comme je l'avais tant désiré. Malmö, le 6 juin 1667.
Pontus Frédéric de la Gardie.
—
B.
Sa Majesté la reine Christine s'est aussi permise à exprimer ces pensées, dont Votre Excellence est aussi notifiée à part.
Que l'on doit faire attention à ne pas être trompé dans la guerre par le général, car ils ont des pensées sur la succession, ou du moins pour se tenir dans la position d'avoir Brême et la Poméranie en plus de leur part. Tott, le comte Pierre, le comte Nils et le grand chancelier pourraient bien être ceux qui ont les mêmes pensées sur la succession, ce qui, quand elle a fini de dire cela, je lui ai répondu qu'au 10e point, le feltmaréchal est trop honnête pour avoir de telles pensées, et que Sa Majesté devrait croire qu'il y en a beaucoup qui ne dorment pas dans l'intérêt du roi et du royaume.
De plus, elle a aussi dit qu'elle aurait bien pu souffrir cela si cela avait été de la part de n'importe quel autre roi, ce à quoi j'ai répondu: «Je pense que toute personne raisonnable devrait estimer le roi que nous avons maintenant et le reconnaître aussi pleinement que n'importe quel roi nous avons eu avant lui.»
A quoi elle répondit: «Je ne veux pas dire le Roi, je veux dire la régence, qui veut me commander et faire des pancartes autour de moi. Il se trouve que je respecte beaucoup leurs pancartes et leurs ordres!»
A quoi je répondis: «La pancarte n'est pas faite pour Votre Majesté, mais en général pour la sécurité du Royaume et de la religion; et ils sont trop sages pour ordonner quoi que ce soit à Votre Majesté, mais quoi qu'ils fassent, ils le font dans l'intérêt en le nom de Sa Majesté et selon ce qu'ils jugent nécessaire pour la sécurité du Royaume.»
Malmö, le 6 juin 1667.
Pontus Frédéric de la Gardie.
English translations (my own):
A.
Brief relation of Her Majesty Queen Kristina's several discourses on her arrival and return journey in Sweden in 1667.
1. First, when Her Majesty asked me how it came about that she was received so gloriously, she told me that Pomponne, through Bidal, had made every possible effort to advise her that she should not come here inside Sweden, pretending that she would be entirely arrested and would never be able to get out, or at least imprisoned or poisoned; likewise, the Chancellor in Gottorf did the same, and she boasted that he governs all Sweden, who also seeks affection there for the Duke of Holstein; but what has brought Pomponne to it is the apprehension that if the King came to anything, Her Majesty would make pretensions to the regency before the Dowager Queen or anyone else, as the King of France does not provide everything good for her because of the brouilleries that have been between them in that affair in Rome.
2. For the rest, she said that Queen Hedvig followed all the maxims of the late King and will never believe any Swede well, because she too, when Fleming did not become Grand Treasurer, is said to have said and wished: "God let me not die until I live that my son may let this be avenged on them again."
3. But she saw well what this prohibition would bring; it would be nothing more than the fact that one had learned that, now that she had come over here into Helsingør, there was a Dutchman there who was a Capuchin, the one whom one believed from her indication to have come over hither, and whom she now otherwise did not want to speak to, because of this placard that has come out of Sweden. Notabene, however, once during the return journey, she sat in thought, and said to the Marquis: "When we get to the Sound, je crois que nous trouverons notre père à Helsingör." — "I believe we will find our Father at Helsingør."
4. She asked why she would not be allowed to be in Sweden: she was not a refugee, and everyone knew, last time they confirmed her maintenance, that she was a Catholic, and she said that: "Back then nothing was said about it, not even while I was in Hamburg. As it seems to me, they could have told me that before, either through you, or they could have written to me themselves, and not make me that affront since I came so far up into the country."
But she could not and would not stay here, saying: "What figure should I represent: a suivante of Queen Hedvig, and be sujette à la tyrannie d'un roi capricieux?"
To which I replied: "I want to hope he is and will be a kind and just king."
She again: "Oui, bon pour tout autre que moi." — "Yes, good for everyone else other than me."
5. She said also that it would be harmful to her herself if she wanted to stay, for jealousy's sake, since she would be assured that she would get a large influx and that such would make one suspicious; that she saw no way to avoid the suspicion, even if she were never so innocent of it. Although she had great pouvoir over herself, she was not so wise that she could not have any tentation; so it would be best for her to go away and crawl off to where no one can see her, and then she would not be in the way. Also: "I myself would not have suffered the late King for so long on Öland, but I would have been suspicious of him if I had not been in the mind to quit the Crown and give it over to him."
6. "But that they ask", she said, "that I should release my priest from me, I do not know whose advice it is. I could never do the King more service than to comply with their request and dispense of the priest. They wouldn't handle me that way either, it wouldn't be right for the King who did it, because it could happen that in such procedures they could be forced to let me have free exercise of religion against their will."
7. Nor did she see in what way the King could pretend to command anything over her and her people or count one as a sujet, for, according to the law of nature, no one could command her anything. She also said:
8. "I see well that one only wanted to try to embitter me, that I would do a folie; but I thank God that I have a good stomach and that I knew better than to harm myself. I wouldn't want to lose my little credit and the affection I have in the realm for ten other kingdoms."
9. "I will let it be seen", said she, "that I do not love Sweden for my own interest, but I hope before a few years to be able to live by myself and to give the King all that I have from him, as well as from some of my friends, while I live."
10. She also asked if I really thought that she would suffer that someone else would ever rule Sweden than the one to whom she had given the Crown; to which she herself replied: "No, never! I would rather give a thousand lives (if I had them) before that happened, but I wish the King may live long; but, if anything were ever to happen to him, I would still have something to say. If it were not for myself, then it would be for whoever would come in his place again. I don't think you would ever want to let someone rule over you who would be your equal, or even the one you have called brother!"
To which I replied: "It would be criminal to think of such things, and no honest man would stand idly by while (thank God) we have a young king who is in good health and whose life, with God's help, can and must be long. And if God were to send something over him, no one would be more pleasing and dearer to us than the one who would get there through a legitimate election and without intrigues and factions."
To which she replied: "Then I would so gladly have the priests and the peasants as well as the nobility on my side", saying: "I know very well that in such a change, no one would think of me, because of my religion."
To which I replied: "When one remembers Your Majesty's great grace and gentleness towards everyone, there would surely be many who could remember Your Majesty's person, but the affection Your Majesty thereby acquired for yourself has been completely obliterated by through Your Majesty having become Catholic, and you have demolished with one hand what you built up with the other, in that Your Royal Majesty has so completely despised what Your Majesty's late lord Father gave his life for, and so many honest men who still will do it, before they let any foreign teaching come into the kingdom."
Then she replied: "God willing, you would assure me they had nothing against me other than that, so I would be very contente and everything would go well."
11. Then she also said that if she wanted the realm, which was not in her thoughts at all, it would not be to force someone to Catholicism, but one could well say, like Marshal Turenne: "I am a Calvinist, but my sword is Catholic", applying it to oneself.
She asked me if I had ever heard that she would make such an attempt, to which I replied: "No, on the contrary, I had learned from someone that Appelman would have let it be known that he wanted to become a Catholic", but Her Majesty had also replied that that would be nothing else than ruin, as much for herself as for him, and if she would prevent him doing such things, she would have him hanged.
12. In addition, she told me further and said: "Since I hear that you know it, I still want to tell you something more: that it had been and once was on the way that no one in France wanted to send a group of Jesuits here into Sweden, which would secretly see to bringing in the religion with the consensus of 12 cardinals, who had then immediately said that it could best be done through Queen Kristina, and they also talked her into it."
But she absolutely refused such a thing, and dissuaded them from it, saying: "You shall do nothing but let a large number of people be hanged; it's not as easy to do it that way in Sweden as you think."
13. She also asked how it was with the King's health, as she sensed that he must be sickly, to which I replied: "He was sick once, and then it was only because of some fruit that he had eaten, otherwise he is (thank God) of a good and healthy nature."
Thereupon she replied that, this year or next year, he will be in great danger, and that he has a bad omen on his face.
We discoursed then on making unity in the estates and preserving the old families, establishing the militia, and the rise of the cities, and the harm which the customs brings with it, that it is so great; about the establishment of the coin, that it would not have to do with placards, but give the work the hand that it promotes. One would also take away the obstacles. Also about the quarter's repossession of the donated estates, that it has not been faithful and good advice.
14. After that, she said further that if she could separate the interest of her enemies from the interest of Sweden, she would certainly seek revenge; she also said, when she took her leave, that I would tell the king that she was far too proud to complain about the way she was now being treated. But she would say that everywhere that she could not so much have a priest as a little resident, and she wanted to let the whole world judge over that; and that the King of France is nevertheless the one who has done it to her through Pomponne:
"He must not imagine", she said, "that I reflect as much on him as on the King of Sweden. C'est un roi, lequel on peut bien divertir. I shall teach him not to despise others, even though he thinks he's so mighty."
15. She also spoke of reformation, if one wanted to unite the jealousies that are between the Estates; to make all the old counts into princes, the oldest barons into counts, the oldest noblemen into barons, and reform some into the third class, and nothing would be given away but for life; as also that one would introduce the law of primogeniture. She said that the estates she held could become beautiful principalities and counties, and thereby the Crown would not leave.
16. Furthermore, she said what the Bishop of Linköping would have told her, that he, the last time she was in here, would have told her about religion; it was never true. But when Doctor Erik once asked her why she had become Catholic, she had answered him that he and his sermons had done it to her, and that she had never been Lutheran in all her days. Otherwise, no one has had the heart to hold her to it except Duke Adolf, to whom she said she had replied that if she became a Lutheran, no one would be worse off than himself:
"Otherwise, there might have been some words from time to time which one can't remember all that well now, but which one will announce later, when I can better remember them."
17. For the rest, when we were travelling up, in order to win over hearts and minds, she flattered the officers a lot; she also said to me in Helsingborg: "I see that Hogenskiöld, who was Captain of the Guard in my time, is not yet more than a lieutenant colonel, and there are those who were not born yet then, and there are more."
She talked about how luck goes so differently in the world and mostly happens par faveur; about the vicar of Långaryd in Småland, as he later confessed to the governor Leijonskiöld after his departure, that she asked him a lot about the state of the country and thus flattered him that if it was not a thing for him to become a bishop in place of the deceased one in Växjö, regretting much against him the country's current poverty. The peasants of the same place (whom I dissuaded as much as possible that they should not be allowed to complain to her of their distress, and I assured them of a gracious resolution from His Royal Majesty upon their complaints) had, however, so far as expressed to one and another that Her Majesty had come to experience of that, as she then told me, which is also true, that they complained and said too loudly that since she had resigned the reign, there had been no happiness or blessing in the country, and they must now give twice as much as they had given in her time. She wished that the plague would come and take them away with their children, so that they would not look upon them with pity for long.
Such talk was mostly heard all the way upwards, so that it is desired that it may be prevented in time, so that, not through such sloppiness as is found among the common people and the occasional Reformed officer and elsewhere in the country, malicious people and frivolous souls may be given room to so much better continue other designs that are in progress.
This is the trifle which I, in submissive obligation, have found it my duty to tell, because I am so unhappy and, because of my indisposition, I cannot myself accelerate my return journey as I had greatly desired. Malmö, June 6, 1667.
Pontus Fredrik de la Gardie.
—
B.
Her Majesty Queen Kristina has also allowed herself to utter these thoughts, which Your Excellency is also separately notified of.
That one should be careful not to be tricked into war by the general, as they have thoughts about the succession, or at least to stand in the position of getting Bremen and Pomerania on top of their share. Tott, Count Per, Count Nils and the Grand Chancellor could well be the ones who have the same thoughts about the succession, which, when she finished saying this, I answered her that, in the 10th point, the Field Marshal is too honest to have such thoughts, and that Her Majesty should believe that there are many who do not sleep away the interest of the King and the Realm.
Furthermore, she also said that she would well have been able to suffer this if it had been from any other King, to which I replied: "I think every reasonable person should esteem the King we now have and recognise him as fully as any king we have had before him."
To which she replied: "I don't mean the King, I mean the regency, which would command me and make placards about me. I happen to respect their placards and orders very much!"
To which I replied: "The placard is not made for Your Majesty, but in general for the security of the Realm and religion; and they are too wise to command anything to Your Majesty, but whatever they do, they do it in His Majesty's name and as they find necessary for the security of the Realm."
Malmö, June 6 1667.
Pontus Fredrik de la Gardie.
Above: Kristina.
Above: Pontus de la Gardie.
Above: Magnus de la Gardie.
Notes: suivante = follower (följare).
"sujette à la tyrannie d'un roi capricieux" = "subject to the tyranny of a capricious king" (»underkastad en nyckfull konungs tyranni«)
"C'est un roi, lequel on peut bien divertir." = "He is a king who can be well entertained." (»Han är en kung som kan underhållas väl.«)
No comments:
Post a Comment