Source:
Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 146 to 151, by Anders Fryxell, 1841
The account:
TJUGEFÖRSTA KAPITLET.
OM MESSENISKA SMÄDESKRIFTEN.
Uti föregående kapitel hafva vi omtalat det lefnads- och regeringssätt, som drottning Kristina år 1651 förde; likaså det allmänna missnöje, som deraf blef en följd. Detta sednare var ganska häftigt och hotande. Man hörde öfverallt bittra utlåtelser, än mot drottningen, än mot högadeln, hvilken ansågs vara hennes förledare. Allmänt kastade man blickarna på prins Karl Gustaf med önskan, att denne herre snart måtte komma till styrelsen för att skaffa hjelp mot det öfverhandtagande eländet. Nöd och otålighet ingåfvo våldsamma tankar. Några ville, att prinsen skulle i spetsen för en folkrörelse bemägtiga sig regeringen; man förklarade sig färdig att för sådant ändamål sadla upp och deltaga i försöket. Här och der i landsorterna spordes hotande rörelser.
När drottningen 1651 ville nedlägga regeringen, hoppades de missnöjda, att ofvannämnde deras önskan snart skulle gå i verkställighet. Så mycket bittrare blef harmen, då de funno sig bedragna. Man vredgades i synnerhet mot de rådsherrar, som öfvertalat Kristina att stanna qvar. Det hade skett, mente man, endast på det adeln måtte hinna så mycket mer utsuga kronan och underlägga sig landet; samt möjligtvis i framtiden stänga prinsen från tronen och sålunda sjelfva bemägtiga sig riks-styrelsen.
Messenius, fadern, uppbragt mot drottningen, ovän med de styrande och dessutom af ett oroligt och bittert lynne, kastade sig med häftighet in bland de missnöjda. Han sökte umgänge med de förnämsta ledarna för ofrälsestånden, med Terserus, borgmästaren Nils Nilsson, kyrkoherden Kristofer i Fors, äfven med Bengt Skytte. Genom förebärande af sjukdom undandrog han sig att vid kröningen 1650 aflägga trohetsed, och tycktes dessutom hafva under denna riksdag varit i beständig rörelse för att uppägga sinnena.
Sommaren 1651 kom unga Arnold Messenius hem till sin fader. Från tjenstgöringen hos Karl Gustaf, hade han bibehållit mycken tillgifvenhet för bemälde herre. Under den tid, han låg sjuk på Fors prestgård, hade han af kyrkoherden Kristofer hört många skarpa utlåtelser dels mot drottningen, dels mot herrarna, många halfva hotelser om uppror o. s. v. Af fadern hörde han beständigt samma tal och en mängd sanna, halfsanna eller falska anmärkningar. Allt detta tog sonen för sanning och med ungdomens oerfarenhet och lifliga inbillningskraft sammansatte han deraf en både ohygglig och vidunderlig bild af tillståndet i landet. Med slägtens häftiga blod i ådrorna, harmades han öfver de omtalda, förfärliga orättvisorna, öfver allt det förtryck, hans fädernesland hettes lida, öfver de försåt, som sades utställda för hans älskade furste och herre. Fadern, i stället för att lugna, retade och uppmanade honom att hålla sig, icke till drottningen, utan till ständerna och till den herre, han förut tjenat; d. v. s. Karl Gustaf. Detta råd, jemnte faderns undvikna trohetsed var tydligen ett bemödande att inför eget samvete sätta en laglig färg på upprorstankarna.
När Kristina ville nedlägga kronan, hade borgmästaren Nils Nilsson yttrat, det någon redlig svensk borde skrifva och bedja prinsen till landets fromma genast mottaga regeringen. Detta kom till unga Messenii öron. Han ansåg det vara en försynens kallelse att som redlig svensk uppträda till fäderneslandets räddning. Denna borde ske snart, men kunde, enligt hans tanke, icke ske på annat sätt än genom uppror och drottningens afsättande. Han beslöt underrätta prinsen om landets och dess egen fara, samt uppmana till bådas räddning. Genast grep han saken an, och uppsatte en lång och rimmad skrifvelse. Uti denna infördes allt, hvad han af de missnöjda och serdeles af fadern hört, sannt och falskt, bevist och gissadt, verkligt och orimligt om hvartannat; görande med liflig inbillningskraft en half mening till en hel. Förnämsta innehållet af skriften var följande. Drottning Kristina liknar Måns Smek och låter locka sig till egen skada. Hon är ett tok, som alldeles icke förstår att regera utan endast tänker på lekar, nöjen och förströelser. På sådana och på främlingar har hon i största onödighet förstört rikets alla tillgångar. Får hon längre hålla på, skall hon ofelbart förstöra hela riket sjelft. Hon ropar på sin dansmästare och frågar: "Beaulieu, huru mycket kostar en balett?" Denne svarar: "Omkring 30,000 plåtar, ers majestät!» "Hvad» säger drottningen, »icke mer? Hämta strax penningar i räknekammaren!" Någon tid derefter frågar hon sin kammartjenare Johan Holm, "hvad har folket att säga i staden?" Denne svarar: "de finna tiden ledsam och tråkig, sedan eders majestät ej mer dansar några baletter." "Hör hit Beaulieu,» ropar då drottningen, »man måste roa folket! Du får lof att ställa till en ballett; men hvad kostar den?» »Omkring 20,000 riksdaler.» «Godt» svarar drottningen, »gå till räknekammaren och hälsa, att du får penningarna!« — «Men,» invänder dansmästaren, »der finnas inga penningar» — «Gör, som jag säger!» svarar drottningen; »jag skall nog finna medel!» — Orsaken till detta och allt annat ondt är rikskansleren Oxenstjerna; han och riksmarsken Jakob De la Gardie. Redan från längre tid tillbaka hafva dessa herrar sökt inskränka konungamagten. Derföre och för att förslafva rikets allmoge hafva de afyttrat kronogodsen, derföre har Oxenstjerna skaffat Stockholm stora handelsfriheter neml. för att mot konungamagten erhålla hjelp af borgrarna; derföre hafva ock nämnde herrar ökat antalet af adelsmän, grefvar och baroner, för att i dem värfva anhängare. De vilja sjelfva draga till sig styrelsen och skilja Wasaätten derifrån; derföre borttogs det stora Wasavapnet från borggården; derföre har Johannes Matthiœ på deras befallning lärt drottningen endast fåfängliga ting, men icke det, som till regering hörer; derföre har samma man ingifvit hennes afsmak för giftermål, i hvilket tänkesätt hon sedermera blifvit styrkt af grefve Magnus och af dennes mor, grefvinnan Ebba Brahe; ty den sluge rikskansleren nyttjar det sätt, att då han vill drifva någonting igenom, så öfvertalar han dertill Jakob de la Gardie, denne sedermera sin son, hvilken sluteligen skaffar drottningens bifall. Hvad dessa herrar under förmyndaretiden gjort, det tvungo de drottningen att vid myndiga år godkänna, emedan de hotade henne med polska Wasarna. Dessa och de andra höga herrarna frukta serdeles för prins Karl Gustaf. Hans arfsrätt till kronan ämna de aldrig erkänna. Redan i ungdomen blottställde de honom för farorna af en utrikes resa och af krig, då han ej mindre än två serskilda gånger sändes likasom en Uria ut i den vådeliga tyska fejden, ty de hoppades, att han der skulle omkomma. Hans förmälning med drottningen motarbetades, och det mest genom Johannes Matthiœ, grefve Magnus och dess mor, grefvinnan Ebba. Hans antagande till tronföljare motarbetades äfven; och när det ej längre kunde undvikas, hafva herrarna föreskrifvit honom orimligt hårda villkor, och till yttermera visso beslutat taga honom afdaga. Riksmarskens fru, grefvinnan Ebba Brahe, hade på Jakobsdal redan gifvit i ordning, om han hommit [sic] dit. Nu har man tagit gevären från de hemkomna soldaterna; ty man vet, att de äro prinsen tillgifna. — I följe af allt detta råder brefskrifvaren, att prinsen aldrig bör resa till Jakobsdal för att ej utsätta sig för Måns Smeks förplägning (Detta afser troligen ryktet, att Magnus Smeks gemål, Blanca, med förgift dödade sin son, konung Erik.). Han bör till och med akta sig för Stockholm, utom under riksdagarna. Han bör äfven akta sig för första och andra klassen på riddarhuset; men deremot förlita sig på den tredje och på ofrälsestånden. Han bör förekomma fienderna och under sken af mönstring sammankalla troppar och med dem visa sig uti Stockholm; han skall der finna mer anhängare, än han väntat. Han bör följa Karl den niondes exempel och aflifva alla de förnäma; förr blifver han aldrig konung. Han bör låta döda både dem och drottning Kristina. Sedan skall han kunna utan hinder återtaga kronogodsen och i lugn regera till sin och Sverges ära. Underskriften bestod af följande två verser:
»Den, som detta hafver ställt,
Har följt ers kongliga höghet i fält.«
Hela innehållet är ett bevis på partisinnets och ungdomens hänförelse. Uppgifterna om drottningens slöseri, allmogens förtryck och ofrälseståndens tänkesätt voro sanna. Allt det andra består af dels öfverdrifna, dels alldeles osanna beskyllningar; till en del så orimliga, att forskaren förvånas, huru dylika någon gång kunnat erhålla trovärdighet och, som det synes, bland ett icke ringa antal menniskor. Lika orimligt var, att Messenius hoppades öfvertala prinsen till en sådan nedrighet, som att afsätta och mörda drottning Kristina, till hvilken dock prinsen sjelf nyligen friat och hvars ynnest han uteslutande hade att tacka för den just nu erhållna arfsrätten till svenska kronan. Lika orättvist, blodigt och tyranniskt var det andra rådet, nemligen att utan vidare omsvep mörda högadeln för att kunna återtaga kronogodsen. Detta allt undföll Messenius. Det sjelfförtroende, som stundom följer ynglingaåren och alltid följde Messeniska slägten, hindrade honom ifrån att inse sin oförmåga till bedömandet af dessa ämnen; och partisinnet hindrade honom ifrån att inse, hvad som var rimligt eller orimligt, ädelt eller nedrigt. Och likväl synes ynglingens hjerta hafva lifligt klappat för det, som han med sin inskränkning i kännedom, erfarenhet och omdöme ansåg vara rätt och godt.
Enligt någras uppgift har fadern sett denna skrifvelse och gifvit till dess bortsändande tystnadens bifall. Sjelf påstod han envist, det han om densamma icke ägt någon kunskap; och detta synes äfven hafva varit händelsen.
Emedan sonen icke visste, huru utanskriften till prinsen skulle ställas, vidtalade han en kansliskrifvare, hvilken påtecknade brefvet utan att likväl känna dess innehåll. Sedan gjorde Messenius ett annat omslag deröfver, skref derpå namnet af en borgare i Kalmar och afskickade så det olycksdigra paketet.
English translation (my own):
CHAPTER TWENTY-ONE.
ON THE MESSENIAN PAMPHLET.
In the preceding chapter we have spoken of the way of life and government which Queen Kristina led in 1651; likewise the general discontent which resulted from it. This latter was quite violent and threatening. Bitter statements were heard everywhere, both against the Queen and against the high nobility, who were considered to be her leaders. People generally cast their eyes on Prince Karl Gustav, with the wish that this gentleman might soon come to the government to obtain help against the prevailing misery.
Need and impatience gave rise to violent thoughts. Some wanted the Prince to seize the government at the head of a popular movement. They declared themselves ready to saddle up for such a purpose and participate in the attempt. Here and there in the country districts, threatening movements were heard.
When the Queen wanted to resign from the government in 1651, the malcontents hoped that their above-mentioned wish would soon be fulfilled. So much the more bitter was their anger when they found themselves deceived. They were particularly angry with the councilmen who had persuaded Kristina to stay. It had been done, they believed, only so that the nobility could have time to exploit the Crown even more and subjugate the country, and possibly in the future to remove the Prince from the throne and thus seize the government for themselves.
Messenius the father, enraged against the Queen, hostile to the rulers and also of a restless and bitter disposition, threw himself with vehemence among the malcontents. He sought association with the most prominent leaders of the commoner Estates, with Terserus, the mayor Nils Nilsson, the vicar Christoffer of Fors, and also with Bengt Skytte. By feigning illness he avoided taking the oath of fealty at the coronation in 1650, and he also seemed to have been in constant motion during this Riksdag to incite the minds.
In the summer of 1651, young Arnold Messenius came home to his father. From his service with Karl Gustav, he had retained much affection for his beloved lord. During the time he lay ill at Fors vicarage, he had heard from the vicar Christoffer many sharp statements partly against the Queen, partly against the lords, many half-hearted threats of rebellion, etc. From his father he constantly heard the same words and a multitude of true, half-true or false remarks.
The son took all this for truth and, with the inexperience of youth and with a lively imagination, he put together from it a both horrible and wonderful picture of the state of the country. With the fierce blood of his family in his veins, he was outraged by the mentioned terrible injustices, by all the oppression his Fatherland was said to suffer, by the plots that were said to be laid against his beloved prince and lord.
His father, instead of calming him, agitated him and urged him to stick not to the Queen, but to the Estates and to the master he had previously served — that is, Karl Gustav. This advice, as well as the father's avoided oath of allegiance, was apparently an effort to give his own conscience a lawful colour to the thoughts of rebellion.
When Kristina wanted to lay down the crown, the mayor Nils Nilsson had said that some honest Swede should write and ask the Prince to immediately accept the government of the country's pious people. This came to the ears of young Messenius. He considered it a call of Providence to act as an honest Swede to save the Fatherland. This should happen soon, but could, according to his thought, be done in no other way than through rebellion and the deposition of the Queen.
He decided to inform the Prince of the country's and his own danger and to urge the rescue of both. He immediately set about the matter and composed a long and rhymed letter. In this was included everything that he had heard from the discontents and especially from his father, true and false, proven and conjectured, real and unreasonable about each, making with lively imagination a half-sentence into a whole. The main content of the letter was as follows.
Queen Kristina is like Måns Smek and is allowing herself to be lured to her own harm. She is a fool who does not understand how to govern at all, but only thinks of games, pleasures and diversions. On such and on foreigners she has most needlessly destroyed all the resources of the kingdom. If she is allowed to continue any longer, she will infallibly destroy the whole kingdom herself.
She calls out to her dance master and asks: "Beaulieu, how much does a ballet cost?"
He replies: "About 30,000 francs, Your Majesty!"
"What?!", says the Queen; "No more? Get money from the treasury at once!"
Some time later, she asks her chamberlain Johan Holm: "What are the people saying in the city?"
He replies: "They find the times sad and boring, since Your Majesty no longer dances any ballets."
"Listen, Beaulieu", the Queen then calls out, "you must entertain the people! You are allowed to put on a ballet; but how much does it cost?"
"About 20,000 francs."
"Very well", replies the Queen; "go to the treasury and say that you will receive the money!" —
"But", objects the dance master, "there is no money." —
"Do as I say!" replies the Queen; "I will surely find the means!" —
The cause of this and all other evils is the Grand Chancellor Oxenstierna; he and the Grand Constable Jakob de la Gardie. For a long time now these lords have sought to limit the royal power. Therefore, and in order to enslave the common people of the kingdom, they have alienated the Crown estates; therefore Oxenstierna has provided Stockholm with great freedoms of trade, namely in order to obtain help from the citizens against the royal power.
Therefore the said lords have also increased the number of noblemen, counts and barons, in order to recruit supporters from them. They want to draw the government to themselves and separate the Vasa family from it; therefore the great Vasa coat of arms was removed from the castle; therefore Johannes Matthiæ has, at their command, taught the Queen only vain things, but not that which belongs to government.
Therefore, the same man has instilled in her a distaste for marriage, in which way of thinking she was later strengthened by Count Magnus and by his mother, Countess Ebba Brahe; for the cunning Grand Chancellor uses the method that when he wants to push something through, he persuades Jakob de la Gardie, later his son, who finally obtains the Queen's support.
What these gentlemen did during the regency, they forced the Queen to approve when she came of age, because they threatened her with the Polish Vasas. These and the other high lords greatly fear Prince Karl Gustav. They never intend to recognise his right of inheritance to the Crown. Already in his youth they exposed him to the dangers of a foreign journey and of war, when he was sent no less than twice separately like a Uriah out into the perilous German feud, for they hoped that he would perish there.
His marriage to the Queen was opposed, and most of all by Johannes Matthiæ, Count Magnus, and his mother, Countess Ebba. His acceptance as heir to the throne was also opposed; and when it could no longer be avoided, the lords have prescribed unreasonably harsh conditions for him, and moreover have decided to take him away. The Grand Constable's wife, Countess Ebba Brahe, had already arranged for him to arrive at Jakobsdal.
Now the weapons have been taken from the soldiers who have returned home, for it is known that they are devoted to the Prince. — In consequence of all this, the writer of this letter advises that the Prince should never travel to Jakobsdal, so as not to expose himself to food and drink from Måns Smek (This probably refers to the rumour that Magnus Smek's wife, Blanche, killed her son, King Erik, with poison.). He should even beware of Stockholm, except during the Riksdags.
He should also beware of the first and second classes of the House of Nobility, but on the other hand he should rely on the third class and the commoners. He should anticipate the enemies and, under the pretense of enlisting, call together troops and appear with them in Stockholm; he will find more supporters there than he expected. He should follow the example of Karl IX and put to death all the nobles; before that he will never become king. He should have both them and Queen Kristina killed. Then he will be able to take back the Crown estates without hindrance and will reign in peace, for his and Sweden's glory. The signature consisted of the following two verses:
"He who has written this
Has followed Your Royal Highness in the field."
The whole content is proof of the partisanship and the enthusiasm of youth. The information about the Queen's extravagance, the oppression of the common people and the mindset of the lower classes were true. All the rest consists of partly exaggerated, partly completely untrue accusations; partly so unreasonable that the researcher is surprised how such could ever gain credibility and, as it seems, among no small number of people.
Equally unreasonable was Messenius' hope of persuading the Prince to such a baseness as to depose and murder Queen Kristina, to whom, however, the Prince himself had recently courted and whose favour he had exclusively to thank for the right of inheritance to the Swedish crown he had just received.
Equally unjust, bloody and tyrannical was the other advice, namely to murder the high nobility without further ado in order to be able to regain the Crown estates. All this escaped Messenius. The self-confidence which sometimes accompanies the years of young manhood, and which always accompanied the Messenian family, prevented him from realising his inability to judge these subjects; and the mood of partisanship prevented him from recognising what was reasonable or unreasonable, noble or base. And yet the young man's heart seems to have throbbed eagerly for what he, with his limited knowledge, experience and judgement, considered to be right and good.
According to some, the father saw this letter and gave his silent approval to its sending. He himself stubbornly claimed that he had no knowledge of it; and this also seems to have been the case.
Because his son did not know how to address the letter to the Prince, he addressed a chancellery writer, who signed the letter without knowing its contents. Then Messenius made another envelope over it, wrote on it the name of a citizen of Kalmar, and so sent off the fatal package.
Above: Kristina.
Above: Karl Gustav.
Above: Anders Fryxell.
Note: Jakobsdal is the old name for Ulriksdal Castle.
No comments:
Post a Comment