Sources:
Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 3 (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapter 4), page 323, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, page 27, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760
Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006
Posted on December 8, 2021 in honour of Kristina's 395th birthday!
The account:
Ce fut, SEIGNEUR, d'une si auguste Maison que vous avez voulu tirer mon origine. Ce fut sur une si brave & triomphante Nation que vous avez voulu me faire régner; mais la suite de cette Histoire sera voir que ce sont les moindres faveurs & graces dont vous avez voulu me combler.
Le Roi mon Pere épousa en 1620. la Princesse Electorale Marie Eléonore de Brandenbourg, Fille ainée de l'Electeur de ce nom, parce que c'étoit le parti le plus digne de lui parmi les Princesses Protestantes de ce tems-là, auxquelles la Religion attachoit son choix. Ajoutez-y que l'alliance du Prince son Pere lui étoit de quelque considération pour la guerre qu'il avoit alors avec la Pologne.
Cette Princesse, qui avoit quelque beauté, accompagnée des bonnes qualités de son sexe, vécut avec le Roi dans une union assez douce, à laquelle rien ne manquoit, sinon la succession, la Reine, ma Mere, n'ayant donné qu'une Fille au monde, qui étoit morte. Elle s'étoit depuis encore blessée d'un Fils de peu de mois; ce qui rendit ma naissance si importante. Le Roi obtint enfin ce qu'il avoit si fort desiré dans un voyage qu'il fit en Finlande, où la Reine, qui l'accompagna, se trouva grosse de moi dans Abo; ce qui leur donna à tous les deux une fausse joye, puisqu'ils se persuadérent que le Ciel leur donneroit un héritier. La Reine ma Mere m'a assuré que tous les signes la trompérent, & lui persuadérent qu'en accouchant de moi, elle accoucheroit d'un Fils. Elle eut des songes qu'elle crut mystérieux, & le Roi en eut de-même. Les Astrologues, qui sont toujours prêts à flatter les Princes, l'assurérent que la Reine étoit enceinte d'un successeur: ainsi on se flatta, on espéra, on se trompa, & on arriva enfin jusqu'au terme, SEIGNEUR, que vous avez prescrit à tous ceux qui entrent dans la vie. Déjà la Cour étoit de retour à Stockholm. Le Roi y étoit aussi; mais il étoit considérablement malade, & des Astrologues, qui se trouvérent présens, assurérent unanimement que le point de ma naissance, qu'ils voyoient approcher, étoit tel qu'il étoit presque impossible qu'il n'en coûtât la vie au Roi, ou à la Reine, ou à l'Enfant. Ils assurérent aussi que si cet enfant pouvoit survivre les 24. heures, il seroit quelque chose de fort grand. C'est dans une telle constitution des astres que je vins au monde (le 8/18. Décembre en 1626). C'est ce fatal moment, que vous aviez prescrit, depuis toute l'éternité, à ma naissance. Je nâquis coëffée depuis la tête jusqu'aux genoux, n'ayant que le visage, les bras, & les jambes de libres. J'étois toute velue, j'avois la voix grosse & forte: Tout cela fit croire aux femmes, occupées à me recevoir, que j'étois un garçon. Elles remplirent tout le Palais d'une fausse joye, qui abusa le Roi même pour quelques momens. L'espérance & le desir aidérent à tromper tout le monde; mais ce fut un grand embarras pour les femmes, quand elles se virent trompées. Elles étoient en peine comment desabuser le Roi. La Princesse Catherine, sa Sœur, se chargea de cette commission. Elle me porta entre ses bras en état de me faire voir au Roi, & de lui faire connoître ce qu'elle n'ôsoit lui dire. Elle donna au Roi le moyen de se desabuser de lui-même. Ce grand Prince n'en témoigna aucune surprise, il me prit entre ses bras, il me fit un accueil aussi favorable que s'il n'eût pas été trompé dans son attente. Il dit à la Princesse: «Remercions Dieu, ma sœur. J'espère que cette fille me vaudra bien un garçon. Je prie Dieu qu'il me la conserve, puisqu'il me l'a donnée.» La Princesse, pour lui faire sa cour, voulut le flatter qu'il étoit encore jeune; que la Reine l'étoit aussi, & qu'elle lui donneroit bientôt un héritier; mais le Roi lui répondit dérechef: «Ma sœur, je suis content, je prie Dieu qu'il me la conserve.» Après cela, il me renvoya avec sa bénédiction, & il parut si content, qu'il étonna tout le monde. Il commanda qu'on chantât le Te Deum, & qu'on fit toutes les réjouissances accoutumées dans les naissances importantes des premiers mâles. Enfin il parut aussi grand en cette occasion, comme en toutes celles de sa vie. Cependant on tarda à desabuser la Reine, jusques à ce qu'elle fût en état de souffrir un tel déboire. On me donna le nom de Christine. Le Ministre Luthérien, qui me baptisa (c'étoit le grand Aumônier du Roi), me marqua le front du signe de la Croix avec l'eau du Baptême, & m'enrolla, sans savoir ce qu'il faisoit, dans votre milice dès ce moment heureux. Car il est certain que ce qu'il fit, étoit contre le cérémonial ordinaire des Luthériens. On lui en fit même une affaire comme d'une superstition, dont il se tira comme il pût. Le Roi disoit de moi en riant: «Elle va être habile; car elle nous a tous trompés.» Aussi dès que je nâquis, je donnai un solemnel démenti aux Astrologues; car le Roi guérit, la Reine ma Mére accoucha heureusement, je me portois bien, & de plus j'étois fille.
Il faut ici, SEIGNEUR, que je vous fasse un remerciment contraire à celui de ce grand homme, qui jadis vous remercia de l'avoir fait naître homme, & non pas femme. Car moi, SEIGNEUR, je vous rends grace de m'avoir fait naître fille, d'autant plus que vous m'avez fait la grace de n'avoir fait passer aucune foiblesse de mon Sexe jusque dans mon ame, que vous avez rendue par votre grace toute virile, aussi bien que le reste de mon corps. Vous vous êtes servi de mon Sexe pour me préserver des vices & des débauches du païs où je suis née; & après m'avoir condamnée au Sexe plus foible, vous avez voulu m'exempter de toutes ses foiblesses ordinaires. Vous avez voulu m'émanciper aussi de toutes ses dépendances, en me faisant naître sur un Trône où je devois commander seule. Vous avez voulu aussi me faire connoître, dès le berceau, l'avantage de cette indépendance si grande, que j'ai su conserver, & que je conserverai jusqu'à la mort. Si vous m'eussiez fait naître homme, peut-être que la coutume & l'exemple m'auroient pervertie. J'aurois peut-être noyé dans le vin, comme font tant d'autres, toutes les vertus & tous les talens que vous m'avez donnés. Peut-être que mon tempérament, ardent & impétueux, m'eût emporté dans la débauche des femmes, dont il m'auroit été plus difficile de m'exempter. Peut-être que cet esprit VERSATILE (je ne trouve pas d'autre terme pour exprimer ce que je pense) que vous m'avez donné, & qui me rend si accommodamante aux mœurs de toutes les Nations avec lesquelles je vis, auroit enfin vaincu cette horrible aversion que j'ai pour le vin, pour la crapule, & qu'au lieu de faire quitter ces détestables vices à mes sujets, je me fusse accoutumée peu à peu à leurs défauts pour me rendre plus agréable à eux. Du moins aurois-je couru risque que les femmes eussent occupé le tems que j'ai employé à l'étude & à la recherche de la Vérité, par lesquelles je me suis disposée à recevoir vos touches. Souffrez que j'admire votre bonté qui m'a favorisée de tant de manières, qu'elle a voulu me former une espèce de mérite, ou plutôt de fortune de mon plus grand défaut.
La Reine, ma Mere, qui avoit toutes les foiblesses, aussi-bien que toutes les vertus de son Sexe, étoit inconsolable. Elle ne pouvoit me souffrir, parce qu'elle disoit que j'étois fille & laide: & elle n'avoit pas grand tort, car j'étois basanée comme un petit Maure. Mon Pere m'aimoit fort, & je répondois aussi à son amitié d'une manière qui surpassoit mon âge. Il sembloit que je connoissois les différences de leurs mérites & de leurs sentimens, & que je commençois de rendre justice par eux, dès le berceau.
Il arriva, peu de jours après qu'on m'eut donné le Baptême, qu'une grosse poutre tomba & d'écraser le berceau ou je dormois, sans me donner la moindre atteinte. Outre cet accident, on fit encore d'autres attentats sur moi. On me fit tomber exprès, on tenta mille autres inventions pour me faire périr, ou pour du moins m'estropier. La Reine, ma Mére, disoit de belles choses là-dessus, & on ne pouvoit la desabuser de ses imaginations. Quoi qu'il en soit de tout cela, il ne me reste aucun autre préjudice qu'un peu d'irrégularité dans ma taille que j'aurois pu corriger, si j'eusse voulu m'en donner la peine.
Mais pourquoi, SEIGNEUR, n'avez-vous pas permis que je mourusse dans mon innocence? Que j'aurois été heureuse de périr avant que d'être coupable & ingrate envers vous! J'aurois été déjà heureuse & glorieuse avec vous pour toute l'éternité. Cependant mon indignité n'ayant différé cet ineffable bonheur, puisque vous l'avez voulu, je dois vous remercier de m'avoir conservé une vie, qui est à vous de tant de manières. Il falloit vivre enfin, & vous avez voulu me rendre triomphante jusque dans mes langes, où vous m'avez fait combattre & vaincre l'envie. Vous m'avez fait naître environnée de lauriers & de palmes. Je dormis à l'abri de leurs ombres, mon premier sommeil fut nourri parmi les trophées; il semble que la victoire & la fortune badinoient avec moi. Le Trône enfin me servit de berceau, & j'étois à peine née, qu'il fallut y monter. Le Roi mon Pere convoqua pour cet effet les Etats Généraux peu de mois après. Il m'y fit prêter l'hommage, & la Suède à genoux m'adora jusque dans mon berceau.
Swedish translation (by Gjörwell):
Från et så högt Hus har Du, HERRE, behagat leda min uprinnelse. Af en så Stor Konung har Du låtit mig födas. Öfwer et så tappert och segrande Folk har du låtit mig regera. Men det följande i denna Historia skal wisa, at detta äro de minsta nåde-wälgerningar, hwarmed Du öfwerhopat mig.
Konungen, min Fader, gifte sig 1620 med Prinseßan Maria Eleonora af Brandenburg, älsta Doter af Kurförsten därstädes, som war det honom wärdigaste Giftermål ibland de Protestantiska Prinseßorna då för tiden, och på hwilka han för Religionens skull måste falla med sit wal. Härtil kom ock, at förbindelsen med hennes Fader war för honom af någon betydelse uti kriget, som han då förde med Polen.
Denna Prinseßa, som ägde sina begageligheter och åtskilliga af sit köns goda egenskaper, lefde tilhopa med Konungen et nog nögt lif, och fattades uti deras förening ingen ting, om icke arfwingar, ty Drotningen, min Moder, hade ej födt mera än en doter til werlden, som dog. Hon hade sedan haft mißfall med en son om några månader, hwilket alt gjorde min födelse så mycket angelägnare. Konungen want änteligen det, som han så högeligen efterlängtat, på en resa i Finland, hwarest Drotningen, som gjorde honom följe, i Åbo kom i wälsignat tilstånd. Detta förorsakade hos dem i början en falsk glädje, ty de inbillade sig, at GUD skulle gifwa dem en arftagare. Drotningen, min Moder, har försäkrat mig, at alla tekn bedrogo och intalte henne, at, då hon skulle ligga i barnsäng, skulle hon få en Son. Hon hade drömmar, som hon trodde fulla af hemligheter, och Konungen hade äfwen dylika. Stierntydarne, som altid äro färdiga at smickra de Stora, försäkrade Drotningen, at hon war hafwande med en Efterträdare på den Kongl. Thronen. Således smickrade man sig, man hoppades, man bedrog sig, och den stunden nalkades änteligen, HERRE, som Du föreskrifwit alla, hwilka ingå i detta lifwet. Hofwet war redan tilbaka kommit til Stockholm. Konungen äfwenledes, men ganska illa sjuk. Stjerntydarne, som woro närwarande, försäkrade då enhälligt, at min födelses stund, som nalkades, war sådan, at det wore nästan omöjeligit, at den icke skulle kosta lifwet antingen för Konungen, eller Drotningen, eller barnet. De försäkrade också, at om barnet kunde lefwa i fyra och tjugu timar, skulle derutaf blifwa något stort. Uti en sådan stjernornas ställning föddes jag d. 8/18 Dec. 1626. Det war den oundwikeliga och af ewighet bestämda stunden til min födelse. Jag föddes i en segerhufwa från hufwudet til knän, och hade endast ansigtet, armarne och benen fria. Jag war helt luden och hade en grof och stark röst, hwilket alt inbillade barnmorskorne, at jag war en goße. De upfylde hela Slottet med en falsk glädje, som bedrog sjelfwa Konungen för några ögonblick. Hoppet och längtan hulpos åt, at bedraga alla, men det förorsakade en stor bestörtning hos barnmorskorne, när de sågo sig bedragne. De woro i stort bekymmer, huru Konungen skulle få weta sanningen. Prinseßan Catharina, hans Syster, påtog sig detta ärendet. Hon bar mig emellan armarne på sätt, at Konungen kunde sjelf se det, som hon ej tordes säga. Hon gaf således Konungen tilfälle, at sjelf finna sakens beskaffenhet. Men denna stora Försten betygade aldeles ingen förundran häröfwer, utan tog mig emot och gaf mig et så kärt famntag, som hade han intet blifwit bedragen i sin wäntan. Han sade til Prinseßan: »Tackom GUD, min Syster. Jag hoppas, at denna Dotren skal wara så god som en Son, och jag beder GUD, at Han bewarar henne, efter Han gifwit mig henne.« Prinseßan, för at behaga, wille smickra honom dermed, at han ännu wore ung, Drotningen äfwenså, och at hon snart åter kunde gifwa honom en ny arfwinge. Men Konungen swarade å nyo: »Min Syster, jag är nögd. GUD beware henne.« Hwarefter han sände mig tilbaka med sin wälsignelse, och syntes så nögd, at han satte alla i förundran. Han befalte, at: »O GUD wi lofwe Dig«, skulle sjungas, och at man skulle anställa alla de frögde-betygelser, som woro öfweliga wid de första Kongl. Barnens födelsa på manliga sidan. Med et ord, han syntes wid detta tilfället äfwen så stor, som i alla andra händelser. Emedlertid dröjde man, at underrätta Drotningen om mit kön, til des hon war i stånd, at emottaga en så obehagelig tidning. Man kallade mig Christina. Den Lutherska Prästen (Konungens Öfwer-Hof-Prädikant), som döpte mig, gaf mig på ansigtet korsteknet med dopwatnet, och inskref mig, utan at han wiste hwad han gjorde, til Din tjenst alt ifrån den lyckeliga stunden. Ty det är wist, at, hwad han gjorde, stridde emot Lutherska Kyrko-bruket, och man tiltalte honom derföre, såsom för en begången widskepelse, hwarifrån han utredde sig så godt, som han kunde. Konungen sade om mig med en leende mun. »Hon blir slug med tiden, ty hon har bedragit oß alla.« Så snart jag också war född, öfwertygade jag Stjerntydarne fullkomligen om deras lösa wetenskap, ty Konungen blef frisk, Drotningen min Moder upkom lyckeligen ifrån sin barnsäng, och jag mådde wäl; och, det som mera war, jag war en Flicka.
Jag bör, HERRE, hembära Dig en hel annan tacksägelse, än den stora mannen, som tackade Dig derföre, at han blifwit född Man och ej Qwinna. Ty jag, HERRE, tackar Dig, at Du låtit mig födas Qwinna, och det så mycket mera, som Du gjort den nåden med mig, at ingen af mit köns swagheter fåt inrymme i min själ, som Du genom Din Nåd gjort aldeles manlig, äfwen som det öfriga af min kropp. Du har betjent Dig af mit kön, för at bewara mig från det landets synder, hwarest jag war född, och, sedan Du dömt mig til det swaga könet, har Du ändå welat befria mig ifrån alla des wanliga swagheter. Du har ock welat frigjöra mig från alla des underdånigheter dymedelst, at Du låtit mig födas til en Konunga-Stol, hwarpå jag borde regera allena. Du har ock, ända ifrån min spädaste barndom, låtit mig begripa, huru stor den fördelen är, at ej lyda andras befalningar, så at jag wetat bewara mig uti densamma, och skal bewara mig derutinnan in til min död. Om Du låtit mig födas en Man, så hade kanske sedwanor och efterdömen förledt mig. Jag hade kan hända, såsom många andra gjöra, fördränkt i starka drycker alla de dygder och egenskaper, som Du begåfwat mig med. Kanske ock min heta och häftiga blod drifwit mig til hwarjehanda oanständigheter med könet, hwarifrån jag sedan haft större swårighet, at gjöra mig fri. Tör hända, at det böjeliga sinne, som Du gifwit mig, och hwarigenom jag kan så lämpa mig efter alla de folkslags seder, ibland hwilka jag lefwer, hade kunnat öfwerwinna hos mig den grufweliga leda, som jag hafwer för win och et omåtteligit drickande; och, at i stället för at förmå mina undersåtare, at lämna denna afskywärda lasten, hade jag efterhand wänt mig wid deras fel, för at desto mera behaga dem. Åtminstone hade jag stått i fara; at jag förnött med könet den tid, som jag nu anwänt på läsning och sanningens efterletande, hwarigenom jag blifwit satt i stånd, at emottaga Dina underwisningar. Tillåt derföre, at jag beundrar Din godhet, som på så många sätt gynnat mig, at den ock welat förändra mit största fel til en förtjenst eller snarare til en lyckelig händelse.
Drotningen, min Moder, som hade så wäl alla sit köns swagheter som dygder, war otröstelig. Hon kunde intet tåla mig, ty hon sade, at jag war en flicka och ful, hwaruti hon ej hade så aldeles orätt, ty jag war gulbrun i ansigtet, som en liten Moor. Min Fader älskade mig deremot mycket, och jag swarade emot hans wänskap på et sätt, som öfwergik min ålder. Det syntes, som kände jag åtskilnaden af deras förtjenster och tänkesätt, och at jag redan i waggan började på dem fälla rigtiga omdömen.
Det hände, några dagar, efter jag war döpt, at en stor bjelke föll ned och hade så när kroßat waggan, uti hwilken jag såf, utan at jag led minsta skada. Utom denna händelsen skedde ännu andra farliga tilbud emot mig. Man lät mig falla med flit och försökte många andra sätt, at låta mig omkomma, eller åtminstone, at gjöra mig lytt til någon lem. Drotningen min Moder hade sin egen tro härom, och kunde ej tagas utur sina inbillningar. Det må nu wara härmed huru det wil, så hände mig ändå härutaf ingen skada, utom et litet fel i min wärt, som jag hade kunnat ändra, om jag welat gjöra mig den mödan.
Men hwarföre, Min GUD, har Du icke tillåtit, at jag dödt i min oskyldighet? Huru lyckelig hade jag icke warit, om jag fåt gå utur werlden innan jag blifwit brotslig och otacksam emot Dig. Jag hade då redan warit salig och förhärligad med Dig för alla ewighet. Men såsom min owärdighet hindrat mig, at så bittida smaka en så obeskrifwelig sällhet, och Du så beslutit, bör jag tacka Dig, som bewarat et lif, hwilket tilhörer Dig på så många sätt. Jag har måst lefwa, och Du har welat gjöra mig segrande redan i min linda, hwarest Du låtit mig bestrida och öfwerwinna afunden. Du har låtit mig födas omgifwen med Lager och Palmqwistar. Jag såf i deras skygd, och min första sömn underhölts ibland segertekn. Det syntes, som lekte segren och lyckan med mig. Sjelfwa Thronan tjente mig til wagga, och jag war knappt född, då jag måste bekläda densamma. Konungen, min Fader, sammankallade til den ändan Ständerna några månader efteråt, och lät hylla mig. Med et ord, Swerige wördade mig redan i min wagga.
Swedish translation (by Huldt; based on the draft of the autobiography in the Swedish National Archives):
En så upphöjd ätt lät Du mig födas i. En så stor kung gav Du mig till far. Ett så tappert och segerstolt folk satte Du mig att regera över. Men av fortsättningen på den här historien kommer det ändå att framgå att det är de minsta av de förmåner och ynnestbevis Du överhopat mig med.
Min far kungen gifte sig med kurfurstinnan Maria Eleonora av Brandenburg, äldsta dottern till kurfursten av Brandenburg, eftersom hon var den av den tidens protestantiska prinsessor som var honom mest värdig, och hans religion bjöd honom att göra sitt val bland dessa. Till saken hör att förbindelsen med hennes far kurfursten hade en viss betydelse för det krig som kungen då förde mot Polen. Denna prinsessa, som var vacker och ägde flera av sitt köns goda egenskaper, levde med kungen i en kärleksfull förening där ingenting saknades förutom tronföljare. Min mor drottningen hade nämligen bara satt en flicka till världen som dött. Därefter hade hon under bara några månader varit välsignad med en son. Av den anledningen var min födelse så betydelsefull.
Under en resa till Finland uppnådde kungen slutligen vad han så starkt hade önskat. I Åbo fann drottningen, som hade gjort honom sällskap, att hon var havande med mig, och detta uppfyllde dem båda med en falsk glädje, eftersom de var övertygade om att jag var en pojke. Min mor drottningen har försäkrat mig att alla tecken vilseledde henne och fick henne att tro att jag var det. Hon drömde gåtfulla drömmar, och det gjorde även kungen. Astrologerna, som alltid har smicker till hands för furstar, försäkrade honom att drottningen skulle föda en pojke. Så fortsatte man att smickra, hoppas och missta sig, tills man nått den tidpunkt som Du har föreskrivit för alla som skall inträda i livet. Hovet hade redan återvänt till Stockholm, men kungen var allvarligt sjuk. De astrologer som var närvarande bedyrade samstämmigt att tidpunkten för min födelse var sådan att nedkomsten så gott som omöjligen skulle komma att kräva vare sig kungens, drottningens eller barnets liv. De försäkrade också att om detta barn överlevde det första dygnet skulle det bli något mycket stort. Så stod stjärnorna då jag kom till världen. Det var det ödesbestämda ögonblick som Du sedan eviga tider hade föreskrivit för min födelse. Jag föddes täckt av hår från huvudet till knäna, bara ansiktet, armarna och benen var fria. Jag var luden över hela kroppen och hade en grov, starkt röst. Allt detta ledde kvinnorna som tog emot mig att tro att jag var en pojke. Bland hela hovet spred de en falsk glädje som till och med för ett ögonblick lurade kungen. Hoppet och önskan bidrog till att alla misstog sig. Men kvinnorna blev mycket förlägna när de insåg att de hade haft fel och visste inte hur de skulle ta kungen ur hans villfarelse. Kungens syster, prinsessan Katarina, åtog sig uppgiften. Hon bar mig till honom på ett sådant sätt att kungen själv skulle se vad hon inte vågade säga honom, och gav honom därmed möjlighet att själv ta sig ur villfarelsen. Kungen visade ingen förvåning. Han tog mig i sin famn och välkomnade mig lika välvilligt som om han inte hade blivit besviken. »Låt oss tacka Gud, kära syster«, sade han till prinsessan, »jag hoppas att denna flicka kommer att bli mig lika mycket värd som en pojke. Jag ber till Gud att han låter mig behålla henne, eftersom han har givit henne till mig.« Prinsessan, som ville lyckönska honom, försökte smickra honom genom att säga att han ännu var ung, och drottningen likaså, och att hon snart skulle ge honom en son. Men kungen svarade på nytt: »Kära syster, jag är nöjd, jag ber till Gud att han bevarar henne åt mig.« Sedan gav han mig sin välsignelse och sände ut mig, och hon verkade så nöjd att alla förvånades. Han beordrade att man skulle sjunga Te Deum och att man skulle fira födelsen som brukligt är när en manlig tronföljare har kommit till världen. Han framstod alltså vid detta tillfälle som den store man han alltid var. Men man väntade ändå med att berätta sanningen för drottningen tills hon var tillräckligt stark för att klara en sådan missräkning. Jag döptes så snart som möjligt, och fick namnet Kristina. Den lutherske präst som döpte mig var kungens hovkaplan. Han gjorde det heliga korstecknet på min panna med dopvattnet, och utan att veta vad han gjorde inskrev han mig i det lyckliga ögonblicket i Din skara. Ty säkert är att detta stred mot det vanliga lutherska ceremonielet. Man gjorde till och med en sak av det och anklagade honom för vidskepelse, och han fick försvara sig bäst han kunde. Kungen skrattade och sade om mig: »Hon blir nog slug, för hon lurade oss alla.« Så gav jag astrologerna en riktig tillrättavisning redan vid min födelse. Ty kungen tillfrisknade, min mor drottningen överlevde barnsängen, och jag mådde bra, och dessutom var jag flicka. Herre, här måste jag framföra ett tack helt motsatt det som framfördes av den store man som en gång tackade Dig för att Du lät honom födas till man och inte till kvinna. Ty jag, Herre, jag är Dig tacksam för att Du lät mig födas till flicka, så mycket mer som Du var god nog att bevara min själ för mitt köns alla svagheter och i stället godhetsfullt gjorde den helt manlig, likasom resten av min kropp. Du begagnade Dig av mitt kön för att skydda mig mot de laster och utsvävningar som är vanliga i landet där jag föddes, och när Du dömde mig att tillhöra det svagare könet befriade Du mig från alla dess vanliga brister. Du befriade mig också från alla former av beroende genom att låta mig födas till en tron från vilken jag ensam skulle styra. Ända sedan jag låg i vaggan lät Du mig dessutom erfara fördelarna med denna stora frihet, som jag har bevarat och kommer att bevara intill min död. Om Du hade låtit mig födas till man hade kanske vanor och dåliga exempel fördärvat mig. Alla de dygder och talanger Du givit mig hade jag kanske — som så många andra — dränkt i vin. Kanske mitt heta och häftiga temperament hade lett mig till utsvävningar med kvinnor, som jag hade haft ännu svårare att befri mig från. Kanske hade det rörliga intellekt Du givit mig, som gör att jag så lätt anpassar mig till sederna hos de olika folk jag lever med, till sist fått mig att övervinna min förfärliga aversion mot vin och drickande så att jag i stället för att försöka förmå mina undersåtar att överge dessa förhatliga laster så småningom hade vant mig vid deras brister för att vinna deras uppskattning. Åtminstone hade jag löpt risken att tillbringa den tid tillsammans med kvinnor, som jag har ägnat åt att studera och att söka efter sanningen, varigenom jag ställt mig till förfogande för Din vilja. Tillåt mig att beundra Din godhet, som har gynnat mig på så många sätt att den har förvandlat mitt största fel till ett slags förtjänst, eller snarare till ett slags lycka för mig.
Min mor drottningen, som hade fått samtliga av sitt köns svagheter såväl som samtliga av dess dygder, var otröstlig. Hon tålde mig inte, för jag var flicka och jag var ful, som hon sade, och däri hade hon inte fel, för jag var lika mörk som en liten arab. Min far älskade mig högt, och jag besvarade hans kärlek på ett sätt som inte är vanligt i den åldern. Det tycks som om jag redan som spädbarn uppfattade skillnaden mellan dem när det gäller deras förtjänster och deras känslor för mig, och kunde döma rätt om dem. Två dagar efter mitt dop föll en stor bjälke ned som nästan krossade vaggan där jag låg och sov utan att jag kom till minsta skada. Utöver den olyckshändelsen utsattes jag även för andra attentat. Jag tror att man avsiktligt tappade mig i golvet. Man försökte på tusen olika sätt ta livet av mig eller i varje fall göra mig till krympling. Min mor drottningen hade sina egna förklaringar till detta, och det gick absolut inte att få henne på andra tankar. Hur det än förhåller sig med den saken fick jag inga bestående men annat än en viss snedhet i ryggen som jag hade kunnat rätta till, eller åtminstone dölja, om jag hade velat göra mig besväret. Men varför, Herre, lät Du mig inte dö i min oskuld? Jag hade varit så lycklig om jag hade fått dö innan jag gjort orätt och blivit otacksam mot Dig! Jag hade fått komma till Dig redan då, i lycka och härlighet för all evighet. Men Du ansåg att jag ännu inte var värdig denna outsägliga lycka, och därför tackar jag Dig nu för att Du åt mig bevarade ett liv som tillhör Dig på så många sätt. Jag skulle alltså leva, och Du ville låta mig triumfera redan som spädbarn, när jag slogs mot avunden och besegrade den. Du lät mig födas omgiven av lagerträd och segerpalmer, i deras skugga sov jag min första sömn. Jag växte upp bland segertecken. Det var som om segern och lyckan lekte med mig. Själva tronen var min vagga, och jag var knappt född när jag måste bestiga den. Min far kungen sammankallade rikets ständer bara några månader senare för att de skulle betyga mig sin vördnad. Sverige låg på knä och tillbad mig redan i min vagga.
English translation (my own, new translation):
It was, Lord, from such an august house that You wanted to draw my origin. It was over such a brave and triumphant nation that You wanted me to reign; but the continuation of this story will be seen that these are the least favours and graces with which You wanted to fill me.
The King my father married in 1620 the electoral princess Maria Eleonora of Brandenburg, eldest daughter of the Elector of that name, because it was the party most worthy of him among the Protestant princesses of that time, to whom religion attached his choice. Add to this that the alliance of the prince her father was of some consideration to him for the war he then had with Poland.
This princess, who had some beauty, accompanied by the good qualities of her sex, lived with the King in a rather sweet union, to which nothing was wanting, except the succession; the Queen, my mother, having given only one daughter to the world, who was dead. She later miscarried a son a few months into the pregnancy, which made my birth so important. The King finally obtained what he had so desired in a trip he made to Finland, where the Queen, who accompanied him, found herself pregnant with me in Åbo, which gave them both a false joy, since they convinced themselves that Heaven would give them an heir. The Queen, my mother, assured me that all signs were deceiving her, and persuaded her that by giving birth to me, she would give birth to a son. She had dreams which she believed to be mysterious, and the King had the same dreams. The astrologers, who are always ready to flatter princes, assured the Queen that she was pregnant with a successor. So they flattered themselves, they hoped, they were mistaken, and they finally came to the time, Lord, which You have prescribed to all who enter into life. Already the court was back in Stockholm. The King was also there, but he was considerably ill, and astrologers who were present unanimously assured that the point of my birth, which they saw approaching, was such that it was almost impossible for it not to cost the King his life, or that of the Queen, or that of the child. They also assured that if this child could survive the first 24 hours, it would become something very great.
It is in such a constitution of the stars that I came into the world (on December 8/18, 1626). It is this fatal moment, which you had prescribed since all eternity, when I was born. I was born covered in a caul from head to knee, having only my face, arms, and legs free. I was completely hairy, my voice was great and strong. All this made the women who received me believe that I was a boy. They filled the whole castle with a false joy, which deceived the King even for a few moments. Hope and desire helped to deceive everyone; but it was a great embarrassment for the women when they saw themselves deceived. They were at a loss as to how to deceive the King. Princess Katarina, his sister, took charge of this commission. She carried me in her arms in such a way as to show me to the King and to show him what she did not dare tell him. She thereby gave the King the means to undeceive himself. This great Prince did not show any surprise, he took me in his arms, he gave me a welcome as favourable as if he had not been deceived in his waiting. He said to the Princess: "Let us thank God, my sister. I hope this girl will be as good for me as any boy. I pray that God will preserve her for me, since He has given her to me."
The Princess, wanting to congratulate him, flattered him and told him that he was still young, that the Queen was too, and that she would soon give him an heir; but the King replied immediately: "My sister, I am content; I pray to God that He keep her for me."
After that, he sent me away with his blessing, and he looked so happy that he astonished everyone. He ordered that the Te Deum be sung, and that all the usual celebrations be made as they would on the important births of male children. Finally he appeared as great on this occasion, as on all those of his life. However, they delayed undeceiving the Queen until she was in a good enough condition to suffer such a disappointment. I was given the name of Kristina. The Lutheran minister who baptised me (he was the King's great chaplain), marked me with the sign of the Cross on my forehead with the baptismal water, and enrolled me, without knowing what he was doing, in Your militia in that happy moment. For it is certain that what he did was against the ordinary ceremonial of the Lutherans. They even made it an affair of a superstition, from which he extricated himself as best he could.
The King said of me laughingly: "She will be clever, for she has deceived us all."
So, as soon as I was born, I gave a solemn denial to the astrologers, for the King recovered, the Queen my mother came through the birth well, I was in perfect health, and what's more, I was a girl.
Here, Lord, I must give You a thanks contrary to that of that great man, who once thanked You for having brought him into being as a man and not a woman. For I, Lord, thank You for having let me be born a girl, all the more so since You have given me the grace not to have let any weakness of my sex pass into my soul, which you, by Your grace, have made completely virile, as well as the rest of my body. You have used my sex to protect me from the vices and debaucheries of the country where I was born; and after having condemned me to the weaker sex, you let me be exempt from all its ordinary weaknesses. You have also emancipated me from all its dependencies, by making me be born onto a throne where I had to rule alone. You also wanted to make known to me, ever since I was in the cradle, the advantage of this independence so great that I knew how to preserve, and that I will preserve unto death. If you had let me be born a man, perhaps custom and example would have perverted me. I would perhaps have drowned in wine, as so many others do, all the virtues and all the talents you have given me. Perhaps my temper, ardent and impetuous, would have carried me into the debauchery of women, from which it would have been more difficult for me to exempt myself. Maybe this versatile spirit (I can't find another term to express what I think) that you gave me, and which makes me so accommodating to the mores of all the nations with which I live, would have finally conquered that horrible aversion I have for wine and drunkenness, and that instead of making my subjects quit these detestable vices, I would have gradually become accustomed to their faults in order to make myself more agreeable to them. At least I would have run the risk that women would have occupied the time I spent in studying and seeking the truth, by which I was prepared to receive your touches. Allow me to admire your kindness, which has favoured me in so many ways, that it has wanted to form me a sort of merit, or rather fortune, of my greatest defect.
The Queen, my mother, who had all the weaknesses as well as all the virtues of her sex, was inconsolable. She could not stand me, because she said that I was a girl and ugly. And she was not very wrong, for I was swarthy like a little Moor. My father loved me dearly, and I also responded to his friendship in a way that surpassed my age. It seemed that I knew the differences of their merits and their feelings, and that I began to do justice through them, even from the time I was in the cradle.
It happened, a few days after I was baptised, that a big beam fell and crushed the cradle where I was sleeping, without giving me the slightest injury. Besides this accident, other attacks were made on me. I was dropped on purpose, someone tried a thousand other inventions to kill me, or at least to cripple me. The Queen, my mother, said fine things about it, and no one could undeceive her from her imaginations. However that may be, I have no other harm left other than a little irregularity in my height, which I could have had corrected if I had wanted to take the trouble.
But why, Lord, did You not allow me to die in my innocence? How happy I would have been to perish before being guilty and ungrateful to You! I would have been happy and glorious with You already for all eternity. However, my unworthiness having postponed this ineffable happiness, since You willed it, I must thank You for having preserved a life for me, which is Yours in so many ways. In the end You had to let me live, and You wanted to make me triumphant even in my swaddling clothes, where You made me fight and conquer envy. You let me be born surrounded by laurels and palms. I slept in the shelter of their shadows, my first sleep was nourished among the trophies; it seems that victory and fortune were playing with me. Finally, the throne itself served as my cradle, and I was hardly born when I had to go up to it. The King, my father, convened the Estates General for this purpose a few months later. He made me be paid homage there, and Sweden on her knees adored me even as I was in my cradle.
Notes: In Sweden, the Julian calendar was still used, while southern Europe had introduced the Gregorian calendar. Kristina's birth is thus dated in Sweden as December 8, which corresponds to the 18th in Italy, where the memoirs were written.
Kristina's account of the priest making the sign of the Cross at her/his/their baptism may be incorrect. In the castle chapel, a different liturgy was used than in the other churches in the country, such as by maintaining gestures such as the sign of the cross. That the priest did this through instinct and was also accused of superstition can thus be questioned.
The irregularity Kristina describes is hinted at in some portraits and is also noted in her/his/their autopsy report. However, there is no definite diagnosis for the condition. The explanation that this irregularity was caused by accidents at an early age seems unreliable.
No comments:
Post a Comment