Kristina on the news of her father's death and her accession, years 1632 and 1633

Source:

Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 3 (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapters 6 and 7), pages 31 to 48, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759; original at the National Library of Naples (Biblioteca Nazionale Vittorio Emanuele III)

https://books.google.com/books?id=K4jbZ_vZt5wC&printsec=frontcover&dq=mémoires+concernant+christine+reine+de+suède&hl=en&newbks=1&newbks_redir=0&sa=X&ved=2ahUKEwihy5i5htjmAhXaJzQIHVI2CuwQuwUwA3oECAQQBA#v=onepage&q=mémoires%20concernant%20christine%20reine%20de%20suède&f=false

Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 42 to 65, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760; courtesy of the Swedish Royal Library (Kungliga biblioteket) via Litteraturbanken.se

https://litteraturbanken.se/författare/Kristina/titlar/ChristinasArbeten1/sida/42/faksimil

https://litteraturbanken.se/författare/Kristina/titlar/ChristinasArbeten1/sida/54/faksimil

Från stoicism till mystik: Studier i drottning Kristinas maximer, pages 33 and 52, by Sven Stolpe, 1959

Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006

https://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/kristina.pdf

Above: "Queen Christina's Accession to the Throne", by Joseph de Buelow.

The account:

Quand la mort du Roi fut publiée dans l'Armée, la victoire, qui étoit sur le point de se déclarer pour nous, suspendit encore son vol, doutant quel parti elle prendroit. Mais le courage des Suédois, & leur douleur qui les anima à la vengeance, la détermina enfin en notre faveur, après un rude combat, dans lequel les deux partis firent tout ce que l'Art de la guerre peut inspirer à de braves gens, qui le savent bien. De notre côté Weimar se signala & se distingua fort, & tous les autres Chefs, qui se trouverent présens, s'y signalerent aussi, les uns par leur mort, les autres par leurs blessures; tous par une victoire entière, à laquelle tout le monde contribua, en faisant son devoir, jusqu'à faire des merveilles.

Ce fut, SEIGNEUR, votre puissante main qui couronna mon front de ce premier laurier, arrosé d'un sang si précieux. La Victoire me publia Reine pour la première fois en Allemagne, & le triste & glorieux Echo en retentit en Suède peu de tems après. Ce fut la Victoire qui prononça la premiere mon nom sur le funeste champ d'une bataille, où l'on venoit de perdre le plus grand Roi du Monde. Ce fut elle qui servit en Allemagne de Hérault d'armes à proclamer selon la coutume: Le Roi est mort: le Roi est vivent, mais quelle différence entre ces deux Rois? Le mort étoit le plus grand des hommes vivans, & le vivant étoit la plus foible des créatures. Quelle douleur à tant de braves gens de voir substituer au plus grand Roi du Monde une fille sortie à peine du berceau! Cependant ce fut ce lien, qui, tout foible qu'il étoit, unit ensemble un si grand nombre de braves gens d'intérêts si divers & si opposés, tous dévoués à soutenir les droits d'une fille, qui commença à régner dès ce fatal moment, & par laquelle il vous a plû d'achever glorieusement tant de grandes choses, qui se sont exécutées depuis sous des auspices si foibles, afin que la gloire demeure à vous seul, comme il est juste.

On en donna avis à Francfort au Grand-Chancelier Oxenstierna. On me prêta serment dans toutes mes armées, sous l'autorité de ce grand-homme & des autres Chefs, dont les principaux étoient le Maréchal Horn, Wrangel, le Pere Baner, Tott, Kagge, Weimar, Kniphausen, le Palatin Birckenfelt &c. Tout le monde se soumit au nom de Christine; tous me rendirent hommage dans les formes; & le Grand-Chancelier, qui avoit, déjà du tems du feu Roi, la direction presque souveraine des affaires, fit son devoir en cette importante occasion. Ce grand homme étoit déjà le premier Ministre du feu Roi, qui l'aimoit & avoit en lui une confiance entière & presqu'aveugle, qu'il méritoit par son mérite extraordinaire, & par ses grands talents, mais surtout par son inébranlable & incomparable fidélité: & on peut assurer, que la mort du Roi, & mon bas âge auroit été fatal à la Suède, si vous n'eussiez donné cet unique reméde à tant de malheurs. Il n'y en a pas un plus grand pour un Etat que de voir un enfant Roi: mais pour le malheur de la Suède, cet enfant étoit fille. Cependant il vous a plû, SEIGNEUR, de tirer tant de grands & glorieux succès de tant de malheurs & de foiblesses.

Le feu Roi, dans le tems qu'il alloit donner bataille, écrivit de sa propre main à son Favori & Ministre, (car on peut l'appeller ainsi) l'exhortant par un pressentiment de sa mort à la fidélité qu'il me devoit, comme à sa fille unique, qui étoit sa Souveraine. Il le fit souvenir des ordres qu'il lui avoit donné pour le cas d'un sinistre événement de sa personne, & lui ordonna d'avoir soin de me donner une éducation digne d'une fille qui dévoit régner après lui. Il lui ordonna de servir, d'honorer & d'assister la Reine sa femme, & de la consoler dans sa douleur: mais de ne jamais permettre que cette Princesse eût aucune part, ni aux affaires, ni à mon éducation, selon les ordres qu'il lui avoit déjà donnés, lesquels il lui confirma, lui ordonnant de les exécuter, & le chargeant de vous en être responsable.

Le Grand-Chancelier ne manqua pas de faire tout ce qu'il put selon ses ordres & ses instructions. En attendant des nouvelles de Suède, les armées agissoient par-tout. On prit quantité de places. Horn, les deux Rhingraves, Kagge, Birkenfelt & autres Généraux étoient par-tout victorieux, en Lorraine, en Baviere, en Saxe, où Weimar commandoit pour moi & pour la Suède. ...

Le Grand-Chancelier convoqua en mon nom pour le mois de Mars de l'année 1633. une assemblée générale à Heilbron, où tous les Princes intéressés se trouverent, ou en personne, ou par leurs Députés. Il en fit lui-même l'ouverture, & presque en même tems Salvius, qui avoit son département pour la basse Allemagne, mais qui avoit aussi une espéce de subordination au Grand-Chancelier, conclut de ma part un autre Traité avec les Princes & Etats de son département pour la subsistance des armées, des contributions & des subsides qu'il falloit donner pour cet effet, & il fit consentir tout le monde à tout ce qu'on voulut.

Dans l'assemblée de Heilbron, où étoient convoqués les Cercles Protestans de Franconie, ceux de Suabe, du Rhin Supérieur & Inférieur pour délibérer du moyen de continuer la guerre en Allemagne; les Ambassadeurs de France, d'Angleterre, & d'Hollande s'y trouverent. Tous les Princes y étoient présens en personne, ou par leurs Députés, qui les représentoient. Mais le Grand-Chancelier occupa le premier poste dans les séances, & fit la premiére figure de toute l'assemblée en mon nom. Il demanda de ma part. 1. L'union de tous les Princes pour le rétablissement des Electeurs & de tous les Protestans. 2. Le rétablissement des Loix de l'Empire, offrant à tous ma protection à l'exemple du feu Roi. 3. Il demanda qu'on pensât à donner satisfaction à la Suède, & qu'on s'obligeât de ne faire aucun Traité particulier sans son consentement & son approbation.

Le résultat de cette Assemblée fut qu'on obtint à peu près tout ce qu'on souhaitoit, & on rétablit l'alliance avec la France, l'Angleterre, la Hollande & tous les Etats de l'Empire associés jusqu'à la fin de la guerre. Outre cela on tâcha de faire déclarer l'Empereur & la Ligue Catholique ennemis publics de tous ces Princes confédérés, jusqu'à ce que l'on eût satisfait la Suède & rétabli les Princes dans l'état premier. Mais quoiqu'on eût donné à tout cela un consentement effectif, ou plutôt tacite, on ne put encore obtenir cette déclaration publique, & on voulut la différer jusqu'à la prochaine Diete. Toutefois les quatre Cercles se chargerent d'entretenir à mon service, en faveur de la cause commune, soixante mille hommes à leurs dépens, & même d'en augmenter le nombre selon les occurrences & le besoin: & ce payement devoit avoir son commencement au mois de May de l'année courante, & continuer jusqu'à la fin de la guerre. On s'obligea de fournir aussi les munitions de bouche & de guerre avec une artillerie complette. On supplia le Grand-Chancelier de rémédier à la discipline militaire, de la redresser, & de pourvoir aux licences de gens de guerre, afin que le Commerce pût être remis. Le Grand-Chancelier se chargea d'y pourvoir. Il demanda une promesse positive de tous d'assister la Suède en cas qu'elle fût attaquée par quelqu'autre ennemi, comme il y avoit apparence. Mais on se contenta de remettre ce point à une Diete. On y proposa aussi d'associer les Allemands en nos Compagnies des Indes établies par le feu Roi, & de les augmenter par de nouveaux privilèges, supposant qu'elles fourniroient de quoi faire la guerre. On approuva tout de la part des Allemands; mais on ne fit rien, comme il paroîtra par la suite. Après cette Assemblée glorieusement finie pour nos intérêts, on forma un Conseil au Grand-Chancelier de quatre Assistans de la part des Confédérés, outre quatre autres Députés, qu'on lui avoit déjà donnés de ma part; & on forma une espèce de Conseil, avec la participation duquel il devoit délibérer & résoudre toutes choses avec pleine autorité.

Le Grand-Chancelier, à qui on avoit déjà expédié la Patente de Directeur ou Lieutenant-Général de l'Allemagne de ma part, comme il l'avoit déjà été sous le feu Roi, alla faire une autre conférence à Cassel, où il fit de ma part la fonction de tenir au fond de Baptême le Prince régent de Hesse-Cassel. On lui présenta en ce lieu tous les tristes trophées obtenus dans la bataille de Lutzen, & depuis en diverses rencontres. Il les reçut de ma part, & ordonna qu'on les portât à mes pieds: ce qui fut fait. Peu après on assembla à Francfort les mêmes Etats, & on fit encore une autre assemblée à Erfort, où l'on délibéra sur les affaires de la guerre & de la paix. En toutes ces Assemblées, qui ne se faisoient que pour faire donner aux Allemands les contributions & le maintien des armées, & pour leur persuader qu'on ne faisoit rien sans leur consentement, on eut toujours tout ce qu'on souhaittoit d'eux, quelquefois par amour, quelquefois par force. On y mit aussi en délibération la médiation offerte du Roi de Dannemarc, mais on la renvoya en Suède.

Cependant on rendit tous les tristes devoirs au cadavre du feu Roi, & à la Reine ma Mere, qui étoit inconsolable dans son malheur. Le Grand-Chancelier Oxenstierna alla lui rendre ses devoirs, ordonnant tout ce qu'il faloit pour rendre la pompe funebre magnifique en Allemagne selon la mode de notre Nation, & la Religion de Suède. La Reine Mére se rendit auprès du cadavre du feu Roi, & ne l'abandonna plus jusqu'à ce qu'il fût enterré en Suède. On l'embauma contre l'ordre exprès qu'il avoit donné. On trouva toutes ses entrailles & parties saines. Son cœur étoit d'une grandeur qui passoit l'ordinaire du commun des hommes. Il est à remarquer, qu'un si grand Roi eut la foiblesse de craindre si fort, comme il le témoigna par un commandement exprès, l'ouverture de son corps après sa mort. Mais cette foiblesse, ou plutôt cette infatuation est de la Nation, & la nôtre a pour les morts un respect qui va jusqu'à la foiblesse & à la superstition. On l'embauma pourtant par nécessité, & on mena son cadavre jusqu'à Wolgast, en attendant que la saison permit de l'embarquer pour la Suède. La Reine-Mere ne le quitta jamais, & donna des marques si excessives de son amour & de sa douleur, qu'on doit les pardonner, plutôt que de les justifier.

...

Mais enfin il est tems de quitter l'Allemagne, qui fut le premier théatre de ce triste spectacle. Il faut passer la Mer & entrer la Suède, pour voir ce qui s'y passa à l'arrivée de cette funeste nouvelle. Il faut que je me plaigne ici de la négligence de ma Nation & des Auteurs qui ont écrit cette histoire, qui n'en disent pas un mot. Je ne puis tirer aucune lumière d'eux pour en parler juste, & ma mémoire ne m'en fournit pas aussi. La négligence des Auteurs qui ont écrit, est si grande, qu'ils n'ont pas même daigné remarquer le jour funeste de la mort d'un si grand Roi, ni de mon avénement à la Couronne, qui fut le même dans lequel il mourut. Mais je sais de science certaine, nonobstant une si terrible nonchalance, que ce fut le 6/16 de Novembre, jour à jamais mémorable à la Suède. Mais je ne sais pas au vrai quand cette funeste nouvelle arriva en Suède. Je sais pourtant qu'elle arriva par un Extraordinaire, qui avec tout le flegme de la Nation, & le retardement de la saison & des autres accidens, n'y aura mis que peu de jours apparemment. Il faut supposer, qu'on tint la nouvelle secrette dans le Sénat, jusques à ce qu'on eut loisir de délibérer sur tout ce qu'il y avoit à faire dans une si funeste occasion. On m'a voulu persuader, qu'on mit en déliberation dans certaines assemblées particulieres, s'il falloit se mettre en liberté, n'ayant qu'un enfant en tête, dont il étoit aisé de se défaire & de s'ériger en République. Mais dans le Sénat on parla un autre langage. Tout le monde opina en ma faveur, & tous conclurent que mon droit étoit incontestable: qu'il falloit observer le serment qu'on m'avoit prêté de la future succession. On se crut encore trop heureux d'avoir cet enfant, qui étoit leur unique ressource & l'unique espérance du salut public de la Suède, dans une conjoncture si dangereuse, si importante & si delicate. C'étoit, disoient-ils, l'unique lien de leur union présente & la seule espérance de leur futur bonheur. On résolut unanimement de me proclamer ce que vous m'aviez fait naître, Reine de Suède, & on le fit sans tarder un instant, avec les cérémonies accoutumées, & tout le monde alla me reconnoître. Le Prince Palatin, Beaufrere du Roi, quoiqu'Etranger, fut entre les premiers à faire son devoir, à se ranger auprès de moi & à m'offrir ses services, & tout le monde alla en foule me rendre leurs devoirs. Aussi-tôt on convoqua les Etats généraux en mon nom. On envoya les lettres circulaires à tous les Gouverneurs des Provinces, & on donna tous les ordres nécessaires pour ma sureté & pour celle du Royaume. On me fit prendre le deuil avec toute la Cour & la Ville, & on n'omit rien de tout ce qui se doit faire en de semblables occasions. J'étois si enfant, que je ne connoissois pas ni mon malheur, ni ma fortune: mais je me souviens pourtant, que j'étois ravie de voir ces gens à mes pieds me baiser la main.

Lorsque les Etats se trouverent assemblés, il falloit monter sur un Trône, dont je ne connoissois ni les devoirs, ni les charges. Je ne connoissois pas encore à quoi m'obligeoit un si terrible poste. J'ignorois combien il faloit veiller, suer, et travailler pour s'en rendre digne, et le terrible compte que je devois, SEIGNEUR, vous rendre de l'avoir mal rempli. Je n'avois pas l'esprit de vous rendre l'hommage que je vous devois, ni d'implorer votre secours dans un si pressant besoin. Ce fut vous, SEIGNEUR, qui rendîtes alors un enfant admirable à son peuple, qui s'étonna de la grande maniere avec laquelle je saisois déjà la Reine en cette premiere occasion. J'étois petite, mais j'avois sur le Trône un air et une mine si grande, qu'elle inspiroit le respect et la crainte à tout le monde. C'est vous, SEIGNEUR, qui faisiez paroître telle une fille qui n'avoit pas encore l'usage de la raison. Vous aviez imprimé sur mon front cette marque de grandeur, que vous ne donnez pas à tous ceux que vous avez destinés, comme moi, à la gloire d'être votre Lieutenant entre les hommes. On disoit: «comment est-il possible, qu'un enfant nous inspire de tels sentimens après avoir vu un Trône rempli de Gustave le Grand?» On remarqua, que vous m'aviez rendue si grave et si sérieuse, que je ne témoignois aucune impatience d'enfant: que je ne m'endormois pas durant de si longues cérémonies, et tant de harangues, qu'il me falloit essuyer. On en a vu souvent d'autres s'endormir ou pleurer à chaudes larmes en de semblables occasions, mais on me vit recevoir tous les hommages avec un air d'une personne âgée, qui connoit qu'ils lui sont dûs. Il faut si peu de chose pour faire admirer un enfant, mais de plus un enfant du Grand Gustave: et peut être que la flatterie qui nait et meurt avec nous, en a aussi exagéré tout ce qu'on m'en a dit. Je sais pourtant que vous pouvez tout, et que vous avez fait d'autres miracles et ma faveur. Je me souviens encore trop bien d'avoir entendu dire tout cela, et que j'en eus une complaisance qui me rendit des-lors criminelle envers vous, en me rendant très contente de moi-même, m'imaginant que j'avois fait merveille, et que j'étois déjà fort habile, ne connoissant pas encore que je devois tout à votre seule bonté, non plus que les terribles obligations de mon devoir.

Dans cette premiere Assemblée générale des Etats on regla la Régence. On déclara les cinq Charges mes Tuteurs. On leur donna autorité de signer tout ce qui devoit être signé en mon nom, jusqu'à la Majorité; avec condition, qu'on ne feroit rien sans ma ratification dans le tems que je serois entrée en ma Régence. On ordonna aussi que les substituts de chacune des cinq Charges signeroient à leur défaut ou en leur absence, afin que tout se fît dans les formes & autentiquement. On renouvella toutes les Patentes en mon nom. On pourvut les charges vacantes, & on regla toutes les affaires internes & externes du Royaume. On les mit dans l'état où elles devoient être durant la Minorité, autorisant les Tuteurs de pouvoir agir avec autorité royale, & de pourvoir pleinement à tout sous mon nom & sous mes auspices. On ôta aussitôt au Prince Palatin la direction des finances. Mais ce Prince, qui étoit prudent & sage, s'en doutant, se retira de lui-même, & n'attendit pas le coup. On laissa pourtant ma Tante, sa femme, auprès de moi. On reconfirma l'autorité & le pouvoir du Grand-Chancelier Oxenstierna en Allemagne & on lui donna toutes les Instructions pour la guerre & pour la paix, & une Direction générale sur toutes les armées jusques à la Majorité. On autorisa de même son Conseil, qu'on ne lui donna en effet que par grimace & en apparence: toute l'autorité étant renfermée en sa Personne, qui commanda, durant son séjour en Allemagne, en mon nom avec une autorité absoluë. Mais après qu'il fut rappellé en Suède, il y fut encore plus absolu durant la Minorité, malgré toute l'envie & la jalousie qu'on portoit à ce grand homme.

Les cinq grandes Charges étoient alors occupées par les personnes que je ferai connoître ici le mieux qu'il me sera possible, représentant leur caractere & leurs qualités personnelles au naturel.

Le premier étoit le Baron Gabriel Oxenstierna Gustafson, qui étoit Grand Drost: un homme qui avoit des talens agréables au peuple. Il étoit affable, honnête, aimé de la Noblesse & du Peuple. Il étoit éloquent à la mode du Païs, mais d'une éloquence naturelle sans étude, n'ayant qu'une legere teinture du Latin. Il avoit fait des Ambassades en Dannemarc, en Pologne, en Angleterre & en Hollande, sous le regne du feu Roi. Il avoit eu des Gouvernemens & plusieurs Emplois, dont il s'étoit bien acquitté. Il étoit frere cadet du Grand-Chancelier, Beaufrere du Grand-Connêtable. C'étoit un fort honnête homme. Il mourut durant la Minorité.

Le Comte Brahe lui fut substitué, comme je le dirai dans la suite. Il étoit le premier Gentilhomme de Suède, le premier Comte-Sénateur, issu d'une ancienne & très-illustre Maison, proche Parent de la nôtre. Il étoit très-capable de son emploi. Il avoit plusieurs belles qualités, qui le rendoïent agréable à tout le monde, nonobstant son avarice & un peu d'opiniàtreté, dont on l'accusoit. C'étoit au reste un très honnête homme. Il n'étoit pas ignorant, fort adroit aux exercices, & fort agréable en sa conversation: de plus très-brave de sa personne. Il a eu l'honneur d'être Régent durant deux Minorités & Tuteur de deux Rois, ayant été le mien, aussi bien que du présent Roi Charles XI. Ce qui est rare & fort extraordinaire, & me semble digne d'être remarqué. Il mourut l'année passée étant fort âgé, mais encore vigoureux.

Le second étoit le Grand-Connêtable, le Comte Jacob de la Gardie, François d'extraction, un homme capable dans sa profession, brave de sa personne, qui avoit rendu des services importans à la Couronne sous le regne du feu Roi, tant en Moscovie, qu'en Pologne. Il avoit monté par degrés à la suprême Charge de Connêtable de Suède, où son mérite uni avec la faveur l'avoit porté. C'étoit un homme franc, d'une capacité suffisante, un peu brusque, peu dissimulé & assez causeur: mais au reste un homme qui avoit fait par-tout très-bien son devoir. Il avoit toujours été Compétiteur du Grand-Chancelier dans la faveur du feu Roi: mais comme il a été toujours employé dans le commandement des Armées, ou dans le gouvernement des Provinces éloignées, il a fait toute sa vie, après le Grand-Chancelier, la plus grande figure dans l'Etat, & mourut enfin durant mon Regne, comblé l'âge & de gloire humaine dans la Religion de la Suède, où il étoit né & nourri.

Le troisième étoit le Grand-Amiral, le Baron Charles Carlson, fere bâtard du feu Roi & mon oncle: un homme fort brave, honnête homme, bon Suédois, fait à l'antique, qui avoit de la probité, une capacité suffisante, qui auroit été plus grande, si elle n'eût été accablée par les malheurs d'une rude & longue prison de dix-huit années en Pologne, où on le tint toujours les fers aux pieds durant un si long tems. Il étoit très-brave de sa personne, en avoit donné de bonnes marques en plusieurs occasions, avoit bien fait par-tout où il s'étoit trouvé. Il avoit un zèle & une fidélité inviolable pour la Maison Royale. Il m'aimoit comme si j'eusse été son enfant. Il mourut aussi plein de gloire humaine durant mon regne.

Le quatrième étoit le Grand-Chancelier Axel Oxenstierna, qui étoit ce grand homme, dont j'ai déjà tant parlé, dont je parlerai beaucoup dans la suite, & dont on n'en sauroit dire assez. Ce grand homme avoit beaucoup d'acquis, ayant bien étudié dans sa jeunesse. Il lisoit encore au milieu de ses grandes occupations. Il avoit une grande capacité & connoissance des affaires & des intérêts du monde. Il connoissoit le fort & le foible de tous les Etats de notre Europe. Il avoit une sagesse, une prudence consommée, une capacité vaste, un cœur grand. Il étoit indefatigable. Il avoit une assiduité & une application incomparable aux affaires. Il en faisoit son plaisir & son unique occupation; & quand il prenoit quelque relâche, ses propres divertissemens étoient des affaires. Il étoit sobre autant qu'on peut l'être en un païs & en un siècle où cette vertu étoit inconnue. Il étoit assez dormeur, & disoit que nulle affaire ne l'avoit jamais empêché de dormir, ni éveillé, sinon deux fois en sa vie. La premiere étoit la mort du feu Roi, l'autre la perte de la bataille de Nordlingue. Que hors de-là, aucune affaire ne l'avoit éveillé jamais, ni ne l'avoit empêché de dormir son sommeil entier. Il m'a dit souvent, que quand il alloit se coucher, il se dépouilloit avec ses habits de tous ses soins, & les laissoit reposer jusqu'au lendemain. Au reste, il étoit ambitieux, mais fidèle, incorruptible, un peu trop lent & phlegmatique. Il fut fait Grand-Chancelier du Roi Charles IX. à l'âge de vingt-quatre ans, dont il n'y a pas d'exemple en Suède. Il a servi quatre Rois dans cette Charge, & mourut six mois après mon abdication, qu'il ne put soutenir. Elle lui serra si fort le cœur, qu'il ne fut plus le même; outre qu'il étoit déjà dans un âge si avancé, qu'il ne put résister à un coup si douleureux pour lui. Il fut un des plus grands obstacles qu'il me falut vaincre pour venir à bout de la résolution de vous sacrifier tout; car j'aimois ce grand-homme comme un second Pere. Je lui avois de l'obligation & je connoissois tout ce que je lui devois, sans être ingrate ni à son mérite, ni à ses services. Mais j'étois appellée à la gloire de vous sacrifier tout, & il falloit obéir à ma vocation, comme je le dirai dans la suite. Je dois ce témoignage à son mérite, qu'ayant connu presque tout ce qu'il y a de grand & d'illustre dans le siècle où je vis, j'ai vu peu de gens qui le valussent. Mais j'ai bien trouvé un seul homme qui le surpasse de bien loin en tout. C'est de cette personne incomparable que j'aurai occasion de parler souvent, où je rendrai justice à son mérite extraordinaire.

Le cinquieme étoit le Grand-Trésorier Gabriel Oxenstierna, Cousin-germain du Grand-Chancelier: un homme de probité & d'une capacité suffisante pour sa Charge. Il avoit auparavant passé par des Gouvernemens, Charges, Emplois, dont il s'étoit très-bien acquitté, & il s'étoit rendu très-digne de l'Emploi où le feu Roi l'avoit élevé. Il le fit Grand-Amiral, & il mourut dans cette Charge sous le regne de Charles Gustave l'année d'après mon abdication, qu'il regarda avec douleur, comme tous ses Confreres.

Ce fut sous la Tutèle de ces cinq grands Vieillards que je fus nourrie, & ce fut sous leur conduite que la Suède fut gouvernée heureusement & glorieusement sous mes auspices durant mon bas-âge. Ce fut sous de si bons Maîtres que j'appris ce que je sai de l'art de vivre & de règner. Que si j'ai mal exécuté leurs grandes leçons, on n'en doit accuser que moi. Cependant je me crois obligée, après avoir fait connoître ces grands Hommes, de parler de mon éducation, ne pouvant, SEIGNEUR, assez admirer votre bonté envers moi sur ce sujet.

Swedish translation (by Gjörwell):

Då Konungens död blef bekant i krigshären, stadnade Segren, som war just i begrep, at gå på wår sida, i sin fart, twehågsen, hwilken dera delen hon skulle gynna med sit utslag. Men de Swenskas mod och sorg, som upeldade dem, til at hämnas, förmådde henne, at höra oß til efter et hårt fägrande, uti hwilket begge delarne gjorde alt det, som krigskonsten kan åstadkomma hos tappra och förfarna Troppar. På wår sida hedrade sig i synnerhet Hertigen af Weimar, äfwen som de andra Anförarne, hwilka woro närwarande, utmärkte sig somliga genom sin död och andra genom sina blessurer, men alla genom en fullkomlig segers winnande, hwartil hwar och en bidrog förmedelst sin skyldighets gjörande, och ådagaläggande af den förunderligaste tapperhet.

Det war, Min GUD, Din mägtiga hand, som då krönte min späda hjeßa med deßa första lagrar, bestänkte med et så dyrbart blod. Segren förkunnade mig såsom Drotning för första gången i Tyskland, hwars bedröfweliga och ärefulla genljud kort efter hördes til Swerige. Det war Segren, som utropade aldraförst mit Namn på det bedröfweliga slagfälter, hwarest den största Konungen hade förlorat sit lif. Det war hon, som tjente i Tyskland til Herold, at utblåsa de wanliga orden: Konungen är död, Konungen lefwer. Men hwilken skilnad emellan deße begge Konungar; den döda war den största af alla lefwande menniskjor, och den lefwande war det swagaste af alla kreatur. Hwilken sorg för så mycket tappert folk, at, i stället för den största Konung, se en Flicka, som knapt mera än lämnat waggan! Emedlertid war dock detta det handet, som, ehuru swagt det ock war, hölt tilhopa et så stort antal af tappert krigsfolk och stridiga afsigter, hwilka alla förenade sig, at understödja en ung Prinseßas rättigheter, som började at regera alt ifrån denna olyckeliga stunden; och genom hwilken Du behagat fullborda så stora och ärerika ting, hwilka blifwit sedermera utförde under mit swaga regemente, på det äran endast skulle tilhöra Dig, som det ock är billigt.

Man gaf härom Stor-Cancelleren Oxenstierna underrättelse i Frankfurt; och man hyllade mig wid alla delarne af Krigshären under denna Stora Mannens styrelse, och biträde af des öfriga Befälhafware, af hwilka de förnämsta woro Fält-Marskalken Horn, Wrangel, Baner Fadren, Tott, Kagg, Hertigen af Weimar, Kniphausen, Pfalts-Grefwen af Birckenfelt m. fl. Alla underkastade sig Christinas namn, och alla hyllade mig på wederbörligit sätt. Stor-Cancelleren, som redan i den Sal. Konungens tid hade nästan högsta styrelsen af de almänna ärenderna, gjorde i synnerhet sin skyldighet wid detta angelägna tilfället. Denna stora Mannen war redan Första Ministern hos den Sal. Konungen, som älskade honom och hade til honom et fullkomligit och nästan blindt förtroende, hwilket han förtjente genom sina owanliga förtjenster och sina stora egenskaper, men i synnerhet genom sin beständiga och oförlikneliga trohet; och man måste bekänna, at Konungens död och min minderårighet hade kunnat wara af farliga påfölgder för Swerige, om Du icke gifwit detta botemedel för så stora olyckor. Ingen större kan träffa et land, än den, at hafwa et barn til Konung, och, til Sweriges så mycket känbarare olycka, war detta barnet en Prinseßa. Imedlertid har Du, HERRE, behagat, at leda så stora och ärerika händelser från deßa olyckor och swagheter.

Den Sal. Konungen, då han stod i begrep at lefwerera slagtningen, skref med egen hand til denna sin Gunstling och Minister (ty således kan man kalla honom), upmuntrade honom, genom en aning af sin förestående död, til den trohet, som han war mig skyldig, såsom åt sin Herres endaste doter och som war hans regerande Drotning. Han påminte honom om den befallning, som han hade gifwit honom, i så fall något wådeligit skulle hända hans Person, och om den wård, som han skulle hafwa om min upfostran, wärdig en Prinseßa, som skulle regera efter honom. Han befalte honom widare, at tjena, hedra och hjelpa Drotningen sin Gemål, och at trösta henne uti sin sorg, men at aldrig tillåta, at hon skulle få någon del uti Regeringen eller min upfostran, alt i följe af de förr gifne befallningar, hwilka han nu widare bekräftade, öfwerlämnande honom des werkställande, och påläggande honom, at wara Dig derföre answarig.

Stor-Cancelleren underlät icke heller, at i möjeligaste måtto fullfölja Konungens befalningar och föreskrifter. Medan han wäntade nya från Swerige, fortsatte Krigshärarne sina rörelser öfwer alt. Man intog många orter, Horn, bägge Pfaltz-Grefwarne wid Rhen, Kaggen, Prinsen af Birckenfelt och de andre Generalerna segrade allestädes i Lottringen, Bäjern och i Saxen, hwarest Hertigen af Weimar hade Öfwer-Befälet i mit och Sweriges namn. ...

Stor-Cancelleren sammankallade också i mit namn til Martii månad 1633 en almän Sammankomst i Heilbron, hwarest alla de förbundne Förstarne infunno sig, antingen i egna Personer eller genom sina utskickade. Han öpnade sjelf den samma; och nästan wid samma tid slöt också Salvius, som hade i befalning at handla med Neder-Tyskland, dock under Stor-Cancellerens öfwer upseende, på mina wägnar en förbindelse med des Förstar och Ständer, angående krigshärens underhåll, utskrifningar och de penninge bewilningar, som härtil fordrades. Och förmådde han alla, at samtycka til det, som han begärte.

På Mötet i Heilbron, hwarest de Protestantiska Kretsarne, Franken, Swaben, Öfwer och Neder-Rhen, woro församlade, för at rådplåga om sätt och medel, at fortsätta kriget i Tyskland, infunno sig äfwen Sändebud från Frankrike, Ängland, och Holland. Alla Förstarne woro där personligen närwarande eller genom deras Fullmägtiga. Men Stor-Cancelleren innehade första rummet i deras Sammankomster och förestälte, i mit namn, den första Personen i hela Församlingen. Han begärte på mina wägner: 1. Alla Förstarnas enighet til at uprätta Kurförstarne och Protestanterne; 2. Tyska Riks-Lagarnas återställande i sin förra kraft, tilbjudande härwid alla mit skydd, såsom den Sal. Konungen gjort; och 3. At man wille wara betänkt på, at förnöja Sweriges fordringar, och at förbinda sig, at ej gjöra någon särskilt förlikning utom des bifall och samtycke.

Sammankomsten slutades på det sättet, att man erhölt nästan alt det, som man önskat; och man förnyade förbunden med Frankrike, Ängland, Holland, och alla de förenade Rikets Ständer, ända til krigets slut. Utomdes sökte man, at förklara Käjsaren och den Catholska Ligan för almänna fiender til alla deßa förenta Förstar, så länge, til des de gifwit Swerige ersätning, och återsatt Förstarne i sit förra tilstånd. Men oagtat man gifwit til alt detta et werkeligit, eller snarare et obestridt, samtycke, kunde man dock ej förmå dem til en offentelig förklaring, och man wille upskjuta dermed til nästkommande Riksdag. Emedlertid åtogo sig de fyra Kretsarne, at underhålla i min tjenst til den almänna sakens bästa, 60000 man på deras bekostnad, och at äfwen föröka detta antal efter som omständigheterna det kunde fordra; och skulle betalningen taga sin början med Maj månad af samma år, och wara ända til krigets slut. Man förlant sig äfwen, at skaffa och underhålla alla tilhöriga krigsförnödenheter och et fulständigt Artillerie. Man anhölt hos Stor-Cancelleren, at åter uphjelpa den förfalna krigsordningen och at hämma soldaternas sjelfswåld, på det Handeln åter måtte med frihet kunna drifwas. Detta åtog sig också Stor-Cancelleren. Han begärte wäl et rent löfte af alla de församlade, at bistå Swerige, i fall det angreps af någon annan fiende, såsom det war liknelse til; men man behagade, at äfwen upskiuta den saken til en Riksdag. Man förestälte der också, at tilåta Tyskar deltagande i wåra Indiska Handelssälskap, som den Sal. Konungen uprättat, och at föröka dem med nya rättigheter, i fall de sedan kunde bidraga til krigets utförande. Man biföl alt på Tyska sidan; men man gjorde dock ingen ting, som skal widare framdeles wisas. Efter så hederligen slutad Sammankomst til wår fördel, tilsatte man et Råd, Stor-Cancelleren til hjelp, bestående af fyra Ledamöter på de Förenades wägnar, utom fyra andra, som man redan gifwit honom i mit namn; och således gjorde man et Råd, genom hwars deltagande i rådplägningarne han skulle öfwerlägga och afgjöra alla saker med full myndighet.

Stor-Cancelleren, åt hwilcken man redan öfwersändt min fulmagt, at wara Director af de almänna sakerna i Tyskland, såsom han ock redan warit det i den Sal. Konungens lifstid, begaf sig sedan til et annat Samtal i Caßel, hwarest han på mina wägnar bar til dopet Prinsen af Heßen Cassel. Man öfwerlämnade honom härstädes alla de bedröfweliga segertekn, som blifwit tagne uti slagtningen wid Lützen och sedan wid andra tilfällen. Han emottog dem i mit namn och befalte, at de skulle öfwerföras til Swerige, at där nedläggas för mina fötter, som ock sedan skedde. Kort efter församlade man i Frankfurt de samma Ständer, och man anstälte äfwen et annat möte i Erfurt, hwarest man rådslog om sakerna, rörande Kriget och Freden. Wid alla deßa Sammankomster, som ej hade annat ändamål, än at få af Tyskarne de nödiga utskrifningar til Armeens underhåll, och för at öfwertyga dem, at man ingen ting gjorde utom deras samtycke, erhölt man utaf dem alt hwad man önskade, dels genom kjärlek, och dels genom hot. Man rådslog äfwen derstädes om den af Konungen i Danmark tilbudna Fredsmäkling, men man lämnade den saken til Sweriges eget godt finnande.

Emedlertid betygade man allestädes den bedröfweliga heder, som man war skyldig den Saliga Konungens Lik, och Drotningen min Moder, som war otröstelig i sin olycka. Stor-Cancelleren upwagtade henne, och anordnade alt det, som war nödigt til at gjöra likståten präktig i Tyskland, efter det hos wårt folkslag brukeliga sättet och Sweriges Kyrko-Ordning. Änke-Drotning begaf sig til den Saliga Konungens Lik och öfwergaf det ej förr, än det blef begrafwit i Swerige. Det balsamerades emot Konungens uttryckeligen derom gifna befalning, och man fant alla hans inwärtes delar friska. Hans hjerta war af en storlek, som öfwergick den wanliga hos andra människjor. Det är märkwärdigt, at en så stor Konung hade den swagheten, at frugta så mycket, som han det betygade genom en uttryckelig befalning, för at låta öpna sin krop efter sin död. Men denna swagheten eller snarare denna besynnerliga inbilningen tilhörer folkslaget, och wårt har för de döda en wördnad, som går ända til swaghet och widskepelse. Men nödwändigheten fordrade, at balsamera honom, och man förde hans Lik til Wolgast, at där afwänta årstiden til des beqwäma öfwerförande til Swerige. Änke-Drotningen lämnade det aldrig och yttrade så omåtteliga tekn af sin kärlek och sorg, at man snarare bör förlåta henne dem, än at söka ursägta desamma.

...

Men det är tid, at lämna Tyskland, som war den första skådeplatsen för detta sorgespel. Man bör nu ock fara öfwer hafwet til Swerige, och tilse, hwad tidningen om denna bedröfweliga händelsen där förorsakade. Jag måste här klaga öfwer min Nations försummelse, och de Författares wårdslöshet, som skrifwit den tidens Historia, och aldrig säga härom et enda ord. Jag kan således intet hämta något ljus af dem, för at wara rätt noga i min berättelse, och mit minne gifwer mig intet heller något tilräckeligit understöd. Denna Författarenas försummelse är så stor, at de en gång intet behagat anmärka en så stor Konungs olyckeliga dödsdag, icke heller den, då jag steg på Thronen, som war densamma, på hwilka han dog. Men jag wet med säkerhet, oagtat denna förskräckeliga efterlåtenheten, at den war den 6/16 Nov. en för Swerige i alla tider märkelig och minneswärd dag. Men jag wet intet wist, hwad för en dag denna bedröfweliga nyheten ankom til Swerige. Det wet jag likwäl, at den öfwerfördes genom en Enspännare, som, oagtat folkslagets långsamma wäsende, årstidens senhet och andra hinderliga händelser, förmodeligen endast warit några få dagar på wägen. Det är troligt, at man hölt denna tidning hemlig i Rådet, som wore nödigt, at gjöra efter en så bedröfwelig händelse. Man har welat inbilla mig, at uti wißa hemliga sammankomster hades i öfwerlägning, om man borde sätta sig i frihet, hafwande nu endast et barn til hufwud, hwilket man lätteligen kunde blifwa utaf med, och sedan förwandla Riket til en Republik. Men uti Rådet talte man helt annorlunda. Alla omröstade til min fördel, och alla beslöto, at min rättighet ej kunde bestridas, och at man borde hålla den trohets ed, som man swurit mig, om min tilkommande efterfölgd på Thronen. Man skattade sig mycket lyckelig, at nu hafwa detta barnet, som war deras endaste hjelp, och det endaste hopp om Sweriges wälfärd, uti en så wådelig, angelägen och öm belägenhet. Det war, sade de, det endaste bandet uti deras dåwarande enighet, och det endaste hoppet til deras tilkommande lycka. Man beslöt altså enhälligt, at utropa mig för det, hwartil Du låtit mig födas, neml. til en Drotning af Swerige. Detta gjordes utan minsta upskof, med de wanliga bruk, och alla erkände mig. Pfaltzgrefwen, Konungens Swåger och oagtat han war utlänning, war ibland de första, som gjorde sin upwagtning, stälde mig på min sida och tilböd mig sina tjenster. Alla kommo i myckenhet, at betyga mig sin underdånige wördnad. Strax derpå sammankallades, i mit namn, Riksens Ständer. Man skickade nya befalningar til alla Landshöfdingarne, och man gjorde alla nödiga anstalter til min och rikets säkerhet. Man lät mig anläga djup sorg, tillika med hela Hofwet och Staden, och man underlät ingen ting af alt det, som bör ske wid dylika tilfällen. Jag war då ännu så barn, at jag hwarken kände min olycka eller lycka; men jag kommer dock ihog, at det roade mig, se så mycket folk på et ställe, för at kyßa min hand.

Då Ständerne woro församlade, borde jag stiga på en Thron, hwars skyldigheter och beswär jag då ej ännu kände. Jag begrep ännu intet, hwartil en sådant ämbete mig förbant. Jag war i okunnighet om, huru mycket man borde waka, swettas och arbeta, för at gjöra sig wärdig til detsamma, och den förskräckeliga räkenskap, som jag blefwe Dig, Min Gud, skyldig, at hafwa illa föreståt detsamma. Jag hade ännu intet förstånd, at wisa Dig den wördnad, som jag war Dig skyldig, och at åkalla Din hjelp uti en så tryckande nödwändighet. Det war Du, HERRE, som då gjorde et barn så förundrans wärdt för sit folk, hwilket såg med förundran det stora sätt, hwarmed jag förestälte en Drotning wid detta första tilfälle. Jag war liten, men hade dock på Thronen et så högt anseende, at det upwäkte wördnad och frugtan uti hela Församlingen. Det war Du, HERRE, som lät et barn synas sådant, i en ålder, då det ännu intet kunde bruka sit förnuft. Du har intrykt på mit änne det tekn af höghet, som Du ej gifwer åt alla dem, som Du ärnat til den äran, at wara Dina Ståthållare ibland människior. Man sade: "Huru är det möjeligit, at et barn kan förorsaka hos oß sådane rörelser, sedan wi så nyß förut set Thronen beklädd af Gustaf den Store?" Man upmärkte, at Du gjort mig så alfwarsam och stadig, at jag på intet sätt wiste någon barnslig otålighet; och at jag intet somnade under så långa ceremonier och så många Tal, som jag alt borde afwagta. Man har wäl set andra wid dylika tilfällen somna eller fälla heta tårar; men man såg mig emottaga allas underdåniga wördnads betygelser med en til åren kommen Persons ansigte och som wet, hwad man är honom skyldig. Så litet behöfdes til at låta et barn, och en doter af den Store Gustaf upwäcka almän förundran; men kanske ock det smicker, som föds och dör med oß, utmålat förmycket alt det, som man behagat berätta mig härom. Jag wet likwäl, at Du förmår alt, och at Du gjort flera underwerk til min förmån. Jag minnes ännu alt för wäl, at hafwa hört alt detta, och at jag hade en wiß behagelighet, som då redan gjorde mig brotslig emot Dig, emedan den gjorde mig särdeles förnögd med mig sjelf, inbillade mig, at jag uträttade mina saker förträffeligen wäl, och at jag då redan war mycket skickelig i mina gjöromål; men ej erkännande då ännu, at jag hade at tacka Din godhet för alt detta, äfwen som jag ej begrep de swåra pligter, som hörde til min höga wärdighet.

Wid denna Ständernas första sammankomst tilsatte man Regeringen. Man förklarade Rikets fem högsta Ämbetsmän til mina Förmyndare. Man gaf dem full magt, at sätta sina namn under alt det, som borde underskrifwas i mit namn, ända til min myndighets ernående, med förbehåll, at ej afgjöra något utan mit samtycke, då jag sjelf hade anträdt Regeringen. Man stadgade äfwen, at ofwannämde Ämbetsmäns Ombud skulle underskrifwa i deras frånwaro, på det alt måtte utfärdas på behörigt sätt och med full myndighet. Man förnyade alla öpna Befalningar i mit namn. Man bortgaf de lediga ämbeten, och satte alla rikets så inhemska som utlänska saker i ordning. Man satte dem i det stånd, som de borde wara under min minderårighet, fullmägtigande Förmyndarne, at styra med Kongl. myndighet och afgjöra alla saker i mit namn. Man entledigade genast Pfaltzgrefwen ifrån styrelsen af Rikets dretzelwerk; men som han war en slug Herre och förmodade det, som sedan hände, lämnade han syßlan af sig sjelf och wäntade ej på något offenteligit afsked. Dock qwarlämnade man hans Gemål, min Faster, hos mig. Man befästade widare Stor-Cancelleren Oxenstiernas myndighet i Tyskland, och man gaf honom alla de nödiga föreskrifter, rörande kriget och freden, och en fullkomlig styrelse af alla krigshärarnes rörelser ända til mina myndiga år. Man fullmyndigade också det Råd, som man endast för en syns skull tilförordnat honom; ty hela myndigheten war innesluten hos honom sjelf, som hade högsta och et oinskränkt Öfwerbefäl, fast i mit namn, under sit wistande i Tyskland. Men då han sedan återkallades til Swerige, ägde han där en ännu större magt under Minderårigheten, oagtat al den afund, som man hade til denna stora Mannen.

De fem Riks-Ämbeten bekläddes då af de Personer, som jag skal söka, at här i möjeligaste måtto beskrifwa, föreställande deras egenskaper sådane, som de woro i sjelfwa werket.

Den första war Friherre Gabriel Oxenstierna Gustafsson, som war Riks-Drotz, en Man af särdeles behageliga egenskaper för Folket. Han war wänlig, af hederliga tänkesätt, och älskad af Adeln och Folket. Han war wältalig på landets sätt, men hans wältalighet war naturlig utan konst, kunnande endast litet Latin. Han hade, under den Sal. Konungens regering warit förskickad, såsom Sändebud, til Danmark, Polen, Ängland och Holland. Han hade med beröm föreståt åtskilliga Län och Ämbeten. Han war Stor-Cancellerens yngsta broder, och Riks-Marskens swåger. Med et ord, han war en ganska hederlig Man; och dog han under minderårigheten.

Gref Brahe förordnades i hans ställe, som jag framdeles skal widare berätta. Han war den första Adelsmannen i Swerige, den första Grefliga Råds Person och härstammade af et gammalt och lysande Hus, i nära slägtskap med wårt. Han war ganska skickelig til detta ämbetet, hade många goda egenskaper, som gjorde honom almänt älskad, oagtat hans girighet och någon enwishet, som man beskylte honom före. Det war för öfrigit en ganska hederlig Man. Han war hemma i lärda saker, mycket wig uti allehanda slags öfningar, ganska behagelig i sälskap, och hade äfwen wist prof af tapperhet. Han har haft den hedern, at förestå Riket under twänne Minderårigheter, och at wara twänne Konungars Förmyndare, så wäl min, som den nu regerande Konung Carl den Elloftes. Detta är något sällsynt och ganska owanligit, och synes mig förtjena upmärksamhet. Han dog förledit år uti en hög ålder, fast ännu wid goda krafter.

Den andra war Riks-Marsken, Gref Jacob de la Gardie, til härkomst Fransos, en Man, som förstod sin syßla, war ganska tapper, och som hade gjort Riket stora tjenster under den Sal. Konungens Regering, så wäl i Ryßland som Polen. Han hade gåt steg från steg til det höga ämbete af Riks-Marsk i Swerige, hwartil han uphögdes genom sin förtjenst och Öfwerhetens ynnest. Han war til sit wäsende öppenhjertig, af en tilräckelig skickelighet, något bullersam af sig, utan förstälning och något stortalig; men för öfrigit en Man, som wid alla tilfällen hade gjort sin skyldighet. Han hade altid täflat med Stor-Cancelleren om företrädet uti ynnest hos Sal. Konungen; men såsom han altid blifwit brukad til at anföra Krigshärar, eller at styra aflägsne landskaper, så har han ock, näst Stor-Cancelleren, förestält den förnämsta Personen i Riket, och dog änteligen under min regeringen, lika mätt af år, som timmelig heder, och uti den Lutherska trosbekännelsen, uti hwilken han war född och upfostrad.

Den tredje war Riks-Amiralen, Friherre Carl Carlsson, den Sal. Konungens naturliga Broder och min Farbroder, en tapper och hederlig Man, god Swensk och efter gamla werlden. Hans wäsende war ärligt och ägde han mycken skickelighet, som hade ännu warit mycket större, om han ej blifwit så hårt trylt af et åderton årigt fängelse i Polen, och hwarest han i så lång tid altid satt sluten i järn och band. Han war för sin del ganska tapper, hwarpå han wid flera tilfällen gifwit goda prof, och altid upfört sig med beröm. Han hade et oförkränkt nit och trohet för det Kongl. Huset, och älskade han mig, som hade jag warit hans barn. Han dog också under min regering, sedan han förtjent och wunnit almän heder.

Den fjerde war Stor-Cancelleren, Axel Oxenstierna. Detta är den Stora Mannen, om hwilken jag redan så ofta talt, om hwilken jag skal hädanefter ofta tala, och om hwilken man ej kan tala nog. Han war en man af stor lärdom, och som i sin ungdom wäl anwänt sin tid wid lärohusen. Han läste äfwen då han hade de wigtigaste förrätningar under händer. Han ägde en ganska stor skickelighet uti och kunskap om almänna saker. Han kände styrkan och swagan af alla Stater i Europa. Han hade et stort förstånd, en fullkomlig försigtighet, en widsträkt styrka och et högt hjerta. Han war outtröttelig, och ägde uti ärenders förwältande en oförliknelig flit och drist. Deruti bestod hans endaste både nöje och syßla, och då han gaf sig någon hwila, så bestodo hans tidsfördrif ändå uti nyttiga gjöromål. Han war måttelig i mat och dryck, så mycket som man kan wara det i et land och i en tid, då denna dygden är en okänd ting. Han sof eljest wäl; och sade han, at aldrig någon sak förhindrat honom at sofwa eller wäkt honom utur sin sömn, utan endast twänne gånger. Den första war tidningen om Konungens död, och den andra om nederlaget wid Nördlingen. Utom deßa hade aldrig någon ting wäkt honom eller hindrat honom, at sofwa ut sin wanliga tid. Han har ofta sagt mig, at då han gick til sängs, afklädde han sig, med sina kläder, alla sina omsorger, och lät dem hwila til andra dagen. För öfrigit war han äregirug, men trogen mot Fäderneslandet, stod aldrig at winna genom oanständiga medel, och war något långsam i sina gjöromål. Han blef Stor-Canceller redan i Konung Carl 9:des tid, och i en ålder af tjugu fyra år, hwarpå man ej hafwer i Swerige något efterdöme. Han har i detta höga ämbetet tjent fyra Konungar, och dog sex månader efter min afsägelse, som han ej kunde tåla at bewista. Den oroade honom så mycket, at han ej mera war densamma, utom det, at han då redan war kommen til en så hög ålder, at han ej kunde emotstå et så hårt och honom så nära rörande slag. Han war et af de största hinder, som jag hade at öfwerwinna, innan jag kunde ärnå mit ändamål, at upoffra Dig alt; ty jag älskade denna stora Mannen, som en annan Fader. Jag hade honom mycken förbindelse, och jag wiste, hwad jag war honom skyldig, utan at wara otaksam mot hans förtjenster emot mig och riket. Men jag war kallad til den äran, at upoffra Dig alt, och jag borde följa min kallelse, som jag skal framdeles berätta. Jag är hans förtjenst det witnesbörd skyldig, at då jag haft tilfälle at känna alla stora och lysande Personer i det tidehwarf, uti hwilket jag lefwer; jag känt ganska få, som stå at jämnföra med honom. Men jag har dock sedan funnit en enda Man, som öfwergår honom wida i al ting. Det är om denna oförlikneliga Person, som jag framdeles ofta får tilfälle, at tala, och då jag skal gifwa hans utmärkt stora förtjenster sit skyldiga loford.

Den femte war Riks-Skattmästaren Gabriel Oxenstierna, kjötslig syßling med Stor-Cancelleren. Han war en Man af et ärligit wäsende, och förstod sit ämbete til alla des delar. Han hade tilförene beklädt åtskilliga Landshöfdinge och andra syßlor med stort beröm, och han hade gjort sig aldeles wärdig af det ämbete, til hwilket den Sal. Konungen uphögde honom. Han gjorde honom til Riks-Amiral, och han dog i denna bestälningen under Carl Gustafs regering, året efter min afsägelse, hwilken handling han ansåg med samma smärta, som alla hans öfriga medbröder i Rådet.

Det war under deßa fem stora och wisa Gubbars Förmynderskap, som jag upfostrades, och det war under deras styrsel, som Swerige, med så mycken lycka och ära, regerades i mit namn under min minderårighet. Det war af så goda mästare, som jag lärde konsten, at lefwa och regera; och om jag illa efterlefwar deras förträffeliga föreskrifter, så är det endast min skuld. Emedlertid anser jag det för min skyldighet, at sedan jag afmålat deßa stora Män, nu äfwen tala om min upfostran, kunnande, Min Gud, ej nog beundra Din Godhet emot mig i detta målet.

Swedish translation (by Cecilia Huldt; based on a slightly different draft):

När budet om kungens död spreds i den svenska hären hejdade sig segergudinnan i flykten just som hon var på väg att ansluta sig till oss, till synes tveksam om vilken sida hon skulle välja. Men svenskarnas mod och sorgen som drev dem att söka hämnd avgjorde till slut segern till vår fördel. Det skedde efter en hård strid där båda sidor utnyttjade allt vad krigskonsten har att erbjuda de modiga som känner den väl. På vår sida utmärkte sig särskilt Weimar. Även alla de övriga befälhavarna utmärkte sig, somliga genom sin död, andra genom sina blessyrer, och samtliga genom den fullständiga seger till vilken alla bidrog genom att göra sin plikt så väl att de lyckades åstadkomma under. Herre, det var Din mäktiga hand som krönte min panna med denna första lager, fuktad av ett så dyrbart blod. Men segern spreds i Tyskland för första gången nyheten att jag hade blivit drottning, och kort därefter genljöd dess sorgliga och ärofulla eko i Sverige. Det var segern som först uttalade mitt namn på det olycksaliga slagfält där den störste kungen i världen just hade stupat. Segern var den budbärare som, liksom brukligt är, förkunnade: »Konungen är död! Leve konungen!« Men vilken skillnad mellan de två kungarna! Den döde hade varit störst bland alla levande människor, och den levande var svagast av alla varelser. Vilken smärta för alla dessa tappra män att i den store kungens ställe se en liten flicka som knappt lämnat vaggan! Hur svagt det än var, var det ändå detta band som förenade så många modiga män med så skilda och motsatta intressen i deras vilja att befästa den unga flickans rättigheter. I denna olyckliga stund inledde hon sin regering; genom henne har Du önskat fullborda månget stort verk som utförts under så svåra omständigheter, för att äran rätteligen skulle tillkomma Dig allena. Man underrättade genast rikskansler Oxenstierna i Frankfurt. I alla mina härar svor man mig trohetseden under ledning av denne store man och övriga befälhavare av vilka de främsta var marskalk Horn, Wrangel den äldre, Banér, Tott, Kagg, Weimar, Knyphausen, pfalzgreve Birckenfelt etc. Alla gjorde vad plikten bjöd, alla underkastade sig Kristinas namn och hyllade mig på vederbörligt sätt, och rikskanslern som redan på salig konungens tid styrde nästan enväldigt över rikets affärer uppfyllde sina plikter vid detta betydelsefulla tillfälle. Denne store man var förste minister under salig konungen som älskade honom och hyste ett fullständigt, nästan blint förtroende för honom. Detta hade han förtjänat genom sina utomordentliga förtjänster och sin stora begåvning, men framför allt genom sin outtröttliga och oförlikneliga trohet. Man kan med stor säkerhet påstå att kungens död och min ringa ålder hade varit ödesdigra för Sverige om Du inte hade givit oss detta enastående botemedel mot olyckorna. Inget värre kan drabba ett land än att få ett barn till kung, och till Sveriges olycka hör att barnet dessutom var en flicka. Likväl önskade Du vända alla dessa olyckor och svagheter till stora och ärorika framgångar.

Rikskanslern fullgjorde sina plikter och utförde, i väntan på nya order från Sverige, vad kungen hade befallt. Härarna ryckte fram överallt och lade under sig ytterligare ett antal områden. Horn, de två rhengrevarna, Kagg, Birckenfelt och andra generaler gick segrande fram i Lothringen och Bayern, liksom i Sachsen där Weimar förde befälet i mitt och Sveriges namn. ...

Rikskanslern sammankallade i mitt namn ett möte i Heilbronn i vilket alla berörda furstar deltog, antingen personligen eller genom sändebud. Detta möte öppnade han själv. Salvius, som var diplomatiskt sändebud med uppgift att förhandla med norra Tyskland och samtidigt underställd rikskanslern, slöt nästan samtidigt å mina vägnar ett avtal med furstendömena i det området angående krigshärens underhåll och de understöd och subsidier som krävdes för detta ändamål, i vilket han lyckades få alla att samtycka till allt vad han ville. Vid mötet i Heilbronn, dit även protestantiska kretsar från Franken, Schwaben samt övre och nedre Rhen hade kallats för att man skulle finna medel för att fortsätta kriget i Tyskland, befann sig ambassadörerna från Frankrike, England och Holland, och samtliga furstar var antingen närvarande i egen person eller företräddes av sändebud. Men det var rikskanslern som presiderade och i mitt namn var han den främste i församlingen under hela mötet. Han begärde för min räkning: 1. Ett förbund mellan alla furstar i syfte att återinsätta kurfurstarna och samtliga protestanter. 2. Ett återupprättande av Passaufördraget med löfte om mitt beskydd åt alla enligt salig konungens exempel. 3. Han begärde att man förnyade förbunden med Frankrike, England, Holland och alla de församlade staterna inom kejsardömet intill krigets slut. Utöver detta försökte man få kejsaren och den katolska ligan förklarade som fiender till furstarna inom förbundet, ända tills Sverige hade fått sin erstättning och furstarna hade återfått sin ursprungliga ställning. Men trots att det rådde ett faktiskt eller rättare sagt ett tyst samtycke kring detta, lyckades vi inte få till stånd en öppen deklaration utan valde i stället att skjuta upp avgörandet till nästa riksdag. De fyra protestantiska kretsarna åtog sig emellertid att i min tjänst och till förmån för vår gemensamma sak stå för underhållet av sextiotusen man och till och med fler än så, om omständigheter och behov så krävde. Denna betalning skulle inledas i maj innevarande år och fortgå fram till krigets slut. De lovade också att tillhandahålla proviant och ammunition samt ett komplett fältartilleri. Rikskanslern ombads återupprätta den militära disciplinen och ordna med nödvandiga tillstånd för att återupprätta handeln, och han försäkrade att så skulle ske. Själv begärde han ett löfte av alla de övriga att bistå Sverige om vi skulle angripas av någon annan fiende, vilket framstod som sannolikt, men man nöjde sig med att hänskjuta frågan till en senare riksdag. Man föreslog också att vi skulle låta tyskarna gå med i våra handelsbolag som salig konungen hade bildat, och gynna dem genom nya privilegier för att de skulle kunna införskaffa vad som behövdes i det fortsatta kriget. Tyskarna gick med på allt, men gjorde sedan intet, vilket kommer att framgå av fortsättningen. Efter detta möte, som avslutades så ärofullt för vår del, inrättades ett råd till rikskanslerns förfogande bestående av fyra representanter för förbundsmedlemmarna, samt fyra andra ledamöter som redan hade utsetts i mitt namn. Detta råd skulle hjälpa honom att överväga och fatta beslut i alla ärenden med fullständig myndighet.

Rikskanslern hade redan mottagit en fullmakt som gav honom ensamrätten att för min räkning avgöra Tysklands angelägenheter, så som han hade gjort redan under salig konungens tid. Nu reste han till Kassel för att leda ännu ett möte, där han å mina vägnar bar prinsen av Hessen-Kassel till dopet. Vid detta tillfälle gav man honom alla de sorgliga segertroféer som man hade erövrat vid Lützen och vid flera senare slag. Han mottog dem i mitt namn och befallde att de skulle frambäras och läggas för mina fötter, vilket också skedde. Kort därefter församlades samma ständer än en gång i Frankfurt och därpå även i Erfurt, där man höll överläggningar om kriget och freden. Alla dessa sammankomster hade samma syfte: att förmå tyskarna att betala underhåll till armén och att övertyga dem om att vi inte skulle göra något utan deras samtycke. Vi lyckades alltid få vad vi ville ha av dem, antingen genom vänskapsbetygelser eller genom hot. Den danske kungens erbjudande att mäkla fred diskuterades också, men hänsköts till Sverige för avgörande.

Under tiden hölls överallt ceremonier för den avlidne kungens lik och för drottningen, min mor, som var otröstlig i sin sorg. Rikskansler Oxenstierna betygade henne sin vördnad genom att ombesörja en storslagen begravning i Tyskland, i enlighet med sederna och kyrkoordningen i vårt land. Änkedrottningen begav sig till salig konungens lik och lämnade det inte förrän det begravdes i Sverige. Man lät balsamera kroppen, trots att detta var emot kungens uttryckliga önskan, och konstaterade då att alla de inre organen var friska och att hjärtat var större än vanligt hos människor. Det är anmärkningsvärt att denne store kung hade den svagheten, att tanken på att man skulle öppna hans kropp efter hans död gjorde honom förskräckt, vilket framgår av hans uttryckliga order. Men denna rädsla, eller rättare sagt, denna inbillning, är typisk för det svenska folket vars respekt för de döda är så stor att den gränsar till svaghet och vidskeplighet. Man var dock tvungen att balsamera kroppen, och därpå forslades kvarlevorna till Wolgast i väntan på gynnsamt väder för vidare transport sjövägen till Sverige. Änkedrottningen lämnade inte liket, och hennes kärlek och smärta tog sig så överdrivna uttryck att man bör förlåta snarare än försöka försvara dem.

...

Det är äntligen dags att lämna Tyskland, som var den första skådeplatsen i detta sorgespel. Det är dags att resa över havet till Sverige och se vad som hände när den dystra nyheten nådde landet. Här måste jag tyvärr beklaga mig över försumligheten hos mitt folk och hos den tidens historieskrivare, som inte säger ett enda ord därom. De är inte till någon hjälp i mina försök att ge en rättvis bild, och mitt minne hjälper mig inte heller. Historieskrivarna har varit så försumliga att de inte ens har brytt sig om att anteckna datum för den store konungens dödsdag, och inte heller det datum då jag blev drottning, vilket inträffade samma dag. Trots denna oerhörda nonchalans vet jag med säkerhet att det var den 16 november, en dag som svenskarna skall minnas för alltid. Jag vet däremot inte vilken dag nyheten nådde landet. Dock vet jag att den framfördes av ett särskilt sändebud, som trots årstiden och sin medfödda svenska långsamhet uppenbarligen hade sluppit andra förseningar och hunnit fram på kort tid. Man får anta att man höll nyheten hemlig i rådet tills man hunnit överlägga om alla åtgärder som krävdes vid en så allvarlig händelse. Det har sagts mig att man inom vissa kretsar till och med diskuterade möjligheten att göra sig fri och inrätta en republik, eftersom man till överhuvud bara hade ett barn som man lätt skulle kunna göra sig av med! Men i rådet talades ett annat språk. Alla gav mig sitt uttryckliga stöd, man kom fram till att min rätt var oomtvistlig och att man måste hålla eden som man svurit mig angående mitt framtida trontillträde. Man gladdes också åt barnet som Sveriges enda tillgång och hopp i detta farliga, svåra och avgörande läge. Det var, sade man, det enda band som höll samman den nuvarande unionen, och det enda hoppet om framtida lycka. Man beslöt enhälligt att utropa mig till det Du hade låtit mig födas till, drottning av Sverige, och detta gjorde man utan att dröja ett ögonblick med de sedvanliga ceremonierna. Pfalzgreven, kungens svåger, var trots att han var utlänning bland de första att, som plikten bjöd, ställa sig vid min sida och erbjuda mig sina tjänster, och alla kom till mig och visade mig hedersbetygelser. Strax därpå sammankallades i mitt namn rikets ständer. Man skickade ut rundskrivelser till samtliga landshövdingar och vidtog alla nödvändiga åtgärder för min och rikets säkerhet. Man lät mig bära sorg tillsammans med hela hovet och hela staden och försummade inget av vad som är brukligt vid liknande tillfällen. Jag var så liten att jag ingenting förstod av vare sig lycka eller olycka, men jag minns hur förtjust jag var över att se alla människor som knäböjde för mig och kysste min hand.

När ständerna hade samlats måste jag uppstiga på tronen trots att jag då ännu inte kände till några av dess tillhörande skyldigheter och åligganden. Jag visste ingenting om vad det krävde av mig, jag visste inte hur mycket man måste vaka, svettas och arbeta för att visa sig värdig detta höga ämbete, eller hur mycket jag skulle bli skyldig Dig om jag inte skötte min uppgift tillräckligt väl. Jag visste varken hur jag skulle ära Dig som jag borde eller hur jag skulle be om Din hjälp när jag så väl behövde den. Det var Du, Herre, som alltifrån den stunden fick barnet att väcka beundran hos sitt folk. Alla häpnade över det storslagna sätt på vilket jag redan vid detta första tillfälle fyllde min roll som drottning. Jag var visserligen liten, men på tronen förde jag mig så värdigt och drottninglikt att jag ingav alla respekt. Det var Du, Herre, som lät en flicka uppträda så vid en ålder då hon ännu inte kunde bruka sitt förstånd. I min panna satte Du det storhetsmärke som Du bara ger några av alla dem Du ärat så som Du ärat mig genom att göra dem till Dina ställföreträdare bland människorna. Man undrade hur det var möjligt för ett barn att väcka sådana känslor på den tron där Gustav just hade suttit. Man lade märke till att Du hade gjort mig så allvarsam och så ansvarsfull att jag inte visade någon barnslig otålighet, och att jag inte somnade under de långa ceremonier och anföranden som jag måste utstå. Andra barn har ofta somnat eller fällt heta tårar vid liknande tillfällen, men jag tog emot hyllningarna som om jag hade varit en gammal person som visste sig vara värd dessa lovord. Det krävs så litet för att man skall beundra ett barn, och jag var dessutom den store Gustavs dotter. Kanske har det smicker som föds och dör med oss också överdrivit vad jag har fått höra. Dock vet jag att Du förmår allt, och Du har gjort andra underverk för min skull. Jag minns fortfarande mycket väl hur man berättade allt detta för mig och hur jag då erfor en lycka som gjorde mig till brottsling inför Dig, eftersom jag var så nöjd med mig själv. Jag föreställde mig hur märkvärdig och duktig jag hade varit, men förstod ännu ingenting av de tunga plikter som mitt ämbete ålade mig, eller hur mycket jag var Dig skyldig för Din godhet.

Vid denna första riksdag utropade man mig enhälligt till rikets enda tronarvinge. Än en gång beslutade man att till min fördel avvisa de anspråk på tronen som kung Sigismund och hans ättlingar gjorde. Man beslutade också att riket, om jag skulle avlida utan arvingar, skulle återfå friheten att välja sig en kung så som man gjorde förr i tiden. Man inrättade en förmyndarstyrelse, utnämnde de fem högsta ämbetsmännen till mina förmyndare och gav dem fullmakt att i mitt namn underteckna alla dokument som krävde min signatur tills dess jag uppnådde myndig ålder, under förbehåll att de inte fick göra något utan mitt godkännande när den dagen närmade sig då jag skulle bli myndig. Man slog också fast att ombuden för dessa fem ämbetsmän i deras frånvaro skulle sköta signeringen i deras ställe, så att allt skulle ske enligt reglerna och på rätt sätt. Man förnyade alla privilegier i mitt namn. Man tillsatte lediga ämbeten, reglerade rikets alla inrikes och utrikes affärer så att de skulle vara i gott skick under min minderårighet, och gav förmyndarna makt att handla med kunglig myndighet och avgöra allt direkt i mitt namn och under min överhöghet. Man fråntog genast pfalzgreven styrelsen av rikets finanser, men denne furste var så försiktig och klok att han självmant drog sig tillbaka i stället för att vänta på att slaget skulle falla. Hans hustru, min faster, tilläts dock stanna kvar hos mig. Man befäste rikskansler Oxenstiernas myndighet och makt i Tyskland och gav honom instruktioner om allt för kriget och freden, samt gav honom ledningen för hela krigsmakten ända till min myndighetsdag. Man bemyndigade även hans råd, som han hade fått mest för syns skull. All makt låg nämligen hos honom personligen. Under vistelsen i Tyskland förde han befäl med oinskränkta befogenheter i mitt namn, och när han kallades tillbaka till Sverige fick han om möjligt ännu större makt under den tid då jag var minderårig, trots all den avund och svartsjuka man hyste mot denne store man.

De fem höga ämbetena innehades på den tiden av personer som jag nu skall försöka beskriva så väl som möjligt till deras karaktär och egenskaper.

Den förste var friherre Gabriel Oxenstierna Gustafson som var riksdrots, en man med talanger som behagade folket. Han var älskvärd och hederlig, omtyckt av såväl adeln som folket. Han var vältalig på landets vis, men uttryckte sig naturligt och okonstlat med bara ett litet inslag av latin. Han hade varit ambassadör i Danmark, Polen, England och Holland under salig konungens tid, varit landshövding och innehaft flera andra ämbeten vilka han hade skött till största belåtenhet. Han var yngre bror till rikskanslern och svåger till riksmarsken, kort sagt en mycket bra man. Han dog innan jag hade blivit myndig.

Greve Brahe, som jag nu skall berätta om, blev hans ersättare. Han var den främste innom Sveriges adel, greve av den första ätten och riksråd, och kom från en gammal och mycket ansedd familj som var nära besläktad med vår. Han var mycket skicklig i sitt ämbete. Han hade många goda egenskaper som gjorde honom omtyckt av alla, trots att han beskylldes för att vara girig och envis. Det var för övrigt en mycket bra man. Han var inte helt obildad, han var mycket skicklig i olika övningar och angenäm att samtala med. Dessutom var han mycket modig. Han har haft äran att få styra riket som förmyndare åt två minderåriga regenter, nämligen mig själv och den nuvarande kungen Karl XI, vilket måste anses ovanligt och därför värt att nämna. Han dog förra året vid hög ålder.

Den andre var riksmarsken, greve Jakob De la Gardie, av fransk härkomst, en duglig och tapper man som hade tjänat Kronan väl under salig konungens tid, såväl i Ryssland som i Polen. Tack vare sina förtjänster och kungens välvilja hade han stigit i graderna tills han uppnått det höga ämbetet som Sveriges riksmarsk. Han var mycket duglig, öppenhjärtig och en smula brysk till sättet, oförställd och ganska pratsam, men för övrigt en man som alltid gjorde sin plikt. Han hade alltid tävlat med rikskanslern om salig konungens gunst, men eftersom han ständigt var upptagen med att föra befäl över arméerna i avlägsna provinser kom han under hela sitt liv att stå efter rikskanslern som landets mest betydelsefulla person. Han dog under min regeringstid, åldrad och ärad, i den svenska tro i vilken han var född och fostrad.

Den tredje var riksamiralen, friherre Karl Karlsson Gyllenhielm, salig konungens halvbror och min farbror. En mycket tapper och hederlig man, en svensk av den gamla sorten, rättskaffens och duglig. Han hade dock varit så i än högre grad om han inte hade lidit av sviterna efter en lång och svår fängelsevistelse i Polen under 18 år, då han satt i fotbojor under hela den långa tiden. Han var mycket modig, vilket han fått tillfälle att visa flera gånger, och hade utmärkt sig överallt där han varit. Han var ständigt beredd att tjäna den kungliga familjen, gentemot vilken han var obrottsligt lojal. Han var även en smula boklärd och han älskade mig som om jag hade varit hans eget barn. Han dog också medan jag regerade, ärad och vid hög ålder.

Den fjärde var rikskansler Axel Oxenstierna, den store man som jag redan har sagt så mycket om, och om vilken man aldrig kan säga för mycket. Han var mycket erfaren och hade studerat länge i ungdomen. Han studerade fortfarande, även när han var upptagen av viktiga ärenden, och han var mycket skicklig och kunnig i denna världens angelägenheter. Han kände styrkan och svagheten i alla Europas länder. Han var klok och försiktig, mångkunnig och storsint, och dessutom outtröttlig. I sitt arbete visade han en flit och en ihärdighet utan like. Det var hans nöje och hans enda sysselsättning, och när han någon gång gjorde avbrott för vila sökte han förströelse i nyttiga ting. I mat och dryck var han så måttlig som det var möjligt att vara i ett land och en tid som inte kände denna dygd. Han hade god sömn och brukade säga att ingenting någonsin hade hållit honom vaken eller hindrat honom från att sova, förutom salig konungens död och nederlaget i slaget vid Nördlingen. Förutom detta hade ingenting någonsin hållit honom vaken eller hindrat honom från att sova natten igenom. Han sade ofta till mig att när han klädde av sig för att gå till sängs lade han också ifrån sig alla sina sorger och bekymmer och lät dem ligga till dagen därpå. För övrigt var han mycket ärelysten, men trofast och omutlig, en smula långsam och flegmatisk. Han blev rikskansler under Karl IX:s regering, endast 24 år gammal, vilket är utan motstycke i Sverige. Han tjänade fyra regenter i detta ämbete och dog kort efter min tronavsägelse, som han inte kunde uthärda. Den tog honom så hårt att han aldrig mer blev densamme, och dessutom var han redan så gammal att han på grund av åldern inte klarade ett så smärtsamt slag. Han utgjorde ett av de största hindren som jag måste övervinna för att kunna fullfölja mitt beslut att offra allt för Dig. Jag älskade nämligen denne store man som en andra far. Jag hade honom att tacka för mycket och visste mycket väl vad jag var honom skyldig, såväl för hans förtjänster som för vad han hade gjort. Men jag hade fått den ärofulla kallelsen att ge upp allt för Din skull och var tvungen att lyda, vilket jag snart skall tala mer om. Jag är skyldig honom att på detta sätt vittna om hans goda egenskaper, för jag, som har lärt känna nästan alla vår tids stora och berömda personer, har mött få människor av hans format och bara en enda som vida överträffar honom i allt. Denna ojämförliga person får jag ofta anledning att tala om i fortsättningen, och då skall jag göra rättvisa åt hans utomordentliga förtjänster.

Den femte var riksskattmästaren Gabriel Oxenstierna, rikskanslerns kusin. En rättskaffens man, skicklig i sitt betydelsefulla ämbete. Han hade redan haft flera uppdrag som landshövding och annat i rikets tjänst som han hade skött mycket väl, och hade visat sig väl värd den post som riksråd som salig konungen hade upphöjt honom till. Efter kungens död blev han utnämnd till riksskattmästare. Jag gjorde honom till riksamiral, och han dog under Karl Gustavs regering året efter min tronavsägelse, vilken han bevittnade med smärta precis som alla sina ämbetsbröder.

Det var under dessa fem stora gamlingars förmyndarskap som jag fostrades, och det var under deras ledning som Sverige så lyckosamt och ärofullt styrdes i mitt namn innan jag blev myndig. Det var dessa goda lärare som lärde mig det lilla jag vet om konsten att leva och regera. Om jag inte har lyckats följa deras kloka råd bör man inte skylla på något annat än på min otillräcklighet. Efter att ha beskrivit dessa stora män ser jag det dock som min plikt att tala om min uppfostran, eftersom jag inte nog kan beundra Din godhet mot mig i det avseendet.

English translation (my own):

When the death of the King spread in the army, Victory, which was about to declare herself in our favour, still suspended her flight, doubting which course she would take. But the courage of the Swedes, and their grief which animated them to revenge, finally determined her in our favour, after a hard fight in which the two parties did all that the art of war can inspire in brave people who know it well. On our side Weimar distinguished himself greatly, and all the other generals who were present also distinguished themselves there, some by their death, others by their wounds, all by an entire victory, to which all the world contributed, by doing their duty, to the point of doing wonders.

It was, Lord, Your mighty hand that crowned my forehead with this first laurel, sprinkled with such precious blood. Victory announced me as Queen for the first time in Germany, and the sad and glorious echo of it resounded in Sweden shortly afterwards. It was Victory who first pronounced my name on the unhappy battlefield, where the greatest king in the world had just fallen. It was Victory who served in Germany as herald of arms to proclaim according to custom: "The King is dead, long live the King!"

But what was the difference between these two kings? The dead one was the greatest of living men, and the living one was the weakest of creatures. What pain for so many good people to see a girl who had barely come out of the cradle replacing the greatest king in the world! Yet it was this bond, which, weak as it was, united together so many brave people of so diverse and conflicting interests, all devoted to upholding the rights of a girl, who began to reign from that fatal moment, and by which it pleased You to achieve gloriously so many great things, which have since been executed under such weak auspices, so that the glory remains Yours alone, as is just.

Notice of this was given at Frankfurt to the Grand Chancellor Oxenstierna. I was sworn into all my armies, under the authority of this great man and the other leaders, chief among whom were Marshal Horn, Wrangel, Father Banér, Tott, Kagg, Weimar, Kniphausen, the Count Palatine Birckenfelt, etc. Everyone submitted to the name of Kristina; all paid me formal homage; and the Grand Chancellor, who had already in the time of the late King the almost sovereign direction of affairs, did his duty on this important occasion. This great man was already the Prime Minister of the late King, who loved him and had in him an entire and almost blind confidence, which he deserved by his extraordinary merit, and by his great talents, but above all by his unshakable and incomparable loyalty; and one can safely say that the death of the King, and my young age, would have been fatal to Sweden if You had not given this unique remedy to so many misfortunes. There is nothing worse for a state than to have a child as king, but to Sweden's misfortune, that child was a girl. However, it pleased You, Lord, to derive so many great and glorious successes from so many misfortunes and weaknesses.

The late King, at about the time he was going into battle, wrote with his own hand to his favourite and minister (for he may be so called), exhorting him by a presentiment of his death to the fidelity he owed him as well as his only daughter, who was his Sovereign. He reminded him of the orders he had given him in case of a sinister event to his person, and ordered him to take care to give me an education worthy of a girl who was to reign after him. He ordered him to serve, to honour and assist the Queen his wife, and to console her in her pain, but never to allow this princess to have any part either in affairs nor in my education, according to the orders which he had already given him, which he confirmed to him, ordering him to execute them, and charging him to be responsible to You for them.

The Grand Chancellor did not fail to do all he could according to his orders and instructions. While waiting for new ones from Sweden, the armies acted everywhere. We took any places. Horn, the two Rhingraves, Kagg, Birckenfelt, and other generals were everywhere victorious, in Lorraine, in Bavaria, and in Saxony, where Weimar commanded for me and for Sweden. ...

The Grand Chancellor convoked in my name during the month of March in 1633 a general assembly at Heilbronn, where all the involved princes met, either in person or through their deputies. He opened it himself, and almost at the same time, Salvius, who had his department for Lower Germany, but who also had a sort of subordination to the Grand Chancellor, concluded another treaty on my behalf with the princes and states of his department for the subsistence of the armies, of the contributions and subsidies which it was necessary to give for this purpose, and he made everyone consent to whatever was wanted.

In the assembly of Heilbronn, where the Protestant Circles of Franconia, those of Swabia, and of the Upper and Lower Rhine were summoned to deliberate on the means of continuing the war in Germany; the ambassadors of France, England, and Holland were there. All the princes were present there in person, or through their deputies who represented them. But the Grand Chancellor occupied the first post in the sittings, and made the first appearance of the whole assembly in my name. He asked for me:

1. The union of all the Princes for the restoration of the Electors and of all Protestants.

2. The restoration of the laws of the Empire, offering to all my protection following the example of the late King.

3. He asked that one should think of giving satisfaction to Sweden, and that one should undertake not to make any particular treaty without their consent and approval.

The result of this meeting was that we obtained almost everything we wanted, and we re-established the alliance with France, England, Holland and all the States of the Empire associated until the end of the war. Besides that, an attempt was made to have the Emperor and the Catholic League declared public enemies of all these Confederate Princes until Sweden had been satisfied and the Princes restored to their former state. But although an effective, or rather tacit, consent had been given to all this, it was not yet possible to obtain this public declaration, and they wanted to defer it until the next Diet. However, the four Circles undertook to maintain in my service, in favour of the common cause, sixty thousand men at their expense, and even to increase the number according to the occurrences and the need, and this payment was to have its beginning at May of that present year, and continue until the end of the war. They also undertook to provide victuals and ammunition with a complete artillery. The Grand Chancellor was entreated to remedy military discipline, to straighten it out, and to provide for the licenses of soldiers, so that commerce might be resumed. The Grand Chancellor undertook to provide for it. He demanded a positive promise from all to assist Sweden in case she was attacked by some other enemy, as it appeared. But we were content to put this point on a Diet. It was also proposed to associate the Germans in our East India companies established by the late King, and to increase them by new privileges, supposing that they would furnish means of war. Everything from the Germans was approved; but nothing was done, as will appear later. After this assembly, gloriously finished for our interests, a council was formed for the Grand Chancellor of four assistants on the part of the Confederates, besides four other deputies, whom they had already given him on my behalf; and a sort of council was formed, with the participation of which he was to deliberate and resolve all things with full authority.

The Grand Chancellor, to whom the certificate of Director or Lieutenant-General of Germany had already been sent from me, as he had already been under the late King, went to give another conference at Kassel, where he performed on my behalf the function of carrying the Prince Regent of Hesse-Kassel to the baptismal font. They presented to him in this place all the sad trophies obtained in the battle of Lützen, and since in various encounters. He received them from me, and ordered them to be brought to my feet, which was done. Shortly after, the same Estates were assembled at Frankfurt, and yet another assembly was held at Erfurt, where they deliberated on the affairs of war and peace. In all these assemblies, which were only held to make the Germans give the contributions and the maintenance of the armies, and to persuade them that nothing was done without their consent, we always obtained everything we wanted from them, sometimes by amity, sometimes by force. The mediation offered by the King of Denmark was also discussed there, but it was sent back to Sweden.

In the meantime, all the sad duties were paid to the body of the late King, and to the Queen, my mother, who was inconsolable in her grief. The Grand Chancellor Oxenstierna went to render his duties to her, ordering all that was necessary to render the funeral procession magnificent in Germany, according to the fashion of our nation and the religion of Sweden. The Queen Mother went to the body of the late King and did not abandon him again until he was buried in Sweden. They embalmed him, against the express order he had given. All his entrails and insides were found to be healthy. His heart was of a size larger than those of ordinary men. It must be remarked that such a great King had the weakness to fear so strongly, as he testified by an express command, the opening of his body after his death. But this weakness, or rather this infatuation, is typical of our nation, and we Swedes have a respect for the dead that goes as far as weakness and superstition. They embalmed him, however, out of necessity, and his body was taken to Wolgast until the season allowed it to be taken for Sweden. The Queen Mother never left him, and gave such excessive signs of her love and pain that they must be forgiven rather than justified.

...

But at last it is time to leave Germany, which was the first theater of this sad spectacle. We must cross the sea and enter Sweden, to see what happened at the arrival of this fatal news. I must complain here of the negligence of my nation, and of the authors who have written this story, who do not say a word about it. I can not draw any light from them to speak of it just, and my memory does not give me too. The negligence of the authors who have written is so great that they have not even deigned to notice the fatal day of the death of so great a king, nor of my accession to the crown, which was the same in which he died. But I know with certainty, notwithstanding such terrible nonchalance, that it was the 6th/16th of November, a day forever memorable to Sweden. But I do not know the truth of when this fatal news arrived in Sweden. I do know, however, that it arrived by an extraordinary, who, with all the phlegm of the nation, and the delay of the season and the other accidents, will have taken but few days, apparently. One can assume that the news was kept secret in the council until it had overtaken all the actions required in such a serious event. I have been told that it was debated in certain particular assemblies, whether it was necessary to set themselves free, having only a child at the helm, who would be easy to get rid of and then set up a Republic. But in the Senate another language was spoken. Everyone opted in my favour, and all concluded that my right was incontestable; that it was necessary to observe the oath that had been taken to me from the future succession. They thought themselves still too fortunate to have this child, who was their only resource and the only hope for the public safety of Sweden, in a situation so dangerous, so important, and so delicate. It was, they said, the only link between their present union and the only hope of their future happiness. It was unanimously resolved to proclaim me to be what You had let me be born to be: Queen of Sweden, and I was promptly made an instant, with the usual ceremonies, and everybody went to honour me. The Count Palatine, the King's brother-in-law, though a foreigner, was among the first to do his duty, to rank with me and to offer me his services, and everyone went in crowds to pay me their duties. Immediately thereafter, the Estates of the Realm convened in my name. Circular letters were sent to all the governors of the provinces, and all the necessary orders were given for my safety and that of the kingdom. They had me mourn with the whole Court and the city, and they neglected nothing about everything that should be done on such occasions. I was such a child that I understood neither my misfortune nor my fortune; but I do remember that I was delighted to see these people at my feet kissing my hand.

When the Estates were assembled, it was necessary for me to mount the throne, of which I knew neither the duties nor the charges. I did not yet know what was the purpose of such a terrible job. I did not know how much one had to watch, sweat, and work to make oneself worthy of it, and the dreadful account that I would have owed You, Lord, if I had done it badly. I did not mind paying You the homage I owe You, nor imploring Your help in so urgent a need. It was You, Lord, who made an admirable child for those people, who were astonished at the great manner in which I already knew my role as Queen on this first occasion. I was little, but I had an air and a mien so great on the throne that it inspired respect and fear from everyone. It was You, Lord, who took such a girl who did not yet have the use of reason. You had planted on my forehead this mark of greatness, which You do not give to all those whom You have destined, like me, to the glory of being Your lieutenant between men. They asked, 'How is it possible that a child inspires in us such sentiments after we have seen a throne occupied by Gustav the Great?'

It was noticed that You had made me so grave and so serious that I did not show any of the impatience of a child, that I never fell asleep during all the long ceremonies and all the speeches I had to sit through. Other children have been seen falling asleep or crying on occasions like this, but I received all the different signs of homage like a grownup who knows they are his due. It takes so little to admire a child, but moreover a child of the great Gustav, and perhaps the flattery that is born and dies with us has also exaggerated all that was said to me. I know, however, that You can do everything, and that You have done other miracles in my favour. I still remember too well having heard all this, and that I had a complacency that made me criminal at times to You, making me very happy with myself, imagining that I had done a miracle, and that I was already very skillful, not yet knowing that I owed everything to You alone, no more than the terrible obligations of my duty.

In this first General Assembly of States the Regency was regulated. The five charges were declared my guardians. They were given authority to sign all that was to be signed in my name until my majority; with condition that nothing be done without my ratification in the time that I entered my regency. It was also ordered that the substitutes of each of the five charges signify in their default or in their absence, so that all is done in the forms and uttentically. All the patents were renewed in my name. Vacancies were filled, and all the internal and external affairs of the kingdom were settled. They were put in the state in which they were to be during my minority, authorising the tutors to be able to act with royal authority, and to provide everything under my name and under my auspices. The Count Palatine was immediately removed from the finance department. But this prince, who was cautious and wise, suspecting it, withdrew from himself, and did not wait for the blow. They left my aunt, his wife, with me. The authority and power of Chancellor Oxenstierna in Germany was reconfirmed, and all instructions for war and peace were given to him, and a general direction on all the armies up to the majority. In the same way his council was authorised, that it was only given him by grimace and appearance, all the authority being in his person, who commanded, during his stay in Germany, in my name with absolute authority. But after he was recalled to Sweden, he was even more absolute during the minority, in spite of all the envy and jealousy that was inflicted on this great man.

The five great charges were then occupied by the persons whom I will make known here as best as possible, representing their characters and their natural qualities to the world.

The first was Baron Gabriel Oxenstierna Gustafsson, who was the Grand Steward, a man who possessed talents pleasing to the people. He was affable, honest, beloved by the nobility and the people. He was eloquent in the style of the land, but of natural eloquence without study, having only a slight dye of Latin. He had been ambassador in Denmark, Poland, England, and Holland, under the reign of the late King. He had had governments and several offices of which he had been well acquitted. He was younger brother of the Grand Chancellor, brother-in-law of the Grand Constable. He was a very honest man. He died during my minority.

Count Brahe was his substitute, as I will say later. He was the first Gentleman of Sweden, the first Count-Senator, coming from an old and very illustrious house, a near-relative of ours. He was very capable of his job. He possessed several fine qualities, which rendered him agreeable to everyone, notwithstanding his avarice and a little obstinacy, of which he was accused. He was, moreover, a very honest man. He was not ignorant, very adroit in his exercises, and very agreeable in his conversation; moreover, very brave of his person. He had the honour of being regent during two minorities and guardian of two kings, having been mine, as well as that of the present King Karl XI, which is rare and very extraordinary, and seems to me worthy of telling. He died last year, being very old, but still vigourous.

The second was the Grand Constable, Count Jakob de la Gardie, of French extraction, a man capable in his profession and brave in his person, who had rendered important services to the Crown under the reign of the late King, both in Muscovy and in Poland. He had ascended by degrees to the supreme charge of Constable of Sweden, where his merit, united with favour, had brought him. He was a frank man, of a sufficient capacity, a little abrupt, not very dissimulating, and talkative enough; but in any case a man who had done his duty very well all over. He had always been competitor to the Grand Chancellor for the late King's favour, but as he was always employed in the command of the armies, or in the government of the distant provinces, he modeled his whole life after that of the Grand Chancellor, the greatest figure in the state, and finally died during my reign, filled with age and human glory in the religion of Sweden, in which he was born and raised.

The third was the Grand Admiral, Baron Carl Carlsson [Gyllenhielm], the bastard brother of the late King and my uncle; a brave man, an honest man, a good old-fashioned Swede who had probity, a sufficient capacity, which would have been greater if it had not been overwhelmed by the misfortunes of a rough and long imprisonment of eighteen years in Poland, where he was always held with irons on his feet for a very long time. He was very brave in his person, had given good marks on several occasions, and had done well wherever he had found himself. He had a zeal and an inviolable fidelity for the royal family. He loved me as if I were his own child. He too died full of human glory during my reign.

The fourth was the Grand Chancellor Axel Oxenstierna, this great man, of whom I have already spoken so much, of whom I will speak much later, and of whom I cannot say enough. This great man had many achievements, having studied well in his youth. He was still reading in the midst of his great occupations. He had a great ability and knowledge of the affairs and interests of the world. He knew the strengths and the weaknesses of all the states of Europe. He had a wisdom, a consummate prudence, a vast capacity, and a great heart. He was indefatigable. He had an assiduous and incomparable application to affairs. He made it his pleasure and his only occupation; and when he took some respite, his own amusements were affairs of state. He was as sober as one can be in a country and a century where this virtue was unknown. He was a great sleeper and said that no affair had ever prevented him from sleeping nor awakening, if not twice, in his life. The first time was the death of the late King, the other the loss of the Battle of Nördlingen. Aside from that, no affair had ever awakened him nor prevented him from getting a good night's sleep. He told me often that when he went to bed, he took off his clothes with all his cares and let them rest until the next day. Moreover, he was ambitious, but faithful, incorruptible, and a little too slow and phlegmatic. He was made Grand Chancellor of King Karl IX at the age of 24, of which there is no other example in Sweden. He served four kings in this charge, and died six months after my abdication, which he could not bear. It broke his heart so much that he was no longer the same; besides that, he was already so old that he could not withstand such a painful blow to him. He was one of the greatest obstacles I had to overcome in order to reach the resolution to sacrifice everything to You, for I loved that great man like a second father. I owed him an obligation, and I knew all that I owed him, without being ungrateful either to his merit or to his services. But I was called to the glory of sacrificing everything to You, and I had to obey my calling, as I will tell later. I owe this testimony to his merit, that having known almost all that is great and illustrious in the century in which I live, I have seen few people worthy of it. But I have found one man who far surpasses him in everything. It is of this incomparable person that I will often have occasion to speak, where I will do justice to his extraordinary merit.

The fifth was the Grand Treasurer Gabriel Oxenstierna, first cousin of the Grand Chancellor, a man of probity and of sufficient capacity for his office. He had previously passed through governments, offices and employments, which he acquitted himself very well, and he made himself very worthy of the office to which the late King had raised him. He made him Grand Admiral, and he died in this charge under the reign of Karl Gustav in the year after my abdication, which he looked upon with sorrow, like all his colleagues.

It was under the tutelage of these five great old men that I was raised, and it was under their guidance that Sweden was governed happily and gloriously under my auspices during my minority. It was under such good masters that I learned what I know of the art of living and of ruling. If I have badly executed their great lessons, only I must be blamed. However, I feel obliged, after having made these great men known, to speak of my education, not being able, Lord, enough to admire Your goodness towards me on this subject.

Kristina's maxims (Ouvrage de loisir), part 3

Source:

Mémoires concernant Christine, volume 2, Johan Arckenholtz, 1751

https://books.google.com/books?id=QUoVAAAAQAAJ&dq=Mémoires+concernant+Christine&source=gbs_book_similarbooks

The maxims:

1. La vérité a un certain Caractére, qui la distingue d'une maniére inexplicable.

2. Les Expressions des hommes ne signifient rien; à peine se peut-on fier à leurs actions.

3. Caresser les hommes pour les perdre est un art assez commun.

4. L'application & la défiance sont des qualités nécessaires, dont il est impossible de se passer.

5. Ceux qui ne plaisent pas trompent rarement.

6. Il faut plus craindre ceux qu'on aime, que ceux qu'on haït.

7. Le bien & le mal, qui se dit, ne signifient plus rien.

8. Tout homme, qui est capable d'une haine immortelle, se fait tort.

9. Les Princes sont plus fourbes, que leurs Cours.

10. Quelque foible que soit un Prince, il n'est jamais si gouverné que l'on pense.

11. C'est à tort qu'on attribue aux Ministres tout le bien & tout le mal que font les Princes.

12. Les Princes ressemblent à ces Tigres, & à ces Lions, aux quels leurs meneurs font faire cent tours & mille jeux; à les voir il semble qu'ils leur soïent entiérement soumis; cependant, quand on y pense le moins, un coup de patte fait voir, qu'on n'apprivoise jamais ces sortes d'animaux.

13. La Politique des Turcs n'est pas sotte mais elle est trop violente.

14. L'on est toûjours assez habile pourvû qu'on soit assez fort.

15. L'habileté, quelque grande qu'elle soit, supplée rarement au défaut de la force.

16. L'avarice des Ministres fait tort aux Princes; mais elle est inévitable.

17. Au moment que la Justice punit les larrons, d'autres coupent la bourse aux spectateurs.

18. On change de Voleurs en changeant de Ministres.

19. Il y a des exceptions à cette règle mais assez rares.

20. La Fainéantise des Princes les rend dépendans de leurs Ministres.

21. L'unique secrèt de n'être pas gouverné c'est de croire peu & de travailler beaucoup.

22. Les Rois s'imaginent avoir un droit souverain sur tous ceux qui sont leurs inférieurs.

23. Si les Rois abusent du droit, qu'ils ont sur leurs inférieurs, ils n'en sont responsables qu'à Dieu.

24. Il faut qu'un Prince rende sa Personne plus redoutable que sa fortune.

25. L'on n'est pas injuste, sans être infame.

26. Etre l'ennemi de ceux qui ont bien fait leur devoir, c'est être injuste.

27. Quelque grand & aimable, que soit un Prince, il doit être persuadé, que c'est à sa Fortune & non pas à lui, que la plûpart des hommes font la Cour.

28. On doit estimer & louer les ennemis, quand ils le méritent.

29. Il faut pardonner aux amis & aux ennemis tout ce qui est pardonnable.

30. Quand la Fortune abandonne les hommes, tout les quitte.

31. Il ne faut punir que ceux qu'on ne sauroit corriger.

32. Les Petits Princes peuvent faire beaucoup de mal & fort peu de bien.

33. Se rendre tellement maître de sa langue & de son visage, qu'il[s] ne trahissent jamais les secrèts du cœur, est un art, qu'il ne faut pas ignorer.

34. Les Princes doivent toûjours mêler dans leur Familiarité quelque chose de si grand, qu'ils inspirent du respect, mais il faut que cela soit naturel.

35. Les Princes doivent toûjours se rendre terribles à leurs ennemis & aux méchans.

36. Quelque bonté qu'on ait pour les amis & ses domestiques, il faut leur persuader, qu'on peut se faire craindre.

37. La grande habileté ne consiste pas moins à faire paroitre ses sentimens, qu'à les cacher à propos.

38. Les gens qui sont toûjours fourbes ne le sont jamais.

39. Les fourbes en petit sont des sots en grand.

40. L'on peut se fier rarement aux hommes; mais on doit souvent se fier à leurs intérêts.

41. Les favoris sont, ou les amis intimes, ou les mortels ennemis des Princes.

42. Un habile homme ne sauroit aimer son sot, ni lui plaire.

43. Les conseils, dont on n'est pas capable, ne plaisent jamais.

44. Les conseils ne sont pour l'ordinaire, que l'approbation des sentimens des Princes, auxquels tout le monde souscrit tôt ou tard.

45. Il ne faut consulter qu'avec soi-même sur ce qu'on veut faire; mais il faut consulter avec d'autres sur ce qu'on n'a pas envie de faire.

46. Il y a des choses que les Princes peuvent & doivent faire de leur propre mouvement, & qu'ils ne doivent pas souffrir qu'on leur conseille.

47. Peu de gens ont assez de cœur pour donner des conseils désagréables.

48. Quand un Prince est sot, tout le monde l'est ou le devient.

49. On fait souvent tort aux hommes en doutant de leur probité; mais on s'en fait un plus grand quand on n'en doute pas.

50. Les hommes blâment les gens, qui sont en faveur des mêmes choses qu'ils feroient s'ils y étoient.

51. Il y a peu d'hommes à l'épreuve de la nécessité.

52. C'est mériter que de ne faire pas tout le mal, qu'on peut faire.

53. Ceux qui ont accès auprès des Princes sont également haïs de ceux, qui l'ont, & de ceux, qui ne l'ont pas.

54. Les Princes ne sont grands, qu'à proportion de leur mérite & de leur sagesse.

55. La Jalousie est injurieuse à celui qui en est capable.

56. L'Amour fait naitre la Jalousie, mais la Jalousie fait mourir l'Amour.

57. Ceux qui servent les grands Princes n'ont à craindre, que leurs propres fautes.

58. On n'appelle Grands que ceux, qui le sont par leur mérite.

59. Quand un Prince est sans mérite, sa faveur peut être utile, mais elle n'est jamais glorieuse.

60. Le mérite des hommes est souvent le plus grand obstacle à leur fortune.

61. L'exclusion que le mérite donne est presque inévitable.

62. Quand le mérite règne, il donne un beau & rare spectacle.

63. On ne doit rien croire, qu'après avoir ôsé en douter.

64. Il faut douter de tout, même de ses soupçons.

65. Ceux qui disent des mensonges aux Princes sont plus criminels qu'ils ne pensent.

66. On trompe les gens plus par la vérité, que par les mensonges.

67. C'est une espéce de faute, que de n'avertir pas un Prince de ce qu'il doit savoir.

68. Un Prince doit vivre d'une manière si honnête avec les gens, qu'il les oblige de n'avoir pas de secrèt pour lui.

69. Se servir de la crédulité des gens, est un art d'un grand usage.

70. Les hommes ne sont jamais trompés que par eux-mêmes.

71. C'est souvent offenser les hommes, que de les détromper.

72. Il ne faut pas donner sujèt à quelqu'un de se repentir d'avoir suivi les mouvemens de sa consçience.

73. La vie est un trafic, dont les gains & les risques se balançent.

74. Il faut se défier de la Fortune; mais il faut n'en désespérer jamais.

75. Il faut espérer le moins ce qu'on desire le plus.

76. Quand on a méprisé la Fortune, elle se venge tôt ou tard.

77. La foiblesse est le plus grand des malheurs & le plus grand des défauts.

78. Quand les hommes ont du mérite, ils ne craignent celui de personne.

79. Les Princes foibles craignent le mérite, mais les grands Princes l'estiment & s'en servent.

80. Quand les grands hommes sont sans emploi, c'est le malheur de l'Etat, non pas le leur.

81. La grande familiarité, qui fait mépriser les uns, fait plus respecter les autres.

82. Il y a des gens que plus on les connoit, plus on les admire, & plus on les craint.

83. On estime, on admire, on craint le mérite extraordinaire, mais on l'aime rarement sans l'avoir.

84. Les Princes seroient trop heureux, si la capacité & le mérite étoient inséparables de leur naissance.

85. Quand les Princes sont forcés de refuser les graces, il faut qu'ils en ressentent le déplaisir.

86. Il n'y a que l'impossibilité ou l'injustice de la demande, qui dispensent un Prince d'accorder ses graces.

87. Il y a des gens auxquels on ne peut rien refuser, sans être injuste & barbare.

88. Il y a des gens, auxquels on doit tout refuser.

89. Demander des graces aux Princes, c'est se faire un mérite auprès d'eux.

90. Les Princes, qui n'ont pas ces sentimens, ne méritent pas de l'être.

91. N'accorder pas les graces qui sont justes & faisables, c'est mal connoître, & mal jouir de sa propre grandeur.

92. On profite de ses fautes à ses dépens.

93. Les plus habiles gens font quelque fois de grandes fautes.

94. Il est du devoir des Princes de punir avec regrèt & de récompenser avec joïe.

95. Il faut pardonner rarement à ceux qui méritent d'être punis.

96. La cruauté fait plus mépriser les Princes, qu'elle ne les fait craindre.

97. C'est la plus grande des cruautés, que d'épargner les méchans.

98. La vie est un grand supplice aux malheureux & aux méchans.

99. Les Méchans ne sont que pour être punis.

100. Tout homme qui confesse sa faute, & en demande pardon, le mérite.

Swedish translation (my own):

1. Sanningen har en viss karaktär som utmärker den på ett oförklarligt sätt.

2. Mäns uttryck betyder ingenting; man kan knappt lita på deras handlingar.

3. Att smickra män för att förlora dem är en ganska vanlig konst.

4. Flit och trots är nödvändiga egenskaper som det är omöjligt att klara sig utan.

5. Människor som inte behagar lurar sällan.

6. Vi måste frukta dem vi älskar mer än dem vi hatar.

7. Gott och ont, som det sägs, betyder ingenting längre.

8. Varje man som är kapabel till odödligt hat gör sig själv fel.

9. Furstar är listigare än deras hov.

10. Hur svag en furste än är, han är aldrig så styrd som man tror.

11. Det är fel att tillskriva ministrar allt gott och allt ont som furstar gör.

12. Furstar är som de tigrarna och lejonen vars tränare gör hundra trick och tusen spel; när man ser dem verkar det som om de helt och hållet är underkastade dem; men när man minst tänker på det, kommer ett svep med tassen att visa att man aldrig kan tämja den här slags djur.

13. Turkarnas politik är inte dum, men den är ändå alltför våldsam.

14. Man är alltid tillräckligt skicklig, förutsatt att man är stark nog.

15. Skicklighet, hur stor den än är, kompenserar sällan för bristen på styrka.

16. Ministrarnas girighet skadar furstar, men det är oundvikligt.

17. Medan rättvisan straffar tjuvar, skär andra åskådarnas börser.

18. Man byter tjuv genom att byta minister.

19. Det finns undantag från denna regel, men de är ganska sällsynta.

20. Furstars lättja gör dem beroende av sina ministrar.

21. Den enda hemligheten med att inte bli styrd är att tro lite och arbeta mycket.

22. Kungar föreställer sig att de har suverän rätt över alla som är deras underlägsna.

23. Om kungar missbrukar den rätt de har över sina underlägsna, är de bara ansvariga inför Gud.

24. En furste måste göra sin person mer formidabel än sin fortun.

25. Man är inte orättvis utan att vara ökänd.

26. Att vara fiende till dem som har gjort sin plikt väl är att vara orättvis.

27. Hur stor och älskvärd en furste än må vara, så måste han övertygas om att det är till hans fortun och inte för sig själv som de flesta män gör deras kur.

28. Vi måste uppskatta och prisa våra fiender när de förtjänar det.

29. Man måste förlåta vänner och fiender allt som är förlåtligt.

30. När fortunen överger män, lämnar allt dem.

31. Endast de som inte kan korrigeras bör straffas.

32. Små furstar kan göra mycket skada och mycket lite nytta.

33. Att bli en sådan mästare på sin tunga och sitt ansikte att de aldrig förråder hjärtats hemligheter är en konst som man inte bör vara okunnig om.

34. Furstar måste alltid blanda i sin förtrogenhet något så stort att det inger respekt, men det måste vara naturligt.

35. Furstar måste alltid göra sig hemska för sina fiender och för de onda.

36. Hur snäll man än är mot vänner och tjänare, måste man övertyga dem om att man kan fruktas.

37. Stor skicklighet består inte mindre i att få sina känslor att synas än att dölja dem vid rätt tidpunkt.

38. Människor som alltid är bedrägliga är det aldrig.

39. Små bedragare är stora dårar.

40. Man kan sällan lita på män, men man måste ofta lita på deras intressen.

41. Gunstlingarna är antingen furstarnas intima vänner eller dödsfiender.

42. En klok man kan inte älska sin dåre eller behaga honom.

43. Råd som man inte är kapabel till behagar aldrig.

44. Råd är endast till för det vanliga, endast för godkännande av furstars känslor, som alla ansluter sig till förr eller senare.

45. Man bör bara rådfråga sig själv om vad man vill göra, men man bör rådfråga andra om vad man inte vill göra.

46. ​​Det finns saker som furstar kan och måste göra av sig själva, och som de inte får låta bli rådda.

47. Få människor har tillräckligt med hjärta för att ge dåliga råd.

48. När en furste är dum är eller blir alla det.

49. Män blir ofta kränkta genom att tvivla på deras hederlighet; men vi gör oss själva till en större när vi inte tvivlar på det.

50. Män skyller på människor som är för samma sakerna som de skulle göra om de var där.

51. Det finns få män som bevisas av nödvändighet.

52. Det är förtjänt att inte göra all skada man kan göra.

53. De som har tillgång till furstar är lika hatade av de som har det och de som inte har det.

54. Furstar är bara stora i proportion till sina förtjänster och sin visdom.

55. Avundsjuka är skadlig för dem som är kapabla därtill.

56. Kärlek föder svartsjuka, men svartsjuka dödar kärlek.

57. De som tjänar stora furstar har bara sina egna fel att frukta.

58. Vi kallar stora endast de som är så genom sina förtjänster.

59. När en furste är utan förtjänst, kan hans gunst vara nyttig, men den är aldrig härligt.

60. Människors förtjänst är ofta det största hindret för deras fortun.

61. Den uteslutning som förtjänst ger är nästan oundviklig.

62. När förtjänsten råder, ger den ett vackert och sällsynt skådespel.

63. Ingenting skall tros utom efter att ha vågat tvivla på det.

64. Vi måste tvivla på allt, även våra misstankar.

65. De som ljuger för furstar är mer kriminella än de tror.

66. Människor luras mer av sanningen än av lögner.

67. Det är ett slags fel att inte varna en furste för vad han borde veta.

68. En furste bör leva så ärligt med människor att han förpliktar dem att inte ha några hemligheter för honom.

69. Att använda sig av människors godtrogenhet är en konst till stor nytta.

70. Män blir aldrig lurade utom av sig själva.

71. Det förolämpar ofta män att ta dem ut ur deras villfarelser.

72. Ingen bör ges anledning att ångra sig från att ha följt sitt samvetes rörelser.

73. Livet är en handel vars vinster och risker balanserar varandra.

74. Vi måste misstro fortun, men vi får aldrig misströsta om den.

75. Vi måste hoppas minst på det vi önskar mest.

76. När fortunen har föraktats, hämnas den förr eller senare.

77. Svaghet är det största av olyckor och det största av fel.

78. När män har förtjänst, fruktar de ingens.

79. Svaga furstar fruktar förtjänst, men stora furstar uppskatta den och använda den.

80. När stora män är oanvända, är det statens olycka, inte deras.

81. Stor förtrogenhet, som får vissa att förakta, gör andra mer respekterade.

82. Det finns människor som ju mer man känner dem, desto mer beundrar man dem och desto mer fruktar man dem.

83. Vi uppskattar, vi beundrar, vi fruktar extraordinära förtjänst, men vi älskar den sällan utan att ha den.

84. Furstar vore alltför glada om förmåga och förtjänst vore oskiljaktiga från deras börd.

85. När furstar tvingas vägra benådningar, måste de känna sitt missnöje.

86. Endast omöjligheten eller orättvisan i begäran befriar en furste från att bevilja benådning.

87. Det finns människor som ingenting kan vägras utan att vara orättvisa och barbariska.

88. Det finns människor som borde nekas allt.

89. Att be furstar om tjänster är att göra sig till en förtjänst med dem.

90. Furstar som inte har dessa känslor förtjänar inte att vara det.

91. Att inte ge nåder som är rättvisa och genomförbara är att missförstå och felaktigt använda sin egen storhet.

92. Man utnyttjar sina fel på sin egen bekostnad.

93. De slugaste människorna gör ibland stora misstag.

94. Det är furstars plikt att straffa med ånger och att belöna med glädje.

95. Man bör sällan förlåta dem som förtjänar att bli straffade.

96. Grymhet får furstar att förakta mer än den får dem att frukta.

97. Det är den största grymheten att skona de onda.

98. Livet är en stor tortyr för de olyckliga och de onda.

99. De onda skall bara straffas.

100. Varje man som erkänner sitt fel och ber om förlåtelse förtjänar den.

English translation (my own):

1. Truth has a certain character which distinguishes it in an inexplicable way.

2. Men's expressions mean nothing; one can hardly trust their actions.

3. Flattering men to lose them is a fairly common art.

4. Diligence and defiance are necessary qualities which it is impossible to do without.

5. People who do not please rarely deceive.

6. We must fear those we love more than those we hate.

7. Good and evil, which is said, no longer mean anything.

8. Every man who is capable of immortal hatred wrongs himself.

9. Princes are more cunning than their courts.

10. However weak a prince may be, he is never as governed as one thinks.

11. It is wrong to attribute to ministers all the good and all the evil that princes do.

12. Princes are like those tigers and lions whose trainers make do a hundred tricks and a thousand games; to see them, it seems that they are entirely submitted to them; however, when one least thinks of it, a swipe of the paw will show that one can never tame these kinds of animals.

13. The policy of the Turks is not stupid, but it is too violent.

14. One is always skillful enough, provided one is strong enough.

15. Skill, however great, rarely makes up for the lack of strength.

16. The avarice of ministers harms princes, but it is inevitable.

17. While justice is punishing thieves, others are cutting spectators' purses.

18. One changes thieves by changing ministers.

19. There are exceptions to this rule, but they are quite rare.

20. The laziness of princes makes them dependent on their ministers.

21. The only secret of not being governed is to believe little and work a lot.

22. Kings imagine that they have a sovereign right over all who are their inferiors.

23. If kings abuse the right they have over their inferiors, they are responsible only to God.

24. A prince must make his person more formidable than his fortune.

25. One is not injust without being infamous.

26. To be the enemy of those who have done their duty well is to be unjust.

27. However great and amiable a prince may be, he must be persuaded that it is to his fortune and not to himself that most men curry favour.

28. We must esteem and praise our enemies when they deserve it.

29. One must forgive friends and foes all that is forgivable.

30. When fortune abandons men, everything leaves them.

31. Only those who cannot be corrected should be punished.

32. Little princes can do a lot of harm and very little good.

33. To become such a master of one's tongue and one's face that they never betray the secrets of the heart is an art that one should not be ignorant of.

34. Princes must always mix in their familiarity something so great that it inspires respect, but it must be natural.

35. Princes must always make themselves terrible to their enemies and to the wicked.

36. However kind one may be to friends and servants, one must persuade them that one can be feared.

37. Great skill consists not less in making one's feelings appear than in hiding them at the right time.

38. People who are always deceitful never are.

39. Small tricksters are big fools.

40. One can seldom trust men, but one must often trust their interests.

41. Favourites are either the intimate friends or the mortal enemies of princes.

42. A clever man cannot love his fool nor please him.

43. Advice of which one is not capable never pleases.

44. Advice is only for the ordinary, only for the approval of the feelings of princes, to which everyone subscribes sooner or later.

45. One should only consult with oneself about what one wants to do, but one should consult with others about what one does not want to do.

46. ​​There are things which princes can and must do of their own accord, and which they must not suffer to be advised.

47. Few people have enough heart to give bad advice.

48. When a prince is stupid, everyone is or becomes so.

49. Men are often wronged by doubting their probity; but we make ourselves a bigger one when we don't doubt it.

50. Men blame people who are in favour of the same things they would do if they were there.

51. There are few men proofed by necessity.

52. It is deserving not to do all the harm one can do.

53. Those who have access to princes are equally hated by those who have it and those who do not.

54. Princes are only great in proportion to their merit and their wisdom.

55. Jealousy is injurious to those who are capable of it.

56. Love breeds jealousy, but jealousy kills love.

57. Those who serve great princes have only their own faults to fear.

58. We call great only those who are so by their merit.

59. When a prince is without merit, his favour may be useful, but it is never glorious.

60. The merit of men is often the greatest obstacle to their fortune.

61. The exclusion that merit gives is almost inevitable.

62. When merit reigns, it gives a beautiful and rare spectacle.

63. Nothing should be believed except after having dared to doubt it.

64. We must doubt everything, even our suspicions.

65. Those who tell lies to princes are more criminal than they think.

66. People are deceived more by the truth than by lies.

67. It is a kind of fault not to warn a prince of what he ought to know.

68. A prince should live so honestly with people that he obliges them to have no secrets from him.

69. Making use of people's credulity is an art of great use.

70. Men are never deceived except by themselves.

71. It often offends men to undeceive them.

72. No one should be given cause to repent of having followed the movements of his conscience.

73. Life is a commerce whose gains and risks balance each other.

74. We must distrust fortune, but we must never despair of it.

75. We must hope the least for what we desire the most.

76. When fortune has been despised, it avenges itself sooner or later.

77. Weakness is the greatest of misfortunes and the greatest of faults.

78. When men have merit, they fear no one's.

79. Weak princes fear merit, but great princes esteem it and make use of it.

80. When great men are unused, it is the state's misfortune, not theirs.

81. Great familiarity, which makes some despise, makes others more respected.

82. There are people whom the more one knows them, the more one admires them, and the more one fears them.

83. We esteem, we admire, we fear extraordinary merit, but we rarely love it without having it.

84. Princes would be too happy if ability and merit were inseparable from their birth.

85. When princes are forced to refuse pardons, they must feel their displeasure.

86. Only the impossibility or injustice of the request exempts a prince from granting pardons.

87. There are people to whom nothing can be refused without being unjust and barbaric.

88. There are people who should be denied everything.

89. To ask favours of princes is to make oneself a merit with them.

90. Princes who do not have these feelings do not deserve to be.

91. To not grant graces which are just and feasible is to misunderstand and improperly use one's own greatness.

92. One takes advantage of one's faults at one's own expense.

93. The cleverest people sometimes make great mistakes.

94. It is the duty of princes to punish with regret and to reward with joy.

95. One should rarely forgive those who deserve to be punished.

96. Cruelty makes princes despise more than it makes them fear.

97. It is the greatest of cruelties to spare the wicked.

98. Life is a great torture to the unfortunate and the wicked.

99. The wicked are only to be punished.

100. Any man who confesses his fault and asks for forgiveness deserves it.

Above: Kristina.

Kristina on how raising a child heir works

Source:

Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 3 (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapter 8), pages 48 to 49, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759; original at the National Library of Naples (Biblioteca Nazionale Vittorio Emanuele III)

https://books.google.com/books?id=K4jbZ_vZt5wC&printsec=frontcover&dq=mémoires+concernant+christine+reine+de+suède&hl=en&newbks=1&newbks_redir=0&sa=X&ved=2ahUKEwihy5i5htjmAhXaJzQIHVI2CuwQuwUwA3oECAQQBA#v=onepage&q=mémoires%20concernant%20christine%20reine%20de%20suède&f=false

Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 65 to 67, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760; courtesy of the Swedish Royal Library (Kungliga biblioteket) via Litteraturbanken.se

https://litteraturbanken.se/författare/Kristina/titlar/ChristinasArbeten1/sida/65/faksimil

Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006

https://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/kristina.pdf

The account:

Ceux qui ont attribué à l'éducation la force & le nom d'une seconde nature, ont sans-doute connu combien elle est importante à tous les hommes: mais celle des jeunes Princes l'est d'une maniere si singuliere, que ceux qui la leur donnent mauvaise, ne sont pas moins criminels, que ces Monstres (s'il y en a) qui empoisonnent les rivières & les fontaines, où tout le monde va puiser l'eau. Un Enfant, qui nait pour le Trône, est un bien universel, d'où depend la gloire de l'Etat & la félicité de tous les particuliers. On ne sauroit en avoir trop de soin. Il faudroit cultiver ces jeunes & royales plantes avec une application & un art digne d'elles. Cependant l'erreur populaire & les malheurs des Princes sont si grands, que le commun des hommes sont persuadés, qu'il ne faut que travailler à rendre les Princes sots, stupides & mal-honnêtes gens, pour se mettre en sureté d'un pouvoir qui fait tout trembler. Les hommes ont peine à se persuader, que c'est s'opposer à son propre bonheur, que de se refuser un Maître habile & honnête homme. Rien n'est pourtant plus vrai, & tous les hommes doivent être persuadés, s'ils ne veulent se tromper, que le dernier des malheurs est d'être exposé à la direction d'un sot, qui a le pouvoir en main. Plusieurs obstacles presqu'invincibles rendent l'éducation des Princes très-difficile. On ne sauroit en former une idée si universelle, qu'on n'y trouve bien des exceptions des regles, qu'on pourroit en établir. Il faudroit avoir égard au naturel des Enfans, au climat où ils sont nés, aux mœurs de leur Nation, à leurs forces, à leurs complexions, capacité & génie. Il faut même avoir égard aux siècles où ils sont nés & à leur sexe. Tout cela bien considéré, il faut savoir s'en servir pour rendre un Prince habile & digne de son rang, autant qu'on le peut, par une belle & royale éducation. Il est vrai que tous les soins & tous les travaux sont perdus si le naturel manque. Mais je suis persuadée, qu'une bonne éducation rend un excellent naturel plus merveilleux, & empêche, du moins pour un tems, un mauvais naturel d'être méchant de toute sa force. La vérité a peine d'entrer dans les Cours. Le mensonge y est trop puissant, il y régne. Ceux qui croient que l'unique tems, dans lequel la vérité approche des Princes, est leur enfance, se trompent. Car on les craint & on les flatte jusques dans leur berceau. Ils seroient encore trop heureux, si dans leur enfance ce divin commerce leur étoit permis. Les hommes craignent autant la mémoire des Princes, que leur pouvoir. Ils les manient comme de petits Lions, qui égratignent toujours, quoiqu'ils ne dévorent pas encore les gens. Tout le monde enfin, par diverses vuës & intérêts, prend soin de les gâter. Tous les Porphirogénétes sont toujours nourris dans l'oisivité, dans l'ignorance & dans la mollesse. On les éléve parmi la flatterie & les applaudissemens. La flatterie même n'est pas le plus dangereux des poisons qu'on leur fait avaler. Si l'on n'applaudissoit qu'à leur mérite, elle serviroit à les encourager à bien faire. Mais pour leur dernier malheur, on les gâte en applaudissant à toutes leurs sottises & défauts.

Swedish translation (by Gjörwell):

De, som hafwa tilägnat upfostran namn och kraft af en ny natur, hafwa utan twifwel begripit, huru angelägen den är för alla människjor. Men unga Prinsars är det på det besynnerligit sätt, så att de, hwilka gifwa dem en elak upfostran, äro ej mindre strafwärde, än de onaturliga människjor (såframt de gifwas), som förgifta de strömmar och källor, utur hwilka alla skola dricka. Et Barn, som födes til Thronen, är et almänt Godt, och hwarifrån sedan et lands heder och alla entskyltas lyksalighet härflyter. Man kan altså ej hafwa nog wård om detsamma. Man bör sköta deßa unga och Kongl. plantor med en möda och konst, som är dem wärdig. Emedlertid äro den almänna wilfarelsen och Prinsors olyckor så stora, at större delen af människjor hafwa den öfwertygelsen, at man endast bör arbeta däruppå, at Prinsar måga få smak för dårskaper, okunnighet och mindre hederliga tänkesätt, för at wara så mycket säkrare för en Magt, som sätter alla i frugtan. Människjor kunna knapt öfwertyga sig derom, at det är strida mot sin egen lyksalighet, at ej willa styras af en skickelig och hederlig Regent. Emedlertid är ingen ting så sant, och alla människjor böra äga den öfwertygelsen, så framt de ej wela bedraga sig sjelfwa, at den största olyckan är den, at styras af en dåre, som har magten i händerna. Åtskilliga och nästan oöfwerwinneliga hinder gjöra Prinsars upfostran ganska swår. Man kan ej härutinnan gjöra sig så almänna begrep, at man ej finner åtskilliga undantag från de föreskrifter, som man kunde stadga. Man bör härwid hafwa afseende på et barns sinnelag, det himmelsstrek, under hwilket det är födt, des folkslags seder, des styrka, krops beskaffenhet, skickelighet och snille. Äfwen bör man hafwa afseende på tidehwarfwet, uti hwilket det födes, och des kön. Alt detta tilhopa tagit, bör man weta, at betjena sig utaf, för at gjöra en Prins skickelig och wärdig sit höga stånd, genom en god och Kongl. upfostran, så mycket gjörligit är. Det är sant, at al omsorg och alt arbete är fåfengt, om den naturliga böjelsen fattas hos Prinsen. Men jag är ock öfwertygad, at en god upfostran gjör goda naturliga böjelser ännu mera förträffeliga, och hindrar, åtminstone för en tid, en ond natur, at wisa sit elaka sinne i al sin styrka. Sanningen har möda, at finna ingång wid Hof. Osanning är där för mycket rådande, det regerar liksom därstädes. De, som tro, at den enda tid, då sanningen får nalkas Prinsars hjertan är deras barndom, bedraga sig; ty man frugtar och smikrar dem redan i deras wagga. Ändå lyckeliga, om den i deras barndom fik röra deras hjertan. Men människjor frugta lika mycket för Prinsars minnen, som för deras magt. De leda dem, såsom unga Lejon, hwilka klösa altid, fast de ännu intet rifwa ihjäl människjor. Alla, fast af olika afsigter, gjöra sig den mödan, at förwärra dem. Alla de, som äro födde til Thronen, upfodas i orklöshet, okunnighet och weklighet. Man upfostrar dem under et ständigt smikrande och berömmande. Smicker är dock intet det farligaste gift, som man gifwer dem. Om man endast berömde deras förtjenst, skulle den tjena til upmuntran, at gjöra godt. Men til deras stora olycka, skammer man aldeles bort dem derigenom, at man ock berömmer alla deras dårskaper och fel.

Contemporary Swedish translation (by Huldt; based on another manuscript draft):

De som anser att uppfostran är så betydelsefull att den utgör en andra natur och vill kalla den så har utan tvivel insett hur viktig den är för alla människor. Men för unga furstars uppfostran gäller detta i sådan utsträckning att de personer som ger dem en dålig fostran är lika brottsliga som de monster — om sådana existerar — vilka förgiftar källorna till floder och brunnar där alla hämtar vatten. Ett barn som föds till att sitta på tronen är en allmän tillgång som rikets ära och alla invånares lycka är beroende av. Man kan aldrig ägna det barnets uppfostran för mycket omsorg. Dessa unga, kungliga plantor måste vårdas med en hängivenhet och skicklighet som är dem värdig. Dock är den allmänna villfarelsen och furstarnas olycka så stor, att de flesta människor är övertygade om att man bara behöver göra furstarna dumma, enfaldiga och klumpiga för att skydda sig mot en makt som kan få alla att darra av skräck. Många har svårt att tro att de motsätter sig sin egen lycka genom att förvägra sig rätten till en duglig regent. Men inget är mer sant, och alla människor måste inse, om de inte vill lura sig själva, att den största olyckan är att vara utsatt för nyckerna hos en dåre som har makten i sin hand. Det finns förvisso ett antal nästan oövervinneliga hinder som gör furstarnas uppfostran ytterst svår. Det går inte att bilda sig en uppfattning om den saken som är så allmän att det inte finns åtskilliga undantag från de regler man skulle kunna ställa upp. Man måste ta hänsyn till barnens natur, till klimatet i landet där de är födda, till folkets seder, deras styrka, kroppskonstitution, färdigheter och begåvning. Man måste rentav tänka på vilket sekel de har fötts till. När man har tagit allt detta i beaktande måste man kunna utnyttja dessa kunskaper för att genom en god och kunglig uppfostran göra den unge fursten skicklig och värdig sin ställning i så stor utsträckning som möjligt. Alla dessa omsorger och allt detta arbete är förvisso bortkastade om de naturliga förutsättningarna saknas. Men jag är övertygad om att en god uppfostran kan få en utmärkt karaktär att lysa än mer, och att den åtminstone för en tid kan hindra en dålig karaktär från att slå igenom. De som tror att barndomen är den enda tid då sanningen når fram till de unga furstarna misstar sig. Sanningen får sällan råda inom hovet. Där härskar lögnen, och den är alltför stark. Man fruktar furstarna och smickrar dem redan i vaggan. Själva skulle de vara lyckliga om det gudomliga umgänget med sanningen var tillåtet för dem under barndomen. Människorna är lika rädda för dem när de är unga som när de har kommit till makten, de hanterar dem ungefär som lejonungar som hela tiden klöser även om de ännu inte slukar människor. Kort sagt, alla ser till att fördärva dem i sina egna intressen. De uppfostras till sysslolösa, okunniga och slappa varelser, de växer upp med smicker och beröm. Smickret i sig självt skulle inte vara farligast av de gifter man tvingar i dem, om man bara berömde dem för deras förtjänster och deras goda handlingar. Då skulle det uppmuntra dem att göra gott, det skulle till och med tjäna som undervisning. Men till deras stora olycka fördärvar man dem genom att berömma alla deras dumheter och misstag.

English translation (my own):

Those who have attributed to education the strength and the name of a second nature have doubtless known how important it is to all men; but that of young princes is so in such a singular way that those who give it to them badly are no less criminal than those monsters (if there are any) who poison the rivers and fountains where everyone goes to draw water. A child who is born for the throne is a universal good on which depends the glory of the State and the happiness of all individuals. One cannot take too much care of it. It would be necessary to cultivate these young and royal plants with an application and an art worthy of them. However, popular error and the misfortunes of princes are so great that ordinary men are persuaded that it is only necessary to work to make princes stupid and dishonest people, to put themselves in the safety of a power that makes everything tremble. Men have difficulty in persuading themselves that it is opposing their own happiness to refuse themselves a master who is skilful and honest. Nothing is more true, however, and all men must be persuaded, if they do not want to be mistaken, that the ultimate of misfortunes is to be exposed to the direction of a fool, who has power in his hand. Several almost invincible obstacles make the education of princes very difficult. One cannot form such a universal idea of ​​it without finding in it many exceptions to the rules that one could establish. Consideration should be given to the naturalness of children, to the climate in which they were born, to the mores of their nation, to their strengths, to their complexions, capacity and genius. We must even take into account the centuries in which they were born and their sex. All this well considered, it is necessary to know how to use it to make a prince skilful and worthy of his rank, as much as possible, by a beautiful and royal education. It is true that all the cares and all the labours are lost if the natural is lacking. But I am persuaded that a good education makes an excellent nature more marvelous, and prevents, at least for a time, a bad nature from being wicked with all its might. Truth hardly enters the courts. Lies are too powerful there, they reign there. Those who believe that the only time in which the truth approaches princes is their childhood are mistaken. For we fear them and we flatter them even in their cradle. They would still be too happy if in their childhood this divine intercourse were permitted to them. Men fear the memory of princes as much as their power. They handle them like little lions that always scratch, although they do not yet devour people. Everyone finally, by various views and interests, takes care to spoil them. All porphyrogenites are always nurtured in idleness, ignorance, and sluggishness. They are brought up amid flattery and applause. Even flattery is not the most dangerous of the poisons that are made for them to swallow. If only their merit were applauded, it would serve to encourage them to do well. But for their greatest misfortune, they are spoiled by applauding all their foolishnesses and faults.

Kristina's maxims (Ouvrage de loisir), part 2

Source:

Mémoires concernant Christine, volume 2, Johan Arckenholtz, 1751

https://books.google.com/books?id=QUoVAAAAQAAJ&dq=Mémoires+concernant+Christine&source=gbs_book_similarbooks

The maxims:

1. C'est être trop inhumain que de ne pardonner rien à l'humanité.

2. Les passions & les plaisirs des hommes doivent être dignes de l'être.

3. Quand les gens de qualité sont les Cochers, ou les Cuisiniers sans nécessité, ils méritent de l'être.

4. Il faut aimer les belles choses, mais il faut les aimer raisonnablement.

5. Les hommes apprennent dans les Ecoles tout ce qu'il faut oublier.

6. Il est aussi honteux de savoir de certaines choses qu'il est honteux d'ignorer d'autres.

7. Tout ce qui ne rend pas l'homme plus sage, plus fort, & plus heureux, lui est inutile.

8. Les sçiences ne sont que les pompeux Titres de l'ignorance humaine, pour les savoir on n'est pas plus savant.

9. Bien vivre & bien mourir, c'est la sçience des sciences.

10. Il ne faut parler de soi-même, ni en bien, ni en mal.

11. Les grands génies de l'Antiquité disent du bien d'eux-mêmes avec autant de confiance, qu'ils en disoient des autres.

12. Les nobles & dignes signemens & les grandes actions sont de Dieu.

13. Pour bien parler, il faut parler peu.

14. Quand on ne dit que ce qu'il faut, on parle peu & on parle bien.

15. L'amour persuade tout, son silence est plus éloquent que la Rhétorique.

16. Les figures & les comparaisons doivent élever leur sujèt & ne l'abaisser jamais, si ce n'est pour le rendre ridicule.

17. Il faut éviter tout ce qui choque un goût fin & délicat.

18. Le courage & la vanité font parler.

19. La crainte & la foiblesse imposent silence.

20. Louer quelqu'un plus ou moins qu'il ne mérite, c'est trahir la vérité & la gloire.

21. Il ne faut ni louer, ni blâmer que ce qui le mérite.

22. Il faut savoir, & parler, & se taire.

23. Souvent les stupides passent pour des sages.

24. Les Fanfarons sont rarement braves, & les Braves sont rarement Fanfarons.

25. Il est plus difficile de faire du mal, que de faire du bien.

26. Les bonnes actions donnent du courage & les mauvaises l'ôtent.

27. On ne sauroit être habile sans Probité.

28. La Probité, toute rare qu'elle est, n'est pas estimée ce qu'elle vaut.

29. Il est honteux & infame d'être habile de la manière de certaines gens.

30. La Gloire & la Renommée ne sont pas la même chose.

31. Les Princes n'ont pas toûjours la Renommée qu'ils méritent, mais ils l'ont toûjours grande.

32. La Renommée est rarement juste au sujèt des Grands.

33. C'est plûtot l'Etoile, que le mérite qui donne la grande réputation.

34. La Nature fait rarement des Héros, & la Fortune ne déclare pas tous ceux qu'elle a fait.

35. Le mérite extraordinaire est un crime qui ne se pardonne pas.

36. On usurpe la gloire comme les biens d'autrui.

37. Perdre les occasions de se signaler est une grande perte.

38. Hazarder sa vie n'est rien, mais hazarder sa gloire est le dernier effort de l'intrépidité.

39. La Renommée est une menteuse qui flatte toûjours la Fortune & qui connoit mal le mérite.

40. On accuse César à tort de s'être érigé en Tyran, si commander à Rome étoit le plus important service qu'on lui pouvoit rendre.

41. Ceux qui tuérent César firent plus de mal à Rome, que ne lui firent les Triumvirats & toutes les guerres civiles.

42. L'on ne peut pardonner à Brutus la mort de César: à cela près c'étoit un honnête homme que Brutus.

43. Il faut, & du mérite & de la fortune, pour être grand & heureux.

44. Le Mérite & la Fortune ne peuvent se passer l'un de l'autre.

45. Les grands hommes ont des pressentimens de leur destin, qui les trompent rarement.

46. Tout ce qu'il y a de terrible & de fatal se présente quand on est sur le point d'éxécuter un grand dessein.

47. L'invincible persévérance ne s'étonne de rien.

48. César au bord du Rubicon raisonna juste; il vit dans ce moment tout ce qu'il pouvoit espérer & tout ce qu'il devoit craindre; mais le sort étoit jetté, il falloit le passer; la Gloire & la Fortune l'attendoient à l'autre bord; c'étoit fait de lui s'il leur eût tourné le dos il falloit périr ou régner.

49. On peut être homme d'honneur sans être grand homme; mais l'on ne sauroit être grand homme sans être homme d'honneur.

50. Dioclétien eut raison de refuser l'Empire qu'il avoit quitté.

51. Les grands hommes & les sots sont quelquefois les mêmes choses; mais ils les sont d'une maniére très-différente.

52. Les hommes desapprouvent toûjours ce qu'ils ne sont pas capables de faire.

53. Il y a des Roïaumes qui font grands les Rois; il y a des Rois qui font grands les Roïaumes.

54. Le caractère d'Alcibiade est grand & admirable.

55. Parmi les Philosophes Socrate, Platon, Aristote, Diogéne, Epicure, & Epictéte méritent l'admiration.

56. Ceux qui accusent Epicure d'avoir été voluptueux, seroient plus chastes qu'ils ne sont, & mourroient de faim, s'ils vivoient comme lui.

57. Platon & Aristote étoient deux grands Philosophes, mais d'un Caractére très-différent.

58. Platon semble n'avoir travaillé, que pour la gloire de son Maître.

59. Aristote ingrat & malhonnête n'a jamais parlé ni de son Maître, ni de son disciple.

60. L'Epitaphe de Sardanapale vaut bien la Philosophie de tout autre, à la Religion près.

61. Les Pauls-Emiles & les Scipions ont été de grands hommes & de fort honnêtes gens.

62. Ciceron étoit l'unique Poltron capable de grandes choses.

63. Caton tout admirable qu'il paroissoit, étoit trop opiniâtre.

64. On s'oppose en vain aux changemens des Etats & des Républiques; il y a un point fatal qui les entraine.

65. Les conseils ne sont pas des commandemens.

66. La vérité a tant de peine à s'approcher des Princes qu'il faut un art particulier & des efforts extraordinaires, pour lui donner accès.

67. Il faut que les Princes se disent à eux-mêmes la vérité; c'est en vain qu'ils espérent de l'apprendre de tout autre.

68. Quand les Princes se disent la vérité, ils forcent tout le monde à la dire.

69. Il faut aimer la Justice & la vérité autant que la vie.

70. Quand on est né pour la vérité, on la démêle parmi les mensonges.

71. La foiblesse & l'ignorance rendent les hommes ennemis de la vérité.

72. Tout ce qui détruit l'estime & le respect des Princes, leur est mortel.

73. Le grand secrèt de la vie est de se proposer un digne but & de ne le perdre jamais de vûë.

74. Il faut s'acquitter de son devoir quoiqu'il en coûte.

75. La grandeur ne consiste pas à faire tout ce qu'on veut, mais à ne vouloir que ce qu'on doit.

76. Quand même une bonne action rendroit malheureux pour le reste de la vie, on ne doit s'en abstenir, ni s'en repentir jamais.

77. Souffrir pour avoir bien fait, est une espéce de récompense.

78. La Fortune justifie bien des défauts, même des crimes; mais elle n'en console jamais.

79. Les fautes & les crimes servent à l'anéantissement des hommes.

80. Il faut lire pour s'instruire, pour se corriger & pour se consoler.

81. La lecture est une partie du devoir de l'honnête homme.

82. L'Oracle, qui ordonna de consulter les morts, parla sans doute des Livres.

83. Quelque occupé que l'on soit, il y a des heures perduës, qu'il faut emploïer dignement.

84. La Lecture est une espèce de miroir, qui fait connoître les vertus & les défauts.

85. La Lecture plait à ceux qui ont quelque sympathie avec les grands génies de l'antiquité.

86. Il y a une étoile, qui unit les ames du prémier ordre malgré les lieux & les siécles qui les séparent.

87. Les Livres ne flattent ni les passions, ni les défauts de ceux qui les lisent.

88. Le Monde n'est composé que d'intérêts & de passions, qu'il faut étudier pour être habile.

89. Le Monde est le Théatre des Grands.

90. La sçience du passé est d'un grand usage pour l'avenir.

91. L'art de pénétrer les hommes est rare; mais ceux, qui l'ont, sont faits pour régner.

92. Il faut emploïer cet art avec réserve, & ne le croire pas infaillible.

93. Les Princes & les Grands, qui ne répondent pas aux gens, sont un mistére de leur foiblesse.

94. Les sottises & les foiblesses de ceux qui régnent passent pour des mistéres.

95. Il n'y a pas de mêtier ni de profession, qui n'ait ses grimaçes & son jargon.

96. Il y a un certain silence qui paroit mistérieux, & qui n'est que foiblesse.

97. Le mensonge usurpe les apparences de la vérité.

98. On s'éléve au dessus de tout quand on n'estime & ne craint rien.

99. On doit être plus satisfait du mérite d'autrui, que du sien.

100. On doit tout pardonner aux autres plûtôt qu'à soi-même.

Swedish translation (my own):

1. Det är för omänskligt att inte förlåta mänskligheten någonting.

2. Människors passioner och nöjen måste vara värdiga.

3. När kvalitetsmänniskor är kuskar, eller kockar, utan nödvändighet, förtjänar de att vara det.

4. Vi måste älska vackra saker, men vi måste älska dem rimligt.

5. Män lär sig i skolor allt som måste glömmas.

6. Det är lika skamligt att veta vissa saker som det är skamligt att ignorera andra.

7. Allt som inte gör en man klokare, starkare och gladare är värdelöst för honom.

8. Vetenskaperna är bara de pompösa titlarna på mänsklig okunnighet, bara att veta dem gör en inte mer lärd.

9. Att leva väl och dö väl är vetenskapens vetenskap.

10. Man får inte tala om sig själv, varken bra eller dåligt.

11. Antikens stora genier talade väl om sig själva med lika mycket självförtroende som de talade om andra.

12. Ädla och värdiga tecken och stora gärningar är av Gud.

13. För att tala bra måste man tala lite.

14. När vi bara säger det som är nödvändigt, talar vi lite och väl.

15. Kärlek övertygar allt, dess tystnad talar högre än retorik.

16. Figurer och jämförelser bör lyfta sitt ämne och aldrig förnedra det, förutom att få det att se löjligt ut.

17. Allt som förolämpar en fin och delikat smak bör undvikas.

18. Mod och fåfänga får folk att tala.

19. Rädsla och svaghet tvingar på tystnad.

20. Att berömma någon mer eller mindre än de förtjänar är att förråda sanning och ära.

21. Man skall varken berömma eller skylla på något annat än vad som förtjänar det.

22. Man måste veta, och tala, och tiga.

23. De dumma går ofta över för de visa.

24. Skrävlarna är sällan modiga, och de modiga är sällan skrävlare.

25. Det är svårare att göra skada än att göra gott.

26. Goda handlingar ger mod och dåliga handlingar tar bort det.

27. Man kan inte vara skicklig utan ärlighet.

28. Ärlighet, sällsynt som den är, värderas inte för vad den är värd.

29. Det är skamligt och ökänt att vara slug på vissa människors sätt.

30. Ära och rykte är inte samma sak.

31. Furstar har inte alltid den berömmelse de förtjänar, men den har de alltid.

32. Berömmelse handlar sällan bara om de stora.

33. Det är snarare stjärnan än förtjänsten som ger stort rykte.

34. Naturen gör sällan hjältar, och lyckan förklarar inte alla dem den har gjort.

35. Extraordinära meriter är ett oförlåtligt brott.

36. Ära tillskansas som andras gods.

37. Att förlora möjligheter för att skryta är en stor förlust.

38. Att riskera sitt liv är ingenting, men att riskera sin ära är den största ansträngningen av orädsla.

39. Berömmelse är en lögnare som alltid smickrar fortun och som vet lite om förtjänster.

40. Caesar är felaktigt anklagad för att ha satt sig själv som en tyrann, om befallning i Rom var den viktigaste tjänst som kunde utföras honom.

41. De som dödade Caesar gjorde Rom mer skada än triumviraten och alla inbördeskrigen.

42. Brutus kan inte förlåtas för Caesars död; bortsett från det var Brutus en ärlig man.

43. Det krävs både förtjänst och fortun för att vara stor och lycklig.

44. Förtjänst och fortun kan inte klara sig utan varandra.

45. Stora män har föreställningar om sitt öde, som sällan lurar dem.

46. ​​Allt som är fruktansvärt och ödesdigert visar sig när man är på väg att genomföra en stor plan.

47. Oövervinnerlig uthållighet är förvånad över ingenting.

48. Caesar vid kanten av Rubicon resonerade rättvist; han såg i det ögonblicket allt han kunde hoppas på och allt han hade att frukta; men lotten var kastad, den måste korsas; berömmelse och rikedom väntade honom på andra sidan; det var över för honom om han hade vänt dem ryggen, han var tvungen att dö eller regera.

49. Man kan vara en hedersman utan att vara en stor man; men man kan inte vara en stor man utan att vara en hedersman.

50. Diocletianus gjorde rätt i att vägra det imperium han lämnat.

51. Stora män och dårar är ibland samma saker; men de är så på ett väldigt olika sätt.

52. Män ogillar alltid det de inte kan göra.

53. Det finns riken som gör kungar stora; det finns kungar som gör kungariken stora.

54. Karaktären hos Alcibiades är stor och beundransvärd.

55. Bland filosoferna förtjänar Sokrates, Platon, Aristoteles, Diogenes, Epikuros och Epiktetos beundran.

56. De som anklagar Epicurus för att ha varit vällustig skulle vara mer kyska än de är och skulle dö av hunger om de levde som han.

57. Platon och Aristoteles var två stora filosofer, men av mycket olika karaktär.

58. Platon verkar endast ha arbetat för sin mästares ära.

59. Den otacksamme och oärlige Aristoteles talade aldrig om varken sin herre eller sin lärjunge.

60. Epitafiet av Sardanapalus är lika bra som alla andras filosofi, förutom religion.

61. Pauli Emilii och Scipiones var stora män och mycket ärliga människor.

62. Cicero var den enda fege som kunde göra stora saker.

63. Cato, beundransvärd som han såg ut, var för envis.

64. Man motsätter sig förgäves förändringar av stater och republiker; det finns en ödesdiger punkt som drar dem med sig.

65. Råd är inte bud.

66. Sanningen har så mycket svårt att närma sig furstar att det kräver en speciell konst och extraordinära ansträngningar för att få tillgång till den.

67. Furstar måste berätta sanningen för sig själva; det är förgäves som de hoppas kunna lära sig det av någon annan.

68. När furstar berättar sanningen för sig själva, tvingar de alla att berätta den.

69. Man måste älska rättvisan och sanningen lika mycket som livet.

70. När man föds för sanningen, reder man upp den bland lögnerna.

71. Svaghet och okunnighet gör människor till fiender av sanningen.

72. Allt som förstör furstars aktning och respekt är ödesdigert för dem.

73. Livets stora hemlighet är att ha ett värdigt mål och aldrig förlora det ur sikte.

74. Man måste fullgöra sin plikt, vad det än kostar.

75. Storheten består inte i att göra allt man vill, utan i att bara vilja det man måste.

76. Även när en god gärning gör en olycklig för resten av ens liv, bör man aldrig avstå från den och aldrig ångra sig från den.

77. Att lida för att ha gjort det bra är en slags belöning.

78. Fortun rättfärdigar många fel, även brott; men det tröstar dem aldrig.

79. Fel och brott tjänar till förintelse av män.

80. Man måste läsa för att lära sig, för att korrigera sig själv och för att trösta sig.

81. Att läsa är en del av en ärlig mans plikt.

82. Oraklet som beordrade konsultation av de döda talade utan tvekan om böcker.

83. Hur upptagen man än är, det finns förlorade timmar som måste utnyttjas med värdighet.

84. Läsning är en slags spegel som avslöjar dygder och brister.

85. Läsning behagar dem som har viss sympati med antikens stora genier.

86. Det finns en stjärna som förenar själarna av första rangen, trots de platser och århundraden som skiljer dem åt.

87. Böcker smickrar varken passionerna eller felen hos dem som läser dem.

88. Världen består endast av intressen och passioner som man måste studera för att vara skicklig.

89. Världen är de storas teater.

90. Kunskapen om det förflutna är till stor nytta för framtiden.

91. Konsten att förstå människor är sällsynt; men de som har den är gjorda att regera.

92. Denna konst måste användas med reservation och inte tros vara ofelbar.

93. Prinsar och stora män som inte svarar på människor är ett mysterium för deras svaghet.

94. Dårskaperna och svagheterna hos de som regerar övergår till mysterier.

95. Det finns ingen handel eller yrke som inte har sina grimaser och sin jargong.

96. Det finns en viss tystnad som verkar mystisk och som bara är svaghet.

97. Lögner tillskansar sig sanningens sken.

98. Man reser sig över allt när man inte värderar och fruktar ingenting.

99. Man bör vara mer nöjd med andras förtjänster än med sina egna.

100. Vi måste förlåta allt till andra snarare än till oss själva.

English translation (my own):

1. It is too inhuman not to forgive humanity anything.

2. The passions and pleasures of men must be worthy.

3. When quality people are coachmen, or cooks without necessity, they deserve to be.

4. We must love beautiful things, but we must love them reasonably.

5. Men learn in schools all that must be forgotten.

6. It is as shameful to know some things as it is shameful to ignore others.

7. Anything that does not make a man wiser, stronger, and happier is useless to him.

8. The sciences are only the pompous titles of human ignorance, merely knowing them does not make one any more learned.

9. Living well and dying well is the science of sciences.

10. One must not speak of oneself, neither good nor bad.

11. The great geniuses of antiquity spoke well of themselves with as much confidence as they spoke of others.

12. Noble and worthy signs and great deeds are of God.

13. To speak well, one must speak little.

14. When we say only what is necessary, we speak little and we speak well.

15. Love persuades everything, its silence speaks louder than rhetoric.

16. Figures and comparisons should elevate their subject and never debase it, except to make it look ridiculous.

17. Anything that offends a fine and delicate taste should be avoided.

18. Courage and vanity make people talk.

19. Fear and weakness impose silence.

20. To praise someone more or less than they deserve is to betray truth and glory.

21. One should neither praise nor blame anything except what deserves it.

22. One must know, and speak, and be silent.

23. The stupid often pass for the wise.

24. The braggarts are seldom brave, and the brave are seldom braggarts.

25. It is more difficult to do harm than to do good.

26. Good deeds give courage and bad deeds take it away.

27. One cannot be skilful without honesty.

28. Honesty, rare as it is, is not valued for what it is worth.

29. It is shameful and infamous to be clever in the manner of some people.

30. Glory and renown are not the same thing.

31. Princes do not always have the fame they deserve, but they always have it.

32. Fame is rarely only about the greats.

33. It is rather the star than the merit which gives great reputation.

34. Nature seldom makes heroes, and fortune does not declare all those she has made.

35. Extraordinary merit is an inexcusable crime.

36. Glory is usurped like the goods of others.

37. Losing opportunities to show off is a great loss.

38. To risk one's life is nothing, but to risk one's glory is the greatest effort of intrepidity.

39. Fame is a liar who always flatters fortune and who knows little about merit.

40. Caesar is wrongly accused of having set himself up as a tyrant, if commanding in Rome was the most important service that could be rendered to him.

41. Those who killed Caesar did more harm to Rome than did the Triumvirates and all the civil wars.

42. Brutus cannot be forgiven for Caesar's death; apart from that, Brutus was an honest man.

43. It takes both merit and fortune to be great and happy.

44. Merit and fortune cannot do without each other.

45. Great men have presentiments of their destiny, which seldom deceive them.

46. ​​All that is terrible and fatal presents itself when one is about to carry out a great plan.

47. Invincible perseverance is surprised at nothing.

48. Caesar at the edge of the Rubicon reasoned justly; he saw at that moment all he could hope for and all he had to fear; but the lot was cast, it had to be crossed; fame and fortune awaited him on the other side; it was all over for him if he had turned his back on them, he had to die or reign.

49. One can be a man of honour without being a great man; but one cannot be a great man without being a man of honour.

50. Diocletian was right to refuse the Empire he had left.

51. Great men and fools are sometimes the same things; but they are so in a very different way.

52. Men always disapprove of what they are unable to do.

53. There are kingdoms which make kings great; there are kings who make kingdoms great.

54. The character of Alcibiades is great and admirable.

55. Among the philosophers, Socrates, Plato, Aristotle, Diogenes, Epicurus and Epictetus deserve admiration.

56. Those who accuse Epicurus of having been voluptuous would be more chaste than they are, and would die of hunger if they lived like him.

57. Plato and Aristotle were two great philosophers, but of very different characters.

58. Plato seems to have worked only for the glory of his master.

59. The ungrateful and dishonest Aristotle never spoke of either his master or his disciple.

60. The epitaph of Sardanapalus is as good as the philosophy of any other, apart from religion.

61. The Pauli Emilii and the Scipiones were great men and very honest people.

62. Cicero was the only coward capable of great things.

63. Cato, admirable as he appeared, was too obstinate.

64. One opposes in vain the changes of states and republics; there is a fatal point which drags them along.

65. Counsels are not commandments.

66. Truth has so much difficulty in approaching princes that it requires a special art and extraordinary efforts to gain access to it.

67. Princes must tell themselves the truth; it is in vain that they hope to learn it from anyone else.

68. When princes tell themselves the truth, they force everyone to tell it.

69. One must love justice and truth as much as life.

70. When one is born for the truth, one unravels it among the lies.

71. Weakness and ignorance make men enemies of truth.

72. Anything that destroys the esteem and respect of princes is fatal to them.

73. The great secret of life is to have a worthy goal and never lose sight of it.

74. One must fulfill one's duty, whatever the cost.

75. Greatness does not consist in doing everything one wants, but in wanting only what one must.

76. Even when a good deed makes one unhappy for the rest of one's life, one should never abstain from it nor ever repent of it.

77. Suffering for having done well is a kind of reward.

78. Fortune justifies many faults, even crimes; but it never consoles them.

79. Faults and crimes serve the annihilation of men.

80. One must read to learn, to correct oneself, and to console oneself.

81. Reading is part of an honest man's duty.

82. The oracle who ordered the consultation of the dead no doubt spoke of books.

83. However busy one may be, there are lost hours which must be employed with dignity.

84. Reading is a kind of mirror which reveals virtues and defects.

85. Reading pleases those who have some sympathy with the great geniuses of antiquity.

86. There is a star which unites the souls of the first rank, despite the places and the centuries which separate them.

87. Books flatter neither the passions nor the faults of those who read them.

88. The world is composed only of interests and passions which one must study in order to be skilful.

89. The world is the theater of the greats.

90. The knowledge of the past is of great use for the future.

91. The art of understanding men is rare; but those who have it are made to rule.

92. This art must be used with reserve and not believed to be infallible.

93. Princes and great men who do not respond to people are a mystery of their weakness.

94. The follies and weaknesses of those who reign pass for mysteries.

95. There is no trade or profession that does not have its grimaces and its jargon.

96. There is a certain silence which seems mysterious and which is only weakness.

97. Lies usurp the appearances of truth.

98. One rises above all when one esteems and fears nothing.

99. One should be more satisfied with the merit of others than with one's own.

100. We must forgive everything to others rather than to ourselves.

Above: Kristina.