Source:
Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 3 (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapter 8), pages 48 to 49, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 65 to 67, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760
Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006
The account:
Ceux qui ont attribué à l'éducation la force & le nom d'une seconde nature, ont sans-doute connu combien elle est importante à tous les hommes: mais celle des jeunes Princes l'est d'une maniere si singuliere, que ceux qui la leur donnent mauvaise, ne sont pas moins criminels, que ces Monstres (s'il y en a) qui empoisonnent les rivières & les fontaines, où tout le monde va puiser l'eau. Un Enfant, qui nait pour le Trône, est un bien universel, d'où depend la gloire de l'Etat & la félicité de tous les particuliers. On ne sauroit en avoir trop de soin. Il faudroit cultiver ces jeunes & royales plantes avec une application & un art digne d'elles. Cependant l'erreur populaire & les malheurs des Princes sont si grands, que le commun des hommes sont persuadés, qu'il ne faut que travailler à rendre les Princes sots, stupides & mal-honnêtes gens, pour se mettre en sureté d'un pouvoir qui fait tout trembler. Les hommes ont peine à se persuader, que c'est s'opposer à son propre bonheur, que de se refuser un Maître habile & honnête homme. Rien n'est pourtant plus vrai, & tous les hommes doivent être persuadés, s'ils ne veulent se tromper, que le dernier des malheurs est d'être exposé à la direction d'un sot, qui a le pouvoir en main. Plusieurs obstacles presqu'invincibles rendent l'éducation des Princes très-difficile. On ne sauroit en former une idée si universelle, qu'on n'y trouve bien des exceptions des regles, qu'on pourroit en établir. Il faudroit avoir égard au naturel des Enfans, au climat où ils sont nés, aux mœurs de leur Nation, à leurs forces, à leurs complexions, capacité & génie. Il faut même avoir égard aux siècles où ils sont nés & à leur sexe. Tout cela bien considéré, il faut savoir s'en servir pour rendre un Prince habile & digne de son rang, autant qu'on le peut, par une belle & royale éducation. Il est vrai que tous les soins & tous les travaux sont perdus si le naturel manque. Mais je suis persuadée, qu'une bonne éducation rend un excellent naturel plus merveilleux, & empêche, du moins pour un tems, un mauvais naturel d'être méchant de toute sa force. La vérité a peine d'entrer dans les Cours. Le mensonge y est trop puissant, il y régne. Ceux qui croient que l'unique tems, dans lequel la vérité approche des Princes, est leur enfance, se trompent. Car on les craint & on les flatte jusques dans leur berceau. Ils seroient encore trop heureux, si dans leur enfance ce divin commerce leur étoit permis. Les hommes craignent autant la mémoire des Princes, que leur pouvoir. Ils les manient comme de petits Lions, qui égratignent toujours, quoiqu'ils ne dévorent pas encore les gens. Tout le monde enfin, par diverses vuës & intérêts, prend soin de les gâter. Tous les Porphirogénétes sont toujours nourris dans l'oisivité, dans l'ignorance & dans la mollesse. On les éléve parmi la flatterie & les applaudissemens. La flatterie même n'est pas le plus dangereux des poisons qu'on leur fait avaler. Si l'on n'applaudissoit qu'à leur mérite, elle serviroit à les encourager à bien faire. Mais pour leur dernier malheur, on les gâte en applaudissant à toutes leurs sottises & défauts.
Swedish translation (by Gjörwell):
De, som hafwa tilägnat upfostran namn och kraft af en ny natur, hafwa utan twifwel begripit, huru angelägen den är för alla människjor. Men unga Prinsars är det på det besynnerligit sätt, så att de, hwilka gifwa dem en elak upfostran, äro ej mindre strafwärde, än de onaturliga människjor (såframt de gifwas), som förgifta de strömmar och källor, utur hwilka alla skola dricka. Et Barn, som födes til Thronen, är et almänt Godt, och hwarifrån sedan et lands heder och alla entskyltas lyksalighet härflyter. Man kan altså ej hafwa nog wård om detsamma. Man bör sköta deßa unga och Kongl. plantor med en möda och konst, som är dem wärdig. Emedlertid äro den almänna wilfarelsen och Prinsors olyckor så stora, at större delen af människjor hafwa den öfwertygelsen, at man endast bör arbeta däruppå, at Prinsar måga få smak för dårskaper, okunnighet och mindre hederliga tänkesätt, för at wara så mycket säkrare för en Magt, som sätter alla i frugtan. Människjor kunna knapt öfwertyga sig derom, at det är strida mot sin egen lyksalighet, at ej willa styras af en skickelig och hederlig Regent. Emedlertid är ingen ting så sant, och alla människjor böra äga den öfwertygelsen, så framt de ej wela bedraga sig sjelfwa, at den största olyckan är den, at styras af en dåre, som har magten i händerna. Åtskilliga och nästan oöfwerwinneliga hinder gjöra Prinsars upfostran ganska swår. Man kan ej härutinnan gjöra sig så almänna begrep, at man ej finner åtskilliga undantag från de föreskrifter, som man kunde stadga. Man bör härwid hafwa afseende på et barns sinnelag, det himmelsstrek, under hwilket det är födt, des folkslags seder, des styrka, krops beskaffenhet, skickelighet och snille. Äfwen bör man hafwa afseende på tidehwarfwet, uti hwilket det födes, och des kön. Alt detta tilhopa tagit, bör man weta, at betjena sig utaf, för at gjöra en Prins skickelig och wärdig sit höga stånd, genom en god och Kongl. upfostran, så mycket gjörligit är. Det är sant, at al omsorg och alt arbete är fåfengt, om den naturliga böjelsen fattas hos Prinsen. Men jag är ock öfwertygad, at en god upfostran gjör goda naturliga böjelser ännu mera förträffeliga, och hindrar, åtminstone för en tid, en ond natur, at wisa sit elaka sinne i al sin styrka. Sanningen har möda, at finna ingång wid Hof. Osanning är där för mycket rådande, det regerar liksom därstädes. De, som tro, at den enda tid, då sanningen får nalkas Prinsars hjertan är deras barndom, bedraga sig; ty man frugtar och smikrar dem redan i deras wagga. Ändå lyckeliga, om den i deras barndom fik röra deras hjertan. Men människjor frugta lika mycket för Prinsars minnen, som för deras magt. De leda dem, såsom unga Lejon, hwilka klösa altid, fast de ännu intet rifwa ihjäl människjor. Alla, fast af olika afsigter, gjöra sig den mödan, at förwärra dem. Alla de, som äro födde til Thronen, upfodas i orklöshet, okunnighet och weklighet. Man upfostrar dem under et ständigt smikrande och berömmande. Smicker är dock intet det farligaste gift, som man gifwer dem. Om man endast berömde deras förtjenst, skulle den tjena til upmuntran, at gjöra godt. Men til deras stora olycka, skammer man aldeles bort dem derigenom, at man ock berömmer alla deras dårskaper och fel.
Contemporary Swedish translation (by Huldt; based on another manuscript draft):
De som anser att uppfostran är så betydelsefull att den utgör en andra natur och vill kalla den så har utan tvivel insett hur viktig den är för alla människor. Men för unga furstars uppfostran gäller detta i sådan utsträckning att de personer som ger dem en dålig fostran är lika brottsliga som de monster — om sådana existerar — vilka förgiftar källorna till floder och brunnar där alla hämtar vatten. Ett barn som föds till att sitta på tronen är en allmän tillgång som rikets ära och alla invånares lycka är beroende av. Man kan aldrig ägna det barnets uppfostran för mycket omsorg. Dessa unga, kungliga plantor måste vårdas med en hängivenhet och skicklighet som är dem värdig. Dock är den allmänna villfarelsen och furstarnas olycka så stor, att de flesta människor är övertygade om att man bara behöver göra furstarna dumma, enfaldiga och klumpiga för att skydda sig mot en makt som kan få alla att darra av skräck. Många har svårt att tro att de motsätter sig sin egen lycka genom att förvägra sig rätten till en duglig regent. Men inget är mer sant, och alla människor måste inse, om de inte vill lura sig själva, att den största olyckan är att vara utsatt för nyckerna hos en dåre som har makten i sin hand. Det finns förvisso ett antal nästan oövervinneliga hinder som gör furstarnas uppfostran ytterst svår. Det går inte att bilda sig en uppfattning om den saken som är så allmän att det inte finns åtskilliga undantag från de regler man skulle kunna ställa upp. Man måste ta hänsyn till barnens natur, till klimatet i landet där de är födda, till folkets seder, deras styrka, kroppskonstitution, färdigheter och begåvning. Man måste rentav tänka på vilket sekel de har fötts till. När man har tagit allt detta i beaktande måste man kunna utnyttja dessa kunskaper för att genom en god och kunglig uppfostran göra den unge fursten skicklig och värdig sin ställning i så stor utsträckning som möjligt. Alla dessa omsorger och allt detta arbete är förvisso bortkastade om de naturliga förutsättningarna saknas. Men jag är övertygad om att en god uppfostran kan få en utmärkt karaktär att lysa än mer, och att den åtminstone för en tid kan hindra en dålig karaktär från att slå igenom. De som tror att barndomen är den enda tid då sanningen når fram till de unga furstarna misstar sig. Sanningen får sällan råda inom hovet. Där härskar lögnen, och den är alltför stark. Man fruktar furstarna och smickrar dem redan i vaggan. Själva skulle de vara lyckliga om det gudomliga umgänget med sanningen var tillåtet för dem under barndomen. Människorna är lika rädda för dem när de är unga som när de har kommit till makten, de hanterar dem ungefär som lejonungar som hela tiden klöser även om de ännu inte slukar människor. Kort sagt, alla ser till att fördärva dem i sina egna intressen. De uppfostras till sysslolösa, okunniga och slappa varelser, de växer upp med smicker och beröm. Smickret i sig självt skulle inte vara farligast av de gifter man tvingar i dem, om man bara berömde dem för deras förtjänster och deras goda handlingar. Då skulle det uppmuntra dem att göra gott, det skulle till och med tjäna som undervisning. Men till deras stora olycka fördärvar man dem genom att berömma alla deras dumheter och misstag.
English translation (my own):
Those who have attributed to education the strength and the name of a second nature have doubtless known how important it is to all men; but that of young princes is so in such a singular way that those who give it to them badly are no less criminal than those monsters (if there are any) who poison the rivers and fountains where everyone goes to draw water. A child who is born for the throne is a universal good on which depends the glory of the State and the happiness of all individuals. One cannot take too much care of it. It would be necessary to cultivate these young and royal plants with an application and an art worthy of them. However, popular error and the misfortunes of princes are so great that ordinary men are persuaded that it is only necessary to work to make princes stupid and dishonest people, to put themselves in the safety of a power that makes everything tremble. Men have difficulty in persuading themselves that it is opposing their own happiness to refuse themselves a master who is skilful and honest. Nothing is more true, however, and all men must be persuaded, if they do not want to be mistaken, that the ultimate of misfortunes is to be exposed to the direction of a fool, who has power in his hand. Several almost invincible obstacles make the education of princes very difficult. One cannot form such a universal idea of it without finding in it many exceptions to the rules that one could establish. Consideration should be given to the naturalness of children, to the climate in which they were born, to the mores of their nation, to their strengths, to their complexions, capacity and genius. We must even take into account the centuries in which they were born and their sex. All this well considered, it is necessary to know how to use it to make a prince skilful and worthy of his rank, as much as possible, by a beautiful and royal education. It is true that all the cares and all the labours are lost if the natural is lacking. But I am persuaded that a good education makes an excellent nature more marvelous, and prevents, at least for a time, a bad nature from being wicked with all its might. Truth hardly enters the courts. Lies are too powerful there, they reign there. Those who believe that the only time in which the truth approaches princes is their childhood are mistaken. For we fear them and we flatter them even in their cradle. They would still be too happy if in their childhood this divine intercourse were permitted to them. Men fear the memory of princes as much as their power. They handle them like little lions that always scratch, although they do not yet devour people. Everyone finally, by various views and interests, takes care to spoil them. All porphyrogenites are always nurtured in idleness, ignorance, and sluggishness. They are brought up amid flattery and applause. Even flattery is not the most dangerous of the poisons that are made for them to swallow. If only their merit were applauded, it would serve to encourage them to do well. But for their greatest misfortune, they are spoiled by applauding all their foolishnesses and faults.
No comments:
Post a Comment