Source:
Stockholms Historiska Bibliotek, första trycket, pages 28 to 32, by Carl Christoffer Gjörwell, published by Peter Jöran Uppström, 1755; original at the New York Public Library
The description:
5.
Om Drotning Christina.
I Berlin eller rättare sagt uti Paris utkom 1753 i 2 band i 8. Melanges de Litterature, d'Histoire & de Philosophie. Författaren til detta arbetet är Hr. d'Alembert, en stark medarbetare på det stora wärket och alla Wetenskapers Ordabok, Encyclopedie kallat, som utkommer i Paris i fol. och hwaraf tredje delen, som innehåller bokstafwen C. nyligen utkommit, sedan de begge förra måst uthålla et äfwentyrligit krig med Franska Prästerskapet, och i synnerhet med Sorbonne eller Theologiska Faculteten i Paris. Wi komme åter til Hr. d'Alembert och hans först omnämnde bok. Han är af lika halt med en Voltaire, Raynal och flera wår tids nymodiga Skribenter. En prunkande och kryddad skrifart gjöra de ämnen, han afhandlar, smakeliga i allas munnar. De strängaste Philosophiens sanningar och de trumpnaste sedoläror förwandlas under hans händer liksom til sagor och äfwentyr. Alt ting leker uti hans Historiska berättelser. Anecdoter, och målningar äro blandade om hwarandra. Men om alla bewis äro så cirklade, och alla berättelser så sanna, därom äro de flästa Journalister nog twetydige. En falsk wältalighet och granna ord wäga nu tungast. Förmodeligen har Hr. d'Alembert märkt detta. Wi komma nu til innehållet af hans bok. Wi wela röra wid några af de uti den samma afhandlade ämnen. I första delen finnes hans Förtal til Encyclopedien omtrykt. Han förswarar sig tillika mot den beskylningen som wore han Materialist eller en, som nekade Själenes andeliga wäsende. Han har ock inrykt sina åminnelsetal öfwer Joh. Bernoulli och Abbotten Terrason. Andra delen börjas med Anecdoter och anmärkningar om wår Swänska Drotning Christina. Här får man läsa de bittraste granskningar öfwer Hr. Håf-Rådet Arckenholtz i Caßel och hans Memoires de Christine. Hr. d'A. säger, at Lärda, som warit wana wid, at läsa torra och ofanteliga wärk, hwilka warit opstoppade med oändeliga citationer, förlorat alt tålamod wid genomläsandet af Hr. Arckenholtzes Memoirer. Han finner wår Christina begrafwen uti gräl och skol-dam. Hon är i hans ögon aldeles okänbar. Intet under. Hr. d'A. har sjelf haft i upsåt, at skrifwa den Swänska Drotningens Märkwärdigheter. Men til al lycka för oß och efterwärden, så blef han af Herr Arkenholtz och andra orsaker häruti hindrad, och slipper således hos kännare at paßera för den andra Vertot. Til at wisa sin styrka i Swänska Historien, så har han nu här meddelat sina anecdoter om Dr. Christina. De angå egenteligen hennes umgänge med sina Lärda, och i synnerhet med Grotius och Cartesius. Hr. Hofrådet har redan tilräckeligen förswarat sig uti et Fransysk Bref til Hr. G**, som utkom i Caßel 1754, uti hwilket han på et förtjent sätt blottat Hr. d'A. swaghet och flera fel uti Historien på deßa hans få blader uti detta ämnet, då däremot hela hans beskylning går därpå ut, at Hr. Arckenholtz författat sina Memoirer med förmycken trowärdighet och med en beläsenhet, som skämmer ut både honom och många andra, hwilka tiltro sig at kunna skrifwa Historier. En hufwud-omständighet förbigås altid af alla Hr. Arck[e]nholtzes Motsägare, nämligen, at han aldrig satt sig före, at egenteligen skrifwa Dr. Christinas Lefwerne, utan at gjöra den möjeligaste samling af hennes märkwärdigheter, utaf hwilka en tänkande Skribent kan gjöra en tilförlåtelig hennes Lefwernes-beskrifning. När jag nu här anförer Hr. d'A. hufwudreflexion öfwer wår Drotning, så lärer man på en gång känna denna Skribentens tankesätt och omdömen. Den lyder så här: Drotning Christinas hela förtjenst är, at hafwa lefwat 63 år. Et härligit infall! En oerhörd skamlöshet! När man wid ljuset beskådar Hr. d'A. afhandling, rörande Drotning Christina, wet man intet, om man skal tilskrifwa des författande åt Autorens kitslighet, eller et Fransyskt Hat til Hr. Håfrådets person. Widare finnes i denna andra delen et försök öfwer de Lärda. Detta är wäl skrifwit och innefattar uti sig bland annat en berättelse om Wetenskapernas tilstånd i Frankrike. Et ämne, som paßar sig med Hr. d'A. styrka, och som förtjenar et billigt låford. Några öfwersättningar utur Tacitus gjöra slutet.
With modernised spelling:
5.
Om drottning Kristina.
I Berlin, eller rättare sagt uti Paris, utkom 1753 i 2 band i 8 Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie. Författaren till detta arbetet är herr d'Alembert, en stark medarbetare på det stora verket och alla vetenskapers ordabok, Encyclopédie kallat, som utkommer i Paris i folio, och varav tredje delen, som innehåller bokstaven C. nyligen utkommit, sedan de bägge förra måst uthålla ett äventyrligt krig med franska prästerskapet, och i synnerhet med Sorbonne eller teologiska fakulteten i Paris.
Vi komme åter till herr d'Alembert och hans först omnämnda bok. Han är av lika halt med en Voltaire, Raynal och flera vår tids nymodiga skribenter. En prunkande och kryddad skrivart göra de ämnen han avhandlar, smakliga i allas munnar. De strängaste filosofiens sanningar och de trumpnaste sedoläror förvandlas under hans händer liksom till sagor och äventyr. Allting leker uti hans historiska berättelser. Anekdoter och målningar äro blandade om varandra. Men om alla bevis äro så cirklade och alla berättelser så sanna, därom äro de flesta journalister nog tvetydiga. En falsk vältalighet och granna ord väga nu tungast. Förmodligen har herr d'Alembert märkt detta.
Vi komme nu till innehållet av hans bok. Vi vele röra vid några av de uti densamma avhandlade ämnen. I första delen finnes hans förtal till Encyclopédien omtryckt. Han försvarar sig tillika mot den beskyllningen som vore han materialist eller en som nekade själens andliga väsende. Han har ock inryckt sina åminnelsetal över Johan Bernoulli och abboten Terrasson.
Andra delen börjas med anekdoter och anmärkningar om vår svenska drottning Kristina. Här får man läsa de bittraste granskningar över herr hovrådet Arckenholtz i Cassel och hans Mémoires de Christine. Herr d'A. säger att lärda som varit vana vid att läsa torra och ofantliga verk, vilka varit uppstoppade med oändliga citationer, förlorat allt tålamod vid genomläsandet av herr Arckenholtz' Mémoirer. Han finner vår Kristina begraven uti gräl och skoldam. Hon är i hans ögon alldeles okännbar.
Intet under. Herr d'A. har själv haft i uppsåt att skriva den svenska drottningens märkvärdigheter. Men till all lycka för oss och eftervär[l]den, så blev han av herr Arckenholtz och andra orsaker häruti hindrad och slipper således hos kännare att passera för den andra Vertot.
Till att visa sin styrka i svenska historien, så har han nu här meddelat sina anekdoter om drottning Kristina. De angå egentligen hennes umgänge med sina lärda och i synnerhet med Grotius och Cartesius. Herr hovrådet har redan tillräckligen försvarat sig uti et fransysk brev till herr G**, som utkom i Cassel 1754, uti vilket han på ett förtjänt sätt blottat herr d'A. svaghet och flera fel uti historien på dessa hans få blader uti detta ämnet, då däremot hela hans beskyllning går därpå ut att herr Arckenholtz författat sina memoarer med för mycken trovärdighet och med en beläsenhet som skämmer ut både honom och många andra vilka tilltro sig att kunna skriva historier.
En huvudomständighet förbigås alltid av alla herr Arckenholtz' motsägare, nämligen att han aldrig satt sig före att egentligen skriva drottning Kristinas leverne, utan att göra den möjligaste samling av hennes märkvärdigheter, utav vilka en tänkande skribent kan göra en tillförlåtlig hennes levernesbeskrivning.
När jag nu här anför herr d'A. huvudreflektion över vår drottning, så lär man på en gång känna denna skribentens tankesätt och omdömen. Den lyder såhär: drottning Kristinas hela förtjänst är att hava levat 63 år. Ett härligt infall! En oerhörd skamlöshet! När man vid ljuset beskådar herr d'A. avhandling rörande drottning Kristina, vet man inte om man skall tillskriva dess författande åt autorens kitslighet eller ett fransyskt hat till herr hovrådets person.
Vidare finnes i denna andra delen ett försök över de lärda. Detta är väl skrivet och innefattar uti sig bland annat en berättelse om vetenskapernas tillstånd i Frankrike. Ett ämne som passar sig med herr d'A. styrka och som förtjänar ett billigt lovord. Några översättningar utur Tacitus göra slutet.
English translation (my own):
5.
On Queen Kristina.
In Berlin, or rather in Paris, were published in 1753 in 2 volumes in 8 Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie. The author of this work is Monsieur d'Alembert, a strong collaborator on the great work and dictionary of all sciences, called the Encyclopédie, which is published in Paris in folio, and of which the third part, which contains the letter C. has recently been published, since the two former have had to endure an adventurous war with the French clergy, and especially with the Sorbonne or the theological faculty in Paris.
We come back to Monsieur d'Alembert and his said book. He is of the same quality as Voltaire, Raynal and several modern writers of our time. A flamboyant and spicy style of writing makes the subjects he discusses palatable to everyone's mouths. The strictest philosophical truths and the most truncated moral doctrines are transformed under his hands as if into fairy tales and adventures. Everything plays in his historical stories. Anecdotes and paintings are mixed around each other. But if all the evidence is so circular and all the stories so true, most journalists are probably ambiguous about it. A false eloquence and fine words now weigh the most heavily. Probably Monsieur d'Alembert has noticed this.
We now come to the content of his book. We want to touch on some of the subjects treated in it. In the first part his slander to the Encyclopédie is reprinted. He also defends himself against the accusation that he is a materialist or one who denies the spiritual essence of the soul. He has also included his memorial speeches on Jean Bernoulli and Abbé Terrasson.
The second part begins with anecdotes and remarks about our Swedish Queen Kristina. Here one can read the bitterest criticisms of Lord Court Councilman Arckenholtz in Cassel and his Mémoires de Christine. Monsieur d'A. says that scholars who have been accustomed to reading dry and immense works, which have been stuffed with endless quotations, have lost all patience when reading through Mr. Arckenholtz's Mémoires. He finds our Kristina buried in quarrels and schooldust. In his eyes she is completely unrecognisable.
No wonder. Monsieur d'A. himself intended to write the Swedish queen's notabilities. But, fortunately for us and posterity, he was prevented by Mr. Arckenholtz and other reasons here, and thus does not pass for the second Vertot among connoisseurs.
To show his strength in Swedish history, he has now here reported his anecdotes about Queen Kristina. They actually concern her association with her scholars and especially with Grotius and Descartes. The Lord Court Councilman has already sufficiently defended himself in a French letter to Monsieur G**, which was published in Cassel in 1754, in which he has deservedly exposed Monsieur d'A.'s weakness and several errors in the history of these few pages of his on this subject, when on the other hand his entire accusation is that Mr. Arckenholtz has written his memoirs with too much credibility and with a readability that shames both him and many others who believe themselves to be able to write histories.
One main circumstance is always overlooked by all of Mr. Arckenholtz's detractors, namely that he never set out to actually write about Queen Kristina's life, but to make the best possible collection of her notabilities, from which a thinking writer can make a passable description of her life.
When I now present here Monsieur d'A.'s main reflection on our queen, one immediately learns the writer's way of thinking and judgements. It runs thus: Queen Kristina's entire merit is to have lived 63 years. A wonderful whim! An incredible shamelessness! When one views Monsieur d'A.'s thesis concerning Queen Kristina in the light, one does not know whether to attribute its writing to the author's pettiness or a French hatred of the Lord Court Councilman's person.
Furthermore, in this second part there is an essay on the learned. This is well written and includes, among other things, an account of the state of the sciences in France. A subject which suits Monsieur d'A.'s strength and which deserves a fair word of praise. Some translations from Tacitus make up the end.
_(David_Beck)_-_Nationalmuseum_-_17258.tif.jpg)
Above: Kristina.
Above: Jean-Baptiste le Rond d'Alembert.
Above: Johan Arckenholtz.
Above: Carl Christoffer Gjörwell.
No comments:
Post a Comment