Source:
Konung Carl X Gustafs historia, volume 1, pages 5 to 14, by Johan Fredrik af Lundblad, 1825
The account:
... Kort efter Prinsens födelse [den 8 November 1622] flyttade föräldrarne till Stegeborg, ett urgammalt och i våra häfder ofta omtaladt slott, som låg ej långt från Söderköping vid hafsviken Slättbacken på en holme i Östersjön, men hvaraf nu endast ruiner äro qvar. Det var öfverlemnadt åt JOHAN CASIMIR, som underpant för brudskatten. Här, i Stockholm, på Bråborgshus, och på Skenäs vid Bråviken i Östergöthland, det senare stället en präktig kungsgård, som efter Enke-Drottningens död skänktes till Pfaltz-Grefven, förflöto CARL GUSTAFS ungdomsår. Öfver dessa äga vi få eller nästan inga underrättelser. Förlusten deraf kan äfven i det hela anses ringa. Hvad barnet eller gossen gör, är i sig sjelf obetydligt, och om någon gång deri verkligen legat förebud till kommande storhet och snille, så har den merändels legat så dunkel, att endast framtiden varit förklaringen öfver dess text. Det enda hvad vi i afseende på CARL GUSTAFS första ungdom veta, är, att en enkel uppfostran, som var isynnerhet moderns verk, och en efter barndomsåren lämpad undervisning utvecklade hans anlag, och att tidigt i hans böjelser och lekar röjde sig en bestämdhet och kraft, som ingaf fadren snarare vördnad än kärlek, och hvaraf äfven GUSTAF ADOLF ej sällan skall hafva funnit sig road.
Prinsen var nu kommen till de åren, då han kunde umbära fruntimrens, och borde öfverlemnas åt lärares och mäns vård [1634]. Bengt Baaz, sedan adlad under namn af Ekehjelm, utnämdes till hans läromästare. Valet af Hofmästare, eller hvad vi nu kalla Guvernör, föll först på Johan Drake till Intorp, en ädling med grundlig kännedom af klassiska litteraturen och dessutom mångsidigt bildad genom vidsträckta resor, sedermera på Gustaf Bosson Bååt, en på sin tid ej mindre för sin lärdom och skicklighet aktad man. Begge dogo i sin bästa ålder [1636], sörjde af sin lärjunge, och deras plats fylldes af Johan Johansson Rosenhane till Stenhammar och Måsebo. Smickret, som ljuger, ytligheten, som skryter, voro fjerran förviste, och de utmärkte och mogne män, hvilka vakade öfver Prinsens seder, voro sjelfve lefvande efterdömen af sina föreskrifter. Härtill njöt den unge CARL GUSTAF äfven uppmärksamhet och tillsyn af Riks-Rådet Johan Skytte, den samme, som bildat den store GUSTAF. Uti sin brefvexling med Furstinnan CATHARINA ber han henne låta använda samma lärosätt, som var brukadt med GUSTAF ADOLF och som han äfven nyttjat med fördel vid sina egna söners uppfostran.
Skild från hofvets nöjen, midt ibland Svenska folket, tillbragte Prins CARL de vigtigaste läroåren, der, hvarest den vilda bergskedjan Kålmården med sina då nästan ogenomträngliga skogar höjde sig öfver det flacka landet, på Bråbergs och Skenäs kungsgårdar. De gamles skrifter, af hvilka han isynnerhet älskade Xenophons och Livii, bildade hans själ och gåfvo stadga åt hans smak och omdöme. På de lediga mellanstunderne roade han sig med soldat-öfningar, och med det, som kunde stärka de fysiska krafterne. Liksom den fjerde HENRIK som barn sprang på Béarns berg med de unga herdarne, och, klädd som de, öfvade deras lekar, så tillbragte äfven här CARL GUSTAF sin ungdom med landets och naturens oförderfvade söner. Den kloka modern, hvars planer gingo vidt, visste rätt väl, att det träd, som skall vexa högt i Norden, måste vexa vildt i dess skogar. För öfrigt vandes Prinsen redan tidigt vid den yttersta sparsamhet. Denna var till och med synlig i dess klädsel. Äfven förmanade CATHARINA honom till denna dygd, isynnerhet så nödvändig för honom i hänseende till de mindre stora tillgångar han för framtiden kunde hafva att påräkna. Det var äfven nu under denna CARL GUSTAFS uppfostrings-tid, som det dagliga umgänget och tillfället till förtroenden beredde den första vänskap emellan honom och den unga CHRISTINA. Vid sin afresa till kriget i Tyskland (1630) hade GUSTAF ADOLF öfverlemnat denna sin enda dotter åt sin syster CATHARINA, för hvars klokhet han hyste ett rättvist förtroende. Denna omständighet förde nu de furstliga barnen ofta tillsamman, och af de flera yttranden, som återfinnas i Prinsens brefvexlingar, inhemtar man, att han redan i barndomen fått löften om hennes kärlek, på hvilka han sedan som yngling grundade sitt frieri till henne.
Åt JOHAN CASIMIR hade GUSTAF ADOLF öfverlemnat förvaltningen af Rikets penningeverk, under krigets utförande i Tyskland. Den förre hade dervid ådagalagt ett nit, som bevittnade hans redlighet och varit gagnande för landet. Kostnaden till tvenne års fälttåg hade gått ur skattkammaren, utan att denna blifvit tömd, eller att tryckande skatter blifvit lagda på folket, och vid Konungens död funnos der ännu qvar åtta tunnor guld, hvardera räknad till 100,000 Riksdaler i silfver. Men genom GUSTAF ADOLFS fall vid Lützen, miste icke allenast CARL GUSTAF, hvilken redan i vaggan erfarit prof af hans frikostighet, en mägtig ledare af sina öden, utan äfven sjelfva Pfaltz-Grefven förlorade ett skydd emot Rådets afund och makt. Rådet gjorde ej mera afseende på den skicklighet, hvarmed Pfaltz-Grefven under de tvenne åren uppfyllt den store Konungens förtroende: tvertom syntes det nu sinnadt, att från hvarje allmän befattning vilja aflägsna en Furste, af hvars sparsamhet ej var något att vänta, och genom hvars nära slägtskap med Konungahuset, man befarade anspråk på förmynderskapet öfver CHRISTINA. Härigenom skulle han möjligtvis en gång kunna föra sonen uppå Sveriges thron, dit hans afsigter, efter Rådets misstankar, troddes syfta.
Också varade det ej länge, förrän Pfaltz-Grefven skiljdes icke blott från styrelsen af Drätselverket, hvilket, förenadt med Riks-Skattmästare-Embetet, uppdrogs åt Riks-Canzlerens kusin Gabriel Bengtsson Oxenstjerna till Mörby och Lindholmen, utan han utestängdes äfven från Förmyndare-Regeringen, som det hette, genom GUSTAF ADOLFS vilja. Monarken skall hafva yttrat den för Axel Oxenstjerna i Aug. 1627, då han stod i Preussen och hade vid Dirschau af en kula blifvit illa, och, som han sjelf trodde, dödligt sårad i halsen. Han frågade nemligen Oxenstjerna, hvem ständerna skulle efter hans död välja och taga till Sveriges Konung. Då Riks-Canzleren yttrade, att ständerne och hans val fölle antingen på JOHAN CASIMIR eller hans son, skulle han fått till svar: "Gud bevare eder och ständerne från dylika Consilier, ty J måge vara visse derpå, om J ena dagen krönen endera af dem till Eder Konung, så lären J några dagar derefter visserligen ångra't." Ett Femmanna-Råd, sammansatt af Riks-Drotsen Magnus Brahe, Riksmarsken Jakob De la Gardie, Riks-Amiralen Carl Carlson Gyllenhjelm, Riks-Skattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstjerna och Riks-Canzleren Axel Oxenstjerna, emottog på denna grund hela rikets styrelse under CHRISTINAS minderårighet. Icke mer deltagande i dess angelägenheter, utan nu, som först, en enskild medborgare, återvände Pfaltz-Grefven till sina egendomar. Att han ej var nöjd med sin ställning och med det offentligt visade misstroendet, hvilket äfven väckt menighetens uppmärksamhet, och att han bar ovilja mot en mäktig och dryg adel, som föraktade allt utländskt, inser man tydligt. Också mellan Riks-Canzleren, som ledt saken till denna utgång och Pfaltsiska huset uppstod från detta ögonblick ett hemligt hat; likvisst högaktade den unge CARL GUSTAF i honom alltid mera tidens största Statsman, än han i honom hatade en outtröttlig motståndare af sin slägt.
Det är svårt att inse bevekelsegrunderna till detta Oxenstjernas handlingssätt mot JOHAN CASIMIR, dock tro vi oss med skäl kunna påstå, att han i känslan af sin förmåga önskade att ensam styra riket. Han var född att herrska, emedan han var vis, och han herrskade, emedan en kraft så öfverlägsen som hans, måste göra sig plats, hvarhelst den framställde sig. Ehuru han ej bar konungsliga namnet, var han dock i sjelfva verket från Konungens död till CHRISTINAS myndiga år regerande herre öfver Svenska folket. Rådet var till en stor del sammansatt af hans slägtingar, vänner eller gunstlingar, och ehuru desse, såsom utmärkte och insigtsfulle män, voro af honom oberoende, hyste de likväl en sådan aktning för hans klokhet, att de i rådslagen snarare tycktes lyda hans vilja än följa sin egen öfvertygelse. Hade deremot JOHAN CASIMIR fått säte bland förmyndarne, så hade Oxenstjerna i honom sett en man, som kanske icke alltid fogat sig efter hans önskningar, och, hvilken, såsom slägtinge af konungahuset och genom sin Gemål redan ägande inflytelse på den unga Drottningen, lätteligen kunnat bilda sig ett parti, motvägande Riks-Canzlerens.
Pfaltz-Grefven önskade att göra Rikets Ständer räkenskap för sin förvaltning af de allmänna medlen, förmodligen för att af dem åtnjuta större prof af rättvisa, men det Aristokratiska Rådet, hvilket såg hans afsigter, afböjde verkställigheten deraf under förevänning, att det var Konungen och icke Ständerne, som förordnat honom att förestå kammaren och att således för de senare ingen räkenskap borde göras. Redan häraf kan man se, att detsamma fruktade, det denna Furste skulle närma sig folkets Ombud, hvilka buro vördnad för alla, som hörde till Wasaslägten, och dessutom då, som alltid, hatade allt missbruk af makten. Väl visade Rådet honom städse den yttre aktningen i ord, men icke i gerning, som Fursten sjelf klagar öfver i ett samtal med Tungel. Då han en gång till Riks-Råderne hemställde, huru han skulle uppföda sina söner, antingen efter Tyskt eller Svenskt bruk, gåfvo de till svar, väl begripande hvad han förstod med denna fråga: att denna uppfostran vore en sak, som anginge honom och icke Svea Rikes Råd, och att han som fader väl borde veta sättet att upptukta sina barn. Deraf såg han nu fullkomligt, huru tänkesätten voro, och att han måste öfverlemna sina söners öden åt tidens utveckling. Han antydde väl den afsigten att återgå till Tyskland, men då han fann, att Rådet långt ifrån att sätta sig mot ett sådant aflägsnande, snarare var färdigt att tillstyrka det, inställde han både hotelserne och rustningarne dertill, och blef åtminstone till utseende en stilla åskådare af händelserne under Förmyndare-Regeringen.
English translation (my own):
... Shortly after the Prince's birth [on November 8, 1622], his parents moved to Stegeborg, an ancient and often mentioned castle in our books, which was not far from Söderköping by the Slättbacken Bay on an islet in the Baltic Sea, but of which only ruins remain. It was left to Johan Kasimir as collateral for the bride tax. Here, in Stockholm, at Bråborgshus, and at Skenäs by Bråviken in Östergötland, the latter a magnificent royal estate, which after the death of the Dowager Queen was given to the Count Palatine, the years of Karl Gustav's youth passed. We have little or almost no information about these.
The loss from this can also be considered minor on the whole. What the child or the boy does is in itself insignificant, and if at any time there really was a harbinger of future greatness and genius, it has mostly been so obscure that only the future has been the explanation for its text. The only thing we know about Karl Gustav's early youth is that a simple upbringing, which was especially the work of his mother, and an education suited to the years of childhood developed his disposition, and that early in his inclinations and games a determination and strength revealed themselves, which instilled in his father rather reverence than love, and by which even Gustav Adolf must not infrequently have found himself amused.
The Prince had now reached the age when he could do without the burden of ladies and should be left to the care of teachers and men [in 1634]. Bengt Baaz, then ennobled under the name of Ekehjelm, was appointed his tutor. The choice of court master, or what we now call governor, first fell on Johan Drake of Intorp, a nobleman with a thorough knowledge of classical literature and also diversely formed through extensive travels, later on Gustaf Bosson Bååt, a man, for his time, no less respected for his learning and skill. Both died in their prime [in 1636], mourned by their disciple, and their place was filled by Johan Johansson Rosenhane of Stenhammar and Måsebo.
Flattery, which lies, and superficiality, which boasts, were banished far away, and the distinguished and mature men who watched over the Prince's manners were themselves living descendants of their precepts. In addition, the young Karl Gustav also enjoyed the attention and supervision of the councilman Johan Skytte, the same one who formed the great Gustav. In his correspondence with Princess Katarina, he asks her to let him use the same teaching method that was used with Gustav Adolf and which he also used to advantage in the upbringing of his own sons.
Separated from the pleasures of the court, in the midst of the Swedish people, Prince Karl spent the most important learning years there, where the wild Kolmården mountain range with its then almost impenetrable forests rose above the flat land, on the royal estates of Bråberg and Skenäs. The writings of the ancients, of which he especially loved Xenophon and Livy, formed his soul and gave a constitution to his taste and judgment. In the free intervals he amused himself with soldier's exercises, and with that which could strengthen the physical powers.
Just as Henry IV ran as a child on Béarn's mountain with the young shepherds, and, dressed like them, practiced their games, so here also Karl Gustav spent his youth with the uncorrupted sons of the country and nature. His wise mother, whose plans went far, knew very well that the tree that will grow tall in the North must grow wild in its forests. Besides, the Prince was already used to extreme thrift early on. This was even visible in its clothing. Katarina also admonished him to this virtue, especially so necessary for him in regard to the small assets he could count on for the future.
It was also now during this time of Karl Gustav's upbringing that the daily socialising and the opportunity for confidence prepared the first friendship between him and the young Kristina. On his departure for the war in Germany (1630), Gustav Adolf had left this his only daughter to his sister Katarina, in whose wisdom he had just confidence. This circumstance now often brought the princely children together, and from the several statements found in the Prince's correspondence, it can be gathered that he already received promises of her love in childhood, on which he then based his proposal to her as a youth.
To Johan Kasimir, Gustav Adolf had entrusted the management of the Realm's monetary system during the war in Germany. The former had thereby displayed a zeal which testified to his honesty and was beneficial to the country. The cost of two years' campaigns had gone out of the treasury without it being emptied, or oppressive taxes being imposed on the people, and upon the King's death there were still eight barrels of gold, each valued at 100,000 riksdalers in silver.
But through Gustav Adolf's fall at Lützen, not only did Karl Gustav, who already in the cradle experienced proof of his liberality, lose a powerful leader of his destinies, but also the Count Palatine himself lost a protection against the Council's aversion and power. The Council no longer considered the skill with which the Count Palatine had fulfilled the great King's trust during the two years; on the contrary, it now seemed to be the intention to remove from every general position a prince of whose thrift nothing was to be expected and by whose close kinship with the Royal House one feared a claim to the guardianship over Kristina. Through this, he might possibly one day bring his son to the throne of Sweden, where his intentions, according to the Council's suspicions, were believed to aim.
It also did not last long until the Count Palatine was not only separated from the board of the finances, which, combined with the office of Grand Treasurer, was assigned to the Grand Chancellor's cousin, Gabriel Bengtsson Oxenstierna of Mörby and Lindholmen, but he was also excluded from the regency government, as it was called, by Gustaf Adolf's will.
The monarch is supposed to have expressed it to Axel Oxenstierna in August 1627, when he was stationed in Prussia and had been sickened by a bullet at Dirschau, and, as he himself believed, fatally wounded in the throat. Namely, he asked Oxenstierna who the Estates would choose after his death and take as king of Sweden. When the Grand Chancellor declared that the Estates and his choice fell either to Johan Kasimir or his son, he is supposed to have received the answer:
"God preserve you and the Estates from such counsels, for you may be sure of that if you one day crown either of them as your king, then you will certainly regret it a few days later."
A council of five men, composed of Grand Steward Magnus Brahe, Grand Constable Jakob de la Gardie, Grand Admiral Carl Carlsson Gyllenhielm, Grand Treasurer Gabriel Bengtsson Oxenstierna and Grand Chancellor Axel Oxenstierna, received on this basis the entire kingdom's government during Kristina's minority.
No longer participating in its affairs, but now, like at first, a private citizen, the Count Palatine returned to his estates. That he was not satisfied with his position and with the publicly shown mistrust, which also attracted the attention of the public, and that he bore a dislike to a powerful and rude nobility who despised everything foreign, is clearly understood.
Also, there arose from this moment a secret hatred between the Grand Chancellor, who led the matter to this conclusion, and the Palatine House; nevertheless, the young Karl Gustav always respected in him more the greatest statesman of the time than he hated in him a tireless opponent of his clan.
It is difficult to see the motives behind this Oxenstierna's course of action towards Johan Kasimir; however, we think we can reasonably claim that he, feeling his ability, wanted to rule the kingdom alone. He was born to rule because he was wise, and he ruled because a power as superior as his had to make room wherever it presented itself. Although he did not bear the royal name, he was in fact the reigning lord of the Swedish people from the King's death until Christina came of age. The Council was largely composed of his relatives, friends or favourites, and although they, as excellent and insightful men, were independent of him, they still had such a respect for his prudence that in the acts of the Council they seemed rather to obey his will than follow their own convictions.
If, on the other hand, Johan Kasimir had been given a seat among the guardians, Oxenstierna would have seen in him a man who perhaps did not always conform to his wishes, and who, as a relative of the royal house and through his consort already possessing influence over the young Queen, could easily form a party counterbalancing that of the Grand Chancellor.
The Count Palatine wished to make the Estates of the Realm accountable for their management of the public funds, presumably to enjoy from them a greater degree of justice, but the aristocratic Council, seeing his intentions, declined the execution thereof under the pretense that it was the King and not the Estates who appointed him to preside over the Chamber and that thus for the latter no account should be made.
Already from this one can see that the same feared that this prince would approach the people's representative, who had respect for all who belonged to the Vasa family, and moreover then, as always, hated all abuse of power. The Council did always show him outward respect in words, but not in deed, which the Prince himself complains about in a conversation with Tungel. When he once asked the councilmen how he should raise his sons, either according to German or Swedish customs, they answered, well understanding what he understood by this question: that this upbringing was a matter that determined him and not the Council of the Kingdom of Sweden, and that as a father he should know the way to discipline his children.
From this he now saw perfectly what the mindsets were like, and that he had to leave the fates of his sons to the development of time. He intimated the intention of returning to Germany, but when he found that the Council, far from opposing such a removal, was rather ready to support it, he suspended both threats and armour to it and became, at least in appearance, a quiet spectator of the events during the time of the regency government.
No comments:
Post a Comment