Source:
Konung Carl X Gustafs historia, volume 1, pages 22 to 26, by Johan Fredrik af Lundblad, 1825
The account:
Vid sin ankomst to Sverige [1640] önskade han [CARL GUSTAF] att strax komma i full verksamhet och blifva använd vid Svenska arméen, hvars vapen under Baner hade en så ärofull framgång i Tyskland. Men härvid mötte honom åtskilliga svårigheter. Väl föreslogo Rådsherrarne för Drottningen, att den unge Prinsen skulle inträda i Rådet efter Gabriel Gabrielson Oxenstjerna, och således få ett tillfälle att taga en närmare kännedom om rikets angelägenheter, men detta var en fint af detsamma och icke dess verkliga önskan. Snarare var afsigten dermed endast att utforska Drottningens tänkesätt och att erfara, om hon verkligen, som ryktet förmälte, hade tycke för sin återkomne slägtinge. Derföre öfverlemnades frågan åt hennes afgörande, hon, som annars, såsom minderårig, ej hade någon yttrande rätt. Men antingen såg CHRISTINA, ehuru ung hon var, snaran, eller önskade hon genom Prins CARLS aflägsnande från sin sida, undvika ett bestämdt svar på hans ständiga kärleks-förklaringar. Hon afböjde hans utnämning under förevänning, att hon ej ville, det man skulle hafva något skäl att förebrå den furstliga familjen för att eftertrakta ett med-regentskap. Under afvaktan hvad framtiden kunde medföra, besökte CARL härpå sin gamle lärare Lenæus i Upsala och bodde i hans hus, hvarest Akademiens ledamöter uppvaktade honom och firade hans närvaro. Samma dag som han återkom till hufvudstaden [I April månad 1641.], lekte han med den unga Drottningen uti en af slottsträdgårdarne Riddarespelet, och hade dervid den olyckan att bryta benet nästan vid samma ställe som året förut [Under en ridt i November 1640.], då hästen under en ridt störtade under honom. Han hölls nu flera månader vid sängen och förlorade hoppet att åtfölja Lennart Torstenson, som skulle gå att ersätta den förlust Svenska krigsmakten lidit genom Baners frånfälle. Likväl blef han så återstäld, att han med sin bror Prins ADOLF kunde öfvervara tropparnes öfningar före deras öfvergång till Tyskland, men sjelf måste han qvarblifva i Sverige. Ingen kunde lättare än Prinsen öfvertygas, huru ogerna han var sedd bredvid sidan af Drottningen. Väl visade man honom en hop yttre ärebetygelser, som tillkommo den furstliga värdigheten, men då dessa icke gå af hjertat, såra de snarare, än de smickra. För öfrigt ville man hvarken bestämma sig rörande hans utresa eller gifva honom någon passande inrikes befattning. JOHAN CASIMIR lemnade derföre Stegeborg och begaf sig till Stockholm för att befordra sina och sonens önskningar. Sedan han med Prinsen anmält sig för regeringens ledamöter och tackat dem för deras omvårdnad om honom både under dess resor och sjukdom, bad han den vara betänkt på medel, hvarigenom sonen skulle kunna afbörda sig alla förbindelser derför och visa sig värdig Drottningens godhet, tilläggande slutligen: "hela mitt hus har ingen annan tillflykt näst Gud än Sverige, och vi anse oss alla liksom hemma i detta land". Hvarken den grånade Furstens tal eller närvaron af Prinsen, systersonen till GUSTAF ADOLF, gjorde någon verkan på det Aristokratiska Rådet. Aristokrater lemna aldrig deras mål ur sigte, och då de regera under konunganamnet, är deras välde, som GUSTAF ADOLF yttrade sig, hårdhändt. Axel Oxenstjerna gaf efter någon rådplägning med Regeringsherrarne ett höfligt och kallt svar. Å Rådets vägnar begärte han för öfrigt vidare öfverläggningstid och bad derjemte Pfaltz-Grefven något tydligare uttrycka sin mening. Med undertryckt ton förklarade Pfaltz-Grefven sin önskan endast vara den, att sonen skulle få gå i Fältherren Jakob De la Gardies och Riks-Amiralen Gyllenhjelms skola och begagna sig af Riks-Canzlerens råd, hvartill de hvar och en särskilt i allmänna uttryck gåfvo ett samtycke.
JOHAN CASIMIR begaf sig åter till sina egendomar, föga nöjd med sättet, hvarpå han af Rådsherrarne blifvit emottagen. Han insåg tydligt, att desse betraktade honom ej annorlunda än som en utländsk Furste, hvilken oroligheterna i Tyskland tvungit att för någon tid söka sin säkerhet i Sverige, samt att de slutligen genom sin halsstarrighet ville liksom tvinga Prinsen att försöka sig i utländsk tjenst. Men derifrån afhölls denne af större föremål, af CHRISTINA och hennes thron. Hela vintren och frampå våren [1642] qvarblef han i Stockholm, som det synes med hjertat fullt af kärlek och hufvudet af planer. Men obemärkt döljde han dem, liksom grufvan sina skatter. Under denna tid såg han aldrig Oxenstjerna, hvilken stolt och kallsinnig, liksom med flit undvek honom. Prinsen lät sig ingen ting märka, utan visade sig nöjd mot alla, liksom hade han ingen ting saknat och ingenting önskat. Deraf kom det sig, att han oriktigt bedömdes af Oxenstjerna, för hvars öga annars allting ljusnade. Riks-Canzleren ansåg väl Prinsen för en yngling, som med modersmjölken insupit högt flygande tankar och af fadren ärft hat mot Aristokratien, men hvad som bodde för öfrigt i den unge Örnen, det anade ingalunda den gamle.
English translation (my own):
On his arrival in Sweden [in 1640] he [Karl Gustav] wished to immediately come into full operation and be used by the Swedish army, whose arms under Banér had such an honorable success in Germany. But in this he encountered numerous difficulties. The councilmen suggested to the Queen that the young prince should enter the Council after Gabriel Gabrielsson Oxenstierna and thus get an opportunity to gain a closer knowledge of the kingdom's affairs, but this was a nicety of the same and not its real desire. Rather, the intention was thus only to explore the Queen's mindset and to find out if she really, as rumour had it, had a liking for her returned relative. Before that, the question was left to her to decide, she, who otherwise, as a minor, had no right to express herself.
But Kristina, young though she was, either saw the snare, or she wished, by Prince Karl's removal from her side, to avoid a definite answer to his constant declarations of love. She declined his appointment on the pretext that she did not want any reason to reproach the princely family for seeking a co-regency.
While waiting for what the future might bring, Karl then visited his old teacher Lenæus in Uppsala and lived in his house, where the members of the Academy courted him and celebrated his presence. On the same day that he returned to the capital [in the month of April 1641], he played with the young Queen in one of the castle gardens the knight game and thereby had the misfortune of breaking his leg almost at the same place as the year before [during a ride in November 1640], when the horse fell under him during a ride. He was now kept in bed for several months and lost hope of accompanying Lennart Torstensson, who would replace the loss the Swedish armed forces suffered through Banér's death.
Nevertheless, he was so recovered that he and his brother Prince Adolf could attend the troops' exercises before their transfer to Germany, but he himself had to remain in Sweden. No one could be more easily convinced than the Prince how ungladly he was seen next to the side of the Queen. One showed him many external honours that added to the princely dignity, but when these do not come from the heart, they hurt rather than flatter. For the rest, they neither wanted to decide on his departure nor give him a suitable domestic position.
Johan Kasimir therefore left Stegeborg and went to Stockholm to further his and his son's wishes. After presenting himself with the Prince to the members of the regency and thanking them for their care of him both during his journeys and illness, he asked them to consider means by which the son could unburden himself of all obligations therefor and show himself worthy of the Queen's kindness, adding finally: "My whole house has no other refuge than God but Sweden, and we all consider ourselves at home in this country".
Neither the grey-haired prince's speech nor the presence of the Prince, the nephew of Gustav Adolf, had any effect on the aristocratic Council. Aristocrats never lose sight of their goal, and when they rule under the name of king, their rule, as Gustav Adolf expressed, is harsh.
Axel Oxenstierna, after some consultation with the gentlemen of the regency, gave a polite and cold answer. On behalf of the Council, he requested for further deliberation time and therefore asked the Count Palatine to express his opinion somewhat more clearly.
In a subdued tone, the Count Palatine explained his wish was only that the son would be allowed to attend the school of General Jakob de la Gardie and Grand Admiral Gyllenhielm and avail himself of the Grand Chancellor's advice, to which they each gave their consent in a general expression.
Johan Kasimir went back to his estates, not satisfied with the manner in which he had been received by the lords of the Council. He clearly realised that these regarded him no differently than as a foreign prince, whom the unrest in Germany had forced to seek safety in Sweden for a time, and that finally, through their stubbornness, they wanted to force the Prince to try his hand at foreign service. But from there this was held back by bigger things, by Kristina and her throne.
All winter and early spring [1642] he stayed in Stockholm, as it seems, with his heart full of love and his head full of plans. But unnoticed he hid them, like the mine its treasures. During this time he never saw Oxenstierna, who was proud and cold-hearted, as if avoiding him on purpose. The prince did not allow anything to be noticed about himself, but showed himself content to everyone, as if he lacked nothing and wanted nothing.
Hence it came about that he was wrongly judged by Oxenstierna, for whose eyes otherwise everything brightened. The Grand Chancellor considered the Prince to be a young man who had imbibed high-flying thoughts with his mother's milk and inherited from his father a hatred of the aristocracy, but what else lived in the young eagle, the old man had no idea.
Above: Kristina.
Above: Karl Gustav.
No comments:
Post a Comment