Source:
Konung Carl X Gustafs historia, volume 1, pages 55 to 62, by Johan Fredrik af Lundblad, 1825
The account:
Det femmanna Råd, hvilket under ledning af Axel Oxenstjerna fört från GUSTAF ADOLFS död under Drottningens minderårighet styrelsen, hade redan i December 1644 nedlagt sin makt i hennes händer. Hon var då på sitt adertonde år, ett under bland sitt kön, till insigter, kunskaper, och sin omfattande blick, liksom sedermera till sina nycker utan like i Europa. Alla de motgångar, som CARL GUSTAF hittills rönt, allt det motstånd, hvilket det Pfaltziska huset funnit, så ofta det sökt ett utvidgadt inflytande inom Sverige, hade endast varit en följd af Oxenstjernas och Rådets ovilja, men sedan Drottningen var kommen till myndiga år, hoppades icke blott CARL GUSTAF, utan äfven hans fader, att hon ej skulle dröja att gifva en gärd åt slägtskapen eller en belöning åt troheten af en visad kärlek. Efter tvenne månaders resa ankom CARL GUSTAF till Stockholm, hvarest han emottogs med all möjling aktning. Han fann der CHRISTINA omgifven af nästan all den glans, som stora egenskaper och lysande segrar kunna gifva. Hon var ännu sådan, som då hon lemnade de kloke och upplyste män, hvilka sorgfälligt vårdat hennes ungdom, ty ännu hade icke Magni De la Gardies lättsinne eller maktens berusning haft någon menlig inflytelse på hennes stora anlag.
Snart visade CARL GUSTAF tydligt, det han önskade en uppfyllan af hvad CHRISTINA yttrat i sin uppväxt och att hans anspråk voro på hennes hand. Den sorgfällighet, hvarmed hon omgaf henne, den artighet, hvarmed han sökte behaga, tyckes vara klokhetens och kärlekens gemensamma verk. Det syntes liksom CHRISTINA varit i början mera böjd för ett giftermål med honom, än hon framdeles blef. Hon hade dock icke bestämdt velat förklara sig. Hennes löfte bemantlades alltid under obestämda uttryck, dock på ett sätt, som icke afslog, utan snarare upptände hoppet hos den älskande. Väl uppdrog hon en gång åt Riksdrotsen Grefve Pehr Brahe att ge Prinsen tillkänna, det hon vore böjd för ett giftermål, men dessa ord, i hastighet yttrade, skyndade hon att återtaga.
I det första året af Drottningens regering hade Oxenstjerna haft ett märkbart inflytande på hennes handlingar, men detta aftog, ju mer Magnus De la Gardie steg i ynnest. Genom giftermål [Den 7 Mars 1647.] med CARL GUSTAFS syster, MARIA EUFROSINA, beredde hon åt denne sin förste gunstling ett, som Riks-Canzleren uttrycker sig i sitt bref till sin son Johan, ståtligt parti i vårt land, och ett friare tillträde till sin person. Det förtroliga umgänget emellan ett ungt och eldigt fruntimmer och en till det yttre, af naturen rikt utrustad man, kunde nu bemantlas med slägtskapen till skydd mot det allmänna omdömet. Man borde tro, att denna förbindelse emellan det De la Gardiska och Pfaltziska huset skulle äfven bidraga till en lycklig utgång af CARL GUSTAFS planer. Men Magnus De la Gardie, långt ifrån att understödja Prinsen, var i stället hans hemlige motståndare. Sjelf icke utan äregiriga afsigter, undergräfde han allt, hvad CARL GUSTAF företog sig, så mycket lättare, som han alltid var i kännedom deraf.
Den första följd af Magni De la Gardies stigande makt var en oenighet emellan de herrskande slägterne i Rådet. Det delade sig emellan Oxenstjerna och De la Gardie. Den förre hade ett verksamt medhåll af Gustaf Horn, af en mängd slägtingar och vänner, till den senare sällade sig Pehr Brahe, Torstenson, och alla, som hatade Oxenstjernas makt. Äfven Pfaltziska huset gaf styrka åt De la Gardies parti, och Drottningen sjelf tillhörde detsamma. Med grämelse såg den gamle Oxenstjerna denna förändring hos GUSTAF ADOLFS dotter, men såsom klok statsman öfverlemnade han sig åt de allmänna ärendernas gång, under det han ej gjorde Magnus De la Gardie vägen stridig i de mindre och obetydligare ämnen. Riks-Canzlerens anseende och namn var bland nationen och främmande folkslag en makt, som uppvuxit och stadgat sig med Svenska namnets ära, och på grund hvaraf Drottningen ej vågade helt och hållet öfverlemna sig åt sin gunstlings ingifvelser. Den senare var en man, som till sitt ärfda namn lade anseendet af allt, hvarmed lyckan och den yttre makten förbländar. Sjelf icke utan kunskaper visade han aktning för dem hos andra, ej derföre att de genom sitt egit värde kräfde den hos honom, utan emedan de gåfvo honom ett tillfälle att genom utsväfning i frikostighet visa dem ett hägn, som kunde väcka uppmärksamhet och ge honom ryktbarhet. Från en sådan grund utgick skenbarligen allt det goda han gjorde: från samma grund utgingo hans fel och alla hans själs odygder. Opålitlig i allt och af ett krokigt och slingrande uppförande, var han i tysthet föraktad af de allvarsamme, men genom sina rikedomar ansedd af hopen. Han var vitter, artig, högst lysande, qvick och ytlig. Men för honom löpte sanning och lögn, rätt och orätt tillhopa, och för njutningen af ett ögonblick vägde han ej en hel framtids dom. Kortligen hans handlingssätt ägde i allt ej annat än skenet eller det yttre tycket af ärlighet. Till sina öfriga svagheter lade äfven De la Gardie den föraktliga, att visa sig stolt och öfvermodig i medgången, men feg och krypande i motgångens timma, och slutade med att blifva olycklig och vidskeplig.
Utan att synbarligen inblanda sig i Rådets stridigheter tillbragte CARL GUSTAF efter sin ankomst till Sverige den mesta tiden af nära tvenne år på Stegeborgs slott hos fadren. Han hade icke kunnat vinna några säkrare löften af CHRISTINA, än dem han redan hade före sin afresa till arméen. Det syntes från hennes sida icke mer vara kärlek utan endast aktning, som fästade henne vid CARL GUSTAF, ty ju enträgnare han var, ju återhållsammare syntes hon. Om sommaren 1647 lät hon genom Biskopen Johan Mathiæ tillsäga CARL GUSTAF, att hon ville följande våren utsända honom som Generalissimus till arméen. CARL GUSTAF svarade genom densamme, att i fall Drottningen tillät honom att återgå till arméen, så önskade han ju förr dess häldre och redan om hösten begifva sig dit. Drottningen gaf honom ånyo tillkänna, att om han ville draga ut i höst, vore hon väl ej deremot, men i den händelse måste han åtnöja sig med samma tjenst, som han haft förut, Öfverstetjensten.
Vi känna trenne samtal, som den unge Pfaltz-Grefven tid efter annan haft med CHRISTINA, hvilka till någon del upplysa deras inbördes förhållanden. I det första [Den 10 Aug.], hvilket Drottningen sjelf fordrat, frågade hon CARL GUSTAF, om hans fader gifvit sitt samtycke till hans beslut, att så hastigt begifva sig till kriget: då han dertill gaf ett jakande svar och sökte framslå något om giftermålet, afvände hon med färdighet all fråga derom och hade ingen ting att tillägga utom sin lyckönskan till den förestående resan, hvarefter de åtskiljdes. CARL GUSTAF underrättades tvenne dagar härefter genom Fältherren De la Gardie, att Drottningen onådigt upptagit beslutet af hans hastiga utresa, att hon yttrat, det hon väl märkte Prinsens afsigt endast vara att härmedelst förmå henne till ett bestämdt svar rörande giftermålet, men att, om han fortfor i sitt beslut och han nu utginge till en honom ovärdig plats vid arméen, då ej någon högre för närvarande var ledig, skulle all vidare fråga om detsamma förfalla och hela saken alldeles anses för död. CARL GUSTAF förlägen häröfver anmodade Johan Matthiæ att ursäkta honom hos Drottningen och öfvertyga henne, att hans afsigt med den hastiga utresan till kriget endast varit den, att snart göra sig mera förtjent af fäderneslandet och dess regentinna, och att han önskade endast härtill hennes samtycke eller råd. Med detta ärende var Biskoppen tvenne gånger hos Drottningen, men hon svarade, att hon ej kunde lemna några råd, att Prinsen sjelf vore sin lyckas smed, men att han skulle veta påminna sig, hvad hon tillförene sagt, om han på detta viset ginge ut i kriget. Derjemte lät hon förstå, att hon alldeles slagit giftermålet ur hågen. Detta förorsakade väl CARL GUSTAF något hufvudbry, men han beslöt att i Matthiæ närvaro muntligen tala med Drottningen. Detta andra samtal föreföll mellan predikningarne på en bönedag. Drottningen visade till en början mycken köld. Då han med en förälskad Riddares undergifvenhet nedlade sitt öde i hennes hand, lät hon sin ovilja falla, blef åter nådig, och CARL GUSTAF blef i Stockholm öfver vintern, i afvaktan på hvad hon ville göra för hans väl.
English translation (my own):
The Council of five men, which, under Axel Oxenstierna's leadership, had led the government from the death of Gustav Adolf during the Queen's minority, had already in December 1644 placed its power in her hands. She was then in her eighteenth year, a wonder among her sex for her insights, her knowledge and her comprehensive eye, as well as later for her caprices unparalleled in Europe.
All the setbacks that Karl Gustav had so far encountered, all the opposition that the Palatine House found, as often as it sought an extended influence within Sweden, had only been a consequence of Oxenstierna's and the Council's reluctance, but since the Queen had come of age, not only Karl Gustav, but also his father, hoped that she would not delay in giving a deed to the family or a reward to the fidelity of a love shown.
After a two-month journey, Karl Gustav arrived in Stockholm, where he was received with the utmost respect. There he found Kristina surrounded by almost all the glory that great qualities and brilliant victories can give. She was still such as when she left the wise and enlightened men who carefully nursed her youth, for neither the frivolity of Magnus de la Gardie nor the intoxication of power had yet had any malevolent influence on her great disposition.
Soon Karl Gustav clearly showed that he wanted a fulfillment of what Kristina had said in her upbringing and that his claim was on her hand. The care with which she surrounded her, the politeness with which he sought to please her, seem to be the joint work of wisdom and love. It seemed as if Kristina was in the beginning more inclined to marry him than she later became. However, she had definitely not wanted to explain herself. Her promise was always couched in indefinite terms, however, in a way that did not reject, but rather kindled the hope of the lover. She did once instruct the Grand Steward Count Per Brahe to let the Prince know that she was inclined to marriage; but she hastened to withdraw these words, spoken in haste.
In the first year of the Queen's reign Oxenstierna had had a noticeable influence on her actions, but this waned the more Magnus de la Gardie rose in favour. By a marriage [on March 7, 1647] with Karl Gustav's sister Marie Euphrosyne, she prepared for him her first favourite a, as the Grand Chancellor expresses himself in his letter to his son Johan, stately party in our country, and freer access to her person.
The intimate association between a young and fiery lady and an outwardly, naturally richly endowed man, could now be treated with the kinship as a protection against public judgment. One should believe that this connection between the House of de la Gardie and the Palatine House would also contribute to a happy outcome of Karl Gustav's plans.
But Magnus de la Gardie, far from supporting the Prince, was instead his secret opponent. Not without ambitious intentions himself, he undermined everything that Karl Gustav undertook, all the more easily, as he was always aware of it.
The first consequence of the rising power of Magnus de la Gardie was a dissension among the ruling families in the Council. It was divided between Oxenstierna and de la Gardie. The former had the active support of Gustaf Horn, a number of relatives and friends, the latter was joined by Per Brahe, Torstensson, and everyone who hated Oxenstierna's power. The Palatine House also gave strength to de la Gardie's party, and the Queen herself belonged to the same.
With indignation the old Oxenstierna saw this change in the daughter of Gustav Adolf, but as a wise statesman he left himself to the course of public affairs, while he did not make Magnus de la Gardie's way quarrelsome in the smaller and more insignificant matters.
The Grand Chancellor's reputation and name among the nation and foreign peoples was a power which had grown up and established itself with the honour of the Swedish name, and because of which the Queen did not dare to submit herself completely to the submissions of her favourite. The latter was a man who added to his inherited name the reputation of everything with which fortune and external power dazzle. Himself not without knowledge, he showed respect for them in others, not because they demanded it from him through their own worth, but because they gave him an opportunity to show them, by debauchery in liberality, an enclosure that could attract attention and give him notoriety.
From such a foundation proceeded, apparently, all the good he did: from the same foundation proceeded his faults and all the vices of his soul. Untrustworthy in everything and of a crooked and meandering demeanour, he was quietly despised by the serious, but respected by the crowd because of his wealth. He was clever, polite, highly brilliant, witty and superficial. But for him truth and lies, right and wrong, ran together, and for the pleasure of a moment he did not weigh the judgment of an entire future. In short, his course of action possessed nothing but the appearance or outward appearance of honesty.
To his other weaknesses de la Gardie also added the contemptible one of showing himself proud and haughty in prosperity, but cowardly and cowering in the hour of adversity, and he ended by becoming unhappy and superstitious.
Without apparently getting involved in the Council's disputes, after his arrival in Sweden, Karl Gustav spent most of the nearly two years at Stegeborg Castle with his father. He had not been able to win any more certain promises from Kristina than those he already gotten before his departure for the army. It seemed on her part no longer to be love, but only respect, which attached her to Karl Gustav, for the more insistent he was, the more restrained she seemed.
In the summer of 1647, she had Karl Gustav told through Bishop Johannes Matthiæ that she wanted to send him as generalissimo to the army the following spring. Karl Gustav replied through the same that if the Queen allowed him to return to the army, he wished to go there sooner than later and already in the autumn. The Queen let him know again that if he wanted to retire in the autumn, she would not be against it, but that in that event he would have to be content with the same service he had before, the service of colonel.
We know three conversations that the young Count Palatine had from time to time with Kristina, which to some extent shed light on their mutual relations. In the first [on August 10], which the Queen herself demanded, she asked Karl Gustav if his father had given his consent to his decision to go to war so hastily. When he gave an affirmative answer and sought to suggest something about marriage, she skillfully averted all questions about it and had nothing to add but her good wishes for the impending journey, after which they parted.
Karl Gustav was informed two days after this by General de la Gardie that the Queen had taken the decision of his hasty departure ungraciously, that she had expressed what she well perceived was the Prince's intention only to thereby induce her to a definite answer concerning the marriage, but that if he persisted in his decision, and if he now went out to a place unworthy of him in the army, as no higher place was currently free, any further question about the same would lapse and the whole matter would be considered dead.
Karl Gustav, upset about this, requested Johannes Matthiæ to apologise to the Queen and to persuade her that his intention with the hasty departure for the war was only to soon make himself more worthy of the Fatherland and its ruler, and that he only wanted her consent or advice. On this matter the Bishop was twice with the Queen, but she replied that she could not leave any advice, that the Prince himself would be the smith of his own luck, but that he would be able to remember what she had said if he went out in this way in the war.
Then she let it be understood that she had completely given up on marriage. This certainly caused Karl Gustav some serious trouble, but he decided to speak by mouth with the Queen in Matthiæ's presence. This second conversation occurred between the sermons on a day of prayer. At first the Queen showed great coldness. When, with the submission of a knight in love, he placed his fate in her hand, she dropped her animosity, became gracious again, and Karl Gustav remained in Stockholm over the winter, awaiting what she wanted to do for his welfare.
_-_Nationalmuseum_-_18075.tif.jpg)
Above: Kristina.
Above: Karl Gustav.
No comments:
Post a Comment