Source:
En fransk bok om drottning Kristina, article written by Anna Levertin for Hufvudstadsbladet, issue 181, page 2, issue of Thursday, July 10, 1930; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)
Hufvudstadsbladet, 10.07.1930 no 181, s. 2 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1832543 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot
.jpeg)
~2.jpeg)
The article:
En fransk bok om
drottning Kristina.
Det välkända förlaget Flammarion i Paris utger sedan flera år tillbaka en berättelseserie som heter „Deras kärlek” och som behandlar kända historiska och konstnärliga personligheters kärleksliv.
Serien inleddes — ära den som äras bör — med „La vie amoureuse de Vénus”, framställt av Francis de Miomandre. Sedermera ha utkommit Ninon de Lenclos av Fernand Noziére, Pierre de Ronsard av Pierre de Nolhac, Casanova av Maurice Rostand, Madame du Barry och Madame Tallien av Paul Revoux, Madame de Pompadour av Marcelle Tinayre, Oscar Wilde av Lucie Delarue-Mardrus, Elisabeth av England och Balsac av J. H. Rosny, Katharina II av prinsessan Murat m. fl.
Att en sådan serie har stor framgång i ett land som Frankrike är ej att undra på — kärlekslivet har icke detroniserats här utan anses ännu som den främsta faktorn i den mänskliga tillvaron — i synnerhet som de trevligt utstyrda små böckerna, vilkas titelblad bär den gemensamma rubriken „La vie amoureuse de ....” äro skrivna endast av goda pennor.
Den stora framgång som prinsessan Murat rönte med sin Katharina har gjort att förlaget ivrigt uppmanat henne att behandla någon annan kunglig personlighets kärlekssaga. Hennes val föll då på drottning Kristina, dels därför att allt som rör Sverige intresserar henne på det högsta, dels därför att denna drottnings levnadssaga verkligen är en av de mest egendomliga i historien. Detta att en envåldshärskarinna i det stora och mäktiga rike, som Sverige då var, av eget skön i sin bästa ålder lämnade tronen för att lik en Ibsenisk hjältinna „leva sitt liv”, är något enastående i världshistorien. Att hon omgav sig med författare och konstnärer från Frankrike och att hon övergick till katolicismen har för den franska författarinnan haft stor dragningskraft. Dessutom var prinsessan Murats stamfader, hertig Henri av Rohan, chef för kalvinisterna i Frankrike, god vän med Gustaf Adolf och ett giftermål var till och med påtänkt mellan honom och den svenske konungens syster, Katharina. — Detta och mycket annat berättade mig prinsessan Murat, när hon tog emot mig i sitt vackra hem och gav mig boken, som då förelåg i korrektur, men som utkommer i dagarna.
Prinsessan tillhör en släkt med stolta traditioner både på fädernet och genom giftermål, och ehuru hon tillbringat hela sin ungdom i den medeltida borgen Josselin i Bretagne, som varit i släktesn [sic] ägo oavbrutet sedan 1400-talet, är hon en ytterst modern företeelse, och hennes salonger uppvisa även en angenäm blandning av gammalt och nytt: Porträtt av Madame de Montespan av Mignard, Marie Leczinska av Tocque, du Barry av Vigée-Lebrun, en pennteckning av familjen Murat tillskriven David häng sida om sida med dukar av Sargent, av Picasso, av van Dongen, av Marie Laurencin och en magnifik gammal brons, framställande den store Condé har till granne en byst av Rodin, föreställande prinsessans far samt är flankerad av skulpturer av Pompon och Maillol.
Och vid sidan av „Scener ur framtidens liv” av Georges Duhamel och Paul Morands „New-York” ligga strödda magnifika gamla böcker i kalvskinnsband, förskrivande sig från sextonhundratalet, som berätta drottning Kristinas levnadssaga. Prinsessan Murat har länge arbetat på boken och gjort forskningar i ett flertal bibliotek.
Ehuru stödd på källskrifter är det en ytterst modern bild hon ger av denna drottning från sextonhundratalets Sverige. „Boken går illa ihop med vår barnaföreställning om den stygga drottning Kristina, som hade „gunstlingar”, som lämnade Sverige vid tjugonio års ålder [sic] och som avsvor den tro för vilken hennes fader givit sitt liv”.
Bokens titel är „La vie amoureuse de Christine de Suède” och underrubriken lyder „La reine Andr*gyne”.
I en tudelning av drottningens psykiska och fysiska väsen liksom i hennes härstamning från Vasar och Brandenburgare ser prinsessan som en äkta Freud-discipel förklaringen till hennes skiftande levnadssaga.
Författarinnan påvisar hurusom hennes underliga uppfostran ej heller bidrog att göra henne harmonisk. Den dystra tiden hos modern, som klädde sina gemak, sina dvärgar och narrar i svart samt hängde hjältekonungens hjärta över sin alkov i ett gyllene skrin, var ej lugnande för ett nervöst barn, och detta var ej heller det övermått av grekisk och romersk litteratur som hennes lärare meddelade henne. När så hennes religiösa känsla tidigt försvann, kanske genom en alltför drastisk påskpredikan om helvetets fasor, så stod hon som envåldsdrottning, en ensam adertonårs flicka, vilken kunde tillfredsställa alla sina infall och dansen begynte!
Författarinnan ger goda porträtt av den vackra Ebba Sparre, av den kvicke Magnus de la Gardie, vilkens familj stammade från Gascogne [sic], av den milde filosofen Descartes, som åtlydde drottningens uppmaning, att skriva såväl ett balettdivertissement som en komedi på vers, kallad Parthenie, som spelades på slottet med stor framgång av Kristina själv, Ebba Sparre och Magnus de la Gardie [sic]. Författarinnan visar också vilket välde hennes franske läkare abbé Bourdelot fick över henne. Han botade hennes hälsa, men genom sin vantro och sitt raljeri drev han henne bort från sina plikter. Samma roll spelade alla de utländska sändebud, som kretsade kring Kristina för att genom smicker tillskansa sig fördelar för egen del och för sina respektive länder. — Man inser när man läser den lilla boken vilken stormaktsställning Sverige då intog. — Av alla utlänningar var den franske ambassadören Charnut [sic] den renhårigaste, han ville drottningens verkliga väl.
Missnöjet mot drottningens leverne och hennes slöseri utbredde sig i landet, och där liksom utomlands utkom en mängd pamfletter om henne. Hennes undersåtar misstrodde henne och själv trivdes hon ej med svenskarna, vilka hon fann tråkiga och okunniga. Och tanken att lämna kronan tog i hennes själ allt fastare form.
Kanske var det den pamflett, som utkom under titeln „Den store Cyrus” och som smugits in i hennes sovgemak, som kom bägaren att rinna över. I densamma förekom en viss Cléobuline, som Kristina igenkände såsom identisk med sig själv och vars andliga och kroppsliga svagheter förlöjligades. Hon insåg att det måste ha varit de la Gardie som prisgivit henne, och gunstlingen förvisades genast från hovet [sic]. I det brev, som hon skrev till den franske ambassadören, och som verkligen är nobelt i tonen, säger hon bland annat: att denna fantasi sysselsatt henne mycket, och att hon först sedan hon tänkt på den i åtta år sätter den i verket. Vidare, att denna hennes handling ej kan dömas efter gängse maximer .... att han ej skulle vara orolig för hennes skull, ty hon är i säkerhet och att hennes lycka icke är beroende av makten.
Drottningens filosofiska läggning hindrade henne ej för att ha sinne för realiteter. Hon lät packa in sina ägodelar rubb och stubb. De hade till största delen inköpts för allmänna medel såsom tavlor av Veronese, Raphael, Tizian, underbara gobelänger, smycken, silver, ja till och med sin säng och sina kökskärl.
Hon lämnade efter sig en skuld om tio miljoner kronor, en summa så enorm på den tiden att den bragte riket till ruinens brant. Dessutom försäkrade hon sig om en ränta om nära en miljon genom avkastningen från delar av Pommern, öarna Gotland, m. fl. svenska besittningar. —
Därjämte fordrade hon, och erhöll suverän höghetsrätt över sina uppvaktande och sina tjänare. Hon använde sig också av den i största utsträckning. Monaldesc[h]i betraktade hon såsom hörande till de sina som hon hade rätt att döda. Voltaire skrev om detta mord: „Det var icke en drottning som straffade en undersåte, utan en kvinna som slutade ett galant äventyr med ett mord.”
Så får man läsa om drottningens fantastiska färd genom Europa, föga uppbygglig i sanning. Hon sover i tarvliga värdshus och blandar sig med marknadsfolket, och dock pockar hon ständigt på att bli mottagen, som det anstod en furstinna. Kristinas mångåriga vistelse i den eviga staden går prinsessan hastigt förbi, hon dröjer endast vid hennes förhållande till kardinal Azzolini, vilken enligt författarinnan var Kristinas verkliga kärlek. Det var i hans armar hon drog sin sista suck med orden: „Jag tackar dig min Gud att den nåden blivit mig beskärd att inse sanningen och att ha blivit förd in på frälsningens väg.” [sic]
Boken om Kristina ingår i serien „Deras kärlek”, det bör man icke glömma — och det tillåter författaren oss icke heller att glömma! Hon vill förklara drottningens karaktär och framvisa hurusom denna trots sin upplösta moral dock var en personlighet, vilkens mod, sanningskärlek och intelligens man måste beundra.
Bland de många episoder som framdragas vill jag återgiva en som verkligen är värd att uppmärksammas. Den är den skrivelse som kardinal Azzolini sänder till den påvliga nuntien i Warschau, där Kristina, som nu överskridit de fyratio, på hans uppmaning söker den lediga polska tronen. — I Italien önskade man bli henne kvitt och på samma gång draga fördel av hennes ställning.
Kardinalen uppmanar nuntien att på allt sätt gynna denna plan. Han ber honom framhålla att om polackerna fruktade att Kristina ej skall skänka landet arvingar så är detta hopp dock ingalunda uteslutet.
„La vie amoureuse de Christine de Suède[”] innehåller flera intressanta brev av drottningens hand samt detaljer som klarlägga hennes karaktär. Rytmen i boken, liksom stilen är så pass gallisk att man har svårt att se det svenska sextonhundratalshovet i denna belysning. Men de stora undantagen ha intet begränsat fosterland, och så som Kristina framställes blir hon en senfödd renässansfigur med sina hjärterötter i Italien.
Anna Levertin.
English translation (my own):
A French book about
Queen Kristina.
The well-known publisher Flammarion in Paris has been publishing a series of stories called "Their Love" for several years now, which deals with the love lives of famous historical and artistic figures.
The series began — honour to whom honour is due — with "La vie amoureuse de Vénus", produced by Francis de Miomandre. Since then, Ninon de l'Enclos by Fernand Nozière, Pierre de Ronsard by Pierre de Nolhac, Casanova by Maurice Rostand, Madame du Barry and Madame Tallien by Paul Revoux, Madame de Pompadour by Marcelle Tinayre, Oscar Wilde by Lucie Delarue-Mardrus, Elizabeth of England and Balzac by J. H. Rosny, Catherine II by Princesse Murat, and others have been published.
That such a series is so successful in a country like France is not surprising — love life has not been dethroned here, but is still considered the most important factor in human existence — especially as the nicely decorated little books, whose title pages bear the common title "La vie amoureuse de ....", are written only by good pens.
The great success that Princesse Murat had with her Catherine has led the publisher to eagerly urge her to treat the love story of another royal personality. Her choice then fell on Queen Kristina, partly because everything that concerns Sweden interests her in the highest degree, and partly because this Queen's life story is truly one of the most peculiar in history. The fact that an absolute ruler in the great and powerful kingdom that Sweden was at that time, of her own free will, in her prime, left the throne to "live her life" like an Ibsenian heroine, is something unique in world history. The fact that she surrounded herself with writers and artists from France and that she converted to Catholicism had a great appeal for the French author. In addition, Princess Murat's ancestor, Duke Henri of Rohan, head of the Calvinists in France, was a good friend of Gustav Adolf and a marriage was even planned between him and the Swedish King's sister, Katarina. — This and much more was told to me by Princesse Murat when she received me in her beautiful home and gave me the book, which was then in proofreading, but which is being published in days.
La Princesse belongs to a family with proud traditions both on her father's side and through marriage, and although she spent her entire youth in the medieval castle of Josselin in Brittany, which has been in the family's possession continuously since the 15th century, she is an extremely modern phenomenon, and her salons also display a pleasant mixture of old and new: Portraits of Madame de Montespan by Mignard, Marie Leczinska by Tocque, du Barry by Vigée-Lebrun, a pencil drawing of the Murat family attributed to David hang side by side with canvases by Sargent, by Picasso, by van Dongen, by Marie Laurencin and a magnificent old bronze, depicting the great Condé, is flanked by a bust by Rodin, depicting la Princesse's father, and is flanked by sculptures by Pompon and Maillol.
And next to "Scènes de la vie future" by Georges Duhamel and Paul Morand's "New York" lie magnificent old books in calfskin bindings, dating from the 17th century, which tell the story of Queen Kristina's life. Princesse Murat has been working on the book for a long time and has done research in several libraries.
Although based on source writings, it is an extremely modern picture she gives of this queen from seventeenth-century Sweden. "The book does not fit well with our childhood idea of the naughty Queen Kristina, who had 'favourites', who left Sweden at the age of twenty-nine [sic] and who abjured the faith for which her father had given his life".
The title of the book is "La vie amoureuse de Christine de Suède", and the subtitle is "La reine Andr*gyne".
In a dichotomy of the Queen's mental and physical makeup, as well as in her lineage from Vasas and Brandenburgers, la Princesse, as a true disciple of Freud, sees the explanation for her shifting life story.
The author shows how her strange upbringing did not contribute to making her harmonious either. The gloomy time with her mother, who dressed her chambers, her dwarfs and buffoons in black and hung the heart of the hero king over her alcove in a golden casket, were not soothing for a nervous child, and neither was the excess of Greek and Roman literature that her teachers introduced to her. When her religious feeling disappeared early, perhaps through an overly drastic Easter sermon about the horrors of Hell, she stood as an absolute queen, a lonely eighteen year old girl who could satisfy her every whim, and the dance began!
The author gives good portraits of the beautiful Ebba Sparre, of the witty Magnus de la Gardie, whose family came from Gascony [sic], of the gentle philosopher Descartes, who obeyed the Queen's call to write both a ballet divertissement and a comedy in verse, called Parthénie, which was performed at the castle with great success by Kristina herself, Ebba Sparre and Magnus de la Gardie [sic]. The author also shows what power her French physician, the abbé Bourdelot, had over her. He cured her health, but through his unbelief and his taunting he drove her away from her duties. The same role was played by all the foreign envoys who circled around Kristina in order to obtain benefits for themselves and their respective countries through flattery. — When one reads the little book, one realises what a great power position Sweden then occupied. — Of all the foreigners, the French ambassador Chanut was the most pure-hearted, he wanted the Queen's true well-being.
Discontent with the Queen's lifestyle and her extravagance spread throughout the country, and there, as well as abroad, a multitude of pamphlets were published about her. Her subjects distrusted her, and she herself did not like the Swedes, whom she found boring and ignorant. And the idea of quitting the crown took on an ever firmer form in her soul.
Perhaps it was the pamphlet, which was published under the title "The Great Cyrus" and which was smuggled into her bedroom, that made the cup run over. In it appeared a certain Cléobuline, whom Kristina recognised as identical with herself and whose mental and physical weaknesses were ridiculed. She realised that it must have been de la Gardie who had betrayed her, and the favourite was immediately expelled from court [sic]. In the letter which she wrote to the French ambassador, which is truly noble in tone, she says, among other things: that this fantasy occupied her a great deal, and that she only put it into practice after having thought about it for eight years. Furthermore, that this act of hers cannot be judged by common maxims .... that he should not be anxious for her, because she is safe and that her happiness does not depend on power.
The Queen's philosophical disposition did not prevent her from having a sense of reality. She had her belongings packed up neatly. They had been mostly purchased with public funds, such as paintings by Veronese, Raphael, Titian, wonderful tapestries, jewelry, silver, and even her bed and kitchen utensils.
She left behind a debt of ten million kronor, a sum so enormous at the time that it brought the kingdom to the brink of ruin. In addition, she secured an interest of nearly a million through the yield from parts of Pomerania, the islands of Gotland, and other Swedish possessions. —
She also demanded and received sovereign authority over her courtiers and servants. She also used it to the greatest extent. She considered Monaldeschi as one of her own whom she had the right to kill. Voltaire wrote of this murder: "It was not a queen who punished a subject, but a woman who ended a gallant adventure with a murder."
Thus we read about the Queen's fantastic journey through Europe, which was not very edifying in truth. She slept in shabby inns and mixed with the market people, and yet she constantly insisted on being received, as befitted a princess. Kristina's many years of stay in the Eternal City passed quickly by the princess, she only lingered on her relationship with Cardinal Azzolino, who, according to the author, was Kristina's true love. It was in his arms that she drew her last sigh with the words: "I thank You, my God, that the grace has been granted me to realise the truth and to have been led onto the path of salvation." [sic]
The book about Kristina is part of the series "Their Love", we should not forget that — and the author does not allow us to forget it either! She wants to explain the Queen's character and show how, despite her dissolute morals, she was a personality whose courage, love of truth, and intelligence must be admired.
Among the many episodes that are brought forward, I would like to cite one that is truly worthy of attention. It is the letter that Cardinal Azzolino sends to the papal nuncio in Warsaw, where Kristina, now over forty, is seeking the vacant Polish throne at his request. — In Italy they wanted to get rid of her and at the same time take advantage of her position.
The Cardinal urges the nuncio to support this plan in every way. He asks him to point out that if the Poles feared that Kristina would not give the country heirs, this hope is by no means excluded.
"La vie amoureuse de Christine de Suède" contains several interesting letters from the Queen's hand and details that clarify her character. The rhythm of the book, as well as the style, is so Gallic that it is difficult to see the Swedish court of the seventeenth century in this light. But the major exceptions have no limited homeland, and as Kristina is portrayed, she becomes a late-born Renaissance figure with her heart-roots in Italy.
Anna Levertin.
No comments:
Post a Comment