Source:
Ännu en bok om drottning Kristina: Princesse Murat: La vie Amoureuse de Christine de Suède, review written by Gurli Sevón-Rosenbröijer for Astra: årgång XII, pages 345 to 346, issue of August 1, 1930; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)
Astra, 01.08.1930 no 16, s. 345-346 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/732506 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot
The review:
Ännu en bok om drottning Kristina:
Princesse Murat: La vie Amoureuse de Christine de Suède
Förlaget Flammarions omtyckta serie »Leurs amours» har utökats med ett nytt verk av prinsessan Murat, författarinna till det talangfulla arbetet om la Grande Catherine. Framgång uppmuntrar och prinsessan Murat har inte varit rädd för att den här gången ta itu med en av de mest omskrivna, mest gåtfulla kvinnor, som väckt uppseende på historiens jättescen. Boken är rolig även om den inte kommer med några häpnadsväckande nyheter. Ämnet är för övrigt så saftigt att knappast ens den torraste läroboksförfattare skulle lyckas förvanska det.
Tillsammans med konung Gustav Adolf och hans bildsköna gemål, Maria Eleonora, gick hela Sverige under hösten 1626 och väntade på att en arvprins skulle födas. Den 8 december var den stora stunden inne och barnet drog in i kungaborgen under pomp och ståt och i övrigt under samma plåga och möda som alla andra barn. Angelägen om att vara Hans Majestät till behag rusade man så snart det bruna och ludna byltet upphävt sitt första starka skrik, till konungen och lyckönskade honom till hans sons födelse. Det undersåtliga nitet hade slarvat i väg. Konungen tog dock det fatala misstaget med gott humör. »Hon får ett gott huvud», sade hon, »hon lurade oss allesammans». Den förutsägelsen skulle slå in till en grad som den höge fadern aldrig kunnat drömma om. På ett alldeles annat sätt reagerade modern, som i barnet endast sett ett uppfyllande av den avgudade makens önskan om en arvtagare. I Maria Eleonoras hjärta flammade en enda lidelse, så stark att den förbrände alla andra känslor, det var kärleken till Gustaf Adolf. Moderskärlek var för henne ett okänt begrepp, hon ville helst inte se för sina ögon denna fula varelse, vars blotta ankomst till världen måste ha varit en missräkning för hennes älskare.
Konungen, som kände sin hustru och älskade sin dotter, tog själv hennes uppfostran om hand och föreskrev att hon i allt skulle handledas som en pojke. Denne förutseende man ville rätta naturens misstag och skydda Sveriges rike för följderna därav. Han tog den lilla ungen med på sina resor, förtjustes när hon klappade i händerna åt kanonernas salut och kunde icke återhålla strömmande tårar när han för sista gången lyfte sin tvååriga dotter [sic] i sina armar före avresan till Tyskland. Under kriget hinner han följa med hennes studier och ännu aftonen före Lützen [sic] skriver han till sin bästa vän Axel Oxenstierna och ber denne undandraga prinsessan moderns inflytande i händelse av en olycka. Denna uppmaning var sannerligen nödvändig, ty i sin vansinniga sorg över makens död hade Maria Eleonora kommit ihåg att hon hade ett levande minne av honom i Kristina, och hon hade tvingat det arma barnet att stänga in sig tillsammans med henne i den med svarta draperier förtäckta våning där hon sörjde Gustaf Adolf. Från sitt sjunde till sitt tionde år levde flickan i denna mörka atmosfär, som uppfylldes blott av änkedrottningens snyftningar och klagan. Man kan icke förvåna sig om hennes karaktär rönte inflytande av en sådan uppfostran.
Kristinas enda glädje var studierna. Sällan har ett vetgirigare, mer begåvat barn vuxit upp i någon kungaborg. Det dröjde inte länge förrän hon citerades som ett underverk av lärdom i hela Europa. Enligt sin egen uppgift tillbringade hon ända till tolv timmar om dagen med ansträngande studier och sov — tre timmar. Mat, dryck och kläder intresserade henne knappast alls, vilda ritter så mycket mera. De vördnadsvärda riksråden, som ansvarade för hennes uppfostran, hade inte lätta dagar och snart nog lät hon dem känna av att hon var drottningen. Den unga flickan hade auktoritet och lärde sig tidigt att befalla.
Den vilda flickan, som älskade att klä sig som en pojke, hade till lekkamrat sin kusin, Karl Gustaf, och mellan de båda barnen rådde en vänskap, som från gossens sida snart övergick till en varmare känsla. Han påminde henne ideligen om ett gammalt löfte att hon skulle bli hans hustru, men ju äldre hon blev desto mindre hågad var hon att inlösa ett sådant barnsligt löfte. Tvärtom visade hon en allt starkare motvilja mot äktenskapet. Underordna sig en man, aldrig! Prinsessan Murat uppehåller sig rätt länge vid Kristinas passionerade vänskap för den vackra Ebba Sparre och citerar de ord drottningen vid denna tid lancerade: »Själen har intet kön.»
I alla fall blev Ebba snart en smula åsidosatt för en man, den lysande Magnus Gabriel de la Gardie, som till och med under en vistelse vid franska hovet fått rykte om sig att vara en av den tidens mest fulländade kavaljerer. Huru bortskämd Kristina än var genom umgänget med de intelligenta och lärda män hon förstått att samla omkring sig och vilka Magnus Gabriel var betydligt underlägsen, blev hon dock alldeles förtrollad av hans bildsköna yttre och hans spirituella konversation. Han lyckades roa henne och huru lärd hon än var, tyckte hon om att bli road. Han fick henne att skratta högt med sin löjliga imitation av riksråd och andra vördnadsbjudande herrar och han var bedårande att se på. Kristina flirtade med honom och slösade oförtjänta gunstbevis på honom precis som förälskade män och kvinnor gjort i alla tider. Den blonde Magnus Gabriel fjädrade sig och hoppades på mera än flirt. Men hans hopp kom på skam, Kristina behöll huvudet kallt, om också med svårighet, och troligen för att undvika ett nederlag i manliga armar sände hon gunstlingen i spetsen för en beskickning till Frankrike. Denna seger kostade henne själv bittra tårar och först när hon var säker på att ha övervunnit frestelsen att kyssa hans röda läppar kallade hon honom tillbaka och gifte bort honom med sin kusin Maria Euphrosyne.
Ständigt och jämt pinade riksråden Kristina med äktenskapsfrågan. Till och med hennes gamla religionslärare Johannes Matthiae sändes till henne för att förehålla henne den skyldighet hon hade att sätta barn i världen. Kristina blev slutligen otålig och förklarade på det bestämdaste, att hon aldrig skulle gifta sig. »Skälet härför förtiger jag och vill endast säga eder, att mitt sinne ej är sådant.« För att lösa barnfrågan föreslog hon att Karl Gustaf skulle bli tronföljare och genomdrev med sin kända energi detta impopulära förslag.
Allt detta bråk, den omöjliga ekonomiska situationen — Kristina var en slöserska av kungliga mått — de sociala stridigheterna, det kalla landet, som Kristina egentligen aldrig älskat, allt gjorde att hon började längta efter att slippa hela eländet och bli en »fri människa». Prinsessan Murat har naturligt nog icke ingått på någon analys av drottningens förhållande till sitt folk, detta folk som dottern aldrig lärde sig förstå på samma sätt som hennes store fader gjort det. För Kristina tedde sig de kärva svenskarna som okunniga bönder och jämförelsen mellan dem och de lärda utlänningar hon inkallade utföll alltid till de senares fördel. Kristina älskade glans och prakt. Redan som barn avskydde hon de torra predikningarna i de nakna kyrkorna och bragte den stackars Matthiae till förtvivlan med sina fyndigt formulerade frågor. De män hon mest beundrade voro katoliker. Till och med Descartes, tvivlaren, var en rättrogen kyrkans son. På det hållet gavs det svar, där fanns stämning, prakt och lärdom. Och Rom dröjde icke att sända sina bästa jägare för att fånga sådant högvilt. Visserligen ställde Kristina också till jesuiterna så snärjande frågor att kyrkan ofta förtvivlade om detta får, men hennes beslut var fattat fastän hon roade sig med att leka. Hon visste mycket väl vad hennes religionsförändring betydde för hela den katolska världen.
Drottningens avsägelse av kronan skedde under pomp och ståt. Kristina var icke den, som ställde sitt ljus under ena skäppo. Hennes sista tal till ständerna var så lysande att tårarna trillade utför böndernas barkade kinder. Hon var också upprörd själv, den 28 åriga furstinnan [sic], som avsade sig ett helt rike för att bli en fri människa. Men mycket snart glömde hon sin rörelse för njutningen att kunna följa alla sina infall. Under resan från Sverige lät hon klippa sitt praktfulla hår, klädde sig som en man, sjöng skabrösa visor, tog in på illa beryktade vårdshus och gjorde sin kur för en massa vackra flickor. Överallt väckte hon ett ofantligt uppseende och efter hennes offentliga övergång till katolicismen liknade hennes resa till Rom mest ett glänsande triumftåg. Hela Europa sysselsatte sig med hennes göranden och låtanden, vilket var alldeles i Kristinas smak. Prinsessan Murat berättar rätt utförligt om hennes kända äventyr i Frankrike och påpekar kanske onödigt mycket hennes lidelsefulla känslor för flere vackra kvinnor hon mötte på sin väg. Till och med blev hon förtjust i Ninon. Inför Kristinas privatliv under dessa år vill man inte gärna tänka på vad hennes fader, den ädle Gustav Adolf, skulle tänkt därom.
Monaldeschi-dramat i Fontainebleau behandlas utförligt och kommer författarinnan att fälla följande omdöme: »Dessa perversa kvinnor, lockade av artificiella paradis, äro oftare blodtörstiga än andra kvinnor. Sällan mottagliga för medlidande ha de mindre känslighet och söka ofta en njutning i hämnden.»
I en bok, som heter La vie Amoureuse de Christine de Suède, måste naturligtvis det egendomliga kärleksäventyret med kardinal Azzolino inta en betydande plats. Att Kristina verkligen var hans älskarinna har prinsessan Murat lika litet som någon annan av de oräkneliga biograferna kunnat bevisa, men tydligt är att hon tror det. I alla händelser hade Kristina funnit sin herre och i hennes dyrkan finner man något av moderns allt uppslukande lidelse för Gustaf Adolf. Denna själviska och kalla kvinna, som aldrig kunnat göra något för andra, hon glömmer helt sitt jag för denne man. »Jag vill leva och dö som Er slav» skriver hon till honom. Och försvunnen är hennes orimliga stolthet då hon skriver: »I förhållande till mig är Ni allsmäktig, och huru Ni än finner för gott att behandla mig skall jag aldrig klaga.» Det finnes tusen bevis på Kristinas ytlighet och obeständighet, men nitton år efter sin bekantskap med Azzolino skriver hon: »Han är mig kärare än mitt liv; han förmår allt hos mig.» Genom livets stormiga bränningar har drottning Kristina seglat sin farkost mot kärlekens och ödmjukhetens hamn. Vilket sublimt slut på ett så stort människoöde. Enligt mitt anspråkslösa omdöme har prinsessan Murat icke förstått att ge slutet av sin bok den glans som ämnet är värt. Kristina, äventyrens drottning, den stolta självkära ärelystna Kristina — lugn och stilla på dödsbädden med blicken följande den älskade, som natt och dag vakar över henne, finnes det en bild, mer värd en stor författares penna? I denna drottnings själsutveckling har kärleken ännu en gång visat sin underbara makt över människorna.
Gurli Sevón-Rosenbröijer.
English translation (my own):
Yet another book about Queen Kristina:
Princesse Murat: La vie Amoureuse de Christine de Suède
The publisher Flammarion's popular series "Leurs amours" has been expanded with a new work by Princesse Murat, author of the talented work on la Grande Catherine. Success is encouraging and Princesse Murat has not been afraid to tackle this time one of the most talked about, most enigmatic women who has caused a stir on the giant stage of history. The book is amusing, even if it does not come with any astonishing news. The subject is, moreover, so juicy that even the driest textbook author would hardly manage to distort it.
Together with King Gustav Adolf and his beautiful wife, Maria Eleonora, all of Sweden went through the autumn of 1626, waiting for a hereditary prince to be born. On December 8 the great moment arrived, and the child entered the royal castle amidst pomp and circumstance, and otherwise under the same pain and toil as all other children. Eager to please His Majesty, as soon as the brown and hairy bundle had stopped its first loud cry, people rushed to the King and congratulated him on the birth of his son. The submissive zeal had gone astray. However, the King took the fatal mistake in good humour. "She will have a good head", she said, "she has fooled us all". That prediction would come true to a degree that the noble father could never have dreamed of.
The mother, who saw in the child only a fulfillment of her idolised husband's wish for an heir, reacted in a completely different way. In Maria Eleonora's heart burned one single passion, so strong that it burned away all other feelings: it was her love for Gustav Adolf. Motherly love was an unknown concept to her, she would rather not see before her eyes this ugly creature whose mere arrival into the world must have been a misfortune for her lover.
The King, who knew his wife and loved his daughter, took charge of her upbringing himself and prescribed that she should be taught in everything like a boy. This farsighted man wanted to correct nature's mistake and protect the kingdom of Sweden from its consequences. He took the little child with him on his travels, was delighted when she clapped her hands at the cannon salute, and could not hold back tears when he lifted his two year old daughter [sic] in his arms for the last time before leaving for Germany. During the war he managed to follow her studies, and the evening before Lützen [sic] he wrote to his best friend Axel Oxenstierna and asked him to remove the influence of the princess's mother in the event of a misfortune. This request was truly necessary, because in her insane grief over her husband's death, Maria Eleonora had remembered that she had a living memory of him in Kristina, and she had forced the poor child to sequester herself together with her in the black-draped room where she mourned Gustav Adolf. From her seventh to her tenth year the girl lived in this dark atmosphere, which was filled only by the sobs and lamentations of the Dowager Queen. It is not surprising if her character was influenced by such an upbringing.
Kristina's only joy was her studies. Seldom has a more inquisitive, more gifted child grown up in any royal castle. It was not long before she was cited as a miracle of learning throughout Europe. According to her own account, she spent up to twelve hours a day in strenuous studies and slept — three hours. Food, drink and clothing hardly interested her at all, wild rides much more. The venerable councilmen of the realm, who were responsible for her upbringing, did not have easy days, and soon enough she let them know that she was the Queen. The young girl had authority and learned early to command.
The wild girl, who loved to dress like a boy, had as a playmate her cousin, Karl Gustav, and between the two children there was a friendship which, on the boy's part, soon turned into a warmer feeling. He constantly reminded her of an old promise that she would become his wife, but the older she became, the less she was willing to fulfill such a childish promise. On the contrary, she showed an increasingly strong aversion to marriage. Submit herself to a man, never! Princesse Murat dwells at length on Kristina's passionate friendship for the beautiful Ebba Sparre and quotes the words the Queen uttered at this time: "The soul is not of any sex."
In any case, Ebba soon became somewhat supplanted by a man, the brilliant Magnus Gabriel de la Gardie, who, even during a stay at the French court, gained a reputation as one of the most accomplished cavaliers of the time. However spoiled Kristina was by the association with the intelligent and learned men she had managed to gather around her and whom Magnus Gabriel was considerably inferior to, she was nevertheless completely enchanted by his picturesque appearance and his witty conversation. He managed to amuse her, and however learned she was, she liked to be amused. He made her laugh out loud at his ridiculous imitation of councilmen and other awe-inspiring gentlemen, and he was adorable to look at. Kristina flirted with him and lavished undeserved favours on him just as men and women in love have done in all times. The blond Magnus Gabriel was showing off and hoping for more than flirtation. But his hopes were dashed, Kristina kept her cool, if with difficulty, and, probably to avoid defeat in male arms, she sent her favourite at the head of an embassy to France. This victory cost her bitter tears, and only when she was sure she had overcome the temptation to kiss his red lips did she call him back and marry him to her cousin Marie Euphrosyne.
The councilmen constantly tormented Kristina with the question of marriage. Even her old religious teacher, Johannes Matthiæ, was sent to her to remind her of her obligation to bring children into the world. Kristina finally became impatient and declared most firmly that she would never marry. "I will not give the reason for this and only want to tell you that my mind is not of that nature." To solve the question of children, she proposed that Karl Gustav should become heir to the throne, and with her well-known energy she pushed through this unpopular proposal.
All this trouble, the impossible financial situation — Kristina was a spendthrift of royal proportions — the social strife, the cold country, which Kristina never really loved, all made her begin to long to escape all the misery and become a "free person". Princess Murat has naturally not entered into any analysis of the Queen's relationship to her people, this people whom her daughter never learned to understand in the same way that her great father had done. To Kristina, the harsh Swedes seemed like ignorant peasants, and the comparison between them and the learned foreigners she summoned always turned out in the latter's favour. Kristina loved splendour. Even as a child, she detested the dry sermons in the bare churches and drove poor Matthiæ to despair with her ingeniously formulated questions.
The men she admired most were Catholics. Even Descartes, the doubter, was a staunch son of the Church. That was where the answers were given, there was atmosphere, splendour and learning. And Rome did not hesitate to send its best hunters to capture such high game. It is true that Kristina also asked the Jesuits such enticing questions that the Church often despaired of this sheep, but her decision was made, although she amused herself by playing. She knew very well what her change of religion meant for the entire Catholic world.
The Queen's abdication of the crown took place with pomp and circumstance. Kristina was not the one who put her light under a bushel. Her last speech to the Estates was so brilliant that tears rolled down the ruddy cheeks of the peasants. She was also upset herself, the 28 year old princess [sic], who renounced an entire kingdom to become a free person. But very soon she forgot her emotion for the pleasure of being able to follow her every whim. During the journey from Sweden she had her magnificent hair cut, dressed like a man, sang scabrous songs, entered ill-reputed inns, and courted a lot of beautiful girls. She caused an immense sensation everywhere, and after her public conversion to Catholicism her journey to Rome resembled more than a glittering triumphal procession. All of Europe was occupied with her doings and sayings, which was entirely to Kristina's taste. Princesse Murat tells quite extensively about her famous adventures in France and perhaps unnecessarily points out her passionate feelings for several beautiful women she met on her way. She even became fond of Ninon. In view of Kristina's private life during these years, one does not like to think about what her father, the noble Gustav Adolf, would have thought about it.
The Monaldeschi drama at Fontainebleau is discussed in detail, and the author makes the following judgement: "These perverse women, attracted by artificial paradises, are more often bloodthirsty than other women. Rarely susceptible to pity, they have less sensitivity and often seek pleasure in revenge."
In a book called La vie Amoureuse de Christine de Suède, the strange love affair with Cardinal Azzolino must of course occupy a prominent place. That Kristina was really his lover has been proved by Princesse Murat as little as by any other of the countless biographers, but it is clear that she believes it. In any case, Kristina had found her master, and in her adoration one finds something of her mother's all-consuming passion for Gustav Adolf. This selfish and cold woman, who has never been able to do anything for others, completely forgets her ego for this man. "I want to live and die as your slave", she writes to him. And her unreasonable pride has disappeared when she writes: "In relation to me you are omnipotent, and however you see fit to treat me, I shall never complain."
There are a thousand proofs of Kristina's superficiality and inconstancy, but nineteen years after her acquaintance with Azzolino, she writes: "He is dearer to me than my life; he can do anything with me."
Through the stormy waves of life, Queen Kristina has sailed her vessel towards the harbour of love and humility. What a sublime end to such a great human destiny. In my humble opinion, Princesse Murat has not understood how to give the end of her book the brilliance that the subject deserves. Kristina, the queen of adventures, the proud, self-loving, ambitious Kristina — calm and quiet on her deathbed with her gaze following the beloved man who watches over her night and day, is there a picture more worthy of the pen of a great writer? In the development of this Queen's soul, love has once again shown its wonderful power over human beings.
Gurli Sevón-Rosenbröijer.
No comments:
Post a Comment