Ragnar Sjöberg on the late Fredrik Ulrik Wrangel's recently published book on Kristina's first visit to France, in "Åbo Underrättelser" newspaper, year 1930

Source:

Resedrottningen utan krona o. mynt, article written by Ragnar Sjöberg for Åbo Underrättelser, issue 228, page 3, issue of Monday, August 25, 1930; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1719120?term=drottning&term=Kristina&term=Drottning&term=Kristinas&term=drottningen&page=3

Åbo Underrättelser, 25.08.1930 no 228, s. 3 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1719120 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article:

Resedrottningen utan krona o. mynt

Av Ragnar Sjöberg.

KRISTINA AV SVERIGE PRESENTERAD FÖR FRANKRIKE AV I DAG.

—

Det händer verkligen ibland, att även böcker ha sina öden. I dagarna har på det franska förlaget Firmin-Didot & Cie utkommit en vackert illustrerad volym, Première visite de Christine de Suède à la cour de France, försedd med ett företal av Sveriges minister i Paris, greve Ehrensvärd, och i detta fall kan man med gott samvete tillämpa den gamla nötta frasen. Författaren är den numera avlidne paris-svensken greve F. U. Wrangel, lika hemmastadd bland Stockholms som bland Seinestadens kulturminnen, lika god kännare av den franska som den svenska adelns ättartavlor, lika vederhäftig och elegant skribent på gallisk tunga som på eget modersmål. Volymen avhandlar den resa drottning Kristina året 1656 företog till drottning Annas, kardinal Mazarins, Ludvig den fjortondes och de otaliga sköna, fronderande damernas hov i Compiègne, den är skriven på franska och ursprungligen avsedd för en fransk publik men först efter den lärde grevens död har den nått fram till tryckpressarna; däremot finns det sedan länge en svensk översättning.

En liten kvinna med en böjd örnnäsa.

I en av salarna i Palazzo Farnese i Rom sitter en liten kvinna med en majestätisk, böjd örnnäsa och en väldig lockperuk på det rakade huvudet; tårarna rinna utefter kinderna, då och då torkar hon bort dem och betraktar ömt ett porträtt, som hon håller i handen. Man vet inte, om det föreställer den elegante världsmannen och politikern kardinal Azzolino eller Frankrikes unge konung, Ludvig den fjortonde. Båda versionerna ha skäl för sig, ty damen med örnnäsan är drottning Kristina, Sveriges förra drottning, och hela Rom viskar, att kardinalen är hennes älskare, och hela Rom vet, att hon står i begrepp att resa till Frankrike för att undgå pesten, som rasar i den heliga staden.

Drottning Kristina, som ansåg sig höjd över alla kvinnliga svagheter, hade inte för vana att gråta; för övrigt kunde det tyckas, att hon just nu hade mindre anledning därtill än någonsin. Hade hon inte nyss gjort sitt intåg i den heliga staden och mottagits med en glans och ståt och med ett jubel, som sällan fallit på en dödligs lott? Hon var ju ett levande bevis på, att den allena saliggörande kyrkan inom kort skulle segra; ingen som sett den svenske kättarkungens dotter böja knä och kyssa den heliga faderns fiskarring kunde tvivla på den saken.

Men Kristina saknade inte alldeles skäl att känna sig missmodig. Till Rom hade hon kommit som den spanske ministern Pimentels skyddsling onda tungor ville även i detta fall göra gällande, att det rådde ett ännu intimare förhållande mellan de båda; vi veta numera, att ryktet var fullständigt gripet ur luften — men på sista tiden hade hon råkat under franskt inflytande, något som sågs med allt annat än blida ögon av den helige fadern, Alexander den sjunde.

Tankarna virvlade om i Kristinas intensivt arbetande hjärna. Borde hon inte resa upp till Norden och tala med kusinen, den tjocke Karl Gustav? Han hade ju en gång älskat henne, men ändå alltid visat sig vara en resonabel karl. Och var det inte försmädligt att vara drottning utan krona? Neapels kungakrona var ingen dålig ersättning för Vasarnas...

Majestätet från det pestsmittade Rom.

Så bröt pesten ut i Rom, och Kristina beslöt sig för att sätta planen i verket. Hon skulle resa upp till Karl Gustav och pressa ur honom mynt som man pressar saften ur en citron. Hon skulle taga vägen genom Frankrike och tala med kardinal Mazarin, den allsmäktige premiärministern och vinna honom för de neapolitanska planerna. Hon hade redan satt lockbetet på kroken: Ludvig den fjortondes yngre bror, hertigen av Anjou, skulle få bli hennes efterträdare.

Låt oss här förbigå de tusen och en svårigheter den energisprudlande drottningen hade att övervinna innan hon kom i väg. Hon sålde hästar, smycken och möbler, av påven fick hon en gåva på tiotusen guldécus, och en galär, La Padrona, ställdes till hennes förfogande, ty hon hade för avsikt att sjöledes begiva sig till någon fransk Medelhavshamn, förslagsvis Marseille.

Kristina reste med ett följe på åttio personer — hon kom således inte som „en resande student” som den fantasifulla franska författarinnan Arvède Barine uttrycker sig — men inte desto mindre var resan ingen lusttur. En färd med en galär var prövande till och med för sextonhundratalsmänniskornas härdade nerver. Det stank av slavarnas nakna, svettiga kroppar, vart man tog vägen hörde man deras stönanden, rasslet av kedjor och vinandet av slavdrivarnas piskor. Blåste det upp till storm, var man ofta räddningslöst förlorad, ty sjödugliga voro de tunga, klumpiga fartygen minst av allt.

Gustaf Adolf stor, Kristina större.

Det var inga jubelrop som hälsade Kristina vid ankomsten till den stora franska hamnstaden, åtminstone från allmänhetens sida. En hotfull folkmassa samlade sig nere vid kajen och ville hindra det svenska majestätet att landstiga; man visste, att hon kom från det pestsmittade Rom. Men desto artigare var mottagandet från myndigheternas sida, och det betydde säkerligen mest för Kristina.

På dammiga landsvägar ringlar den långa karavanen långsamt framåt. Man rastar i Avignon, den glada påvestaden, där herrarna påstås giva sina hustrur samma frihet, som de fordra för egen räkning. Man gör halt i Montèlimar, där den äktenskapliga troheten, om man får sätta sin lit till samtida källor, är orubblig, och där fruarna ha ända till två dussin telningar — „vare sig detta är en följd av den äktenskapliga troheten eller beroende på någon egendomlighet i jordmån”.

Den 8 september närmade sig den svenska drottningen och hennes svit huvudstaden. Redan tidigt på morgonen voro alla åskådarläktarna fyllda, och folket strömmade i väldiga hopar ut genom stadsporten i hopp att få se en skymt av den ryktbara damen, som avsagt sig en krona. Man fick beväpna sig med tålamod, ty det var redan mörkt när tåget närmade sig. Under dånande kanonsalut, eskorterad av femtontusen man, ridande på ett bländvitt, arabiskt fullblod, klädd i en guldbroderad, scharlakansröd livrock, grå kjol med fransar och galoner, svart, plymagerad hatt på en blond peruk och med en stav i handen gjorde Kristina sitt intåg. Paris' främste ämbetsman, monsieur Vedeau de Grandmont, hälsade henne med orden: „Madame, denne furste (Gustaf Adolf) var mycket stor, dock mindre i och för sig själv än genom eder, han var för eders majestät vad morgonrodnaden är för den lysande stjärna den förebådar, ty den förkunnar för människorna ett ännu mera lysande sken...”

Den gången hade Kristina inte ett ord av kritik. I stället lyfte hon flera gånger på hatten till tecken på sitt välbehag. Så red hon vidare genom rader av flämtande facklor till Notre-Dame, sedan hon på vägen dit hälsats av Henrik den fjärded dotter Henriette, Karl den förstes av England olyckliga gemål.

I Compiègne sammanträffade Kristina äntligen med den unge kung Ludvig och hans mor, drottning Anna. Hon var inte längre den tjusande Anna av Österrike, som Dumas odödliggjort i „De tre musketörerna”. Hon var nu en äldre, fet, liten dam, som inte intresserade sig för annat än hovskvallret. Det enda hon hade kvar från sina glansdagar var de underbart vackra händerna, alltjämt hennes stolthet.

Hittills ha vi endast talat om fester och lysande mottagningar, men som vi påminna oss, hade Kristina en allvarlig avsikt med sin resa. Nu som alltid voro hennes planer dömda att gå upp i rök. Kardinal Mazarin mottog henne artigt och satt i timmar och diskuterade det neapolitanska äventyret med henne. Han hade givetvis inte minsta tanke på att inlåta sig på något så fantastiskt, men smidig som han var, vek han undan, och Kristina visste aldrig var hon hade honom. Först längre fram blev det klart för henne, att hos den franske premiärministern stod intet att vinna.

Kristinas hemresa skedde utan all officiell ståt. Omgiven av några få uppvaktande herrar, färdades hon i snabba dagsmarscher söderut. Då hon stod i begrepp att lämna det gästfria Frankrike, skrev hon ett tacksägelsebrev till kardinalen, där det heter: „Låt mig slippa att uttala de tacksägelser, jag är eder skyldig, och tillåt mig att med dessa rader försäkra eder om, att jag evigt skall bevara minnet av den förbindelse, i vilken jag står till eder”.

English translation (my own):

The itinerant Queen without a crown or coins

By Ragnar Sjöberg.

KRISTINA OF SWEDEN PRESENTED TO THE FRANCE OF TODAY.

—

It really happens sometimes that even books have their fates. Recently, the French publisher Firmin-Didot & Cie has published a beautifully illustrated volume, Première visite de Christine de Suède à la cour de France, with a foreword by Sweden's minister in Paris, Count Ehrensvärd, and in this case one can with good conscience apply the old worn-out phrase. The author is the now deceased Parisian-Swedish Count F. U. Wrangel, equally at home among the cultural monuments of Stockholm as among the Seine city, equally connoisseur of the genealogical tables of the French as well as the Swedish nobility, equally reliable and elegant writer in the Gallic tongue as in his own mother tongue. The volume discusses the journey Queen Kristina made in 1656 to the court of Queen Anne, Cardinal Mazarin, Louis XIV and the countless beautiful Fronde ladies at Compiègne. It is written in French and originally intended for a French audience, but only after the death of the learned Count did it reach the printing presses; however, a Swedish translation has long existed.

A little woman with a hooked, aquiline nose.

In one of the halls of the Palazzo Farnese in Rome sits a little woman with a majestic, hooked, aquiline nose and a huge, curly wig on her shaved head; tears are running down her cheeks, now and then she wipes them away and looks tenderly at a portrait she holds in her hand. It is not known whether it represents the elegant worldly man and politician Cardinal Azzolino or the young king of France, Louis XIV. Both versions have their reasons, for the lady with the hooked, aquiline nose is Queen Kristina, the former queen of Sweden, and all Rome whispers that the cardinal is her lover, and all Rome knows that she is about to travel to France to escape the plague that is raging in the Holy City.

Queen Kristina, who considered herself above all feminine weaknesses, was not in the habit of crying; moreover, it might seem that she had less reason to do so at this moment than ever. Had she not just made her entry into the holy city and been received with a splendour and pomp and with a jubilation that has rarely fallen to the lot of a mortal? She was living proof that the only saving Church would soon triumph; no one who had seen the daughter of the Swedish heretic king bend her knee and kiss the Holy Father's fisherman's ring could doubt that.

But Kristina was not entirely without reason to feel discouraged. She had come to Rome as the protégée of the Spanish minister Pimentel. Evil tongues wanted to assert in this case too that there was an even more intimate relationship between the two; we now know that the rumour was completely taken out of thin air — but as of late she had come under French influence, something which was viewed with anything but kind eyes by the Holy Father, Alexander VII.

Thoughts swirled around in Kristina's intensely working brain. Should she not travel up to the North and talk to her cousin, the fat Karl Gustav? He had once loved her, but he had always shown himself to be a reasonable man. And was it not disgraceful to be a queen without a crown? The royal crown of Naples was no bad substitute for that of the Vasas...

The Majesty from plague-stricken Rome.

Then the plague broke out in Rome, and Kristina decided to put the plan into action. She would travel up to Karl Gustav and squeeze coins out of him like juice from a lemon. She would make her way through France and speak to Cardinal Mazarin, the all-powerful prime minister, and win him over to her Neapolitan plans. She had already set the bait: Louis XIV's younger brother, the Duke of Anjou, would be her successor.

Let us pass over here the thousand and one difficulties the energetic, exuberant Queen had to overcome before she set out. She sold horses, jewelry and furniture, the Pope gave her a gift of ten thousand gold écus, and a galley, La Padrona, was placed at her disposal, for she intended to sail to some French Mediterranean port, perhaps Marseille.

Kristina traveled with a suite of eighty people — she did not come as a "traveling student", as the imaginative French writer Arvède Barine puts it — but nevertheless, the journey was no pleasure trip. A journey on a galley was trying even for the hardened nerves of the people of the seventeenth century. It stank of the naked, sweaty bodies of the slaves; wherever one went one could hear their groans, the rattle of chains and the whine of the slave drivers' whips. If a storm blew up, one was often hopelessly lost, for the heavy, clumsy ships were the least seaworthy of all.

Gustav Adolf is great, Kristina is greater.

There were no cheers that greeted Kristina upon her arrival in the great French port city, at least from the public. A threatening crowd gathered down by the quay and wanted to prevent the Swedish majesty from disembarking; it was known that she came from plague-ridden Rome. But her reception from the authorities was all the more polite, and that certainly meant the most to Kristina.

On dusty country roads the long caravan winds slowly forward. They rest in Avignon, the happy papal city, where the lords are said to give their wives the same freedom that they demand for themselves. They stop at Montèlimar, where marital fidelity, if we may trust contemporary sources, is unwavering, and where the wives have up to two dozen children — "whether this is a consequence of marital fidelity or due to some peculiarity of the soil".

On September 8, the Swedish Queen and her suite approached the capital. Early in the morning, all the stands were filled, and the people poured out in huge crowds through the city gate in the hope of catching a glimpse of the famous lady who had renounced a crown. One had to arm oneself with patience, for it was already dark when the train approached. Under thunderous cannon salutes, escorted by fifteen thousand men, riding a dazzling white, thoroughbred Arabian horse, dressed in a gold-embroidered, scarlet livery, grey skirt with fringes and galloons, black, plumed hat on a blond wig and with a staff in her hand, Kristina made her entrance. The chief official of Paris, Monsieur Vedeau de Grandmont, greeted her with the words: "Madame, this prince (Gustav Adolf) was very great, though less in and for himself than through you; he was to Your Majesty what the morning glow is to the bright star it heralds, for it announces to men an even more brilliant radiance..."

That time Kristina did not have a word of criticism. Instead, she raised her hat several times as a sign of her pleasure. Then she rode on through rows of panting torches to Notre Dame, having been greeted on the way there by Henry IV's daughter Henrietta, the unfortunate wife of Charles I of England.

At Compiègne, Kristina finally met the young King Louis and his mother, Queen Anne. She was no longer the charming Anne of Austria, immortalised by Dumas in "The Three Musketeers". She was now an older, fat, little lady, interested in nothing but court gossip. The only thing she had left from her glory days were her wonderfully beautiful hands, still her pride.

So far we have only spoken of parties and brilliant receptions, but as we recall, Kristina had a serious intention with her journey. Now, as always, her plans were doomed to go up in smoke. Cardinal Mazarin received her politely and sat for hours discussing the Neapolitan adventure with her. He, of course, had not the slightest thought of getting involved in something so fantastical, but, agile as he was, he dodged, and Kristina never knew where she had him. Only later did it become clear to her that there was nothing to be gained with the French prime minister.

Kristina's journey home was without any official pomp. Surrounded by a few courtiers, she traveled in quick day marches towards the south. When she was about to leave hospitable France, she wrote a letter of thanks to the Cardinal, which reads: "Let me not express the thanks I owe you, and allow me to assure you with these lines that I will forever preserve the memory of the relationship in which I stand to you."