Source:
Johan Ekeblad: Hofjunkare hos Drottning Kristina: En personhistorisk studie af Otto Mannerfelt, pages 65 to 75, by Otto Mannerfelt, 1903; courtesy of the Swedish Royal Library (Kungliga biblioteket) via Litteraturbanken.se
The account:
NÅGOT OM SEDER OCH LEFNADSSÄTT I SVERIGE 1649-1655.
Ekeblad anför ett då gängse, nu utdödt ordspråk, som med någon moderation väl kunde sättas som motto på en redogörelse för sederna och lefnadssättet denna tid, och lyder det: »Kriget gör tjufvarne och freden för dem till galgen». Detta ordspråks sanning ligger däruti, att kriget, det långvariga 30-åriga kriget, hade direkt på krigsfolket och indirekt på landets öfriga befolkning haft en på sederna förslappande inverkan, hvilket gjorde, att ett af fredens viktigaste åligganden blef att återuppfostra till laglydnad och ordning.
Af allt att döma har nog de hemvändande martis-sönernas framfart varit öfvermodig och våldsam, icke blott mot hvarandra utan ännu mer mot dem, som stodo utom yrket. Så var särskildt »skrifvarnes» förkättrade klass ett eftersökt mål för deras puts.
På samma gång man beklagar detta förhållande, måste man äfven förvåna sig öfver, att de styrande icke vidtogo några kraftigare åtgärder för att skaffa sysselsättning och bärgning åt det afskedade krigsfolket. Som det nu blef, nödgades många af de forne krigarne att sysslolöst fördrifva sin tid med att fara land och rike omkring för att »supplikera» om någon tjänst eller inkomst. Ett försök gjordes af drottningen att få till stånd en utvandring af en del af dem till Frankrike för att där »employeras» i konungens tjänst. Men då hon därjämte ville utsända af det utskrifna folket, mötte det så stort motstånd, att hela saken förföll. Det var helt naturligt, att denna äfventyrslystna skara skulle med stora förhoppningar vänta på den dag, då dess krigskamrat, hertigen-tronföljaren Karl Gustaf, skulle få efterträda drottningen, som man visste alltsedan 1651 ville lämna regeringen. Som bekant hade Messenerna härpå grundat sin statskuppsplan.
Men de hemvändande krigarne voro visst icke de ende, som kunde göra skäl för nämnda ordspråk. Förty oärlighet eller brott mot nästans egendom voro just ej det, som kunde läggas hufvudsakligast dem till last. I förvaltningen, i handel och vandel här hemma, långt bort från krigsbullret, hade dock detta i sin mån alstrat oredlighet. Utan mutor kunde man icke komma långt. Så omtalar Ekeblad den 7 februari 1650, att brodern Clas gjort ansökan om några gårdar i Vestergötland som ersättning för gjorda tjänster i kriget och »i räknekammaren funnit genom handsmörjande åtta hemman hit och dit liggandes». Jämte allt detta var osäkerheten på vägar och gator stor, öfverfall hörde till ordningen för dagen i alla landsändar. Oron tog sig ock uttryck i folkupplopp. Så anstiftades i Nerike 1653 ett upplopp, som dock med kraft dämpades. Anstiftaren fick bära en glödgad järnkrona, innan han jämte de värste medhjälparne afrättades. En annan del af upprorsmakarne fördes till Stockholm för att där marteras.
Inom redovisningsväsendet infördes, sedan Conrad Falkenberg 1652 blifvit rikskammarråd, en strängare kontroll, som ledde till upptäckt af den räfst han företog, uppkom ett af Ekeblad omtaladt ordspråk, att man skulle bedja Gud bevara sig för tre saker, som alla börja med f, nämligen Falkenberg, fannen och fiskalen.
Att det våldsamma sinnelaget i synnerhet skulle brusa upp i samband med omåttligt förtärande af starka drycker, något som äfven var ett tidslyte, är gifvet. Ordväxlingar uppstodo då lätt, och om någon därvid kände sig sårad öfvergick man omedelbart till handling eller ock fordrades upprättelse för den förmenta kränkningen. Med andra ord slagsmål och dueller förekommo ofta. Men dessa strider voro icke att förlikna med våra dagars franska eller italienska dueller, där allt blott synes vara ett sken, nej, trettioåriga krigets män togo det på allvar, där »växlades kulor» eller streds med svärd, tills ett afgörande kom till stånd, som oftast fällde den ena parten. Hade någon utmanats, var hans rykte ohjälpligt förloradt, om han gjorde undanflykter. Några sådana fall omnämnas. Så hade öfverstelöjtnanten Erik Hindersson (Reuter) ej velat mottaga en utmaning af Weling, men hotad af generalen grefve Gustaf Lejonhufvud med afsked, duellerade han med sin vederpart.
Ur mängden af exempel på dueller kunna följande anföras:
»Grefve Gösta Linnartsson (son till fältmarskalken Torstensson) är nedstucken af en hollsteinsk furste, för det han gifvit honom en örfil, för det han (Gösta) kallats pappersgrefve» den 16 februari 1653.
»Lindorm har duellerat med Freileben och fick ansiktet krutstänkt, men lodet drabbade intet — det går underligt till i krig», den 23 april 1651.
Unge Wachtmeister har »skällt« Anders Linnartsson för »böenhyter», båda voro 12 år gamla. Den senare drager då sin »fuktel» och går löst på den förre, som ock drager sin »plit». De åtskildes dock af äldre, innan någon olycka hände, men tilllägger Ekeblad: »de visa redan att deras fäders courage i den inrotadt är.»
Oftare än denna af regler bundna tvekamp förekommo tillfälliga slagsmål och det icke blott bland ungdom utan äfven bland äldre. Så hände på Åke Axelssons frus begrafning i Stockholm, att två så högt uppsatte personer som riksjägmästaren Gabriel Gabrielsson Oxenstierna och landshöfdingen Stiernsköld kommo i slagsmål med hvarandra, däruti, tillägger Ekeblad, »Stiernsköld de mäste stötarne bekommit hafver».
Följande uttryck, som Johan Ekeblads moder en gång nedskref i ett bref till hans fader efter ett öfverståndet bröllop, som hon för en brorsdotter 1647 måste anordna i mannens frånvaro, sprider mer ljus öfver, hur det brukade tillgå än många beskrifningar kunnat göra. Hon säger nämligen: »Hildebrand U(ggla) och Maria Ekeblad hafva nu haft bröllop och allting är nu väl afgånget, så att det har icke varit en människa, som har talt den andra ett ondt ord till. Ära vare min högste gode Gud, som har varit mitt försvar och tröst i min a. k. fars frånvaro».
Förut äro omnämda fästerna på slottet och i hofvet. De högstes sedvanor blefvo ock så småningom de lägre kretsarnes. Men förutom familje-samkvämen, hvilka ju alltid buro prägel af en viss ordning och måtta, tillkommo särskildt i Stockholm andra mer tygellösa sällskap, som hade sitt tillhåll på det i slottsbacken belägna Bollhuset eller på något af stadens öfriga värdshus.
Såsom orsak till ett illa skrifvet bref den 3 april 1650 uppgifver Ekeblad, att sedan han hela natten vakat på slottet, måste han, så snart det började dagas, «följa hertig Adolf neder af slottet på Bollhuset, där vi emot fransoser spelt hafva allt till nu kl. 5 e. m. och detta allt fastande utan att smaka någonting». En annan gång omtalas, att Rosenstjerna bortspelt 6,800 riksdaler till Tott, som eljest sällan brukar vinna på spel, och 5,000 rdr till »marskalken» den 23 april 1651.
Det är icke blott i lynnets våldsamhet, som man märker, att tiden var i mångt och mycket rå och barbarisk; detta framträder jämväl uti den rådande smaken för att åse djurfäktningar. Under kröningshögtidligheterna hafva dylika «nöjen» anställts, sannolikt i Lo-gården och från vintern 1650—1651 berättar Ekeblad några gånger härom. En björn och ett lejon hade släppts tillsammans i buren utan att hafva gjort hvarandra någon annan skada; men då lejonet skulle föras in i sin bur, följde björnen med, hvarefter de refvo hvarandra. Först vid mörkrets inbrott kunde björnen föras ut och då med blodigt hufvud. »Dessförinnan vardt ock två vildsvin inlåtna med tio eller tolf jägare, hvilka skulle fånga svinen med stumma spjut. Det var lustigt att se, huru svinen kastade folket öfver ända; dock kunde de ingen skada förrätta, emedan de inga huggtänder hade. Sedan blefvo de hetsade af stora engelska hundar och sist, när björnen kom ut, ref han det ena svinet ihjäl». Kort härefter, den 3 december, »insläpptes björnarne att strida med en åsna och en gjord ko, dock utan resultat. En liten getabock insläpptes ock, hvilken björnen tog och väl en timme höll i sina klor, ref och slet så att man trodde att bocken skulle varit i tusen stycken, men när björnen öfvergaf honom, gick han dädan så stolt som han kommit».
—
Denna i hufvudsak mörka skildring af sedetillståndet under drottning Kristinas sista regeringsår bör dock fullständigas med några ljusare drag. Det fanns äfven mycket godt och värdefullt. Det är de sysslolösas lif, som framstår så förvändt, under det att samtidigt i alla klasser funnos människor så väl på det materiellas som det andligas områden, hvilka arbetade med allvar och framgång.
Ytterligare kan man med visshet påstå, att människorna i allmänhet voro genomträngda af en djupare religiös känsla. Jordelifvet med alla sina brister, faror och vedermödor var för dem blott något hastigt öfvergående, som snart skulle bytas i det eviga lifvets salighet. Att äfven denna religiösa uppfattning besjälade den unge hofmannen, framgår af det tröstande bref han 1653 skref till fadern, som aldrig kunde upphöra att sörja sin två år förut aflidna hustru. Han skrifver: »Jag bryter aldrig upp något af min k.-f.k:s bref, att det ju sker med största räddhåga till att finna några sorgeliga tidender uti, om någon af våra goda vänners och släkts dödsfall, utaf det svarta sorgetecknet min k.-f.-k. dem kontinuerligen ger med sitt signet, och jag ber min kfk på det ödmjukeligaste, att jag må få lof till att säga: hvartill den långa sorgen, som öfvergår den vanliga så långt? Jag bekänner att vara straffvärd till att sålunda tala, när jag betraktar för hvars person det sker, hvilken skada eller förlust jag eller de mina aldrig reparera kunna, men icke destomindre tyckes det mig skäligare vara, att vi naturen lydiga äro, än att vi honom något föreskrifva skulle. Hvartill hjälper det att säga: hvarför dog den eller den så snart, hon hade ännu väl kunnat lefva länge? Vi födas ju för den orsaken hit till världen, att vi hädan måste, och det längsta lifvet är inte alltid det bästa, utan den som väl lefvat, han dör aldrig för tidigt. Därför är den människa berömvärd och kan räknas bland de lycksalige, som den tiden honom här i världen gifven är väl anlägger, bör fördenskuld densamma orsaken, som oss härtill anledning gifvit till sorg och veklagan, numera trösta och någorlunda fröjda, att vi en sådan person ha till att beklaga, som sitt lefverne så lyckligen och berömligen tillbragt hafver, hvilket hela landet nogsamt kunnogt och jag mig försäkrar intet så snart utur dess minne kommandes varder (Modern hade, bland annan välgörenhet, utöfvat i en stor del af Vestergötland en välsignelsebringande sjukvård, mest bland släkt och vänner.). Låtom oss fördenskuld ihågkomma det obotliga affallet, intet till att begråtat, utan till dess beröm, som det så väl förtjänt har, emedan ändå all annan tjänst onödig är. Men jag kommer intet i hug, att det är min k. f. k. jag skrifver till och betänker intet, att jag mig alltför dristig gör emot densamme, jag med all respekt och vyrdning uti omgänget möta skall».
Det religiösa lifvet fann sin näring uti ett regelbundet deltagande i den allmänna gudstjänsten och i husandakt, men främst i bibelstudiet, allt lifsyttringar, som allmänt hörde till tidens sed.
Som ett slutomdöme kan sägas, att tiden — här gäller det naturligen icke blott de år, som i öfverskriften angifvas, ty de allmänna tidsåskådningarne växla icke så fort — var i allmänhet idealistisk. Människorna önskade att sätta upp för sig höga och ädla lefnadsmål. De älskade äran ofta mer än lifvet, de voro tåligt undergifna sina lefnadsöden, de voro, hvad man kallar resignerade. Bland alla de hundratals sensationsnyheter Ekeblad omtalar, finnes icke nämdt ett enda själfm*rd.
Till de ljusa sidorna hör ock den hälgd, hvarmed hemmet betraktades. Till det stilla, trefna hemmet längtade alla dessa oroliga andar, när de foro världen omkring till ovissa öden, eller när de under de bullrande och sinnet förströende nöjena i hufvudstaden för ett ögonblick sansade sig. Brefven bära därför prägeln af en stor hemkärlek. Hur ofta uttrycker icke Ekeblad sin saknad af lifvet på det vackra fädernegodset Stola. Än heter det: »Är det möjligt, att Stola, som har varit i alla sina dagar en stam till så många vackra ekegrenar, inte skulle ha någon lust eller kontement med sig, som då en gång kunde divertera min kfk. från sin ledsamhet och förtret». Och än en annan gång, då han skildrar det yppiga lifvet i London och tillägger, att han värderar det intet emot den angenäma umgängelsen med fk. »om det vore möjligt så komme jag aldrig ur Sunnersbergs gäll» (Stola är beläget i Strö annexförsamling af Sunnersbergs pastorat.), tillägger han.
På tal om umgänget och lifvet i hemmet, där ett förtroligt och patriarkaliskt förhållande rådde till den stora tjänareskaran — år 1659 utgjordes antalet personer, som dagligen på Stola gingo till »duk och disk», förutom prästen herr Arfvid, af 10 män och 7 kvinnor — finner Johan Ekeblad i ett bref nöje af att i minnet genomgå de sysselsättningar och nöjen, som förekommo inomhus. »När man tröttnar på diskurser eller notebindande, går man bort till hörnet af rummet och tager fram den blå lådan med brädspelet, och när man ej mer däraf finner ro, kan man i studerkammaren taga fram en bok att därmed sysselsätta sig.»
I en tid då så många gjorde, som det heter, »lycka i världen» och hastigt stego upp till rikets högsta värdigheter, är det gifvet att lycksökeri och ärelystnad voro allmänna egenskaper i synnerhet hos ungdomen. Öfverste Christoffer Ekeblad, som gärna klädde sina tankar i bunden form (Anses af litteraturhistoriker som en af de bättre skalderna under Stiernhjelmska perioden. Har bland annat sannolikt författat ursprunget till nuvarande psalmen n:r 486, »I himmelen, i himmelen» etc.) har i följande verser uppmanat sina söner till ödmjukhetens dygd:
«Min son var gärna i ett ringa stånd
Och dig däri om dygd beflita,
Så undgås olyckor mång
Därpå du väl må lita.
Tänke detta i ditt ringa stånd,
När du andra ser uppstiga:
Min Gud känner väl min ringa gång
Jag vill honom bedja och dyrka.
Vore mig ett högre nyttigt och godt
Han värdes mig väl upphöja;
I det ringa lefver jag än utan spott,
Därför kan jag mig ock låta nöja.»
English translation (my own):
SOMETHING ABOUT CUSTOMS AND THE WAY OF LIFE IN SWEDEN, 1649-1655.
Ekeblad cites a then common, now extinct proverb, which with some moderation could well be set as the motto of an account of the customs and ways of life of this time, and it reads: "War makes thieves, and peace takes them to the gallows". The truth of this proverb lies in the fact that the war, the long 30 Years' War, had directly on the military people and indirectly on the rest of the country's population a lax effect on morals, which meant that one of the most important tasks of peace was to re-educate them to obedience to law and order.
By all accounts, the conduct of the returning sons of Mars has been arrogant and violent, not only towards each other but even more so towards those who stood outside the profession. The heretical class of "scribes" in particular was a sought-after target for their slander.
At the same time as one regrets this situation, one must also be surprised that the authorities did not take any stronger measures to provide employment and support for the discharged soldiers. As it turned out, many of the former soldiers were forced to spend their time idly wandering around the country and kingdom to "beg" for some service or income.
An attempt was made by the Queen to bring about an emigration of some of them to France to be "employed" there in the King's service. But when she also wanted to send some of the discharged soldiers, it met with such great resistance that the whole thing fell through. It was quite natural that this adventurous crowd should await with great hopes the day when their comrade-in-arms, the Duke-heir to the throne Karl Gustav, would succeed the Queen, who had been known since 1651 to want to leave the government. As is known, the Messeniuses had based their coup d'état plan on this.
But the returning warriors were certainly not the only ones who could justify the aforementioned proverb, for dishonesty or crimes against one's neighbour's property were not the main things that could be blamed on them. In the administration, in trade and commerce here at home, far away from the noise of war, this had, however, generated some degree of dishonesty. Without bribes one could not get far. Thus Ekeblad mentions on February 7, 1650 that brother Claes had applied for some estates in Västergötland as compensation for services rendered in the war and "in the Chamber of Accounts found by rubbing his hands eight estates lying here and there".
In addition to all this, the uncertainty on the roads and streets was great; assaults were the order of the day in all parts of the country. The unrest also found expression in public uprisings. Thus an uprising was instigated in Närke in 1653, which was, however, forcefully suppressed. The instigator was made to wear a red-hot iron crown before he and the worst accomplices were executed. Another part of the rebels was taken to Stockholm to be tortured there.
After Conrad Falkenberg became a councilman of the Chamber of the Realm in 1652, stricter control was introduced in the accounting system, which led to the discovery of the fraud he committed. A proverb mentioned by Ekeblad arose that one should pray to God to protect oneself from three things that all begin with F, namely Falkenberg, Fanen [the Devil] and fiscal.
That the violent disposition would especially flare up in connection with the immoderate consumption of strong drinks, which was also a vice of the times, is a given. Exchanges of words then easily arose, and if someone felt hurt by this, action was immediately taken, or redress for the supposed injury was demanded. In other words, fights and duels often occurred. But these battles were not to be compared with the French or Italian duels of our day, where everything seems to be a mere show — no, the men of the Thirty Years' War took it seriously, where "bullets were exchanged" or they fought with swords until a decision was reached, which usually felled one of the parties. If someone had been challenged, his reputation was irreparably lost if he evaded.
Some such cases are mentioned. Thus, Lieutenant Colonel Erik Hindersson (Reuter) had not wanted to accept a challenge from Weling, but threatened by General Count Gustaf Leijonhufvud with dismissal, he dueled with his opponent.
From the many examples of duels, the following can be cited:
"Count Gösta Lennartsson (son of Field Marshal Torstensson) was stabbed by a prince of Holstein, because he had given him a slap in the face, because he (Gösta) had been called a paper count", on February 16, 1653.
"Lindorm has dueled with Freileben and got his face sprayed with gunpowder, but the bullet did not hit anything — strange things happen in war", on April 23, 1651.
Young Wachtmeister has "scolded" Anders Lennartsson for "böenhyter" [?]; both were 12 years old. The latter then pulls his "weapon" and goes loose on the former, who also pulls his "rapier". However, they were separated by elders before any accident happened, but Ekeblad adds: "they already show that their fathers' courage is rooted in them."
More often than this duel bound by rules, occasional fights occurred, and not only among the young but also among the elderly. Thus it happened at the funeral of Åke Axelsson's wife in Stockholm that two such high-ranking persons as the grand huntsman Gabriel Gabrielsson Oxenstierna and the county governor Stiernsköld got into a fight with each other, in which, Ekeblad adds, "Stiernsköld received the most blows."
The following expression, which Johan Ekeblad's mother once wrote down in a letter to his father after a wedding, which she had to arrange for a niece in 1647 in her husband's absence, sheds more light on how it used to be than many descriptions could. She says, namely:
"Hildebrand U[ggla] and Maria Ekeblad have now had a wedding and everything has now gone well, so that not one person has spoken a bad word to the other. Glory be to my most good God, who has been my defense and comfort in the absence of my dearest Father."
The parties at the castle and at court have been mentioned above. The customs of the highest classes gradually became those of the lower classes. But besides family socialising, which always bore the mark of a certain order and moderation, other, more unbridled parties arose, especially in Stockholm, which had their abode at Bollhuset on the castle hill or at one of the other inns in the city.
As the reason for a badly written letter on April 3, 1650, Ekeblad states that after he had been awake all night at the castle, he had to, as soon as it began to dawn, "follow Duke Adolf down from the castle to Bollhuset, where we have been playing against the French until now at 5 p.m., and all this while fasting without tasting anything". Another time it is mentioned that Rosenstierna gambled away 6,800 riksdalers to Tott, who otherwise rarely wins at games, and 5,000 riksdalers to the "marshal" on April 23, 1651.
It is not only in the violence of the disposition that one notices that the time was in many ways crude and barbaric; this also appears in the prevailing taste for watching animal fights. During the coronation ceremonies such "entertainments" were held, probably in Logården, and from the winter of 1650-1651 Ekeblad tells about this a few times.
A bear and a lion had been released together in the cage without having done any other harm to each other; but when the lion was to be brought into its cage, the bear followed, after which they tore each other apart. Only at nightfall could the bear be brought out, and then with a bloody head.
"Before this, two wild pigs were also let in with ten or twelve hunters, who were to catch the pigs with blunt spears. It was funny to see how the pigs threw the people over; however, they could do no harm, because they had no fangs [tusks]. Then they were provoked by large English dogs and finally, when the bear came out, he tore one of the pigs to death."
Shortly after this, on December 3, "the bears were allowed to fight with a donkey and a fake cow, but without result. A small goat was also allowed in, which the bear took and held in his claws for well over an hour, he tore and tore him so that one thought the goat had been torn into a thousand pieces, but when the bear abandoned him, he went away as proudly as he had come."
—
This mainly dark depiction of the moral state during the last years of Queen Kristina's reign should, however, be completed with some brighter features. There was also much that was good and valuable. It is the life of the idle that appears so distorted, while at the same time in all classes there were people in both the material and the spiritual spheres who worked with seriousness and success.
Furthermore, it can be stated with certainty that people in general were permeated with a deeper religious feeling. Earthly life with all its shortcomings, dangers and tribulations was for them only something fleeting, which would soon be exchanged for the bliss of eternal life. That this religious view also inspired the young courtier is evident from the consoling letter he wrote in 1653 to his father, who could never cease to mourn his wife who had died two years earlier. He writes:
"I never open any of my dear Father's letters because it is with the greatest fear to find any sad news in them, about the death of any of our good friends and relatives, because of the black sign of mourning my dear Father continuously gives them with his signet, and I ask my dear Father most humbly that I may be allowed to say: why the long sorrow, which exceeds the ordinary so far?
I confess that I am guilty of speaking thus, when I consider to whose person it happens, what damage or loss I or my people can never repair, but nonetheless it seems to me more reasonable that we obey nature than that we should prescribe anything to it. What use is it to say: why did this or that person die so soon, they could still have lived a long time? We are born into this world for the reason that we must henceforth, and the longest life is not always the best, but he who has lived well never dies too soon.
Therefore, man is praiseworthy and can be counted among the happy, as the time given to him in this world is well suited, therefore the same reason that has given us reason for sorrow and lamentation should now comfort and somewhat rejoice that we have such a person to lament, who has spent his life so happily and famously, which the whole country has known well and I assure myself that nothing will soon be forgotten from its memory (The mother had, among other benevolences, practiced a blessing-bringing medical care in a large part of Västergötland, mostly among relatives and friends.).
Let us therefore remember the incurable death, not to be mourned, but to be praised, which it has so well deserved, since all other service is nevertheless unnecessary. But I do not remember that it is my dear Father I am writing to, and I do not think that I am being too bold against the very person I should meet with all respect and esteem in the company of others."
Religious life found its sustenance in regular participation in public worship and in devotions at home, but primarily in Bible study, all expressions of life that were generally part of the customs of the time.
As a final judgement, it can be said that the time — here it naturally does not only apply to the years indicated in the title, because the general views of the times do not change so quickly — was generally idealistic. People wanted to set high and noble goals for themselves. They often loved honour more than life, they were patiently submitted to their fates; they were what is called resigned. Among all the hundreds of sensational news stories Ekeblad mentions, not a single s**cide is mentioned.
The bright sides also include the reverence with which the home was regarded. All these restless spirits longed for the quiet, peaceful home when they traveled around the world to uncertain destinies, or when they calmed down for a moment amid the noisy and distracting pleasures of the capital. The letters therefore bear the mark of a great love of home. How often does Ekeblad express his longing for life on the beautiful ancestral estate of Stola. He also says:
"Is it possible that Stola, which has been in all its days a trunk to so many beautiful oak branches [ekegrenar, a play on his last name], would not have some pleasure or contentment with it that could then divert my dear Father from his sadness and annoyance?"
And yet another time, when he describes the luxurious life in London and adds that he values it as nothing compared to the pleasant company with his father, "if it were possible, I would never get out of Sunnersbergs gäll" (Stola is located in the Strö annex parish of Sunnersberg pastorate.), he adds.
Speaking of the social life and life in the home, where a familiar and patriarchal relationship prevailed with the large group of servants — in 1659 the number of people who went to Stola daily to "dook and dish", apart from the priest lord Arvid, consisted of 10 men and 7 women — Johan Ekeblad finds pleasure in a letter from going through in his memory the activities and pleasures that took place indoors.
"When one gets tired of discourses or seine-binding, one goes to the corner of the room and takes out the blue box with the board game, and when one no longer gets amusement from that, one can take out a book in the study room to occupy oneself with it."
In a time when so many made, as it is said, "their fortune in the world" and quickly rose to the highest dignities of the realm, it is a given that the pursuit of happiness and ambition were common traits, especially among the youth. Colonel Christoffer Ekeblad, who liked to dress his thoughts in a bound form (Regarded by literary historians as one of the better skalds during the Stiernhielm period. Among other things, he probably wrote the origin of the current Psalm no. 486, "I himmelen, i himmelen", etc.), has in the following verses urged his sons to the virtue of humility:
"Min son var gärna i ett ringa stånd
Och dig däri om dygd beflita,
Så undgås olyckor mång
Därpå du väl må lita.
Tänke detta i ditt ringa stånd,
När du andra ser uppstiga:
Min Gud känner väl min ringa gång
Jag vill honom bedja och dyrka.
Vore mig ett högre nyttigt och godt
Han värdes mig väl upphöja;
I det ringa lefver jag än utan spott,
Därför kan jag mig ock låta nöja."
["My son, be happy to be in a lowly position
And to strive for virtue therein,
So many misfortunes are avoided;
In that you may well trust.
Think this in your lowly position,
When you see others rise:
My God knows well my lowly step
I want to pray to Him and worship Him.
Were something higher useful and good to me
He would deign to exalt me;
In the lowliness I live without spitting,
Therewith can I so also be content."]
Above: Kristina.
Above: Johan Ekeblad.
Above: Christoffer Ekeblad.
Above: Otto Mannerfelt.
No comments:
Post a Comment