Lettres de la Reyne de Suede et de quelques autres personnes, published by Pierre Colomiés, 1680
Mémoires concernant Christine, volume 1, pages 217 to 219, Johan Arckenholtz, 1751
Christina: Brev från sex decennier, pages 23 to 25, edited and translated by Sven Stolpe, 1960
"Detta är ett av Christinas mest svårtolkade brev. Vid denna tid var hon redan på det klara med att hon skulle lämna Sverige och bli katolik — ändå varnar hon här en furste för att konvertera. Dock föreligger här ingen falskhet. Drottningen konverterade inte därför att hon genomgått någon genomgripande andlig upplevelse eller »omvändelse» utan därför att hon trodde sig få större svängrum för sitt fritänkeri inom katolicismen än inom protestantismen — i vilket hon misstog sig. Den »tredje» ståndpunkt, ovan konfessionerna, som hon i ett liknande brev anger som sin egen, höll hon länge fast vid, även sedan hon anslutit sig till katolska kyrkan."
"This is one of Christina's most difficult to interpret letters. At this time, she was already determined to leave Sweden and become a Catholic — yet here she warns a prince against converting. However, there is no falsity here. The Queen converted not because she underwent some profound spiritual experience or 'conversion', but because she thought she would have more room for her free-thinking within Catholicism than within Protestantism — in which she was mistaken. The 'third' position, above the confessions, which she states in a similar letter as her own, she stuck to for a long time, even after she joined the Catholic Church." - Stolpe
The letter:
MON COUSIN, J'avois prolongé le silence que j'avois jusqu'icy gardé pour ne vous estre point incommode, par une Lettre qui ne vous peut estre agreable, puis qu'elle vous fera connoistre le bruit qui court icy du changement que vous me ditez à l'exemple de mon Cousin vôtre Frere, qui s'est enfin déclaré de la Religion Catholique. Mais l'amitié que j'ay contractée avec vous depuis tant d'années ne me permet pas de vous dissimuler le jugement desavantageux que tous les vôtres font de vous en cette rencontre. Je crois que vous ne le pourrez ignorer quand vous y aporterez vôtre aplication, & vous jugerez aisement que c'est sur les instances qu'ils ont faites, que je vous parle sur ce sujet. Ils ont jugé par l'indulgence que vôtre amitié a toûjours eue pour moy, que j'avois assez de pouvoir sur vôtre esprit pour le remettre dans ses premiers sentimens; & c'est pour cela qu'ils m'ont solicitée de faire ce dernier effort aupres de vous, esperant qu'il ne seroit pas inutile. C'est donc pour contenter leur desir, & pour m'aquiter du devoir que l'amitié m'impose, que je vous écris cette Lettre, vous priant d'y faire reflexion. Ce n'est pas à moy à traiter cette matiere de la maniere qu'elle se traitte dans les Coléges, ou sur les Chaires des Predicateurs. Je laisse à ceux qui font profession de traiter les Controverses à s'égorger là dessus selon leur plaisir; Il seroit mal seant à moy de vous prescher des choses si éloignées de ma profession. C'est pourquoi je veux mettre à part les disputes que vos Docteurs ont avec ceux de l'Eglise Romaine; & puis que je suis d'une troisiéme, qui aïant trouvé la verité, s'est éloignée de leurs opinions qu'elle a rejettées comme fausses, il est juste que je vous parle comme une personne neutre, qui ne vous touche qu'un seul point qui vous doit estre sensible, & c'est celui de l'honneur que je vous veux representer. Pouvez vous ignorer combien ceux qui changent sont haïs de ceux des sentimens desquels ils s'éloignent, & ne savez vous pas par tant d'illustres exemples qu'ils sont méprisez de ceux aupres desquels ils se rungent? Considerez s'il vous plaist, combien importe à la reputation d'un Prince l'opinion qu'on a de sa constance, & soyez certain que vous faites grand tort à la vôtre, si vous faites une semblable faute; quand vous considerez bien les circonstances de ce que je vous viens de dire, je m'assure que vous blâmerez facilement vôtre dessein, & je ne crois pas que vous voulussiez commettre une action, qui à mon avis est si sujette à vous donner du repentir, lequel apres seroit irremediable, & vous laisseroit le reste de vos jours un remors eternel. Pensez y je vous prie, & donnez à vôtre reputation & à vos amis ce qui est de vostre devoir. Pour moi, j'aurai une tres grande satisfaction quand je serai confirmée dans l'opinion que j'ai que vous estes disposé à ne faire jamais action qui puisse déplaire à ceux qui sont authorisez de juger de ce qui est bien fait. Outre cela, il y a plusieurs choses qui pourroient vous confirmer dans ces sentimens; mais il me semble que c'est vous faire tort que de vous les alléguer aprés avoir parlé de ce point principal. L'interest de vostre fortune, qui vous attache à celuy de vostre maison, ne doit pas estre égalé à celui de vostre honneur, & ce seroit y préjudicier que de tourner la veüe sur tout autre interest aprés que celuy-cy vous est representé. Vous voyez que je m'aquite assez bien de la parole que je vous avois donnée, & que je ne m'enfonce pas en des questions Theologiques, & je crois garder la bienseance avec assez de soin pour ne passer pas les termes que je m'estois proposez. Les Scrupuleux blâmeront peut estre ma retenue, mais je leur diray pour toute excuse que j'aurois mauvaise grace de quiter ma méthode pour leur plaire; mon humeur & ma profession me dispensent de ce soin, & m'ordonnent de traiter avec vous d'une maniere plus convenable à vostre inclination. Ils n'en seront pas scandalisez lorsqu'ils se souviendront que nous sommes nez pour les Sçeptres & pour les armes, & qu'aprés en avoir fait si hautement la profession, ce seroit profaner le Santuaire que d'y entrer pour manier les choses saintes. Mais pour m'excuser je ne prens pas garde que pendant que je me justifie, je fais une faute qui veritablement n'est pas tout à fait si grande comme seroit celle de faire le Theologien. Elle ne laisse pas pourtant d'estre digne de reprehension. Je m'éloigne trop de la fin de ma lettre, laquelle vous attendez avec impatience. Je confesse ma faute, vous le voyez, & je vous en demande pardon, je feray toutes choses pour la reparer; lors que mes offices vous seront nécessaires; je tascheray de vous faire voir que je ne souhaite rien avec plus de passion, que la satisfaction de pouvoir vous estre utile. Faites moy le plaisir d'ajoûter foy en attendant aux protestations que je vous fais de la durée de mon amitié. Je suis
Mon Cousin,
Vôtre affectionnée Cousine
CHRISTINE.
Mon Cousin,
Vôtre affectionnée Cousine
CHRISTINE.
A Stockholm le 10 Mars 1652.
With modernised spelling:
Mon cousin,
J'avais prolongé le silence que j'avais jusqu'ici gardé pour ne vous être point incommode par une lettre qui ne vous peut être agréable, puisqu'elle vous fera connaître le bruit qui court ici du changement que vous méditez à l'exemple de mon cousin votre frère, qui s'est enfin déclaré de la religion catholique. Mais l'amitié que j'ai contractée avec vous depuis tant d'années ne me permet pas de vous dissimuler le jugement désavantageux que tous les vôtres font de vous en cette rencontre. Je crois que vous ne le pourrez ignorer quand vous y apporterez votre application, et vous jugerez aisément que c'est sur les instances qu'ils ont faites que je vous parle sur ce sujet. Ils ont jugé par l'indulgence que votre amitié a toujours eue pour moi que j'avais assez de pouvoir sur votre esprit pour le remettre dans ses premiers sentiments; et c'est pour cela qu'ils m'ont sollicitée de faire ce dernier effort auprès de vous, espérant qu'il ne serait pas inutile. C'est donc pour contenter leur désir, et pour m'acquitter du devoir que l'amitié m'impose, que je vous écris cette lettre, vous priant d'y faire réfléxion.
Ce n'est pas à moi à traiter cette matière de la manière qu'elle se traite dans les collèges ou sur les chaires de prédicateurs. Je laisse à ceux qui font profession de traiter les controverses à s'égorger là-dessus selon leur plaisir; il serait malséant à moi de vous prêcher des choses si éloignées de ma profession. C'est pourquoi je vous mettre à part les disputes que vos docteurs ont avec ceux de l'Église romaine; et puisque je suis d'une troisième, qui, ayant trouvé la vérité, s'est éloignée de leurs opinions qu'elle a rejettées comme fausses, il est juste que je vous parle comme une personne neutre qui ne vous touche qu'un seul point qui vous doit être sensible, et c'est celui de l'honneur que je vous veux représenter. Pouvez-vous ignorer combien ceux qui changent sont haïs de ceux des sentiments desquels ils s'éloignent, et ne savez-vous pas par tant d'illustres exemples qu'ils sont méprisés de ceux auprès desquels ils se rangent? Considérez, s'il vous plaît, combien importe à la réputation d'un prince l'opinion qu'on a de sa constance, et soyez certain que vous faites grand tort à la vôtre si vous faites une semblable faute.
Quand vous considérez bien les circonstances que je vous viens de dire, je m'assure que vous blâmerez facilement votre dessein, et je ne crois pas que vous voulussiez commettre une action qui, à mon avis, est si sujette à vous donner du repentir, lequel après seroit irrémédiable, et vous laisserait le reste de vos jours un remords éternel. Pensez-y, je vous prie, et donnez à votre réputation et à vos amis ce qui est de votre devoir. Pour moi, j'aurai une très grande satisfaction quand je serai confirmée dans l'opinion que j'ai que vous êtes disposé à ne faire jamais action qui puisse déplaire à ceux qui sont autorisés de juger de ce qui est bien fait. Outre cela, il y a plusieurs choses qui pourraient vous confirmer dans ces sentiments, mais il me semble que c'est vous faire tort que de vous les alléguer après avoir parlé de ce point principal. L'intérêt de votre fortune, qui vous attache à celui de votre maison, ne doit pas être égalé à celui de votre honneur, et ce serait y préjudicier que de tourner la vue sur tout autre intérêt après que celui-ci vous est représenté.
Vous voyez que je m'acquitte assez bien de la parole que je vous avais donnée et que je ne m'enfonce pas en des questions théologiques; et je crois garder la bienséance avec assez de soin pour ne passer pas les termes que je m'étais proposés. Les scrupuleux blâmeront peut-être ma retenue, mais je leur dirai pour toute excuse que j'aurais mauvaise grace de quitter ma méthode pour leur plaire; mon humeur et ma profession me dispensent de ce soin et m'ordonnent de traiter avec vous d'une manière plus convenable à votre inclination. Ils n'en seront pas scandalisés lorsqu'ils se souviendront que nous sommes nés pour les sceptres et pour les armes, et qu'après en avoir fait si hautement la profession, ce serait profaner le sanctuaire que d'y entrer pour manier les choses saintes. Mais pour m'excuser, je ne prends pas garde que pendant que je me justifie, je fais une faute qui véritablement n'est pas tout à fait si grande comme serait celle de faire le théologien. Elle ne laisse pourtant pas d'être digne de répréhension.
Je m'éloigne trop de la fin de ma lettre, laquelle vous attendez avec impatience. Je confesse ma faute, vous le voyez, et je vous en demande pardon; je ferai toutes choses pour la reparer. Lorsque mes offices vous seront nécessaires, je tâcherai de vous faire voir que je ne souhaite rien avec plus de passion que la satisfaction de pouvoir vous être utile. Faites-moi le plaisir d'ajouter foi en attendant aux protestations que je vous fais de la durée de mon amitié. Je suis,
mon cousin,
votre affectionnée cousine
Christine.
A Stockholm, le 10 mars 1652.
Arckenholtz's transcript of the letter:
Mon Cousin. J'avois prolongé le silence que j'avois jusqu'ici gardé pour ne vous être point incommode par une lettre qui ne vous peut être agréable, puisqu'elle vous fera connoitre le bruit qui court ici du changement que vous méditez à l'éxemple de mon Cousin, Votre Frère, qui s'est enfin déclaré de la Religion Catholique. Mais l'amitié que j'ai conservée avec vous depuis tant d'années ne me permet pas de vous dissimuler le jugement désavantageux que tous les vôtres font de vous en cette rencontre. Je crois que vous ne le pourrez ignorer quand vous y ferez quelque attention, & vous jugerez aisément que c'est sur les instances qu'ils m'ont faites que je vous parle sur ce sujèt. Ils ont jugé par l'indulgence que votre amitié a toûjours euë pour moi, que j'avois assez de pouvoir sur votre esprit pour le remettre dans ses prémiers sentimens, & c'est pour cela qu'ils m'ont sollicitée à faire ce dernier effort auprès de vous, espérant qu'il ne sera pas inutile. C'est donc pour contenter leur desir & pour m'acquitter du devoir, que l'amitié m'impose, que je vous écris cette lettre, vous priant d'y faire réfléxion. Ce n'est pas à moi de traiter cette matière de la manière qu'elle se traite dans les Colléges, ou sur les Chaires de Prédicateurs. Je laisse à ceux, qui font profession de traiter les controverses, à s'égorger là-dessus selon leur plaisir; il seroit malséant à moi de vous précher des choses si éloignées de ma profession. C'est pourquoi je mettrai à part les disputes que vos Docteurs ont avec ceux de l'Eglise Romaine. Et puisque je suis d'une troisiéme Religion, qui, aïant trouvé la Vérité, s'est éloignée de leurs opinions, qu'elle a rejettées comme fausses; il est juste, que je vous parle comme une personne neutre, qui ne vous touchera qu'un seul point qui vous doit étre sensible, & c'est celui de l'honneur que je veux vous représenter. Pouvez-vous ignorer combien ceux qui changent sont haïs de ceux des sentimens desquels ils s'éloignent, & ne saurez-vous pas, par tant d'illustres éxemples, qu'ils sont méprisés de ceux auprès desquels ils se rangent? Considérez, s'il vous plait, combien importe à la réputation d'un Prince, l'opinion qu'on a de sa constance, & soïez certain, que vous faites grand tort à la vôtre, si vous faites une semblable faute. Quand vous considérez bien les circonstances que je viens de dire, je m'assure que vous blâmerez facilement votre dessein. Et je ne crois pas que vous voulussiez commettre une action qui, à mon avis, est si propre à vous donner du repentir, lequel seroit irrémédiable, & vous laisseroit le reste de vos jours un remord éternel. Pensez-y, je vous prie, & donnez à votre réputation, & à vos amis ce qui est de votre devoir. Pour moi, j'aurai une grande satisfaction quand je serai confirmée dans l'opinion que j'ai, que vous êtes disposé à ne faire jamais action qui puisse déplaire à ceux, qui sont autorisés à juger de ce qui est bien. Outre cela, il y a plusieurs choses qui pourroient vous confirmer dans ces sentimens. Mais il me semble que ce seroit vous faire tort que de vous les alléguer après avoir parlé de ce point principal. L'intérêt de vôtre fortune, qui vous attache à celui de votre Maison, ne doit pas étre égalé à celui de votre honneur, & ce seroit y préjudicier que de tourner la vûë sur tout autre intérêt, après que celui-ci vous est présenté. Vous voïez que je m'acquitte assez bien de la parole que je vous avois donnée, & que je ne m'enfonce pas dans des questions. Et je crois garder la bienséance avec assez de soin pour ne passer pas les bornes que je m'étois préscrit[s]. Les scrupuleux blâmeront peut-être ma retenuë, mais je leur dirai pour toute excuse, que j'aurois mauvaise grace de quitter ma méthode pour leur plaire. Mon humeur & ma profession me dispensent de ce soin, & m'ordonnent de traiter avec vous d'une manière plus convenable à mon inclination. Ils n'en seront pas scandalisés, lorsqu'ils se souviendront que nous sommes nés pour les Sçeptres, & pour les Armes, & qu'après en avoir fait si heureusement la profession, ce seroit profaner le sanctuaire que d'y entrer pour manier les choses saintes. Mais pour m'excuser je ne prens pas garde que, pendant que je me justifie, je fais une faute qui à la vérité n'est pas tout à fait si grande, que seroit celle de faire le Theologien. Elle ne laisse pourtant pas d'être digne de repréhension. Je m'éloigne trop de la fin de ma lettre, laquelle vous attendez avec impatience. Je confesse ma faute, vous le voiez, & je vous en demande pardon. Je ferai toutes choses pour la réparer, lorsque mes offices vous seront nécessaires. Je tâcherai de vous faire voir, que je ne souhaite rien avec plus de passion, que la satisfaction de vous pouvoir être utile. Faites-moi le plaisir d'ajouter foi, en attendant, aux protestations que je vous fais de la durée de mon amitié. Je suis,
Mon Cousin,
Vôtre affectionnée Cousine
CHRISTINE.
Swedish translation (my own):
Min kusin,
Jag hade förlängt den tystnad som jag hållit så långt för att inte besvära Er med ett brev som inte kan vara Er behagligt, ty det kommer att låta Er veta det rykte som går här om den förändring som Ni mediterar över efter exemplet av min kusin, Er bror, som ju äntligen har förklarat sig katolik. Men den vänskap som jag har bevarat med Er i så många år tillåter mig inte att från Er avskaffa den ofördelaktiga bedömning som allt Ert folk gör över Er vid denna rencontre. Jag tror att Ni inte kommer att kunna ignorera det när Ni uppmärksammar det, och Ni kommer lätt att bedöma att det är på de bön de har framfört till mig som jag talar till Er om detta ämne. De har bedömt efter den överseende som Er vänskap alltid har haft för mig att jag hade tillräckligt med makt över Ert sinne för att återställa det till dess första känslor, och det var därför de bad mig göra denna sista ansträngning med Er, i förhoppningen om att den inte kommer att vara värdelös. Det är därför för att tillfredsställa deras önskemål och för att fullgöra den plikt som vänskapen ålägger mig att jag skriver detta brev till Er och ber Er att reflektera över det.
Det är inte för mig att behandla denna fråga på det sätt som den behandlas i kollegier eller på predikanternas predikstolar. Jag överlåter åt dem som gör profession att ta itu med kontroverser att skära halsen över det efter sitt nöje; det vore olämpligt av mig att predika för er saker så långt borta från min bekännelse. Det är därför jag kommer att lägga undan de tvister som Era doktorer har med den romerska Kyrkan. Och eftersom jag tillhör en tredje religion, som, efter att ha funnit sanningen, avvikit från deras åsikter, som den förkastade som falska, är det rätt att jag talar till Er som en neutral person som kommer att beröra Er på endast en punkt som måste vara lyhörd för Er, och det är den heder jag vill representera för Er. Kan Ni ignorera hur mycket de som förändras hatas av dem vars känslor de avviker från, och kommer Ni inte att veta av så många lysande exempel att de föraktas av de nära vilka de ställer upp? Tänk, snälla, hur viktigt det är för en furstes rykte den åsikt som folk har om hans beständighet, och var säker på att Ni gör stor skada på Ert om Ni gör ett sådant misstag.
När Ni väl tänker på omständigheterna jag just berättade om, är jag säker på att Ni lätt kommer att skylla på Er dessäng. Och jag tror inte att Ni skulle begå en handling som, enligt min mening, är så beräknad att ge Er omvändelse, som skulle vara ohjälplig, och skulle lämna Er resten av Era dagar med evig ånger. Tänk på det, jag ber Er, och ge Ert rykte och Era vänner det som är Er plikt. Vad mig beträffar, så skall jag ha stor tillfredsställelse när jag får bekräftat den åsikt jag har, att Ni aldrig är benägen att göra någon handling som kan misshaga dem som är behöriga att bedöma vad som är gott. Förutom det finns det flera saker som kan bekräfta Er i dessa känslor. Men det förefaller mig som om det skulle göra Er fel att påtala Er dem efter att ha talat om denna huvudsakliga punkt. Intresset av Er lycka, som knyter Er till Ert hus, får inte likställas med Er heders intresse, och det vore negativt för det att vända synen på något annat intresse efter att detta presenterats för Er.
Ni ser att jag frikänner mig ganska väl från det ord som jag har givit Er och att jag inte begraver mig i frågor. Och jag tror att jag håller anständigheten med tillräcklig omsorg för att inte gå över de gränser som jag hade föreskrivit för mig själv. De noggranna kommer kanske att skylla på min återhållsamhet, men jag kommer att säga till dem för varje ursäkt att jag skulle ha dålig nåd att lämna min metod för att behaga dem. Mitt humör och mitt yrke befriar mig från denna omsorg och befaller mig att ta itu med Er på ett sätt som passar min böjelse. De kommer inte att bli skandaliserade när de kommer ihåg att vi föddes för spira och för vapen och att det, efter att så glatt ha bekänt dem, skulle vara att vanhelga helgedomen att gå in där för att hantera heliga ting. Men för att ursäkta mig själv bryr jag mig inte om att jag, medan jag rättfärdigar mig, gör ett misstag som i sanning inte är fullt så stort som teologens skulle vara. Det misslyckas dock inte med att vara värt tillrättavisning.
Jag går ju för långt bort från slutet av mitt brev, som Ni väntar med otålighet. Jag erkänner mitt fel, ser Ni, och jag ber om ursäkt. Jag skall göra allt för att reparera det när mina tjänster är nödvändiga för Er. Jag skall försöka visa Er att jag inte önskar något mer passionerat än tillfredsställelsen av att kunna vara användbar för Er. Gör mig nöjet att lägga till tro emellertid till de försäkringar jag ger Er om varaktigheten av min vänskap. Jag är,
min kusin,
Er tillgivna kusine
Kristina.
English translation (my own):
My cousin,
I had prolonged the silence which I had kept so far so as not to bother you with a letter which cannot be agreeable to you, as it will let you know the rumour which is going around here of the change which you are meditating on after the example of my cousin, your brother, who has finally declared himself Catholic. But the friendship that I have preserved with you for so many years does not allow me to dissimulate from you the disadvantageous judgment that all your people make of you at this rencontre. I believe that you will not be able to ignore it when you pay some attention to it, and you will easily judge that it is on the entreaties they have made to me that I speak to you on this subject. They have judged by the indulgence that your friendship has always had for me that I had enough power over your mind to restore it to its first feelings, and that is why they asked me to make this last effort with you, hoping that it will not be useless. It is therefore to satisfy their wishes and to discharge the duty that friendship imposes on me that I am writing this letter to you, begging you to reflect on it.
It is not for me to treat this matter in the way it is treated in colleges or on the pulpits of preachers. I leave it to those who make a profession of dealing with controversies to cut their throats over it according to their pleasure; it would be unseemly for me to preach to you things so far removed from my profession. This is why I will put aside the disputes that your doctors have with those of the Roman Church. And as I am of a third religion, which, having found the truth, is departed from their opinions, which it rejected as false, it is right that I speak to you as a neutral person who will touch you on only one point which must be sensitive to you, and it is that of honour that I wish to represent to you. Can you ignore how much those who change are hated by those from whose sentiments they depart, and will you not know by so many illustrious examples that they are despised by those near whom they line up? Consider, please, how important to the reputation of a prince the opinion that people have of his constancy, and be certain that you do great harm to yours if you make such a mistake.
When you consider well the circumstances I have just told you of, I am sure that you will easily blame your design. And I do not believe that you would commit an action which, in my opinion, is so calculated to give you repentance, which would be irremediable, and would leave you the rest of your days with eternal remorse. Think about it, I beg of you, and give your reputation and your friends that which is your duty. As for me, I shall have great satisfaction when I shall be confirmed in the opinion which I have, that you are disposed never to do any action which might displease those who are authorised to judge what is good. Besides that, there are several things that could confirm you in these feelings. But it seems to me that it would be doing you wrong to allege them to you after having spoken of this principal point. The interest of your fortune, which attaches you to that of your house, must not be equaled to that of your honour, and it would be prejudicial to it to turn the view on any other interest after this one is presented to you.
You see that I acquit myself rather well of the word that I have given you and that I do not bury myself in questions. And I think I keep propriety with enough care not to go beyond the limits that I had prescribed for myself. The scrupulous will perhaps blame my restraint, but I will say to them for any excuse that I would have bad grace to leave my method to please them. My humour and my profession dispense me from this care and command me to deal with you in a manner more suitable to my inclination. They will not be scandalised when they remember that we were born for scepters and for arms and that, after having so happily professed them, it would be profaning the sanctuary to enter there to handle holy things. But to excuse myself, I do not take care that, while I am justifying myself, I am making a mistake which, in truth, is not quite so great as that of the theologian would be. It does not, however, fail to be worthy of reproof.
I am straying too far from the end of my letter, which you are await with impatience. I confess my fault, you see, and I beg your pardon. I shall do everything to repair it when my services are necessary to you. I will try to show you that I desire nothing more passionately than the satisfaction of being able to be useful to you. Do me the pleasure of adding faith in the meantime to the assurances I make to you of the duration of my friendship. I am,
my cousin,
your affectionate cousin
Kristina.
Swedish translation of the original (by Stolpe; somewhat abridged):
Min kusin!
Jag hade förlängt den tystnad som jag hittills iakttagit för att inte besvära Er med ett brev som Ni knappast kan finna angenämt, eftersom det skall låta Er känna ett rykte som går om en viss förändring som Ni förbereder, därmed följande ett exempel av min kusin, Er broder, vilken till sist har övergått till den katolska religionen. Men den vänskap som jag hyst för Er i så många år tillåter inte, att jag fördöljer det negativa omdöme som Edra närmaste här ha om Er i denna sak. Jag tror, att Ni inte kan vara okunnig om detta, om Ni är en smula uppmärksam, och Ni skall lätt finna, att orsaken till att jag tar upp denna sak med Er är, att jag fått en anmodan från deras sida. De ha observerat den överseende vänskap Ni alltid visat för mig och ha trott, att jag skulle ha tillräcklig makt över Ert sinne för att kunna återföra Er till Er tidigare uppfattning. Det är därför de bett mig göra detta sista försök hos Er, i hopp om att det inte skall bli gagnlöst. Det är alltså för att tillfredsställa deras önskan och fullgöra den plikt som vänskapen ålägger mig som jag skriver detta brev till Er och ber Er begrunda det. Det är inte min sak att behandla denna fråga så som den behandlas vid universiteten eller på prästernas predikstolar. Jag överlåter åt dem som ha till yrke att syssla med trosstrider att efter behag slåss om sådana saker. Det skulle illa anstå mig att för Er predika saker och ting som ligga så fjärran mitt område. Jag skall därför lämna åt sidan de diskussioner som Edra teologer haft med Katolska kyrkans. Och eftersom jag tillhör en tredje religion, som funnit sanningen och därför måst avvisa deras åsikter som den förkastat som falska, är det i sin ordning, att jag talar till Er som en neutral person, vilken skall ta upp endast en enda punkt, vilken Ni kommer att vara känslig för — det är Er ära jag ville diskutera. Kan Ni vara okunnig om i vilken utsträckning personer som byta åskådning hatas av dem vilkas åsikter de lämna, och vet Ni inte — av många berömda exempel — att de föraktas också av de människor de ansluta sig till? Jag ber Er att reflektera över hur mycket den mening man har om en furstes tillförlitlighet betyder för hans anseende. Var viss om att Ni skadar Er egen i hög grad, om Ni begär ett liknande fel. Om Ni noga tänker över de ting jag här har antytt, är jag säker på att Ni snart kommer att ogilla Er plan. Och jag tror inte alls, att Ni skulle vilja begå en handling som redan nu enligt min mening är så nära att inge Er ånger, som kommer att bli oåterkallelig och som i hela Ert återstående liv kommer att inge Er en evig grämelse. Tänk på detta, det ber jag Er, och skänk Ert anseende och Edra vänner det som Er plikt kräver. För egen del skulle jag känna en stor tillfredsställelse, om jag bleve bestyrkt i den uppfattning jag hyser, nämligen att Ni icke är hågad att någonsin begå en handling som kunde såra dem som ha auktoritet att döma över vad som är gott. Dessutom finns det många andra saker som skulle kunna bestyrka Er i dessa åsikter. Men jag tror att det skulle vara att göra Er orätt att räkna upp dem för Er efter att ha talat om denna centralpunkt. Hänsynen till Er lycka, vilken är förknippad med Er familjs, får inte jämställas med hänsynen till Er ära; och det skulle innebära att kränka Er ära att vända uppmärksamheten mot någon annan hänsyn, sedan denna blivit aktualiserad för Er. Ni ser, att jag ganska väl håller det löfte jag gett Er och att jag inte fördjupar mig i problem. Jag tror, att jag är så hemma i etiketten, att jag inte går utanför de gränser som äro mig föreskrivna. Det finns kanske kverulanter, som komma att klaga över min återhållsamhet, men jag skall till ursäkt och svar säga dem, att jag aldrig skulle kunna lämna min vana bara för att vara dem till behag. Mitt kynne och mitt ämbete befria mig från sådana hänsyn och befalla mig att diskutera med Er på ett sätt som mer passar min läggning. De komma inte att bli chockerade häröver, om de erinra sig att vi äro födda till spiror och vapen; efter att så öppet ha bekänt sig därtill skulle det vara att profanera helgedomen om man gick in dit för att syssla med heliga ting...
Swedish translation of the original (my own):
Min kusin,
Jag hade förlängt den tystnad som jag hållit fram till nu för att inte besvära Er med ett brev som inte kan vara Er behagligt, ty det kommer att låta Er veta det rykte som går här om den förändring som Ni mediterar på exemplet av min kusin, Er bror, som ju äntligen har förklarat sig katolik. Men den vänskap som jag har ingått med Er i så många år tillåter mig inte att dölja för Er den ogynnsamma dom som allt Ert folk har gjort över Er vid denna rencontre. Jag tror att Ni inte kommer att kunna ignorera det när Ni tar med Er ansökan dit, och Ni kommer lätt att bedöma att det är på de instanser som de har gjort som jag talar till Er i detta ämne. De bedömde efter den överseende Er vänskap alltid har haft för mig att jag hade tillräckligt med makt över Ert sinne för att återställa det till sina första känslor; och det var därför de bad mig göra denna sista ansträngning med Er i förhoppningen om att det inte skulle vara värdelöst. Det är därför för att tillfredsställa deras önskan och för att uppfylla den plikt som vänskapen ålägger mig, som jag skriver detta brev till Er och ber Er att reflektera över det.
Det är inte för mig att behandla denna fråga på det sätt som den behandlas i kollegier eller på predikanternas predikstolar. Jag överlåter åt dem som gör profession att ta itu med kontroverser att skära halsen över det efter sitt nöje; det vore olämpligt av mig att predika för er saker så långt borta från mitt yrke. Det är därför jag lägger åt sidan de dispyter som Era doktorer har med den romerska Kyrkans; och eftersom jag tillhör en tredje som, efter att ha funnit sanningen, har avvikit från sina åsikter som den har avvisat som falska, är det rätt att jag talar till Er som en neutral person som bara påverkar Er på en punkt som måste vara Er känslig, och det är den heder jag vill representera för Er. Kan Ni ignorera hur mycket de som förändras hatas av dem vars känslor de avviker från, och vet Ni inte från så många lysande exempel att de föraktas av de nära som de ställer upp? Tänk, snälla, hur viktig för en furstes rykte den åsikt som människor har om hans beständighet är, och var säker på att Ni skulle göra stor skada för Er egen om Ni gör ett sådant misstag.
När Ni väl överväger de omständigheter som jag nyss har berättat för Er, är jag säker på att Ni lätt kommer att skylla på Er dessäng, och jag tror inte att Ni skulle begå en handling som enligt min mening är så benägen att ge Er ånger, vilket efteråt skulle vara ohjälpligt och skulle lämna Er med evig ånger för resten av Era dagar. Tänk på det, ber jag Er, och ge Ert rykte och Era vänner det som är Er plikt. När det gäller mig kommer jag att ha en mycket stor tillfredsställelse när jag får bekräftat den åsikt jag har att Ni aldrig är benägna att göra någon åtgärd som kan misshaga dem som är behöriga att bedöma vad som är väl gjort. Utöver det finns det flera saker som kan bekräfta Er i dessa känslor, men det förefaller mig som att det gör Er fel att påstå dem för Er efter att ha talat om denna huvudpunkt. Intresset av Er lycka, som knyter Er till Ert hus, får inte vara lika med Er heders intresse, och det vore skadligt att vända synen på något annat intresse efter att detta har representerats för Er.
Ni ser att jag frikänner mig ganska väl från det ord som jag hade givit Er och att jag inte begraver mig i teologiska frågor; och jag tror att jag håller hövligheten med tillräcklig omsorg för att inte klara de villkor som jag hade föreslagit mig själv. De noggranna kommer kanske att skylla på min återhållsamhet, men jag kommer att säga till dem för varje ursäkt att jag skulle ha dålig nåd att överge min metod för att behaga dem; mitt humör och mitt yrke befriar mig från denna omsorg och beordrar mig att behandla med Er på ett sätt som passar Er böjelse. De kommer inte att bli skandaliserade när de kommer ihåg att vi föddes för spira och för vapen, och att det, efter att ha bekänt dem så högt, vore att vanhelga helgedomen att gå in där för att hantera heliga ting. Men för att ursäkta mig själv, jag bryr mig inte om att jag, medan jag rättfärdigar mig, begår ett fel som egentligen inte är fullt så stort som teologens. Det misslyckas dock inte med att vara värt tillrättavisning.
Jag går ju för långt bort från slutet av mitt brev, som Ni med otålighet väntar på. Jag erkänner mitt fel, ser Ni, och jag ber om ursäkt; jag skall göra allt för att reparera det. När mina tjänster är nödvändiga för Er, skall jag försöka få Er att se att jag inte önskar något med mer passion än tillfredsställelsen av att kunna vara användbar för Er. Gör mig nöjet att lägga till tro emellertid till de försäkringar jag ger Er om varaktigheten av min vänskap. Jag är,
min kusin
Er tillgivna kusine
Kristina.
Stockholm, den 10 mars 1652.
English translation of the original (my own):
My cousin,
I had prolonged the silence which I had kept up to now so as not to bother you with a letter which cannot be agreeable to you, as it will let you know the rumour which is circulating here of the change which you are meditating on the example of my cousin your brother, who has finally declared himself Catholic. But the friendship that I have contracted with you for so many years does not allow me to conceal from you the unfavourable judgment that all of your people have made of you at this rencontre. I believe that you will not be able to ignore it when you bring your application there, and you will easily judge that it is on the instances that they have made that I speak to you on this subject. They judged by the indulgence your friendship has always had for me that I had enough power over your mind to restore it to its first feelings; and that is why they asked me to make this last effort with you, hoping that it would not be useless. It is therefore to satisfy their desire, and to fulfill the duty that friendship imposes on me, that I write this letter to you, begging you to reflect on it.
It is not for me to treat this matter in the way it is treated in colleges or on the pulpits of preachers. I leave it to those who make a profession of dealing with controversies to cut their throats over it according to their pleasure; it would be unseemly for me to preach to you things so far removed from my profession. This is why I put aside for you the disputes that your doctors have with those of the Roman Church; and as I am of a third, which, having found the truth, has departed from their opinions which it has rejected as false, it is right that I speak to you as a neutral person who affects you only on one point which must be sensitive to you, and it is that of honour that I wish to represent to you. Can you ignore how much those who change are hated by those from whose sentiments they depart, and do you not know from so many illustrious examples that they are despised by those near whom they line up? Consider, please, how important to the reputation of a prince the opinion that people have of his constancy is, and be certain that you would do great harm to your own if you make such a mistake.
When you consider well the circumstances which I have just told you, I am sure that you will easily blame your design, and I do not believe that you would commit an action which, in my opinion, is so liable to give you repentance, which afterwards would be irremediable and would leave you with eternal remorse for the rest of your days. Think about it, I beg of you, and give your reputation and your friends that which is your duty. As for me, I shall have a very great satisfaction when I shall be confirmed in the opinion I have that you are disposed never to do any action which might displease those who are authorised to judge what is well done. Besides that, there are several things which might confirm you in these sentiments, but it seems to me that it is doing you wrong to allege them to you after having spoken of this main point. The interest of your fortune, which attaches you to that of your house, must not be equal to that of your honour, and it would be prejudicial to turn the view on any other interest after this one is represented to you.
You see that I acquit myself rather well of the word that I had given you and that I do not bury myself in theological questions; and I think I keep decorum with enough care not to pass the terms I had proposed to myself. The scrupulous will perhaps blame my restraint, but I will tell them for any excuse that I would have bad grace to abandon my method to please them; my humour and my profession dispense me from this care and order me to treat with you in a manner more suitable to your inclination. They will not be scandalised when they remember that we were born for scepters and for arms, and that, after having so highly professed them, it would be profaning the sanctuary to enter there to handle holy things. But, to excuse myself, I do not take care that while I justify myself, I am committing a fault which is really not quite so great as that of the theologian. It does not, however, fail to be worthy of reproof.
I am straying too far from the end of my letter, which you await with impatience. I confess my fault, you see, and I beg your pardon; I shall do everything to repair it. When my services are necessary to you, I shall try to make you see that I desire nothing with more passion than the satisfaction of being able to be useful to you. Do me the pleasure of adding faith in the meantime to the assurances I make to you of the duration of my friendship. I am,
my cousin,
your affectionate cousin
Kristina.
Stockholm, March 10, 1652.
Above: Kristina.
Note: Friedrich was born and raised a Lutheran, but converted to Catholicism, became a cardinal in 1652, and was appointed Crown-cardinal of Austria. He was the son of Landgrave Ludwig V of Hesse Darmstadt and his wife Magdalene of Brandenburg, who in turn was the daughter of Johann Georg, the elector of Brandenburg. Magdalena's nephew, through her brother Joachim Friedrich, was the elector Johann Sigismund, the father of Kristina's mother Maria Eleonora, thereby making Friedrich Kristina's first cousin twice removed.
No comments:
Post a Comment