Article about Maria Eleonora and her escape to Denmark and eventual return to Sweden, written by Ebba Segerstråle for "Allas Krönika" magazine, year 1932

Source:

„Gråterskan i änkedok“, article written by Ebba Segerstråle for Allas Krönika, issue 22, pages 525 to 527, issue of November 12, 1932; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/722755?term=Kristinas&term=Drottningen&term=drottning&term=Kristina&term=Drottningens&page=11

Allas Krönika, 12.11.1932 no 22, s. 525-527 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/722755 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article:

„GRÅTERSKAN I ÄNKEDOK“

AV EBBA SEGERSTRÅLE

Ett skimmer av romantik vilar över Maria Eleonora av Brandenburgs liv. Lidelsefullt förälskad i sin Gustaf Adolf såg hon i honom sin hjälte, sitt stöd, sitt allt. Efter förlusten av sin „Herzallerliebsten Herrn” blev hon en krossad varelse som aldrig skulle bli livsduglig mer.

Den brandenburgska furstedottern ägde en frappant skönhet, mörkblå, stora ögon och fina, markerade drag. Hon var tjusande men obalanserad och kapriciös och hennes intellektuella begåvning var slätstruken. Maria Eleonoras hela värld var och förblev den hjälte hon dyrkade. Avlägsnad från sin make blev hon hjälplöst hysterisk, man fann henne otröstlig och „in Tränen schwimmend”. Vid en skilsmässa förklarade hon „att hon skulle dö om hon inte fick resa till sin herre”.

Drottningen intresserade sig för musik, målning och arkitektur men först och sist för kläder, smycken och kvinnlig försköningskonst. Hennes stora svaghet för lyxliv och en praktfull hovhållning tillfredsställde Gustaf Adolf som överhopade henne med „demantdiadem” och pärlkedjor. Kungen behandlade sin dockgemål som ett barn, jollrade och lekte med henne under lediga stunder. Hon vann all hans tillgivenhet och ömhet, men sitt livs djupa känsla hade han skänkt den strålande Ebba Brahe.

Sedan Gustaf Adolf kommit till Tysklands jord för att strida för „jordens frihet och himlens ljus”, hade hans strider varit som en enda sagolik viktoria. Över hela världen flög ryktet om hans ädelmod och rättvisa. Året 1631 var Maria Eleonoras jubelår, då hon fick resa till Tyskland och möta sin hjälte. Drottningen reste med en lysande svit, 25 hovjunkare omgav hennes galakaross och hovdamerna och det kolossala bagaget hade följt efter i „11 Kutschen och 12 resvagnar”. Ettusen beväpnade ryttare eskorterade majestätet. En till kapucinermunk utklädd apa följde tåget sittande på en hög häst och roade folkmassorna som mött upp vid vägarna för att bekika ståten.

I Würzburg sammanträffade hon med sin älskade Gustaf Adolf. I Main förde kungen ett storslaget hov för att glädja sin gemål. Vid banketterna tilldrog hon sig allas blickar, praktfullt klädd i en robe av silverskir med kort liv bestrött med juveler. Smickret kring Segerherren var överväldigande och envar tyckte sig se Tysklands kejsarkrona sväva över hans huvud. Under tusende vaxljus sken tråddes „de grandiosa spanska danserna”. Vid taffeln rann utsökt vin i floder, helstekta utsirade vildsvin tronade mitt på borden och krokanen förställde en romersk kejsares triumftåg och skåderätterna voro lika många som de kräsliga ätbara anrättningarna. Här såg man Sveriges och Finlands förnämsta härförare samlade, beprövade kämpar tillsammans med blomman av Europas furstehus, adelsätter och corps diplomatique. Här syntes dyrbart klädda rådsherrar med sina stolta fruar och en icke mindre pösande samling borgerskap och här och var skymtade en jesuits blanka hjässa. Kanske lurade både försåtlig munkdolk och giftdryck på den store Gustaf Adolf. Och utanför slottsfönstren trängdes folkmassorna för att uppfånga en skymt av „Guldkonungen från Nordens” vördnadsbjudande gestalt, medan man dessemellan läskade sig med „wijn”, som strömmade från stora fat på torget.

I „den trogna staden Erfurt”, dit Maria anlänt före sin gemål, kunde hon inte ge sig till tåls på slottet tills han kom utan störtade ner på torget för att möta honom. Kungen steg genast av hästen och slöt henne till sitt bröst. Det var här Maria Eleonora såg sin hjälte för sista gången. Säkert är, att han hade en förkänsla av att han i det förestående slaget skulle lykta sina dagar. Han höll ett ståtligt, gripande tal och anförtrodde sin drottning i det församlade rådets hägn.

Gustaf Adolfs skarpblick förutsåg, hur illa hans gemål var rustad för ett liv utan honom. Strax före resan till Tyskland lär kungen ha yttrat till sina vänner de betydelsefulla orden: „För all den trohet som I beständigt visat beder jag Eder, bröder, att, i händelse jag skulle falla undan, se min hustru till godo, att hon icke lever mig, Eder och sig själv till vanära.”

Natten före Lützen förtäljer sägnen, att drottningen såg en egendomlig syn. Hon låg vaken i ångest och hörde ett buller i rummet intill. Då hon reser sig upp i sängen ser hon en kolsvart stor katt hoppa upp på ett bord och stöta omkull en kungakrona, som uppbars av två lejon. — I folkfantasien blev sedan katten den onde själv, som visade att kättarkungens välde var slut.

Vanvettig är Maria Eleonoras sorg vid den älskades bår. Det är den tragiska historien om en kvinna, som nästan blev berövad förståndets ljus, när hennes idol föll. Först fördjupade hon sig i en värdig utsmyckning av det kungliga liket. I Hamburg lät drottningen beställa en krona, som smyckades med hennes egna pärlor, då rikskanslern nekade henne att låta föra Sveriges rikskrona ur landet. Liket lades så i en tennkista och natt och dag vakade drottningen hos den döde. Hemsk och hjärtslitande är skildringen av „gråterskan i änkedok”, som i sin blinda kärlek och „hädiska smärta” kysste och klappade det redan förvandlade stoftet, som hon hade hoppats få behålla i sin närhet för livstiden. Svenskarne kallade detta för „ett opassande avguderi vid de dödas ben”. Hon ledsagade sin käre herre på den långa griftefärden, „ett sorgens triumftåg”, från Tyskland till hemlandet. Den fallne befriaren hälsades med klockringning, tårar och „tusende välsignelser”.

Under hela resan tog sig drottningens obehärskade sorg uttryck i „ett våldsamt jämrande”. Ofta lät hon avtaga kistlocket för att betrakta stoftet. Kungens hjärta hade hon låtit taga ut och förvarade detta, som hon „tillbad som sin enda skatt”, i en gulddosa med omgivande sammetsfodral. Det var med stor ovillighet som hon lämnade ifrån sig detta hjärta, då det skulle begravas vid det kungliga likets sida i Riddarholmskyrkan. Innan dess hade rådsherrar och biskopar hållit allvarliga förmaningar om kristlig plikt och religion, som förbjöd „att störa de avlidnas ro”.

I Nyköping, där liket stod nio månader, lät drottningen i sitt rum överdraga väggar, golv och tak med svart kläde. Fönsterna blevo förtäckta, så att kammaren endast lystes upp med vaxljus och facklors sken. Från detta dödsgemak hördes en hjärtslitande klagan från gråterskan, som natt och dag sjukligt frossade i sin sorg. Så snart Gustaf Adolfs namn nämndes suckade hon: „Mein Glück ist gestorben!” Till hans gravskrift författade hon följande vackra rader:

„Min sällhet är förbi,

Hans bragder och hans dygd i oförgänglig ära

I död liksom i liv triumfens kransar bära.”

Med hjältekonungens död var också Maria Eleonoras livsbana slut och hon var då endast trettiotre år.

Den franske ambassadören Charles Ogier har i en dagbok givit eftervärlden en levande skildring av den sköna gråterskan och hennes miljö. Den entusiastiske utlänningen skriver:

„Vi kommo in i en mycket stor sal, där riksdagarna plägade hållas och alla landskapsvapnen äro målade runt taket. Många adelsmän voro här församlade, men endast få insläpptes i drottningens kammare. Alltsedan sin högt älskade gemåls död hade hon hittills skytt allas sällskap, ja, till och med anblicken av människor och blott låtit sig betjänas av hovdamer. Självmant hade hon berövat sig solens ljus och helt hängivit sig åt sin vilda sorg i denna mörka, avstängda kammare, endast upplyst av vaxljusens sparsamma, dystra sken. Vi hade därför tänkt finna en förtvivlad, av sorgen vanställd änka och till vår häpnad stodo vi här inför den skönaste, mest strålande kvinna vi någonsin skådat.

Vi voro fullkomligt bländade av hennes skönhet: intet kan giva en föreställning om ansiktets ljuva uttryck och den kungliga gestalten. Hon stod i ett fyrkantigt, ganska stort rum klätt med svart kläde; på högra sidan hade hon hovdamerna, på sin vänstra sida några av riksråden. Vi inträdde en och en och hälsade på henne och hon hälsade igen.”

Olycksdiger var Maria Eleonoras fejd med rikets råd. Först gällde det hennes envisa önskan att vilja öppna „Salig Maj:ts grav och likkista” och då detta naturligtvis nekades henne, förföll hon i hopplös hypokondri. Snart stod den ridderlige Axel Oxenstierna som hennes motståndare. Hon är förbittrad över „de baksluga rådsherrarna”, som lägga hämsko på hennes hugskott. Snart drunknar hon i skulder, hennes generositet med kontanter och nipper, vittomfattande byggnadsföretag och dyrbara hovhållning sluka stora summor. Hon omgav sig också med en hop tyska „dvärgar och narrar” till harm för de svenske. Efter en kontrovers med den stränge herr Axel utbrister hon: „Hellre vill jag leva på vatten och bröd i främmande land än att sitta vid konungsligt bord i Sverige”. Drottningens aversion mot Sverige och svenskarne blev slutligen en fix idé. Ett tvistefrö utgjorde också Kristinas uppfostran. Drottningen var alls ingen lämplig moder och den brådmogna flickan såg med kallt förakt på de obehärskade utbrotten. När slutligen Kristina togs från sin mor och lämnades i Pfalzgrevinnan Katharinas vård, blev Maria Eleonora utom sig. Slutligen började hon umgås med rymningsplaner och i juli 1640 flydde hon en natt från Gripsholm, som var hennes livgeding. Det blev en riksskandal som kulminerade, när Sveriges änkedrottning steg ombord på ett danskt krigsfartyg, som förde henne till Köpenhamn. Uppståndelsen blev gränslös, när flykten upptäcktes. Hennes livgeding drogs in och hennes namn blev uteslutet ur kyrkbönerna.

Efter åtta års flackande i olika länder började Maria Eleonora längta tillbaka till „det kalla Sverige” med dess „många och förfärligt fula berg”, som hon så avskytt. Under utlandsvistelsen hade hon framlevat sina dagar i sorg och grämelse. När hon slutligen kom hem, möttes hon redan vid Dalarö av drottning Kristina. En halv mil utanför tullen väntade rådet med den chevalereske rikskansleren i spetsen och i ett triumftåg fördes den försvunna änkedrottningen till Stockholm. Maria Eleonora blev generöst behandlad och i stället för sitt förhatliga livgeding erhöll hon 40,000 rdr. årligen förutom åtskilliga vackra kungsgårdar.

Maria Eleonoras sista levnadsår voro präglade av bitter besvikelse. Kristinas fria nonchalans, gyckel och känslolöshet sårade henne; dotterns skarpvässade tunga och sarkasmer gjorde henne förskräckt och stum. Med oro och fasa såg hon sitt enda barn övergiva den troslära som fadern kämpat och dött för. När den försagda modern slutligen vågar tala ut med dottern, har hon alls ingen prestige och vad gagnar då alla ord mot Kristinas hån? Gemensam sorg över Kristina och kärleken till den store dödes minne återförenade nu den gamle rikskansleren och änkedrottningen.

Kristinas övergång till katolicismen lade Maria Eleonora i en förtidig grav. Först när portarna öppnades till det förut stängda gravkoret i Riddarholmskyrkan, fick ett älskande och oroligt kvinnohjärta ro.

English translation (my own):

"THE WEEPING WOMAN IN THE WIDOW'S VEIL"

BY EBBA SEGERSTRÅLE

A shimmer of romance rests over Maria Eleonora of Brandenburg's life. Passionately in love with her Gustav Adolf, she saw in him her hero, her support, her everything. After the loss of her "herzallerliebsten Herrn" ["most dearly beloved lord"] she became a broken creature who would never be viable again.

The Princess of Brandenburg had a striking beauty, dark blue, large eyes and fine, well-defined features. She was charming but unbalanced and capricious, and her intellectual talent was flat. Maria Eleonora's whole world was and remained the hero she adored. Away from her husband, she became helplessly hysterical, one found her inconsolable and "in Tränen schwimmend" ["swimming in tears"]. During a separation, she declared "that she would die if she was not allowed to go to her lord".

The Queen was interested in music, painting and architecture, but first and foremost in clothes, jewellery and female beautifying art. Gustav Adolf satisfied her great weakness for a life of luxury and a magnificent courtly manner, he showered her with "diamond diadems" and pearl necklaces. The King treated his doll-wife like a child, cooing and playing with her in his leisure hours. She won all his affection and tenderness, but he had given the deep feeling of his life to the brilliant Ebba Brahe.

Since Gustav Adolf came to German soil to fight for "the freedom of the Earth and the light of Heaven", his battles had been like a single fairytale victory. The reputation of his nobility and justice spread throughout the world. The year 1631 was Maria Eleonora's jubilee year, when she was allowed to travel to Germany and meet her hero. The Queen traveled with a splendid suite, 25 court junkers surrounded her gala carriage, and the ladies-in-waiting and the colossal luggage had followed in "11 coaches and 12 travel carriages". A thousand armed horsemen escorted Her Majesty. A monkey dressed as a Capuchin monk followed the train, sitting on a tall horse, and amused the crowds that had gathered along the roads to watch the spectacle.

In Würzburg she met her beloved Gustav Adolf. In Main the King held a magnificent court to please his consort. At the banquets she attracted everyone's attention, splendidly dressed in a robe of silver with a short waist, strewn with jewels. The flattery surrounding the Victor was overwhelming, and everyone thought they saw the German imperial crown floating above his head. Under the light of a thousand wax candles, "the grandiose Spanish dances" were performed. At the table, exquisite wine flowed in rivers, whole roasted and decorated wild boars were enthroned in the middle of the tables, and the pièces montées imitated the triumphal procession of a Roman emperor, and the dishes on display were as numerous as the exquisite edible dishes. Here one saw the foremost military leaders of Sweden and Finland gathered, proven fighters together with the flower of Europe's princely houses, nobles and corps diplomatique. Here were seen richly dressed councilmen with their proud wives and a no less ostentatious gathering of the bourgeoisie, and here and there the shiny head of a Jesuit was glimpsed. Perhaps both a treacherous monk's dagger and a poisoned drink were lurking on the great Gustav Adolf. And outside the castle windows, crowds of people gathered to catch a glimpse of the awe-inspiring figure of the "Golden King from the North", while in between they sipped on "wine", which flowed from large barrels in the square.

In the "faithful city of Erfurt", where Maria had arrived before her husband, she could not bear to wait patiently in the castle until he arrived, but dashed down to the square to meet him. The King immediately dismounted and hugged her to his chest. It was here that Maria Eleonora saw her hero for the last time. It is certain that he had a presentiment that he would end his days in the coming battle. He gave a stately, moving speech and entrusted his Queen to the assembled Council.

Gustav Adolf's keen eye foresaw how ill-prepared his wife was for a life without him. Shortly before the journey to Germany, the King is said to have uttered the significant words to his friends: "For all the loyalty you have always shown, I beg you, brothers, that in the event that I should fall, look after my wife well, so that she does not live to dishonour me, you, and herself."

The night before Lützen, legend tells that the Queen saw a strange vision. She lay awake in anxiety and heard a noise in the next room. When she got up from bed, she saw a large, coal-black cat jump up onto a table and knock over a royal crown, which was borne by two lions. — In the popular imagination, the cat then became the Evil One himself, who showed that the reign of the Heretic King was over.

Maria Eleonora's grief at the bier of her beloved is insane. It is the tragic story of a woman who was almost deprived of the light of reason when her idol fell. First, she immersed herself in a dignified decoration of the royal body. In Hamburg, the Queen had a crown ordered, which was adorned with her own pearls, when the Grand Chancellor refused to allow her to take the Swedish national crown out of the country. The body was then placed in a tin coffin, and the Queen kept vigil over the dead man night and day. Horrible and heartbreaking is the depiction of the "weeping woman in a widow's veil", who in her blind love and "blasphemous pain" kissed and patted the already deteriorated corpse, which she had hoped to keep close to her for life. The Swedes called this "an unseemly idolatry at the bones of the dead". She accompanied her dear lord on the long funeral procession, "a triumphal procession of sorrow", from Germany to the homeland. The fallen liberator was greeted with bell ringing, tears and "a thousand blessings".

Throughout the journey, the Queen's uncontrollable grief expressed itself in "violent wailing". She often had the coffin lid removed to look at the corpse. She had the King's heart taken out and kept it, which she "worshipped as her only treasure", in a gold box with a surrounding velvet case. It was with great reluctance that she gave up this heart, when it was to be buried next to the royal body in Riddarholm Church. Before that, councilmen and bishops had given serious admonitions about Christian duty and religion, which forbade "disturbing the deceased's rest".

In Nyköping, where the body lay for nine months, the Queen had the walls, floor and ceiling of her room covered with black cloth. The windows were covered, so that the chamber was only lit by wax candles and the light of torches. From this death chamber a heart-rending wailing was heard from the weeping woman, who day and night reveled in her grief. As soon as Gustav Adolf's name was mentioned, she sighed: "Mein Glück ist gestorben!" ["My happiness is dead!"] For his epitaph she wrote the following beautiful lines:

"My happiness is past,

His exploits and his virtue in imperishable glory

Bear in death as in life wreaths of triumph."

With the death of the hero-king, Maria Eleonora's life path also ended, and she was then only thirty-three years old.

The French ambassador Charles Ogier has given posterity a vivid description in a diary of the beautiful weeping woman and her surroundings. The enthusiastic foreigner writes:

"We entered a very large hall, where the Riksdags were usually held, and where all the provincial coats of arms are painted around the ceiling. Many noblemen were gathered here, but only a few were admitted into the Queen's chamber. Ever since the death of her much-beloved husband, she had hitherto avoided the company of all, indeed, even the sight of people, and had only been served by ladies-in-waiting. She had voluntarily deprived herself of the light of the sun and devoted herself entirely to her wild grief in this dark, closed chamber, illuminated only by the sparse, gloomy glow of the wax candle. We had therefore expected to find a despairing widow, disfigured by grief, and to our astonishment we stood before the most beautiful, most radiant woman we had ever seen.

We were completely dazzled by her beauty: nothing can give an idea of the sweet expression of the face and the royal figure. She stood in a square, rather large room, dressed in black; on her right side she had the ladies-in-waiting, on her left side some of the councilmen. We entered one by one and greeted her, and she greeted us back."

Maria Eleonora's feud with the Council of the Realm was unfortunate. At first it concerned her stubborn desire to open the "His Late Majesty's grave and coffin", and when this was naturally denied to her, she fell into hopeless hypochondria. Soon the chivalrous Axel Oxenstierna stood as her opponent. She was embittered by "the scheming councilmen", who were putting a damper on her whims. Soon she was drowning in debt, her generosity with cash and slush funds and jewelry, extensive construction projects and expensive court housekeeping devouring large sums. She also surrounded herself with a bunch of German "dwarfes and buffoons", to the annoyance of the Swedes. After a controversy with the strict lord Axel, she exclaimed: "I would rather live on water and bread in a foreign land than sit at a royal table in Sweden".

The Queen's aversion to Sweden and the Swedes eventually became an obsession.

Another source of contention was Kristina's upbringing. The Queen was not a suitable mother at all, and the precocious girl looked with cold contempt on the uncontrolled outbursts. When Kristina was finally taken from her mother and left in the care of Countess Palatine Katarina, Maria Eleonora was beside herself. Finally, she began to entertain plans to run away, and in July 1640 she fled one night from Gripsholm, which was her dower estate. It became a national scandal that culminated when the Dowager Queen of Sweden boarded a Danish warship, which took her to Copenhagen. The uproar knew no bounds when the escape was discovered. Her dower estate was confiscated, and her name was excluded from the church prayers.

After eight years of wandering in different countries, Maria Eleonora began to long to return to "cold Sweden" with its "many and terribly ugly mountains", which she so detested. During her stay abroad, she had lived out her days in sorrow and grief. When she finally returned home, she was already met at Dalarö by Queen Kristina. Half a mile outside the customs house, the Council was waiting, with the chivalrous Grand Chancellor at its head, and in a triumphal procession the missing Dowager Queen was taken to Stockholm. Maria Eleonora was treated generously, and instead of her hated dower estate, she received 40,000 riksdalers annually, in addition to several beautiful royal estates.

Maria Eleonora's last years were marked by bitter disappointment. Kristina's free nonchalance, jesting and callousness hurt her; her daughter's sharp tongue and sarcasms made her terrified and speechless. With worry and horror she watched her only child abandon the faith for which her father had fought and died. When the distraught mother finally dared to speak out to her daughter, she had no prestige at all; and what use were all her words against Kristina's mockery? Shared grief over Kristina and love for the memory of the great dead man now reunited the old Grand Chancellor and the Dowager Queen.

Kristina's conversion to Catholicism put Maria Eleonora into an early grave. Only when the gates were opened to the previously closed burial choir in Riddarholm Church did a loving and restless woman's heart find peace.

Article about Maria Eleonora and her escape to Denmark and eventual return to Sweden, written by Ebba Segerstråle for "Journalen Vår Kvinnor" magazine, year 1928

Source:

En kunglig rymmerska, article written by Ebba Segerstråle for Journalen Våra Kvinnor, issue 18, pages 328 to 329, issue of September 1, 1928; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/700399?term=drottning&term=Kristina&term=drottningens&term=Kristinas&term=drottningen&page=10

Journalen Våra Kvinnor, 01.09.1928 no 18, s. 328-329 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/700399 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article:

EN KUNGLIG RYMMERSKA

Det vilar ett romantiskt skimmer över Maria Eleonora av Brandenburgs levnadsöden. Lidelsefullt förälskad i sitt gemål, såg hon i honom sin hjälte, sitt stöd, sitt allt. Ej att undra på då, att hon efter förlusten av sin »Herzallerliebsten Herrn» blev förkrossad, en bruten människa som aldrig skulle finna ro i sin själ.

I Gustaf Adolfs ögon var den sköna brandenburgska furstedottern en sagoprinsessa som han erövrat efter stora faror och äventyr, och sin trohetsed till henne höll han livet igenom. Också var Maria Eleonora »oförlikneligt skön» och mer strålande än alla sina medsystrar.

Konungens moder den karska Kristina av Holstein hade förutbestämt en protestantisk gemål åt sin son. Den brandenburgska prinsessan beprisades som ett mönster av godhet och väluppfostran. Två friarresor »för att fly sig gratia av de kurfursteliga kvinnspersoner» vid det brandenburgska lilla hovet, företog Gustaf Adolf. Första gången for han inkognito och blev förälskad vid första ögonkastet. I hörnet av en trädgård, där de unga prinsessorna »gått sig att leka», friade unge kungen i glödande ord och anhöll om Maria Eleonoras hand. Den gamla änkekurfurstinnan gav förtjust sitt bifall, men prinsessans broder, som var regerande kurfurste emotsatte sig giftermålet, ty han var rädd att stöta sig med Polens katolske kung, som också giljade till skönheten. Den betagne Gustaf Adolf var så fast besluten, att han hotade med enlevering om han ej fick sin prinsessa godvilligt. Kurfurstinnan Anna fattade ett hastigt beslut, och i hemlighet medtog hon sin dotter till Wismar, där rikskanslären Axel Oxenstierna, som inträffat i spetsen av en svensk beskickning, avhämtade bruden. Färden genom Sverige blev lång och tröttande.

Bröllopet firades i Stockholm den 25 nov. 1620 och några dagar därefter kröntes Maria Eleonora till drottning. En slösande lyx utvecklades vid förmälningen; gemaken täcktes med flandriska mattor och vakterna på slottet fingo nya silverbardisaner.

Äktenskapet blev enastående harmoniskt. Ett moln på den unga drottningens himmel blev prinsessan Kristinas födelse. Makarna hade naturligtvis hoppats få en son, i stället kom en liten flicka, en ful unge »luden som en babian». Barnet ingav sin mor en viss antipati från första stunden.

Maria Eleonora var medelmåttigt begåvad och ägde en spröd och vek natur som behövde ett fast stöd. Hon hade två dominerande intressen. Musik och arkitektur, och hon talade gärna och med insikt om »joniska, doriska och korintiska» pelare. Till Gustaf Adolfs minne lät hon efter hans död anlägga staden Waxholm, som denna tid kallades Mariehamn efter drottningens namn.

Hennes svaghet för prakt och en luxiös hovhållning tillfredsställdes av konungen och han prydde henne med »demantdiadem» och pärlkedjor.

När krigsåren kommo och Maria Eleonora berövades sin älskade make för långa tider, var hon otröstlig, förde ett tynande liv och man fann henne ofta »in Tränen schwimmend».

Från och med det att Gustaf Adolf satte sin fot på Tysklands jord hade hans strider varit som en enda sagolik viktoria. Över hela Europa flög ryktet om hans ädelmod och rättvisa. År 1631 fick drottningen bege sig till Tyskland, och i Würzburg råkade hon sin hjälte. Maria Eleonora reste med en glänsande svit, 25 hovjunkare omgav hennes guldkaross och hovdamer och bagage hade följt efter i »11 Kutschen och 12 resvagnar». Ettusen, beväpnade ryttare eskorterade majestätet. En till kapucinermunk utklädd apa följde tåget på en hög häst och roade folkhoparne, som samlats vid vägarne.

I Main förde Gustaf Adolf ett storslaget hov för att glädja sin gemål. Vid banketterna lyste hennes skönhet i sitt fulla flor och i en »robe av silverskir med kort liv bestrött med juveler» såg hon mycket älsklig ut med sina mörka blå ögon fästade på sin segerherre. Smickret kring Gustaf Adolfs person var överflödande; man tyckte sig redan se den tyska kejsarkronan sväva över hans huvud. Kanske lurade ändock giftet och den försåtliga jesuitdolken på den store Gustaf Adolf.

I »den trogna staden Erfurt», dit Maria Eleonora rest före sin gemål kunde hon ej invänta honom på slottet, utan störtade ner på torget för att möta honom. Kungen steg genast av hästen och slöt henne i sina armar. Troligt är att det var i Erfurt som Gustaf Adolf skrev sin vackra krigspsalm. Det var här som Maria Eleonora såg sin älskade för sista gången, och säkert är att han hade en förkänsla av att han i det föregående slaget skulle lykta sitt liv.

Natten före slaget hade Maria Eleonora en syn. Hon låg vaken i stor ångest och fick plötsligt se en stor svart katt hoppa upp på ett bord och stöta omkull en kunglig krona, stödd av två lejon i rummet intill. — I folkfantasin blev katten sedan den onde själv som ville visa att nu var kättarkungens dagar räknade.

Gustaf Adolf höll i Erfurt ett gripande tal till rådet och anförtrodde sin drottning i deras hägn.

Sönderslitande, ja vanvettig var Maria Eleonoras sorg vid den älskades bår. Liket lades i en tennkista och dag och natt vakade drottningen hos den döde. Hemsk och hjärtslitande är skildringen av »gråterskan i änkedok» som i sin blinda avgudande kärlek kysste och smekte det redan förvandlade stoftet, som hon ej kunde skilja sig ifrån. Hon ledsagade sin käre herre till Nyköping och Stockholm och hela tiden tog sig hennes sorg uttryck i »ett våldsamt jämrande». Hon lät uttaga hjältens hjärta och förvarade det i en gulddosa.

Den franske ambassadören Charles Ogier har för eftervärlden gett en levande skildring av den sköna gråterskan. Han skriver i sin dagbok: »Alltsedan sin högt älskade gemåls död, hade hon (drottningen) skytt allas sällskap, ja till och med anblicken av människor. Självmant hade hon berövat sig solens ljus och helt hängivit sig åt sin vilda sorg i en mörk avstängd kammare, endast upplyst av gravljusens sparsamma, dystra sken. Vi hade därför väntat finna en förtvivlad av sorgen vanställd änka och till vår häpnad stodo vi här inför den skönaste, mest strålande kvinna vi någonsin skådat. Vi voro fullständigt bländade av hennes skönhet — — —»

Olycksdiger var Maria Eleonoras uppslitande fejd med rikets råd. Först gällde det hennes oförnuftiga envishet uti en vild åstundan att få öppna »salig kungl. maj:ts grav och likkista». Då detta naturligtvis nekades henne, förföll hon till hopplös hysteri. Hennes generositet och slöseri ledde henne in i en »labyrint av skulder». Axel Oxenstierna höll ljungande förmaningstal för den stackars drottningen och i desperation häröver kallade hon honom för »Ochsenkopf». Hon är uppbragt över »de baksluga rådsherrarnes» hårdnackade sätt mot henne. Den olyckliga drottningen led svåra kval och skriver till sin kurfursteliga broder: »Jag kan ej längre stanna bland dessa otacksamma människor». Hon vantrivs bland »de slemma bergen» i det kalla Sverige och hon längtar till barndomens dagar och hembygden.

Till änkedrottningens livgeding hörde Gripsholms slott och Maria Eleonora fann Wasaborgen ödslig och ohygglig. Här sysselsatte hon sig med byggnadsplaner, beskydd av de höga konsterna och förkortade tiden med att ge ut pengar och »skänka bort smycken till höger och vänster».

Besynnerligt är Maria Eleonoras förhållande till sitt enda barn och moderns obehärskade känsloutbrott inverkade ofördelaktigt på Kristina. Slutligen fann rådet det för gott att isolera mor och barn och i detta fann änkedrottningen en ny källa till grämelse.

Snart började hon umgås med rymningsplaner. Preussen hägrade för henne och hon förbisåg att detta land sen 1634 hörde till Sveriges fiender. Danske ministern i Stockholm gjorde henne »osägeligen glad», med meddelandet att Danmarks konung gärna ville hjälpa henne vid ett eventuellt flyktförsök. Kung Kristian IV smidde planer för ett giftermål mellan sin son och den unga Kristina, men han kunde ej neka sig nöjet att fröjdas åt riksskandalen om änkedrottningen rymde ur riket. Det skulle kväsa det övermodiga svenska rådet.

En dansk greve Waldemar (Kung Kristians illegitime son med Christine Munck) sändes till Sverige »för att inspektera koppargruvor,» som det hette. Denne herre gjorde sin visit hos änkedrottningen i Nyköping och där planlades flykten. Kort därefter skickades drottningens hovmarskalk bort.

Från änkedrottningens gemak på Gripsholms slott hade hon låtit leda in en liten lönntrappa, som ledde direkt ut till en lövgång i trädgården för att hon lätt skulle komma ut och spatsera. Månatligen höll hon tre fastdagar, då hon låste in sig med sin hovfröken Anna Sophie von Bülow. Mat och dryck bars in för hela fastetiden och hovpredikanten Jakob Tank sattes att bedja utanför dörren. Två sammetssadlar som beställts i Nyköping gömdes i rummet. Och sent en julinatt smögo sig de båda damerna ner i lövgången. En kammarjunkare v. Pogrell väntade dem med en liten fiskarbåt, varpå de rodde över sundet. På andra sidan Mälarviken väntade två ridhästar jämte en del f.d. kammartjänare samt ett par mutade personer som varit i Danska ministerns tjänst — »några lättfärdiga fåglar». — I detta illustra sällskap fanns också en målare Spitzmacher. Efter fem mils ridtur uppnådde flyktingarne Trosa. Då fjärdingsman där fick syn på två svartklädda damer i vita slöjor blev han betänksam, men artisten berättade resolut att den ena av damerna var en borgardotter från Nyköping och hans trolovade. Eftersom hennes far satte sig emot partiet ämnade de nu rymma tillsammans. Tårar glittrade nu i änkedrottningens sköna ögon; ej underligt om de strömmade efter de sista timmarnas oro och spänning. Den gode fjärdingsmannen blev så rörd att han trakterade sällskapet med »öl och vetebullar». Därefter stego de i en julle och en dansk bojort förde Svea rikes änkedrottning till Visby där två jutska krigsskepp väntade henne.

Under tiden stod den tålige prelaten och sjöng och mässade så mycket han orkade.

Efter stark motvind och sjösjuka landsattes Maria Eleonora på ön Falster i Danmark. Meningen hade varit att hon skulle seglat till Brandenburg. Det inbillade sig åtminstone Kristian, men den kurfursteliga brodern vågade på ingen villkor ta emot systern. När Maria Eleonora hörde detta befallde hon genast att kursen skulle styras mot Danmark. Kung Kristian blev mycket obehagligt överraskad men höll god min i elakt spel. Dock vågade han ej visa sig alltför aimabel, ty Svea Rikes Råd ingav honom respekt. Änkedrottningen blev honom en irriterande och dyrbar gäst. Hennes vistelse i Danmark blev odräglig, och efter ett nervöst flackande mellan Nykjöbing och Köpenhamn var hon färdig med nya resplaner. När hon år 1643 reste sin väg, drog hela Kristians hov en lättnadens suck.

Några dagar efter änkedrottningens flykt — just som hon seglat från Visby — återvände hovmarskalken till Gripsholm. Hovpredikanten hade blivit orolig. »Gud vet var hon befinner sig», utbrast han. »När jag höll morgon- och aftonbön brukade hon sjunga med, men nu hör man inte ett ljud därifrån». Då sprängdes dörren — och man fann rummet tomt och öppnade kistor och lådor vittnade om den brådskande flykten.

Det blev en förfärlig uppståndelse i landet vid denna upptäckt. Regeringen upptog skandalen som en vanära för riket och dess vredes skålar gick ut både över drottningen »som glömt sin ära och reputation» och den intrigante danske kungen. Maria Eleonoras livgeding drogs in och hennes namn uteslöts ur kyrkobönerna. Danmark kostade det ett nytt krig, ty skandalen utgjorde en av anledningarna till krigsförklaringen år 1643.

Efter åtta års flackande i Danmark, Preussen och Brandenburg började Maria Eleonora märkvärdigt nog att längta tillbaka till det kalla Sverige. Under dessa år hade hon framlevat sina dagar i enslighet och grämelse. När hon slutligen kom hem möttes hon redan vid Dalarö av drottning Kristina.

En halv mil utanför tullen väntade rådet med den värdige och chevalereske rikskanslären i spetsen, och i triumf fördes den försvunna änkedrottningen till huvudstaden.

Ännu skulle hon få lida bitter besvikelse, genom drottningens oförsynta sätt mot modern, som hon behandlade med köld och nonchalans. Kristinas löjliga gunstlingsskap, yra nöjesliv, »lättfärdiga tal» och tendens att hylla katolska läran och dess anhäng vållade stridiga scener mellan mor och dotter. Gemensam oro för Kristina och vördnadsfull kärlek för den store dödes minne närmade nu änkedrottningen och den ädle Axel Oxenstierna till varandra. Rikskanslären, som alltifrån Maria Eleonoras återkomst visat henne aktning och tillgivenhet utverkade att hon istället för sitt förlorade livgeding erhöll åtskilliga kungsgårdar och 40,000 rdr. i årligt apanage.

När slutligen Kristina avsade sig kronan för att lämna riket blev den redan tillräckligt prövade modern förkrossad. I avskild tillbakadragenhet levde hon sina sista tomma år i Nyköping.

Efter Kristinas avresa insjuknade änkedrottningen i »en svår frossa». Hon tillfrisknade, men det hårda slaget att dottern avsvurit sig den tro, för vilken hennes fader gått i döden, gjorde att hon dukade under. Hon blev allt svagare och döden kom som en befriare.

Och äntligen öppnades portarna i Riddarholmskyrkans kor, där hjältekungen vilade, och Maria Eleonora förunnades den efterlängtade ron vid sin Gustaf Adolfs sida. Carl Gustaf, som alltid visat änkedrottningen en sonlig vördnad, lät prägla en minnespenning till den bortgångnas ära. På den ena sidan syns den sköna drottningens bild, på den andra står skrivet, att hon ägt »make och dotter utan like».

Ebba Segerstråle.

English translation (my own):

A ROYAL RUNAWAY

There is a romantic shimmer over Maria Eleonora of Brandenburg's life and fate. Passionately in love with her husband, she saw in him her hero, her support, her everything. It is no wonder, then, that after the loss of her "herzallerliebsten Herrn" ["most dearly beloved lord"] she was devastated, a broken person who would never find peace in her soul.

In Gustav Adolf's eyes, the beautiful prince's daughter of Brandenburg was a fairytale princess whom he had conquered after great dangers and adventures, and he kept his oath of fidelity to her throughout his life. Maria Eleonora was also "incomparably beautiful" and more radiant than all her sisters.

The King's mother, the undaunted Christina of Holstein, had predestined a Protestant wife for her son. The Princess of Brandenburg was praised as a model of goodness and good upbringing. Gustav Adolf undertook two courting trips "to sound the favour of the Electorate's women" at the little Brandenburg court. The first time he went incognito and fell in love at first sight. In the corner of a garden, where the young princesses "had gone to play", the young King proposed in glowing words and asked for Maria Eleonora's hand. The old Dowager Electress gave her approval with delight, but the Princess's brother, who was the reigning Elector, opposed the marriage because he was afraid of clashing with the Catholic King of Poland, who also liked the beauty. The infatuated Gustav Adolf was so determined that he threatened abduction if he did not get his princess willingly. Electress Anna made a hasty decision and secretly took her daughter to Wismar, where the Grand Chancellor Axel Oxenstierna, who had arrived at the head of a Swedish mission, collected the bride. The journey through Sweden was long and tiring.

The wedding was celebrated in Stockholm on November 25, 1620, and a few days later Maria Eleonora was crowned Queen. A lavish luxury was displayed at the wedding; the rooms were covered with Flemish carpets, and the guards at the castle were given new silver bardisans.

The marriage was exceptionally harmonious. A cloud in the young Queen's sky was the birth of Princess Kristina. The couple had naturally hoped to have a son, but instead they had a little girl, an ugly child "hairy as a baboon". The child inspired a certain antipathy in her mother from the first moment.

Maria Eleonora was of mediocre talent and had a fragile and weak nature that needed a firm support. She had two dominant interests. Music and architecture, and she spoke gladly and with insight about "Ionic, Doric and Corinthian" columns. In memory of Gustav Adolf, after his death, she had the city of Vaxholm built, which at that time was called Mariehamn, after the Queen's name.

Her weakness for splendour and luxurious court housekeeping was satisfied by the King, who adorned her with "diamond diadems" and pearl necklaces.

When the war years came and Maria Eleonora was deprived of her beloved husband for long periods of time, she was inconsolable, led a languishing life and was often found "in Tränen schwimmend" ["swimming in tears"].

From the moment Gustav Adolf set foot on German soil, his battles had been like a single fairytale victory. The reputation of his nobility and justice spread throughout Europe. In 1631, the Queen was allowed to go to Germany, and in Würzburg she met with her hero. Maria Eleonora traveled with a glittering suite, 25 court junkers surrounded her golden coach, and ladies-in-waiting and baggage had followed in "11 carriages and 12 traveling carriages". A thousand armed horsemen escorted Her Majesty. A monkey dressed as a Capuchin monk followed the train on a tall horse and amused the crowds that had gathered along the roads.

In Main, Gustav Adolf held a magnificent court to gladden his wife. At the banquets her beauty shone in its full bloom and in a "robe of silver with a short waist, strewn with jewels", she looked very lovely with her dark blue eyes fixed on her conqueror. The flattery surrounding Gustav Adolf's person was abundant; one thought one could already see the German imperial crown hovering over his head. Perhaps poison and the insidious Jesuit dagger were still lurking on the great Gustav Adolf.

In "the faithful city of Erfurt", where Maria Eleonora had gone before her husband, she could not wait for him at the castle, but dashed down to the square to meet him. The King immediately dismounted from his horse and embraced her. It is likely that it was in Erfurt that Gustav Adolf wrote his beautiful war hymn. It was here that Maria Eleonora saw her beloved for the last time, and it is certain that he had a presentiment that he would end his life in the coming battle.

The night before the battle, Maria Eleonora had a vision. She lay awake in great anguish and suddenly saw a large black cat jump onto a table and knock over a royal crown, borne by two lions in the next room. — In the popular imagination, the cat then became the Evil One himself, who wanted to show that the Heretic King's days were now numbered.

Gustav Adolf gave a moving speech to the Council in Erfurt and entrusted his Queen to their care.

Maria Eleonora's grief at the bier of her beloved was heartbreaking, even insane. The body was placed in a tin coffin, and the Queen kept vigil over the dead man day and night. Horrible and heartbreaking is the description of the "weeping woman in a widow's veil" who, in her blind, adoring love, kissed and caressed the already deteriorated corpse, from which she could not separate herself. She accompanied her beloved lord to Nyköping and Stockholm, and all the while her grief expressed itself in "violent wailing". She had the hero's heart taken out and kept it in a golden casket.

The French ambassador Charles Ogier has given a vivid description of the beautiful weeping woman for posterity. He writes in his diary:

"Ever since the death of her much-beloved husband, she (the Queen) had avoided everyone's company, even the sight of people. She had voluntarily deprived herself of the light of the sun and devoted herself entirely to her wild grief in a dark, closed chamber, illuminated only by the sparse, gloomy glow of the grave lights. We had therefore expected to find a widow disfigured by grief, and to our astonishment we stood here before the most beautiful, most radiant woman we had ever seen. We were completely dazzled by her beauty — — —"

Maria Eleonora's excruciating feud with the Council of the Realm was unfortunate. First, it concerned her unreasonable stubbornness in a wild desire to open "His Late Royal Majesty's grave and coffin". When this was naturally denied her, she fell into hopeless hysteria. Her generosity and extravagance led her into a "labyrinth of debts". Axel Oxenstierna gave fiery admonitions to the poor Queen, and in desperation over this she called him "Ochsenkopf". She was enraged by the stubborn attitude of "the scheming councilmen" towards her. The unhappy Queen suffered severe torments and wrote to her brother the Elector: "I can no longer stay among these ungrateful people". She was unhappy among the "horrible mountains" in cold Sweden, and she longed for the days of her childhood and her homeland.

The Dowager Queen's dower estate included Gripsholm Castle, and Maria Eleonora found Vasaborgen desolate and hideous. Here she occupied herself with building plans, patronage of the high arts, and passed the time by giving out money and "giving away jewelry right and left".

Maria Eleonora's relationship with her only child is peculiar, and the mother's uncontrolled outbursts of emotion had an adverse effect on Kristina. Finally, the Council found it advisable to isolate mother and child, and in this the Dowager Queen found a new source of grief.

Soon she began to entertain plans of running away. Prussia loomed before her, and she overlooked the fact that this country had been one of Sweden's enemies since 1634. The Danish minister in Stockholm made her "unutterably happy" with the message that the King of Denmark was happy to help her in a possible escape attempt. King Christian IV made plans for a marriage between his son and the young Kristina, but he could not deny himself the pleasure of rejoicing in the national scandal if the Dowager Queen were to run away from the kingdom. It would stifle the arrogant Swedish Council.

A Danish Count Valdemar (King Christian's illegitimate son with Kirsten Munk) was sent to Sweden "to inspect the copper mines", as it was said. This gentleman paid a visit to the Dowager Queen in Nyköping, and there the escape was planned. Shortly afterwards the Queen's court marshal was sent away.

From the Dowager Queen's chambers at Gripsholm Castle, she had a small leaf staircase lead directly out to a leafy path in the garden so that she could easily go out for a walk. She observed three fasting days each month, when she locked herself in with her lady-in-waiting, Anna Sophia von Bülow. Food and drink were brought in for the entire Lent period and the court chaplain, Jakob Tank, was set to pray outside the door. Two velvet saddles ordered in Nyköping were hidden in the room. And late one July night the two ladies crept down into the leafy path. A chamberlain, von Pogrell, was waiting for them with a small fishing boat, whereupon they rowed across the strait. On the other side of Mälar Bay, two riding horses were waiting, along with some former chamber servants and a couple of bribed people who had been in the Danish minister's service — "some easy-going birds". — In this illustrious company there was also a painter, Spitzmacher. After a five-mile ride, the refugees reached Trosa.

When the quartermaster there saw two ladies dressed in black and wearing white veils, he became apprehensive, but the artist resolutely told them that one of the ladies was a burgher's daughter from Nyköping and his fiancée. Since her father opposed the match, they now intended to elope together. Tears now glittered in the Dowager Queen's beautiful eyes; no wonder they flowed after the anxiety and tension of the last hours. The good quartermaster was so moved that he treated the company to "beer and wheat buns". Then they boarded a boat, and a Danish boyer carried the Dowager Queen of the Swedish kingdom to Visby, where two Jutish warships awaited her.

Meanwhile, the patient prelate stood and sang and chanted as much as he could.

After a strong headwind and seasickness, Maria Eleonora landed on the island of Falster in Denmark. The intention had been that she would sail to Brandenburg. At least that was what Christian imagined, but the Elector, her brother, dared not receive his sister under any circumstances. When Maria Eleonora heard this, she immediately ordered that the course be steered towards Denmark. King Christian was very unpleasantly surprised, but he had to grin and bear it. However, he did not dare to appear too amiable, for the Council of the Realm of Sweden inspired him with respect. The Dowager Queen became an irritating and expensive guest to him. Her stay in Denmark became unbearable, and after a nervous wandering between Nykøbing and Copenhagen, she was done with new travel plans. When she left in 1643, Christian's entire court breathed a sigh of relief.

A few days after the Dowager Queen's escape — just as she had sailed from Visby — the court marshal returned to Gripsholm. The court chaplain had become worried. "God knows where she is", he exclaimed. "When I said the morning and evening prayers, she used to sing along, but now one doesn't hear a sound from there." Then the door was forced open — and the room was found empty, and opened chests and boxes testified to the hurried flight.

There was a terrible uproar in the country at this discovery. The government took the scandal as a disgrace to the kingdom, and its wrath was directed against both the Queen, "who had forgotten her honour and reputation", and the scheming Danish King. Maria Eleonora's dower estate was confiscated, and her name was excluded from the prayers in church. It cost Denmark a new war, for the scandal was one of the reasons for the declaration of war in 1643.

After eight years of wandering in Denmark, Prussia and Brandenburg, Maria Eleonora began, strangely enough, to long to return to cold Sweden. During these years she had lived out her days in solitude and sorrow. When she finally came home, she was met already at Dalarö by Queen Kristina.

Half a mile outside the customs house, the Council waited, led by the dignified and chivalrous Grand Chancellor, and in triumph the missing Dowager Queen was brought to the capital city.

She would still suffer bitter disappointment through the Queen's inconsiderate manner towards her mother, whom she treated with coldness and nonchalance. Kristina's ridiculous favouritism, wild pleasure-seeking, "frivolous talk" and tendency to praise Catholic doctrine and its followers caused conflicting scenes between mother and daughter. Shared concern for Kristina and reverent love for the memory of her great deceased husband now brought the Dowager Queen and the noble Axel Oxenstierna closer to each other. The Grand Chancellor, who had shown Maria Eleonora respect and affection ever since her return, ensured that she received several royal estates and 40,000 riksdalers in annual appanage instead of her lost dower estate.

When Kristina finally abdicated the crown to leave the kingdom, her already sufficiently tested mother was devastated. In secluded withdrawal, she lived out her last empty years in Nyköping.

After Kristina's departure, the Dowager Queen fell ill with "a severe chill". She recovered, but the severe blow of her daughter's apostasy from the faith for which her father had died caused her to succumb. She grew weaker and weaker, and death came as a liberator.

And finally, the doors of the choir of Riddarholm Church, where the hero-king rested, were opened, and Maria Eleonora was granted the long-awaited rose by the side of her Gustav Adolf. Karl Gustav, who had always shown the Dowager Queen a filial respect, had a commemorative coin minted in honour of the deceased. On one side is the beautiful Queen's portrait, on the other is written that she had had "a husband and daughter without equal".

Ebba Segerstråle.

Julius Finnberg's article about Kristina's life in Rome, on her relationship with Cardinal Decio Azzolino, and on her coffin being opened and her body exhumed for the first time and the resulting findings about her burial artifacts and her true physical appearance, in "Hufvudstadsbladet" newspaper, year 1945 (Old Style date used for Kristina's public conversion in Innsbruck)

Source:

Drottning Kristinas romerska anlete, article written by Julius Finnberg for Hufvudstadsbladet, issue 179, pages 8 to 9, issue of Sunday, July 8, 1945; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2277905?term=Kristinas&term=drottning&term=Kristina&term=drottningens&term=Drottningen&term=drottningen&page=8

Hufvudstadsbladet, 08.07.1945 no 179, s. 8-9 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2277905 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

CW/TW: MENTION OF R*PE.

The article:

Drottning Kristinas

romerska anlete.

Drottning Kristina i Rom, — eller Regina Kristina Alexandra — såsom hon lyder namnet såsom katolsk konvertit — har nyligen varit föremål för världspressens speciella uppmärksamhet.

Under den pågående grundliga restaurationen av St. Pietro i Rom har man nämligen kommit fram till påven Pius VI:s krypta, där även drottning Kristina vilar i sin tredubbla kista sedan år 1689, alltså redan i 255 år. Denna Kristinas kista har nu i samband med restaurationen öppnats första gången efter begravningen och, vad man härvid konstaterat, har såsom en mycket intressant nyhet ingått i både katolska och protestantiska blad.

„Drottningen ligger skrudad i mantel och krona, meddelas det, och har en spira vid sin sida. Ansiktet är täckt med en tunn silvermask. Anletsdragen äro häpnadsväckande väl bevarade och ingen synlig mumifiering har ägt rum. De slutna ögonen tyda på att ha varit mycket stora. Näsan är aristokratiskt svängd och runt munnen dröjer ännu ett drag av trots.”

Detta är alltså Regina Kristina Alexandra ad mortem i Rom.

Men det finns en möjlighet att på grund av talrika personhistoriska data och mångahanda reminiscenser och relationer m. m. försöka rekonstruera även drottning Kristinas romerska anlete ad vivum.

Detta försök har bl. a. gjorts av f. d. svenska ministern i Rom, C. Bildt i hans intressanta arbete: „Svenska minnen och märken i Rom”, år 1900, till vilket vi här be att få referera.

Sedan Kristina den 6 juni 1654 nedlagt sin spira och avsagt sig arvsrätten till Svea rikes krona, skyndade hon att avskudda sig stoftet av den svenska jorden, inträffade i Bryssel s. å. i november [sic] och övergick redan där preliminärt till katolicismen. Övergången konfirmerades högtidligen den 24 oktober 1655 i Innsbruck, varest Kristina även då tog sig ett nytt „dopnamn” Kristina Alexandra, den dåvarande påven Alexander VII till ära. Den 23 december 1655 gjorde Kristina sitt intåg i den eviga staden med pomp och ståt direkt till Vatikanen, där hon dock härbärgerades blott några dagar för att sedan flytta över till Palazzo Farnese, senare till kardinal Mazarins palats och slutligen år 1659 till det ståtliga Palazzo Riario vid Lungaran, vilket sedan blev hennes fasta bostad ända till hennes död.

Detta Kristinas palats i Rom inreddes med överdådig prakt. Inte ens i de palats, som buro de stolta namnen Borghese, Barberini, Farnese, Pamfili, Chigi, Ludovisi, förekom en inredning som i värde överträffade den, som omgav den forna drottningen från det fattiga landet i fjärran nord. Men så var det ej blott Vasahusets ärvda klenoder utan även det dyrbaraste krigsbytet från trettioåriga kriget, som förts hit för att pryda Kristinas bostad vid Tibern.

Och ett lysande hov uppsattes med hovmarskalkar, hovdamer, hovstallmästare, drabanter och livvakter, kyrkliga funktionärer, ett hovkapell, sångerskor och skådespelare, en talrik domestikpersonal icke att förglömma. I sitt palats gav Kristina både komedier och konserter och lät sina hovdamer, sångerskor och skådespelerskor visa sina axlar och tråda livliga danser utan minsta tanke på betydelsen av Petri nycklar.

Den man, genom vilken Kristina stod i kontakt med i St Petri efterträdare och hela den allmänneliga katolska kyrkan, hennes allt i allo, var kardinal Decio Azzolini.

Kardinal Decio Azzolini, den enda

man för vilken Kristina någon-

sin hyst en ömmare känsla,

stod vid hennes sida under hela Romvistelsen ända till hennes dödsdag den 19 april 1689. Vänskapen mellan dem hade begynt genast vid Kristinas ankomst till Rom och hade aldrig lidit något avbrott. Ännu 19 år efter deras första möte skrev den annars så ombytliga Kristina: „Kardinalen är en gudomlig, oförliknelig man. Han är mig kärare än mitt liv, han förmår allt hos mig.”

Och han sökte bringa reda i hennes finanser, ordning i hennes hus, stadga hennes levnadssätt, allvar i hennes ord och stod ständigt henne bi med råd och dåd. Kanske var det fåfänga som först fäste honom vid drottningen; det egendomliga behag, som ligger i det dagliga umgänget med intelligenta kvinnor, höll honom kvar. På någon fysisk tjusningskraft från henne till honom är det svårt att tro, från honom till henne snarare, ty Azzolini var en fruntimmerskarl som få; och då Kristina mötte honom, var den trettiotvå-årige kardinalen i fulla glansen av sin manliga skönhet och kraft.

Var han hennes älskare? Och har Kristina överhuvud haft någon älskare? Dessa frågor får den som forskar i hennes historia ofta höra. Samtidens skvaller besvarade dem båda med ja och hånskrattar tvärsäkert åt alla tvivel. Den kritiska forskningen åter måste svara: det är mycket möjligt, men något verkligt bevis därpå ha vi icke. Ingen skriven rad, intet ögonvittne intygar att Kristina verkligen överskridit kärlekens Rubicon och hon hade för många vakna ögon omkring sig för att länge kunna dölja något.

Längre än till en förmodan lära vi nog ej komma. En sak synes likväl säker: har Kristina någonsin älskat någon, så har det varit Decio Azzolini.

När vi leta i de mångskiftande företeelserna i Kristinas liv och leverne i Rom för att få fram de markantaste dragen i hennes romerska anlete, hava vi dock icke någon möjlighet att sysselsätta oss med hennes astrologiska och alkemistiska fantasterier med mera sådant. Vi nödgas dennas gång [sic] nöja oss med en relation av det mest sensationella vågstycke och den värsta våldshandlingen i Rom.

Kristina från Castel S. Angelo sköt

skarpt mot villa Medici på

Monte Pincio.

Detta hände under Kristinas mest stormande period i Rom mellan åren 1656—1658. — —

Utsikten över staden från Villa Medici är välbekant för varje romfarare. Ställer man sig litet till vänster om porten, ser man under järnekarnas mörka lövmassa Peterskyrkans kupol blänka fram i fjärran. Mitt bland träden plaskar en springbrunn, vars stråle stiger rakt upp i luften genom en stor stenkula, — ja, allt detta är väl bekant, tänker våra läsare, som varit i Rom, — men det hör väl ej till de svenska minnena?

Frågar man portvakten i Villa Medici, så får man höra, att det en gång var en främmande drottning som lät ladda den största kanonen på Castel S. Angelo med den där kulan, som nu ser så oskyldig ut, där den ligger i fontänen; och det var hon själv som avfyrade skottet mot porten här. Det gjorde lyckligtvis ingen annan skada än den stora bucklan, som ännu synes på högra porthalvans järnbeslag, men det var tur att det ej blev värre. Till erinran därom har man tagit vara på både bucklan och på kulan.

Portvakter äro sällan historiska auktoriteter. Det kan allt vara skäl att fråga litet mera beläst folk, huru det hänger ihop med saker och ting. Träffar du då någon, som intresserar sig för drottning Kristina och som tagit reda på, vad som lärda män skrivit om henne, så hänvisar han kanske till Gaudenzio Claretas „Cristina di Svezia in Italia” och översätter följande passus:

„Den 5 januari 1656 hade Kristina också besökt Castell S. Angelo, där hon avlade ett prov på sitt martialiska sinnelag. Hon ville nämligen själv avfyra tre skott med den bekanta stora åttkantiga kanonen, la Spinoza, som vägde 2395 skålpund och som tagits från den beryktade hertigens av Bourbons krigshär. Hon riktade skotten mot den järnbeslagna porten till Villa Medici på Pincio, och märket syntes där ännu flera år efteråt.”

Litet olika berättades händelsen på 1700-talet i Rom. Se här vad Biörnståhl skriver härom den 10 maj 1771:

„Uti den stora järn-porten till Mediceiska lust-slottet, kallat Villa Medici, är ett stort iholigt märke eller bula av en Canonkula, med vilken Drottningen hälsade på Prinsen av Medici ifrån Slottet St. Angelo, som ligger midt därimot, men ej långt ifrån. Det säges att hon själv riktat och tänt på Canonerne: hon har skutit Svenska lösen med 2 skarpa skott, och båda två hava riktigt träffat porten, men det synes icke stort, emedan man bultat ut bulan och lämnat allenast den ena till åminnelse. Jag har ock sett de stora messingscanonerne på Castellet St. Angelo, som drottningen prövat på detta sättet utan tvivel för att roa sig och se om kulorne kunde hinna så långt, och så rätt fram, samt om hon kunde syfta väl.”

Om detta nu är en intressant historia för eftervärlden, så måste det ha varit ännu intressantare för samtiden och naturligtvis i alldeles särskild grad för husets ägare och för den som bodde där. — Ägare till Villa Medici var storhertig Ferdinand II av Toscana och den disponerades av hans broder, kardinal Gian Carlo dei Medici. Båda dessa herrar voro roade av nyheter, till och med av skvaller, och i de brev, toscanska sändebudet i Rom, markis Riccardi och kardinalens handsekreterare abbé Montemagni skrevo till storhertigen i Florens, sysselsatte de sig därför gärna med pikanta detaljer. Om Kristina hade de särskilt mycket att berätta. Det är ej tänkbart att de skulle ha undanhållit storhertigen en godbit som historien om kanonslottet mot hans villa. Han var så mycket mera nyfiken på allt, som angick Kristina, som hans bror varit en av de två kardinaler, vilka redo Kristina till möte. Något efter sin ankomst hade däremot drottningen, vars spanska sympatier vid denna tid började svalna, kommit i tämligen spänt förhållande till kardinalen, som var chef för det spanska partiet i Rom. Detta var ytterligare skäl för toscanska hovet att med uppmärksamhet följa hennes förehavanden.

Riccardi har emellertid icke skrivit någonting alls om saken, och abbé Montemagni berättar helt lugnt förloppet sålunda:

„Häromdagen besåg drottningen arsenalen innan hon begav sig till kastellet — — Sedan var hon i kastellet, och då man skulle skjuta, ville hon avfyra en kanon, men avråddes därifrån. Hon ville dock stå helt nära, när skotten avfyrades, visande en manlig oförskräckthet.”

Detta är det lilla fröet, varur det stora trädet vuxit upp! Varken förr eller senare under hela Kristinas första vistelse i Rom ha kardinalen och hans sekreterare skrivit ett ord om någon kanonskott. De voro minsann icke annars lata med sina pennor.

Alltså: Kristina har varit på Castel S. Angelo, hon har själv velat avfyra en kanon, då man saluterade, och hon har verkligen stått bredvid, då skotten brunno av. Hon har vidare varit i ovänskap med kardinal Medici, som disponerade Villa Medici, mitt emot fästningen. Hon har alltså sagt eller rättare skrivit: „Tålamod är deras dygd, som sakna mod eller kraft,” — men det var tjugufem år senare.

Ja, men kulan finns ju där och bucklan med!

Ja visst, de finnas där och jag skall ej åtaga mig att förklara, huru de kommit dit — antagligen genom något vådaskott, — men icke var det vid Kristinas besök på Castel S. Angelo 1656, och icke har det skett för att vara kitslig mot kardinal Gian Carlo dei Medici. — Kanske har något missöde med en kanon någon gång senare inträffat, kanske har det till och med skett i Kristinas närvaro, men något bevis därom har mig veterligt aldrig framlagts.

Solen dalar för drottning Kristina.

„Det betyder intet huru man födes, det betyder mycket, huru man dör.”

Kristinas aforismer XII. 50.

På drottning Kristinas stormperiod 1656—1658 följde tio nästan lika oroliga år, fulla av politiska funderingar och ekonomiska bekymmer. Härunder gjorde hon de två resorna till Norden, då hon ånyo pretenderade på Sveriges krona, ehuru utan framgång.

I början av år 1689 väntade Kristina med otålighet ett besök av sin generalguvernör Olivekrantz och markis del Montes återkomst från Sverige. Efter samråd med dem ville hon besluta, huruvida det kunde löna mödan att träffa någon uppgörelse med kurfursten av Brandenburg angående dess krona, till vilken hon ansåg sig ha vissa rättigheter från möderne.

Hon stod redan i underhandling om att sälja sina besittningsrättigheter till Palazzo Riario, — så kär var drömmen om suveräniteten i en tysk småstat hos henne, som dock med lätt mod lämnat Sveriges spira. Men Olivekrantz och del Montes [sic] läto vänta på sig — i stället kom sjukdomen och döden.

Den 13 februari 1689 träffades Kristina av ett svimningsanfall med åtföljande stark feber och svullnad i benen. Efter tre dagar följde ny sanslöshet och därpå en så stor mattighet att man trodde hennes sista stund vara kommen och skickade efter sakramenten, vilka hon mottog med stort lugn. Någon förbättring inträdde därefter, och så snart Kristina kände sig något starkare, tänkte hon på att ordna förhållandena efter sin död, den hon med kallt mod såg i ögonen, och utnämnde Azzolini till sin universalarvinge.

Men döden kom ej ännu. Liemannen satte sig blott ner för att vässa sin lie och unna åt sitt säkra rov en frist på några tiotal dagar. Kristina tillfrisknade så att tacksägelsegudstjänster firades i flere av Roms kyrkor och Kristina själv bevistade ett Te deum i San Pietro samt ämnade göra en pilgrimsfärd till madonnan i Loreto där i madonnans skattkammare förvarades hennes svenska krona och spira sedan hennes första besök 1655. Huru underligt skulle det icke kännas att nu återse dem. Men dessa planer skulle aldrig förverkligas.

Ty nu kom slutkraschen. En skandalös händelse inom själva Palazzo Riarios murar var anledningen därtill.

Under Kristinas sjukdomstid, då hon själv var bunden vid sjuklägret, hade en niding till präst vid namnet Waini [sic] nattetid smugit sig in till hovdamernas rum och där våldtagit den yngsta och fagraste av den alla, den 18-åriga Angelica. Man försökte undanhålla hela saken för Kristina för att icke förvärra hennes svaga tillstånd, men detta lyckades icke. Kristina fick genom Angelica själv veta hela sanningen och upprörd och förgrymmad över detta nidingsdåd inkallade hon genast den mest råbarkade av sina livdrabanter Merola, och besvor honom att taga hämnd på den usla prästen genom att mörda honom. Merola begick eden med trotsigt mod, men när han slutligen skulle utföra mordet, blev den av prästen honom erbjudna lösepenningen i guld honom dybarare än prästens usla liv; han lät prästen löpa och nöjde sig med guldet.

Bedrägeriet blev dock snart upptäckt. Beställsamma tungor underrättade drottningen om att Waini befann sig livslevande i Subiaco. Man hade således drivit gäck med henne, — var det möjligt? Merola, som kallades till räfst, nekade i början, men av hans intrasslade svar begrep Kristina sanningen. I vredesmod reste hon sig upp ur stolen, gick hastigt några steg fram med sträckta händer och utspärrade fingrar liksom att gripa Merola i strupen — och föll avsvimmad till golvet. Detta skedde den 14 april 1689.

I fem dagar levde Kristina ännu efter detta, men troligen låg hon mesta tiden sanslös, eftersom inga ord av henne bevarats från dessa dagar. Hennes biktfader, karmelitermunken Slavata, var hos henne till det sista, talande, heter det, på latin, franska och tyska; svenska skulle icke höras vid hennes dödsläger. Kristina mottog sakramenten och påvens välsignelse med lugn och svarade ordentligt på bönerna i de döendes officium. Kanske kände hon, såsom Sveriges snillrike skald sjungit:

„Det bör ej kännas tungt att vandra

Sen lycka, makt och ära gått förut,

Du är så arm, Kristina Alexandra,

då skådespelet lider mot sitt slut.”

Klockan sex på morgonen den 19 april 1689 lyfte hon den vänstra handen till halsen och utandades helt stilla sin sista suck. Azzolini hade, ehuru själv långt ifrån frisk, vakat dag och natt vid hennes bädd. Hans trohet är det försonande ljuset kring den döende drottningens sista dagar och nätter.

Fyra dagar låg drottningens lik utställt på lit de parade i palatset. Den 24 april kl. 8 på aftonen fördes det vid fackelsken på en öppen vagn omgiven av hennes livvakt och åtföljd av hela hennes hov till S. Maria in Vallicella, där följande dag den högtidliga begravningsgudstjänsten firades i närvaro av hela kardinalkollegiet. Efter dess slut satte sig en storartad procession i rörelse för att föra Kristina till det sista vilohemmet i Peterskyrkan. I spetsen av professionen gingo skolgossar och fattighusbarn, sedan följde 16 brödraskap, munkar från Roms 15 förnämsta kloster med kors, baner och brinnande vaxljus, 500 brödraskap med stora vaxfacklor, prästerskapet i drottningens församling, S. Dorothea, sångare och prästerskapet i Peterskyrkan, därpå den högtburna av guldbrokad med kronor och Vasa-vapnet täckta likbåren, på vilken liket vilade med krona och spira, svept i vit guldbroderad dräkt med violett hermelinsbrämad sammetsmantel, vita handskar och skor. Omkring och efter båren, som bars av Kristinas folk, gingo hovmän och officerare med Wasenan [sic] och Warwick i spetsen.

Vid framkomsten till S. Peter, mottogs liket av kanikerna, som däröver läste absolutionen. Det inneslöts med krona och spira i en kista av cypress, denna åter i en blykista med namn och vapen i relief och denna slutligen i en träkista, som nedsattes i mittelskeppet av kryptan i den s. k. Grotte Vecchie [sic]. Där står den mitt emot Pius VI:s kista, stödd mot väggen, helt och hållet överklädd med murbruk, utan några som helst prydnader med följande på den fria långsidan enkelt målade inskrift:

D. O. H. [sic]

Corpus Christinae Alexandrae

Gothorum Svecorum Vandalorumque

Reginae

Obiit Die XIX Aprilis MDCLXXXIX

Julius Finnberg.

English translation (my own):

Queen Kristina's

Roman face.

Queen Kristina of Rome, — or Regina Christina Alexandra — as she is known as a Catholic convert — has recently been the subject of special attention from the world's press.

During the ongoing thorough restoration of St. Peter's in Rome, the crypt of Pope Pius VI has been reached, where Queen Kristina has also been resting in her triple coffin since 1689, that is, for 255 years. In connection with the restoration, Kristina's coffin has now been opened for the first time since the funeral and, as has been noted, has been included as very interesting news in both Catholic and Protestant newspapers.

"The Queen lies dressed in a robe and crown, it is reported, and has a scepter at her side. Her face is covered with a thin silver mask. The facial features are astonishingly well preserved, and no visible mummification has taken place. The closed eyes indicate that they were very large. The nose is aristocratically curved, and around the mouth there is still a trace of defiance."

So this is Regina Christina Alexandra ad mortem in Rome.

But there is a possibility, based on numerous personal-historical data and various reminiscences and relations, etc., to also attempt to reconstruct Queen Kristina's Roman appearance ad vivum.

This attempt has been made, among others, by the former Swedish minister in Rome, C. Bildt, in his interesting work: "Svenska minnen och märken i Rom", in 1900, to which we ask to be allowed to refer here.

After Kristina laid down her scepter on June 6, 1654 and renounced her right of succession to the crown of the Swedish kingdom, she hastened to shake off the dust of Swedish soil, which happened in Brussels in November [sic] that same year, and there she already converted to Catholicism. The conversion was solemnly confirmed on October 24, 1655 in Innsbruck, where Kristina also took a new "baptismal name", Kristina Alexandra, in honour of the then-Pope Alexander VII. On December 23, 1655 Kristina made her entry into the Eternal City with pomp and circumstance directly to the Vatican, where she was, however, sheltered for only a few days before moving to the Palazzo Farnese, later to the palazzo of Cardinal Mazarin, and finally in 1659 to the stately Palazzo Riario alla Lungara, which then became her permanent residence until her death.

This palazzo of Kristina's in Rome was furnished with sumptuous splendour. Not even in the palazzi that bore the proud names of Borghese, Barberini, Farnese, Pamfili, Chigi, Ludovisi, was there a decoration that surpassed in value that which surrounded the former Queen from the poor country in the far North. But it was not only the inherited treasures of the House of Vasa, but also the most precious spoils of war from the Thirty Years' War that were brought here to adorn Kristina's residence on the Tiber.

And a splendid court was set up with court marshals, court ladies, court equerries, bodyguards, Church functionaries, a court chapel, songstresses and actors, and let's not forget a numerous domestic staff. In her palazzo, Kristina gave both comedies and concerts and let her ladies-in-waiting, songstresses and actresses show their shoulders and dance lively dances without the slightest thought to the significance of the keys of Peter.

The man through whom Kristina was in contact with the successor of St. Peter and the entire universal Catholic Church, her all in all, was Cardinal Decio Azzolino.

Cardinal Decio Azzolino, the only man

for whom Kristina ever

had a tender feeling,

stood by her side throughout her stay in Rome until the day of her death on April 19, 1689. Their friendship had begun immediately upon Kristina's arrival in Rome and had never suffered any interruption. Even 19 years after their first meeting, the otherwise fickle Kristina wrote: "The Cardinal is a divine, incomparable man. He is dearer to me than my life, he can do everything with me."

And he sought to bring order to her finances, order to her household, establishment to her way of life, seriousness in her words, and he was constantly at her side with rede and deed. Perhaps it was vanity that first attached him to the Queen; the peculiar pleasure that lies in the daily association with intelligent women kept him there. It is difficult to believe in any physical power of attraction from her to him, from him to her rather, for Azzolino was a ladies' man like few; and when Kristina met him, the thirty-two year old Cardinal was in the full glory of his masculine beauty and strength.

Was he her lover? And did Kristina have any lovers at all? These are questions that anyone who researches her history often hears. Contemporary gossip answered them both with a yes and confidently laughs off all doubts. Critical research must again answer: it is very possible, but we have no real proof of it. No written line, no eyewitness attests that Kristina really crossed the Rubicon of love, and she had too many watchful eyes around her to be able to hide anything for long.

We probably won't get any further than a guess. One thing seems certain, though: if Kristina ever loved anyone, it was Decio Azzolino.

When we search through the various events of Kristina's life and life in Rome to bring out the most striking features of her Roman face, we have no opportunity, however, to occupy ourselves with her astrological and alchemical fantasies and more of the like. We are necessitated this time to content ourselves with a relation of the most sensational daring and the worst act of violence in Rome.

Kristina, from Castel S. Angelo, shot

sharply at the Medici Villa on

Monte Pincio.

This happened during Kristina's most stormy period in Rome, between the years 1656-1658. — —

The view of the city from Villa Medici is well-known to every visitor to Rome. If one stands a little to the left of the gate, one can see the dome of St. Peter's Church gleaming in the distance under the dark foliage of the holly trees. In the middle of the trees a fountain splashes, its jet rising straight into the air through a large stone ball, — yes, all this is well known, think our readers who have been to Rome, — but surely it does not belong to Swedish memories?

If you ask the gatekeeper at Villa Medici, you will be told that it was once a foreign queen who had the largest cannon at Castel S. Angelo loaded with that ball, which now looks so innocent, where it lies in the fountain; and it was she herself who fired the shot at the gate here. Fortunately, it did no other damage than the large dent, which is still visible on the iron fittings of the right half of the gate, but it was lucky that it did not get off worse. As a reminder of that, both the dent and the ball have been preserved.

Gatekeepers are rarely historical authorities. It may be a good idea to ask a little more educated people how things are connected. If you meet someone who is interested in Queen Kristina and has found out what scholars have written about her, he might refer you to Gaudenzio Claretta's "Cristina di Svezia in Italia" and translate the following passage:

"On January 5, 1656, Kristina had also visited Castel S. Angelo, where she showed a proof of her martial spirit. She wanted to fire three shots herself with the familiar large octagonal cannon, la Spinoza, which weighed 2,395 pound scales and had been taken from the army of the notorious Duke of Bourbon. She aimed the shots at the iron-clad gate of the Villa Medici on the Pincio, and the mark was still visible there several years later."

The story was told a little differently in 18th century Rome. Here is what Biörnståhl wrote about this on May 10, 1771:

"Outside the great iron gate to the Medici pleasure palace, called Villa Medici, is a large hollow mark or bulge from a cannonball, with which the Queen greeted the Prince of Medici from the Castel St. Angelo, which is located directly opposite, but not far away. It is said that she herself aimed and fired the cannonballs: she fired two sharp shots at the Swedish volley, and both of them hit the gate, but it does not seem to be much, because the bulge was hammered out, and only one was left as a souvenir. I have also seen the large brass cannons at Castel St. Angelo, which the Queen tested in this way, no doubt to amuse herself, to see if the bullets could get that far and so accurately, and if she could aim well."

If this is an interesting story for posterity, it must have been even more interesting for the contemporaries, and, of course, to a very special degree for the owner of the house and for the person who lived there. — The owner of the Villa Medici was Grand Duke Ferdinando II of Tuscany, and it was managed by his brother, Cardinal Gian Carlo de' Medici. Both of these gentlemen were amused by news, even gossip; and in the letters that the Tuscan envoy in Rome, Marquis Riccardi, and the Cardinal's secretary, Abbot Montemagni, wrote to the Grand Duke in Florence, they therefore enjoyed dealing with piquant details. They had a lot to tell about Kristina in particular. It is inconceivable that they would have withheld from the Grand Duke a tidbit like the story of the cannon castle opposite his villa. He was all the more curious about everything that concerned Kristina, as his brother had been one of the two cardinals who arranged a meeting with Kristina. However, shortly after her arrival, the Queen, whose Spanish sympathies were beginning to cool at this time, had come into rather tense relations with the Cardinal, who was head of the Spanish party in Rome. This was another reason for the Tuscan court to follow her movements with attention.

Riccardi, however, has not written anything at all about the matter, and Abbot Montemagni calmly recounts the events thus:

"The other day the Queen inspected the arsenal before she went to the castle — — Then she was in the castle, and when they were about to shoot, she wanted to fire a cannon, but was dissuaded from doing so. She wanted to stand quite close, however, when the shots were fired, showing a manly fearlessness."

So: Kristina has been to Castel S. Angelo, she herself has wanted to fire a cannon when they saluted, and she has actually stood by when the shots were fired. She has also been at odds with Cardinal Medici, who owned the Villa Medici, opposite the fortress. So she has said, or rather written: "Patience is the virtue of those who lack courage or strength", — but that was twenty-five years later.

This is the little seed from which the great tree has grown! Neither before nor after during Kristina's first stay in Rome did the Cardinal and his secretary write a word about any cannon shot. They were certainly not lazy with their pens otherwise.

Yes, but the bullet is there, and the dent, too!

Yes, of course, they are there, and I will not undertake to explain how they got there — probably by some careless shot, — but it was not during Kristina's visit to Castel S. Angelo in 1656, and it was not done to be sarcastic towards Cardinal Gian Carlo dei Medici. — Perhaps some mishap with a cannon occurred at some later time; perhaps it even happened in Kristina's presence, but no evidence of this has ever been presented to my knowledge.

The sun sets for Queen Kristina.

"It does not matter how one is born, it matters a great deal how one dies."

Kristina's aphorisms XII. 50.

Queen Kristina's stormy period, from 1656 to 1658, was followed by ten almost equally restless years, full of political considerations and economic worries. During these years she made the two trips to the North, when she again pretended to the crown of Sweden, although without success.

At the beginning of the year 1689, Kristina was impatiently awaiting a visit from her governor general Olivekrantz and the Marquis del Monte's return from Sweden. After consulting with them, she wanted to decide whether it would be worthwhile to reach some agreement with the Elector of Brandenburg regarding its crown, to which she considered she had certain rights from her mother's side.

She was already in negotiations to sell her ownership rights to Palazzo Riario, — so dear was the dream of the sovereignty of a small German state to her, who had, however, with light courage left the scepter of Sweden. But Olivekrantz and del Monte kept her waiting — instead came illness and death.

On February 13, 1689, Kristina was struck by a fainting spell, accompanied by a high fever and swelling of the legs. After three days, she fell into a new stupour, and then she became so weak that one thought her last moment had come and sent for the Sacraments, which she received with great calm. Some improvement followed, and as soon as Kristina felt somewhat stronger, she thought about arranging her affairs after her death, which she faced with cold courage, and she named Azzolino her universal heir.

But death did not come yet. The Grim Reaper merely sat down to sharpen his scythe and grant his sure prey a respite of a few dozen days. Kristina recovered so that thanksgiving services were celebrated in several of Rome's churches, and Kristina herself attended a Te Deum at San Pietro and intended to make a pilgrimage to the Madonna in Loreto, where her Swedish crown and scepter had been kept in the Madonna's treasury since her first visit in 1655. How strange it would feel to see them again now. But these plans would never come to fruition.

For now came the final crash. A scandalous incident within the walls of Palazzo Riario itself was the reason for it.

During Kristina's illness, when she herself was confined to the sickbed, a scoundrel of a priest, named Vaini, had sneaked into the ladies' room at night and r*ped the youngest and most beautiful of them all, the 18 year old Angelica. One tried to keep the whole thing from Kristina so as not to worsen her weak condition, but this did not work. Kristina learned the whole truth through Angelica herself and, outraged and enraged by this act of villainy, she immediately summoned the most brutal of her bodyguards, Merola, and made him swear to take revenge on the wretched priest by murdering him. Merola took the oath with defiant courage, but when he was finally about to carry out the murder, the ransom in gold offered to him by the priest became more valuable to him than the priest's wretched life; he let the priest go and contented himself with the gold.

The deception was soon discovered, however. Insinuating tongues informed the Queen that Vaini was alive and well in Subiaco. So she had been tricked, — was that possible? Merola, who was summoned to court, denied it at first, but from his confused answers Kristina understood the truth. In a rage she rose from her chair, rushed a few steps forward with outstretched hands and fingers spread out as if to seize Merola by the throat — and fell fainting to the floor. This happened on April 14, 1689.

For five days after this, Kristina still lived, but she probably lay unconscious most of the time, since no words of hers have been preserved from these days. Her confessor, the Carmelite monk Slavata, was with her until the last, speaking, it is said, in Latin, French and German; Swedish was not to be heard at her deathbed. Kristina received the Sacraments and the Pope's benediction with calmness and responded properly to the prayers in the office of the dying. Perhaps she felt, as Sweden's ingenious poet sang:

"It should not feel heavy to walk

Since happiness, power and glory have gone before.

Thou art so poor, Kristina Alexandra,

when the play glides towards its end."

At six o'clock in the morning of April 19, 1689, she raised her left hand to her throat and breathed her last sigh in complete stillness. Azzolino, although far from healthy himself, had kept vigil day and night at her bedside. His fidelity is the atoning light surrounding the dying Queen's last days and nights.

For four days the Queen's body lay exposed on the lit de parade in the palazzo. On April 24, at 8 in the evening, it was carried by torchlight in an open carriage surrounded by her bodyguards and accompanied by her entire court to S. Maria in Vallicella, where the following day the solemn funeral service was celebrated in the presence of the entire College of Cardinals. After its conclusion, a magnificent procession set in motion to carry Kristina to her final resting place in St. Peter's Basilica. At the head of the procession walked schoolboys and poorhouse children, then followed 16 brotherhoods, monks from Rome's 15 most distinguished monasteries with crosses, banners and burning wax candles, 500 brotherhoods with large wax torches, the clergy of the Queen's congregation, S. Dorotea, singers and the clergy of St. Peter's Church, then the high-carried bier of gold brocade with crowns and the Vasa coat of arms covered, on which the body rested with crown and scepter, wrapped in a white gold-embroidered robe with a violet ermine-trimmed velvet cloak, white gloves and shoes. Around and behind the bier, which was carried by Kristina's people, walked courtiers and officers with Wasenau and Warwick at the head.

On arrival at St. Peter's, the body was received by the canons, who read the absolution over it. It was enclosed with crown and scepter in a cypress coffin, this again in a lead coffin with the name and arms in relief, and this finally in a wooden coffin, which was placed in the central nave of the crypt in the so-called Grotte Vecchie. There it stands, opposite the coffin of Pius VI, leaning against the wall, completely covered with plaster, without any ornaments whatsoever, with the following inscription simply painted on the free long side:

D. O. H. [sic]

Corpus Christinæ Alexandræ

Gothorum Svecorum Vandalorumque

Reginæ

Obiit Die XIX Aprilis MDCLXXXIX

Julius Finnberg.

Note: In Swedish and the other main Continental Scandinavian languages, "med råd och dåd" literally means "with counsel and deed". However, "råd" is cognate to the archaic English word "rede", which means "advice" or "counsel" and in its modern pronunciation rhymes with "deed", so I have wanted to maintain the rhyme of the expression in both languages.

Excerpt on Kristina and Descartes from an article by "Marasquino" on love, in "Garm" magazine, year 1931

Source:

Jag älskar, alltså är jag till, article written by "Marasquino" for Garm, 8:e Årg., issue 2, page 6, issue of January 15, 1931; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/1007341?term=drottning&term=Kristinas&term=Kristina&term=drottningen&page=6

Garm, 15.01.1931 no 2, s. 6 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/1007341 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article excerpt:

Jag älskar, alltså är jag till.

Amo, dunque sono.

Ehuru den nyare filosofins fader, monsieur Renatus Cartesius av Paris, tillbrakte sitt livs sista år vid drottning Kristinas hov och alltså ständigt hade att göra med en kärlekskrank kvinna, kom han likväl icke underfund med det intima samband som otvivelaktigt består mellan livet och kärleken. En mindre djupsinnig, men mera skarpsynt filosof än han, skulle ha skyndat sig att korrigera den grundläggande tanken för sitt metafysiska system, som lydde: »Cogito, ergo sum» — »Jag tänker, alltså är jag till» och skrivit i stället: »Amo, ergo sum» — »Jag älskar, alltså är jag till». Kanske skulle Cartesius också ha kommit underfund med sitt misstag ifall ödet förunnat honom att uppleva drottning Kristinas kärleksfulla umgängelse med kardinal Azzolino i Rom, men beklagligt nog förkylde sig filosofen i det kalla, nordiska klimatet och avled innan han hunnit förbättra sitt system i den angivna riktningen.

Så har det kommit sig att mänskligheten fått vänta hela trehundra år innan det cartesianska misstaget äntligen korrigerats. Detta har skett helt nyligen och riktigt nog i Rom, där drottning Kristina tjusat till så många unga och levnadsglada kardinaler att även en blind filosof hade kunnat se att »leva» och »älska» äro fullkomligt identiska begrepp, så mycket mera som drottningen icke blott levde i Rom utan rentav levde till så att hela Vatikanen rodnade. ...

English translation (my own):

I love, therefore I am.

Amo, dunque sono.

Although the father of modern philosophy, Monsieur René Descartes of Paris, spent the last year of his life at the court of Queen Kristina and was therefore constantly in contact with a lovesick woman, he nevertheless failed to grasp the intimate connection that undoubtedly exists between life and love. A less profound but more perceptive philosopher than he would have hastened to correct the fundamental idea of his metaphysical system, which read: "Cogito, ergo sum" — "I think, therefore I am" and wrote instead: "Amo, ergo sum" — "I love, therefore I am". Perhaps Descartes would also have grasped his mistake if fate had allowed him to experience Queen Kristina's loving interaction with Cardinal Azzolino in Rome, but unfortunately the philosopher caught a cold in the cold, Nordic climate and died before he had time to improve his system in the indicated direction.

So it has come about that humanity has had to wait a full three hundred years before the Cartesian error has finally been corrected. This has happened quite recently and quite rightly in Rome, where Queen Kristina has charmed so many young and cheerful cardinals that even a blind philosopher could have seen that "living" and "loving" are completely identical concepts, all the more so since the Queen not only lived in Rome, but even lived to the point of making the entire Vatican blush. ...