Source:
En kunglig rymmerska, article written by Ebba Segerstråle for Journalen Våra Kvinnor, issue 18, pages 328 to 329, issue of September 1, 1928; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)
Journalen Våra Kvinnor, 01.09.1928 no 18, s. 328-329 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/700399 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot
.jpeg)
The article:
EN KUNGLIG RYMMERSKA
Det vilar ett romantiskt skimmer över Maria Eleonora av Brandenburgs levnadsöden. Lidelsefullt förälskad i sitt gemål, såg hon i honom sin hjälte, sitt stöd, sitt allt. Ej att undra på då, att hon efter förlusten av sin »Herzallerliebsten Herrn» blev förkrossad, en bruten människa som aldrig skulle finna ro i sin själ.
I Gustaf Adolfs ögon var den sköna brandenburgska furstedottern en sagoprinsessa som han erövrat efter stora faror och äventyr, och sin trohetsed till henne höll han livet igenom. Också var Maria Eleonora »oförlikneligt skön» och mer strålande än alla sina medsystrar.
Konungens moder den karska Kristina av Holstein hade förutbestämt en protestantisk gemål åt sin son. Den brandenburgska prinsessan beprisades som ett mönster av godhet och väluppfostran. Två friarresor »för att fly sig gratia av de kurfursteliga kvinnspersoner» vid det brandenburgska lilla hovet, företog Gustaf Adolf. Första gången for han inkognito och blev förälskad vid första ögonkastet. I hörnet av en trädgård, där de unga prinsessorna »gått sig att leka», friade unge kungen i glödande ord och anhöll om Maria Eleonoras hand. Den gamla änkekurfurstinnan gav förtjust sitt bifall, men prinsessans broder, som var regerande kurfurste emotsatte sig giftermålet, ty han var rädd att stöta sig med Polens katolske kung, som också giljade till skönheten. Den betagne Gustaf Adolf var så fast besluten, att han hotade med enlevering om han ej fick sin prinsessa godvilligt. Kurfurstinnan Anna fattade ett hastigt beslut, och i hemlighet medtog hon sin dotter till Wismar, där rikskanslären Axel Oxenstierna, som inträffat i spetsen av en svensk beskickning, avhämtade bruden. Färden genom Sverige blev lång och tröttande.
Bröllopet firades i Stockholm den 25 nov. 1620 och några dagar därefter kröntes Maria Eleonora till drottning. En slösande lyx utvecklades vid förmälningen; gemaken täcktes med flandriska mattor och vakterna på slottet fingo nya silverbardisaner.
Äktenskapet blev enastående harmoniskt. Ett moln på den unga drottningens himmel blev prinsessan Kristinas födelse. Makarna hade naturligtvis hoppats få en son, i stället kom en liten flicka, en ful unge »luden som en babian». Barnet ingav sin mor en viss antipati från första stunden.
Maria Eleonora var medelmåttigt begåvad och ägde en spröd och vek natur som behövde ett fast stöd. Hon hade två dominerande intressen. Musik och arkitektur, och hon talade gärna och med insikt om »joniska, doriska och korintiska» pelare. Till Gustaf Adolfs minne lät hon efter hans död anlägga staden Waxholm, som denna tid kallades Mariehamn efter drottningens namn.
Hennes svaghet för prakt och en luxiös hovhållning tillfredsställdes av konungen och han prydde henne med »demantdiadem» och pärlkedjor.
När krigsåren kommo och Maria Eleonora berövades sin älskade make för långa tider, var hon otröstlig, förde ett tynande liv och man fann henne ofta »in Tränen schwimmend».
Från och med det att Gustaf Adolf satte sin fot på Tysklands jord hade hans strider varit som en enda sagolik viktoria. Över hela Europa flög ryktet om hans ädelmod och rättvisa. År 1631 fick drottningen bege sig till Tyskland, och i Würzburg råkade hon sin hjälte. Maria Eleonora reste med en glänsande svit, 25 hovjunkare omgav hennes guldkaross och hovdamer och bagage hade följt efter i »11 Kutschen och 12 resvagnar». Ettusen, beväpnade ryttare eskorterade majestätet. En till kapucinermunk utklädd apa följde tåget på en hög häst och roade folkhoparne, som samlats vid vägarne.
I Main förde Gustaf Adolf ett storslaget hov för att glädja sin gemål. Vid banketterna lyste hennes skönhet i sitt fulla flor och i en »robe av silverskir med kort liv bestrött med juveler» såg hon mycket älsklig ut med sina mörka blå ögon fästade på sin segerherre. Smickret kring Gustaf Adolfs person var överflödande; man tyckte sig redan se den tyska kejsarkronan sväva över hans huvud. Kanske lurade ändock giftet och den försåtliga jesuitdolken på den store Gustaf Adolf.
I »den trogna staden Erfurt», dit Maria Eleonora rest före sin gemål kunde hon ej invänta honom på slottet, utan störtade ner på torget för att möta honom. Kungen steg genast av hästen och slöt henne i sina armar. Troligt är att det var i Erfurt som Gustaf Adolf skrev sin vackra krigspsalm. Det var här som Maria Eleonora såg sin älskade för sista gången, och säkert är att han hade en förkänsla av att han i det föregående slaget skulle lykta sitt liv.
Natten före slaget hade Maria Eleonora en syn. Hon låg vaken i stor ångest och fick plötsligt se en stor svart katt hoppa upp på ett bord och stöta omkull en kunglig krona, stödd av två lejon i rummet intill. — I folkfantasin blev katten sedan den onde själv som ville visa att nu var kättarkungens dagar räknade.
Gustaf Adolf höll i Erfurt ett gripande tal till rådet och anförtrodde sin drottning i deras hägn.
Sönderslitande, ja vanvettig var Maria Eleonoras sorg vid den älskades bår. Liket lades i en tennkista och dag och natt vakade drottningen hos den döde. Hemsk och hjärtslitande är skildringen av »gråterskan i änkedok» som i sin blinda avgudande kärlek kysste och smekte det redan förvandlade stoftet, som hon ej kunde skilja sig ifrån. Hon ledsagade sin käre herre till Nyköping och Stockholm och hela tiden tog sig hennes sorg uttryck i »ett våldsamt jämrande». Hon lät uttaga hjältens hjärta och förvarade det i en gulddosa.
Den franske ambassadören Charles Ogier har för eftervärlden gett en levande skildring av den sköna gråterskan. Han skriver i sin dagbok: »Alltsedan sin högt älskade gemåls död, hade hon (drottningen) skytt allas sällskap, ja till och med anblicken av människor. Självmant hade hon berövat sig solens ljus och helt hängivit sig åt sin vilda sorg i en mörk avstängd kammare, endast upplyst av gravljusens sparsamma, dystra sken. Vi hade därför väntat finna en förtvivlad av sorgen vanställd änka och till vår häpnad stodo vi här inför den skönaste, mest strålande kvinna vi någonsin skådat. Vi voro fullständigt bländade av hennes skönhet — — —»
Olycksdiger var Maria Eleonoras uppslitande fejd med rikets råd. Först gällde det hennes oförnuftiga envishet uti en vild åstundan att få öppna »salig kungl. maj:ts grav och likkista». Då detta naturligtvis nekades henne, förföll hon till hopplös hysteri. Hennes generositet och slöseri ledde henne in i en »labyrint av skulder». Axel Oxenstierna höll ljungande förmaningstal för den stackars drottningen och i desperation häröver kallade hon honom för »Ochsenkopf». Hon är uppbragt över »de baksluga rådsherrarnes» hårdnackade sätt mot henne. Den olyckliga drottningen led svåra kval och skriver till sin kurfursteliga broder: »Jag kan ej längre stanna bland dessa otacksamma människor». Hon vantrivs bland »de slemma bergen» i det kalla Sverige och hon längtar till barndomens dagar och hembygden.
Till änkedrottningens livgeding hörde Gripsholms slott och Maria Eleonora fann Wasaborgen ödslig och ohygglig. Här sysselsatte hon sig med byggnadsplaner, beskydd av de höga konsterna och förkortade tiden med att ge ut pengar och »skänka bort smycken till höger och vänster».
Besynnerligt är Maria Eleonoras förhållande till sitt enda barn och moderns obehärskade känsloutbrott inverkade ofördelaktigt på Kristina. Slutligen fann rådet det för gott att isolera mor och barn och i detta fann änkedrottningen en ny källa till grämelse.
Snart började hon umgås med rymningsplaner. Preussen hägrade för henne och hon förbisåg att detta land sen 1634 hörde till Sveriges fiender. Danske ministern i Stockholm gjorde henne »osägeligen glad», med meddelandet att Danmarks konung gärna ville hjälpa henne vid ett eventuellt flyktförsök. Kung Kristian IV smidde planer för ett giftermål mellan sin son och den unga Kristina, men han kunde ej neka sig nöjet att fröjdas åt riksskandalen om änkedrottningen rymde ur riket. Det skulle kväsa det övermodiga svenska rådet.
En dansk greve Waldemar (Kung Kristians illegitime son med Christine Munck) sändes till Sverige »för att inspektera koppargruvor,» som det hette. Denne herre gjorde sin visit hos änkedrottningen i Nyköping och där planlades flykten. Kort därefter skickades drottningens hovmarskalk bort.
Från änkedrottningens gemak på Gripsholms slott hade hon låtit leda in en liten lönntrappa, som ledde direkt ut till en lövgång i trädgården för att hon lätt skulle komma ut och spatsera. Månatligen höll hon tre fastdagar, då hon låste in sig med sin hovfröken Anna Sophie von Bülow. Mat och dryck bars in för hela fastetiden och hovpredikanten Jakob Tank sattes att bedja utanför dörren. Två sammetssadlar som beställts i Nyköping gömdes i rummet. Och sent en julinatt smögo sig de båda damerna ner i lövgången. En kammarjunkare v. Pogrell väntade dem med en liten fiskarbåt, varpå de rodde över sundet. På andra sidan Mälarviken väntade två ridhästar jämte en del f.d. kammartjänare samt ett par mutade personer som varit i Danska ministerns tjänst — »några lättfärdiga fåglar». — I detta illustra sällskap fanns också en målare Spitzmacher. Efter fem mils ridtur uppnådde flyktingarne Trosa. Då fjärdingsman där fick syn på två svartklädda damer i vita slöjor blev han betänksam, men artisten berättade resolut att den ena av damerna var en borgardotter från Nyköping och hans trolovade. Eftersom hennes far satte sig emot partiet ämnade de nu rymma tillsammans. Tårar glittrade nu i änkedrottningens sköna ögon; ej underligt om de strömmade efter de sista timmarnas oro och spänning. Den gode fjärdingsmannen blev så rörd att han trakterade sällskapet med »öl och vetebullar». Därefter stego de i en julle och en dansk bojort förde Svea rikes änkedrottning till Visby där två jutska krigsskepp väntade henne.
Under tiden stod den tålige prelaten och sjöng och mässade så mycket han orkade.
Efter stark motvind och sjösjuka landsattes Maria Eleonora på ön Falster i Danmark. Meningen hade varit att hon skulle seglat till Brandenburg. Det inbillade sig åtminstone Kristian, men den kurfursteliga brodern vågade på ingen villkor ta emot systern. När Maria Eleonora hörde detta befallde hon genast att kursen skulle styras mot Danmark. Kung Kristian blev mycket obehagligt överraskad men höll god min i elakt spel. Dock vågade han ej visa sig alltför aimabel, ty Svea Rikes Råd ingav honom respekt. Änkedrottningen blev honom en irriterande och dyrbar gäst. Hennes vistelse i Danmark blev odräglig, och efter ett nervöst flackande mellan Nykjöbing och Köpenhamn var hon färdig med nya resplaner. När hon år 1643 reste sin väg, drog hela Kristians hov en lättnadens suck.
Några dagar efter änkedrottningens flykt — just som hon seglat från Visby — återvände hovmarskalken till Gripsholm. Hovpredikanten hade blivit orolig. »Gud vet var hon befinner sig», utbrast han. »När jag höll morgon- och aftonbön brukade hon sjunga med, men nu hör man inte ett ljud därifrån». Då sprängdes dörren — och man fann rummet tomt och öppnade kistor och lådor vittnade om den brådskande flykten.
Det blev en förfärlig uppståndelse i landet vid denna upptäckt. Regeringen upptog skandalen som en vanära för riket och dess vredes skålar gick ut både över drottningen »som glömt sin ära och reputation» och den intrigante danske kungen. Maria Eleonoras livgeding drogs in och hennes namn uteslöts ur kyrkobönerna. Danmark kostade det ett nytt krig, ty skandalen utgjorde en av anledningarna till krigsförklaringen år 1643.
Efter åtta års flackande i Danmark, Preussen och Brandenburg började Maria Eleonora märkvärdigt nog att längta tillbaka till det kalla Sverige. Under dessa år hade hon framlevat sina dagar i enslighet och grämelse. När hon slutligen kom hem möttes hon redan vid Dalarö av drottning Kristina.
En halv mil utanför tullen väntade rådet med den värdige och chevalereske rikskanslären i spetsen, och i triumf fördes den försvunna änkedrottningen till huvudstaden.
Ännu skulle hon få lida bitter besvikelse, genom drottningens oförsynta sätt mot modern, som hon behandlade med köld och nonchalans. Kristinas löjliga gunstlingsskap, yra nöjesliv, »lättfärdiga tal» och tendens att hylla katolska läran och dess anhäng vållade stridiga scener mellan mor och dotter. Gemensam oro för Kristina och vördnadsfull kärlek för den store dödes minne närmade nu änkedrottningen och den ädle Axel Oxenstierna till varandra. Rikskanslären, som alltifrån Maria Eleonoras återkomst visat henne aktning och tillgivenhet utverkade att hon istället för sitt förlorade livgeding erhöll åtskilliga kungsgårdar och 40,000 rdr. i årligt apanage.
När slutligen Kristina avsade sig kronan för att lämna riket blev den redan tillräckligt prövade modern förkrossad. I avskild tillbakadragenhet levde hon sina sista tomma år i Nyköping.
Efter Kristinas avresa insjuknade änkedrottningen i »en svår frossa». Hon tillfrisknade, men det hårda slaget att dottern avsvurit sig den tro, för vilken hennes fader gått i döden, gjorde att hon dukade under. Hon blev allt svagare och döden kom som en befriare.
Och äntligen öppnades portarna i Riddarholmskyrkans kor, där hjältekungen vilade, och Maria Eleonora förunnades den efterlängtade ron vid sin Gustaf Adolfs sida. Carl Gustaf, som alltid visat änkedrottningen en sonlig vördnad, lät prägla en minnespenning till den bortgångnas ära. På den ena sidan syns den sköna drottningens bild, på den andra står skrivet, att hon ägt »make och dotter utan like».
Ebba Segerstråle.
English translation (my own):
A ROYAL RUNAWAY
There is a romantic shimmer over Maria Eleonora of Brandenburg's life and fate. Passionately in love with her husband, she saw in him her hero, her support, her everything. It is no wonder, then, that after the loss of her "herzallerliebsten Herrn" ["most dearly beloved lord"] she was devastated, a broken person who would never find peace in her soul.
In Gustav Adolf's eyes, the beautiful prince's daughter of Brandenburg was a fairytale princess whom he had conquered after great dangers and adventures, and he kept his oath of fidelity to her throughout his life. Maria Eleonora was also "incomparably beautiful" and more radiant than all her sisters.
The King's mother, the undaunted Christina of Holstein, had predestined a Protestant wife for her son. The Princess of Brandenburg was praised as a model of goodness and good upbringing. Gustav Adolf undertook two courting trips "to sound the favour of the Electorate's women" at the little Brandenburg court. The first time he went incognito and fell in love at first sight. In the corner of a garden, where the young princesses "had gone to play", the young King proposed in glowing words and asked for Maria Eleonora's hand. The old Dowager Electress gave her approval with delight, but the Princess's brother, who was the reigning Elector, opposed the marriage because he was afraid of clashing with the Catholic King of Poland, who also liked the beauty. The infatuated Gustav Adolf was so determined that he threatened abduction if he did not get his princess willingly. Electress Anna made a hasty decision and secretly took her daughter to Wismar, where the Grand Chancellor Axel Oxenstierna, who had arrived at the head of a Swedish mission, collected the bride. The journey through Sweden was long and tiring.
The wedding was celebrated in Stockholm on November 25, 1620, and a few days later Maria Eleonora was crowned Queen. A lavish luxury was displayed at the wedding; the rooms were covered with Flemish carpets, and the guards at the castle were given new silver bardisans.
The marriage was exceptionally harmonious. A cloud in the young Queen's sky was the birth of Princess Kristina. The couple had naturally hoped to have a son, but instead they had a little girl, an ugly child "hairy as a baboon". The child inspired a certain antipathy in her mother from the first moment.
Maria Eleonora was of mediocre talent and had a fragile and weak nature that needed a firm support. She had two dominant interests. Music and architecture, and she spoke gladly and with insight about "Ionic, Doric and Corinthian" columns. In memory of Gustav Adolf, after his death, she had the city of Vaxholm built, which at that time was called Mariehamn, after the Queen's name.
Her weakness for splendour and luxurious court housekeeping was satisfied by the King, who adorned her with "diamond diadems" and pearl necklaces.
When the war years came and Maria Eleonora was deprived of her beloved husband for long periods of time, she was inconsolable, led a languishing life and was often found "in Tränen schwimmend" ["swimming in tears"].
From the moment Gustav Adolf set foot on German soil, his battles had been like a single fairytale victory. The reputation of his nobility and justice spread throughout Europe. In 1631, the Queen was allowed to go to Germany, and in Würzburg she met with her hero. Maria Eleonora traveled with a glittering suite, 25 court junkers surrounded her golden coach, and ladies-in-waiting and baggage had followed in "11 carriages and 12 traveling carriages". A thousand armed horsemen escorted Her Majesty. A monkey dressed as a Capuchin monk followed the train on a tall horse and amused the crowds that had gathered along the roads.
In Main, Gustav Adolf held a magnificent court to gladden his wife. At the banquets her beauty shone in its full bloom and in a "robe of silver with a short waist, strewn with jewels", she looked very lovely with her dark blue eyes fixed on her conqueror. The flattery surrounding Gustav Adolf's person was abundant; one thought one could already see the German imperial crown hovering over his head. Perhaps poison and the insidious Jesuit dagger were still lurking on the great Gustav Adolf.
In "the faithful city of Erfurt", where Maria Eleonora had gone before her husband, she could not wait for him at the castle, but dashed down to the square to meet him. The King immediately dismounted from his horse and embraced her. It is likely that it was in Erfurt that Gustav Adolf wrote his beautiful war hymn. It was here that Maria Eleonora saw her beloved for the last time, and it is certain that he had a presentiment that he would end his life in the coming battle.
The night before the battle, Maria Eleonora had a vision. She lay awake in great anguish and suddenly saw a large black cat jump onto a table and knock over a royal crown, borne by two lions in the next room. — In the popular imagination, the cat then became the Evil One himself, who wanted to show that the Heretic King's days were now numbered.
Gustav Adolf gave a moving speech to the Council in Erfurt and entrusted his Queen to their care.
Maria Eleonora's grief at the bier of her beloved was heartbreaking, even insane. The body was placed in a tin coffin, and the Queen kept vigil over the dead man day and night. Horrible and heartbreaking is the description of the "weeping woman in a widow's veil" who, in her blind, adoring love, kissed and caressed the already deteriorated corpse, from which she could not separate herself. She accompanied her beloved lord to Nyköping and Stockholm, and all the while her grief expressed itself in "violent wailing". She had the hero's heart taken out and kept it in a golden casket.
The French ambassador Charles Ogier has given a vivid description of the beautiful weeping woman for posterity. He writes in his diary:
"Ever since the death of her much-beloved husband, she (the Queen) had avoided everyone's company, even the sight of people. She had voluntarily deprived herself of the light of the sun and devoted herself entirely to her wild grief in a dark, closed chamber, illuminated only by the sparse, gloomy glow of the grave lights. We had therefore expected to find a widow disfigured by grief, and to our astonishment we stood here before the most beautiful, most radiant woman we had ever seen. We were completely dazzled by her beauty — — —"
Maria Eleonora's excruciating feud with the Council of the Realm was unfortunate. First, it concerned her unreasonable stubbornness in a wild desire to open "His Late Royal Majesty's grave and coffin". When this was naturally denied her, she fell into hopeless hysteria. Her generosity and extravagance led her into a "labyrinth of debts". Axel Oxenstierna gave fiery admonitions to the poor Queen, and in desperation over this she called him "Ochsenkopf". She was enraged by the stubborn attitude of "the scheming councilmen" towards her. The unhappy Queen suffered severe torments and wrote to her brother the Elector: "I can no longer stay among these ungrateful people". She was unhappy among the "horrible mountains" in cold Sweden, and she longed for the days of her childhood and her homeland.
The Dowager Queen's dower estate included Gripsholm Castle, and Maria Eleonora found Vasaborgen desolate and hideous. Here she occupied herself with building plans, patronage of the high arts, and passed the time by giving out money and "giving away jewelry right and left".
Maria Eleonora's relationship with her only child is peculiar, and the mother's uncontrolled outbursts of emotion had an adverse effect on Kristina. Finally, the Council found it advisable to isolate mother and child, and in this the Dowager Queen found a new source of grief.
Soon she began to entertain plans of running away. Prussia loomed before her, and she overlooked the fact that this country had been one of Sweden's enemies since 1634. The Danish minister in Stockholm made her "unutterably happy" with the message that the King of Denmark was happy to help her in a possible escape attempt. King Christian IV made plans for a marriage between his son and the young Kristina, but he could not deny himself the pleasure of rejoicing in the national scandal if the Dowager Queen were to run away from the kingdom. It would stifle the arrogant Swedish Council.
A Danish Count Valdemar (King Christian's illegitimate son with Kirsten Munk) was sent to Sweden "to inspect the copper mines", as it was said. This gentleman paid a visit to the Dowager Queen in Nyköping, and there the escape was planned. Shortly afterwards the Queen's court marshal was sent away.
From the Dowager Queen's chambers at Gripsholm Castle, she had a small leaf staircase lead directly out to a leafy path in the garden so that she could easily go out for a walk. She observed three fasting days each month, when she locked herself in with her lady-in-waiting, Anna Sophia von Bülow. Food and drink were brought in for the entire Lent period and the court chaplain, Jakob Tank, was set to pray outside the door. Two velvet saddles ordered in Nyköping were hidden in the room. And late one July night the two ladies crept down into the leafy path. A chamberlain, von Pogrell, was waiting for them with a small fishing boat, whereupon they rowed across the strait. On the other side of Mälar Bay, two riding horses were waiting, along with some former chamber servants and a couple of bribed people who had been in the Danish minister's service — "some easy-going birds". — In this illustrious company there was also a painter, Spitzmacher. After a five-mile ride, the refugees reached Trosa.
When the quartermaster there saw two ladies dressed in black and wearing white veils, he became apprehensive, but the artist resolutely told them that one of the ladies was a burgher's daughter from Nyköping and his fiancée. Since her father opposed the match, they now intended to elope together. Tears now glittered in the Dowager Queen's beautiful eyes; no wonder they flowed after the anxiety and tension of the last hours. The good quartermaster was so moved that he treated the company to "beer and wheat buns". Then they boarded a boat, and a Danish boyer carried the Dowager Queen of the Swedish kingdom to Visby, where two Jutish warships awaited her.
Meanwhile, the patient prelate stood and sang and chanted as much as he could.
After a strong headwind and seasickness, Maria Eleonora landed on the island of Falster in Denmark. The intention had been that she would sail to Brandenburg. At least that was what Christian imagined, but the Elector, her brother, dared not receive his sister under any circumstances. When Maria Eleonora heard this, she immediately ordered that the course be steered towards Denmark. King Christian was very unpleasantly surprised, but he had to grin and bear it. However, he did not dare to appear too amiable, for the Council of the Realm of Sweden inspired him with respect. The Dowager Queen became an irritating and expensive guest to him. Her stay in Denmark became unbearable, and after a nervous wandering between Nykøbing and Copenhagen, she was done with new travel plans. When she left in 1643, Christian's entire court breathed a sigh of relief.
A few days after the Dowager Queen's escape — just as she had sailed from Visby — the court marshal returned to Gripsholm. The court chaplain had become worried. "God knows where she is", he exclaimed. "When I said the morning and evening prayers, she used to sing along, but now one doesn't hear a sound from there." Then the door was forced open — and the room was found empty, and opened chests and boxes testified to the hurried flight.
There was a terrible uproar in the country at this discovery. The government took the scandal as a disgrace to the kingdom, and its wrath was directed against both the Queen, "who had forgotten her honour and reputation", and the scheming Danish King. Maria Eleonora's dower estate was confiscated, and her name was excluded from the prayers in church. It cost Denmark a new war, for the scandal was one of the reasons for the declaration of war in 1643.
After eight years of wandering in Denmark, Prussia and Brandenburg, Maria Eleonora began, strangely enough, to long to return to cold Sweden. During these years she had lived out her days in solitude and sorrow. When she finally came home, she was met already at Dalarö by Queen Kristina.
Half a mile outside the customs house, the Council waited, led by the dignified and chivalrous Grand Chancellor, and in triumph the missing Dowager Queen was brought to the capital city.
She would still suffer bitter disappointment through the Queen's inconsiderate manner towards her mother, whom she treated with coldness and nonchalance. Kristina's ridiculous favouritism, wild pleasure-seeking, "frivolous talk" and tendency to praise Catholic doctrine and its followers caused conflicting scenes between mother and daughter. Shared concern for Kristina and reverent love for the memory of her great deceased husband now brought the Dowager Queen and the noble Axel Oxenstierna closer to each other. The Grand Chancellor, who had shown Maria Eleonora respect and affection ever since her return, ensured that she received several royal estates and 40,000 riksdalers in annual appanage instead of her lost dower estate.
When Kristina finally abdicated the crown to leave the kingdom, her already sufficiently tested mother was devastated. In secluded withdrawal, she lived out her last empty years in Nyköping.
After Kristina's departure, the Dowager Queen fell ill with "a severe chill". She recovered, but the severe blow of her daughter's apostasy from the faith for which her father had died caused her to succumb. She grew weaker and weaker, and death came as a liberator.
And finally, the doors of the choir of Riddarholm Church, where the hero-king rested, were opened, and Maria Eleonora was granted the long-awaited rose by the side of her Gustav Adolf. Karl Gustav, who had always shown the Dowager Queen a filial respect, had a commemorative coin minted in honour of the deceased. On one side is the beautiful Queen's portrait, on the other is written that she had had "a husband and daughter without equal".
Ebba Segerstråle.
No comments:
Post a Comment