Article about Maria Eleonora and her escape to Denmark and eventual return to Sweden, written by Ebba Segerstråle for "Allas Krönika" magazine, year 1932

Source:

„Gråterskan i änkedok“, article written by Ebba Segerstråle for Allas Krönika, issue 22, pages 525 to 527, issue of November 12, 1932; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/722755?term=Kristinas&term=Drottningen&term=drottning&term=Kristina&term=Drottningens&page=11

Allas Krönika, 12.11.1932 no 22, s. 525-527 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/722755 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article:

„GRÅTERSKAN I ÄNKEDOK“

AV EBBA SEGERSTRÅLE

Ett skimmer av romantik vilar över Maria Eleonora av Brandenburgs liv. Lidelsefullt förälskad i sin Gustaf Adolf såg hon i honom sin hjälte, sitt stöd, sitt allt. Efter förlusten av sin „Herzallerliebsten Herrn” blev hon en krossad varelse som aldrig skulle bli livsduglig mer.

Den brandenburgska furstedottern ägde en frappant skönhet, mörkblå, stora ögon och fina, markerade drag. Hon var tjusande men obalanserad och kapriciös och hennes intellektuella begåvning var slätstruken. Maria Eleonoras hela värld var och förblev den hjälte hon dyrkade. Avlägsnad från sin make blev hon hjälplöst hysterisk, man fann henne otröstlig och „in Tränen schwimmend”. Vid en skilsmässa förklarade hon „att hon skulle dö om hon inte fick resa till sin herre”.

Drottningen intresserade sig för musik, målning och arkitektur men först och sist för kläder, smycken och kvinnlig försköningskonst. Hennes stora svaghet för lyxliv och en praktfull hovhållning tillfredsställde Gustaf Adolf som överhopade henne med „demantdiadem” och pärlkedjor. Kungen behandlade sin dockgemål som ett barn, jollrade och lekte med henne under lediga stunder. Hon vann all hans tillgivenhet och ömhet, men sitt livs djupa känsla hade han skänkt den strålande Ebba Brahe.

Sedan Gustaf Adolf kommit till Tysklands jord för att strida för „jordens frihet och himlens ljus”, hade hans strider varit som en enda sagolik viktoria. Över hela världen flög ryktet om hans ädelmod och rättvisa. Året 1631 var Maria Eleonoras jubelår, då hon fick resa till Tyskland och möta sin hjälte. Drottningen reste med en lysande svit, 25 hovjunkare omgav hennes galakaross och hovdamerna och det kolossala bagaget hade följt efter i „11 Kutschen och 12 resvagnar”. Ettusen beväpnade ryttare eskorterade majestätet. En till kapucinermunk utklädd apa följde tåget sittande på en hög häst och roade folkmassorna som mött upp vid vägarna för att bekika ståten.

I Würzburg sammanträffade hon med sin älskade Gustaf Adolf. I Main förde kungen ett storslaget hov för att glädja sin gemål. Vid banketterna tilldrog hon sig allas blickar, praktfullt klädd i en robe av silverskir med kort liv bestrött med juveler. Smickret kring Segerherren var överväldigande och envar tyckte sig se Tysklands kejsarkrona sväva över hans huvud. Under tusende vaxljus sken tråddes „de grandiosa spanska danserna”. Vid taffeln rann utsökt vin i floder, helstekta utsirade vildsvin tronade mitt på borden och krokanen förställde en romersk kejsares triumftåg och skåderätterna voro lika många som de kräsliga ätbara anrättningarna. Här såg man Sveriges och Finlands förnämsta härförare samlade, beprövade kämpar tillsammans med blomman av Europas furstehus, adelsätter och corps diplomatique. Här syntes dyrbart klädda rådsherrar med sina stolta fruar och en icke mindre pösande samling borgerskap och här och var skymtade en jesuits blanka hjässa. Kanske lurade både försåtlig munkdolk och giftdryck på den store Gustaf Adolf. Och utanför slottsfönstren trängdes folkmassorna för att uppfånga en skymt av „Guldkonungen från Nordens” vördnadsbjudande gestalt, medan man dessemellan läskade sig med „wijn”, som strömmade från stora fat på torget.

I „den trogna staden Erfurt”, dit Maria anlänt före sin gemål, kunde hon inte ge sig till tåls på slottet tills han kom utan störtade ner på torget för att möta honom. Kungen steg genast av hästen och slöt henne till sitt bröst. Det var här Maria Eleonora såg sin hjälte för sista gången. Säkert är, att han hade en förkänsla av att han i det förestående slaget skulle lykta sina dagar. Han höll ett ståtligt, gripande tal och anförtrodde sin drottning i det församlade rådets hägn.

Gustaf Adolfs skarpblick förutsåg, hur illa hans gemål var rustad för ett liv utan honom. Strax före resan till Tyskland lär kungen ha yttrat till sina vänner de betydelsefulla orden: „För all den trohet som I beständigt visat beder jag Eder, bröder, att, i händelse jag skulle falla undan, se min hustru till godo, att hon icke lever mig, Eder och sig själv till vanära.”

Natten före Lützen förtäljer sägnen, att drottningen såg en egendomlig syn. Hon låg vaken i ångest och hörde ett buller i rummet intill. Då hon reser sig upp i sängen ser hon en kolsvart stor katt hoppa upp på ett bord och stöta omkull en kungakrona, som uppbars av två lejon. — I folkfantasien blev sedan katten den onde själv, som visade att kättarkungens välde var slut.

Vanvettig är Maria Eleonoras sorg vid den älskades bår. Det är den tragiska historien om en kvinna, som nästan blev berövad förståndets ljus, när hennes idol föll. Först fördjupade hon sig i en värdig utsmyckning av det kungliga liket. I Hamburg lät drottningen beställa en krona, som smyckades med hennes egna pärlor, då rikskanslern nekade henne att låta föra Sveriges rikskrona ur landet. Liket lades så i en tennkista och natt och dag vakade drottningen hos den döde. Hemsk och hjärtslitande är skildringen av „gråterskan i änkedok”, som i sin blinda kärlek och „hädiska smärta” kysste och klappade det redan förvandlade stoftet, som hon hade hoppats få behålla i sin närhet för livstiden. Svenskarne kallade detta för „ett opassande avguderi vid de dödas ben”. Hon ledsagade sin käre herre på den långa griftefärden, „ett sorgens triumftåg”, från Tyskland till hemlandet. Den fallne befriaren hälsades med klockringning, tårar och „tusende välsignelser”.

Under hela resan tog sig drottningens obehärskade sorg uttryck i „ett våldsamt jämrande”. Ofta lät hon avtaga kistlocket för att betrakta stoftet. Kungens hjärta hade hon låtit taga ut och förvarade detta, som hon „tillbad som sin enda skatt”, i en gulddosa med omgivande sammetsfodral. Det var med stor ovillighet som hon lämnade ifrån sig detta hjärta, då det skulle begravas vid det kungliga likets sida i Riddarholmskyrkan. Innan dess hade rådsherrar och biskopar hållit allvarliga förmaningar om kristlig plikt och religion, som förbjöd „att störa de avlidnas ro”.

I Nyköping, där liket stod nio månader, lät drottningen i sitt rum överdraga väggar, golv och tak med svart kläde. Fönsterna blevo förtäckta, så att kammaren endast lystes upp med vaxljus och facklors sken. Från detta dödsgemak hördes en hjärtslitande klagan från gråterskan, som natt och dag sjukligt frossade i sin sorg. Så snart Gustaf Adolfs namn nämndes suckade hon: „Mein Glück ist gestorben!” Till hans gravskrift författade hon följande vackra rader:

„Min sällhet är förbi,

Hans bragder och hans dygd i oförgänglig ära

I död liksom i liv triumfens kransar bära.”

Med hjältekonungens död var också Maria Eleonoras livsbana slut och hon var då endast trettiotre år.

Den franske ambassadören Charles Ogier har i en dagbok givit eftervärlden en levande skildring av den sköna gråterskan och hennes miljö. Den entusiastiske utlänningen skriver:

„Vi kommo in i en mycket stor sal, där riksdagarna plägade hållas och alla landskapsvapnen äro målade runt taket. Många adelsmän voro här församlade, men endast få insläpptes i drottningens kammare. Alltsedan sin högt älskade gemåls död hade hon hittills skytt allas sällskap, ja, till och med anblicken av människor och blott låtit sig betjänas av hovdamer. Självmant hade hon berövat sig solens ljus och helt hängivit sig åt sin vilda sorg i denna mörka, avstängda kammare, endast upplyst av vaxljusens sparsamma, dystra sken. Vi hade därför tänkt finna en förtvivlad, av sorgen vanställd änka och till vår häpnad stodo vi här inför den skönaste, mest strålande kvinna vi någonsin skådat.

Vi voro fullkomligt bländade av hennes skönhet: intet kan giva en föreställning om ansiktets ljuva uttryck och den kungliga gestalten. Hon stod i ett fyrkantigt, ganska stort rum klätt med svart kläde; på högra sidan hade hon hovdamerna, på sin vänstra sida några av riksråden. Vi inträdde en och en och hälsade på henne och hon hälsade igen.”

Olycksdiger var Maria Eleonoras fejd med rikets råd. Först gällde det hennes envisa önskan att vilja öppna „Salig Maj:ts grav och likkista” och då detta naturligtvis nekades henne, förföll hon i hopplös hypokondri. Snart stod den ridderlige Axel Oxenstierna som hennes motståndare. Hon är förbittrad över „de baksluga rådsherrarna”, som lägga hämsko på hennes hugskott. Snart drunknar hon i skulder, hennes generositet med kontanter och nipper, vittomfattande byggnadsföretag och dyrbara hovhållning sluka stora summor. Hon omgav sig också med en hop tyska „dvärgar och narrar” till harm för de svenske. Efter en kontrovers med den stränge herr Axel utbrister hon: „Hellre vill jag leva på vatten och bröd i främmande land än att sitta vid konungsligt bord i Sverige”. Drottningens aversion mot Sverige och svenskarne blev slutligen en fix idé. Ett tvistefrö utgjorde också Kristinas uppfostran. Drottningen var alls ingen lämplig moder och den brådmogna flickan såg med kallt förakt på de obehärskade utbrotten. När slutligen Kristina togs från sin mor och lämnades i Pfalzgrevinnan Katharinas vård, blev Maria Eleonora utom sig. Slutligen började hon umgås med rymningsplaner och i juli 1640 flydde hon en natt från Gripsholm, som var hennes livgeding. Det blev en riksskandal som kulminerade, när Sveriges änkedrottning steg ombord på ett danskt krigsfartyg, som förde henne till Köpenhamn. Uppståndelsen blev gränslös, när flykten upptäcktes. Hennes livgeding drogs in och hennes namn blev uteslutet ur kyrkbönerna.

Efter åtta års flackande i olika länder började Maria Eleonora längta tillbaka till „det kalla Sverige” med dess „många och förfärligt fula berg”, som hon så avskytt. Under utlandsvistelsen hade hon framlevat sina dagar i sorg och grämelse. När hon slutligen kom hem, möttes hon redan vid Dalarö av drottning Kristina. En halv mil utanför tullen väntade rådet med den chevalereske rikskansleren i spetsen och i ett triumftåg fördes den försvunna änkedrottningen till Stockholm. Maria Eleonora blev generöst behandlad och i stället för sitt förhatliga livgeding erhöll hon 40,000 rdr. årligen förutom åtskilliga vackra kungsgårdar.

Maria Eleonoras sista levnadsår voro präglade av bitter besvikelse. Kristinas fria nonchalans, gyckel och känslolöshet sårade henne; dotterns skarpvässade tunga och sarkasmer gjorde henne förskräckt och stum. Med oro och fasa såg hon sitt enda barn övergiva den troslära som fadern kämpat och dött för. När den försagda modern slutligen vågar tala ut med dottern, har hon alls ingen prestige och vad gagnar då alla ord mot Kristinas hån? Gemensam sorg över Kristina och kärleken till den store dödes minne återförenade nu den gamle rikskansleren och änkedrottningen.

Kristinas övergång till katolicismen lade Maria Eleonora i en förtidig grav. Först när portarna öppnades till det förut stängda gravkoret i Riddarholmskyrkan, fick ett älskande och oroligt kvinnohjärta ro.

English translation (my own):

"THE WEEPING WOMAN IN THE WIDOW'S VEIL"

BY EBBA SEGERSTRÅLE

A shimmer of romance rests over Maria Eleonora of Brandenburg's life. Passionately in love with her Gustav Adolf, she saw in him her hero, her support, her everything. After the loss of her "herzallerliebsten Herrn" ["most dearly beloved lord"] she became a broken creature who would never be viable again.

The Princess of Brandenburg had a striking beauty, dark blue, large eyes and fine, well-defined features. She was charming but unbalanced and capricious, and her intellectual talent was flat. Maria Eleonora's whole world was and remained the hero she adored. Away from her husband, she became helplessly hysterical, one found her inconsolable and "in Tränen schwimmend" ["swimming in tears"]. During a separation, she declared "that she would die if she was not allowed to go to her lord".

The Queen was interested in music, painting and architecture, but first and foremost in clothes, jewellery and female beautifying art. Gustav Adolf satisfied her great weakness for a life of luxury and a magnificent courtly manner, he showered her with "diamond diadems" and pearl necklaces. The King treated his doll-wife like a child, cooing and playing with her in his leisure hours. She won all his affection and tenderness, but he had given the deep feeling of his life to the brilliant Ebba Brahe.

Since Gustav Adolf came to German soil to fight for "the freedom of the Earth and the light of Heaven", his battles had been like a single fairytale victory. The reputation of his nobility and justice spread throughout the world. The year 1631 was Maria Eleonora's jubilee year, when she was allowed to travel to Germany and meet her hero. The Queen traveled with a splendid suite, 25 court junkers surrounded her gala carriage, and the ladies-in-waiting and the colossal luggage had followed in "11 coaches and 12 travel carriages". A thousand armed horsemen escorted Her Majesty. A monkey dressed as a Capuchin monk followed the train, sitting on a tall horse, and amused the crowds that had gathered along the roads to watch the spectacle.

In Würzburg she met her beloved Gustav Adolf. In Main the King held a magnificent court to please his consort. At the banquets she attracted everyone's attention, splendidly dressed in a robe of silver with a short waist, strewn with jewels. The flattery surrounding the Victor was overwhelming, and everyone thought they saw the German imperial crown floating above his head. Under the light of a thousand wax candles, "the grandiose Spanish dances" were performed. At the table, exquisite wine flowed in rivers, whole roasted and decorated wild boars were enthroned in the middle of the tables, and the pièces montées imitated the triumphal procession of a Roman emperor, and the dishes on display were as numerous as the exquisite edible dishes. Here one saw the foremost military leaders of Sweden and Finland gathered, proven fighters together with the flower of Europe's princely houses, nobles and corps diplomatique. Here were seen richly dressed councilmen with their proud wives and a no less ostentatious gathering of the bourgeoisie, and here and there the shiny head of a Jesuit was glimpsed. Perhaps both a treacherous monk's dagger and a poisoned drink were lurking on the great Gustav Adolf. And outside the castle windows, crowds of people gathered to catch a glimpse of the awe-inspiring figure of the "Golden King from the North", while in between they sipped on "wine", which flowed from large barrels in the square.

In the "faithful city of Erfurt", where Maria had arrived before her husband, she could not bear to wait patiently in the castle until he arrived, but dashed down to the square to meet him. The King immediately dismounted and hugged her to his chest. It was here that Maria Eleonora saw her hero for the last time. It is certain that he had a presentiment that he would end his days in the coming battle. He gave a stately, moving speech and entrusted his Queen to the assembled Council.

Gustav Adolf's keen eye foresaw how ill-prepared his wife was for a life without him. Shortly before the journey to Germany, the King is said to have uttered the significant words to his friends: "For all the loyalty you have always shown, I beg you, brothers, that in the event that I should fall, look after my wife well, so that she does not live to dishonour me, you, and herself."

The night before Lützen, legend tells that the Queen saw a strange vision. She lay awake in anxiety and heard a noise in the next room. When she got up from bed, she saw a large, coal-black cat jump up onto a table and knock over a royal crown, which was borne by two lions. — In the popular imagination, the cat then became the Evil One himself, who showed that the reign of the Heretic King was over.

Maria Eleonora's grief at the bier of her beloved is insane. It is the tragic story of a woman who was almost deprived of the light of reason when her idol fell. First, she immersed herself in a dignified decoration of the royal body. In Hamburg, the Queen had a crown ordered, which was adorned with her own pearls, when the Grand Chancellor refused to allow her to take the Swedish national crown out of the country. The body was then placed in a tin coffin, and the Queen kept vigil over the dead man night and day. Horrible and heartbreaking is the depiction of the "weeping woman in a widow's veil", who in her blind love and "blasphemous pain" kissed and patted the already deteriorated corpse, which she had hoped to keep close to her for life. The Swedes called this "an unseemly idolatry at the bones of the dead". She accompanied her dear lord on the long funeral procession, "a triumphal procession of sorrow", from Germany to the homeland. The fallen liberator was greeted with bell ringing, tears and "a thousand blessings".

Throughout the journey, the Queen's uncontrollable grief expressed itself in "violent wailing". She often had the coffin lid removed to look at the corpse. She had the King's heart taken out and kept it, which she "worshipped as her only treasure", in a gold box with a surrounding velvet case. It was with great reluctance that she gave up this heart, when it was to be buried next to the royal body in Riddarholm Church. Before that, councilmen and bishops had given serious admonitions about Christian duty and religion, which forbade "disturbing the deceased's rest".

In Nyköping, where the body lay for nine months, the Queen had the walls, floor and ceiling of her room covered with black cloth. The windows were covered, so that the chamber was only lit by wax candles and the light of torches. From this death chamber a heart-rending wailing was heard from the weeping woman, who day and night reveled in her grief. As soon as Gustav Adolf's name was mentioned, she sighed: "Mein Glück ist gestorben!" ["My happiness is dead!"] For his epitaph she wrote the following beautiful lines:

"My happiness is past,

His exploits and his virtue in imperishable glory

Bear in death as in life wreaths of triumph."

With the death of the hero-king, Maria Eleonora's life path also ended, and she was then only thirty-three years old.

The French ambassador Charles Ogier has given posterity a vivid description in a diary of the beautiful weeping woman and her surroundings. The enthusiastic foreigner writes:

"We entered a very large hall, where the Riksdags were usually held, and where all the provincial coats of arms are painted around the ceiling. Many noblemen were gathered here, but only a few were admitted into the Queen's chamber. Ever since the death of her much-beloved husband, she had hitherto avoided the company of all, indeed, even the sight of people, and had only been served by ladies-in-waiting. She had voluntarily deprived herself of the light of the sun and devoted herself entirely to her wild grief in this dark, closed chamber, illuminated only by the sparse, gloomy glow of the wax candle. We had therefore expected to find a despairing widow, disfigured by grief, and to our astonishment we stood before the most beautiful, most radiant woman we had ever seen.

We were completely dazzled by her beauty: nothing can give an idea of the sweet expression of the face and the royal figure. She stood in a square, rather large room, dressed in black; on her right side she had the ladies-in-waiting, on her left side some of the councilmen. We entered one by one and greeted her, and she greeted us back."

Maria Eleonora's feud with the Council of the Realm was unfortunate. At first it concerned her stubborn desire to open the "His Late Majesty's grave and coffin", and when this was naturally denied to her, she fell into hopeless hypochondria. Soon the chivalrous Axel Oxenstierna stood as her opponent. She was embittered by "the scheming councilmen", who were putting a damper on her whims. Soon she was drowning in debt, her generosity with cash and slush funds and jewelry, extensive construction projects and expensive court housekeeping devouring large sums. She also surrounded herself with a bunch of German "dwarfes and buffoons", to the annoyance of the Swedes. After a controversy with the strict lord Axel, she exclaimed: "I would rather live on water and bread in a foreign land than sit at a royal table in Sweden".

The Queen's aversion to Sweden and the Swedes eventually became an obsession.

Another source of contention was Kristina's upbringing. The Queen was not a suitable mother at all, and the precocious girl looked with cold contempt on the uncontrolled outbursts. When Kristina was finally taken from her mother and left in the care of Countess Palatine Katarina, Maria Eleonora was beside herself. Finally, she began to entertain plans to run away, and in July 1640 she fled one night from Gripsholm, which was her dower estate. It became a national scandal that culminated when the Dowager Queen of Sweden boarded a Danish warship, which took her to Copenhagen. The uproar knew no bounds when the escape was discovered. Her dower estate was confiscated, and her name was excluded from the church prayers.

After eight years of wandering in different countries, Maria Eleonora began to long to return to "cold Sweden" with its "many and terribly ugly mountains", which she so detested. During her stay abroad, she had lived out her days in sorrow and grief. When she finally returned home, she was already met at Dalarö by Queen Kristina. Half a mile outside the customs house, the Council was waiting, with the chivalrous Grand Chancellor at its head, and in a triumphal procession the missing Dowager Queen was taken to Stockholm. Maria Eleonora was treated generously, and instead of her hated dower estate, she received 40,000 riksdalers annually, in addition to several beautiful royal estates.

Maria Eleonora's last years were marked by bitter disappointment. Kristina's free nonchalance, jesting and callousness hurt her; her daughter's sharp tongue and sarcasms made her terrified and speechless. With worry and horror she watched her only child abandon the faith for which her father had fought and died. When the distraught mother finally dared to speak out to her daughter, she had no prestige at all; and what use were all her words against Kristina's mockery? Shared grief over Kristina and love for the memory of the great dead man now reunited the old Grand Chancellor and the Dowager Queen.

Kristina's conversion to Catholicism put Maria Eleonora into an early grave. Only when the gates were opened to the previously closed burial choir in Riddarholm Church did a loving and restless woman's heart find peace.