Source:
Drottning Kristinas romerska anlete, article written by Julius Finnberg for Hufvudstadsbladet, issue 179, pages 8 to 9, issue of Sunday, July 8, 1945; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)
Hufvudstadsbladet, 08.07.1945 no 179, s. 8-9 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2277905 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot
CW/TW: MENTION OF R*PE.
.jpeg)
.jpeg)
~2.jpeg)
The article:
Drottning Kristinas
romerska anlete.
Drottning Kristina i Rom, — eller Regina Kristina Alexandra — såsom hon lyder namnet såsom katolsk konvertit — har nyligen varit föremål för världspressens speciella uppmärksamhet.
Under den pågående grundliga restaurationen av St. Pietro i Rom har man nämligen kommit fram till påven Pius VI:s krypta, där även drottning Kristina vilar i sin tredubbla kista sedan år 1689, alltså redan i 255 år. Denna Kristinas kista har nu i samband med restaurationen öppnats första gången efter begravningen och, vad man härvid konstaterat, har såsom en mycket intressant nyhet ingått i både katolska och protestantiska blad.
„Drottningen ligger skrudad i mantel och krona, meddelas det, och har en spira vid sin sida. Ansiktet är täckt med en tunn silvermask. Anletsdragen äro häpnadsväckande väl bevarade och ingen synlig mumifiering har ägt rum. De slutna ögonen tyda på att ha varit mycket stora. Näsan är aristokratiskt svängd och runt munnen dröjer ännu ett drag av trots.”
Detta är alltså Regina Kristina Alexandra ad mortem i Rom.
Men det finns en möjlighet att på grund av talrika personhistoriska data och mångahanda reminiscenser och relationer m. m. försöka rekonstruera även drottning Kristinas romerska anlete ad vivum.
Detta försök har bl. a. gjorts av f. d. svenska ministern i Rom, C. Bildt i hans intressanta arbete: „Svenska minnen och märken i Rom”, år 1900, till vilket vi här be att få referera.
Sedan Kristina den 6 juni 1654 nedlagt sin spira och avsagt sig arvsrätten till Svea rikes krona, skyndade hon att avskudda sig stoftet av den svenska jorden, inträffade i Bryssel s. å. i november [sic] och övergick redan där preliminärt till katolicismen. Övergången konfirmerades högtidligen den 24 oktober 1655 i Innsbruck, varest Kristina även då tog sig ett nytt „dopnamn” Kristina Alexandra, den dåvarande påven Alexander VII till ära. Den 23 december 1655 gjorde Kristina sitt intåg i den eviga staden med pomp och ståt direkt till Vatikanen, där hon dock härbärgerades blott några dagar för att sedan flytta över till Palazzo Farnese, senare till kardinal Mazarins palats och slutligen år 1659 till det ståtliga Palazzo Riario vid Lungaran, vilket sedan blev hennes fasta bostad ända till hennes död.
Detta Kristinas palats i Rom inreddes med överdådig prakt. Inte ens i de palats, som buro de stolta namnen Borghese, Barberini, Farnese, Pamfili, Chigi, Ludovisi, förekom en inredning som i värde överträffade den, som omgav den forna drottningen från det fattiga landet i fjärran nord. Men så var det ej blott Vasahusets ärvda klenoder utan även det dyrbaraste krigsbytet från trettioåriga kriget, som förts hit för att pryda Kristinas bostad vid Tibern.
Och ett lysande hov uppsattes med hovmarskalkar, hovdamer, hovstallmästare, drabanter och livvakter, kyrkliga funktionärer, ett hovkapell, sångerskor och skådespelare, en talrik domestikpersonal icke att förglömma. I sitt palats gav Kristina både komedier och konserter och lät sina hovdamer, sångerskor och skådespelerskor visa sina axlar och tråda livliga danser utan minsta tanke på betydelsen av Petri nycklar.
Den man, genom vilken Kristina stod i kontakt med i St Petri efterträdare och hela den allmänneliga katolska kyrkan, hennes allt i allo, var kardinal Decio Azzolini.
Kardinal Decio Azzolini, den enda
man för vilken Kristina någon-
sin hyst en ömmare känsla,
stod vid hennes sida under hela Romvistelsen ända till hennes dödsdag den 19 april 1689. Vänskapen mellan dem hade begynt genast vid Kristinas ankomst till Rom och hade aldrig lidit något avbrott. Ännu 19 år efter deras första möte skrev den annars så ombytliga Kristina: „Kardinalen är en gudomlig, oförliknelig man. Han är mig kärare än mitt liv, han förmår allt hos mig.”
Och han sökte bringa reda i hennes finanser, ordning i hennes hus, stadga hennes levnadssätt, allvar i hennes ord och stod ständigt henne bi med råd och dåd. Kanske var det fåfänga som först fäste honom vid drottningen; det egendomliga behag, som ligger i det dagliga umgänget med intelligenta kvinnor, höll honom kvar. På någon fysisk tjusningskraft från henne till honom är det svårt att tro, från honom till henne snarare, ty Azzolini var en fruntimmerskarl som få; och då Kristina mötte honom, var den trettiotvå-årige kardinalen i fulla glansen av sin manliga skönhet och kraft.
Var han hennes älskare? Och har Kristina överhuvud haft någon älskare? Dessa frågor får den som forskar i hennes historia ofta höra. Samtidens skvaller besvarade dem båda med ja och hånskrattar tvärsäkert åt alla tvivel. Den kritiska forskningen åter måste svara: det är mycket möjligt, men något verkligt bevis därpå ha vi icke. Ingen skriven rad, intet ögonvittne intygar att Kristina verkligen överskridit kärlekens Rubicon och hon hade för många vakna ögon omkring sig för att länge kunna dölja något.
Längre än till en förmodan lära vi nog ej komma. En sak synes likväl säker: har Kristina någonsin älskat någon, så har det varit Decio Azzolini.
När vi leta i de mångskiftande företeelserna i Kristinas liv och leverne i Rom för att få fram de markantaste dragen i hennes romerska anlete, hava vi dock icke någon möjlighet att sysselsätta oss med hennes astrologiska och alkemistiska fantasterier med mera sådant. Vi nödgas dennas gång [sic] nöja oss med en relation av det mest sensationella vågstycke och den värsta våldshandlingen i Rom.
Kristina från Castel S. Angelo sköt
skarpt mot villa Medici på
Monte Pincio.
Detta hände under Kristinas mest stormande period i Rom mellan åren 1656—1658. — —
Utsikten över staden från Villa Medici är välbekant för varje romfarare. Ställer man sig litet till vänster om porten, ser man under järnekarnas mörka lövmassa Peterskyrkans kupol blänka fram i fjärran. Mitt bland träden plaskar en springbrunn, vars stråle stiger rakt upp i luften genom en stor stenkula, — ja, allt detta är väl bekant, tänker våra läsare, som varit i Rom, — men det hör väl ej till de svenska minnena?
Frågar man portvakten i Villa Medici, så får man höra, att det en gång var en främmande drottning som lät ladda den största kanonen på Castel S. Angelo med den där kulan, som nu ser så oskyldig ut, där den ligger i fontänen; och det var hon själv som avfyrade skottet mot porten här. Det gjorde lyckligtvis ingen annan skada än den stora bucklan, som ännu synes på högra porthalvans järnbeslag, men det var tur att det ej blev värre. Till erinran därom har man tagit vara på både bucklan och på kulan.
Portvakter äro sällan historiska auktoriteter. Det kan allt vara skäl att fråga litet mera beläst folk, huru det hänger ihop med saker och ting. Träffar du då någon, som intresserar sig för drottning Kristina och som tagit reda på, vad som lärda män skrivit om henne, så hänvisar han kanske till Gaudenzio Claretas „Cristina di Svezia in Italia” och översätter följande passus:
„Den 5 januari 1656 hade Kristina också besökt Castell S. Angelo, där hon avlade ett prov på sitt martialiska sinnelag. Hon ville nämligen själv avfyra tre skott med den bekanta stora åttkantiga kanonen, la Spinoza, som vägde 2395 skålpund och som tagits från den beryktade hertigens av Bourbons krigshär. Hon riktade skotten mot den järnbeslagna porten till Villa Medici på Pincio, och märket syntes där ännu flera år efteråt.”
Litet olika berättades händelsen på 1700-talet i Rom. Se här vad Biörnståhl skriver härom den 10 maj 1771:
„Uti den stora järn-porten till Mediceiska lust-slottet, kallat Villa Medici, är ett stort iholigt märke eller bula av en Canonkula, med vilken Drottningen hälsade på Prinsen av Medici ifrån Slottet St. Angelo, som ligger midt därimot, men ej långt ifrån. Det säges att hon själv riktat och tänt på Canonerne: hon har skutit Svenska lösen med 2 skarpa skott, och båda två hava riktigt träffat porten, men det synes icke stort, emedan man bultat ut bulan och lämnat allenast den ena till åminnelse. Jag har ock sett de stora messingscanonerne på Castellet St. Angelo, som drottningen prövat på detta sättet utan tvivel för att roa sig och se om kulorne kunde hinna så långt, och så rätt fram, samt om hon kunde syfta väl.”
Om detta nu är en intressant historia för eftervärlden, så måste det ha varit ännu intressantare för samtiden och naturligtvis i alldeles särskild grad för husets ägare och för den som bodde där. — Ägare till Villa Medici var storhertig Ferdinand II av Toscana och den disponerades av hans broder, kardinal Gian Carlo dei Medici. Båda dessa herrar voro roade av nyheter, till och med av skvaller, och i de brev, toscanska sändebudet i Rom, markis Riccardi och kardinalens handsekreterare abbé Montemagni skrevo till storhertigen i Florens, sysselsatte de sig därför gärna med pikanta detaljer. Om Kristina hade de särskilt mycket att berätta. Det är ej tänkbart att de skulle ha undanhållit storhertigen en godbit som historien om kanonslottet mot hans villa. Han var så mycket mera nyfiken på allt, som angick Kristina, som hans bror varit en av de två kardinaler, vilka redo Kristina till möte. Något efter sin ankomst hade däremot drottningen, vars spanska sympatier vid denna tid började svalna, kommit i tämligen spänt förhållande till kardinalen, som var chef för det spanska partiet i Rom. Detta var ytterligare skäl för toscanska hovet att med uppmärksamhet följa hennes förehavanden.
Riccardi har emellertid icke skrivit någonting alls om saken, och abbé Montemagni berättar helt lugnt förloppet sålunda:
„Häromdagen besåg drottningen arsenalen innan hon begav sig till kastellet — — Sedan var hon i kastellet, och då man skulle skjuta, ville hon avfyra en kanon, men avråddes därifrån. Hon ville dock stå helt nära, när skotten avfyrades, visande en manlig oförskräckthet.”
Detta är det lilla fröet, varur det stora trädet vuxit upp! Varken förr eller senare under hela Kristinas första vistelse i Rom ha kardinalen och hans sekreterare skrivit ett ord om någon kanonskott. De voro minsann icke annars lata med sina pennor.
Alltså: Kristina har varit på Castel S. Angelo, hon har själv velat avfyra en kanon, då man saluterade, och hon har verkligen stått bredvid, då skotten brunno av. Hon har vidare varit i ovänskap med kardinal Medici, som disponerade Villa Medici, mitt emot fästningen. Hon har alltså sagt eller rättare skrivit: „Tålamod är deras dygd, som sakna mod eller kraft,” — men det var tjugufem år senare.
Ja, men kulan finns ju där och bucklan med!
Ja visst, de finnas där och jag skall ej åtaga mig att förklara, huru de kommit dit — antagligen genom något vådaskott, — men icke var det vid Kristinas besök på Castel S. Angelo 1656, och icke har det skett för att vara kitslig mot kardinal Gian Carlo dei Medici. — Kanske har något missöde med en kanon någon gång senare inträffat, kanske har det till och med skett i Kristinas närvaro, men något bevis därom har mig veterligt aldrig framlagts.
Solen dalar för drottning Kristina.
„Det betyder intet huru man födes, det betyder mycket, huru man dör.”
Kristinas aforismer XII. 50.
På drottning Kristinas stormperiod 1656—1658 följde tio nästan lika oroliga år, fulla av politiska funderingar och ekonomiska bekymmer. Härunder gjorde hon de två resorna till Norden, då hon ånyo pretenderade på Sveriges krona, ehuru utan framgång.
I början av år 1689 väntade Kristina med otålighet ett besök av sin generalguvernör Olivekrantz och markis del Montes återkomst från Sverige. Efter samråd med dem ville hon besluta, huruvida det kunde löna mödan att träffa någon uppgörelse med kurfursten av Brandenburg angående dess krona, till vilken hon ansåg sig ha vissa rättigheter från möderne.
Hon stod redan i underhandling om att sälja sina besittningsrättigheter till Palazzo Riario, — så kär var drömmen om suveräniteten i en tysk småstat hos henne, som dock med lätt mod lämnat Sveriges spira. Men Olivekrantz och del Montes [sic] läto vänta på sig — i stället kom sjukdomen och döden.
Den 13 februari 1689 träffades Kristina av ett svimningsanfall med åtföljande stark feber och svullnad i benen. Efter tre dagar följde ny sanslöshet och därpå en så stor mattighet att man trodde hennes sista stund vara kommen och skickade efter sakramenten, vilka hon mottog med stort lugn. Någon förbättring inträdde därefter, och så snart Kristina kände sig något starkare, tänkte hon på att ordna förhållandena efter sin död, den hon med kallt mod såg i ögonen, och utnämnde Azzolini till sin universalarvinge.
Men döden kom ej ännu. Liemannen satte sig blott ner för att vässa sin lie och unna åt sitt säkra rov en frist på några tiotal dagar. Kristina tillfrisknade så att tacksägelsegudstjänster firades i flere av Roms kyrkor och Kristina själv bevistade ett Te deum i San Pietro samt ämnade göra en pilgrimsfärd till madonnan i Loreto där i madonnans skattkammare förvarades hennes svenska krona och spira sedan hennes första besök 1655. Huru underligt skulle det icke kännas att nu återse dem. Men dessa planer skulle aldrig förverkligas.
Ty nu kom slutkraschen. En skandalös händelse inom själva Palazzo Riarios murar var anledningen därtill.
Under Kristinas sjukdomstid, då hon själv var bunden vid sjuklägret, hade en niding till präst vid namnet Waini [sic] nattetid smugit sig in till hovdamernas rum och där våldtagit den yngsta och fagraste av den alla, den 18-åriga Angelica. Man försökte undanhålla hela saken för Kristina för att icke förvärra hennes svaga tillstånd, men detta lyckades icke. Kristina fick genom Angelica själv veta hela sanningen och upprörd och förgrymmad över detta nidingsdåd inkallade hon genast den mest råbarkade av sina livdrabanter Merola, och besvor honom att taga hämnd på den usla prästen genom att mörda honom. Merola begick eden med trotsigt mod, men när han slutligen skulle utföra mordet, blev den av prästen honom erbjudna lösepenningen i guld honom dybarare än prästens usla liv; han lät prästen löpa och nöjde sig med guldet.
Bedrägeriet blev dock snart upptäckt. Beställsamma tungor underrättade drottningen om att Waini befann sig livslevande i Subiaco. Man hade således drivit gäck med henne, — var det möjligt? Merola, som kallades till räfst, nekade i början, men av hans intrasslade svar begrep Kristina sanningen. I vredesmod reste hon sig upp ur stolen, gick hastigt några steg fram med sträckta händer och utspärrade fingrar liksom att gripa Merola i strupen — och föll avsvimmad till golvet. Detta skedde den 14 april 1689.
I fem dagar levde Kristina ännu efter detta, men troligen låg hon mesta tiden sanslös, eftersom inga ord av henne bevarats från dessa dagar. Hennes biktfader, karmelitermunken Slavata, var hos henne till det sista, talande, heter det, på latin, franska och tyska; svenska skulle icke höras vid hennes dödsläger. Kristina mottog sakramenten och påvens välsignelse med lugn och svarade ordentligt på bönerna i de döendes officium. Kanske kände hon, såsom Sveriges snillrike skald sjungit:
„Det bör ej kännas tungt att vandra
Sen lycka, makt och ära gått förut,
Du är så arm, Kristina Alexandra,
då skådespelet lider mot sitt slut.”
Klockan sex på morgonen den 19 april 1689 lyfte hon den vänstra handen till halsen och utandades helt stilla sin sista suck. Azzolini hade, ehuru själv långt ifrån frisk, vakat dag och natt vid hennes bädd. Hans trohet är det försonande ljuset kring den döende drottningens sista dagar och nätter.
Fyra dagar låg drottningens lik utställt på lit de parade i palatset. Den 24 april kl. 8 på aftonen fördes det vid fackelsken på en öppen vagn omgiven av hennes livvakt och åtföljd av hela hennes hov till S. Maria in Vallicella, där följande dag den högtidliga begravningsgudstjänsten firades i närvaro av hela kardinalkollegiet. Efter dess slut satte sig en storartad procession i rörelse för att föra Kristina till det sista vilohemmet i Peterskyrkan. I spetsen av professionen gingo skolgossar och fattighusbarn, sedan följde 16 brödraskap, munkar från Roms 15 förnämsta kloster med kors, baner och brinnande vaxljus, 500 brödraskap med stora vaxfacklor, prästerskapet i drottningens församling, S. Dorothea, sångare och prästerskapet i Peterskyrkan, därpå den högtburna av guldbrokad med kronor och Vasa-vapnet täckta likbåren, på vilken liket vilade med krona och spira, svept i vit guldbroderad dräkt med violett hermelinsbrämad sammetsmantel, vita handskar och skor. Omkring och efter båren, som bars av Kristinas folk, gingo hovmän och officerare med Wasenan [sic] och Warwick i spetsen.
Vid framkomsten till S. Peter, mottogs liket av kanikerna, som däröver läste absolutionen. Det inneslöts med krona och spira i en kista av cypress, denna åter i en blykista med namn och vapen i relief och denna slutligen i en träkista, som nedsattes i mittelskeppet av kryptan i den s. k. Grotte Vecchie [sic]. Där står den mitt emot Pius VI:s kista, stödd mot väggen, helt och hållet överklädd med murbruk, utan några som helst prydnader med följande på den fria långsidan enkelt målade inskrift:
D. O. H. [sic]
Corpus Christinae Alexandrae
Gothorum Svecorum Vandalorumque
Reginae
Obiit Die XIX Aprilis MDCLXXXIX
Julius Finnberg.
English translation (my own):
Queen Kristina's
Roman face.
Queen Kristina of Rome, — or Regina Christina Alexandra — as she is known as a Catholic convert — has recently been the subject of special attention from the world's press.
During the ongoing thorough restoration of St. Peter's in Rome, the crypt of Pope Pius VI has been reached, where Queen Kristina has also been resting in her triple coffin since 1689, that is, for 255 years. In connection with the restoration, Kristina's coffin has now been opened for the first time since the funeral and, as has been noted, has been included as very interesting news in both Catholic and Protestant newspapers.
"The Queen lies dressed in a robe and crown, it is reported, and has a scepter at her side. Her face is covered with a thin silver mask. The facial features are astonishingly well preserved, and no visible mummification has taken place. The closed eyes indicate that they were very large. The nose is aristocratically curved, and around the mouth there is still a trace of defiance."
So this is Regina Christina Alexandra ad mortem in Rome.
But there is a possibility, based on numerous personal-historical data and various reminiscences and relations, etc., to also attempt to reconstruct Queen Kristina's Roman appearance ad vivum.
This attempt has been made, among others, by the former Swedish minister in Rome, C. Bildt, in his interesting work: "Svenska minnen och märken i Rom", in 1900, to which we ask to be allowed to refer here.
After Kristina laid down her scepter on June 6, 1654 and renounced her right of succession to the crown of the Swedish kingdom, she hastened to shake off the dust of Swedish soil, which happened in Brussels in November [sic] that same year, and there she already converted to Catholicism. The conversion was solemnly confirmed on October 24, 1655 in Innsbruck, where Kristina also took a new "baptismal name", Kristina Alexandra, in honour of the then-Pope Alexander VII. On December 23, 1655 Kristina made her entry into the Eternal City with pomp and circumstance directly to the Vatican, where she was, however, sheltered for only a few days before moving to the Palazzo Farnese, later to the palazzo of Cardinal Mazarin, and finally in 1659 to the stately Palazzo Riario alla Lungara, which then became her permanent residence until her death.
This palazzo of Kristina's in Rome was furnished with sumptuous splendour. Not even in the palazzi that bore the proud names of Borghese, Barberini, Farnese, Pamfili, Chigi, Ludovisi, was there a decoration that surpassed in value that which surrounded the former Queen from the poor country in the far North. But it was not only the inherited treasures of the House of Vasa, but also the most precious spoils of war from the Thirty Years' War that were brought here to adorn Kristina's residence on the Tiber.
And a splendid court was set up with court marshals, court ladies, court equerries, bodyguards, Church functionaries, a court chapel, songstresses and actors, and let's not forget a numerous domestic staff. In her palazzo, Kristina gave both comedies and concerts and let her ladies-in-waiting, songstresses and actresses show their shoulders and dance lively dances without the slightest thought to the significance of the keys of Peter.
The man through whom Kristina was in contact with the successor of St. Peter and the entire universal Catholic Church, her all in all, was Cardinal Decio Azzolino.
Cardinal Decio Azzolino, the only man
for whom Kristina ever
had a tender feeling,
stood by her side throughout her stay in Rome until the day of her death on April 19, 1689. Their friendship had begun immediately upon Kristina's arrival in Rome and had never suffered any interruption. Even 19 years after their first meeting, the otherwise fickle Kristina wrote: "The Cardinal is a divine, incomparable man. He is dearer to me than my life, he can do everything with me."
And he sought to bring order to her finances, order to her household, establishment to her way of life, seriousness in her words, and he was constantly at her side with rede and deed. Perhaps it was vanity that first attached him to the Queen; the peculiar pleasure that lies in the daily association with intelligent women kept him there. It is difficult to believe in any physical power of attraction from her to him, from him to her rather, for Azzolino was a ladies' man like few; and when Kristina met him, the thirty-two year old Cardinal was in the full glory of his masculine beauty and strength.
Was he her lover? And did Kristina have any lovers at all? These are questions that anyone who researches her history often hears. Contemporary gossip answered them both with a yes and confidently laughs off all doubts. Critical research must again answer: it is very possible, but we have no real proof of it. No written line, no eyewitness attests that Kristina really crossed the Rubicon of love, and she had too many watchful eyes around her to be able to hide anything for long.
We probably won't get any further than a guess. One thing seems certain, though: if Kristina ever loved anyone, it was Decio Azzolino.
When we search through the various events of Kristina's life and life in Rome to bring out the most striking features of her Roman face, we have no opportunity, however, to occupy ourselves with her astrological and alchemical fantasies and more of the like. We are necessitated this time to content ourselves with a relation of the most sensational daring and the worst act of violence in Rome.
Kristina, from Castel S. Angelo, shot
sharply at the Medici Villa on
Monte Pincio.
This happened during Kristina's most stormy period in Rome, between the years 1656-1658. — —
The view of the city from Villa Medici is well-known to every visitor to Rome. If one stands a little to the left of the gate, one can see the dome of St. Peter's Church gleaming in the distance under the dark foliage of the holly trees. In the middle of the trees a fountain splashes, its jet rising straight into the air through a large stone ball, — yes, all this is well known, think our readers who have been to Rome, — but surely it does not belong to Swedish memories?
If you ask the gatekeeper at Villa Medici, you will be told that it was once a foreign queen who had the largest cannon at Castel S. Angelo loaded with that ball, which now looks so innocent, where it lies in the fountain; and it was she herself who fired the shot at the gate here. Fortunately, it did no other damage than the large dent, which is still visible on the iron fittings of the right half of the gate, but it was lucky that it did not get off worse. As a reminder of that, both the dent and the ball have been preserved.
Gatekeepers are rarely historical authorities. It may be a good idea to ask a little more educated people how things are connected. If you meet someone who is interested in Queen Kristina and has found out what scholars have written about her, he might refer you to Gaudenzio Claretta's "Cristina di Svezia in Italia" and translate the following passage:
"On January 5, 1656, Kristina had also visited Castel S. Angelo, where she showed a proof of her martial spirit. She wanted to fire three shots herself with the familiar large octagonal cannon, la Spinoza, which weighed 2,395 pound scales and had been taken from the army of the notorious Duke of Bourbon. She aimed the shots at the iron-clad gate of the Villa Medici on the Pincio, and the mark was still visible there several years later."
The story was told a little differently in 18th century Rome. Here is what Biörnståhl wrote about this on May 10, 1771:
"Outside the great iron gate to the Medici pleasure palace, called Villa Medici, is a large hollow mark or bulge from a cannonball, with which the Queen greeted the Prince of Medici from the Castel St. Angelo, which is located directly opposite, but not far away. It is said that she herself aimed and fired the cannonballs: she fired two sharp shots at the Swedish volley, and both of them hit the gate, but it does not seem to be much, because the bulge was hammered out, and only one was left as a souvenir. I have also seen the large brass cannons at Castel St. Angelo, which the Queen tested in this way, no doubt to amuse herself, to see if the bullets could get that far and so accurately, and if she could aim well."
If this is an interesting story for posterity, it must have been even more interesting for the contemporaries, and, of course, to a very special degree for the owner of the house and for the person who lived there. — The owner of the Villa Medici was Grand Duke Ferdinando II of Tuscany, and it was managed by his brother, Cardinal Gian Carlo de' Medici. Both of these gentlemen were amused by news, even gossip; and in the letters that the Tuscan envoy in Rome, Marquis Riccardi, and the Cardinal's secretary, Abbot Montemagni, wrote to the Grand Duke in Florence, they therefore enjoyed dealing with piquant details. They had a lot to tell about Kristina in particular. It is inconceivable that they would have withheld from the Grand Duke a tidbit like the story of the cannon castle opposite his villa. He was all the more curious about everything that concerned Kristina, as his brother had been one of the two cardinals who arranged a meeting with Kristina. However, shortly after her arrival, the Queen, whose Spanish sympathies were beginning to cool at this time, had come into rather tense relations with the Cardinal, who was head of the Spanish party in Rome. This was another reason for the Tuscan court to follow her movements with attention.
Riccardi, however, has not written anything at all about the matter, and Abbot Montemagni calmly recounts the events thus:
"The other day the Queen inspected the arsenal before she went to the castle — — Then she was in the castle, and when they were about to shoot, she wanted to fire a cannon, but was dissuaded from doing so. She wanted to stand quite close, however, when the shots were fired, showing a manly fearlessness."
So: Kristina has been to Castel S. Angelo, she herself has wanted to fire a cannon when they saluted, and she has actually stood by when the shots were fired. She has also been at odds with Cardinal Medici, who owned the Villa Medici, opposite the fortress. So she has said, or rather written: "Patience is the virtue of those who lack courage or strength", — but that was twenty-five years later.
This is the little seed from which the great tree has grown! Neither before nor after during Kristina's first stay in Rome did the Cardinal and his secretary write a word about any cannon shot. They were certainly not lazy with their pens otherwise.
Yes, but the bullet is there, and the dent, too!
Yes, of course, they are there, and I will not undertake to explain how they got there — probably by some careless shot, — but it was not during Kristina's visit to Castel S. Angelo in 1656, and it was not done to be sarcastic towards Cardinal Gian Carlo dei Medici. — Perhaps some mishap with a cannon occurred at some later time; perhaps it even happened in Kristina's presence, but no evidence of this has ever been presented to my knowledge.
The sun sets for Queen Kristina.
"It does not matter how one is born, it matters a great deal how one dies."
Kristina's aphorisms XII. 50.
Queen Kristina's stormy period, from 1656 to 1658, was followed by ten almost equally restless years, full of political considerations and economic worries. During these years she made the two trips to the North, when she again pretended to the crown of Sweden, although without success.
At the beginning of the year 1689, Kristina was impatiently awaiting a visit from her governor general Olivekrantz and the Marquis del Monte's return from Sweden. After consulting with them, she wanted to decide whether it would be worthwhile to reach some agreement with the Elector of Brandenburg regarding its crown, to which she considered she had certain rights from her mother's side.
She was already in negotiations to sell her ownership rights to Palazzo Riario, — so dear was the dream of the sovereignty of a small German state to her, who had, however, with light courage left the scepter of Sweden. But Olivekrantz and del Monte kept her waiting — instead came illness and death.
On February 13, 1689, Kristina was struck by a fainting spell, accompanied by a high fever and swelling of the legs. After three days, she fell into a new stupour, and then she became so weak that one thought her last moment had come and sent for the Sacraments, which she received with great calm. Some improvement followed, and as soon as Kristina felt somewhat stronger, she thought about arranging her affairs after her death, which she faced with cold courage, and she named Azzolino her universal heir.
But death did not come yet. The Grim Reaper merely sat down to sharpen his scythe and grant his sure prey a respite of a few dozen days. Kristina recovered so that thanksgiving services were celebrated in several of Rome's churches, and Kristina herself attended a Te Deum at San Pietro and intended to make a pilgrimage to the Madonna in Loreto, where her Swedish crown and scepter had been kept in the Madonna's treasury since her first visit in 1655. How strange it would feel to see them again now. But these plans would never come to fruition.
For now came the final crash. A scandalous incident within the walls of Palazzo Riario itself was the reason for it.
During Kristina's illness, when she herself was confined to the sickbed, a scoundrel of a priest, named Vaini, had sneaked into the ladies' room at night and r*ped the youngest and most beautiful of them all, the 18 year old Angelica. One tried to keep the whole thing from Kristina so as not to worsen her weak condition, but this did not work. Kristina learned the whole truth through Angelica herself and, outraged and enraged by this act of villainy, she immediately summoned the most brutal of her bodyguards, Merola, and made him swear to take revenge on the wretched priest by murdering him. Merola took the oath with defiant courage, but when he was finally about to carry out the murder, the ransom in gold offered to him by the priest became more valuable to him than the priest's wretched life; he let the priest go and contented himself with the gold.
The deception was soon discovered, however. Insinuating tongues informed the Queen that Vaini was alive and well in Subiaco. So she had been tricked, — was that possible? Merola, who was summoned to court, denied it at first, but from his confused answers Kristina understood the truth. In a rage she rose from her chair, rushed a few steps forward with outstretched hands and fingers spread out as if to seize Merola by the throat — and fell fainting to the floor. This happened on April 14, 1689.
For five days after this, Kristina still lived, but she probably lay unconscious most of the time, since no words of hers have been preserved from these days. Her confessor, the Carmelite monk Slavata, was with her until the last, speaking, it is said, in Latin, French and German; Swedish was not to be heard at her deathbed. Kristina received the Sacraments and the Pope's benediction with calmness and responded properly to the prayers in the office of the dying. Perhaps she felt, as Sweden's ingenious poet sang:
"It should not feel heavy to walk
Since happiness, power and glory have gone before.
Thou art so poor, Kristina Alexandra,
when the play glides towards its end."
At six o'clock in the morning of April 19, 1689, she raised her left hand to her throat and breathed her last sigh in complete stillness. Azzolino, although far from healthy himself, had kept vigil day and night at her bedside. His fidelity is the atoning light surrounding the dying Queen's last days and nights.
For four days the Queen's body lay exposed on the lit de parade in the palazzo. On April 24, at 8 in the evening, it was carried by torchlight in an open carriage surrounded by her bodyguards and accompanied by her entire court to S. Maria in Vallicella, where the following day the solemn funeral service was celebrated in the presence of the entire College of Cardinals. After its conclusion, a magnificent procession set in motion to carry Kristina to her final resting place in St. Peter's Basilica. At the head of the procession walked schoolboys and poorhouse children, then followed 16 brotherhoods, monks from Rome's 15 most distinguished monasteries with crosses, banners and burning wax candles, 500 brotherhoods with large wax torches, the clergy of the Queen's congregation, S. Dorotea, singers and the clergy of St. Peter's Church, then the high-carried bier of gold brocade with crowns and the Vasa coat of arms covered, on which the body rested with crown and scepter, wrapped in a white gold-embroidered robe with a violet ermine-trimmed velvet cloak, white gloves and shoes. Around and behind the bier, which was carried by Kristina's people, walked courtiers and officers with Wasenau and Warwick at the head.
On arrival at St. Peter's, the body was received by the canons, who read the absolution over it. It was enclosed with crown and scepter in a cypress coffin, this again in a lead coffin with the name and arms in relief, and this finally in a wooden coffin, which was placed in the central nave of the crypt in the so-called Grotte Vecchie. There it stands, opposite the coffin of Pius VI, leaning against the wall, completely covered with plaster, without any ornaments whatsoever, with the following inscription simply painted on the free long side:
D. O. H. [sic]
Corpus Christinæ Alexandræ
Gothorum Svecorum Vandalorumque
Reginæ
Obiit Die XIX Aprilis MDCLXXXIX
Julius Finnberg.
Note: In Swedish and the other main Continental Scandinavian languages, "med råd och dåd" literally means "with counsel and deed". However, "råd" is cognate to the archaic English word "rede", which means "advice" or "counsel" and in its modern pronunciation rhymes with "deed", so I have wanted to maintain the rhyme of the expression in both languages.
No comments:
Post a Comment