Further account of Kristina from Mademoiselle de Montpensier

Source:

Mémoires de Mlle de Montpensier: petite-fille de Henri IV, Volume 2, page 477

https://books.google.com/books?id=boQaAAAAYAAJ&pg=PA455&dq=mademoiselle+de+montpensier+reine+christine+de+suède&hl=en&newbks=1&newbks_redir=0&sa=X&ved=2ahUKEwixgKGtlNnpAhUGop4KHVUPBMQ4ChC7BTABegQIARAJ#v=snippet&q=couverture&f=false

The account:

La reine de Suède descendit au milieu de la cour. La reine dit qu'elle ne fut jamais si surprise que de la voir, et que, quoique l'on lui eût bien dit qu'elle n'étoit pas faite comme les autres, elle ne se la pouvoit imaginer faite comme elle la trouva. Le maréchal et la maréchale de La Mothe donnèrent une grande collation. ...

Le temps que cette reine fut à Compiègne, on tâcha de lui donner tous les divertissements possibles: les comédiens françois et italiens, et les vingt-quatre violons du roi; mais elle ne voulut pas danser; toutes sortes de musiques et de chasses. Elle se plaisoit fort à la cour; mais comme elle n'y plaisoit pas tant, on lui fit dire qu'elle y avoit été assez longtemps, mais fort honnêtement. Il se rencontra que les jésuites de Compiègne firent jouer une tragédie par leurs écoliers; on la convia d'y aller; ce qu'elle fit, et Leurs Majestés aussi. Elle se moqua fort de ces pauvres pères, les tourna en ridicule au dernier point; elle fit les postures que je lui avois vu faire à Essonne, dont la reine fut fort surprise.

Elle avoit entendu parler de l'amour du roi pour mademoiselle de Mancini; de sorte que, pour faire sa cour, elle s'alloit mettre en tiers, et leur disoit qu'il falloit se marier ensemble; qu'elle vouloit être la confidente, et disoit au roi: «Si j'étois à votre place, j'épouserois une personne que j'aimerois.» Je crois que ces discours ne plurent ni à la reine ni à M. le cardinal, et qu'ils contribuèrent à hâter son départ; car à la cour, on n'aime pas les gens qui entrent en matière sans que l'on les en prie.

J'étois à Pont, lorsqu'elle partit de Compiègne; je croyois qu'elle y dût passer, et c'eût été son chemin, si elle eût pris celui de Bourgogne. J'envoyai à Melun lui faire compliment; elle me manda qu'elle vouloit me venir voir à Pont; mais que l'on lui avoit dit que j'étois à Saint-Fargeau, et que c'étoit son chemin d'y passer et qu'elle étoit au désespoir de ne me point voir. Le gentilhomme que j'y avois envoyé me dit qu'elle coucheroit le lendemain à Montargis; la fantaisie me prit de la voir encore une fois. J'envoyai des relais, et je partis à la pointe du jour, j'arrivai à Montargis à dix heures du soir. Je n'avois que madame de Thianges et madame de Frontenac avec moi, la comtesse de Fiesque et mademoiselle de Vandy n'ayant pas assez de force pour soutenir une telle fatigue.

Comme j'arrivai, je fus droit à son logis; on me dit: «La reine se vient de coucher.» Je fis semblant de n'entendre pas l'italien, et je disois que l'on dit à la reine que c'étoit moi. Enfin, après l'avoir dit plûsieurs fois, on me vint dire de monter toute seule. Je la trouvai couchée dans un lit où mes femmes couchoient toutes les fois que je passois à Montargis, une chandelle sur la table, et elle avoit une serviette autour de la tête comme un bonnet de nuit; pas un cheveu; une chemise fermée sans collet, avec un gros nœud couleur de feu; ses draps qui ne venoient qu'à la moitié de son lit; une vilaine couverture verte. Elle ne me parut pas jolie en cet état. Elle me salua d'abord, et me dit qu'elle étoit bien fâchée de la peine que j'avois prise; que j'avois bien eu de la fatigue de me lever si matin; puis me demanda qui étoit venu avec moi. Je lui dis: «Madame de Thianges et madame de Frontenac.» Elle me dit de les faire appeler; elle fit assez bonne chère à madame de Thianges.

Je lui demandai comme elle avoit trouvé le roi. Elle me dit: «Fort bien fait et fort honnête homme;» que c'étoit dommage qu'il n'aimât une plus belle personne que mademoiselle de Mancini; qu'elle trouvoit Monsieur fort joli; mais qu'il avoit été honteux avec elle; ce qui l'avoit surprise, croyant le roi le plus farouche. Puis elle me demanda des nouvelles du comte de Hollac. Je ne lui dis pas qu'il étoit prisonnier, car je ne le savois point pour lors. Elle me parla encore de M. le Prince; si je lui écrivois. Je lui dis que non, que cela m'étoit défendu; puis je m'en allai, jugeant bien que ma visite avoit été trop longue. Si elle eût été plus civile, elle me seroit venue voir le lendemain avant que de partir; mais ce seroit trop demander à une reine des Goths.

Je me levai matin et m'en allai à son logis; je la trouvai jolie, avec un justaucorps neuf, bien poudrée, en belle humeur. Elle proposa à madame de Thianges de s'en aller à Rome avec elle, et que c'étoit une raillerie de s'amuser à son mari; que le meilleur n'en vouloit rien, et qu'il étoit fort à propos de le quitter. Elle pesta fort contre le mariage, et me conseilla de ne me jamais marier, trouvant abominable d'avoir des enfants. Elle se mit à parler des dévotions de Rome d'une manière assez libertine. Ensuite elle me dit: «Je passe à Turin; que voulez-vous que je dise si on m'y parle de vous?» Je lui répondis que je ne doutois pas que ce ne fût de la bonne manière, parce que madame de Savoie étoit ma tante et qu'elle m'avoit toujours témoigné beaucoup d'amitié. A quoi elle répliqua: «Son fils vous aime plus qu'elle; il vous désire fort et il a raison; mais pour elle, elle vous craint, parce qu'elle veut gouverner, et elle a peut-être raison aussi de son côté.»

On la pressa de partir, ayant une assez longue journée à faire. Elle disoit: «Vous me donnez le plus sensible déplaisir que je sois capable de recevoir, de me séparer de Mademoiselle; je ne la verrai peut-être jamais.» Enfin elle me fit mille cajoleries de cette force. Je la vis monter en carrosse avec Sentinelli, un autre, et un gentilhomme qui étoit au roi, nommé Lesin. Rien n'est si bizarre que de voir une reine sans pas une femme. Je m'en allai coucher à Egreville chez madame la duchesse de Vitry, et de là je m'en retournai à Pont, où je fus le temps que j'ai dit.

English translation (my own):

The Queen of Sweden descended to the middle of the court. The Queen [of France] said that she was never so surprised to see her, and that, although she had been told that she was not formed like the others, she could not imagine her being made as she found her. The marshal and maréchale de la Mothe gave a great collation. ...

While this Queen was at Compiègne, they tried to give her all possible entertainment: the French and Italian comedians, and the King's twenty-four violins; but she did not want to dance; all kinds of music and hunting. She takes great pleasure in court; but as she did not like it so much, they made her say that she had been there long enough, but very honestly. It was found that the Jesuits of Compiègne had their schoolchildren play a tragedy; they invited her to go; which she did, and so did Their Majesties. She made fun of these poor fathers, ridiculed them excessively; she made the postures I had seen her do at Essonne, which very much surprised the Queen.

She had heard of the King's love for Mademoiselle de Mancini; so that, in order to pay her court, she went to a third party, and told them that it was necessary to marry together; that she wanted to be the confidante, and said to the King: "If I were in your place, I would marry a person whom I would love." I believe that these speeches pleased neither the Queen nor the Cardinal, and that they contributed to hasten her departure; because at court, we don't like people who enter into matters without being asked.

I was at Pont when she left Compiègne; I believed that she must have passed there, and it would have been her way if she had taken that of Burgundy. I sent Melun to compliment her; she told me that she wanted to come and see me at Pont; but that she had been told that I was at Saint-Fargeau, and that it was her way to go there and that she was in despair at not seeing me. The gentleman I sent there told me that she would be sleeping in Montargis the next day; the fancy took me to see her again. I sent horses, and I left at daybreak, arriving in Montargis at ten in the evening. I had only Madame de Thianges and Madame de Frontenac with me, the Comtesse de Fiesque and Mademoiselle de Vandy not having enough strength to bear such fatigue.

As I arrived, I went straight to her lodgings; I was told: "The Queen has just gone to bed." I pretended not to hear the Italian, and I said that the Queen was told that it was me. Finally, after saying it several times, I was told to go up on my own. I found her lying in a bed where my women slept whenever I passed Montargis, with a candle on the table, and she had a towel around her head like a nightcap; she had no hair; a closed shirt without a collar, with a large fire-colored ribbon; her sheets only came up to half of her bed; an ugly green blanket. She did not look pretty to me in this state. She greeted me first, and told me that she was very angry at the trouble I had taken; that I had been tired of getting up so early in the morning; then asked me who had come with me. I said to her: "Madame de Thianges and Madame de Frontenac." She told me to call them; she had already feasted enough on Madame de Thianges.

I asked her what she thought of the King. She said to me: "Very well formed and a very honest man"; that it was a pity that he did not love a more beautiful person than Mademoiselle de Mancini; that she found Monsieur very pretty; but that he had been ashamed with her; which surprised her, believing him to be the fiercest king. Then she asked me for news of the Count de Hollac. I did not tell him that he was a prisoner, for I did not know it at the time. She spoke to me again of the Prince; if I wrote to him. I told her no, that it was forbidden me; then I went away, judging that my visit had been too long. If she had been more civil, she would have come to see me the next day before leaving; but that would be asking too much of a queen of the Goths.

I got up in the morning and went to her lodgings; I found her pretty, with a new justaucorps, well powdered, in good humour. She proposed to Madame de Thianges to go to Rome with her, and that it was a mockery to amuse her husband; that the best wanted nothing of it, and that it was very fitting to leave him. She railed strongly against marriage, and advised me never to marry, finding it abominable to have children. She began to speak of the devotions of Rome in a rather libertine manner. Then she said to me: "I am going to Turin; what do you want me to say if people talk to me about you?" I replied that I had no doubt that it was the wrong way, because Madame de Savoie was my aunt and that she had always shown me great friendship. To which she replied: "Her son loves you more than she does; he wants you strong and he is right; but as for her, she fears you, because she wants to govern, and she may also be right."

She was urged to leave, her having a fairly long journey to make. She said: "You give me the most sensitive displeasure that I am capable of receiving, of separating myself from Mademoiselle; I may never see her." Finally she gave me a thousand cajoleries of this strength. I saw her get into a carriage with Santinelli, another man, and a gentleman who belonged to the King, named Lesin. Nothing is so strange as seeing a queen without a woman. I went to sleep at Egreville at Madame la Duchesse de Vitry's, and from there I returned to Pont, where I was the at time I said.

Above: Kristina.

Above: Mademoiselle de Montpensier.

Kristina's letter to King Charles II of England, likely written in December 1653

Sources:

Riksarkivet, page 76 in K 90; Utgångna och ingångna skrivelser; Drottning Kristina d. y. (Christina Alexandra); Svenska drottningars arkivaliesamlingar i riksarkivet; Kungliga arkiv

https://sok.riksarkivet.se/nad/?postid=Arkis+45b5350c-975f-4536-9ff2-005edebf1e23&s=Balder

Recüeil des harangues qui ont esté faites à la reyne de Suede, pages 190 to 192, published by Claude Bardin, 1660

https://gallica.bnf.fr/ark:/12148/bpt6k73353j/f192.item

A journal of the Swedish ambassy, volume 2, Bulstrode Whitelocke, Appendix E

https://books.google.com/books?id=wxAJAAAAQAAJ&printsec=frontcover&dq=A+journal+of+the+Swedish+embassy&hl=en&newbks=1&newbks_redir=0&sa=X&ved=2ahUKEwjqge3X79jpAhWOtJ4KHc0NCyAQuwUwAXoECAEQBg#v=onepage&q=A%20journal%20of%20the%20Swedish%20embassy&f=false

A journal of the Swedish ambassy, volume 1, Bulstrode Whitelocke, page 290

https://books.google.com/books?id=8LpBAAAAcAAJ&dq=A+journal+of+the+Swedish+embassy&source=gbs_book_similarbooks

Bulstr. Whitelockes Dag-Bok Öfver Dess Ambassade til Sverige, page 243, translated by Johan Edman, 1777

https://www.digitale-bibliothek-mv.de/viewer/toc/PPN674642651/760/-/

Christina of Sweden, page 99, by Ida Ashworth Taylor, 1909

https://archive.org/details/christinaofswede00tayl/page/98/mode/2up

The letter (copy, K 90):

Monsieur Mon frere. Le Chevalier Balandin ma rendu la Lettre que vous avez pris la peine de m'escrire, & ma proposé la Commission dont Vous l'avez chargé. Jl a agi en tout en Homme d'hon̄eur, et a tesmoigné autant des fidelité & de Zele pour vostre service que vous en pouviez souhaiter de lui. Je luj̈ dois ce tesmoignage, affin que vous ne Lui imputiez point le mauvais Sucçes de sa negotiation. Cest l'injure du temps qui rend vos maux incurables, & ie m'estime malheureuse d'estre en estat de n'ÿ pouvoir apporter aucun remede. Vous aurez sans doute la bonté de souffrir que vos Amis aÿent soing de Leur interest, lors qu'ils se iugent inutils aus vostres. Je vous avouue avecq regret que ie le suis plus que persone, & que ie ne puis consentir aus propositions que vous me faites, sans preiudicier au bien d'un estat dont les interests me doivent estre chers par desus de toutte autre Consideration. Je souhaite cependant, que le temps qui apporte des remedes a touts les maux, finnisse en fin Vos adversitez, & qu'il me face naÿtre des occasions de les soulager sans Contrevenir aux obligations qui seulles peuvent tout sur moÿ. Je suis

Monsieur Mon frere

Vostre affectionée Soeur

Cristine.

Au Roÿ de la Grande Bretagne

Monsieur Mon frere.

With modernised spelling:

Monsieur mon Frère,

Le chevalier Ballendine m'a rendu la lettre que vous avez pris la peine de m'écrire et m'a proposé la commission dont vous l'avez chargé. Il a agi en tout en homme d'honneur et a témoigné autant de fidélité et de zèle pour votre service que vous en pouviez souhaiter de lui. Je lui dois ce témoignage, afin que vous ne lui imputiez point le mauvais succès de sa négociation.

C'est l'injure du temps qui rend vos maux incurables, et je m'estime malheureuse d'être en état de n'y pouvoir apporter aucun remède. Vous aurez sans doute la bonté de souffrir que vos amis aient soin de leur intérêt lorsqu'ils se jugent inutils aux vôtres. Je vous avoue avec regret que je le suis plus que personne et que je ne puis consentir aux propositions que vous me faites sans préjudicier au bien d'un État dont les intérêts me doivent être chers par-dessus de toute autre considération.

Je souhaite cependant que le temps, qui apporte des remèdes à tous les maux, finisse enfin vos adversités et qu'il me fasse naître des occasions de les soulager sans contrevenir aux obligations qui seules peuvent tout sur moi. Je suis,

Monsieur mon Frère,

votre affectionnée Sœur

Christine.

Au roi de la Grande Bretagne, Monsieur mon Frère.

Whitelocke's transcript of the letter:

Monsieur Mon Frere,
Le Chivalier Ballindin m'a rendu la lettre que vous avez prins la peine de m'escrire; et m'a proposé la commission, dont vous l'avez chargée. Il a agi en tout en homme d'honneur; et a tesmoigné autant de fidelité, et de zele, pour vostre service, que vous pourries desirer de lui. Je lui dois ce temoignage, affin que vous ne lui imputies pas le mauvais succes de la negotiation. C'est l'injure du fort qui rend vos maux incurables; et je m'estime malheureuse, d'ettre en ettat de n'y pouvoir apporter du remede. Vous aurez sans doute la bonté de souffrir, que vos amis ayent soign de leur interest, lors qu'ils se jugent inutils aux vottres. Je vous advoue avec regret, que je le suis plus que personne, et que je ne puis consentir aux propositions que vous me faittes, sans prejudicer au bien d'un ettat d'ont les interests me doivent ettre chers, par dessus de toute autre consideration. Je souhaitte cependant, que le temps qui apporte remede à toute sorte de maux, acheue enfin de vos adversiter; et qu'il me fasse naistre des occasions de les soulager, sans contrevenir aux obligations qui seules peuvent tout sur moi.
Monsieur mon Frere.
Je suis vostre tres affectione soeur,
CHRISTINE.

With modernised spelling:

Monsieur mon Frère,

Le chevalier Ballendine m'a rendu la lettre que vous avez pris la peine de m'écrire et m'a proposé la commission, dont vous l'avez chargé. Il a agi en tout en homme d'honneur et a témoigné autant de fidélité et de zèle pour votre service, que vous pourriez désirer de lui. Je lui dois ce témoignage, afin que vous ne lui imputiez pas le mauvais succes de la négociation. C'est l'injure du fort qui rend vos maux incurables, et je m'estime malheureuse d'être en état de n'y pouvoir apporter du remède.

Vous aurez sans doute la bonté de souffrir que vos amis aient soin de leur intérêt lorsqu'ils se jugent inutils aux vôtres. Je vous avoue avec regret que je le suis plus que personne et que je ne puis consentir aux propositions que vous me faites sans préjudicier au bien d'un État dont les intérêts me doivent être chers par-dessus de toute autre considération. Je souhaite cependant que le temps, qui apporte remede à toute sorte de maux, achève enfin de vos adversités, et qu'il me fasse naître des occasions de les soulager sans contrevenir aux obligations qui seules peuvent tout sur moi.

Monsieur mon Frère,

Je suis votre très affectionnée Sœur

Christine.

Bardin's transcript of the letter:

MONSIEVR MON FRERE,

Le Cheualier de Balandin m[']a rendu la vostre, que vous auez pris la peine de m'écrire, & m'a proposé la commission dont vous l'auez chargé; Il a agy en tout en homme d'honneur, & a tesmoigné autant de fidelité & de zele pour vostre seruice, que vous pouuiez souhaitter de luy. Ie luy dois ce tesmoignage, afin que vous ne luy imputiez point le mauuais succez de sa negociation. C'est l'injure du temps qui rend vos maux incurables, & ie m'estime mal-heureuse d'estre en estat de n'y pouuoir apporter du remede. Vous aurez sans doute la bonté de souffrir que vos amis ayent soin de leurs interests, lors qu'ils se iugent inutils aux vostres. Ie vous auouë auec regret que ie le suis plus que personne, & que ie ne puis consentir aux propositions que vous me faites, sans preiudicier au bien d'vn Estat, dont les interests me doiuent estre chers par dessus [de] toute autre consideration. Ie souhaitte que le temps qui apporte des remedes à tous les maux finisse vos aduersitez, & qu'il me fasse naistre des occasions de les soulager, sans contreuenir aux obligations qui seules peuuent tout sur moy; Ie suis,

Vostre tres-affectionnée Sœur,

CHRISTINE.

With modernised spelling:

Monsieur mon Frère,

Le chevalier de Ballendine m'a rendu la vôtre, que vous avez pris la peine de m'écrire, et m'a proposé la commission dont vous l'avez chargé. Il a agi en tout en homme d'honneur et a témoigné autant de fidélité et de zèle pour votre service que vous pouviez souhaiter de lui. Je lui dois ce témoignage, afin que vous ne lui imputiez point le mauvais succès de sa négociation. C'est l'injure du temps qui rend vos maux incurables, et je m'estime malheureuse d'être en état de n'y pouvoir apporter du remède.

Vous aurez sans doute la bonté de souffrir que vos amis aient soin de leurs intérêts lorsqu'ils se jugent inutils aux vôtres. Je vous avoue avec regret que je le suis plus que personne et que je ne puis consentir aux propositions que vous me faites sans préjudicier au bien d'un État, dont les intérêts me doivent être chers par-dessus [de] toute autre considération. Je souhaite que le temps, qui apporte des remèdes à tous les maux, finisse vos adversités et qu'il me fasse naître des occasions de les soulager, sans contrevenir aux obligations qui seules peuvent tout sur moi. Je suis

votre très affectionnée Sœur

Christine.

Swedish translation (by Edman):

Min Bror.

Riddaren BALLADIN har öfverlemnat det bref J mig tilskrifvit, jämte det han förestält. hvad af Eder honom ålagdt blifvit: han har under alt detta upfört sig som en hederlig man, och ådaga lagdt så mycket nit i Edar tjenst, som J kunnat fodra och vänta; hvilket vitnesbörd jag härigenom velat gifva honom, på det J ej må tilräkna BALLADIN den mindre lyckeliga utgång dess ärende haft. Et oblidt öde är, som gör Edra olyckor oundviklige, äfven som ohjelpelige; och anser jag mig sjelf olyckelig at vara i sådane omständigheter, at jag på intet vis kan bidraga til Edar räddning. Jag hoppas J har den godheten och tillåter Edra vänner se på sin egen välfärd, när de finner sig ur stånd satte at kunna befodra Edar. Och måste jag, ehuru med ledsna, bekänna, det min ställning är sådan, at jag omöjeligen kan samtycka til de förslager mig af Eder blifvit gjorda, utan at därigenom störa en Stats lugn, hvars framgång fram för alt bör ligga mig om hjertat. Emedlertid önskar jag at tiden, som lindrar alla våra plågor, äfven en gång må göra slut på Edra olyckor, och at jag må få tilfälle lätte dem, utan at därigenom bryta den förening jag ingått, och hvilken vid detta tilfället håller mig händerne bundne.

Jag är,

Min Bror,

Edar

Tilgifnaste Syster

CHRISTINA

Swedish translation (my own; Swedish speakers please feel free to point out any mistakes):

Min herr bror,
Riddaren Ballendine har återlämnat mig det brev som Ni har ansträngat Er för att skriva till mig; och erbjöd mig uppdraget, som Ni har lagt ansvaret på honom för det. Han agerade igenom allt som en hedersman; och han har visat så mycken trohet och iver för Er tjänst som Ni kan önska Er av honom. Jag är skyldig honom detta bevis, så att Ni icke beskyller honom för förhandlingens dåliga framgång. Det är slumpens förolämpning som gör Era sjukdomar obotliga; och jag anser mig olycklig att vara i ett tillstånd att inte kunna ge ett botemedel. Ni kommer utan tvekan ha godhet att tillåta Era vänner att ta hand om deras intresse, när de anser sig vara oförmogna för att ta hand om Era intresser. Jag erkänner med beklagande att jag är det mer än någon annan, och att jag icke kan acceptera de förslag som Ni gör för mig, utan att påverka det goda i en stat vars intressen måste vara kära för mig, framför allt andra hänsyn. Jag hoppas emellertid att den tid som ger botemedel mot alla slags ont, slutligen slutar din motgang; och att den ger mig möjligheter att lindra dem, utan att bryta mot de skyldigheter som enbart kan göra allt för mig.
Min herr bror,
Jag är Er mycket tillgivna syster,
Kristina.

Swedish translation of Bardin's transcript of the letter (my own):

Min herr bror,

Kavaljeren Ballendine har återlämnat Ert brev till mig som Ni tagit Er besväret att skriva till mig, och han har föreslagit mig den kommission som Ni ålagt honom. Han har i allt agerat som en hedersman och betygat så mycket trohet och nit för Er tjänst som Ni kunde önska av honom. Jag är skyldig honom detta vittnesbörd så att Ni inte kan tillskriva honom den dåliga framgången av hans förhandling. Det är tidens skada som gör Era lidanden obotliga, och jag anser mig vara olycklig att vara i en position att inte kunna ge ett botemedel.

Ni kommer utan tvekan att vara vänlig nog att låta Era vänner ta hand om sina intressen när de anser sig vara värdelösa för de Era. Jag erkänner med beklagande för Er att jag är det mer än någon annan och att jag inte kan samtycka till de förslag som Ni ställer till mig utan att skada en Stat vars intressen måste stå mig kära framför alla andra hänsyn. Jag hoppas att tiden, som ju ger botemedel mot alla sjukdomar, kommer att avsluta Era motgångar och att den kommer att ge mig möjligheter att lindra dem utan att bryta mot de skyldigheter som ensam kan göra allt för mig. Jag är

Er tillgivnaste Syster

Kristina.

English translation (by Whitelocke):

Sir, my brother,*
The knight of Balladin hath given me the letter, which you have taken the paines to write unto me, and hath proposed to me the commission which you gave him in charge; he hath acted throughout as a man of honour, and hath testifyed as much faithfullness and zeal for your service, as you could desire of him: I owe this testimony for him, to the end you may not impute to him the bad success of this negotiation. It is the injury of chance which doth render your ills incurable; and I esteem my selfe unhappy to be in such a condition, that I cannot bring you any remedy. You will doubtless have the bountey to permit your friends to have a care of their own interest, when they judge themselves uncapable, as to yours; I doe avow unto you with regret, that I am more then any other; and that I cannot consent to the proposalls which you have made unto me, without prejudice to the good of an estate, whose interests ought to be dear unto me above all consideration. In the meane while, I wish that time, which brings remedy to all sorts of evils, may att length putt an end to your adversityes, and that it may furnish me with occasions to lessen them, without doing any thing contrary to those obligations, which only have the whole power over me. I am,
Sir, my brother,
your most affectionate sister,
CHRISTINE.

With modernised spelling:

Sir my Brother,

The knight of Balladine hath given me the letter which you have taken the pains to write unto me and hath proposed to me the commission which you gave him in charge. He hath acted throughout as a man of honour and hath testified as much faithfulness and zeal for your service as you could desire of him. I owe this testimony for him, to the end you may not impute to him the bad success of this negotiation. It is the injury of chance which doth render your ills incurable, and I esteem myself unhappy to be in such a condition that I cannot bring you any remedy.

You will doubtless have the bounty to permit your friends to have a care of their own interest when they judge themselves uncapable, as to yours. I do avow unto you with regret, that I am more than any other and that I cannot consent to the proposals which you have made unto me without prejudice to the good of an estate whose interests ought to be dear unto me above all consideration. In the meanwhile, I wish that time, which brings remedy to all sorts of evils, may at length put an end to your adversities and that it may furnish me with occasions to lessen them without doing anything contrary to those obligations which only have the whole power over me. I am,

Sir my Brother,

your most affectionate sister

Kristina.

English translation (my own):

My Lord Brother,

The cavalier Ballendine has returned to me the letter that you have taken the trouble to write to me, and he has proposed to me the commission with which you have charged him. He has acted in everything as a man of honour and has testified as much fidelity and zeal for your service as you could desire of him. I owe him this testimony so that you do not impute to him the bad success of the negotiation. It is the injury of the strong which makes your ills incurable, and I consider myself unhappy to be in a position not to be able to provide a remedy for them.

You will doubtless be kind enough to allow your friends to take care of their own interests when they consider themselves useless to yours. I confess to you with regret that I am more so than anyone else and that I cannot consent to the proposals that you make to me without prejudicing the good of a state whose interests must be dear to me above all other considerations. I hope, however, that time, which brings a remedy to all sorts of ills, will finally put an end to your adversities and that it will give me opportunities to relieve them without contravening the obligations that alone can do everything to me.

My Lord Brother,

I am your most affectionate Sister

Kristina.

English translation of Bardin's transcript of the letter (my own):

My Lord Brother,

The cavalier Ballendine has returned your letter to me, which you took the trouble to write to me, and he has proposed to me the commission with which you charged him. He has acted in everything as a man of honour and has testified as much fidelity and zeal for your service as you could wish of him. I owe him this testimony so that you cannot impute to him the bad success of his negotiation. It is the injury of time which makes your ills incurable, and I consider myself unfortunate to be in a position not to be able to provide a remedy.

You will no doubt be kind enough to allow your friends to take care of their interests when they consider themselves useless to yours. I confess to you with regret that I am more so than anyone else and that I cannot consent to the proposals that you make to me without prejudicing the good of a State whose interests must be dear to me above all other considerations. I hope that time, which brings remedies to all ills, will finish your adversities and that it will give me opportunities to relieve them without contravening the obligations that alone can do everything to me. I am

your most affectionate Sister

Kristina.

Swedish translation of the K 90 copy (my own):

Min herr Bror,

Kavaljer Ballendine har givit mig det brev Ni har gjort Er besväret att skriva till mig och har föreslagit mig det uppdrag Ni har givit honom. Han har i allt uppträtt som en hedersman och har betygat så mycket trohet och nit för Er tjänst som Ni kunde önska av honom däri. Jag är skyldig honom detta vittnesmål så att Ni inte kan tillskriva honom den dåliga framgången med hans förhandlingar.

Det är tidens tand som gör Era problem obotliga, och jag anser mig olycklig att inte kunna ge något botemedel mot dem. Ni kommer utan tvivel att ha tillräckligt med vänlighet för att låta Era vänner ta hand om sina egna intressen när de anser sig vara onyttiga för Era. Jag beklagar att jag är det mer än någon annan och att jag inte kan samtycka till de förslag Ni lägger fram för mig utan att skada en Stats bästa vars intressen måste vara mig kärare än någon annan hänsyn.

Jag önskar emellertid att tiden, som ju läker alla sår, äntligen skall göra slut på Era motgångar och ge mig tillfällen att lindra dem utan att bryta mot de skyldigheter som ensamma råder över mig. Jag är,

min herr Bror,

Er tillgivna Syster

Kristina.

Till konungen av Storbritannien, min herr Bror.

English translation of the K 90 copy (my own):

My Lord Brother,

The Chevalier Ballendine has given me the letter you have taken the trouble of writing to me and has proposed to me the commission you have charged him with. He has acted in everything as a man of honour and has testified as much fidelity and zeal for your service as you could wish for from him in it. I owe him this testimony so that you may not impute to him the bad success of his negotiation.

It is the ravages of time that render your evils incurable, and I esteem myself unfortunate to be unable to bring any remedy to them. You will no doubt have enough kindness to suffer your friends to take care of their own interests when they judge themselves useless to yours. I confess to you with regret that I am more so than anyone and that I cannot consent to the propositions you make to me without prejudicing the good of a State whose interests must be dearer to me than any other consideration.

I wish, however, that time, which heals all wounds, will finally end your adversities and give birth to occasions for me to relieve them without contravening the obligations that alone hold sway over me. I am,

my Lord Brother,

your affectionate Sister

Kristina.

To the King of Great Britain, my Lord Brother.

Above: Kristina.

Above: King Charles II of England.

Note: In accordance with the nobility's ideals in the early modern era, kings and queens considered themselves siblings, regardless of whether or not they were related.

"Queen Christina of Sweden on her way to San Paolo fuori le Mura", by Johannes Lingelbach

Source:

https://www.pubhist.com/w4602

German amber tankard that belonged to Kristina

Source:

https://www.britishmuseum.org/collection/object/H_WB-229

Medal of Kristina, designed and struck by Giovanni Martino Hamerani, year circa 1680

Source:

The British Museum

https://www.britishmuseum.org/collection/object/C_1997-1072-8

Bronze medal of Kristina, designed by Massimiliano Soldani-Benzi

Source:

The British Museum

https://www.britishmuseum.org/collection/object/C_G3-SwedM-7

Late 2nd or early 3rd century Roman bathtub that belonged to Kristina

Source:

https://www.britishmuseum.org/collection/object/G_1805-0703-233

‘A Labrum of Egyptian green Basaltes; on the sides are carved two rings in imitation of handles, in the center of which is a leaf of Ivy. it is six feet four inches long, three feet broad and three feet high, and formerly belonged to the Museum of Christine Queen of Sweden’ (TY 12/3, hall 25).

2nd century Roman basin that belonged to Kristina

Source:

https://www.britishmuseum.org/collection/object/G_1805-0703-228

‘An ancient oblong square bason of a rich, and rare Egyptian granit of a reddish gray colour three feet eight inches long, and two feet nine inches high – used in temples to hold ye aqua lustralis, and called by ye Greeks ye perriranterion, formerly in ye col. of the queen of Sweden with ye Labrum before mentioned; gave in exchange for it a group of Acteon seized by two dogs, wh cost £165.0.0’ (TY 10/3, fo. 26).

Reproduction painting on card of child Kristina from 1960s

Source:

https://www.huuto.net/kohteet/eo-8046---historiallinen-nelkku---drottning-kristina/519989852

Kristina's letter to Johan Oxenstierna and Johan Adler Salvius, dated October 4/14 (Old Style), 1647

Source:

Riksarkivet, images 157 to 159/pages 2821 to 2823 in September-Oktober 1647; Riksregistraturet

https://sok.riksarkivet.se/nad?postid=Arkis+8cb4d125-9b89-11d5-a701-0002440207bb&s=Balder

Acta Pacis Westphalicae II C 4,1: Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648, document 13, pages 16 to 17, edited and published by Wilhelm Kohl and Paul Nachtsheim, 1994

https://apw.digitale-sammlungen.de/search/display.html?start=100&q=Christina&lang=en&mode=comfort&rows=10&id=bsb00056724_00072_dok0013

"Unterstützung des Begehrens Markgraf Friedrichs d. J. von Baden-Durlach auf Restitution in der Obermarkgrafschaft Baden und im Erhalt der schwedischen Donation Gürtlerhof in Straßburg, jedoch nicht unter der Bedingung, deswegen den Frieden zu verweigern. Möglichkeit der Teilung der badischen Länder unter den beiden Linien."

"Support for Margrave Friedrich the Younger's request for restitution in the Upper Margraviate of Baden and for the preservation of the Swedish donation of Gürtlerhof in Strassburg, but not under the condition of refusing peace. Possibility of dividing the Baden lands between the two lines."

The letter:

Christina etc.

Wår sÿnnerlige ÿnnest etc. Troo Män och Commissarier till Fridztractaterne j Osnabrügg etc. Wij wele Eder j nåder icke förhålla, thet Hans K:tt, Her Fredrich den ÿngre Margrefwen, hafuer till Oß skickat sin Secreterare, och genom Honom iblandh annat låtit Sollicitera om wår adsistence widh Fridztractaterne genom Eder att bewijses, först uthj Öfuer Margrefweskapetz Badens restitution, så widt och att ther wederparthen wille uthj sin opiniatritet bestå, Eder motte befalles Sub Conditione Sine qua novi Fridztractaterne eller deres sluth icke att forthfahra, Sedan och, att Höghbem:te Hans K:tt måtte effter sluten fridh blifua mainteneradt widh wår Donation, och then possession aff Gurtler Hofwet uthj Straßburgh, som wij Hafwe låtet Hans K:tt sättia uthj. Nu såsom wij ganska gerna sij och önska, thet Hans K:tt och des ahnhörige måtte blifua uthj theße sine desiderier märckeligen adsisteradt och Höghbem:te Furstlige Huus Conserverat uthj sin Högheet och wÿrde, så och rätt till berörde Margrefwedömme; Och derföre wele så och Eder Här medh nådeligen och allfwarligen befalle, att J giöre Eder Högsta flijt, till att erholla restitutionen in Jntegro af Hans K:tz funderade rätt opå Margrefweskapet Baden; Men att Hans K:tt hafuer Hoos sigh funnit nödigdt, att begära thetta postulati befordringh, Vnder en så strängh och skarp Condition, att ingen fridh måtte afblifua, medmindre thenne saken blefue richtigh; Thet ähr en tingh, som wij icke Kunne sij wara anten försuarligh för Christenheeten och wärlden eller af så stoor wichtigheet och Consideration Hoos wederparten eller andre Höghe Jnteressenter, att Heela Tÿsklandh medh Oß och Sweriges Chrono skulle blifua sittiande j Kriget och wara större äfwentÿr och i lengden odrägelige beswär VnderKastadt; Hwilket såsom wij och Her Margrefwens uthskickade hafue låtet remonstrera, och Han nogsampt befunnit så inrättat postulatum Ogörliget; Så Kunne wij eij Heller mehra ther j præstera, ähn Conatum omnem posibilem, och på det slaget Eder thetta werffwet recomm[en]dera, bärandes till Eder det nådige förtroende, att J giöra her uthinnan Edert ÿttersta och Möijeligste, Men icke att heelt låta stutza Fridztractaterne mindre slutet, för den orsaken skull, ther elliest alle andre saker blefwe richtige. Och såsom bem:te Vthskickade förmäler, att Högtbe:te Margrefwens Herfader, hafuer giordt och öfuerlefrerat Eder ett förslagh, om een deelningh af wiße länder och Empter, emillan bägge linierne, förmenandes sådant af wederparten wara till att erhålla; Altså wele J och på fall, att J icke Kunne Nåå heela ÖfuerMargrefweskapet för thenne rätte Linien, så åthminstonne Komma på detta sidste förslaget, giörandes Edert bästa att Hans K:tt heele denne Furstlige linien må blïfua ther uthinnan gratificerat; och sådane stÿcken i friden thenne Furstlige linien tillbetingedt. Samma saak ähr och om GurtleHofwet j Straßburgh, som wij Hans K:tt för någre åhr hafue Donerat, och wij gerna sij, att Hans K:tt ther widh måtte blifua maintenerat; Derföre J och wele winläggia Eder medh all flijt om samme Hof och godz Höghbe:te Her Margrefwen att till accordera, så att Hans K:tt effter sluten fridh, icke mindre än nu widh Kriget, Kan blifua ther widh Conserveradt och det effter Vndfångne Donation behålla, J bewijse her igenom så Margrefwen och thet Furstlige Huset en godh gerningh och Oß ett nådigst behagh; Och erKenne wij emot Eder sådan Eder stoore mödha och flijt, medh all Kongeligh ÿnnest igen. Befallandes Eder Gudh Alzmechtigh etc.

Christina.

With modernised spelling:

Kristina, etc.

Vår synnerliga ynnest, etc. Tro män och kommissarier till fredstraktaterna i Osnabrück, etc. Vi vele Eder i nåder icke förhålla det Hans Kärlighet herr Friedrich den yngre, margreven, haver till Oss skickat sin sekreterare och genom honom ibland annat låtit sollicitera om Vår assistens vid fredstraktaterna genom Eder att bevises, först uti övermargreveskapets Badens restitution, så vitt ock att där vederparten ville uti sin opiniatretet bestå, Eder måtte befalles sub conditione sine qua novi fredstraktaterna eller deras slut icke att fortfara; sedan ock att högbemälte Hans Kärlighet måtte efter sluten fred bliva maintenerad vid Vår donation och den possession av Gürtlerhovet uti Strassburg, som Vi have låtit Hans Kärlighet sätta uti.

Nu, såsom Vi ganska gärna se och önske det Hans Kärlighet och dess anhöriga måtte bliva uti dessa sina desiderier märkligen assisterad och högbemälte Furstliga Hus konserverat uti sin höghet och vörde, så ock rätt till berörde margrevedöme; och därföre vele så ock Eder härmed nådeligen och allvarligen befalle att I göre Eder högsta flit till att erhålla restitutionen in integro av Hans Kärlighets funderade rätt uppå margreveskapet Baden.

Men att Hans Kärlighet haver hos sig funnit nödigt att begära detta postulati befordring under en så sträng och skarp kondition att ingen fred måtte avbliva med mindre denna saken bleve riktig, det är en ting som Vi icke kunne se vara anten försvarlig för kristenheten och världen eller av så stor viktighet och konsideration hos vederparten eller andra höga intressenter att hela Tyskland med Oss och Sveriges Krono skulle bliva sittande i kriget och vara större äventyr ock i längden odrägliga besvär underkastat, vilket såsom Vi ock herr margrevens utskickade have låtit remonstrera, och han nogsamt befunnit så inrättat postulatum ogörligt.

Så kunne Vi ej heller mera däri prestera än conatum omnem possibilem och på det slaget Eder detta värvet rekomm[en]dera, bärandes till Eder det nådiga förtroende att I göre härutinnan Edert yttersta och möjligaste, men icke att helt låta studsa fredstraktaterna mindre slutet för den orsakens skull där eljest alla andra saker bleve riktiga.

Och såsom bemälte utskickade förmäler att högtbemälte margrevens herrfader haver gjort och överlevererat Eder ett förslag om en delning av vissa länder och ämter emellan bägge linjerna, förmenandes sådant av vederparten vara till att erhålla, alltså ville I ock på fall att I icke kunna nå hela övermargreveskapet för denna rätta linjen, så åtminstone komma på detta sista förslaget, görandes Edert bästa att Hans Kärlighet hela denna furstliga linjen må bliva därutinnan gratificerad och sådana stycken i freden denna furstliga linjen tillbetingat.

Samma sak är ock om Gürtlerhovet i Strassburg, som Vi Hans Kärlighet för några år have donerat, och Vi gärna se att Hans Kärlighet därvid måtte bliva maintenerad; därföre I ock ville vinnlägga Eder med all flit om samma hov och gods högbemälte herr margreven att tillackordera, så att Hans Kärlighet efter sluten fred — icke mindre än nu vid kriget — kan bliva därvid konserverad och det efter undfångna donation behålla.

I bevise härigenom så margreven och det Furstliga Huset en god gärning och Oss ett nådigst behag; och erkänne Vi emot Eder sådan Eder stora möda och flit med all kunglig ynnest igen, befallandes Eder Gud Allsmäktig, etc.

Kristina.

Kohl's and Nachtsheim's transcript of the letter:

Vij vele Eder i nåder icke förhålla, thet Hans Hoheit, her Fredrich den yngre margrafven, hafver till oss skickat sin secreterare och genom honom iblandh annat låtit sollicitera om vår adsistence vidh fridztractaterne genom Eder att bevijses, först uthi Övermargrafveskapetz Badens restitution, såvidt och att, ther vederparthen ville uthi sin opiniatritet bestå, Eder måtte befalles sub conditione sine qua non fridztractaterne eller deres sluth icke att forthfahra, sedan och, att höghbemälte Hans Hoheit måtte effter sluten fridh blifva mainteneradt vidh vår donation och then possession aff Gurtlerhofvet uthi Straßburgh, som vij hafve låtet Hans Hoheit sättia uthi.

Nu såsom vij ganska gerna sij och önska, thet Hans Hoheit och des ahnhörige måtta blifva uthi thesse sine desiderier märckeligen adsisteradt och höghbemälte furstlige huus conserverat uthi sin höghheet och vyrde, så och rätt till berörde margrefvedömme. Och derföre vele så och Eder härmedh nådeligen och allfverligen befalle, att I giöre Eder högsta flijt, till att erholla restitutionem in integro af Hans Hoheitz funderade rätt opå margrefveskapet Baden. Men att Hans Hoheit hafver hoos sigh funnit nödigdt, att begära thetta postulati befordringh under en så strängh och skarp condition, att ingen fridh måtte afblifva, med mindre thenne saken blefve richtigh, thet ähr en tingh, som vij icke kunna sij vara anten försvarligh för christenheeten och världen eller af så stoor vichtigheet och consideration hoos vederparten eller andre höghe interessenter, att heela Tysklandh medh oss och Sveriges chrono skulle blifva sittiande i kriget och vara större äfventyr och i langden odrägelige besvär underkastadt, hvilket såsom vij och her margrefvens uthskickede hafve låtet remonstrera, och han nogsampt befunnit så inrättat postulatum ogörliget. Så kunne vij heller mehra theri praestera, ähn conatum omnem posibilem, och på det slaget Eder thetta värffvet recommendera, bärandes till Eder det nådige förtroende, att I giöra heruthinnan Edert yttersta och möijeligste, men icke att heelt låta stutza fridztractaterne mindre slutet för den orsaken skull, ther elljest alle andre saker blefve richtige.

Och såsom bemälte uthskickade förmäler, att högtbemälte margrefvens her fader hafver gjordt och öfverlefrerat Eder ett förslagh om een deelningh af visse länder och empter emillan bägge linierne, förmenandes sådant af vederparten vara till att erhålla, altså vele I och på fall, att I icke kunne nåå heela Öfvermargrefveskapet för thenne rätte linien, så åthminstonne komma på detta sidste förslaget, giörandes Edert bästa att Hans Hoheitz heele denne furstlige linien må blifva theruthinnan gratificerat och sådana stycken i friden thenna furstlige linien tillbetingedt.

Samma saak ähr och om Gurtlehofvet i Straßburgh, som vij Hans Hoheit för någre åhr hafve donerat och vij gerna sij, att Hans Hoheit thervidh måtte blifva maintenerat; derföre I och vele vinläggia Eder medh all flijt om samma hof och godz höghbemälte her margrefven att tillaccordera, så att Hans Hoheit effter sluten fridh icke mindre än nu vidh kriget kan blifva thervidh conserveradt och det effter undfångne donation behålla. I bevijse herigenom så margrafven och thet furstlige huset en godh gorningh och oss ett nådigst behagh; och erkänna vij emot Eder sådan Eder stoora mödha och flijt.

French translation (my own):

Christine, etc.

Notre faveur spéciale, etc. Féals hommes et commissaires aux traités de paix à Osnabrück, etc. Nous ne pouvons gracieusement vous cacher que Sa Dilection le seigneur Frédéric le jeune, le margrave, Nous a envoyé son secrétaire et par lui, entre autres choses, a sollicité Notre aide pour les traités de paix à prouver par vous, d'abord pour la restitution de l'archimargraviat de Bade, dans la mesure où si l'autre partie veut persister dans son opinion, vous devriez être ordonné à condition que vous ne continuiez pas de nouveaux traités de paix ou leur conclusion; puis aussi qu'après la paix conclue, Sa Dilection devrait être entretenue par Notre donation et la possession du Gürtlerhof à Strasbourg, dans lequel Nous avons laissé Sa Dilection être installée.

Or, comme Nous voyons et désirons avec une grande joie que Sa Dilection et ses parents soient particulièrement aidés dans ces désirs et que la très louée maison princière soit préservée dans son altesse et sa dignité, ainsi que dans son droit au margraviat, Nous vous ordonnons donc aussi, par la présente, avec grâce et sérieux, de faire tout ce qui est en votre pouvoir pour obtenir la restitution in integro du droit fondé de Sa Dilection au margraviat de Bade.

Mais que Sa Dilection ait jugé nécessaire de demander la promotion de cette demande sous une condition si stricte qu'aucune paix ne soit obtenue si cette chose ne se réalise, Nous ne pouvons pas considérer que cela soit justifiable pour la chrétienté et le monde, ni d'une telle importance et considération pour la contrepartie ou d'autres hauts intéressés, que toute l'Allemagne, avec nous et la Couronne de Suède, resterait dans la guerre et serait soumise à une plus grande aventure et à long terme à un fardeau insupportable, ce que Nous avons également remontré aux émissaires du seigneur margrave, et il a suffisamment trouvé la demande établie irréalisable.

Nous ne pouvons donc faire plus que tous les efforts possibles, et c'est ainsi que Nous vous le recommandons, ayant en vous la gracieuse confiance que vous ferez tout votre possible et tout ce qui est possible dans ce domaine, mais ne laissez pas complètement les traités de paix s'arrêter jusqu'à la fin, pour cette raison, si autrement toutes les autres choses se réalisaient.

Et comme vous avez fait savoir que le seigneur père dudit margrave vous a fait et remis une proposition de partage de certaines terres et domaines entre les deux lignées, en supposant que cela puisse être obtenu de l'autre partie, vous devez aussi, au cas où vous ne pourriez obtenir l'archimargraviat entier pour cette lignée droite, au moins arriver à cette dernière proposition, en faisant de votre mieux pour que Sa Dilection et toute cette lignée princière y soient satisfaites et que de telles parties de la paix conditionnent cette lignée princière.

Il en est de même du Gürtlerhof de Strasbourg, dont Nous avons fait don à Sa Dilection il y a quelques années, et Nous voudrions que Sa Dilection y soit maintenue; vous devez donc aussi obtenir avec toute la diligence que la même cour et le même domaine soient attribués audit seigneur margrave, afin que Sa Dilection, après la conclusion de la paix — pas moins que maintenant pendant la guerre —, puisse y être conservée et la conserver après la donation reçue.

Vous prouveriez ainsi au margrave et à la maison princière une bonne action et à Nous une faveur des plus gracieuses; et Nous vous reconnaissons à nouveau votre grand travail et votre diligence avec toute la faveur royale, vous recommandant à Dieu Tout-Puissant, etc.

Christine.

English translation (my own):

Kristina, etc.

Our especial favour, etc. Faithful men and commissioners to the peace treaties in Osnabrück, etc. We graciously cannot withhold from you that His Lovingness Lord Friedrich the Younger, the Margrave, has sent his secretary to Us and through him, among other things, has solicited Our assistance at the peace treaties to be proven by you, first in the restitution of the Archmargraviate of Baden, to the extent that if the other party wants to persist in his opinion, you would have to be ordered under the condition that you not continue new peace treaties or their conclusion; then also that, after the peace is concluded, His Lovingness would have to be maintained by Our donation and the possession of Gürtlerhof in Strassburg, which We have let His Lovingness be put in.

Now, as We quite gladly see and wish that His Lovingness and his relatives may be particularly assisted in these his desires and that the highly praised Princely House be preserved in its highness and dignity, and also in its right to the said margraviate, We also therefore and hereby graciously and seriously command you to do your utmost to obtain the restitution in integro of His Lovingness's founded right to the Margraviate of Baden.

But that His Lovingness has found it necessary to desire the promotion of this request under such a strict and sharp condition that no peace be had unless this thing comes true, it is a thing that We cannot see as being either justifiable for Christendom and the world or of such great importance and consideration to the counterparty or other high stakeholders that all of Germany, along with Us and the Crown of Sweden, would remain in the war and be subjected to a greater adventure and in the long run an unbearable burden, which We have also remonstrated with the Lord Margrave's emissaries, and he has sufficiently found the established request to be unfeasible.

So we can do no more in that than every possible effort, and in that way We recommend this to you, having in you the gracious confidence that you will do your utmost and everything possible in this, but not to completely let the peace treaties stop until the end, for the sake of that reason, if otherwise all the other things came true.

And as you have sent reports that the said Margrave's lord father has made and delivered to you a proposition for a division of certain lands and estates between both lines, assuming that this would be obtainable from the other party, so you must also, in case you cannot obtain the entire archmargraviate for this right line, at least come to this last proposition, doing your best so that that His Lovingness and this entire princely line may be gratified therein and so that such parts of the peace may condition this princely line.

The same is true of Gürtlerhof in Strassburg, which We donated to His Lovingness a few years ago, and We would gladly see that His Lovingness would be maintained there; you therefore must also win with all diligence that the same court and estate be allocated to the said Lord Margrave, so that His Lovingness, after the conclusion of the peace — no less than now during the war —, can be preserved in it and keep it after the donation received.

You would hereby prove to the Margrave and the Princely House a good deed and to Us a most gracious favour; and We acknowledge to you your great labour and diligence with all royal favour again, commending you to God Almighty, etc.

Kristina.

Above: Kristina.

Above: Friedrich VI, Margrave of Baden-Durlach.

Above: Johan Oxenstierna.

Above: Johan Adler Salvius.

Kristina's letter to Johan Oxenstierna and Johan Adler Salvius, dated January 16/26 (Old Style), 1647

Sources:

Riksarkivet, images 75 to 78/pages 70 to 73 in Januari-Februari 1647; Riksregistraturet

https://sok.riksarkivet.se/nad?postid=Arkis+8cb4d11f-9b89-11d5-a701-0002440207bb&s=Balder

Acta Pacis Westphalicae II C 3: Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 3: 1646-1647, document 118, pages 220 to 223, edited and published by Gottfried Lorenz, 1975

https://apw.digitale-sammlungen.de/search/display.html?start=100&q=Christina&lang=en&mode=comfort&rows=10&id=bsb00056723_00276_dok0118

"Billigung der Absprachen über Pommern; Garantiebestimmungen. Condominium Wismarense. Schreiben des Adm. Friedrich und Kg. Christians IV. am Kgin. Christina. Forderungen der pommerschen Stände. Dam."

"Approval of the agreements on Pomerania; guarantee provisions. Condominium of Weimar. Letter from Admiral Frederik and King Christian IV to Queen Kristina. Demands of the Pomeranian Estates. Damm."

The letter:

Christina etc. etc.

Wår sÿnnerlige ÿnnest etc. Troo Män och Commissarier till Fridz tract[at]erne j Tÿsklandh; Wij finge nu på sidst anKombne ordinarie Post Eder samptligen och särskilte till Oß vthur Oßnabrügge, den 28 Decembris nestförleden Afgångne bref, Huarvthaf Wij förnimme, att Churfursten af Brandeburg icke hafwer welat acceptera thet giordhe förste förslaget om Pomerske Satisfactionen, men slutet thenne saken opp till sin Frendes och Pomerske Landtständernes Sentement; Theropå J sedan den 27 passato hafue slutet medh them Keijserlige Commissarierne, att för Oß och Sveriges Chrono beholla heele Pommern medh Keijsarens och Romerske Rijkzens garantie och manutention; Och det vthan Churfurstens Consens, icke mindre än beholla Wißmar Vthan Hertigens af Mechlenburgz, och Stiffterne Brehmen och Vehrden Vthan förre Erchiebiskops bewillning; Och woro j till wärcke att den 29 passato träda Wijdare medh them Keijserlige j tractat och till sluuth Öfuer gvaranden, Warandes beKÿmbradhe huru och medh huadh Conditioner, then rätteligen och bäst woro till beskrifua, och således tänckiandes att affatta heele Satisfactions puncten som den uthj Jnstrumento pacis woro till inserera. Derhoos J Eder befahre, thet J skole få besuär herwijdh af the Pomerske Ständerne och Strålsundz Stadh, som ligge Eder inständigt Ahn, at j Fridztractaten och Jnstrumento pacis per expressum motte införas deras interesse, icke Allenast till försäkring af deras rätt och privilegier, Vthan och att alle forter tempore bellj giordhe guarnisonerne och licenterne motte afskaffas, taffelgodzen ahnwändas till Öfuerheetenes och Regementetz Vnderholdh, Regementet beställas af infödde allena, Och Landet medh Ständernes få beholla beneficium appellationis till Tribunal Germaniæ.

Nu hadhe Wij fuller förmodat at Churfursten af Brandeburg skulle hafua betencht sigh, och gifuit sin Consens till giordhe förslag Öfuer Förpommern, Rugen, Wollin, Stettin, medh huadh på then sijdan Odern ligger, Dam, Golnov och Tifonov medh deß Strander, Och deße Stÿcken oplåte Oß och Sueriges Chrono godhwilligen till Satisfaction, Och taget det Öfrige till tacka, och fådt sine Märkiske Fästningar igen. Men effter Honom thet icke hafuer behagat, Vthan han söcht Vndflÿchter och differerat saken, sedan han nu så långan tijdh hafuer hafft till betänckia sig; Så hafue J giordt rätt och Wähl, att J hafue slutet medh them Keijserlige, Öfuer heele Pomern, det att beholla Vthan Churfurstens bewillning, men medh Keijsarens och Romerske Rijkzens Consens och guarande. Och Emedan J på det slaget äre medh dem Keijserlige ense Och Vthan tuifuel förr än dette Wårt bref Kommer Eder tillhanda, Hafue J och slutet medh them Öfuer guarandens och manutentionens Conditioner: Huarföre hafue J och therWijdh att blifua och sedan icke höra af någon Churfurstens offereradh Consens och bewillning, medh mindre han Will Consentere till heele Pommern, att Wij och Chronan det beholler odismembreradh till Satisfaction. Och såsom det ligger Högh och stoor macht oppå, huru guaranden blifuer rätt beskrifuen och afhandladh, alldenstundh ingen tuifuel Ähr, att Keijsarn thervnder fomenterar sine desseiner; Altså Will det och besÿnnerligen Wara af nöden, at J fatta alle Edre tanckar tillhopa, och medh sådanne Conditioner af Keijsarens och Rijkzens Stenders manutention och eviction, som Kunne hafue beståndh och Warde minste Öfuertÿrat och Anseriske Vthslagh Vnderkastadhe, försäkre Oß och Chronan heele Pommern: serdeles, på det fallet och när Churfurstens Consens framdeles icke är annorledes ähn genom Wapnen till erholle. Men dhe Andres, såsom Hertigens af Mechlenburgz, Öfuer Wißmar, och Hertigh Fridrichz Öfuer Stiffterne Brehmen och Vehrden, Consenser äre af ringare Consideration.

Och ther så händer, att Mechlenburg icke Will Consentere medh godho till Wißmars Cession, tå Wele Wij att J ingaledes förstå till något Condominium, Vthan tager Wißmar och huadh derunder är förordnadh absolute.

Förre Erchibiskopen af Brehmen hafuer Oß fuller sielf j Sommars och j Höstas tuenne resor tillskrifuit, om samme Stiffters Restitution, och att theröfuer anstellandhe tractat motte thijt vth remitteras och förläggas, Och Fadren Kongen j Dank. Nu Nÿligen Oß den saken recommenderat; Men sedan hafue Wij opå hans skrifuelßer intz suarat, Vthan låtet blifua Wijdh then resolution Wij hans Gesandter här gofuo nu äfuen för ett Åhr sedan; Huadh Wij Fadren Konungen theropå hafue suarat, thet, iempte huadh han till Oß j thette Ährendet hafuer skrifuit, gåå härhoos Copialiter: Huar Wijdh och thenne saken hafuer sin bewändning.

Belangandhe Pomerske Ständernes och Strålsundz Stadz postulata, att dhe in Specie och per expressum uthj Jnstrumento pacis må blifua försäkradhe, om Ofuanber:de deras Ahnlägenheeter, Så skrifue Wij Eder till Wår meening therom uthj Wårt bref till Eder hädan gånget den 2 huius; Sij och nu ingen annan resolution theröfuer Wara af Oß att taga. Wij Kunne wähl besinna, huadh dem trÿcker, Och Wele så widt dem icke förtänckia, att dhe sin och sin posteritetz Jnteresse äre sorghfäldige. Oß Ähr Aldrig Kommit i sinnet att giöra Stenderne och Staden något ingreep och förfång uthj deras Wälfångne rätt, frijheet och privilegier, effter som Liflandh och Andre af Sueriges Chrono Wundne Länder och provincier, noghsampt Wijsa vth, att Wij mehra hafua förbättrat ähn förminskat Ständernes och Jnwånernes privilegier Och Wilchor; Wette eij heller om behof giörs nogre forteresser at opbÿgge, eller guarnisoner j festningar Holla, Serdeles emooth Eder till seija, uthj Strålsundh, ther ingen item guarnison Oß om Staden försäkradh, eij heller är een stoor thijt in at leggia, för then stora omKostnadh som ther oppå skulle gåå, Eij heller hafue Wij hertill excluderat, eller häreffter tänckie till excludere dem Pomerske ab muneribus et officijs publicis; Eij heller abalienerat från fisco ducali någre sÿnnerlige godz, uthan förlänt theras usum fructum, på Wiße Åhr till Wähl meriteradhe Tienare; Ther Dogh een god Deel af dhe Pomerske Stenderne och betiente Hafue låtet gifua sigh af framfarne Hertiger store godz och lähn, Och j sÿnnerheet Strålsundh Stadhz icke annorledes ähn ex liberalitate Principum Pomeraniæ theras Landzgodz hafue beKommet: Och ther så skulle finnas bättre och rådeligare att the af Oß Concederadhe taflegodzen motte revoceras, Och the till Landtfurstl. Öfuerheeternes Stat och Vnderhåldh nogot märckeligit förslå, Kan man Wäl finna rådh och uthwägh till deras restitution, Så att det förnembste om Huilcket Wij äre beKÿmbradhe, äre Medlen, som OvndhWijkeligen fordras till Landzfurstl. Öfuerheetenes och Regementetz tillbörlige Vnderholdh. Nu ehuruwäl Wij icke tänckie till giöra och anstella något i Pomern, som Stenderne och Jnwåhnarne Å Landet och j Städerne Kan præjudicera, eij heller holle förbem:te deras postulata Oskiählige, men Ware dem deras rätt, frijhz och privilegier gierna, Lijkwähl Emedan det icke will Oß anstå, att Wij per publica pacta till dhe Öfrige deras dissiderier låta Stringera Oß, eij heller Wele Wij wahra bundne thertill, mehra än förrige Hertigen af Pomern, j Huilckes rätt Wij Succedere; Så sij Wij icke rådeligit wara annorledes att försäkra Stenderne och Staden Strålsundh eller låte Oß obligeras j pactis ähn j gehmen, Och såsom Wij till en deel utj ber:de Wårdt bref af den 2 huius förmälte, Nembl. att dhe restitueras in eum Statum, som dhe woro för dette Kriget och att Wij såsom Landzfurste, Wele regera dem effter Pomerske Rijkzens Lagh, och deras wälfångne privilegier, Landzfurstens Rätt och högheet OförKräncht: förseendes Oß till dem igen, att dhe sigh emooth Oß, såsom trogne och Rättsinnige Vndersåthere emooth deras rätte Landzfurste tillbörligen förholle. Wijdare att gåå ad Spem, Wette Wij icke Huadh stort giörs behof. Men ther Strålstundz Stadh skulle nembnas j Jnstrumento pacis, så hafuer thet sine godhe skiähl, effter then först intogh Kongl. M:tz guarnison. Det Privilegium de non Appellando, hafue förre Hertiger af Pomern hafft, men deß exercitium Suspenderat, som J hafue sedt af thet extract Wij för 14 dagar sedan sendhe Eder vthaf Pomerske Hofgerichts Ordningen tillhandha; Derföre Wij och hoppas, att then saken vthan sÿnnerligit besuär skal Kunne erörtras; Men j fall thet ingalundha Will gå, thå må J omsijder theruthinnan Stenderne och Strålsunderne deferere.

Och effter Wij icke sij eller finne, af Edre rapporter eller the skriffter theruthinnan J mentionere om the stÿcken af HinderPomern Wij begere till FörPomern j Satisfaction, att J per expressum nembne Dams Stadh, Så Wele Wij Eder hermedh hafua påmindt, att J thet ingalunda förgäte. Wij hafue Eder thetta till suar på edert bref icke welat förholla, befallandes Eder Gudh Alzmechtig sÿnnerlig:n Nådelig:n. Aff etc. etc.

With modernised spelling:

Kristina, etc., etc.

Vår synnerliga ynnest, etc.

Tro män och kommissarier till fredstrakt[at]erna i Tyskland,

Vi fingo nu på sist ankomna ordinarie post Eder samtligen och särskilda till Oss utur Osnabrücke den 28 decembris nästförleden avgångna brev, varutav vi förnimme att kurfursten av Brandenburg icke haver velat acceptera det gjorda första förslaget om pommerska satisfaktionen, men slutit denna saken upp till sin frändes och pommerska Landtständernas sentiment. Däruppå I sedan den 27 passato hava slutet med dem kejserliga kommissarierna att för oss och Sveriges Krono behålla hela Pommern med kejsarens och Romerska Riksens garanti och manutention, och det utan kurfurstens konsens, icke mindre än behålla Wismar utan hertigens av Mecklenburgs och stifterna Bremen och Verden, utan förre ärkebiskops bevillning.

Och voro I till verke att den 29 passato träda vidare med dem kejserliga i traktat och till slut över garanten, varandes bekymrade huru och med vad konditioner den rätteligen och bäst vore till beskriva, och således tänkandes att avfatta hela satisfaktionspunkten som den uti instrumento pacis vore till inserera.

Därhos I Eder befara det I skole få besvär härvid av de pommerska Ständerna och Strålsunds Stad som ligga Eder inständigt an att i fredstraktaten och instrumento pacis per expressum måtte införas deras intresse, icke allenast till försäkring av deras rätt och privilegier, utan ock att alla forter tempore belli gjorda garnisonerna och licenterna måtte avskaffas, taffelgodsen användas till Överhetens och regementets underhåll, regementet beställas av infödda allena, och landet med Ständernas få behålla beneficium appellationis till tribunal Germaniæ.

Nu hade Vi fuller förmodat att kurfursten av Brandenburg skulle hava betänkt sig och givit sin konsens till gjorda förslag över Förpommern, Rügen, Wollin, Stettin med vad på den sidan Odern ligger, Damm, Gollnow och Dievenow med dess strander, och dessa stycken upplåte Oss och Sveriges Krono godvilligen till satisfaktion, och tagit det övriga till tacka och fått sina märkiska fästningar igen. Men efter honom det icke haver behagat, utan han sökt undflykter och differerat saken sedan han nu så långan tid haver haft till betänka sig, så hava I gjort rätt och väl att I hava slutit med dem kejserliga över hela Pommern, det att behålla utan kurfurstens bevillning, men med kejsarens och Romerska Riksens konsens och garant.

Och emedan I på det slaget äro med dem kejserliga ense och utan tvivel förrän detta Vårt brev kommer Eder tillhanda, hava I ock slutit med dem över garantens och manutentionens konditioner, varföre hava I ock därvid att bliva och sedan icke höra av någon kurfurstens offererad konsens och bevillning med mindre han vill konsentera till hela Pommern, att Vi och Kronan det behåller odismembrerat till satisfaktion.

Och såsom det ligger hög och stor makt uppå huru garanten bliver rätt beskriven och avhandlad, alldenstund ingen tvivel är att kejsarn därunder fomenterar sina dessänger, alltså vill det ock besynnerligen vara av nöden att I fatte alla Edra tankar tillhopa och med sådana konditioner av kejsarens och Riksens Ständers manutention och eviktion, som kunna hava bestånd och varda minste övertyrat och anseriska utslag underkastade, försäkre Oss och Kronan hela Pommern, särdeles på det fallet och när kurfurstens konsens framdeles icke är annorledes än genom vapnen till erhålla. Men de andras, såsom hertigens av Mecklenburgs, över Wismar och hertig Friedrichs över stifterna Bremen och Verden, konsenser äro av ringare konsideration.

Och där så händer att Mecklenburg icke vill konsentera med godo till Wismars cession, då vele Vi att I ingaledes förstå till något condominium, utan tager Wismar och vad därunder är förordnat absolute.

Förre ärkebiskopen av Bremen haver Oss fuller själv i sommars och i höstas tvenne resor tillskrivit om samma stifters restitution och att däröver anställande traktat måtte ditut remitteras och förläggas och fadern kungen i Danmark nu nyligen oss den saken rekommenderat, men sedan have Vi uppå hans skrivelser inte svarat, utan låtit bliva vid den resolution Vi hans gesanter här gåvo nu även för ett år sedan. Vad Vi fadern konungen däruppå have svarat, det, jämte vad han till Oss i detta ärendet haver skrivit, gå härhos copialiter, varvid ock denna saken haver sin bevändning.

Belangande pommerska Ständernas och Strålsunds Stads postulata att de in specie och per expressum uti instrumento pacis må bliva försäkrade om ovanberörda deras anlägenheter, så skrive Vi Eder till Vår mening därom uti Vårt brev till Eder hädan gånget den 2 hujus; se ock nu ingen annan resolution däröver vara av Oss att taga. Vi kunne väl besinna vad dem trycker och vele såvitt dem icke förtänka att de sin och sin posteritets intresse äro sorgfälliga.

Oss är aldrig kommit i sinnet att göra Ständerna och Staden något ingrepp och förfång uti deras välfångna rätt, frihet och privilegier, eftersom Livland och andra av Sveriges Krono vundna länder och provincier nogsamt visa ut att Vi mera have förbättrat än förminskat Ständernas och invånarnas privilegier och villkor. Vete ej heller om behov görs några fortresser att uppbygga eller garnisoner i fästningar hålla, särdeles emot Eder tillsäga uti Strålsund, där ingen item garnison Oss om Staden försäkrad, ej heller är en stor tid in att lägga för den stora omkostnad som däruppå skulle gå. Ej heller have vi härtill exkluderat eller härefter tänke till exkludere dem pommerska ab muneribus et officiis publicis, ej heller abalienerat från fisco ducali några synnerliga gods, utan förlänt deras usum fructum på vissa år till välmeriterade tjänare.

Där dock en god del av de pommerska Ständerna och betjänte hava låtit giva sig av framfarna hertiger stora gods och län, och i synnerhet Strålsund Stads icke annorledes än ex liberalitate principum Pomeraniæ deras landsgods hava bekommit. Och där så skulle finnas bättre och rådligare att de av Oss koncederade taffelgodsen måtte revoceras och de till landtfurstliga Överheternas Stat och underhåll något märkligt förslå, kan man väl finna råd och utväg till deras restitution så att det förnämste om vilket Vi äro bekymrade äro medlen som oundvikligen fordras till landtsfurstliga Överhetens och regementets tillbörliga underhåll.

Nu ehuruväl Vi icke tänke till göra och anställa något i Pommern som Ständerna och invånarne å landet och i städerna kan prejudicera, ej heller hålle förbemälde deras postulata oskäliga, men vare dem deras rätt, friheter och privilegier gärna, likväl emedan det icke vill Oss anstå att Vi per publica pacta till de övriga deras desiderier låta stringera Oss, ej heller vele Vi vara bundna därtill, mera än förrige hertigen av Pommern, i vilkas rätt Vi succedere. Så se Vi icke rådligt vara annorledes att försäkra Ständerna och Staden Strålsund eller låte Oss obligeras i pactis än i gemen.

Och såsom Vi till en del uti berörde Vårt brev av den 2 hujus förmälte, nämligen att de restitueras in eum statum, som de voro förr detta kriget och att Vi såsom landsfurste vele regera dem efter pommerska Riksens lag och deras välfångna privilegier, landsfurstens rätt och höghet oförkränkt, förseendes Oss till dem igen, att de sig emot Oss såsom trogna och rättsinniga undersåtare emot deras rätte landsfurste tillbörligen förhålle. Vidare att gå ad spem, vete Vi icke vad stort görs behov.

Men där Strålstunds Stad skulle nämnas i instrumento pacis, så haver det sina goda skäl, efter den först intog Kungliga Majestäts garnison. Det privilegium de non appellando hava förra hertiger av Pommern haft, men dess exercitium suspenderat, som I hava sett av det extrakt Vi för 14 dagar sedan sände Eder utav pommerska hovgeriktsordningen till handa; därföre Vi ock hoppas att den saken utan synnerligt besvär skall kunna erörtras, men i fall det ingalunda vill gå, då må I omsider därutinnan Ständerna och strålsundarna deferera.

Och efter Vi icke se eller finne av Edra rapporter eller de skrifter därutinnan I mentionera om de stycken av Hinterpommern Vi begäre till Förpommern i satisfaktion att I per expressum nämna Damms stad, så vele Vi Eder härmed hava påmint att I det ingalunda förgäte. Vi have Eder detta till svar på Edert brev icke velat förhålla, befallandes Eder Gud Allsmäktig synnerligen nådeligen. Av, etc., etc.

Lorenz's transcript of the letter:

Vij finge nu på sidst ankombne ordinarie post, hvaruthaf vij förnimme att churfursten af Brandeburg icke hafver velat acceptera thet gjordhe förste förslaget om Pomerske satisfactionen, men slutet thenne saken opp till sin frendes och Pomerske landtständernes sentement, theropå I sedan den 27 passato hafve slutet medh them keijserlige commissarierne att för oss och Sveriges chrono beholla heele Pommern medh Keijsarens och Romerske rijkzens garantie och manutention, och det uthan churfurstens consens, icke mindre än beholla Wissmar uthan hertigens af Mechlenburgz och stiffterne Brehmen och Vehrden uthan förre erchiebiskops bevillning; och voro I till värcke att den 29 passato träda vijdare medh them keijserlige i tractat och till sluuth öfver guaranden, varandes bekymbradhe huru och medh hvadh conditioner then rätteligen och bäst voro till beskrifva och således tänckiandes att affatta heele satisfactionspuncten som den uthi instrumento pacis voro till inserera. Derhoos I Eder befahre thet I skole få besvär hervijdh af the Pomerske ständerne och Strålsundz stadh, som ligge Eder inständigt ahn at i fridztractaten och instrumento pacis per expressum motte införas deras interesse icke allenast till försäkring af deras rätt och privilegier, uthan och att alle forter tempore belli gjordhe guarnisonerne och licenterne motte afskaffas, taffelgodzen ahnvändas till öfverheetenes och regementetz underholdh, regementet beställas af infödde allena och landet medh ständerne få beholla beneficium appellationis till tribunal Germaniae.

Nu hadhe vij fuller förmodat at churfursten af Brandeburg skulle hafva betencht sigh och gifvit sin consens till gjordhe förslag öfver Förpommern, Rugen, Wollin, Stettin medh hvadh på then sijdan Odern ligger, Dam, Golnow och Tifonow medh dess strander och desse stycken oplåte oss och Sveriges chrono godhvilligen till satisfaction och taget det öfrige till tacka och fådt sine Märkiske fästningar igen. Men effter honom thet icke hafver behagat, uthan han söcht undflychter och differerat saken, sedan han nu så långan tijdh hafver hafft till betänckja sig, så hafve I gjordt rätt och vähl att I hafve slutet medh them keijserlige öfver heele Pomern det att beholla uthan churfurstens bevillning, men medh Keijsarens och Romerske rijkzens consens och guarande. Och emedan I på det slaget äre medh dem keijserlige ense och uthan tvifvel, förrän dette vårt bref kommer Eder till handa, hafve I och slutet medh them öfver guarandens och manutentionens conditioner, hvarföre hafve I och thervidh att blifva och sedan icke höra af någon churfurstens offereradh consens och bevillning, medh mindre han vill consentere till heele Pommern, att vij och chronan det beholler odismembreradh till satisfaction. Och såsom det ligger högh och stoor macht oppå huru guaranden blifver rätt beskrifven och afhandladh, alldenstundh ingen tvifvel ähr att Keijsarn therunder fomenterar sine desseiner, altså vill det och besynnerligen vara af nöden at I fatta alle Edre tanckar tillhopa och medh sådanne conditioner af Keijsarens och rijkzens stenders manutention och eviction som kunne hafve beståndh och varde minste öfvertyrat och anseriske uthslagh underkastadhe försäkre oss och chronan heele Pommern, serdeles på det fallet och när churfurstens consens framdeles icke är annorledes ähn genom vapnen till erholle.

Men dhe andres, såsom hertigens af Mechlenburgz öfver Wissmar och hertigh Fridrichz öfver stiffterne Brehmen och Vehrden, consenser äre af ringare consideration. Och ther så händer att Mechlenburg icke vill contentere medh godho till Wissmars cession, tå vele vij att I ingaledes förstå till något condominium, uthan tager Wissmar och hvadh derunder är förordnadh absolute.

Förre erchibiskopen af Brehmen hafver oss fuller sjelf i sommars och i höstas tvenne resor tillskrifvit om samme stiffters restitution och att theröfver anstellandhe tractat motte thijt uth remitteras och förläggas och fadren, kongen i Danm:k, nu nyligen oss den saken recommenderat, men sedan hafve vij opå hans skrifvelsser intet svarat, uthan låtet blifva vijdh then resolution vij hans gesandter här gofvo nu äfven för ett åhr sedan. Hvadh vij fadren, konungen, theropå hafve svarat, thet, jempte hvadh han till oss i thette ährendet hafver skrifvit, gåå härhoos copialiter, hvarvijdh och thenne saken hafver sin bevändning.

Belangandhe Pomerske ständernes och Strålsundz stadz postulata, att dhe in specie och per expressum uthi instrumento pacis må blifva försäkradhe om ofvanber:de deras ahnlägenheeter, så skrifve vij Eder till vår meening therom uthi vårt bref till Eder, hädan gånget den 2 huius, sij och nu ingen annan resolution theröfver vara af oss att taga. Vij kunne vähl besinna hvadh dem trycker och vele såvidt dem icke förtänckia att dhe sin och sin posteritetz interesse äre sorghfäldige. Oss ähr aldrig kommit i sinnet att giöra stenderne och staden något ingreep och förfång uthi deras välfångne rätt, frijheet och privilegier, efftersom Liflandh och andre af Sveriges chrono vundne länder och provincier noghsampt vijsa uth att vij mehra hafva förbättrat ähn förminskat ständernes och invånernes privilegier och vilchor, vette eij heller om behof giörs nogre forteresser at opbygge eller guarnisoner i festningar holla, serdeles emooth Eder till seija uthi Strålsundh, ther ingen item guarnison oss om staden försäkradh, eij heller är een stoor thijt in at leggia för then stora omkostnadh som theroppå skulle gåå; eij heller hafve vij hertill excluderat eller häreffter tänckie till excludere dem Pomerske ab muneribus et officiis publicis, eij heller abalienerat från fisco ducali någre synnerlige godz, uthan förlänt theras usum fructum på visse åhr till vähl meriteradhe tjenare, ther dogh een god deel af dhe Pomerske stenderne och betjente hafve låtet gifva sigh af framfarne hertiger store godz och lähn, och i synnerheet Strålsundh stadhz icke annorledes ähn ex liberalitate principum Pomeraniae theras landzgodz hafve bekommet; och ther så skulle finnas bättre och rådeligare att the af oss concederadhe taflegodzen motte revoceras och the till landtfurstl. öfverheeternes stat och underhåldh nogot märckeligit förslå, kan man väl finna rådh och uthvägh till deras restitution, så att det förnembste, om hvilcket vij äre bekymbradhe, äre medlen som oundhvijkeligen fordras till landzfurstl. öfverheetenes och regementetz tillbörlige underholdh. Nu, ehuruväl vij icke tänckie till giöra och anstella något i Pomern som stenderne och invåhnarne å landet och i städerne kan praejudicera, eij heller holle förbem:te deras postulata oskiählige, men vare dem deras rätt, frijh[et]och privilegier gierna, lijkvähl emedan det icke vill oss anstå att vij per publica pacta till dhe öfrige deras dissiderier låta stringera oss, eij heller vele vij vahra bundne thertill mera än förrige hertigen af Pomern, i hvilckes rätt vij succedere; så sij vij icke rådeligit vara annorledes att försäkra stenderne och staden Strålsundh eller låte oss obligeras i pactis ähn i gehmen och såsom vij till en deel uti ber:de vårdt bref af den 2 huius förmälte, nembl. att dhe restitueras in eum statum som dhe voro för dette kriget och att vij, såsom landzfurste, vele regera dem effter Pomerske rijkzens lagh och deras välfångne privilegier, landzfurstens rätt och högheet oförkräncht; förseendes oss till dem igen att dhe sigh emooth oss såsom trogne och rättsinnige undersåthere emooth deras rätte landzfurste tillbörligen förholle. Vijdare att gåå ad spem vette vij icke hvadh stort giörs behof.

Men ther Strålsundz stadh skulle nembnas i instrumento pacis, så hafve thet sine godhe skiähl, effter then först intogh Kongl. M:tz guarnison. Det privilegium de non appellando hafve förre hertiger af Pomern hafft, men dess exercitium suspenderat, som I hafve sedt af thet extract vij för 14 dagar sedan sendhe Eder uthaf Pomerske hofgerichts ordningen till handha; derföre vij och hoppas att then saken uthan synnerligit besvär skahl kunne erörtras, men ifall thet ingalundha vill gå, thå må I omsijder theruthinnan stenderne och Strålsunderne deferere.

Och effter vij icke sij eller finne af Edre rapporter eller the skriffter theruthinnan I mentionere om the stycken af Hinderpomern vij begere till Förpomern i satisfaction att I per expressum nembne Dams stadh, så vele vij Eder hermedh hafva påmindt att I thet ingalunda förgäte.

French translation (my own):

Christine, etc., etc.

Notre faveur particulière, etc.

Nos féals hommes et commissaires aux traités de paix en Allemagne,

Nous avons maintenant reçu avec l'ordinaire dernier vos lettres de votre part, en particulier celles qui Nous ont été envoyées d'Osnabrück le 28 décembre dernier, par lesquelles Nous apprenons que l'électeur de Brandebourg n'a pas voulu accepter la première proposition faite concernant la satisfaction de Poméranie, mais a laissé cette question à son cousin et au sentiment des États de Poméranie. Depuis le 27 du passé, vous avez conclu là-dessus avec les commissaires impériaux de garder pour Nous et la couronne de Suède toute la Poméranie avec la garantie et l'entretien de l'empereur et de l'empire romain, et cela sans le consentement de l'électeur, rien de moins que de garder Wismar mais avec le consentement du duc de Mecklembourg et des évêchés de Brême et de Verden, sans l'autorisation préalable de l'archevêque.

Et vous avez décidé de procéder le 29 du mois dernier au traité avec les impériaux et finalement au garant, en vous souciant de la manière et des conditions qu'il serait juste et préférable de décrire, et vous avez donc pensé à écrire l'entière satisfaction, au point tel qu'il serait inséré dans l'instrument de paix.

Vous craignez ainsi d'avoir des ennuis à cet égard de la part des domaines de Poméranie et de la ville de Stralsund, qui insistent avec insistance sur le fait que leurs intérêts doivent être expressément inclus dans le traité de paix et l'instrument de paix, non seulement pour garantir leurs droits et  privilèges, mais aussi pour que toutes les garnisons et licences renforcées en temps de guerre soient abolies, que les domaines royaux soient utilisés pour l'entretien du souverain et du régiment, que le régiment soit commandé par des indigènes seuls et que les terres soient conservées.  aux États le bénéfice de l'appellation au tribunal d'Allemagne.

Or, Nous avions certainement supposé que l'électeur de Brandebourg aurait changé d'avis et donné son accord aux propositions faites concernant la Poméranie antérieure, Rugie, Wollin et Stettin avec ce qui se trouve de l'autre côté de l'Oder, Damm, Gollnow et Dievenow avec ses plages, et ces pièces nous laissèrent volontiers, ainsi que la Couronne de Suède, à satisfaction, et prirent le reste en guise de remerciement et récupérèrent leurs forteresses à Mark. Mais comme cela ne lui plaisait pas, mais qu'il cherchait des évasions et ajournait l'affaire parce qu'il avait maintenant si longtemps pour y réfléchir, vous avez eu raison et bien d'avoir conclu avec les Impériaux sur toute la Poméranie, pour le maintenir sans l'accord et l'autorisation de l'électeur, mais avec le consentement et la garantie de l'empereur et de l'empire romain.

Et comme vous êtes d'accord avec les Impériaux sur ce point, et sans aucun doute, jusqu'à ce que Notre lettre vous parvienne, vous avez aussi conclu avec eux les conditions du garant et de l'entretien, c'est pourquoi vous devez aussi vous y tenir et alors ne pas entender parler de tout consentement et autorisation offerts par l'électeur à moins qu'il ne souhaite consentir à l'ensemble de la Poméranie, que Nous et la Couronne la gardions intacte à satisfaction.

Et comme il existe un pouvoir élevé et grand sur la façon dont le garant est correctement décrit et traité, et parce qu'il ne fait aucun doute que l'empereur fomente ses desseins en vertu de ce pouvoir, il sera aussi particulièrement nécessaire que vous rassembliez toutes vos pensées et avec de telles conditions de maintien et d'expulsion de l'empereur et des États du Royaume, qui peuvent avoir qualité pour agir et être soumis au verdict le moins puissant, et que vous Nous garantissez, ainsi qu'à la Couronne, toute la Poméranie, en particulier dans le cas de ce domaine et lorsque le consentement de l'électeur ne peut être obtenu autrement que par les armes. Mais le consentement des autres, comme celui du duc de Mecklembourg sur Wismar, et du duc Frédéric sur les évêchés de Brême et de Verden, est de moindre importance.

Et s'il arrive que le Mecklembourg ne veuille pas accepter la cession de Wismar, alors Nous voulons que vous compreniez qu'il ne s'agit pas d'une copropriété, mais que vous prenez absolument Wismar et ce qui est décrété en vertu de celle-ci.

L'ancien archevêque de Brême Nous a lui-même écrit deux fois cet été et cet automne au sujet de la restitution des mêmes évêchés et que le traité à ce sujet devait y être remis et publié, et son père, le roi du Danemark, a récemment recommandé cette chose à Nous; cependant, Nous n'avons pas répondu à ses lettres à ce sujet, mais Nous sommes restées fidèles à la résolution que Nous avons donnée ici à ses émissaires il y a un an maintenant. Ce que Nous avons répondu à son père le roi, ainsi que ce qu'il Nous a écrit à ce sujet, seront ici sous forme de copies, par lesquelles cette question a aussi son application.

Concernant les demandes des États de Poméranie et de la Ville de Stralsund, afin qu'ils soient assurés en nature et expressément dans l'instrument de paix concernant leurs dites affaires, Nous vous écrivons Notre avis à ce sujet dans Notre lettre qui vous a été envoyée le 2 du courant; Nous ne voyons pas non plus d'autre résolution à ce sujet à prendre. On pourrait bien réfléchir à ce qu'ils poussent, et on ne veut pas les soupçonner qu'ils ont peur pour leur intérêt et celui de leur postérité.

Il ne nous est jamais venu à l'esprit d'empiéter sur les droits, libertés et privilèges bien mérités des domaines et de la ville, car la Livonie et d'autres pays et provinces conquises par la Couronne de Suède montrent suffisamment que Nous avons plutôt amélioré que diminué les privilèges et conditions des États et des habitants. Nous ne savons pas non plus s'il est nécessaire de construire des forteresses ou de maintenir des garnisons dans des forteresses, surtout contrairement à votre déclaration à Stralsund, où aucune garnison ne Nous est assurée par la ville, et ce n'est pas non plus le moment idéal pour installer les grandes dépenses qui seraient encourues. Nous n'avons pas non plus jusqu'à présent exclu ou pensé à exclure les Poméraniens des fonctions et des charges publiques, et Nous ne leur avons pas non plus aliéné aucun domaine particulier du trésor ducal, mais Nous avons accordé leur récompense certaines années à des serviteurs bien mérités.

Si cependant une bonne partie des domaines et des serviteurs de Poméranie se sont laissés attribuer de grands domaines et comtés par les anciens ducs, et notamment par la ville de Stralsund, ils n'ont obtenu leurs domaines que par la libéralité des princes de Poméranie. Et s'il était préférable et plus opportun que les domaines royaux concédés par Nous soient révoqués et qu'ils proposent quelque chose d'étrange à l'état et au maintien du gouvernement princier, on peut bien trouver des conseils et une issue pour leur restitution afin que le principal. Ce qui Nous préoccupe, ce sont les moyens inévitablement nécessaires au bon entretien du gouvernement princier et du régiment.

Or, bien que Nous n'ayons pas l'intention de faire ou d'employer en Poméranie quoi que ce soit qui puisse porter préjudice aux États et aux habitants des campagnes et des villes, ni de considérer leurs demandes comme déraisonnables, mais de leur laisser leurs droits, libertés et privilèges, mais il ne Nous convient pas que Nous Nous laissions liées par des accords publics au reste de leurs désirs, et Nous n'y serions pas plus liées que l'ancien duc de Poméranie, au droit duquel Nous succédons. Nous ne pensons donc pas qu'il soit conseillé de faire autrement que d'assurer les États et la ville de Stralsund ou de Nous permettre d'être obligés dans des accords plus qu'en général.

Et comme Nous l'avons mentionné en partie dans Notre dite lettre du 2 du courant, à savoir qu'ils sont rétablis in eum statum, comme ils l'étaient avant cette guerre et que Nous, comme les princes, voulons les gouverner selon les lois de l'empire de la Poméranie et leurs privilèges bien mérités, sans enfreindre les droits et la majesté des princes, Nous les supplions à nouveau de se comporter envers Nous comme des sujets fidèles et justes envers leur prince légitime. Quant à ce que Nous pouvons espérer pour l'avenir, Nous ne savons pas à quel point les besoins sont grands.

Mais si la ville de Stralstund devait être mentionnée dans l'instrument de paix, il doit y avoir de bonnes raisons, car la garnison de Sa Majesté Royale l'a d'abord occupée. Le dernier duc de Poméranie a eu le privilège de ne pas faire appel, mais son exercice est suspendu, comme vous l'avez vu dans l'extrait que Nous vous avons envoyé il y a 14 jours de l'ordonnance du tribunal de Poméranie; c'est pourquoi Nous espérons aussi que la question pourra être discutée sans problème particulier, mais si cela ne fonctionne pas du tout, vous devrez enfin vous en remettre aux États et aux habitants de Stralsund.

Et comme Nous ne voyons ni ne trouvons dans vos rapports ou dans les lettres dans lesquelles vous mentionnez les parties de la Poméranie ultérieure, Nous demandons à la Poméranie altérieure, avec satisfaction, que vous mentionniez expressément la ville de Damm, Nous souhaitons vous rappeler par la présente que vous ne l'oubliez en aucun cas. Nous n'avons pas voulu vous cacher cela en réponse à votre lettre, vous recommandant particulièrement et gracieusement à Dieu Tout-Puissant...

English translation (my own):

Kristina, etc., etc.

Our especial favour, etc.

Our faithful men and commissioners to the peace treaties in Germany,

We have now received with the last ordinary post your letters from you all and in particular, sent to Us from from Osnabrück on this past December 28, from which We learn that the Elector of Brandenburg did not want to accept the first proposal made about the Pomeranian satisfaction, but left this matter up to his cousin and the sentiment of the Pomeranian Land Estates. Since the 27th of last month, you have concluded thereupon with the Imperial commissioners to keep for Us and the Crown of Sweden the whole of Pomerania with the guarantee and maintenance of the Emperor and the Roman Empire, and that without the consent of the Elector, no less than keeping Wismar but with the consent of the Duke of Mecklenburg and the bishoprics of Bremen and Verden, without the prior Archbishop's permission.

And you worked out that to proceed with the Imperials in treaty on the 29th of last month and finally over the guarantor, being concerned how and with what conditions it would be rightly and best to describe, and you thus thought to write down the entire satisfaction point as it would be inserted in the instrument of peace.

Thereby you fear that you would get trouble in this regard from the Pomeranian Estates and the City of Stralsund, which urgently insist to you that their interest must be expressly included in the peace treaty and the instrument of peace, not only to ensure their rights and privileges, but also so that all the garrisons and licenses that were made strong in time of war be abolished, the royal estates used for the maintenance of the Sovereign and the regiment, the regiment to be commanded by natives alone, and the land to retain with the Estates the benefit of appellation to the tribunal of Germany.

Now, We had certainly supposed that the Elector of Brandenburg would have changed his mind and given his consent to the proposals made about Fore Pomerania, Rugia, Wollin and Stettin with what lies on that side of the Oder, Damm, Gollnow and Dievenow with its beaches, and these pieces left Us and the Crown of Sweden willingly to satisfaction, and took the rest as thanks and got their fortresses in Mark again. But as it did not please him, but he sought escapes and deferred the matter since he now had so long time to consider it, you have done right and well to have concluded with the Imperials over the whole of Pomerania, to keep it without the Elector's permission, but with the consent and guarantee of the Emperor and the Roman Empire.

And as you are in agreement with the Imperials on that matter, and without a doubt, until this Our letter reaches you, you have also concluded with them the conditions of the guarantor and maintenance, wherefore you have also to stay by it and then not hear of any consent and permission offered by the Elector unless he wishes to consent to the whole of Pomerania, that We and the Crown keep it undismembered to satisfaction.

And as there is a high and great power over how the guarantor is correctly described and dealt with, and because there is no doubt that the Emperor is fomenting his designs under it, so it will also be of particular necessity that you gather all your thoughts together and with such conditions of the maintenance and eviction of the Emperor and of the Estates of the Realm, which can have standing and be subject to the least powerful verdict, and that you assure for Us and the Crown the whole of Pomerania, especially in that case and when the Elector's consent cannot be obtained through any other way than by arms. But the consent of the others, such as that of the Duke of Mecklenburg, over Wismar, and Duke Friedrich over the bishoprics of Bremen and Verden, are of lesser consideration.

And if it then happens that Mecklenburg does not want to agree to Wismar's cession, then We want you to understand that it is not a condominium, but that you take Wismar and what is decreed under it absolutely.

The former Archbishop of Bremen has himself written to Us two times this summer and this autumn about the restitution of the same bishoprics and that the treaty about that had to be remitted and published there, and his father, the King of Denmark, recently recommended that matter to Us; however, We have not answered his letters about it, but We have stuck to the resolution we gave to his emissaries here a year ago now. What We have replied to his father the King thereupon, together with what he has written to Us in this matter, will come here as copies, whereby this matter also has its application.

Regarding the requests of the Estates of Pomerania and the City of Stralsund, that they may be insured in specie and expressly in the instrument of peace regarding their aforementioned affairs, We write to you Our opinion about that in Our letter sent to you on the 2nd of this month; We also now see no other resolution about that for Us to take. We could well think about what they are pushing, and We want do not want to suspect of them that they are afraid for their interest and that of their posterity.

It has never occurred to Us to make any encroachment on the well-earned rights, freedoms and privileges of the Estates and the city, because Livonia and other countries and provinces won by the Crown of Sweden sufficiently show that We have rather improved than diminished the privileges and conditions of the Estates and the inhabitants. We also do not know if there is a need to build any fortresses or to keep garrisons in fortresses, especially against your statement in Stralsund, where also no garrison is assured to Us by the city, nor is it a great time to put in for the great expense that would be incurred. Nor have We heretofore excluded or hereafter thought to exclude the Pomeranians from public duties and offices, nor have We alienated any particular estates from them from the ducal treasury, but We have granted their reward in certain years to well-merited servants.

If, however, a good part of the Pomeranian Estates and servants have allowed themselves to be given large estates and counties by the former dukes, and especially the City of Stralsund, they have obtained their estates in no other way than from the liberality of the princes of Pomerania. And if it would be better and more expedient that the royal estates conceded by Us should be revoked and they propose something strange to the state and maintenance of the princely government, one can well find advice and a way out for their restitution so that the main thing about which We are concerned are the means that are inevitably required for the proper maintenance of the princely government and the regiment.

Now, although We do not intend to do or employ anything in Pomerania that could prejudice the Estates and the inhabitants in the countryside and in the cities, nor to hold their requests unreasonable, but to let them have their rights, freedoms and privileges, even though it does not suit Us that We through public agreements let Ourself be bound by the rest of their desires, nor would We be bound to it any more than the former Duke of Pomerania, to whose right We succeed. We therefore do not see it as advisable to do otherwise than to insure the Estates and the City of Stralsund or to allow Ourself to be obliged in agreements than in general.

And as We partly mentioned in Our said letter of the 2nd of this month, namely that they are restored in eum statum, as they were before this war and that We, like the landprinces, want to govern them according to the laws of the Pomeranian Empire and their well-earned privileges, with the landprinces' right and majesty uninfringed, We beseech them again that they behave towards Us as faithful and righteous subjects towards their rightful landprince. As for what to hope for going forward, We do not know how great the need is.

But if the City of Stralstund were to be mentioned in the instrument of peace, there must be good reasons, as Her Royal Majesty's garrison first occupied it. The last duke of Pomerania had the privilege of not appealing, but its exercise is suspended, as you have seen from the extract We sent you 14 days ago from the Pomeranian court order; therefore We also hope that the matter will be able to be discussed without any particular trouble, but in case it does not work at all, then at last you must defer to the Estates and the inhabitants of Stralsund.

And as We do not see or find from your reports or the letters in which you mention about the parts of Further Pomerania We request from Fore Pomerania in satisfaction that you expressly mention the city of Damm, We wish to have reminded you herewith that you not in any way forget it. We have not wanted to withhold this from you in response to your letter, particularly and graciously commending you to God Almighty...

Above: Kristina.

Above: Johan Oxenstierna.

Above: Johan Adler Salvius.

Notes: Wollin is the German name for the Polish island of Wolin and a town on it, in the Baltic Sea.

Stettin is the German name for the town of Szczecin in what is now the West Pomeranian Voivodeship in Poland.

Damm is the German name for Dąbie, a municipal neighbourhood of Szczecin (Stettin) in what is now the West Pomeranian Voivodeship in Poland.

Gollnow is the German name for Goleniów, a town in what is now the West Pomeranian Voivodeship in Poland.

Dievenow is the German name for Dziwna, a channel of the Oder River in northwestern Poland, one of three straits connecting the Oder Lagoon with the Bay of Pomerania on the Baltic Sea. It separates Wolin from the Polish mainland. The other two channels are the Świna (Swine) and the Peene.

övertyrat = possibly derived from German "überteuert"?