Source:
Les indiscrétions de l'histoire, volume 3, pages 206 to 214, by Augustin Cabanès, 1905; original at the University of Michigan
The biography:
VI
Elle avait quitté ses États avec joie; à peine est-elle arrivée à Rome qu'elle ne songe qu'à retourner dans son pays. Un autre des caractères mis en lumière par le récit des faits accomplis par Christine durant son séjour en Italie, c'est l'effort qu'elle faisait pour que tout le monde parlât de ses moindres actions. Le besoin d'entretenir l'opinion de ses faits et gestes témoigne d'une vanité hors de toute mesure. Elle sentait le besoin d'agir à l'inverse du commun des êtres et de se montrer singulière dans tous ses actes comme dans ses goûts et ses opinions. La pire injure qu'on pouvait lui faire était de l'imiter.
Aucune affection durable et profonde ne se rencontre chez elle, en dehors du culte de sa propre personne; si, par hasard, on note quelque trait de générosité, ce fut toujours dans la pensée que le bien qu'elle faisait aux autres se refléterait sur elle-même.
L'égoïsme, la vanité, la manie de se mettre en scène, de «se rendre intéressante», ne sont pas les seuls caractères qui distinguent la reine Christine. Sa légèreté, son immoralité méritent de nous arrêter aussi. Mais avant d'aborder ce chapitre délicat, peut-être convient-il de reproduire un croquis, fait d'après nature, de notre héroïne, au moment où elle met le pied sur la terre de France.
A l'époque où elle vient en France, au mois d'août 1656, Christine est âgée de trente ans [sic]. Le Roi avait envoyé, pour la recevoir à son entrée dans le royaume, son grand chambellan, le duc Henry de Guise qui, pour divertir son souverain et maître, lui adressait la lettre suivante, où il narre ses premières impressions sur la reine qu'il avait été chargé d'accompagner:
«Elle n'est pas grande, mais elle a la taille fournie et la croupe large, le bras beau, la main blanche et bien faite, mais plus d'homme que de femme; une épaule haute dont elle cache si bien le défaut par la bizarrerie de son habit, sa démarche et ses actions que l'on en pourrait faire des gageures. Le visage est grand sans être défectueux; tous les traits sont de même et fort marqués; le nez aquilin, la bouche assez grande, mais pas désagréable; ses dents passables, ses yeux fort beaux et pleins de feu; son teint, nonobstant quelques marques de petite vérole, assez vif et assez beau; le tour du visage assez raisonnable, accompagné d'une coiffure fort bizarre. C'est une perruque d'homme fort grosse et fort relevée sur le front, fort épaisse sur les côtés, qui en bas a des pointes fort claires; le dessus de la tête est un tissu de cheveux, et le derrière a quelque chose de la coiffure d'une femme. Quelquefois, elle porte un chapeau. Son corps (corset.) lacé par derrière, de biais, est quasi fait comme nos pourpoints; sa chemise, sortant tout autour au-dessus de sa jupe, qu'elle porte assez mal attachée et pas trop droite. Elle est toujours fort poudrée avec force pommade et ne met quasi jamais de gants. Elle est chaussée comme un homme, dont elle a le ton de voix et quasi toutes les actions. Elle affecte fort de faire l'amazone. Elle a pour le moins autant de gloire et de fierté qu'en pouvoit avoir le grand Gustave son père. Elle est fort envie et fort caressante, parle huit langues, et principalement la françoise, comme si elle étoit née à Paris. Elle en sait plus que toute autre Académie jointe à la Sorbonne; se connoît admirablement en peinture comme en toutes les autres choses; sait mieux toutes les intrigues de notre cour que moi. Enfin, c'est une personne tout à fait extraordinaire. Je l'accompagnerai à la cour par le chemin de Paris; ainsi vous pourrez en juger vous-même. Je crois n'avoir rien oublié de sa peinture, hormis qu'elle porte quelquefois une épée avec un collet de buffle, et que sa perruque est noire, et qu'elle n'a sur sa gorge qu'une écharpe de même.» (Le Château de Compiègne, par VATOUT, pp. 397-399.).
Quelque peu flatté que soit ce portrait, il semble avoir encore été, par endroits, atténué. Dans une lettre conservée à la Bibliothèque harlayienne, et qu'a reproduite Bachaumont, la physionomie de Christine nous apparaît déformée jusqu'à la caricature.
«Sa taille est tout à fait irrégulière; elle est voûtée, elle a une hanche hors d'architecture, elle boite, elle a le nez plus long que le pied, les yeux assez beaux, mais elle n'a pas la vue bonne; elle rit de si mauvaise grâce que son visage se ride comme un morceau de parchemin que l'on met sur des charbons ardents; elle a un téton plus bas que l'autre d'un demi-pied et si enfoncé sur l'épaule qu'il semble qu'elle ait la moitié de la gorge absolument plate. Elle pue assez honnêtement pour obliger ceux qui s'approchent à se précautionner et à se parer de la main.
«La manière dont elle est habillée n'est pas moins extraordinaire que celle de sa personne, car, pour se distinguer de son sexe, elle porte des jupes fort courtes, avec un justaucorps, un chapeau, un collet d'homme ou un mouchoir qu'elle noue comme un cavalier qui va en partie; et quand elle porte une cravate comme les dames, elle ne laisse pas de fermer sa chemise jusqu'au menton et de porter un petit collet d'homme avec des manchettes telles que nous les portons, en sorte que, la voyant marcher avec sa perruque noire, sa jupe courte, sa gorge fermée et son épaule élevée, on dirait que c'est un visage déguisé.»
Elle avait pris les habits d'homme en 1654, afin de pouvoir entreprendre plus librement sa longue série de voyages à travers l'Europe.
A Rome, on n'avait pas été peu surpris de la voir monter un cheval blanc à la manière des hommes. A Paris, elle était à cheval, également, à califourchon toujours.
A Venise, elle s'était montrée en culotte; à Vienne, elle apparaîtra avec des pantalons à la turque (La Femme en culotte, par John GRAND-CARTERET, p. 68.).
Son habit si extravagant, à en lire la description, ne l'était pas trop sans doute à le voir, car on s'y accoutuma assez vite. Christine, bien que paraissant un homme habillé en femme, ou une femme travestie en homme, possédait un don qui a toujours conquis le cœur des Français, le don de séduction. Mais le naturel reprenait bientôt le dessus, et après avoir déployé toutes les grâces de son esprit, elle laissait échapper brusquement, en pleine assemblée, un de ces mots un peu libres, qui scandalisaient les assistants. C'est ce qui lui arriva notamment au Louvre, en présence du duc de Guise et d'autres grands seigneurs de la cour, la veille de son départ de Paris (Causeries d'un curieux, par FEUILLET DE CONCHES, t. II, p. 413.).
En quittant la capitale, elle s'arrêta à Lagny, tout exprès pour y visiter la célèbre Ninon de Lenclos, «recluse, par ordre du Roy, dans un monastère, pour quelques gentillesses de sa profession». La reine Christine prit tant de plaisir à son entretien, qu'elle écrivit à S. M. pour la prier de faire relâcher une personne d'un aussi aimable commerce et pourvue de tant d'autres belles qualités (Cf. Intermédiaire des Chercheurs, III, p. 480. On trouve une confirmation des rapports de Ninon avec la reine de Suède dans le Voyage à Paris de deux Hollandais en 1657 et 1658, publié par M. FAUGÈRE, en 1862.). N'était-ce pas faire montre d'une absolue perversion du sens moral?
Si elle s'en était tenue à cette innocente manifestation! Mais elle semblait avoir pris à tâche de braver l'opinion ou de la déconcerter par ses incartades.
Mme de Motteville la peint arrivant à Compiègne avec sa «perruque défrisée, sa chemise d'homme, sa taille un peu bossue, ses mains assez bien faites, mais si crasseuses, qu'il était impossible d'y apercevoir quelque beauté.» Encore la confidente d'Anne d'Autriche est-elle indulgente, à côté de ce qu'a rapporté Brienne (Mémoires, t. II (1828), p. 242[.]), et surtout la Palatine.
Swedish translation (my own):
VI
Hon hade lämnat sina Stater med glädje; knappt hade hon anlänt till Rom förrän hon bara tänkte på att återvända till sitt land. Ett annat kännetecken som framhävs av Kristinas berättelser om de gärningar som hon utförde under sin vistelse i Italien är den ansträngning hon gjorde för att alla skulle tala om hennes minsta gärningar. Behovet av att behålla en viss åsikt om hennes handlingar och gärningar vittnar om en fåfänga bortom all gräns. Hon kände ett behov av att handla i motsats till vanliga varelser och att verka unik i alla sina handlingar såväl som i sin smak och sina åsikter. Den värsta skada man kunde göra henne var att imitera henne.
Ingen varaktig och djup tillgivenhet finns hos henne, förutom kulten av hennes egen person; om man av en risk skulle lägga märke till något drag av generositet, så låg det alltid i tanken att det goda hon gjorde mot andra skulle återspeglas i henne själv.
Egoism, fåfänga och en mani för att visa upp sig, för att »göra sig intressant«, är inte de enda egenskaper som utmärker drottning Kristina. Hennes lättsinnighet och omoral förtjänar också vår uppmärksamhet. Men innan vi tar itu med detta ömtåliga kapitel är det kanske lämpligt att återge en skiss, gjord ur livet, av vår hjältinna, i det ögonblick hon sätter sin fot på fransk mark.
När hon kom till Frankrike i augusti 1656 var Kristina trettio år gammal [sic]. Konungen hade skickat sin överkammarherre, hertig Henri de Guise, för att ta emot henne vid hennes inträde i konungariket. För att underhålla sin suverän och herre skickade han henne följande brev, i vilket han återger sina första intryck av drottningen som han hade fått i uppdrag att följa med:
»Hon är inte lång, men hon har en fyllig figur och en bred bakdel, en vacker arm, vita och välformade händer, men mer en mans än en kvinnas; en hög axel vars defekt hon döljer så väl genom sin klädsel, sin gång och sina handlingars bisarreri att man skulle kunna satsa på den.
Hennes ansikte är stort utan att vara defekt; alla drag är desamma och mycket markerade; näsan är örnlik, munnen ganska stor, men inte obehaglig; hennes tänder är hyfsade, hennes ögon mycket vackra och fulla av eld; hennes hy, trots vissa märken från smittkoppor, är ganska livlig och ganska vacker; ansiktsformen är ganska rimlig, åtföljd av en mycket bisarr frisyr. Det är en mansperuk, mycket stor och mycket högt uppe i pannan, mycket tjock på sidorna, som nedtill har mycket ljusa punkter; toppen av huvudet är en hårväv, och ryggen har något av en kvinnas frisyr. Ibland bär hon hatt.
Hennes snörliv (korsett.), snörd baktill, i en vinkel, är nästan gjord som våra dubbelklänningar; hennes skjort, som sticker ut runtom ovanför kjolen, som hon bär ganska dåligt knuten och inte för rak. Hon är alltid kraftigt pudrad med mycket pomada och bär nästan aldrig handskar.
Hon är skodd som en man, vars tonläge hon har, och nästan alla handlingar. Hon har en stark inställning att spela Amazonas. Hon har minst lika mycket ära och stolthet som den store Gustav, hennes far, kunde ha haft. Hon är mycket ivrig och mycket smekande, talar åtta språk, och huvudsakligen franska, som om hon vore född i Paris. Hon vet mer än någon annan Akademi bredvid Sorbonne; hon är beundransvärt kunnig i måleri som i allt annat; hon känner alla intriger vid vårt hov bättre än jag. Kort sagt, hon är en helt extraordinär person.
Jag skall följa med henne till hovet på vägen till Paris; så att Ni kan bedöma själv. Jag tror att jag inte har glömt något av hennes måleri, förutom att hon ibland bär ett svärd med buffelkrage, och att hennes peruk är svart, och att hon bara har en halsduk av samma slags runt halsen.« (Le Château de Compiègne, av VATOUT, s. 397-399.).
Hur föga smickrande detta porträtt än må vara, verkar det ha tonats ytterligare ner på sina ställen. I ett brev som bevarats på Harleian Library och reproducerats av Bachaumont, framstår Kristinas fysionomi som deformerad till den grad att den liknar en karikatyr.
»Hennes storlek är fullständigt oregelbunden; hon är böjd, hon har ena höften som är arkitektonisk, hon haltar, hennes näsa är längre än hennes fot, hennes ögon är ganska vackra, men hon har inte god syn; hon skrattar med sådan otrevlighet att hennes ansikte skrynklar ihop sig som ett pergamentark placerat på glödande kol; hon har ena bröstet en halv fot lägre än det andra och så djupt ner på axeln att det verkar som om halva hennes bröstkorg är helt platt. Hon stinker ärligt nog för att tvinga dem som närmar sig henne att vara försiktiga och skydda sig med händerna.
»Hennes klädsel är inte mindre märkvärdig än hennes persons, ty för att skilja sig från sitt kön bär hon mycket korta kjolar, med justaucorps, hatt, herrkrage eller näsduk som hon knyter likt en kavalerist; och när hon bär en kravatt som damerna, försummar hon inte att dra åt skjortan upp till hakan och bära en liten herrkrage med manschetter, som vi bär, så att man, när man ser henne gå med sin svarta peruk, sin korta kjol, sitt slutna bröst och sina höga axlar, skulle kunna säga att det är ett förklätt ansikte.«
Hon hade tagit herrkläder år 1654, för att friare kunna företa sin långa serie resor genom Europa.
I Rom blev man inte så lite förvånad över att se henne rida på en vit häst som en man. I Paris var hon också till häst, alltid grensle över hästen.
I Venedig hade hon uppträtt i knäbyxor; i Wien brukade hon uppträda i turkiska byxor (La Femme en culotte, av John GRAND-CARTERET, s. 68.).
Hennes extravaganta klädsel, som man kan läsa beskrivningen, var förmodligen inte så extravagant när man såg den, för man vande sig snabbt vid den. Kristina, trots att hon verkade vara en man klädd till kvinna, eller en kvinna förklädd till man, besatt en gåva som alltid vunnit fransmännens hjärtan, förförelsens gåva. Men hennes naturlighet tog snart över igen, och efter att ha visat upp alla sina sinnens graciösa egenskaper, kunde hon plötsligt, mitt i en församling, släppa lös ett av de där något fria orden som skandaliserade de närvarande. Detta var vad som hände henne särskilt på Louvren, i närvaro av hertigen de Guise och andra stora hovherrar, dagen före hennes avresa från Paris (Causeries d'un curieux, av FEUILLET DE CONCHES, vol. II, s. 413.).
När hon lämnade huvudstaden stannade hon till i Lagny, uttryckligen för att besöka den berömda Ninon de l'Enclos, »återtagen, på Konungens befallning, i ett kloster, för några vänligheter i samband med sitt yrke«. Drottning Kristina fann sådant nöje i hennes samtal att hon skrev till Hans Majestät för att begära frigivning av en person av sådant älskvärt sällskap och utrustad med så många andra fina egenskaper (Jfr. Intermédiaire des Chercheurs, III, s. 480. Vi finner bekräftelse på Ninons relationer med Sveriges drottning i Voyage à Paris de deux Hollandais år 1657 och 1658, utgiven av M. FAUGÈRE år 1862.). Var inte detta ett exempel på en absolut förvrängning av den moraliska känslan?
Om hon bara hade hållit fast vid denna oskyldiga manifestation! Men hon verkade ha tagit sig friheten att trotsa den allmänna opinionen eller att förvirra den med sina eskapader.
Madame de Motteville målar upp henne när hon anländer till Compiègne med sin »frissiga peruk, sin mansskjorta, sin lätt puckelryggiga taille, sina händer ganska välgjorda, men så smutsiga att det var omöjligt att uppfatta någon skönhet i dem«. Anna av Österrikes förtrogna är ännu mer överseende, jämfört med vad Brienne (Mémoires, vol. II (1828), s. 242.), och särskilt la Palatine, rapporterade.
English translation (my own):
VI
She had quit her States with joy; barely had she arrived in Rome than she thought only of returning to her country. Another of the characteristics placed in the light by the account of the deeds accomplished by Kristina during her stay in Italy is the effort she made to ensure that everyone talked about her least actions. The need to maintain the opinion about her actions and deeds testifies to a vanity beyond all measure. She felt the need to act contrary to ordinary creatures and to appear singular in all her actions as well as in her tastes and her opinions. The worst injury that one could do to her was to imitate her.
No lasting and deep affection is found in her, apart from the cult of her own person; if, by hazard, one notes some trait of generosity, it was always in the thought that the good she did to others would reflect on herself.
Egoism, vanity and a mania for putting herself on display, for "making herself interesting", are not the only characteristics that distinguish Queen Kristina. Her frivolity and immorality also merit our attention. But, before tackling this delicate chapter, perhaps it is appropriate to reproduce a sketch, made from life, of our heroine, at the moment when she sets foot on French soil.
At the time she came to France, in August 1656, Kristina was thirty years old [sic]. The King had sent his grand chamberlain, Duke Henri de Guise, to receive her upon her entry into the kingdom. To entertain his sovereign and master, he sent her the following letter, in which he recounts his first impressions of the queen he had been charged with accompanying:
"She is not tall, but she has a full figure and a broad rump, a beautiful arm, white and well-formed hands, but more a man's than a woman's; a high shoulder whose defect she hides so well by the bizarrery of her dress, her gait and her actions that one could make bets on it.
Her face is large without being defective; all the features are the same and very marked; the nose is aquiline, the mouth rather large, but not unpleasant; her teeth are passable, her eyes very beautiful and full of fire; her complexion, notwithstanding some marks from smallpox, is quite lively and quite beautiful; the shape of the face is quite reasonable, accompanied by a very bizarre hairstyle. It is a man's wig, very large and very high on the forehead, very thick on the sides, which at the bottom has very light points; the top of the head is a fabric of hair, and the back has something of a woman's hairstyle. Sometimes she wears a hat.
Her bodice (corset.), laced at the back, at an angle, is almost made like our doublets; her chemise, coming out all around above her skirt, which she wears rather badly tied and not too straight. She is always heavily powdered with a lot of pomade and almost never wears gloves.
She is shod like a man, whose tone of voice she has, and almost all of the actions. She greatly affects to play the Amazon. She has at least as much glory and pride as the great Gustav, her father, could have had. She is very eager and very caressing, speaks eight languages, and mainly French, as if she had been born in Paris. She knows more than any other Academy next to the Sorbonne; she is admirably knowledgeable in painting as in all other things; she knows all the intrigues of our court better than I do. In short, she is a completely extraordinary person.
I will accompany her to court by the road to Paris; so you will be able to judge for yourself. I believe I have forgotten nothing of her painting, except that she sometimes carries a sword with a buffalo collar, and that her wig is black, and that she has only a scarf of the same around her throat." (Le Château de Compiègne, by VATOUT, pp. 397-399.).
However little flattering this portrait may be, it seems to have been further toned down in places. In a letter preserved at the Harleian Library, and reproduced by Bachaumont, Kristina's physiognomy appears to us deformed to the point of caricature.
"Her size is completely irregular; she is stooped, she has one hip out of architecture, she limps, her nose is longer than her foot, her eyes are quite beautiful, but she does not have good eyesight; she laughs with such bad grace that her face crumples up like a piece of parchment placed on hot coals; she has one bubby [breast] half a foot lower than the other and so deep on her shoulder that it seems that half her chest is absolutely flat. She stinks honestly enough to oblige those who approach her to be careful and to shield themselves with their hands.
"The way she is dressed is no less extraordinary than that of her person, for, to distinguish herself from her sex, she wears very short skirts, with a justaucorps, a hat, a man's collar or a handkerchief which she ties like a cavalier that goes in part; and when she wears a cravat like the ladies, she does not fail to close her chemise up to the chin and to wear a small man's collar with cuffs such as we wear, so that, seeing her walk with her black wig, her short skirt, her closed chest and her high shoulder, one would say that it is a disguised face."
She had taken men's clothes in 1654, in order to be able to undertake more freely her long series of journeys across Europe.
In Rome, one was not a little surprised to see her riding a white horse like a man. In Paris, she was also on horseback, always astride.
In Venice, she had appeared in breeches; in Vienna, she would appear in Turkish-style pants (La Femme en culotte, by John GRAND-CARTERET, p. 68.).
Her extravagant attire, as one might read the description, was probably not so extravagant when seen, for one quickly became accustomed to it. Kristina, although appearing to be a man dressed as a woman, or a woman disguised as a man, possessed a gift that has always won the hearts of the French, the gift of seduction. But her naturalness soon took over again, and after having displayed all the graces of her mind, she would suddenly let escape, in the middle of an assembly, one of those somewhat free words that scandalised those present. This is what happened to her notably at the Louvre, in the presence of the Duke de Guise and other great lords of the court, the day before her departure from Paris (Causeries d'un curieux, by FEUILLET DE CONCHES, vol. II, p. 413.).
On leaving the capital, she stopped at Lagny, expressly to visit the famous Ninon de l'Enclos, "reclused, by order of the King, in a monastery, for some kindnesses of her profession". Queen Kristina took such pleasure in her conversation that she wrote to His Majesty to request the release of a person of such amiable company and endowed with so many other fine qualities (Cf. Intermédiaire des Chercheurs, III, p. 480. We find confirmation of Ninon's relations with the Queen of Sweden in the Voyage à Paris de deux Hollandais in 1657 and 1658, published by M. FAUGÈRE, in 1862.). Was this not a demonstration of an absolute perversion of the moral sense?
If only she had stuck to this innocent manifestation! But she seemed to have taken it upon herself to defy public opinion or to disconcert it with her escapades.
Madame de Motteville paints her arriving at Compiègne with her "frizzy wig, her man's shirt, her slightly hunchbacked figure, her hands quite well-formed, but so filthy that it was impossible to perceive any beauty in them". Anne of Austria's confidante is even more indulgent, compared to what Brienne (Mémoires, vol. II (1828), p. 242.), and especially the Princess Palatine, reported.
Above: Kristina.
Above: Augustin Cabanès.
No comments:
Post a Comment