Friday, August 29, 2025

Augustin Cabanès' biography of Kristina from the standpoint of her "sanity" and her psychology and mental health, year 1905, part 5

Source:

Les indiscrétions de l'histoire, volume 3, pages 204 to 206, by Augustin Cabanès, 1905; original at the University of Michigan


The biography:

V
Un des traits principaux qui caractérisent les névropathes, c'est la manie ambulatoire. Ils sont mobiles, inquiets, allant de ville en ville, courant de pays en pays, ne trouvant jamais l'abri où se fixer. Christine qui, après son abdication, ne songe qu'à goûter dans sa plénitude les charmes d'une liberté sans limites, n'a plus qu'un désir: celui de vaguer librement à travers le monde, sans liens ni contrainte.

Elle part d'abord pour la Flandre [sic] et arrive, dans la première semaine de l'année 1654 [sic], à Anvers. Quelques jours après [sic], elle fait son entrée à Bruxelles: dans cette dernière ville, elle se livre à mille excentricités.

Tantôt elle se mettait à faire diverses grimaces à la multitude qui la suivait pour la voir. Tantôt elle changeait de costume dans le carrosse même, avec l'adresse d'un clown, pour dérouter les badauds, qui ne s'y reconnaissaient plus. Tantôt elle lâchait quelque juron au moment le plus solennel, ou quelque plaisanterie graveleuse, digne d'une jeune personne qui savait Martial par cœur à vingt-trois ans. Tantôt elle prenait soudain une posture de cabaret et éclatait de rire au nez du grand personnage qui lui parlait (Princesses et Grandes Dames, par ARVÈDE BARINE.).

C'est à Bruxelles, où elle s'attarda plusieurs mois, qu'elle fit abjuration du luthéranisme, pour se convertir au catholicisme.

Doit-on mettre au nombre des étrangetés dont elle était coutumière ce brusque changement de religion? Fut-elle attirée, avec son âme d'artiste, par la pompe et les cérémonies du culte nouveau auquel elle se vouait? Ce qu'on peut dire, c'est qu'elle n'eut qu'une dévotion de surface, et les dignitaires de l'Église eux-mêmes ne s'y trompèrent pas. Mais une aussi puissante recrue n'était pas de celles qu'on dédaigne. Peut-être aussi le fond de religiosité mystique qu'elle tenait de son père Gustave-Adolphe, la prédisposait-elle à une conversion qui, de prime abord, était bien faite pour déconcerter ceux qui n'étaient point préparés à ce nouvel avatar.

Elle entendait, d'ailleurs, composer avec la religion, comme avec les autres convenances sociales. Elle écrivait à une de ses amies: «Enfin je n'écoute plus de sermons; je méprise tous les orateurs; après ce que dit Salomon, tout le reste n'est que sottise; car chacun doit vivre content, en mangeant, buvant et chantant». C'est bien là sa devise: ne se gêner en rien, quelque dommage qu'en puisse éprouver autrui. Son caprice seul fait loi.

Ses contradictions ne se comptent pas: aujourd'hui elle veut ce qu'elle ne voulait pas hier; elle ne voudra plus demain ce qu'elle exige à l'heure présente. Il est des moments où elle se fâche avec les personnages qui la dominent de tout leur prestige, comme le pape; d'autres où elle se montre avec eux humble et soumise, prête à implorer son pardon. Ces changements d'humeur reconnaissent les causes les plus futiles. Bien qu'elle se flatte d'être éprise de liberté et de simplicité, elle ne peut tolérer qu'on manque devant elle au moindre détail du cérémonial: la plupart de ses brouilles avec les ambassadeurs des puissances étrangères n'ont guère d'autre motif.

Swedish translation (my own):

V
Ett av de viktigaste dragen som kännetecknar neuropater är ambulatorisk mani. De är rörliga, rastlösa, de reser från stad till stad, springer från land till land och hittar aldrig ett skydd att slå sig ner i. Kristina, som efter sin abdikation bara drömmer om att i sin fulla utsträckning charmen av en frihet utan gränser, har bara en önskan: att vandra fritt över världen, utan band eller begränsningar.

Hon reste först till Flandern [sic] och anlände till Antwerpen under den första veckan 1654 [sic]. Några dagar senare [sic] gick hon in i Bryssel: i den senare staden hängav hon sig åt tusen excentriciteter.

Ibland grimaserade hon åt folkmassan som följde efter henne. Ibland bytte hon dräkt i själva vagnen, med en clowns skicklighet, för att förvirra åskådarna, som inte längre kände igen sig själva. Ibland sade hon en svordom i det mest allvarliga ögonblicket, eller något grovt skämt, värdigt en ung person som kunde Martial utantill vid tjugotre års ålder. Ibland intog hon plötsligt en kabaréställning och brast ut i skratt mitt i ansiktet på den stora personlighet som talade till henne (Princesses et Grandes Dames, av ARVÈDE BARINE.).

Det var i Bryssel, där hon stannade i flera månader, som hon avsägde sig lutheranismen och konverterade till katolicismen.

Borde vi räkna in detta plötsliga religionsbyte bland de märkligheter hon var van vid? Attraherades hon, med sin konstnärssjäl, av pompa och ståt och ceremonier i den nya kult som hon ägnade sig åt? Vad vi kan säga är att hon bara hade en ytlig hängivenhet, och Kyrkans dignitärer själva misstog sig inte. Men en sådan mäktig rekryt var inte en att förakta. Kanske var det också den mystiska religiositet hon ärvde från sin far Gustav Adolf som predisponerade henne för en omvändelse som vid första anblicken var väl ägnad att förvirra dem som inte var förberedda på denna nya avatar.

Hon hade dessutom för avsikt att kompromissa med religionen, liksom med andra sociala konventioner. Hon skrev till en av sina väninnor: »Äntligen lyssnar jag inte längre på predikningar; jag föraktar alla talare; efter vad Salomo säger är allt annat bara dårskap; ty alla borde leva nöjda med att äta, dricka och sjunga.«

Detta är verkligen hennes motto: att inte hålla tillbaka något, oavsett vilken skada det kan göra andra. Hennes nycker är enbart lag.

Hennes motsägelser är otaliga: idag vill hon ha vad hon inte ville ha igår; imorgon kommer hon inte längre att vilja ha vad hon kräver i denna stund. Det finns stunder då hon blir arg på de människor som dominerar henne med all deras prestige, till exempel påven; från andra, när hon visar sig ödmjuk och undergiven mot dem, är hon redo att be om deras förlåtelse. Dessa humörsvängningar erkänner de mest meningslösa orsakerna. Även om hon smickrar sig med att hon är förtjust i frihet och enkelhet, kan hon inte tolerera att man utelämnar den minsta detalj av ceremoniellet inför henne: de flesta av hennes gräl med utländska makters ambassadörer har knappast något annat motiv.

English translation (my own):

V
One of the main traits that characterises neuropaths is ambulatory mania. They are mobile, restless, going from city to city, running from country to country, never finding shelter in which to settle. Kristina, who, after her abdication, only dreams of tasting in its fullness the charms of a freedom without limits, has only one desire: to wander freely throughout the world, without ties or constraints.

She first left for Flanders [sic] and arrived in Antwerp in the first week of 1654 [sic]. A few days later [sic], she entered Brussels: in this latter city, she indulged in a thousand eccentricities.

Sometimes she would pull various grimaces at the crowd that followed her to see her. Sometimes she would change her costume in the carriage itself, with the skill of a clown, to confuse the onlookers, who no longer recognised themselves. Sometimes she would let out some swear word at the most solemn moment, or some crude joke, worthy of a young person who knew Martial by heart at twenty-three. Sometimes she would suddenly assume a cabaret posture and burst out laughing in the face of the great personage who was speaking to her (Princesses et Grandes Dames, by ARVÈDE BARINE.).

It was in Brussels, where she stayed for several months, that she renounced Lutheranism and converted to Catholicism.

Should we include this sudden change of religion among the strangenesses she was accustomed to? Was she attracted, with her artist's soul, by the pomp and ceremonies of the new cult to which she devoted herself? What we can say is that she had only a superficial devotion, and the dignitaries of the Church themselves were not mistaken. But such a powerful recruit was not one to be disdained. Perhaps also the mystical religiosity she inherited from her father Gustav Adolf predisposed her to a conversion which, at first glance, was well calculated to disconcert those who were not prepared for this new avatar.

She intended, moreover, to compromise with religion, as with other social conventions. She wrote to one of her girlfriends: "Finally, I no longer listen to sermons; I despise all orators; after what Solomon says, all the rest is only foolishness; for everyone should live content in eating, drinking and singing."

This is indeed her motto: not to hold back in anything, whatever harm it might do to others. Her caprice alone is law.

Her contradictions are innumerable: today she wants what she did not want yesterday; tomorrow she will no longer want what she demands at the present hour. There are moments when she becomes angry with the people who dominate her with all their prestige, like the Pope; from others, when she shows herself humble and submissive towards them, she is ready to implore their forgiveness. These changes of mood recognise the most futile causes. Although she flatters herself that she is fond of freedom and simplicity, she cannot tolerate that one omits the least detail of ceremonial before her: most of her quarrels with the ambassadors of foreign powers have hardly any other motive.


Above: Kristina.


Above: Augustin Cabanès.

No comments:

Post a Comment