Source:
Les indiscrétions de l'histoire, volume 3, pages 214 to 221, by Augustin Cabanès, 1905; original at the University of Michigan
The biography:
VII
Mme la duchesse d'Orléans, mère du Régent, avait entendu parler de la reine de Suède par «le feu roi» (Louis XIV); mais il n'y a pas à douter qu'elle ajoute beaucoup de son cru aux propos qui ont pu être tenus devant elle.
«Christine», écrit-elle, «ne mettait jamais de coiffe de nuit, mais elle s'entourait la tête avec une serviette. Une fois qu'elle ne pouvait dormir, elle fit faire de la musique auprès de son lit. Comme le concert était de son goût, elle avança soudain la tête hors de ses rideaux et s'écria: «Mort diable! qu'ils chantent bien!» Les castrats et les Italiens, qui ne sont pas des plus braves, furent tellement épouvantés à l'aspect de cette étrange figure qu'ils demeurèrent muets et il fallut que la musique cessait...»
Après avoir rappelé le meurtre du grand écuyer Monaldeschi, par ordre de Christine, elle la dit «très vindicative et livrée à toutes sortes de débauches, même avec les femmes... Elle a forcé Mme de Brégy à des turpitudes et celle-ci n'a pu se défendre...» Elle ajoute cependant un peu plus loin: «Cette reine ne pouvait plaire aux femmes, car elle les méprisait toutes en général.» (Correspondance complète de Madame, duchesse d'Orléans, par M. G. BRUNET (Paris, 1855), t. I, p. 280.)
On a dit quel fut l'étonnement de la reine de Suède à la vue des incroyables embrassades de la cour. Lorsqu'elle vint à Fontainebleau, plusieurs dames, en l'allant saluer, s'avancèrent pour la baiser. Elle y trouva un peu à redire, toutefois sans en rien témoigner; elle se contenta de dire: «Quelle fureur ont ces dames à me baiser! est-ce à cause que je ressemble à un homme?» (Menagiana, t. III des Ana, p. 109. La reine Christine était, comme nous l'avons dit, toujours en justaucorps et la tête ornée d'une perruque d'homme; il n'est pas surprenant qu'elle ait pu donner le change sur son sexe.)
Il faut croire qu'elle y prit goût; on peut même dire qu'elle y prit grand plaisir, si nous en croyons ce que relate le prince Édouard, palatin de Bavière; dans une lettre qu'il adressait à son oncle, le duc de Mantoue, lettre qui n'était vraisemblablement pas destinée à la publicité.
«Nous avons fait», écrivait-il, «ces jours passés, un fort joli voyage à Auxerre, pour y voir incognito la reine de Suède: ce que nous avons fait, ma femme en qualité de demoiselle suivante de la marquise de Mouy, et moi en celle de son écuyer.
«Cette reine nous ayant reconnus, et ne voulant pas le faire voir, nous galantisa fort, et même la marquise de Mouy, sur ce qu'elle savait si bien choisir son monde, et tout bas, s'approchant de nous, nous fit mille civilités et particulièrement à ma femme, à qui elle témoigna le plus obligeamment du monde le sensible desplaisir qu'elle avoit de ne lui pouvoir donner, dans l'estat où elle nous voyoit, les marques de l'estime et de l'affection qu'elle avoit pour elle, de laquelle pourtant elle la priait de vouloir être très assurée, et nous dit cent mille autres galanteries de très bonne grâce.
«Toutes ses postures sont d'homme et nullement de femme. Aussi la plus agréable louange qu'on lui puisse donner est de lui dire qu'elle est le plus honneste homme du monde.
«Elle aime fort les belles femmes. Elle en trouva une à Lyon qui lui plut. Elle la baisoit partout: la gorge, les yeux, le front très amoureusement et mesme la vouloit baiser la langue à la bouche, et coucher avec elle, ce que la femme ne voulut pas.
«M. de Guise lui a fait présent de trois de ses perruques dont elle en porte toujours une avec un chapeau chargé de plumes, qu'elle tient toujours à la main en parlant. Elle porte un justaucorps et une cravate au cou. Elle n'a point de femme avec elle qui paraisse et peu d'hommes même.
«Voilà, Monsieur, ce que nous avons vu en ce petit voyage.» (Intermédiare des Chercheurs, 10 novembre 1885, p. 657.)
Si cette épître est, comme tout donne lieu de le présumer, d'une authenticité non douteuse, elle nous révèle, chez Christine de Suède, une inversion s*xuelle des plus caractérisées.
Un autre épisode, dont la source, il est vrai, est plus suspecte que la précédente, achèvera de nous édifier.
Tout le monde a entendu parler, peu ou prou, de l'infortunée marquise de Ganges et de sa fin tragique, qui inspira les premiers chants de Gilbert (Œuvres complètes de Gilbert, pp. 157 et suiv.). La «belle Provençale» comme on la désignait à la cour, se nommait, de son véritable nom, Diane de Joannis; elle était la fille de Gabriel de Joannis, marquis de Roussans, et de Laure de Rousset de Saint-Sauveur. Tandis que le fameux peintre Mignard faisait son portrait, véritable chef-d'œuvre de l'art, la reine Christine de Suède proclamait la marquise le plus beau chef-d'œuvre de la nature.
«Ah! si j'étais homme», lui écrivait l'ardente princesse, «je tomberois à vos pieds, soumis et languissant d'amour; j'y passerois mes jours, j'y passerois les nuits, pour contempler vos divins appas, et vous offrir un cœur tendre, passionné et fidèle. Puisque cela n'est point, tenons-nous-en, incomparable marquise, à l'amitié la plus pure, la plus confiante et la plus ferme. De mon côté, voilà tout ce que je pense; mais mes brûlants désirs ne sont point satisfaits. Vos beaux yeux, vous le savez, sont les auteurs innocents de tous mes maux; eux seuls peuvent, dans un instant, en réparer l'outrage, et faire mon bonheur en les adoucissant. Me refuseriez-vous, hélas! un de vos regards gracieux? Non, non; aussi sensible que belle, vous écouterez avec complaisance les tendres plaintes de ma douleur profonde, et je passerai le reste de ma vie dans un douleureux enchantement.
«En attendant, qu'une agréable métempsycose change mon sexe, je veux vous voir, vous adorer, et vous le dire à chaque instant. Jusqu'à présent, j'ai cherché partout le plaisir et je ne l'ai point goûté. Si votre cœur généreux veut avoir pitié du mien, à mon arrivée à l'autre monde je le caresserai avec une volupté toujours nouvelle; je le savourerai dans vos bras victorieux, et le ferai durer éternellement. Dans cette douce espérance, je file des jours de vie, et mon bonheur s'accroît en pensant à vous.
«Adressez donc vos prières au ciel, belle marquise, afin que mes vœux soient exaucés, autant pour votre félicité que pour la mienne, qui dépend entièrement de vous pour le présent et pour l'avenir.»
On s'est souvent demandé pourquoi la reine Christine avait témoigné d'une si vive répugnance pour le mariage. Cette antipathie tenait-elle, comme on l'a dit, — après tout, l'hypothèse était soutenable, — à une anomalie s*xuelle?
On a parlé d'hermaphroditisme; il est certain que ses passions équivoques donnent à cette supposition une grande vraisemblance. Certes, elle pouvait être sincère en écrivant: «J'ai une antipathie si grande pour le mariage, que si le Roi de l'univers vouloit déposer à mes pieds son sceptre et sa couronne, quelque galant qu'il fût, et quelque bonne mine qu'il eût d'ailleurs, je refuserois de l'épouser. Jugez après cela si Christine, qui aime sa liberté plus que sa vie, ira s'enchaîner de gaieté de cœur aux caprices tyranniques d'un mari, c'est-à-dire d'un despot.» (Lettres secrètes de Christine, reine de Suède, aux personnages illustres de son siècle, dédiées au roi de Prusse, pp. 21 et suiv. Ces lettres sont-elles bien authentiques? On ne semble pas avoir complètement élucidé cette question. (Cf. Intermédiaire, 25 octobre 1889, p. 612).)
Elle aurait même fait aux États de Suède la réponse qu'on lui prête: «Il naîtrait plutôt de moi un Néron qu'un Auguste. Le beau présent que je ferais à mon pays!», que nous n'en serions pas autrement surpris.
Serait-ce qu'elle se soit crue inapte à contracter une union féconde, en raison d'une imperfection physique? Rien ne nous autorise à affirmer que cette imperfection ait réellement existé.
Nous avons relaté ailleurs (Dans la Chronique médicale, 1er octobre 1905.) la grotesque aventure dont elle fut l'héroïne, à l'âge de 50 ans. Surprise de se voir «une excroissance de chair dans un lieu qui lui fit espérer d'être de notre sexe», — ce sont les termes de la dépêche qu'envoyait l'attaché à la légation française de Rome au ministre Colbert de Croissy, à la date du 2 novembre 1680, — Christine communique son doute à son médecin, puis successivement à sa femme de chambre, à son chirurgien, à un père jésuite et jusqu'à un cardinal, très avant dans ses bonnes grâces.
L'excroissance augmentait toujours et «se maintenait dans une forme qui confirmait les espérances de tout l'entourage.» On crut la reine devenue roi, et le médecin, transporté d'enthousiasme, se jetant aux genoux de Christine, s'écriait: «Salve, rex Suecorum!» Ce n'est qu'à un second examen que le Diafoirus, reconnaissant sa méprise, constatait qu'il s'agissait d'un prolapsus utérin et non d'un appendice viril.
En dépit d'une auto-suggestion soigneusement entretenue, les dernières illusions de Christine s'évanouissaient: femme elle était, femme elle restait. Femme de génie qui, sur bien des points, a devancé son temps, mais très femme par son amour de l'intrigue, par sa vanité naïve, par son défaut de volonté et d'énergie, par son appétit, jamais rassasié, de sensations qu'elle avait vainement tenté d'éprouver.
Swedish translation (my own; I cannot tag it as such due to character limits in the tags):
VII
Madame hertiginnan av Orléans, regentens mor, hade hört talas om Sveriges drottning från »den salige konungen« (Ludvig XIV); men det råder ingen tvekan om att hon lade till mycket av sitt eget till de anmärkningar som kan ha fällts inför henne.
»Kristina«, skrev hon, »bar aldrig nattmössa, utan virade en handduk runt huvudet. En gång, när hon inte kunde sova, spelade hon musik vid sängen. Eftersom konserten föll henne i smaken stack hon plötsligt ut huvudet från gardinerna och ropade: »Djävulens död! Så bra de sjunger!« Kastraterna och italienarna, som inte är de modigaste, blev så skräckslagna vid åsynen av denna märkliga figur att de förblev tysta, och musiken var tvungen att upphöra...«
Efter att ha erinrat sig mordet på överstallmästaren Monaldeschi, på befallning av Kristina, beskriver hon henne som »mycket hämndlysten och benägen till alla möjliga utsvävningar, även med kvinnor... Hon tvingade madame de Brégy till sedefördärv, och hon kunde inte försvara sig...« Hon tillägger dock lite längre fram: »Denna drottning kunde inte behaga kvinnor, ty hon föraktade dem alla i allmänhet.« (Correspondance complète de Madame, duchesse d'Orléans, av M. G. BRUNET (Paris, 1855), vol. I, s. 280.)
Det har sagts hur förvånad den svenska drottningen blev vid åsynen av hovets otroliga omfamningar. När hon kom till Fontainebleau gick flera damer fram för att hälsa henne och kyssa henne. Hon fann lite att klaga på, men utan att visa några tecken på det; hon sade helt enkelt: »Vilken furie dessa damer har över att kyssa mig! är det för att jag ser ut som en man?« (Menagiana, vol. III av Ana., s. 109. Drottning Kristina var, som vi sagt, alltid i justaucorps och hennes huvud pryddes med en mansperuk; det är inte förvånande att hon kunde lura folk om sitt kön.)
Man måste tro att hon tyckte om det; vi kan till och med säga att hon tyckte mycket om det, om vi skall tro vad pfalzgreve Edward av Bayern berättar i ett brev han riktade till sin onkel, hertigen av Mantua, ett brev som förmodligen inte var avsett för publicitet.
»Vi gjorde«, skrev han, »en mycket trevlig resa de senaste dagarna till Auxerre, för att inkognito se Sveriges drottning: vilket vi gjorde, min maka i hennes egenskap av fröken i sällskap med markisinnan de Mouy, och jag i hennes egenskap av stallmästare.«
»Denna drottning, som kände igen oss men inte ville visa det, visade oss stor tapperhet, och till och med markisinnan de Mouy, med motiveringen att hon så väl visste hur man skulle välja sitt folk, närmade sig oss mycket tyst och visade oss tusen artigheter, särskilt mot min maka, för vilken hon på det mest tillmötesgående sätt i världen vittnade om det stora missnöje hon kände över att inte kunna ge henne, i det tillstånd hon såg oss i, tecken på den aktning och tillgivenhet hon hyste för henne, vilket hon dock bad henne att vara mycket säker på, och berättade för oss hundratusen andra tapperheter med mycket god nåd.
»Alla hennes ställningar är av en man och inte alls av en kvinna. Därför är det mest angenäma beröm man kan ge henne att säga att hon är den ärligaste mannen i världen.
»Hon älskar vackra kvinnor mycket. Hon fann en i Lyon som behagade henne. Hon kysste henne överallt: halsen, ögonen, pannan, mycket kärleksfullt, och hon ville till och med kyssa henne med tungan i munnen, och sova med henne, vilket kvinnan inte ville.
»Monsieur de Guise har givit henne tre av sina peruker i present, varav hon alltid bär en med en hatt full av fjädrar, som hon alltid håller i handen när hon talar. Hon bär en justaucorps och en kravatt. Hon har ingen kvinna med sig som visar sig, och inte ens några män.
»Detta, min herre, är vad vi har sett på denna lilla resa.« (Intermédiare des Chercheurs, den 10 november 1885, s. 657.)
Om denna epistel, som allt antyder, är av otvivelaktig äkthet, avslöjar det för oss, hos Kristina av Sverige, en högst karakteristisk s*xuell inversion.
Ännu en episod, vars källa visserligen är mer misstänkt än den föregående, kommer att fullborda vår edifikation.
Alla har hört, mer eller mindre, talas om den olyckliga markisinnan de Ganges och hennes tragiska slut, vilket inspirerade Gilberts första sånger (Œuvres complètes de Gilbert, s. 157 ff.). »La belle Provençale«, som hon kallades vid hovet, kallades, med sitt riktiga namn, Diane de Joannis; hon var dotter till Gabriel de Joannis, markisen av Roussans och Laure de Rousset de Saint-Sauveur. Medan den berömde målaren Mignard målade hennes porträtt, ett sant mästerverk, utropade drottning Kristina av Sverige markisinnan till naturens vackraste mästerverk.
»Ah! om jag vore en man«, skrev den ivriga prinsessan till henne, »skulle jag falla för Era fötter, undergiven och tynande av kärlek; jag skulle tillbringa mina dagar där, jag skulle tillbringa mina nätter där, för att begrunda Er gudomliga behag och erbjuda Er ett ömt, passionerat och troget hjärta. Eftersom det inte är så, låt oss, ojämförliga markisinna, hålla oss till den renaste, mest tillitsfulla och fastaste vänskapen. För min del är det allt jag tänker; men mina brinnande begär är inte tillfredsställda. Era vackra ögon, det vet Ni, är de oskyldiga upphovsmännen till alla mina problem; de ensamma kan, på ett ögonblick, reparera min skam och göra mig lycklig genom att mildra dem. Skulle Ni vägra mig, ack! en av Era graciösa blickar? Nej, nej; hur känslig Ni än är vacker, kommer Ni med självbelåtenhet att lyssna på de ömma klagomålen i min djupa sorg, och jag kommer att tillbringa resten av mitt liv i en smärtsam förtrollning.
»Under tiden, medan en behaglig metempsykos förändrar mitt kön, vill jag se Er, älska Er och säga det till Er i varje ögonblick. Fram till nu har jag sökt njutning överallt och inte smakat den. Om Ert generösa hjärta vill förbarma sig över mitt, kommer jag vid min ankomst till den andra världen att smeka det med en ständigt ny vällust; jag kommer att njuta av det i Era segerrika armar och få det att bestå för evigt. I detta ljuva hopp spinner jag fram livsdagar, och min lycka ökar i att tänka på Er.
»Rikta därför Era böner till himlen, vackra markisinna, så att mina önskningar må uppfyllas, lika mycket för Er lycka som för min, vilken helt och hållet beror på Er för nuet och för framtiden.«
Det har ofta frågats varför drottning Kristina hade betygat en så livlig motvilja mot äktenskap. Beror denna antipati, som det har sagts — hypotesen var trots allt hållbar — på en s*xuell anomali?
Det har talats om hermafroditism; det är säkert att hennes tvetydiga passioner ger detta antagande stor sannolikhet. Hon kunde säkerligen ha varit uppriktig när hon skrev: »Jag hyser en så stor motvilja mot äktenskap att om universums konung ville lägga sin spira och sin krona vid mina fötter, hur galant han än må vara, och hur gott han än må ha, skulle jag vägra att gifta mig med honom. Döm efter det om Kristina, som älskar sin frihet mer än sitt liv, gärna kommer att kedja sig fast vid en makes tyranniska nycker, det vill säga en despots.« (Lettres secrètes de Christine, reine de Suède, aux personnages illustres de son siècle, dédiées au roi de Prusse, s. 21 ff. Är dessa brev verkligen autentiska? Denna fråga tycks inte ha blivit helt klarlagd. (Jfr Intermédiaire, den 25 oktober 1889, s. 612).)
Hon skulle till och med ha givit Sveriges Ständer svaret som tillskrevs henne: »En Nero skulle födas av mig hellre än en Augustus. Vilken fin gåva jag skulle ge mitt land!«, och vi skulle inte bli förvånade på annat sätt.
Kunde det vara så att hon ansåg sig olämplig för ett fruktbart äktenskap på grund av en fysisk ofullkomlighet? Ingenting tillåter oss att bekräfta att denna ofullkomlighet verkligen fanns till.
Vi har berättat på annat håll (I Chronique médicale, den 1 oktober 1905.) om det groteska äventyr hon var hjältinnan i, vid 50 års ålder. Förvånad över att se »en köttig utväxt på en plats som fick henne att hoppas vara av vårt kön«, — detta är villkoren i det meddelande som attachén vid den franska legationen i Rom skickade till minister Colbert de Croissy, daterat den 2 november 1680, — meddelade Kristina sina tvivel till sin läkare, sedan successivt till sin kammarjungfru, sin kirurg, en jesuitfader och till och med en kardinal, mycket välkommen till henne.
Utväxten fortsatte att öka och »höll sig i en form som bekräftade allas omkringståendes förhoppningar«. Man trodde att drottningen hade blivit konung, och läkaren, upprymd av entusiasm, kastade sig för Kristinas knän och utropade: »Salve, rex Suecorum!« — »Var hälsad, svenskarnas konung!«. Det var först vid en andra undersökning som Diafoirus, som insåg sitt misstag, konstaterade att det var en livmoderprolaps och inte en manslem.
Trots en noggrant upprätthållen självsuggestion höll Kristinas sista illusioner på att försvinna: hon var en kvinna, hon förblev en kvinna. En genial kvinna som på många sätt var före sin tid, men i hög grad en kvinna i sin kärlek till intriger, i sin naiva fåfänga, i sin brist på vilja och energi, i sin aptit, aldrig mätt, av sensationer som hon förgäves hade försökt uppleva.
English translation (my own):
VII
Madame the Duchess d'Orléans, mother of the Regent, had heard of the Queen of Sweden from "the late King" (Louis XIV); but there is no doubt that she added much of her own to the remarks that may have been made before her.
"Kristina", she wrote, "never wore a nightcap, but wrapped a towel around her head. One time, when she could not sleep, she had music played by her bed. As the concert was to her taste, she suddenly stuck her head out from her curtains and cried: 'Devil's death! How well they sing!' The castrati and the Italians, who are not the bravest, were so terrified at the sight of this strange figure that they remained silent, and the music had to stop..."
After recalling the murder of the grand equerry Monaldeschi, by order of Kristina, she describes her as "very vindictive and given to all sorts of debauchery, even with women... She forced Madame de Brégy into turpitudes, and she could not defend herself..." However, she adds a little further on: "This queen could not please women, because she despised them all in general." (Correspondance complète de Madame, duchesse d'Orléans, by M. G. BRUNET (Paris, 1855), vol. I, p. 280.)
It has been said how astonished the Queen of Sweden was at the sight of the incredible embraces of the court. When she came to Fontainebleau, several ladies, going to greet her, advanced to kiss her. She found a little to complain about, but without showing any sign of it; she simply said: "What fury these ladies have to kiss me! is it because I look like a man?" (Menagiana, vol. III of the Ana., p. 109. Queen Kristina was, as we have said, always in a justaucorps and her head adorned with a man's wig; it is not surprising that she was able to deceive people about her sex.)
One must believe that she took a liking to it; we can even say that she took great pleasure in it, if we are to believe what Prince Palatine Eduard of Bavaria, relates in a letter he addressed to his uncle, the Duke of Mantua, a letter which was probably not intended for publicity.
"We made", he wrote, "a very pleasant journey these past few days to Auxerre, to see incognito the Queen of Sweden: which we did, my wife in her capacity as demoiselle following the Marquise de Mouy, and I in that of her equerry.
"This queen, having recognised us and not wanting to show it, gallanted us greatly, and even the Marquise de Mouy, on the grounds that she knew so well how to choose her people, and very quietly, approaching us, showed us a thousand civilities and particularly to my wife, to whom she testified in the most obliging way in the world the great displeasure that she had at not being able to give her, in the state in which she saw us, the marks of the esteem and affection that she had for her, of which however she begged her to be very sure, and told us a hundred thousand other gallantries with very good grace.
"All her postures are of a man and not at all of a woman. Therefore, the most agreeable praise one can give her is to say that she is the most honest man in the world.
"She loves beautiful women very much. She found one in Lyons who pleased her. She kissed her everywhere: the throat, the eyes, the forehead, very amorously, and she even wanted to kiss her with her tongue in her mouth, and to sleep with her, which the woman did not want.
"Monsieur de Guise has given her a present of three of his wigs, one of which she always wears with a hat full of feathers, which she always holds in her hand when speaking. She wears a justaucorps and a cravat. She has no woman with her who appears, and few men, even.
"This, my Lord, is what we have seen on this little journey." (Intermédiare des Chercheurs, November 10, 1885, p. 657.)
If this epistle is, as everything suggests, of undoubted authenticity, it reveals to us, in Kristina of Sweden, a most characteristic s*xual inversion.
Another episode, whose source, it is true, is more suspect than the previous one, will complete our edification.
Everyone has heard, more or less, of the unfortunate Marquise de Ganges and her tragic end, which inspired Gilbert's first songs (Œuvres complètes de Gilbert, pp. 157 et seq.). "La belle Provençale" as she was called at court, was called, by her real name, Diane de Joannis; she was the daughter of Gabriel de Joannis, Marquis de Roussans, and Laure de Rousset de Saint-Sauveur. While the famous painter Mignard was painting her portrait, a true masterpiece of art, Queen Kristina of Sweden proclaimed the Marquise the most beautiful masterpiece of nature.
"Ah! if I were a man", wrote the ardent princess to her, "I would fall at your feet, submissive and languishing with love; I would spend my days there, I would spend my nights there, to contemplate your divine charms, and to offer you a tender, passionate and faithful heart. Since that is not so, let us, incomparable Marquise, stick to the purest, most trusting and firmest friendship. For my part, that is all I think; but my burning desires are not satisfied. Your beautiful eyes, you know it, are the innocent authors of all my ills; they alone can, in an instant, repair the outrage and make me happy by softening them. Would you refuse me, alas! one of your graceful glances? No, no; as sensitive as you are beautiful, you will listen with complacency to the tender complaints of my deep sorrow, and I will spend the rest of my life in a painful enchantment.
"In the meantime, while a pleasant metempsychosis changes my sex, I want to see you, adore you, and tell you so at every moment. Until now, I have sought pleasure everywhere and have not tasted it. If your generous heart wishes to have pity on mine, upon my arrival in the other world, I will caress it with an ever-new volupty; I will savour it in your victorious arms and make it last eternally. In this sweet hope, I spin out days of life, and my happiness increases in thinking of you.
"Address, therefore, your prayers to heaven, beautiful Marquise, so that my wishes may be granted, as much for your felicity as for mine, which depends entirely on you for the present and for the future."
It has often been asked why Queen Kristina had testified such a lively repugnance to marriage. Was this antipathy due, as has been said — after all, the hypothesis was tenable — to a s*xual anomaly?
There has been talk of hermaphroditism; it is certain that her equivocal passions give this supposition a great likelihood. Certainly, she could have been sincere in writing: "I have such a great antipathy for marriage that if the King of the universe wanted to lay his scepter and his crown at my feet, however gallant he might be, and whatever good mien he might have, I would refuse to marry him. Judge after that if Kristina, who loves her freedom more than her life, will happily chain herself to the tyrannical whims of a husband, that is to say, of a despot." (Lettres secrètes de Christine, reine de Suède, aux personnages illustres de son siècle, dédiées au roi de Prusse, pp. 21 et seq. Are these letters truly authentic? This question does not seem to have been completely clarified. (Cf. Intermédiaire, October 25, 1889, p. 612).)
She would even have given the Estates of Sweden the answer attributed to her: "A Nero would be born of me rather than an Augustus. What a fine present I would make to my country!", and we would not be otherwise surprised.
Could it be that she believed herself unfit for a fecund union because of a physical imperfection? Nothing allows us to affirm that this imperfection really existed.
We have related elsewhere (In the Chronique médicale, October 1, 1905.) the grotesque adventure of which she was the heroine, at the age of 50. Surprised to see "an excrescence of flesh in a place which made her hope to be of our sex", — these are the terms of the dispatch sent by the attaché at the French legation in Rome to the minister Colbert de Croissy, dated November 2, 1680, — Kristina communicated her doubt to her doctor, then successively to her chambermaid, her surgeon, a Jesuit father and even a cardinal, very much in her good graces.
The excrescence continued to increase and "maintained itself in a form which confirmed the hopes of all those around her". It was believed that the Queen had become king, and the doctor, transported with enthusiasm, threw himself at Kristina's knees, exclaiming: "Salve, rex Suecorum!" — "Hail, King of the Swedes!". It was only on a second examination that Diafoirus, recognising his mistake, noted that it was a uterine prolapse and not a virile appendage.
Despite a carefully maintained auto-suggestion, Kristina's last illusions were vanishing: she was a woman, she remained a woman. A woman of genius who, in many ways, was ahead of her time, but very much a woman in her love of intrigue, in her naive vanity, in her lack of will and energy, in her appetite, never satiated, for sensations that she had tried in vain to experience.
Above: Kristina.
Above: Augustin Cabanès.
Notes: "S*xual inversion", or, in more precise, more accurate and more modern words and forms, h*mos*xuality, bis*xuality or l*sbianism, etc., is not a mental illness or psychological condition, a s*xual perversion or anomaly, a sin, a choice, a moral violation or failing, or the result of a bad upbringing or imprinting on the opposite sex for oneself and then consequently developing attraction to people of one's own sex, as many people believed up until the middle of the last century (both towards qu**r people in general and in relation to Kristina), but a natural, positive-neutral and harmless part of a person's romantic and/or s*xual constitution. It is very possible that Kristina was bir*mantic and bis*xual (although she is also often seen by various biographers over the years as either a l*sbian or straight), but I believe that the stories about her s*xually ass*ulting or r*ping other women are only rumours, made up by her enemies to defame her or ruin her reputation personally and politically and which were naively believed and repeated by others (both her contemporaries and posterity), and they also indicate a wider and erroneous and destructive view from older times (and which sadly still persists today in some circles) of women attracted romantically and/or s*xually to other women as "unnatural", "perverted" or "predatory".
Kristina may certainly have had crushes on some women, such as on Madame la comtesse de Brégy (Charlotte de Saumaize), some of them intense but fleeting or of varying duration and/or intensity levels, but ultimately she is known or confirmed to have had only two serious relationships in her life: the first was with her lady-in-waiting Countess Ebba Sparre, and the other was with a man, Cardinal Decio Azzolino. It is possible that Kristina was also either as*xual or demis*xual, the latter meaning that she may have needed to have or form a strong emotional bond or attachment to someone to be able to have or feel any s*xual attraction or desire for them; and if so, she only ever experienced this feeling for those two people.
The two letters attributed to Kristina, the one to the Marquise de Ganges and the other concerning her refusal to marry, are both fake. They were fabricated in 1761 by François Lacombe.



No comments:
Post a Comment