Source:
Les indiscrétions de l'histoire, volume 3, pages 200 to 204, by Augustin Cabanès, 1905; original at the University of Michigan
The biography:
IV
Un des premiers favoris qu'on lui ait prêtés est le médecin français Bourdelot, que Saumaise avait indiqué à la reine comme un homme d'un savoir étendu et de bon conseil. Pierre Michon Bourdelot était loin de justifier le jugement flatteur qu'on portait sur lui. Au peu de science que le bonhomme avait, il suppléait par son habileté et son esprit, celui surtout de distraire la reine, dont il eut l'adresse de traiter le moral, plutôt que le physique.
Au milieu de tous les doctes personnages qui entourait Christine, Bourdelot n'occupait qu'un médiocre rang; mais la reine, qui aimait à se délasser de trop sévères entretiens, se plaisait en sa compagnie. Après avoir chanté sur la guitare quelque vaudeville ou quelque vilanelle, il jetait parmi les savants la pomme de discorde, tandis que la peintre Sébastien Bourdon croquait d'un trait rapide les ridicules et les travers de chacun.
Bien que Christine éprouvât plus que de l'admiration, du respect pour la plupart d'entre eux; qu'elle écoutât avec déférence Descartes, «ce mortel, dont on eût fait un dieu», comme disait La Fontaine; le latiniste Isaac Vossius, qui lui avait enseigné la langue grecque et qu'elle avait nommé son bibliothécaire; le spirituel Naudé; Chevreau, qu'elle avait fait le secrétaire de ses commandements et l'ordonnateur de ses fêtes; Huet, le futur évêque d'Avranches, un bel-esprit doublé d'un profond érudit; Claude de Saumaise qui, par l'universalité de ses connaissances, dépassait tous ses collègues, elle ne dédaignait pas de se dérider de temps à autre, et Bourdelot, qui savait l'influence de la distraction sur la santé, pour un tempérament nerveux surtout, ne pouvait que l'encourager dans ses innocentes fantaisies: ne s'avisa-t-elle pas, un jour, de forcer Saumaise, toujours vêtu jusqu'alors avec une extrême simplicité, à ne paraître à la cour qu'en habit militaire, avec cuirasse de peau de buffle, justaucorps et haut-de-chausses de drap rouge, chapeau gris à plumes flottantes (Mémoires de Huet, éd. Ch. NISARD; Paris, 1853.)? Et un autre jour, ne lui plût-il pas de contraindre Bochart, le grave Bochart, toujours prêt à prendre feu sur une question de philosophie ou d'histoire, à jouer au volant avec elle, tandis que Meibomius chantait un air de cette musique des anciens, sur laquelle il avait écrit un gros livre? Une autre fois ne força-t-elle pas ce dernier à exécuter avec Naudé une danse de la Grèce antique, comme jadis le grammairien Jules-César Scaliger, bravant le poids d'une armure, avait dansé la pyrrhique guerrière devant la cour de Maximilien Ier d'Allemagne (Causeries d'un curieux, par F. FEUILLET DE CONCHES, t. II, p. 418.)?
Ce n'étaient que purs caprices de reine; car il est à noter que, tant qu'elle fut sur le trône, Christine n'a été ni une «Messaline, esclave sans retenue d'un tempérament impérieux, ni une Catherine II aux sens puissants et exigeants». Elle n'est alors qu'une jeune femme à la santé chétive, organisant sa vie aux mépris des lois de l'hygiène, surexcitant son cerveau et ses nerfs, recherchant des satisfactions d'orgueil et d'amour-propre, avide de flatteries et d'applaudissements, jouissant de sa supériorité intellectuelle autant que matérielle, active sans relâche, menant du même train endiablé les affaires, les études et les divertissements... On a bourré son cerveau de lectures, mais personne ne lui a appris à aimer, et elle marche dans la vie, dure et froide, sans tendresse, sans miséricorde, sans patriotisme; en somme, une égoïste névropathe (Baron de BILDT, op. cit.).
A quoi imputer une telle absence de sentiments élevés, un pareil tempérament, sinon à une éducation qui a été des plus imparfaites? On avait soigné la culture de l'esprit, on avait totalement négligé celle de l'âme et du cœur.
En descendant volontairement du trône, Christine entendait désormais vivre sans contrainte, et se laisser aller aux seuls penchants de ses instincts. Le frein moral ne la retenant plus, déliée de toutes les entraves qu'imposent les règlements et l'étiquette des cours, elle s'abandonnera sans retenue à la névrose, qui reprendra tout son empire et la possédera sans partage.
Swedish translation (my own):
IV
En av de första favoriterna som lånades ut till henne var den franske läkaren Bourdelot, som Saumaise hade rekommenderat till drottningen som en man med omfattande kunskap och goda råd. Pierre Michon Bourdelot var långt ifrån att rättfärdiga den smickrande bedömning som fälldes av honom. Den lilla vetenskap den gode mannen hade, kompenserade han med sin skicklighet och kvickhet, särskilt när det gällde att distrahera drottningen, vars moraliska hälsa, snarare än hennes fysiska, han hade förmågan att behandla.
Bland alla lärda män som omgav Kristina intog Bourdelot endast en medioker rang; men drottningen, som gärna kopplade av från alltför stränga samtal, njöt av hans sällskap. Efter att ha sjungit någon vaudeville eller någon vilanell på gitarr, kastade han splittringens äpple bland de lärda, medan målaren Sébastien Bourdon snabbt skissade det löjliga och bristerna hos varje.
Även om Kristina kände mer än beundran, respekt för de flesta av dem, lyssnade hon med vördnad till Descartes, »den dödlige som skulle ha blivit till en gud«, som La Fontaine sade; latinisten Isaac Vossius, som hade lärt henne grekiska och som hon hade utsett till sin bibliotekarie; den kvicke Naudé; Chevreau, som hon hade utsett till sekreterare för sina bud och organisatör av sina fester; Huet, den blivande biskopen av Avranches, en kvickhet och en djupgående forskare; Claude Saumaise, som genom sin universella kunskap överträffade alla sina kollegor, föraktade inte att muntra upp sig då och då, och Bourdelot, som kände till distraktionernas inverkan på hälsan, särskilt för ett nervöst temperament, kunde bara uppmuntra henne i hennes oskyldiga fantasier: tänkte hon inte en dag tvinga Saumaise, som dittills alltid var klädd med extrem enkelhet, att infinna sig vid hovet endast i militärklädsel, med en buffelskinnskyrasse, justaucorps och haut-de-chausses av rött tyg, och en grå hatt med svävande fjädrar (Mémoires de Huet, red. Ch. NISARD; Paris, 1853.)?
Och en annan dag, behagade det henne inte att tvinga Bochart, den allvarlige Bochart, alltid redo att fatta eld i en filosofisk eller historisk fråga, att spela fjäderboll med henne, medan Meibomius sjöng en ton av den musik från antiken, om vilken han hade skrivit en stor bok?
En annan gång, tvingade hon inte den senare att framföra en dans från antikens Grekland med Naudé, liksom grammatikern Jules-César Scaliger en gång, trotsande tyngden av en rustning, hade dansat Pyrrhuskriget inför Maximilian I:s hov av Tyskland (Causeries d'un curieux, av F. FEUILLET DE CONCHES, vol. II, s. 418.)?
Detta var bara rena drottningsliga infall; för det är värt att notera att så länge hon satt på tronen var Kristina varken en »Messalina, en ohämmad slav med ett härsklystet temperament, eller en Katarina II, med starka och krävande sinnen«. Hon var då bara en ung kvinna med dålig hälsa, som organiserade sitt liv i strid med hygienlagarna, överpirrade sin hjärna och sina nerver, sökte tillfredsställelsen av stolthet och självkärlek, ivrig efter smicker och applåder, njöt av sin intellektuella såväl som materiella överlägsenhet, outtröttligt aktiv, ledde affärer, studier och nöjen i samma frenetiska takt... Hennes hjärna var proppfull av läsningar, men ingen lärde henne att älska, och hon gick genom livet, härdad och kall, utan ömhet, utan barmhärtighet, utan patriotism; sammanfattningsvis en neuropatisk egoist (Baron BILDT, op. cit.).
Vad kan en sådan brist på upphöjda känslor, ett sådant temperament, tillskrivas, om inte en utbildning som var av den yttersta ofullkomlighet? Man hade sörjt för sinnets odling, men man hade fullständigt försummat själens och hjärtats.
Genom att frivilligt stiga ner från tronen avsåg Kristina att från och med nu leva utan tvång och ge sig hän åt sina instinkters böjelser. Den moraliska bromsen inte längre håller henne tillbaka, hon är befriad från alla bojor som hovens regler och etikett påtvingar henne, kommer hon att överlämna sig utan hämningar åt neurosen, som kommer att återta hela sitt välde och äga henne utan att dela med sig.
English translation (my own):
IV
One of the first favourites lended to her was the French physician Bourdelot, whom Saumaise had recommended to the Queen as a man of extensive knowledge and good counsel. Pierre Michon Bourdelot was far from justifying the flattering judgement that was made of him. What little science the good man had, he made up for with his skill and wit, especially that of distracting the Queen, whose moral health, rather than her physical health, he had the skill to treat.
Among all the learned men who surrounded Kristina, Bourdelot occupied only a mediocre rank; but the Queen, who liked to relax from too severe conversations, took pleasure in his company. After singing some vaudeville or some vilanelle on the guitar, he would throw the apple of discord among the scholars, while the painter Sébastien Bourdon would quickly sketch the ridiculousnesses and the failings of each.
Although Kristina felt more than admiration, respect for most of them, she listened with deference to Descartes, "that mortal who would have been made a god", as La Fontaine said; the Latinist Isaac Vossius, who had taught her Greek and whom she had appointed her librarian; the witty Naudé; Chevreau, whom she had made the secretary of her commandments and the organiser of her feasts; Huet, the future Bishop of Avranches, a wit and a profound scholar; Claude Saumaise, who, by the universality of his knowledge, surpassed all his colleagues, she did not disdain to cheer up from time to time, and Bourdelot, who knew the influence of distraction on health, especially for a nervous temperament, could only encourage her in her innocent fantasies: did she not think, one day, to force Saumaise, always dressed until then with extreme simplicity, to appear at court only in military dress, with a buffalo skin cuirasse, justaucorps and haut-de-chausses of red cloth, and a grey hat with floating feathers (Mémoires de Huet, ed. Ch. NISARD; Paris, 1853.)?
And, another day, did it not please her to force Bochart, the grave Bochart, always ready to catch fire over a question of philosophy or history, to play shuttlecock with her, while Meibomius sang an air of that music of the ancients, on which he had written a large book?
Another time, did she not force the latter to perform with Naudé a dance from ancient Greece, as once the grammarian Jules-César Scaliger, braving the weight of armour, had danced the Pyrrhic War before the court of Maximilian I of Germany (Causeries d'un curieux, by F. FEUILLET DE CONCHES, vol. II, p. 418.)?
These were only pure queenly whims; for it is worth noting that, as long as she was on the throne, Kristina was neither a "Messalina, an unrestrained slave of an imperious temperament, nor a Catherine II, with powerful and demanding senses". She was then only a young woman in poor health, organising her life in defiance of the laws of hygiene, overexciting her brain and her nerves, seeking satisfactions of pride and self-love, eager for flattery and applause, enjoying her intellectual as well as material superiority, tirelessly active, leading affairs, studies and entertainments at the same frenzied pace... Her brain was stuffed with readings, but no one taught her to love, and she walked through life, hard and cold, without tenderness, without mercy, without patriotism; in sum, a neuropathic egoist (Baron BILDT, op. cit.).
To what can such a lack of elevated feelings, such a temperament, be attributed, if not to an education which was of the most imperfect? One had taken care of the cultivation of the mind, but one had totally neglected that of the soul and the heart.
By voluntarily descending from the throne, Kristina intended from now on to live without constraint, and to give herself over to the penchants of her instincts alone. The moral brake no longer holding her back, freed from all the shackles imposed by the rules and etiquette of courts, she will abandon herself without restraint to neurosis, which will regain all its empire and possess her without sharing.
Above: Kristina.
Above: Augustin Cabanès.
_-_Livrustkammaren_-_91525.tif.jpg)

No comments:
Post a Comment