Source:
Spöket i „Hjortarnas Galleri”, eller Monaldescos svärd och pansarskjorta, article written by Lasse Lut for Allas Krönika, issue 1, pages 7 to 8, issue of January 5, 1924; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)
Allas Krönika, 05.01.1924 no 1, s. 7-8 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/720313 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot
WARNING: GRAPHIC VIOLENCE.
.jpeg)
The article:
SPÖKET I „HJORTARNAS GALLERI”
ELLER MONALDESCOS SVÄRD OCH PANSARSKJORTA.
Det var vår i Paris 1921. Men vilken vår!
Aprilhimlen såg ut som tusen gamla skurtrasor; tid efter annan tömde den ur sig något kallt och klibbigt, som kunde kallas snö.
I förtvivlan kastade vi oss en sådan självm*rdseftermiddag över en kutting sherry nere hos Père Duvernois, Mont Parnasse. På något sätt måste ju solen fås fram.
Men ingenting hjälpte. Inom en timme var konversationen mekaniskt nere i grådasket, närmare bestämt på kapitlet spöken.
Henry Sundman deklarerade öppen anslutning till tron på spökenas existens. Han hade t. o. m. sett fotografier av spöken. Vid ingången till Hampton Court säljas sådana till 2 pence stycket. Och på dem ser man den fagra drottning Jane Seymour, som Henrik VIII Blåskägg tog livet av, och som nu går igen, ända tills domens dag varder kommande.
— Jag har också sett spöken, replikerade Max Rautell instämmande. Det var på Imatra en gång. Där såg jag med egna ögon Volodja Janson supera med en ryssinna, trots att hela Helsingfors visste, att han den dagen var på gäddsvirvel i Porkala. Det kunde ej vara annat än ett spöke.
Men Ture Stenman strök med förargelse den mörka locken från diktarpannan.
— Spökfotografier, alibispöken, usch sådant snafs! Kunna vi icke tala om de allvarsamma spökena, dem vi alla se, när fantasin spelar? Vad äro spökena annat än syner, dem vi se, när poeten i vårt inre någon gång vaknar upp ur sin dvala. Jag såg i går de hemskaste spöken en människa kan se. Det var ute i Fontainebleau.
Ture Stenman såg sig omkring. Auditoriet utlovade hörsamhet.
— Jag tog tåget dit ut i går. Jag ville titta ett slag på Filip den sköne, och så ville jag också se Napoleon mönstra sitt gamla garde. D. v. s. jag ville se spöken. Men huru det var intresserade mig de franska konungarnas jakt på hjortarna i den berömda skogen så, att jag kom till slottet först vid skymningen. In kom jag i alla fall, men bäst det var meddelades mig, att slottet skulle stängas. Jag räckte 20 francs åt en av funktionärerna.
— Jag har icke hunnit se allt. Det är långt hit från Paris, ni förstår.
— Men här spökar efter mörkrets inbrott.
— Så mycket bättre. Kan ni arrangera mig ett rendez-vous med Marie-Antoinette så blir det en tia till. För kejsarinnan Eugenie ger jag gärna det dubbla, förutsatt att kejsaren icke stör oss.
— Nej, min herre, de båda damerna sova hos Gud, men det är Monaldesco, som går igen. Och han gör det just här där vi stå, i Hjortarnas galleri. Vill ni stanna en stund, så var så god! Ni kommer ut den där vägen. — Här står förresten Monaldescos svärd, och därunder ser ni den olyckliges pansarskjorta.
Mannen försvann med tassande steg.
Monaldesco, Gallerie des Cerfs, 1657, 10 november, exdrottning Kristina av Sverige — mord!
Dessa anakronistiska filmtexter draga för min syn i fosforescerande ljus.
Och plötsligt flammar det mörka galleriet upp.
Där står drottning Kristina, Gustav Adolfs dotter, alias greve Dona. Hon bär icke kjol, bevars, hon är manligt överbelastad, hon har stövlar och sporrar och en vapenrock, i handen en käpp av ebenholz. Hon har ju aldrig velat gifta sig, enär det varit omöjligt att veta, om hon komme att föda en Nero eller en Augustus. Och ingen man har någonsin av allvarsamma historiker erkänts som härskare av hennes hjärta. Men det viskas också i historien —
Det viskas om Francesco Mario Santinelli [sic], som är Hennes Majestäts sändebud i Rom. Han skall där negociera i syfte att upphöja »suddrottningen« på Neapels tron. Men Santinelli är en lögnare, en skurk, ett fä.
Man visar också om den elegante hovmannen och markisen Gia[n] Rinaldo Monaldesco della Cervara, exdrottningens hovstallmästare. Han är det lilla hovets mest framträdande person, och har tidigare spelat en politisk roll i Rom.
Baron Bildt, som i Florens genomgått hennes korrespondens med Kardinal Azzolino, försäkrar, att dessa viskningar äro missvisande. Voltaire däremot har satt lit till dem.
Jag ser alltså drottning Kristina i Hjortarnas galleri. Hon samtalar till synes lugnt med Monaldesco, och Francesco Santinellis broder, som är chef för hennes livvakt och för resten dödsfiende till Monaldesco.
I fjärran stå två knektar.
In träder så fader Lebel, åt vilken Kristina några dagar tidigare anförtrott en packe brev.
Det är åska i luften.
Kristina griper breven, som Lebel av en händelse har med sig. Hon håller dem framför Monaldesco och spörjer med vrede:
— Vill ni icke erkänna dessa brev?
Monaldesco avvisar frågan. Handstilen är icke hans.
Drottningen tror honom icke.
Han blir häftig, han blir dramatisk och vill göra rätt för sig.
Men drottningen hör honom icke.
Santinelli och de två knektarna närma sig med dragna värjor. Monaldesco begynner förstå, att det gäller livet. Han kastar sig till drottningens fötter, han ber om misskund, han följer henne genom det långa, långa galleriet.
Hon hör på hans förklaringar, hon tar del av hans argument. Men det slutar med ett kallt ord till fader Lebel:
— Käre fader, jag drager mig tillbaka och överlämnar denne man åt eder. Bered honom på döden och tag vård om hans själ!
Så börjar dödskampen.
Men Kristina är kall och likgiltig.
Saken skall ha sin gång. Hon har sin kungliga rätt att utan domstol låta avrätta en otrogen tjänare. (En otrogen älskare skulle romantikerna säga.)
Tre värjor tränga mot Monaldescos bröst. Men han bär en pansarskjorta. Den är ogenomtränglig.
Värjorna drabba hans huvud. Blodet flyter i strömmar. Den olycklige visar bödlarna sin hals: Gör pinan kort, — där finnes intet skyddande pansartyg!
Äntligen är avrättningen slutförd. Hjortarnas galleri har blivit besudlat med blod, som aldrig kan tvättas bort.
Jag gick in i närmaste kabinett, där Kristina väntade.
— Det är fullbordat, sade jag. Hyser ni ingen ånger?
— Det har man frågat mig nu i över 200 år. Och jag svarar som jag svarade Mazarin: »Om jag ej nu gjort vad jag gjort, skulle jag ej lägga mig en enda kväll utan att ha gjort det. Jag har intet skäl att ångra det, men mer än hundratusen att vara förtjust däröver.»
— Och vad var då Monaldescos brott? sporde jag.
— Det är min hemlighet, som ingen behöver veta. Jag är icke skyldig att redovisa, jag hade makt över mina tjänares liv, ty jag var en suverän, om än jag avsagt mig Sverges tron.
Det hade blivit mörkt i Hjortarnas galleri. Endast någon ensam stjärnas ljus glimmade i ett svärdsfäste och kom en pansarskjorta att glittra.
Det var Monaldescos svärd och hans vid halsen sargade pansarklädnad.
Ture Stenman rörde igen vid sherrykuttingens sprund.
Lasse Lut.
English translation (my own):
THE GHOST IN THE "GALERIE DES CERFS"
OR, MONALDESCO'S SWORD AND SHIRT OF ARMOUR.
It was spring in Paris in 1921. But what a spring!
The April sky looked like a thousand old rags; from time to time it emptied something cold and sticky, which could be called snow.
In desperation, we threw ourselves into a s*icidal afternoon over a glass of sherry down at Père Duvernois's, Mont Parnasse. Somehow the sun had to come out.
But nothing helped. Within an hour the conversation had mechanically descended into a pit of tears, specifically on the chapter of ghosts.
Henry Sundman openly declared his adherence to the belief in the existence of ghosts. He had even seen photographs of ghosts. At the entrance to Hampton Court, such are sold for 2 pence each. And on them one sees the fair Queen Jane Seymour, whom Henry VIII Bluebeard killed, and who is now walking again, until the day of judgement comes.
"I've seen ghosts too", Max Rautell replied in agreement. "It was in Imatra once. There I saw with my own eyes Volodya Janson having supper with a Russian woman, even though all of Helsinki knew that he was fishing for pike in Porkkala that day. It couldn't be anything other than a ghost."
But Ture Stenman indignantly brushed the dark locks from his poet forehead.
"Ghost photographs, alibi ghosts, ugh, such nonsense! Can't we talk about the serious ghosts, the ones we all see when the imagination plays? What are ghosts but visions, the ones we see when the poet in our inner being sometimes wakes up from his slumber? Yesterday I saw the most horrible ghosts a human being can see. It was out at Fontainebleau."
Ture Stenman looked around. The auditorium promised to listen.
"I took the train out there yesterday. I wanted to take a look at Philip the Fair, and I also wanted to see Napoleon muster his old guard. That is, I wanted to see ghosts. But somehow the French kings' hunt for deer in the famous forest interested me so much that I didn't get to the castle until dusk. I got in anyway, but as soon as it was over I was told that the castle would be closed. I handed 20 francs to one of the officials.
'I haven't had time to see everything. It's a long way to here from Paris, you understand.'
'But here it's haunted after dark.'
'All the better. If you can arrange for me a rendezvous with Marie Antoinette, it will be another ten. For the Empress Eugénie, I will gladly give double, provided the Emperor does not disturb us.'
'No, Monsieur, the two ladies are asleep with God, but it is Monaldesco who walks again. And he is doing it right here where we are standing, in the Galerie des Cerfs. If you want to stay a moment, please! You will come out that way. — Here, by the way, is Monaldesco's sword, and underneath you see the unfortunate man's shirt of armour.'
The man disappeared with stomping steps.
Monaldesco, Galerie des Cerfs, 1657, November 10, ex-Queen Kristina of Sweden — murder!
These anachronistic film texts dazzle my vision in phosphorescent light.
And suddenly the dark gallery bursts into flames.
There stands Queen Kristina, the daughter of Gustav Adolf, alias Count Dohna. She wears no skirt, —gosh!, — she is overburdened with masculinity, she has boots and spurs and a buffcoat, in her hand an ebony staff. She has never wanted to marry, since it has been impossible to know whether she will give birth to a Nero or an Augustus. And no man has ever been recognised by serious historians as the ruler of her heart. But it is also whispered in history —
There are whispers about Francesco Maria Santinelli, who is Her Majesty's envoy in Rome. He is there to negotiate with the aim of exalting the 'Queen of the South' to the throne of Naples. But Santinelli is a liar, a scoundrel, a beast.
It also tells about the elegant courtier and marquis Gian Rinaldo Monaldesco della Cervara, the ex-Queen's court equerry. He is the most prominent person at the little court, and he has previously played a political role in Rome.
Baron Bildt, who in Florence has gone through her correspondence with Cardinal Azzolino, assures us that these whispers are misleading. Voltaire, on the other hand, has placed his trust in them.
So I see Queen Kristina in the Galerie des Cerfs. She is apparently having a calm conversation with Monaldesco, and with Francesco Santinelli's brother, who is the head of her bodyguards and otherwise a mortal enemy of Monaldesco.
In the distance stand two mercenaries.
In comes Father le Bel, to whom Kristina has entrusted a package of letters, a few days earlier.
There is thunder in the air.
Kristina seizes the letters, which le Bel happens to have with him. She holds them up in front of Monaldesco and asks angrily:
'Will you not recognise these letters?'
Monaldesco rejects the question. The handwriting is not his.
The Queen does not believe him.
He gets passionate, he gets dramatic and wants to do himself justice.
But the Queen does not hear him.
Santinelli and the two mercenaries approach with drawn swords. Monaldesco begins to understand that his life is at stake. He throws himself at the Queen's feet, he begs for mercy, he follows her through the long, long gallery.
She listens to his explanations, she shares his arguments. But it ends with a cold word to Father le Bel:
'Dear Father, I withdraw and hand this man over to you. Prepare him for death and take care of his soul!'
So the deadly struggle begins.
But Kristina is cold and indifferent.
The matter must take its course. She has the royal right to execute an unfaithful servant without trial. (An unfaithful lover, the romantics would say.)
Three swords pierce Monaldesco's chest. But he wears a shirt of armour. It is impenetrable.
The swords strike his head. The blood flows in streams. The unfortunate man shows his neck to the executioners: Make the agony short, — there's no protective armour there!
Finally the execution is complete. The Galerie des Cerfs has been stained with blood that can never be washed away.
I went into the nearest cabinet, where Kristina was waiting.
'It is done', I said. 'Have you no contrition?'
'That has been asked of me for over 200 years now. And I answer as I answered Mazarin: 'If I had not done what I have done now, I would not go to bed a single night without having done it. I have no reason to regret it, but more than a hundred thousand to be delighted with it.''
'And what was Monaldesco's crime?' I asked.
'That is my secret, which no one needs to know. I am not obliged to account for it; I had power over the lives of my servants, for I was a sovereign, even though I renounced the throne of Sweden.'
It had become dark in the Galerie des Cerfs. Only the light of a lone star glimmered in a sword hilt, and a shirt of armour glittered.
It was Monaldesco's sword and his armour, torn at the neck."
Ture Stenman touched the crack of the sherry glass again.
Lasse Lut.
No comments:
Post a Comment