Source:
Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 463 to 465, by Carl Grimberg, 1924
The account:
Tidens störste filosof hade Kristina, som sagt, jäktat ihjäl — i all välmening likvisst —; och han var blott en av de många, som den märkvärdiga kvinnan tröttade ut. Hur länge skulle hon själv stå ut med sina våldsamma kastningar mellan själs- och kroppsansträngningar utan ens närmelsevis tillräcklig sömn? En dag var gränsen nådd för naturens tålamod, och sjukdomarna kommo. Den ena avlöste den andra, men isynnerhet led drottningen svårt av frossan, denna lömska febersjukdom, som var så vanlig förr i tiden i det vattensjuka mellansvenska sjölandets råa klimat, innan detta förbättrats genom torrläggning och uppodling. Sjukdomen kom och gick, men till sist ville den icke släppa sitt tag. Med året 1651 inställde sig plötsligt svimningar, som till sist kunde räcka en hel timme och för flera timmar betaga henne talförmågan. Den underbara drivhusplantan höll på att tvina bort.
Då beslöt man sig för att från Paris tillkalla en berömd läkare. Han kom, såg och segrade över sjukdomen. Det var på nyåret 1652. Hans namn var Bourdelot.
Bourdelot fann genast vid sin hitkomst, att drottningen var överansträngd och behövde omväxling. Därför nöjde han sig icke med att ordinera lättare diet med brunnsdrickning och bad utan föreskrev framför allt ett gladare liv: mindre studier och mera nöjen!
Han var själv en glad sällskapsmänniska, som kunde fördriva en ledig stund med att sjunga och spela gitarr. Hans skämtsamma lynne gick ej sällan ut över de lärde vid hovet. Så fanns där bland de vise männen en berömd kännare av de gamla folkens musik och en annan, som var auktoritet i frågan om deras danser. En dag övertalade Bourdelot drottningen att befalla dem giva en föreställning i antik dans och sång. Men kännaren på den forntida folkmusikens område hade, såsom det kan hända i dylika fall, ej ett spår till röst, och lika erbarmligt ställt var det med den andres danstalang. Drottningens befallning måste emellertid åtlydas: föreställningen gick av stapeln, och hovet fick sig ett outsläckligt skratt. Varpå han, som kände till de antika sångerna, hotade slå ihjäl Bourdelot men fick umgälla sitt försök att sätta hotelsen i verket med utvisning från Sverige.
De lärdes och vises sol höll på att gå ned, och Bourdelots, läkarens och den angenäme sällskapskarlens dag hade gått upp över Stockholms horisont.
Det är klart, att Bourdelot icke skulle bli populär bland de andra utlänningarna vid hovet, och förtalet satte tungorna i gång. Han beskylldes för att ha fört drottningen in i nöjeslystnadens virvel, in på gudsförnekelsens väg, och det viskades om ett otillbörligt inflytande, som han skulle utöva både över drottningens person och över hennes politik. Men rannsakar man de svenska källor, som ha något historiskt värde, finner man, att det ena påståendet lika litet är sant som det andra. Det var ju en helt naturlig sak, att Kristina skulle visa tacksamhet och tillgivenhet mot den hon betraktade som sitt livs räddare; och särskilt i nervsjukdomar gäller det ju för läkaren att i grund lära känna den sjukes själstillstånd, om han skall kunna bringa bot. Brevväxlingen mellan drottningen och läkaren ger heller icke minsta stöd för de rykten, som personliga och politiska avundsmän till Bourdelot utspredo.
English translation (my own):
Kristina had rushed the greatest philosopher of the time, as has been said, to his death — in all good intentions, of course — and he was only one of the many whom the remarkable woman exhausted. How long could she herself endure her violent tosses and turns between mental and physical exertion without even nearly enough sleep? One day the limit of nature's patience was reached, and the illnesses came. One succeeded another, but the Queen suffered severely from the chills in particular, that insidious feverish disease, which was so common in the old days in the raw climate of the waterlogged central Swedish sea country, before this was improved by drainage and cultivation. The illness came and went, but in the end it would not let go of its hold. With the year 1651, fainting spells suddenly set in, which could eventually last a whole hour and for several hours rob her of the ability to speak. The wonderful hothouse plant was about to wither away.
Then it was decided to call a famous doctor from Paris. He came, he saw, he conquered the illness. It was in the New Year 1652. His name was Bourdelot.
Bourdelot immediately found upon his arrival that the Queen was overworked and needed variety. Therefore, he was not content with prescribing a lighter diet with drinking spring water and bathing, but above all prescribed a happier life: less study and more pleasure!
He himself was a cheerful, sociable person who could pass a leisurely moment singing and playing the guitar. His jocular disposition often rubbed off on the scholars at court. Among the wise men there was a famous connoisseur of the music of the ancient peoples and another who was an authority on their dances. One day Bourdelot persuaded the Queen to order them to give a performance of ancient dance and song. But the connoisseur of ancient folk music had, as can happen in such cases, no voice, and the other's dancing talent was equally pitiful.
The Queen's command had to be obeyed, however: the performance took place, and the court was in an unquenchable state of laughter. Whereupon he, who knew the ancient songs, threatened to kill Bourdelot, but his attempt to carry out the threat was met with expulsion from Sweden.
The sun of the learned and wise was setting, and the day of Bourdelot, the physician and the agreeable companion, had risen over the horizon of Stockholm.
It is clear that Bourdelot would not be popular among the other foreigners at court, and slander set tongues wagging. He was accused of having led the Queen into the vortex of hedonism, into the path of atheism, and there were whispers of an undue influence that he was supposed to exercise both over the Queen's person and over her politics. But if one examines the Swedish sources that have any historical value, one finds that one claim is as little true as the other. It was quite natural that Kristina should show gratitude and affection for the one she regarded as the saviour of her life; and especially in nervous diseases it is important for the physician to get to know the patient's state of mind in depth if he is to be able to bring about a cure. The exchange of letters between the Queen and the doctor also does not provide the slightest support for the rumours that Bourdelot's personal and political enemies spread.
Above: Kristina.
Above: Carl Grimberg.
No comments:
Post a Comment