Wednesday, November 3, 2021

Axel Oxenstierna's letter to Kristina, dated January 28, 1645

Source:

Riksarkivet











The letter:

Stormechtigste Drotning, Allernådigste Fröken.
Sedhan jag min underdånigste affskedh hoos E. K. M:tt tagett hade, ähr jag i afftons hijt till Norköping ankomen och skall skyndha mig så myket jag förmå till Calmar, att tijdigt på satt dag vidh grentzen vara tilstädes och, där Gudh spar lijff och helsan och giffver sin välsignelse till, att förretta ded ährended medh flijtt och troheet, som E. K. M:tt mig allernådigst pålagdt och förtrott haffver. Hvadh mig på resan ähr förekomedt och jag menar ländha till E. K. M:ttz tiänst, vill jag förhoppas, där jag sådantt underdånigst ihåg komer, E. K. M:tt icke vara mishageligtt. Mig ähr tvenne poster efter hvarandhra mötte, den ene ifrån Calmar medh breff uthur Tysklandh ifrån Wismar aff den 13 huius, den andhre ifrån grentzen och uthur Ystand aff den 15 eiusdem. Jag brött up bådhe breffven till att sij uthur dette, huru i Skåne tilstodh och hvadh som passerade öffver tractaternes præliminarier; dett andhre att förfara tilstondedt i Tysklandh och Jutlandh så och E. K. M:tts flottes och däraff så väl som aff tilståndes comparation att döma om fiendens förehaffvande, ehuruväl jag för breffvens mykenhett och att tijdhen för mig föll något för kortt jag inge flere pacquetter upbrött ähn ded yngste och någre få löst liggende breff. Beder ödmiukeligst ded E. K. M:tt ded icke annars ähn nådigst vill uptaga.

Kongen i Dannemarks säkre leydh för commissarierne fan jag in originali hoos felttmarskalkens breff, behöltt den hos mig att bettre öffversij henne och sender henne härmedh in originali E. K. M:tt underdånigst tillhandha. Finner för min person henne att vara complett nog stelt och fördenskuldh intett behöffvas däruthi att sökia någott vijdhere. Copien aff ratificationenpræliminarierne som de sedhan ähr förändrade ligger och här hoos, eftersom felttmarskalken dän haffver öffversendt. Och tycker mig på E. K. M:tts allernådigste förbettring och behag föga ligga macht upå, om den blijfver på latin eller svenska. Man haffver föga att opiniastrera på ded ena heller andhra, först man om saken ähr ense, serdeles mädhan ded ähr en act som kommer aff mediatorerne.

Elliest förnimmer jag i Tysklandh, des Gudh loff, allting stå i ett gott tilståndh. Jag förnimmer feltmarskalken her Torstenson vara resolverat att sökia Böhmen och keysarens erfflandh, hindrandes så myket han kan keysarens försterkning, nytiandes occasionen och styrkiandes Ragozi och till denne ände haffva till sig förschreffvitt generalmaiorar Axell Lilie och Carl Gustaf Wrangell, uthan tviffvel medh dem at öfverleggia huru altt vedh siökanten vore att anstella, att och generalmaioren Königsmarck vore medh sin armee kommen in på grentzen aff stifft Brehmen, Helm Wrangel att haffva Jutlandh och Vendsyssel inne, ehuru väl att honom de troupper i Holsten och Fyn sig hadhe tillijka emotsatt, och medh storm eröffrat Ripen, att och på flåtan arberades flitigtt sosom mig Erich Hansson Ulffsparre schriffvedt haffver och jag intet tvijffler att E. M:tt bettre underrettelse haffver, mädhan jag såg där åthskillige breff till ammiralitet vara bijlagdhe. Efter jag nu intet tvifflar att felttmarskalken vedh dette tilfelle intet varder förgätandes, hvadh som länder till siökantens försäkring och krigetz uthförandhe emott Danmark så vijdha ded sig practisera lather, vill och förhoppas att, nähr capitainleutenanten Gustaff Wrangel kommer uth medh den beskedh han hafver, alt då efter E. K. M:tts dessein varder ansteltt, ty haffver jag intet annadt att påminna, ähn att E. K. M:tt techtes genom sin schrijffvelse ähnnu hoos felttmarskalken her Torstenson komma ihåg att han gör väl ded han fulfölier victorien så myckedt han medh skäl kan, nyttiar fiendens landh, hindrar honom att sterkia sig och styrker Ragozi till continuation. Doch eftersom Danmark ähr E. K. M:tt nährmast och mest anlupitt, att han därföre haffver ett starcktt öga tilbakars sampt att icke slepa på de fördelar man på andhre sijdhan haffver emott honom bekommidt samptt att distrahera honom till sine öijars defension och försvaga honom uthi offensionen emott oss på denne sijden, på ded E. K. M:tt sin dessein i tilkommandhe sommar till landz och vatens desto säkrare och uthan hinder må förmedelst gudz bijståndh kone effectuera.

Flåtan som ligger i Wismar måste tidigtt tenkias upå, huruledes den må kune uthrustas, enkannerligen medh siöfolk försörias.

Jag sijr aff generalmaiorens Carl Gustaff Wrangels breff till mig ded han söker att vara den första i siön och hafver fuller sine skäl. Men sosom jag tvijfflar om konungen i Danmark skall straxt kunne sökia siön medh hela flåtan, troor så nähr att han lärer blijffva liggande medh flåtan vedh Köpenhampn medh mindhre han uthur Engelandh kan blijffva sterktt, så länge han sijr huru stark E. K. M:t kommer uth och hvadh dessein E. K. M:t förehaffver, medh mindhre han sijr sig på den flåtan vedh Wismar kone haffva någon fordel att löpa dem ett rum aff för ähn stora flåtan kommer i siön. Ty står jag icke obilligt an om jag skulle rådha, ded flåtan i Wismar skulle gåå uth tilsamman för ähn her Erich Ryning medh stora flåtan vore ferdig och alttså begge tillijka arbeta och säkertt genom gudz nådhe gåå kundhe och huffvuddessein sökia att förretta. Intet ähr ded min mening att icke någre skep uthur Wismar skulle besegla Lille Beltt eller eliest krytza siön. Men mine tankar gåå därhen att man bör vara achtsam att realiter beholla herredömedt öfver siön och ded medh kraft aff skepp och flåta. Sosom och altt dirigera därhen huruledes man till landh och vatn altt tillijka må tasta fiendhen kraftigt an, icke tilstädiandes medh lijtet partie fienden någon fordeel emot oss. Ty så myket jag efter mitt ringa ingenio betenkia kan, moste fienden sökia genom små partier att encouragera sitt folk igen och göra præparatoria till större fortune. Hvilkedt vedh denne tijdhen intet bättre ähr att förekomma ähn medh vigile desseiner. Jag vill och förhoppas att ammiralen her Erich Ryning skall tijdigt nog kone blijffva medh E. K. M:ts stora flåta färdig och således ingen stoor tijdh vara att förlora.

På ded nu och krigett till lands på denne sijdhan må tagas i acht och her Gustaff Horn blijffva till reds och kraftig att tasta någon huffvudplatz an så snartt flåtan kommer i siön, ty ähr nödigtt föruthan andhre præparatoria att E. K. M:tt strax befaler munstra i alle landzändar, ty jag förnimmer allestädes schreffvidt vara och dem nu förvänta munstringen, men ähnnu intet haffva hörtt däraff. Moste fördenskuldh munsterherrarna strax och uthan någonn tijmas spilla afferdes i alle landzändhar och dem strengligen befalas att uthan anseende munstra och förordna militien, så och försöria folkedt medh gott gever. Sedhan ähr och aff nödhen, att försvarskarlar som här och där fundne ähr måge tagas till försterkning aff folkedt, så myket som däraff dugse kan finnas, och att därmedh alvarsamptt må tilgåå, då jag vill förhoppas att E. K. M:ttz militie väl skall blijffva ett merkligit sterktt.

Föruthan detta ähr och aff nödhen aff en viss tidh settias nähr rytter och knechtar skole stella sig in hoos armeen, så att officererne och de gemene måge tilsegias i tijdh. Ded synes fuller vara rådeligtt att armeen ju förr ju hellre må blijffva stercktt på ded kongen i Danmarck icke må i hastigheet draga sitt folk tillsamman och öfverfalla felttmarskalken för ähn han kan få mehra folk till sig, helst efter jag förnimmer öfversten Haraldh Stake vara afferdath till Vestergötalandh medh 5 compagnier. Däremott så vore fuller gott att folket icke i förtijdh komme an, för ähn tjälen ähr uthur marken, att erholla dem desto längre vedh helsan, alldenstundh de desföruthan [...] mykedt ähre siukdom undergiffne och serdeles nähr de så bittidha komme i feltt. Oförgripeligen och i underdånighett tyckte mig E. K. M:tt göra best om E. K. M:tt därom techte medh felttmarskalken herr Gustaff Horn att communicera och tager hans rådh och åstundhan som ähr in loco och dirigerar krigett på denne sijdan. Och där han icke rådde däremot hölle jag för skäligst att recruterne så till hest som foott bleffve tilsagdhe, enkannerligen foottfolket, att så tijdigtt anmarchera uthur hvar provincie att de hvar kundhe vara på sin bestembde ortt anten i armeen eller garnisonerne åth sijdsta medio aprilis och något lijtett för ähn flåtan gåår till siös. Ty om möijeligt ähr holler jag därför att flåtorne borde vara segelrede åth sijdsto primo maij. Ded finske folkedt borde och drijffvas opå medh alvar, alldenstundh ded eliest lärer gåå långsamptt till.

Här i Norkoping gåår sagen att fienden skall vara retirerat uthur Vermelandh. Så framptt ded vore santt och någorlundha görligit tiäntte icke illa att denne skantzen vedh Morast motte attaqueras och landedt befrijas igen. Hvilken där han kunde blijffva igenvunnen vore aff nödhen att han medh ett gott compagnie knechtar motte besettes och så till nödtorften försörias att icke oftare falla i sådan olägenheett, och kundhe då almogen vara den till hielp.

Jag förnimmer ochså att den beviliade hiälpetunnan ähr stoor del uthgongen, och förfrågar sig landzhöffdingen i Södermanlandh om E. K. M:tt vill haffva spannemålen malin, på ded han i tijdh må bestella därom. Hvadh nu E. K. M:tt öfver detta alt behagar står uthi E. K. M:ttz allernådigste dijudication.

Mig kom och ett breff tillhandha ifrån monsieur Cerisantes som jag till rettelse härhos bijfogar, helst mädhan ded inneholler någre minutier som kunde slå uth till en eldh i Frankrijke, och ähr en efterrettelse huru altt där löper i landet. Föruthan ded kom mig och Appelboms tvenne schrijffvelser till handha uthur Ambsterdam tämligen nye, hvilke inneholle någre saker som jag icke veett om E. K. M:tt haffver dem uthur någre andhre adviser, enkannerligen att någre aff staterne i Nederlandh ähre afferdede in i provincierne att afftala medh dem, huruledes de anten skole komma att accordera medh kongen i Danmarck heller coniungera vapnen medh E. K. M:t. Om dette nu ähre deres egna tankar heller ähre de oprörde aff andhra orsaker, eller om de blijffva contaminerade ded giffver tijdhen ahn. E. K. M:t befaler jag härmedh underdånigst i Gudz dens högstes milde beskyd och beskerm till all godh helsa, lijffsundhet och styrka så och behaglig välmåge sampt all godh helsosame nådh och ett lykligtt regemente, så och mig i dess gunst och nådhe, eftersom jag i all mine lijffsdagar ähr och blijffver
datum Norköping den 28
januari anno 1645.


Above: Kristina.


Above: Axel Oxenstierna.

Per Brahe's diary entry of January 24/February 3 (Old Style), 1645

Source:

Tänkebok, efter dess i Skoklosters Bibliotek förvarade originala handskrift, page 69, Per Brahe, published 1806


The diary entry:

Den 24 Januari blefvo Herr Thure Sparre och Herr Seved Båth intagne i Rådet; äfvensom Herr Fredrik Stenbock med Herr Erik Gyllenstjerna några dagar tillförene blifvit och tillika med de andra valde till Riksens Råd. Herr Fredrik gaf Hennes Maj:t första stället ibland dem, förmälandes efter han Friherre var.

With modernised spelling:

Den 24 januari blevo Herr Thure Sparre och Herr Seved Bååth intagna i Rådet; ävensom Herr Fredrik Stenbock med Herr Erik Gyllenstierna några dagar tillförene blivit ock tillika med de andra valde till Riksens Råd. Herr Fredrik gav Hennes Majestät första stället ibland dem, förmälandes efter han friherre var.

Contemporary Swedish translation (my own):

Den 24 januari blev Herr Thure Sparre och Herr Seved Bååth intagna i Rådet; ävensom Herr Fredrik Stenbock med Herr Erik Gyllenstierna blivit ock tillika med de andra valde till Rikets Råd några dagar tidigare. Herr Fredrik gav Hennes Majestät första stället bland dem, förmälande ty han var friherre.

French translation (my own):

Le 24 janvier, MM. Thure Sparre et Seved Bååth ont été admis au Conseil; ainsi que M. Frédéric Stenbock avec M. Éric Gyllenstierna sont également devenus les autres élus au Conseil d'État quelques jours plus tôt. M. Frédéric a donné à Sa Majesté la première place parmi eux, racontant parce qu'il était un baron.

English translation (my own):

On January 24, the Lords Thure Sparre and Seved Bååth were admitted to the Council; Lord Fredrik Stenbock with Lord Erik Gyllenstierna also became the other elected members of the Council of State a few days earlier. Lord Fredrik gave Her Majesty the first place among them, saying it was because he was a baron.


Above: Kristina.


Above: Per Brahe.

Per Brahe's diary entry of January 1/11 (Old Style), 1645

Source:

Tänkebok, efter dess i Skoklosters Bibliotek förvarade originala handskrift, page 68, Per Brahe, published 1806


The diary entry:

1645 Nyårsdagen gjordes tacksägelse i Stora kyrkan, då Drottningen tillstädes var, att Gallas's krigsmakt, de Kejserlige med de Chursaxiske voro, utan något slag först i flacka fältet inneslutne och sedan alldeles förskingrade, då de hade ment att innesluta våra i det trånga Holstein och Jutland. För hvilket Gud vare tackad och ärad, som hafver gifvit tidningar om tvenne härliga victorier, en till lands och en till sjös, till begynnelse af Hennes Maj:ts regemente.

With modernised spelling:

1645 Nyårsdagen gjordes tacksägelse i Stora kyrkan, då Drottningen tillstädes var, att Gallas' krigsmakt, de kajserliga med de kursaxiske voro, utan något slag först i flacka fältet inneslutna och sedan alldeles förskingrade, då de hade ment att innesluta våra i det trånga Holstein och Jutland. För vilket Gud vare tackad och ärad, som haver givit tidningar om tvenne härliga viktorier, en till lands och en till sjös, till begynnelse av Hennes Majestäts regemente.

Contemporary Swedish translation (my own):

1645 Nyårsdagen gjordes tacksägelse i Storkyrkan, då Drottningen tillstädes var, att Gallas' krigsmakt, de kajserliga med de saxiska var inneslutna utan något slag först i öppna fältet och sedan alldeles hemskickade, då de hade menat att innesluta våra män i att försätta Holstein och Jylland i trångmål. För vilket Gud vare tackad och ärad, som har givit nyheter om två härliga segrar, en till lands och en till sjös, vid början av Hennes Majestäts styrelse.

French translation (my own):

Le jour de l'an 1645 fut célébré avec un remerciement dans la Grande Église, en présence de la Reine, que la force militaire de Gallas, des Impériaux et des Saxons fut environnée sans aucune bataille en plein champ puis renvoyée chez elle, alors qu'ils avaient eu l'intention d'environner nos hommes en mettant Holstein et Jutland en détresse. Dont Dieu soit remercié et glorifié, qui a donné des nouvelles de deux glorieuses victoires, l'une sur terre et l'autre en mer, au début du règne de Sa Majesté.

English translation (my own):

New Year's Day 1645 was celebrated with a thanksgiving service in the Great Church, in the presence of the Queen, that the military force of Gallas, of the Emperor and of the Saxons was surrounded without any battle in the open field and then sent home, whereas they had intended to surround our men by putting Holstein and Jutland in distress. For which God be thanked and glorified, who gave news of two glorious victories, one on land and the other at sea, at the beginning of Her Majesty's reign.


Above: Kristina.


Above: Per Brahe.

Note: gallerna (the Gauls) = franskmännen (the French).

Excerpt from Axel Oxenstierna's letter to Johan Oxenstierna on Kristina beginning to rule after coming of age, dated January 17/27 (Old Style), 1645

Sources:

Bref ifrån Svea-Rikes Canceller Grefve Axel Oxenstierna til Grefve Johan Oxenstierna, Svea-Rikes Råd och Fullmyndig Kongl. Svensk Legat uti Tyskland, åren 1642-1649: Första bandet, fjerde afdelningen, pages 151 to 152, published by Carl C. Gjörwell, 1815; original at The British Library


Vi Christina med Guds nåde, page 71, by Py Sörman, 1942

The letter excerpt:

Elskelige Käre Son.
... Här hema är alting, des Gudh loff, I roligt tilståndh. Hennes K. M:t ähr Rijksens Regering den 7 Decemb. I förledne åhr öfrantwardat I Ständernes Nährwahru, och medh deras gratulation och acclamation; Och Hennes Kongl. Maj:t Rijksens Rådh serdeles Embetsmännen derföre quitterat: Hafr Ridderskapet sine privilegia confirmerat, och något wijdare vthstreckt och förklarat, och deremot sig och Chronone Tullen in toto tilaccorderet, Sosom du dette aff medföljendhe Copier haffr at sij. Alt ähr medh got Contentament afflupet; och haffue Stenderne öfr all sedwana godwilligen förståt och bewilliedt till någre Contributioner, sompt förmedelst fördubblande, sampt genom nye Arrtt, så at deres wälwillighet och promptitudo hafr warit at spörja. Begynnelsen ähr godh, och hugnar jag mig at haffua så länge leffuat, at denne bördhan ähr afflagdh. Gudh giffue en lycklig Continuation: godhe och helsosame rådh och en önskelig vthgång. ... Aff Stockholm den 17 Jan. 1645.
Din trogne tilbenägne
Fader emädhan Jag lef:r.
Axell
Oxenstierna M. p. ...

With modernised spelling:

Älsklige käre son,
... Här hemma är allting, dess Gud lov, i roligt tillstånd. Hennes Kungliga Majestät är riksens regering den 7 decembris i förlidna år överantvardad i Ständernas närvaro och med deras gratulation och acklamation; och Hennes Kungliga Majestät Riksens Råd särdeles ämbetsmännen därföre kvitterat, haver ridderskapet sina privilegia konfirmerat och något vidare utsträckt och förklarat, och däremot sig ock Kronone tullen in toto tillackorderat, såsom du detta av medföljande kopior haver att se.

Allt är med gott kontentement avlupet; och hava Ständerna över all sedvana godvilligen förstått och beviljat till några kontributioner somt förmedelst fördubblande, somt genom nya art, så att deras välvillighet och promptitudo haver varit att spörja. Begynnelsen är god, och hugnar jag mig att hava så länge levat att denna bördan är avlagd. Gud give en lycklig kontinuation, goda och hälsosamma råd och en önsklig utgång. ... Av Stockholm, den 17 januari 1645.
Din trogne, tillbenägne fader emedan jag lever
Axel Oxenstierna, m. p. ...

French translation (my own):

Mon très cher fils,
... Ici, chez nous au royaume, tout est paisible, Dieu merci. Sa Majesté Royale a pris le gouvernement du royaume le 7 décembre dernier, en présence des États, avec leurs félicitations et leurs acclamations. Elle a donc acquitté le Conseil du Royaume, confirmé les privilèges de la noblesse et les a quelque peu étendus, et en contrepartie, elle a accordé à la Couronne le paiement intégral des droits de douane, comme vous le constaterez dans les copies ci-jointes.

Tout s'est terminé dans la plus grande satisfaction; et les États ont, au-delà de toute habitude, bien compris et accordé certaines contributions, certaines en les doublant, d'autres par de nouveaux moyens, tant leur bienveillance et leur promptitude sont palpables. Le début est bon, et je me réjouis d'avoir vécu si longtemps que ce fardeau a été déposé. Que Dieu accorde une heureuse continuation, de bons et sains conseils, et une issue heureuse. … De Stockholm, le 17 janvier 1645.
Ton père fidèle et affectueux, tant que je vivrai.
Axel Oxenstierna, m. p. ...

English translation (my own):

Dearly beloved son,
... Here at home everything, praise be to God, is in a tranquil state. Her Royal Majesty took over the government of the kingdom on December 7 last year in the presence of the Estates and with their congratulations and acclamation; and Her Royal Majesty therefore acquitted the Council of the Realm, she confirmed the privileges of the nobility and somewhat further extended and declared it, and in return she also accorded that the Crown completely pay the customs duties, as you will see from the accompanying copies.

Everything has ended with good contentment; and the Estates have, beyond all custom, kindly understood and granted some contributions, some by means of doubling, some by new means, so much is their benevolence and promptitude to be felt. The beginning is good, and I rejoice to have lived so long that this burden has been laid down. God grant a happy continuation, good and wholesome counsels, and a desirable outcome. ... From Stockholm, January 17, 1645.
Your faithful, affectionate father while I live
Axel Oxenstierna, m. p. ...


Above: Kristina.


Above: Axel Oxenstierna.


Above: Johan Oxenstierna.

Tuesday, November 2, 2021

Johan Adler Salvius' letter to Kristina, dated April 24/May 4 (Old Style), 1648

Sources:

Historisk bibliotek, volume 2, page 366, Om J. Adler Salvii upphöjelse till riksråd, article written by C. T. Odhner, 1876



The letter:

Stoormächtigste Drottningh, Allernådigste Fröken.
Eders Kongl. Maij:ttz nådebref af den 27 Martij hafwer jagh medh allerunderdånigh ähr-wördningh undfångit, och ther af hugneligen förnummit, huruledes E. Kongl. Maij:tt hafwer så synnerligen nådigt æstimerat mijna ringa doch wälmeente numehra 30 åhrs tiänster, thet E. Kongl. Maij:tt hafwer behagat hedra migh medh Rijkz Rådz ställe i Fäderneslandet, befahlandes, att iagh skall först inskicka min Edh och sedan widh denne tractaten så wähl som elliest alltijdh, medh trogne Rådh och dådh E. Kongl. Maij:ttz tiänst continuera; Såsom nu mina giorde tiänster ähre för detta af E. Kongl. Maij:tt så nådigdt ia konungligen repenserade, att iagh mehr önskar migh dem kunna rätteligen aftiäna, än att iagh skulle trachta efter fleere och större, altså må iagh bekiänna att iagh hafwer migh denna höga kongelige nåde icke inbillat, mycket mindre eftertrachtat, hållandes Hoff Cantzlers och legat nampn så heederlige, att iagh wähl hade kunnat contentera migh ther medh, wäl besinnandes, att såsom ingen lycka är uthan afgunst, så lährer intet fehlas på them som skole den der widh hängiande molestie mehr medh invidie beswära än medh applausu secundera, achtandes ingen der till wärdigh, som icke wet oprächna sine 16 ahner, hade fördenskuldh giärna flyt både denne molestie och invidie, och icke desto minder blifwit Eders Kongl. Maij:ttz trogne Tiänare in till döden. Men alldenstundh Gudh och E. Kongl. Maij:tt hafwer nu så behagat att statuera på min persohn et exempel och efterdöme för alle dygdhälskande trogne tiänare, derföre lijka såsom heela werden der af dömandes [warder] Eders Kongl. Maij:ttz konunglige godh- och wijssheet till att rependera virtuti et benemeritis sua præmia och medh ens mans benådningh opmuntra många, så är E. Kongl. May:tt iagh och så mycket högre tiänst och tacksamheet skyldigh. Sechston ahner kan iagh fuller icke oprächna, weet eij heller något kungarijke eller republique som thet håller wara de substantia senatoris, achtar lijkwäll högst billigdt, att [the] som icke allenast igenom theras egna qualiteter och tiänster meritera sådane nåde teckn, uthan och hwilkes ahnherrar thet samma medh dygdh och tiänster förwärfwat hafwe, måge och böre för andre hafwa theras billigmässige stoora prærogativer, dem jagh och hwariom och enom efter byrdh, ståndh och meriter alltijdh skall beflijta migh att tribuera, venerera och i ähra hålla, hoppas altså, att såsom iagh kommer icke alldeeles uthan meriter här till, är nu och re ipsa senex, att iagh derföre saltem nominetenus kan kallas senator och hafwer inga barn, af hwilka invidi kunna befahra något præjuditz i sängh eller säthe, altså warder hwar och en rättsinnigh man migh en lijten tijdh denne heeder unnandes, den the weta medh min kan skie icke lenge uthblifwande dödh expirera. Thett är icke heller alldeeles uthan exempel i Fädernesslandet, ut recentia omittam, ante hoc seculum sutte och Bisparne in senatu, the wore sellan födde adelssmän, beklädde lijkwäl prima senatus subsellia. In magna Britannia är ännu samma maneer etiam post Religionis reformationem, in imperio Romano, Gallia, Hispania, Polonia, Italia ähre huomini di stato och literati uthan ansehende af faderen eller moderen propter bene merita äfwen så wäl regalerade som andra. Försten af Eggenberg war i förstonne en notarius, Freyherren von Pirkellmeyer war Trautmansdorffs barns præceptor, Grefwe Pigneranda legatus Hispanicus och Andrade Lusetanicus hafwa både warit professores juris. Gref Servient war procurator in Parlamento Gratianopolitano, fick lijkwähl äfwen i dagh dato skrifwelse af sin konungh, ther i han declareras pour ministre d'Etat, och att han skall nu här allena wara Legatus, destineras sedhan till Rijkz Cantzler i Franckrijke, Bullion war en gemeen advocat i förstonne, blef sedan Surintendent des Finances eller Rijkz Skattmästare, Cardinal Ossat wiste sielf icke hwem som hade warit hans fader eller moder, heela denne conventen beståår mäst på Doctores juris. Ingen är lijkwähl här som skiäller them för wahbyrdingar eller consilii aut honoris publici incapaces. Thet är nu the som dirigera och föra mästa consilia icke allenast öfwer Tysklandh, uthan öfwer största deelen af Europa, hwilket alt iagh icke allegerar till den ända, att i någon måtto præjudicera the högre stånden (them böre billigt theres högre respect och ähra) uthan till att låta sehe, att desse högre ståndh ingestädes för fehl på 16 ahner försmäde eller wahnhedra the andre. Sturarne ähre nu uthdödde, om den sidste Grefwe Sture tillijka medh den första adelssman Sture upstode af döde, näpligen warder Grefwen skällande adelssman för wahnbyrdingh eller incapabel af ähresätet, derföre, att denne först blef adlat och war ursprunget till alla the andres upkompst. E. Kongl. Maij:tt och konungh Gustaf den stoore hafwa iu icke mindre jura nobilitandi, än Kungh Måns Ladulåås, hwi skulle då E. Kongl. May:ttz creaturer och benemeriti mehr förachtas än andre; hwadh rationes för få åhr sedan wächslades emellan Sweriges Rijkes Rådh och den danske senaten, ratione titulorum, thet är E. Kongl. Maij:tt och androm wäll kunnigt; för alle sådane Considerationer skuldh will jagh wisserligen förmoda, att ingen opassionerat man warder anten E. Kongl. Maij:tt förtänckiande, dett E. Kongl. Maij:tt migh den nåden betedt hafwer, eller migh, att iagh den behörligen accepterar. E. Kongl. Maij:tt tackar iagh derföre på det allerunderdånigste, skall den hedren anwända E. Kongl. Maij:tt och Fäderneslandet till all underdånigh, hörsam och trogen tiänst efter min här hoos gående Edz förplichtelse. Jagh skall respectera hedra och ähra alla och hwart och et ståndh efter dess wärde, och i synnerheet således förhålla migh emoth Rijksens senat att the skole hafwa ähra och ingen wahnheder ther af. Solum M:tem V:m obsecro ut favore perpetuo factum suum juvet, nec deserat, quem ipsa fecit. Ego enitar, ut potero, ne Clementiam V:am fefellisse de me prior fama videatur. Vestri muneris erit, communem causam tueri, in bonis senatoribus majorem gloriam quærit temporum fama, quam judicium; iagh seer lijkwäl ther af månges applausum att jagh hafwer reeda widh desse twå postar fått 29 Swänska Mäns skriftelige och hela denne conventens mundtlige congratulationer. Gudh erhålle E. Kongl. Maij:tt widh helsa och godh lijfs disposition och förlähne E. Kongl. Maij:tt snart ett friedligit och lyckosampt Regemente, thet önskar iagh af all min hugh och sinne, till dödedagh.
E:s Kongl. Maij:tts [etc.]
Ossnabrugge den 24 April Anno 1648.

With modernised spelling:

Stormäktigste Drottning,
Allernådigste Fröken,
Eders Kungliga Majestäts nådebrev av den 27 martii haver jag med allerunderdånig ärevyrdning undfångit och därav hugneligen förnummit huruledes Eders Kungliga Majestät haver så synnerligen nådigt estimerat mina ringa dock välmente numera 30 års tjänster det Eders Kungliga Majestät haver behagat hedra mig med riksråds ställe i Fäderneslandet, befallandes att jag skall först inskicka min ed och sedan vid denna traktaten såväl som eljest alltid med trogna råd och dåd Eders Kungliga Majestäts tjänst kontinuera.

Såsom nu mina gjorda tjänster äro förr detta av Eders Kungliga Majestät[s] så nådigt ja konungligen repenserade att jag mer önskar mig dem kunna rätteligen avtjäna än att jag skulle trakta efter flera och större, alltså må jag bekänna att jag haver mig denna höga kungliga nåde icke inbillat, mycket mindre eftertraktat, hållandes hovkanslers och legat[s] namn så hederliga att jag väl hade kunnat kontentera mig därmed, väl besinnandes att såsom ingen lycka är utan avgunst, så lär intet felas på dem som skulle den därvid hängande molestie mer med invidie besvära än med applausu sekundera, aktandes ingen därtill värdig som icke vet uppräkna sina 16 aor; hade fördenskull gärna flytt både denna molestie och invidie och icke desto mindre blivit Eders Kungliga Majestäts trogne tjänare in till döden.

Men alldenstund Gud och Eders Kungliga Majestät haver nu så behagat att statuera på min person ett exempel och efterdöme för alla dygdälskande trogna tjänare, därföre likasåsom hela världen därav dömandes [varder] Eders Kungliga Majestäts konungliga god- och vishet till att rependera virtuti et benemeritis sua præmia och med ens mans benådning uppmuntra många, så är Eders Kungliga Majestät jag ock så mycket högre tjänst och tacksamhet skyldig.

Sexton anor kan jag fuller icke uppräkna, vet ej heller något kungarike eller republik som det håller vara de substantia senatoris, aktar likväl högst billigt att [de] som icke allenast igenom deras egna kvaliteter och tjänster meritera sådana nåde tecken, utan ock vilkas anherrar detsamma med dygd och tjänster förvärvat hava, måga ock böra för andra hava deras billigmässiga stora prerogativer, dem jag och varjom och enom efter börd, stånd och meriter alltid skall beflita mig att tribuera, venerera och i ära hålla; hoppas alltså att såsom jag kommer icke alldeles utan meriter härtill, är nu ock re ipsa senex att jag därföre saltem nominetenus kan kallas senator och haver inga barn, av vilka invidi kunna befara något prejudis i säng eller sätte, alltså varder var och en rättsinnig man mig en liten tid denna heder unnandes, den de veta med min kanske icke länge utblivande död expirera.

Det är icke heller alldeles utan exempel i Fäderneslandet, ut recentia omittam, ante hoc seculum sutto ock bisparna in Senatu, de voro sällan födde adelsmän, beklädde likväl prima senatus subsellia. In magna Britannia är ännu samma maner etiam post religionis reformationem, in imperio Romano, Gallia, Hispania, Polonia, Italia äro uomini di stato och literati utan anseende av fadern eller modern propter bene merita även så väl regalerade som andra. Fursten av Eggenberg var i förstone en notarius, Freiherrn von Pirkelmeyer var Trautmansdorffs barns preceptor; greve Pigneranda, legatus hispanicus, och Andrade, lusetanicus, hava både varit professores juris. Greve Servien var procurator in Parlamento gratianopolitano, fick likväl även idag dato skrivelse av sin konung, däri han deklareras pour ministre d'État och att han skall nu här allena vara legatus, destineras sedan till Rikskansler i Frankrike. Bullion var en gemen advokat i förstone, blev sedan surintendent des finances eller Riksskattmästare. Kardinal Ossat visste själv icke vem som hade varit hans fader eller moder, hela denna konventen består mest på doctores juris. Ingen är likväl här som skäller dem för vanbördingar eller consilii aut honoris publici incapaces. Det är nu de som dirigera och föra mesta consilia icke allenast över Tyskland, utan över största delen av Europa, vilket allt jag icke allegerar till den ände att i någon måtto prejudicera de högre stånden (dem böre billigt deras högre respekt och ära), utan till att låta se att dessa högre stånd ingestädes för fel på 16 anor försmäda eller vanhedra de andra.

Sturarna äro nu utdödde, om den siste greve Sture tillika med den förste adelsman Sture uppstode av döde, näppligen varder greven skällande adelsman för vanbörding eller inkapabel av äresätet, därföre, att denne först blev adlad och var ursprunget till alla de andras uppkomst. Eders Kungliga Majestät och konung Gustav den store hava ju icke mindre jura nobilitandi än kung Måns Ladulås, vi skulle då Eders Kungliga Majestäts kreaturer och benemeriti mer föraktas än andra; vad rationes för få år sedan växlades emellan Sveriges Rikes Råd och den danska senaten, ratione titulorum, det är Eders Kungliga Majestät och androm väl kunnigt.

För alla sådana konsiderationers skull vill jag visserligen förmoda att ingen opassionerad man varder anten Eders Kungliga Majestät förtänkande det Eders Kungliga Majestät mig den nåden betett haver eller mig att jag den behörligen accepterar. Eders Kungliga Majestät tackar jag därföre på det allerunderdånigste, skall den hedren använda Eders Kungliga Majestät och Fäderneslandet till all underdånig, hörsam och trogen tjänst efter min härhos gående eds förpliktelse. Jag skall respektera, hedra och ära alla och vart och ett stånd efter dess värde och i synnerhet således förhålla mig emot Riksens Senat att de skola hava ära och ingen vanheder därav. Solum Majestatem Vestram obsecro ut favore perpetuo factum suum juvet, nec deserat, quem ipsa fecit. Ego enitar, ut potero, ne clementiam vestram fefellisse de me prior fama videatur. Vestri muneris erit, communem causam tueri, in bonis senatoribus majorem gloriam quærit temporum fama, quam judicium; jag ser likväl därav mångas applausum att jag haver reda[n] vid dessa två poster fått 29 svenska mäns skriftliga och hela denna konventens muntliga kongratulationer. Gud erhålle Eders Kungliga Majestät vid hälsa och god livsdisposition och förläne Eders Kungliga Majestät snart ett fredligt och lyckosamt regemente, det önskar jag av all min håg och sinne till dödedag.
Eders Kungliga Majestäts [etc.]
Osnabrück, den 24 april anno 1648.

French translation (by Arckenholtz):

J'ai reçu la très-gracieuse lettre de Votre Majesté Roïale du 27. de Mars avec tout le respect imaginable. J'y ai vû avec beaucoup de joïe, que V. M. a si gracieusement regardé mes fidéles, quoique petits services de trente ans, qu'il a plu à V. M. de m'honnorer de la dignité de Sénateur dans la Patrie, en m'enjoignant d'envoïer mon serment par écrit, & au reste de continuer à servir V. M. de mes fidéles avis & conseils non seulement pendant la durée de cette Négociation de paix, mais aussi toûjours ci-après.

Les services, que j'ai rendus, aïant déja été si gracieusement & même si roïalement recompensés, je souhaitois plûtôt pouvoir dignement reconnoître ces faveurs, que d'en ambitionner encore de plus grandes, ou qu'il y en fut ajouté de nouvelles. J'avouë que je n'osois pas penser à une grace aussi extraordinaire & vraiment Roïale, bien loin de l'avoir briguée. J'estimois la fonction de Chancelier de la Cour & d'Ambassadeur si honorable, que je pouvois bien m'en contenter, sur tout considérant, que nulle fortune n'étant sans envie, il ne manquera pas de gens, qui augmenteront, plûtôt que de diminuer par leurs applaudissemens les peines de cette fortune-ci, ne croïant personne autre digne d'y parvenir que ceux qui peuvent faire montre de seize quartiers. C'est pourquoi j'aurois bien voulu éviter l'envie & toutes ces peines & n'en rester pas moins durant toute ma vie fidéle serviteur de Votre Majesté.

Mais puisqu'il a plû à Dieu, & à V. M. de donner en ma personne à tous les serviteurs fidéles & qui aiment la vertu, un exemple si éclatant & qui fera porter à tout le monde ce jugement de la bonté & de la sagesse de V. M. (rependere virtuti & bene meritis sua præmia) qu'elle recompense la vertu & les bons services, puisqu'il lui a plû de gratifier un homme pour en encourager plusieurs autres; ma reconnoissance me doit attacher d'autant plus à bien servir V. M.

Il est vrai que je ne saurois produire mes seize quartiers. Je ne connois pas non plus un seul Roïaume ou République, qui regarde cela comme essentiel à un Sénateur (de substantia Senatoris:) quoique je trouve équitable, que ceux, qui non seulement par leurs propres qualités & services ont mérité de pareilles marques de faveur, mais dont encore les Aïeux les ont acquises par des actions vertueuses, jouïssent de prérogatives modérées, & je tâcherai toûjours de m'acquitter envers eux de ce qui leur est dû, comme aussi de respecter & d'estimer tous & un chacun selon leur naissance, état & mérite.

Mais j'espére en même-tems, que comme je ne parviens pas à ce grade sans l'avoir mérité en quelque manière, que je suis déja dans le déclin de l'âge, & qu'à cause de cela je ne puis guerres être Sénateur que de nom, n'aïant pas non plus des enfans, de la part desquels les envieux pourroient appréhender quelques préjudices d'engagemens; toutes les personnes raisonnables souffriront bien, que je jouïsse pendant le peu de tems qui me reste à vivre de cet honneur qu'ils savent devoir expirer à ma mort, qui n'est pas fort éloignée.

La chose au reste n'est pas sans exemple dans la Patrie. Car sans parler du vieux tems, il n'y a guerres plus d'un siècle que les Evêques avoient séance au Sénat. Ils étoient rarement nés Gentilhommes, néanmoins ils occupoient les premiers sièges au Sénat. On remarque encore la même chose dans la Grande-Bretagne, même depuis la reformation de l'Eglise. Dans l'Empire, en France, en Espagne, en Pologne, en Italie, les Ministres d'Etat sont admis, sans égard au Père ou à la Mère, mais uniquement par leur mérite, au Conseil intime, & sont recompensés comme les autres. Le Prince d'Eggenberg n'étoit au commencement que Notaire: Le Baron Pickelmeyer étoit Précepteur des Enfans de Trautmansdorff. Le Comte Pignoran Ambassadeur d'Espagne & Andrade celui de Portugal, ont tous les deux été Professeurs en droit. Le Comte Servien étoit Procureur au Parlement: mais il a reçu aujourd'hui une lettre de son Roi, qui le déclare Ministre d'Etat, & ici il n'a été que Legatus, Envoïé, mais il est destiné à présent à devenir Chancelier de France. Bullion n'étoit d'abord que simple Avocat, est à présent Surintendent des finances ou Trésorier du Roïaume. Le Cardinal d'Ossat ne savoit pas lui-même qui étoit Père ni sa Mère? Presque tous les Ministres de ce Congrès ne sont que des Docteurs en Droit. Personne ne leur reproche pour cela qu'ils ne sont pas de naissance, ou qu'ils ne fussent gens de tête ou d'honneur. Ce sont aussi eux, qui dirigent, presque tous les Cabinets & Conseils non seulement en Allemagne, mais aussi dans la plûpart des Etats de l'Europe. Je n'allégue pas ceci dans l'intention de vouloir, en aucune manière, préjudicier aux hauts Ordres (car il est juste qu'on ait pour eux le respect & qu'on leur rende l'honneur qui leur est dû) mais pour faire remarquer que ces Ordres ne doivent pas blâmer ou deshonnorer les autres pour ne pouvoir pas produire leurs seize quartiers.

La Famille de Sture est éteinte. Si le dernier Comte Sture ressuscitoit avec le premier Gentilhomme de ce nom, je ne crois pas que le Comte diroit que ce Gentilhomme n'a nulle naissance, parce que celui-ci a été le premier annobli & la premiére origine de l'élévation des autres.

Le droit d'annoblir n'appartient pas moins à Votre Majesté Roïale & au Roi Gustave le Grand qu'au Roi Magnus Ladulås. Par quelle raison les Créatures de V. M. s'ils sont gens de mérite seroient elles donc plus méprisables que les autres? Les disputes qui furent agitées il y a quelques années entre les Sénateurs de Suède & ceux de Danemarck à l'égard des tîtres, sont connuës de V. M. & des autres.

Par ces considérations je m'assure, que personne (à moins que d'être fort prévenu) ne trouvera étrange que Votre Majesté m'ait conferé cette grace, ni que je l'aïe acceptée avec une parfaite soumission.

J'en rends donc mille graces très-humbles à V. M. & je tâcherai en conséquence de l'obligation que m'impose mon serment, que je joins ici, de faire usage de cet honneur pour obéir à V. M. & servir fidélement la Patrie. J'honnorerai, je respecterai & j'estimerai tous & chaque Ordre selon son mérite, & en particulier je me comporterai envers le Sénat du Roïaume de manière à lui faire honneur & nul deshonneur. Solum Majestatem vestram obsecro, ut favore perpetuo factum suum juvet, nec deserat quem Ipsa fecit. Ego enitar ut potero, ne clementiam Vestram fefellisse de me prior fama videatur. Vestri muneris erit communem causam tueri. In bonis senatoribus majorem gloriam quærit temporum fama quam judicium. c'est-à-dire je supplie seulement V. M. d'aider son propre ouvrage par la continuation de sa faveur & de ne pas abandonner sa Créature. Je ferai tout mon possible pour empêcher, qu'il ne paroisse que la bonté de V. M. a été trompée par le bien qu'on avoit dit de moi. C'est à elle à soutenir la cause commune. On s'attend de la part des bons Sénateurs à quelque chose de plus glorieux, par ce que la renommée publie d'eux en certains tems, que par le jugement qu'on fait de leur mérite personnel.

Plusieurs personnes ont pourtant applaudi à mon élévation, & ces deux jours de poste j'ai reçu de Suède vint-neuf lettres de félicitations, outre celles de bouche, dont tout ce Congrès m'a honnoré.

Que le bon Dieu conserve V. M. en santé & en bonne disposition, & lui accorde bientôt un règne paisible & heureux! Ce sont les vœux que fait & que fera du fond de son Ame tant qu'il vivra
de V. M. R.
Le plus dévoué Serviteur
JEAN ADLER-SALVIUS

English translation (my own):

I have received Your Royal Majesty's most gracious letter of March 27 with all imaginable respect. I have seen there with great joy that Your Majesty has looked so graciously at my faithful, although little, services of thirty years that it has pleased Your Majesty to honour me with the dignity of senator in the Fatherland, in directing me to send my oath in writing and for the rest to continue to serve Your Majesty with my faithful advice and counsel, not only during the time of this peace negotiation, but also always hereafter.

The services I have rendered having already been so graciously and even so royally rewarded, I have rather wished to be able to worthily recognise these favours than to aspire to still greater ones or to have new ones added to them. I confess that I dared not think of such an extraordinary and truly royal grace, far from having sought it. I esteemed the office of Court Chancellor and Ambassador so honourable that I could well be satisfied with it, especially considering that no fortune being without envy, there will be no shortage of people who will increase rather than decrease by their  applause the pains of this fortune, believing no one else worthy of achieving it but those who can show sixteen quarters. That is why I should have liked to avoid envy and all these pains and remain none the less throughout my life Your Majesty's faithful servant.

But as it has pleased God and Your Majesty to give in my person to all the faithful servants who love virtue such a shining example and which will make everyone bear this judgement of Your Majesty's goodness and wisdom that you reward virtue and good services, as it has pleased you to gratify a man to encourage several others; my gratitude should attach me all the more to serving Your Majesty well.

It is true that I cannot produce my sixteen quarters. Nor do I know of a single kingdom or republic which regards it as essential to a senator, though I find it fair that those who not only by their own qualities and services have deserved such marks of favour, but whose ancestors have also acquired by virtuous actions and enjoy moderate prerogatives, and I will always try to pay them what is due to them, as also to respect and esteem each and every one according to their birth, state and merit.

But I hope at the same time that, as I do not reach this rank without having deserved it in some way, that I am already in the decline of my age, and that because of that I cannot be  senator but in name only, I having no children either from whom the envious could apprehend some damages of engagements; all reasonable people will allow me to enjoy, during the short time I have left to live, this honour which they know must expire upon my death, which is not very far away.

The thing, for the rest, is not without example in the Fatherland. For, without speaking of the olden times, it is hardly more than a century since the bishops sat in the Senate. They were seldom born gentlemen, but they nevertheless occupied the first seats in the Senate. One still notices the same thing in Great Britain, even since the reformation of the Church. In the Empire, in France, in Spain, in Poland, in Italy, ministers of state are admitted without regard to father or mother, but solely on their merit, to the private council and are rewarded like the others. The Prince of Eggenberg was at the beginning only a notary. Baron Pirkelmeyer was preceptor to the children of Trautmansdorff. Count Peñaranda, the ambassador of Spain, and Andrade, the ambassador of Portugal, have both been professors of law. Count Servien was a procurator in Parliament, but today he has received a letter from his king declaring him Minister of State; and here he was only an envoy, but he is now destined to become Chancellor of France. Bullion was at first only a simple lawyer, he is now Superintendent of Finances or Treasurer of the Realm. Cardinal d'Ossat himself did not know who was his father or mother. Almost all the ministers in this congress are only doctors of law. Nobody reproaches them for that they had not birth or that they were not people of head or honour. They are also the ones who run almost all the cabinets and councils not only in Germany, but also in most of the states of Europe. I do not allege this with the intention of wishing in any way to prejudice the high Orders (for it is right that they be given the respect and honour due to them), but to make note that these Orders are not to blame or dishonour others for not being able to produce their sixteen quarters.

The Sture family is extinct. If the last Count Sture were resuscitated with the first gentleman of that name, I do not believe that the Count would say that this gentleman had no birth, because he was the first ennobled and the first origin of the elevation of the others.

The right to ennoble belongs no less to Your Royal Majesty and King Gustav the Great than to King Magnus Ladulås. By what reason would your Majesty's creatures, if they are people of merit, be more contemptible than the others? The disputes which were stirred up some years ago between the senators of Sweden and those of Denmark with regard to titles are known to your Majesty and to others.

By these considerations, I assure myself that no one (unless well-informed) will find it strange that Your Majesty has conferred this grace upon me, nor that I have accepted it with perfect submission.

I therefore return a thousand most humble thanks to Your Majesty, and I shall accordingly endeavour to fulfill the obligation imposed on me by my oath which I enclose here to make use of this honour to obey Your Majesty and faithfully serve the Fatherland. I shall honour, respect and esteem each and every Order according to its merit, and in particular I will behave towards the Senate of the Realm in such a way as to bring it honour and no dishonour. I only beg Your Majesty to help your own work by the continuation of your favour and not to abandon your creature. I shall do my best to prevent it from appearing that Your Majesty's goodness has been deceived by the good that has been said of me. It is up to you to support the common cause. One expects from good senators something more glorious, because fame publishes them at certain times than by the judgment one makes of their personal merit.

Several people, however, have applauded my elevation, and during these two post days I have received from Sweden twenty nine letters of congratulations, besides those by mouth with which this whole Congress has honoured me.

May the good God keep Your Majesty in good health and disposition and grant you a peaceful and happy reign! These are the wishes that I make and will make from the bottom of my soul as long as I live.
Your Royal Majesty's
most devoted servant
Johan Adler Salvius.


Above: Kristina.


Above: Johan Adler Salvius.

Note: avgunst = avund (envy, from German Abgunst).

Pierre Hector Chanut's letter to Cardinal Jules Mazarin about the council meeting of March 27/April 6, dated April 1/11, 1648

Source:

Historisk bibliotek, volume 2, page 363, Om J. Adler Salvii upphöjelse till riksråd, article written by C. T. Odhner, 1876


The meeting where Kristina proposed making Axel Lillie and Johan Adler Salvius members of her/his/their Council had been held on March 27/April 6, 1648:


The letter:

... Il y a plus d'un mois que la reine ayant fait dessein de récompenser ses longs services de cet honneur et mettre dans son Conseil un homme savant dans les affaires elle en fit l'ouverture à M. le Chancelier Oxenstiern en particulier; cette proposition le surprit, et sans dissimuler son émotion, après quelques invectives contre M. Salvius sur sa naissance obscure, des reproches de son ingratitude envers luy, et des protestations qu'il n'etait point si habille homme qu'on croyait, voyant que ces objections ne changeoient point les desseins de S. M. il dit enfin que mettre M. Salvius dans le Senat estoit la même chose que l'en chasser. La Reine repartit prestement qu'elle ne prétendoit luy oster de faire ce qu'il voudroit, et scauroit bien conserver celle (ce?) qui luy appartenoit! Après un peu de silence Msr le Chancelier ouvrit un autre discours et se retira peu après, sans avoir donné depuis aucun signe de mescontentement. La reyne voyant cette forte résistance du Chancelier ne voulut point parler de son dessein au Senat, qu'Elle n'en eust en particulier conferé avec Msr le Drost, qu'elle trouva anssy fort esloigné de l'approuver et je croy mesme que M. le Connestable, avec lequel Elle en communiqua, se trouva du sentiment des deux autres. Ces oppositions ne luy ayant point fait changer de resolution, Elle prit son temps mardy der:r jour du Sénat devant la feste, et co[mm]e les affaires expédiées on estoit prest de se lever, S. M. fit la proposition de recevoir au nombre des Sénateurs M. Axel Lilie et Mons. Salvius et dit les raisons qui la portoient à ce choix. Sur le premier il n'y avoit aucune difficulté, mais au nom de M:r Salvius M:r le Chancelier ayant changé de couleur, aussitost que la Reine eust finy son discours, il prit la parole et forma quantité de reproches contre la naissance et la personne de M. Salvius et soustint que la Reyne violoit les lois de l'estat et les privilèges de la Noblesse qu'Elle estoit obligée par serment de conserver; après un torrent de paroles fortes et animées (il faut rendre cet honneur à M:r le Chancelier Oxenstjerna qu'il est un des plus éloquens hommes du siècle en toutes les langues dont il se sert) la Reine commença de luy répondre en le priant d'estre en cette action ce qu'il avoit esté toute sa vie, maistre de ses passions et plus attaché au bien public qu'à ses affections particulières. Elle reconnut qu'Elle n'ignoroit point qu'il haïssait Salvius et qu'Elle estait faschée de ce mauvais rencontre, pour ce qu'Elle faisait avec répugnance une chose qui deploisoit à un de ses Ministres qu'Elle consideroit extrêmement, mais que s'estant proposé de n'escouter pas ses propres passions, où il s'agist du bien public, il serait indigne qu'Elle se sousmit à celle d'autrui; ensuite Elle respondit à ce qui avoit esté objecté contre la réputation de M. Salvius, et s'estonna que M. le Chancelier eust une opinion singulière sur la valeur d'un homme éprouvé et estimé dans la Suede après les services de trente années dans les plus importantes affaires, et duquel toutes les Nations étrangères qui ont eu à demêler avec cette couronne ont fait un grand jugement. Sur la naissance elle soustint que le terme de la loy alleguée par Msr le Chancelier, notant la condition des personnes qui ne pouvoient être admises au Sénat, signifioit personnes mal nées et devoit être entendu ou d'une naissance illégitime ou d'une famille marquée par quelques taches d'infamie; Elle avoua que les hommes sortis des anciennes maisons devoient être preferés aux autres, et qu'il étoit souhaitable que le Sénat en fut remply, mais que cette raison n'en devait pas exclure ceux de l'ordre du peuple, que le mérite et la suffisance rendront nécessaires aux Conseils d'Estat, et que la chose n'estoit point nouvelle, le feu Roy son père ayant admis au Sénat M. Skytte pour ces mesmes raisons. M. le Chancelier reprit par les louanges de M. Skytte alleguant que ce coup extraordinaire n'avoit pas esté fait seulement par les mérites de Skyt quoyque trèsgrands, mais pour ce qu'on avoit besoin lors d'hommes dans le Sénat, et qu'il avoit eu l'honneur d'être précepteur du Roy. La Reine repartit que c'était faire tort à la mémoire de son père de penser qu'il eust eu autre raison que celle du bien de l'Etat pour eslever M. Skyt à cette dignité et qu'Elle avoit aussy un précepteur, mais qu'Elle ne le mettrait jamais en des Emplois que proportionnés à sa suffisance et qu'au reste la mémoire et la maison de Skytte avoit bien de l'obligation à Msr Salvius, puisqu'il estoit cause que Msr le Chancelier qui avoit esté son ennemy pendant sa vie et qui n'en avoit jamais bien parlé, commençait maintenant à le louer. Sur cela la Reine tournant ses yeux vers le bout de la table pour prendre les avis des Senateurs, Gustave Oxenstjern qui estoit en rang d'opiner le premier co[mm]e le plus jeune des présens, après beaucoup de préfaces et d'excuses répeta les principales raisons du Chancelier son Oncle et conclut à supplier S. M. qu'Elle ne receut point M:r Salvius dans le Conseil. Tous les autres Sénateurs voyant qu'il n'y avoit point de milieu et qu'il se falloit déclarer, ou pour la Reine ou pour le Chancelier, opinèrent un peu de paroles à recevoir Msr Salvius comme digne de l'honneur que S. M. luy faisoit. M:r l'Admiral qui est inséparable des interets de la Reine, et un grand homme de bien, dit sincerement qu'il tenoit M:r le Chancelier et M. Salvius comme les deux Colonnes des Conseils publics, et qu'il s'éstonnait qu'on voulut priver Sa Majesté et tout le Royaume du service d'un homme si capable. Le grand Trésorier, qui est Oxenstjerna, suivit l'advis de sa maison et s'avisa après que l'affaire fut conclue de se lever et demander publiquement pardon à la Reine de s'estre opposé à Sa volonté. M. le Chancelier au rang de dire son sentiment supplia la Reine de l'en dispenser, avouant qu'il était homme sujet aux mouvemens des passions et qu'on pourrait imputer à haine, ce qu'il penserait dire par raison. Restoit M:r le Drost qui dans la première conférence avait assez découvert son avis. Mais voyant que toutes les voyes (voix?) du Sénat l'emportaient sur les trois Oxenstjern il pouvait s'accommoder à la necessité pour ne déplaire pas inutilement à sa maitresse; néanmoins soit qu'il fust engagé de parole à M:r le Chancelier en l'alliance duquel il entre par le mariage de sa soeur avec le Comte Jean Oxenstjern, soit qu'en effect il voulait parler selon sa pensée sans complaisance, il renouvella la difficulté sur la naissance de M:r Salvius, et dit qu'il estoit estrange qu'on ne scavait point qui estoit son père. La Reine, un peu piquée, je vous l'apprendray, dit Elle, c'estait un homme, je n'ay point ouy dire qu'il naquist des hommes sans père; cette raillerie un peu amère troubla M. le Drost, il persista pourtant jusqu'à ce que la Reine luy dist qu'Elle admirait qu'il parlast ainsy maintenant, veu qu'autre fois il luy avait proposé de mettre Salvius dans le Sénat, et l'avait jugé digne de quelque chose de plus, qu'Elle dirait si on luy en donnait occasion. M. le Drost encore plus touché de cette response n'osant ny se desdire ny persister, conclut, priant la Reine de differer jusqu'après la paix. Elle repartit que les bonnes résolutions ne se devaient pas sousmettre à des conditions incertaines, que M. Salvius ne serait pas plus gentilhomme après la paix faite qu'il l'est aujourdhui, qu'Elle estait contente de voir que la pluralité des suffrages avoient approuvé sa résolution, et qu'Elle déclarait M:rs Axel Lilie et Salvius pour Senateurs. Mons. le Chancelier au sortir du Senat s'enferma pour le reste de la journée, depuis il a veu la Reine à l'ordinaire à la lecture des depêches après l'arrivée du Courrier.

With modernised spelling:

... Il y a plus d'un mois que la Reine ayant fait dessein de récompenser ses longs services de cet honneur et mettre dans son Conseil un homme savant dans les affaires elle en fit l'ouverture à M. le chancelier Oxenstierna en particulier; cette proposition le surprit, et sans dissimuler son émotion, après quelques invectives contre M. Salvius sur sa naissance obscure, des reproches de son ingratitude envers lui, et des protestations qu'il n'était point si habile homme qu'on croyait, voyant que ces objections ne changeaient point les desseins de Sa Majesté, il dit enfin que mettre M. Salvius dans le Sénat était la même chose que l'en chasser. La Reine repartit prêtement qu'elle ne prétendait lui ôter de faire ce qu'il voudrait, et saurait bien conserver ce qui lui appartenait! Après un peu de silence, monsieur le chancelier ouvrit un autre discours et se retira peu après, sans avoir donné depuis aucun signe de mescontentement. La Reine voyant cette forte résistance du chancelier ne voulut point parler de son dessein au Sénat, qu'elle n'en eût en particulier conféré avec monsieur le drost, qu'elle trouva ainsi fort éloigné de l'approuver; et je crois même que M. le connêtable, avec lequel elle en communiqua, se trouva du sentiment des deux autres.

Ces oppositions ne lui ayant point fait changer de résolution, elle prit son temps mardi dernier jour du Sénat devant la fête, et comme les affaires expédiées on était prêt de se lever, Sa Majesté fit la proposition de recevoir au nombre des sénateurs M. Axel Lillie et Monsieur Salvius et dit les raisons qui la portaient à ce choix. Sur le premier il n'y avait aucune difficulté, mais au nom de Monsieur Salvius Monsieur le Chancelier ayant changé de couleur, aussitôt que la Reine eût fini son discours, il prit la parole et forma quantité de reproches contre la naissance et la personne de M. Salvius et soustint que la Reine violait les lois de l'état et les privilèges de la noblesse qu'elle était obligée par serment de conserver; après un torrent de paroles fortes et animées (il faut rendre cet honneur à Monsieur le chancelier Oxenstierna qu'il est un des plus éloquents hommes du siècle en toutes les langues dont il se sert) la Reine commença de lui répondre en le priant d'être en cette action ce qu'il avait été toute sa vie, maître de ses passions et plus attaché au bien public qu'à ses affections particulières. Elle reconnut qu'elle n'ignorait point qu'il haïssait Salvius et qu'elle était fâchée de ce mauvais rencontre, pour ce qu'elle faisait avec répugnance une chose qui deplaisait à un de ses ministres qu'elle considérait extrêmement, mais que s'étant proposé de n'écouter pas ses propres passions, où il s'agît du bien public, il serait indigne qu'elle se soumit à celle d'autrui; ensuite elle respondit à ce qui avait été objecté contre la réputation de M. Salvius, et s'étonna que M. le chancelier eût une opinion singulière sur la valeur d'un homme éprouvé et estimé dans la Suède après les services de trente années dans les plus importantes affaires, et duquel toutes les nations étrangères qui ont eu à démêler avec cette Couronne ont fait un grand jugement.

Sur la naissance elle soutint que le terme de la loi alléguée par monsieur le chancelier, notant la condition des personnes qui ne pouvaient être admises au Sénat, signifiait personnes mal nées et devait être entendu ou d'une naissance illégitime ou d'une famille marquée par quelques taches d'infamie; elle avoua que les hommes sortis des anciennes maisons devoient être préférés aux autres, et qu'il était souhaitable que le Sénat en fut rempli, mais que cette raison n'en devait pas exclure ceux de l'ordre du peuple, que le mérite et la suffisance rendront nécessaires aux Conseils d'Etat, et que la chose n'était point nouvelle, le feu roi son père ayant admis au Sénat M. Skytte pour ces mêmes raisons. M. le chancelier reprit par les louanges de M. Skytte alléguant que ce coup extraordinaire n'avait pas été fait seulement par les mérites de Skytte quoique très grands, mais pour ce qu'on avait besoin lors d'hommes dans le Sénat, et qu'il avait eu l'honneur d'être précepteur du roi.

La Reine repartit que c'était faire tort à la mémoire de son père de penser qu'il eût eu autre raison que celle du bien de l'Etat pour élever M. Skytte à cette dignité et qu'elle avait aussi un précepteur, mais qu'elle ne le mettrait jamais en des emplois que proportionnés à sa suffisance et qu'au reste la mémoire et la maison de Skytte avait bien de l'obligation à monsieur Salvius, puisqu'il était cause que monsieur le chancelier qui avait été son ennemi pendant sa vie et qui n'en avait jamais bien parlé, commençait maintenant à le louer. Sur cela la Reine tournant ses yeux vers le bout de la table pour prendre les avis des sénateurs, Gustave Oxenstierna qui était en rang d'opiner le premier comme le plus jeune des présents, après beaucoup de préfaces et d'excuses répeta les principales raisons du chancelier son oncle et conclut à supplier Sa Majesté qu'elle ne reçut point monsieur Salvius dans le Conseil. Tous les autres sénateurs voyant qu'il n'y avait point de milieu et qu'il se fallait déclarer, ou pour la Reine ou pour le chancelier, opinèrent un peu de paroles à recevoir monsieur Salvius comme digne de l'honneur que Sa Majesté lui faisait.

Monsieur l'ammiral, qui est inséparable des intérêts de la Reine, et un grand homme de bien, dit sincèrement qu'il tenait monsieur le chancelier et M. Salvius comme les deux colonnes des conseils publics, et qu'il s'étonnait qu'on voulut priver Sa Majesté et tout le royaume du service d'un homme si capable. Le grand-trésorier, qui est Oxenstierna, suivit l'avis de sa maison et s'avisa après que l'affaire fut conclue de se lever et demander publiquement pardon à la Reine de s'être opposé à sa volonté. M. le chancelier au rang de dire son sentiment supplia la Reine de l'en dispenser, avouant qu'il était homme sujet aux mouvements des passions et qu'on pourrait imputer à haine, ce qu'il penserait dire par raison. Restait monsieur le drost qui dans la première conférence avait assez découvert son avis.

Mais voyant que toutes les voix du Sénat l'emportaient sur les trois Oxenstiernas, il pouvait s'accommoder à la necessité pour ne déplaire pas inutilement à sa maîtresse; néanmoins soit qu'il fust engagé de parole à monsieur le chancelier en l'alliance duquel il entre par le mariage de sa sœur avec le comte Jean Oxenstierna, soit qu'en effet il voulait parler selon sa pensée sans complaisance, il renouvela la difficulté sur la naissance de monsieur Salvius, et dit qu'il était étrange qu'on ne savait point qui était son père. La Reine, un peu piquée, «je vous l'apprendrai», dit elle, «c'était un homme, je n'ai point ouï dire qu'il naquît des hommes sans père»; cette raillerie un peu amère troubla M. le drost, il persista pourtant jusqu'à ce que la Reine lui dît qu'elle admirait qu'il parlât ainsi maintenant, vu qu'autrefois il lui avait proposé de mettre Salvius dans le Sénat, et l'avait jugé digne de quelque chose de plus, qu'elle dirait si on lui en donnait occasion. M. le drost encore plus touché de cette réponse n'osant ni se dédire ni persister, conclut, priant la Reine de différer jusqu'après la paix. Elle repartit que les bonnes résolutions ne se devaient pas soumettre à des conditions incertaines, que M. Salvius ne serait pas plus gentilhomme après la paix faite qu'il l'est aujourdhui, qu'elle était contente de voir que la pluralité des suffrages avaient approuvé sa résolution, et qu'elle déclarait messieurs Axel Lillie et Salvius pour sénateurs. Monsieur le chancelier au sortir du Sénat s'enferma pour le reste de la journée, depuis il a vu la Reine à l'ordinaire à la lecture des dépêches après l'arrivée du courrier.

Swedish translation (my own):

... Det har gått mer än en månad sedan Drottningen, efter att ha fått idén att belöna hennes långliga tjänster med denna ära och att sätta en lärd man i affären i hennes Råd, öppnade hon den för Rikskanslern Oxenstierna i synnerhet; detta förslag överraskade honom och utan att dölja hans känslor, efter några smädeord mot herr Salvius på hans obskyra födelse, förebråelser om hans otacksamhet mot honom och protester att han inte var så väl duglig som man trodde, eftersom dessa invändningar inte förändrades Hennes Majestäts tanke sade han slutligen att det var samma sak att sätta herr Salvius i Rådet som att jaga honom därifrån. Drottningen svarade berett att hon inte gör anspråk på att hindra honom från att göra vad han än ville och skulle veta hur han skulle behålla det som tillhörde honom! Efter en kort tystnad inledde Rikskanslern ett annat tal och drog sig strax efter, utan att sedan ha givit några tecken på missnöje. Drottningen, som såg detta starka motstånd från Rikskanslern, ville inte tala om sin idé till Rådet, som hon inte hade förelagt om det särskilt med Riksdrotsen, som hon därmed fann mycket långt ifrån att godkänna det; och jag tror till och med att Fältmarskalken, med vilken hon kommunicerade det, befann sig i de två andra.

Dessa motsättningar inte fick henne att ändra sitt beslut, hon tog sig tid på tisdagen den sista Riksdagen före högtiden, och när affären skickades var man redo att stå upp, föreslog Hennes Majestät att ta emot herr Axel Lillie och herr Salvius bland antalet rådsmännen och förklarade orsakerna som ledde henne till detta val. På den första var det ingen svårighet, men vid nämnandet av herr Salvii namn bytte Rikskanslern färg så snart Drottningen hade avslutat sitt tal. Han talade och gjorde många anklagelser mot herr Salvii födelse och person och påstod att Drottningen bröt mot statens lagar och adelns privilegier som hon var förbunden att bevara. Efter en ström av starka och animerade ord (man måste ge Rikskanslern Oxenstierna denna ära att han är en av århundradets mest vältaliga män på alla de språk han använder) började Drottningen svara honom genom att be honom att vara i denna handling vad han hade varit hela sitt liv: mästaren av sina passioner och mer knuten till allmänhetens bästa än till hans speciella känslor. Hon insåg att hon var väl medveten om att han hatade Salvius och att hon var ledsen för detta dåliga möte, för att hon med avsky gjorde något som missnöjde en av hennes ministrar, som hon hade extrem hänsyn till, och hade föreslagit att inte lyssna på hennes egna känslor där det är en fråga om det allmännas bästa. Det vore ovärdigt för henne att underordna sig andras. Sedan svarade hon på det som hade motsatts mot herr Salvii rykte, och hon var förvånad över att Rikskanslern hade en enastående uppfattning om värdet av en man som bevisats och uppskattats i Sverige efter trettio års tjänst i de viktigaste sakerna och som alla främmande nationer som har fått debattera med denna Krona har gjort ett stort omdöme.

När det gäller födseln hävdade hon att den lagstadgad påstådd av Rikskanslern, och noterade att tillståndet för personer som inte kunde tas in i Råder innebar personer som var illa födda, och att de skulle anses utgöra antingen en olaglig födelse eller av en familj besudlad av några fläckar av vanära; hon erkände att de män som lämnade de forna husen skulle vara att föredra framför andra, och att det var önskvärt att Rådet skulle fyllas med dem, men att detta skäl inte skulle utesluta de av folkets ordning, att förtjänst och tillräcklighet kommer att göra det nödvändigt för Statsråden, och att saken inte var ny, den salige Kungen, hennes far, tillåtit herr Skytte i Rådet av samma skäl. Rikskanslern återupptog lovordet av Herr Skytte och påstod att denna extraordinära kupp inte bara hade gjorts av fördelarna hos Skytte, även om de var mycket stora, utan för vad som behövdes på den tiden av män i Rådet och att han hade haft äran att vara Kungens preceptor.

Drottningen sase igen att det var skadligt för hennes fars minne att tro att han hade någon annan anledning än statens bästa för att upphöja herr Skytte till denna värdighet och att hon också hade en preceptor, men att hon skulle ställde honom aldrig på arbete som inte stod i proportion till hans tillräcklighet och som för resten minnet och huset av Skytte var mycket skyldig herr Salvius, eftersom han var anledningen till att Rikskanslern, som varit hans fiende hela livet och som aldrig talat bra om honom, började nu berömma honom. Därvid vände Drottningen blicken mot slutet av bordet för att höra rådsmännens åsikter. Gustav Oxenstierna, som stod i kö för att rösta första som han är den yngste av de närvarande männen, efter många förord ​​och ursäkter, upprepade de främsta orsakerna till Rikskanslern hans farbror och avslutade med att be Hennes Majestät att hon inte skulle ta emot herr Salvius i Rådet. Alla de andra rådsmännen, eftersom de såg att det inte fanns någon mellanväg och att det var nödvändigt att förklara antingen för Drottningen eller för Rikskanslern, gick lite överens om att ta emot herr Salvius som värdig den ära som Hennes Majestät gav honom.

Riksamiralen, som är oskiljaktig från Drottningens intressen, och en stor och god man, sade uppriktigt att han betraktade Rikskanslern och herr Salvius som de två pelarna i de offentliga Råden, och att han var förvånad över att de ville beröva Hennes Majestät och hela riket av en så duktig mans tjänst. Skattmästaren, som också är en Oxenstierna, följde sitt hus' råd och rådde sig själv efter att affären avslutats att ställa upp och offentligt be om förlåtelse från Drottningen för att hon motsatte sig hennes vilja. Rikskanslern, med risk för att uttrycka sina känslor, bad Drottningen att ursäkta honom och erkände att han var en man som ock utsättas för passionsrörelser och att man kunde tillskriva hat det som han skulle tro att säga av förnuft. Det återstod Riksdrotsen, som under den första konferensen hade upptäckt sin åsikt tillräckligt.

Men då han såg att alla Rådets röster gick över de tre Oxenstiernorna, kunde han tillgodose sig nödvändigt för att inte missnöja sin härskarinna i onödan; dock antingen var han engagerad i sitt ord till Rikskanslern i vars allians han ingick genom att gifta sig med greven Johan Oxenstiernas syster, eller att han i själva verket ville tala enligt sina tankar utan självgodhet, förnyade han svårigheten om herr Salvii födelse och sa att det var märkligt att ingen visste vem hans far var. Drottningen, lite irriterad, sade: »Jag ska säga er detta: han var en man, och jag har aldrig hört talas om någon man som är född utan en far!« Denna något bittra hån störde Riksdrotsen, men han fortsatte dock tills Drottningen berättade att hon beundrade honom för att han talade så nu, eftersom han en gång hade föreslagit att hon skulle sätta Salvius i Rådet och hade ansett honom värdig något mer, vilket skulle hon säga om hon fick möjligheten. Riksdrotsen, ännu mer berörd av detta svar och inte vågade dra sig tillbaka eller hålla ut, avslutade och bad Drottningen att skjuta upp tills fred. Hon återvände till att goda resolutioner inte skulle vara föremål för osäkra villkor, att herr Salvius inte skulle bli mer en adelsman efter att fred har slutits än han är nu, att hon var glad över att se att flertalet röster hade godkänt hennes resolution, och att det förklarade herrarna Axel Lillie och Salvius som rådsmän. Rikskanslern, efter att ha lämnat Rådet, stängde in sig för resten av dagen, eftersom han vanligtvis ser Drottningen läsa depescher efter budets ankomst.

English translation (my own):

... It has been more than a month since the Queen, having made the design to reward her long services with this honour and to place a learned man in affairs on her Council, she opened it to Chancellor Oxenstierna in particular; this proposal surprised him, and without concealing his emotion, after a few invectives against Lord Salvius on his obscure birth, reproaches for his ingratitude towards him, and protests that he was not so well able as one believed, seeing that these objections did not change the designs of Her Majesty, he finally said that putting Lord Salvius in the Senate was the same as driving him out. The Queen replied readily that she did not pretend to prevent him from doing what he wanted, and would know how to keep what belonged to him! After a short silence, the Chancellor opened another speech and withdrew shortly after, without having since given any sign of dissatisfaction. The Queen, seeing this strong resistance from the Chancellor, did not want to speak of her design to the Senate, which she had not conferred about it in particular with the Grand Steward, whom she thus found very far from approving it; and I even believe that the Constable, with whom she communicated it, found himself in the opinion of the two others.

These oppositions not having made her change her resolution, she took her time on Tuesday the last day of the Riksdag before the feast, and as the affair was dispatched one was ready to rise, Her Majesty proposed to receive Lord Axel Lillie and Lord Salvius among the number of senators and explained the reasons which led her to this choice. On the first there was no difficulty, but at the mention of the name of Lord Salvius, the Chancellor changed colour as soon as the Queen had finished her speech. He spoke and made many reproaches against the birth and the person of Lord Salvius and insisted that the Queen was violating the laws of the state and the privileges of the nobility which she was obliged by oath to preserve. After a torrent of strong and animated words (we must give this honour to Chancellor Oxenstierna that he is one of the most eloquent men of the century in all the languages ​​he uses), the Queen began to answer him by begging him to be in this action what he had been all his life: master of his passions and more attached to the public good than to his particular affections. She recognised that she was well aware that he hated Salvius and that she was sorry for this bad meeting, for that she was doing with repugnance something which displeased one of her ministers, of whom she had extreme consideration and having proposed not to listen to her own passions where it is a question of the public good. It would be unworthy for her to submit to those of others. Then she replied to what had been objected against the reputation of Lord Salvius, and she was astonished that the Chancellor had a singular opinion on the worth of a man proven and esteemed in Sweden after thirty years of service in the most important matters, and of which all the foreign nations which have had to debate with this Crown have made a great judgment.

On the subject of the birth she maintained that the term of the law alleged by the Chancellor, noting that the condition of people who could not be admitted to the Senate, meant persons ill-born, and should be understood to constitute either an illegitimate birth or of a family marked by a few stains of infamy; she confessed that the men who left the old houses should be preferred to others, and that it was desirable that the Senate should be filled with them, but that this reason should not exclude those of the order of the people, that the merit and sufficiency will make it necessary for the Councils of State, and that the thing was not new, the late King her father having admitted Lord Skytte to the Senate for these same reasons. The Chancellor resumed the praises of Lord Skytte alleging that this extraordinary coup had not been done only by the merits of Skytte, although they were very great, but for what was needed at that time of men in the Senate, and that he had had the honour of being the King's tutor.

The Queen said again that it was injurious to the memory of her father to think that he had had any other reason than that of the good of the state to elevate Lord Skytte to this dignity and that she also had a tutor, but that she would never put him in jobs that were not proportionate to his sufficiency and that, for the rest, the memory and the house of Skytte owed much to Lord Salvius, since he was the reason why the Chancellor, who had been his enemy all his life and who had never spoken well of him, was now beginning to praise him. At that the Queen turned her eyes towards the end of the table to hear the opinions of the senators. Gustav Oxenstierna, who was in line to vote the first as the youngest of the present men, after many prefaces and apologies, repeated the main reasons of the Chancellor his uncle and concluded by imploring Her Majesty that she should not receive Lord Salvius in the Council. All the other senators, seeing that there was no middle ground and that it was necessary to declare either for the Queen or for the Chancellor, agreed a little to receive Lord Salvius as worthy of the honour that Her Majesty was giving him.

The Admiral, who is inseparable from the Queen's interests, and a great and good man, said sincerely that he regarded the Chancellor and Lord Salvius as the two pillars of the public councils, and that he was astonished that they wanted to deprive Her Majesty and the whole kingdom of the service of such a capable man. The Grand Treasurer, who is also an Oxenstierna, followed the advice of his house and advised himself after the affair was concluded to stand up and publicly ask forgiveness from the Queen for opposing her will. The Chancellor, at the risk of expressing his feelings, begged the Queen to excuse him, confessing that he was a man subject to the movements of passions and that one could impute to hatred that which he would think to say by reason. There remained the Grand Steward, who in the first conference had sufficiently discovered his opinion.

But seeing that all the votes of the Senate prevailed over the three Oxenstiernas, he could accommodate himself to necessity so as not to displease his mistress unnecessarily; nevertheless, either he was committed to his word to the Chancellor in whose alliance he entered by the marriage of his sister with Count Johan Oxenstierna, or that in fact he wanted to speak according to his thoughts without complacency, he renewed the difficulty about Lord Salvius' birth, and said that it was strange that no one knew who his father was. The Queen, a little annoyed, said, "I'll give you this: he was a man, and I have never heard of any man who was born without a father!" This somewhat bitter mockery troubled the Grand Steward, he persisted, however, until the Queen told him that she admired him for speaking thus now, since he had once proposed that she put Salvius in the Senate and had deemed him worthy of something more, which she would say if given the chance. The Grand Steward, even more touched by this reply and not daring to withdraw or to persist, concluded, begging the Queen to defer until after peace. She returned that good resolutions should not be subject to uncertain conditions, that Lord Salvius would not be made more of a gentleman after peace has been made than he is now, that she was happy to see that the plurality of votes had approved her resolution, and that it declared Lords Axel Lillie and Salvius as senators. The Chancellor, after leaving the Senate, shut himself up for the rest of the day, since he usually sees the Queen read dispatches after the arrival of the courier.



Above: Johan Adler Salvius.


Above: Axel Lillie.

Note: lors = à ce temps-là (at that time).