Sources:
Historisk bibliotek, volume 2, page 366, Om J. Adler Salvii upphöjelse till riksråd, article written by C. T. Odhner, 1876
Mémoires concernant Christine, volume 1, pages 135 to 138, Johan Arckenholtz, 1751
The letter:
Stoormächtigste Drottningh, Allernådigste Fröken.
Eders Kongl. Maij:ttz nådebref af den 27 Martij hafwer jagh medh allerunderdånigh ähr-wördningh undfångit, och ther af hugneligen förnummit, huruledes E. Kongl. Maij:tt hafwer så synnerligen nådigt æstimerat mijna ringa doch wälmeente numehra 30 åhrs tiänster, thet E. Kongl. Maij:tt hafwer behagat hedra migh medh Rijkz Rådz ställe i Fäderneslandet, befahlandes, att iagh skall först inskicka min Edh och sedan widh denne tractaten så wähl som elliest alltijdh, medh trogne Rådh och dådh E. Kongl. Maij:ttz tiänst continuera; Såsom nu mina giorde tiänster ähre för detta af E. Kongl. Maij:tt så nådigdt ia konungligen repenserade, att iagh mehr önskar migh dem kunna rätteligen aftiäna, än att iagh skulle trachta efter fleere och större, altså må iagh bekiänna att iagh hafwer migh denna höga kongelige nåde icke inbillat, mycket mindre eftertrachtat, hållandes Hoff Cantzlers och legat nampn så heederlige, att iagh wähl hade kunnat contentera migh ther medh, wäl besinnandes, att såsom ingen lycka är uthan afgunst, så lährer intet fehlas på them som skole den der widh hängiande molestie mehr medh invidie beswära än medh applausu secundera, achtandes ingen der till wärdigh, som icke wet oprächna sine 16 ahner, hade fördenskuldh giärna flyt både denne molestie och invidie, och icke desto minder blifwit Eders Kongl. Maij:ttz trogne Tiänare in till döden. Men alldenstundh Gudh och E. Kongl. Maij:tt hafwer nu så behagat att statuera på min persohn et exempel och efterdöme för alle dygdhälskande trogne tiänare, derföre lijka såsom heela werden der af dömandes [warder] Eders Kongl. Maij:ttz konunglige godh- och wijssheet till att rependera virtuti et benemeritis sua præmia och medh ens mans benådningh opmuntra många, så är E. Kongl. May:tt iagh och så mycket högre tiänst och tacksamheet skyldigh. Sechston ahner kan iagh fuller icke oprächna, weet eij heller något kungarijke eller republique som thet håller wara de substantia senatoris, achtar lijkwäll högst billigdt, att [the] som icke allenast igenom theras egna qualiteter och tiänster meritera sådane nåde teckn, uthan och hwilkes ahnherrar thet samma medh dygdh och tiänster förwärfwat hafwe, måge och böre för andre hafwa theras billigmässige stoora prærogativer, dem jagh och hwariom och enom efter byrdh, ståndh och meriter alltijdh skall beflijta migh att tribuera, venerera och i ähra hålla, hoppas altså, att såsom iagh kommer icke alldeeles uthan meriter här till, är nu och re ipsa senex, att iagh derföre saltem nominetenus kan kallas senator och hafwer inga barn, af hwilka invidi kunna befahra något præjuditz i sängh eller säthe, altså warder hwar och en rättsinnigh man migh en lijten tijdh denne heeder unnandes, den the weta medh min kan skie icke lenge uthblifwande dödh expirera. Thett är icke heller alldeeles uthan exempel i Fädernesslandet, ut recentia omittam, ante hoc seculum sutte och Bisparne in senatu, the wore sellan födde adelssmän, beklädde lijkwäl prima senatus subsellia. In magna Britannia är ännu samma maneer etiam post Religionis reformationem, in imperio Romano, Gallia, Hispania, Polonia, Italia ähre huomini di stato och literati uthan ansehende af faderen eller moderen propter bene merita äfwen så wäl regalerade som andra. Försten af Eggenberg war i förstonne en notarius, Freyherren von Pirkellmeyer war Trautmansdorffs barns præceptor, Grefwe Pigneranda legatus Hispanicus och Andrade Lusetanicus hafwa både warit professores juris. Gref Servient war procurator in Parlamento Gratianopolitano, fick lijkwähl äfwen i dagh dato skrifwelse af sin konungh, ther i han declareras pour ministre d'Etat, och att han skall nu här allena wara Legatus, destineras sedhan till Rijkz Cantzler i Franckrijke, Bullion war en gemeen advocat i förstonne, blef sedan Surintendent des Finances eller Rijkz Skattmästare, Cardinal Ossat wiste sielf icke hwem som hade warit hans fader eller moder, heela denne conventen beståår mäst på Doctores juris. Ingen är lijkwähl här som skiäller them för wahbyrdingar eller consilii aut honoris publici incapaces. Thet är nu the som dirigera och föra mästa consilia icke allenast öfwer Tysklandh, uthan öfwer största deelen af Europa, hwilket alt iagh icke allegerar till den ända, att i någon måtto præjudicera the högre stånden (them böre billigt theres högre respect och ähra) uthan till att låta sehe, att desse högre ståndh ingestädes för fehl på 16 ahner försmäde eller wahnhedra the andre. Sturarne ähre nu uthdödde, om den sidste Grefwe Sture tillijka medh den första adelssman Sture upstode af döde, näpligen warder Grefwen skällande adelssman för wahnbyrdingh eller incapabel af ähresätet, derföre, att denne först blef adlat och war ursprunget till alla the andres upkompst. E. Kongl. Maij:tt och konungh Gustaf den stoore hafwa iu icke mindre jura nobilitandi, än Kungh Måns Ladulåås, hwi skulle då E. Kongl. May:ttz creaturer och benemeriti mehr förachtas än andre; hwadh rationes för få åhr sedan wächslades emellan Sweriges Rijkes Rådh och den danske senaten, ratione titulorum, thet är E. Kongl. Maij:tt och androm wäll kunnigt; för alle sådane Considerationer skuldh will jagh wisserligen förmoda, att ingen opassionerat man warder anten E. Kongl. Maij:tt förtänckiande, dett E. Kongl. Maij:tt migh den nåden betedt hafwer, eller migh, att iagh den behörligen accepterar. E. Kongl. Maij:tt tackar iagh derföre på det allerunderdånigste, skall den hedren anwända E. Kongl. Maij:tt och Fäderneslandet till all underdånigh, hörsam och trogen tiänst efter min här hoos gående Edz förplichtelse. Jagh skall respectera hedra och ähra alla och hwart och et ståndh efter dess wärde, och i synnerheet således förhålla migh emoth Rijksens senat att the skole hafwa ähra och ingen wahnheder ther af. Solum M:tem V:m obsecro ut favore perpetuo factum suum juvet, nec deserat, quem ipsa fecit. Ego enitar, ut potero, ne Clementiam V:am fefellisse de me prior fama videatur. Vestri muneris erit, communem causam tueri, in bonis senatoribus majorem gloriam quærit temporum fama, quam judicium; iagh seer lijkwäl ther af månges applausum att jagh hafwer reeda widh desse twå postar fått 29 Swänska Mäns skriftelige och hela denne conventens mundtlige congratulationer. Gudh erhålle E. Kongl. Maij:tt widh helsa och godh lijfs disposition och förlähne E. Kongl. Maij:tt snart ett friedligit och lyckosampt Regemente, thet önskar iagh af all min hugh och sinne, till dödedagh.
E:s Kongl. Maij:tts [etc.]
Ossnabrugge den 24 April Anno 1648.
With modernised spelling:
Stormäktigste Drottning, Allernådigste Fröken,
Eders Kungliga Majestäts nådebrev av den 27 martii haver jag med allerunderdånig ärevyrdning undfångit och därav hugneligen förnummit huruledes Eders Kungliga Majestät haver så synnerligen nådigt estimerat mina ringa dock välmente numera 30 års tjänster det Eders Kungliga Majestät haver behagat hedra mig med riksråds ställe i Fäderneslandet, befallandes att jag skall först inskicka min ed och sedan vid denna traktaten såväl som eljest alltid med trogna råd och dåd Eders Kungliga Majestäts tjänst kontinuera.
Såsom nu mina gjorda tjänster äro förr detta av Eders Kungliga Majestät[s] så nådigt ja konungligen repenserade att jag mer önskar mig dem kunna rätteligen avtjäna än att jag skulle trakta efter flera och större, alltså må jag bekänna att jag haver mig denna höga kungliga nåde icke inbillat, mycket mindre eftertraktat, hållandes hovkanslers och legat[s] namn så hederliga att jag väl hade kunnat kontentera mig därmed, väl besinnandes att såsom ingen lycka är utan avgunst, så lär intet felas på dem som skulle den därvid hängande molestie mer med invidie besvära än med applausu sekundera, aktandes ingen därtill värdig som icke vet uppräkna sina 16 aor; hade fördenskull gärna flytt både denna molestie och invidie och icke desto mindre blivit Eders Kungliga Majestäts trogne tjänare in till döden.
Men alldenstund Gud och Eders Kungliga Majestät haver nu så behagat att statuera på min person ett exempel och efterdöme för alla dygdälskande trogna tjänare, därföre likasåsom hela världen därav dömandes [varder] Eders Kungliga Majestäts konungliga god- och vishet till att rependera virtuti et benemeritis sua præmia och med ens mans benådning uppmuntra många, så är Eders Kungliga Majestät jag ock så mycket högre tjänst och tacksamhet skyldig.
Sexton anor kan jag fuller icke uppräkna, vet ej heller något kungarike eller republik som det håller vara de substantia senatoris, aktar likväl högst billigt att [de] som icke allenast igenom deras egna kvaliteter och tjänster meritera sådana nåde tecken, utan ock vilkas anherrar detsamma med dygd och tjänster förvärvat hava, måga ock böra för andra hava deras billigmässiga stora prerogativer, dem jag och varjom och enom efter börd, stånd och meriter alltid skall beflita mig att tribuera, venerera och i ära hålla; hoppas alltså att såsom jag kommer icke alldeles utan meriter härtill, är nu ock re ipsa senex att jag därföre saltem nominetenus kan kallas senator och haver inga barn, av vilka invidi kunna befara något prejudis i säng eller sätte, alltså varder var och en rättsinnig man mig en liten tid denna heder unnandes, den de veta med min kanske icke länge utblivande död expirera.
Det är icke heller alldeles utan exempel i Fäderneslandet, ut recentia omittam, ante hoc seculum sutto ock bisparna in Senatu, de voro sällan födde adelsmän, beklädde likväl prima senatus subsellia. In magna Britannia är ännu samma maner etiam post religionis reformationem, in imperio Romano, Gallia, Hispania, Polonia, Italia äro uomini di stato och literati utan anseende av fadern eller modern propter bene merita även så väl regalerade som andra. Fursten av Eggenberg var i förstone en notarius, Freiherrn von Pirkelmeyer var Trautmansdorffs barns preceptor; greve Pigneranda, legatus hispanicus, och Andrade, lusetanicus, hava både varit professores juris. Greve Servien var procurator in Parlamento gratianopolitano, fick likväl även idag dato skrivelse av sin konung, däri han deklareras pour ministre d'État och att han skall nu här allena vara legatus, destineras sedan till Rikskansler i Frankrike. Bullion var en gemen advokat i förstone, blev sedan surintendent des finances eller Riksskattmästare. Kardinal Ossat visste själv icke vem som hade varit hans fader eller moder, hela denna konventen består mest på doctores juris. Ingen är likväl här som skäller dem för vanbördingar eller consilii aut honoris publici incapaces. Det är nu de som dirigera och föra mesta consilia icke allenast över Tyskland, utan över största delen av Europa, vilket allt jag icke allegerar till den ände att i någon måtto prejudicera de högre stånden (dem böre billigt deras högre respekt och ära), utan till att låta se att dessa högre stånd ingestädes för fel på 16 anor försmäda eller vanhedra de andra.
Sturarna äro nu utdödde, om den siste greve Sture tillika med den förste adelsman Sture uppstode av döde, näppligen varder greven skällande adelsman för vanbörding eller inkapabel av äresätet, därföre, att denne först blev adlad och var ursprunget till alla de andras uppkomst. Eders Kungliga Majestät och konung Gustav den store hava ju icke mindre jura nobilitandi än kung Måns Ladulås, vi skulle då Eders Kungliga Majestäts kreaturer och benemeriti mer föraktas än andra; vad rationes för få år sedan växlades emellan Sveriges Rikes Råd och den danska senaten, ratione titulorum, det är Eders Kungliga Majestät och androm väl kunnigt.
För alla sådana konsiderationers skull vill jag visserligen förmoda att ingen opassionerad man varder anten Eders Kungliga Majestät förtänkande det Eders Kungliga Majestät mig den nåden betett haver eller mig att jag den behörligen accepterar. Eders Kungliga Majestät tackar jag därföre på det allerunderdånigste, skall den hedren använda Eders Kungliga Majestät och Fäderneslandet till all underdånig, hörsam och trogen tjänst efter min härhos gående eds förpliktelse. Jag skall respektera, hedra och ära alla och vart och ett stånd efter dess värde och i synnerhet således förhålla mig emot Riksens Senat att de skola hava ära och ingen vanheder därav. Solum Majestatem Vestram obsecro ut favore perpetuo factum suum juvet, nec deserat, quem ipsa fecit. Ego enitar, ut potero, ne clementiam vestram fefellisse de me prior fama videatur. Vestri muneris erit, communem causam tueri, in bonis senatoribus majorem gloriam quærit temporum fama, quam judicium; jag ser likväl därav mångas applausum att jag haver reda[n] vid dessa två poster fått 29 svenska mäns skriftliga och hela denna konventens muntliga kongratulationer. Gud erhålle Eders Kungliga Majestät vid hälsa och god livsdisposition och förläne Eders Kungliga Majestät snart ett fredligt och lyckosamt regemente, det önskar jag av all min håg och sinne till dödedag.
Eders Kungliga Majestäts [etc.]
Osnabrück, den 24 april anno 1648.
French translation (by Arckenholtz):
J'ai reçu la très-gracieuse lettre de Votre Majesté Roïale du 27. de Mars avec tout le respect imaginable. J'y ai vû avec beaucoup de joïe, que V. M. a si gracieusement regardé mes fidéles, quoique petits services de trente ans, qu'il a plu à V. M. de m'honnorer de la dignité de Sénateur dans la Patrie, en m'enjoignant d'envoïer mon serment par écrit, & au reste de continuer à servir V. M. de mes fidéles avis & conseils non seulement pendant la durée de cette Négociation de paix, mais aussi toûjours ci-après.
Les services, que j'ai rendus, aïant déja été si gracieusement & même si roïalement recompensés, je souhaitois plûtôt pouvoir dignement reconnoître ces faveurs, que d'en ambitionner encore de plus grandes, ou qu'il y en fut ajouté de nouvelles. J'avouë que je n'osois pas penser à une grace aussi extraordinaire & vraiment Roïale, bien loin de l'avoir briguée. J'estimois la fonction de Chancelier de la Cour & d'Ambassadeur si honorable, que je pouvois bien m'en contenter, sur tout considérant, que nulle fortune n'étant sans envie, il ne manquera pas de gens, qui augmenteront, plûtôt que de diminuer par leurs applaudissemens les peines de cette fortune-ci, ne croïant personne autre digne d'y parvenir que ceux qui peuvent faire montre de seize quartiers. C'est pourquoi j'aurois bien voulu éviter l'envie & toutes ces peines & n'en rester pas moins durant toute ma vie fidéle serviteur de Votre Majesté.
Mais puisqu'il a plû à Dieu, & à V. M. de donner en ma personne à tous les serviteurs fidéles & qui aiment la vertu, un exemple si éclatant & qui fera porter à tout le monde ce jugement de la bonté & de la sagesse de V. M. (rependere virtuti & bene meritis sua præmia) qu'elle recompense la vertu & les bons services, puisqu'il lui a plû de gratifier un homme pour en encourager plusieurs autres; ma reconnoissance me doit attacher d'autant plus à bien servir V. M.
Il est vrai que je ne saurois produire mes seize quartiers. Je ne connois pas non plus un seul Roïaume ou République, qui regarde cela comme essentiel à un Sénateur (de substantia Senatoris:) quoique je trouve équitable, que ceux, qui non seulement par leurs propres qualités & services ont mérité de pareilles marques de faveur, mais dont encore les Aïeux les ont acquises par des actions vertueuses, jouïssent de prérogatives modérées, & je tâcherai toûjours de m'acquitter envers eux de ce qui leur est dû, comme aussi de respecter & d'estimer tous & un chacun selon leur naissance, état & mérite.
Mais j'espére en même-tems, que comme je ne parviens pas à ce grade sans l'avoir mérité en quelque manière, que je suis déja dans le déclin de l'âge, & qu'à cause de cela je ne puis guerres être Sénateur que de nom, n'aïant pas non plus des enfans, de la part desquels les envieux pourroient appréhender quelques préjudices d'engagemens; toutes les personnes raisonnables souffriront bien, que je jouïsse pendant le peu de tems qui me reste à vivre de cet honneur qu'ils savent devoir expirer à ma mort, qui n'est pas fort éloignée.
La chose au reste n'est pas sans exemple dans la Patrie. Car sans parler du vieux tems, il n'y a guerres plus d'un siècle que les Evêques avoient séance au Sénat. Ils étoient rarement nés Gentilhommes, néanmoins ils occupoient les premiers sièges au Sénat. On remarque encore la même chose dans la Grande-Bretagne, même depuis la reformation de l'Eglise. Dans l'Empire, en France, en Espagne, en Pologne, en Italie, les Ministres d'Etat sont admis, sans égard au Père ou à la Mère, mais uniquement par leur mérite, au Conseil intime, & sont recompensés comme les autres. Le Prince d'Eggenberg n'étoit au commencement que Notaire: Le Baron Pickelmeyer étoit Précepteur des Enfans de Trautmansdorff. Le Comte Pignoran Ambassadeur d'Espagne & Andrade celui de Portugal, ont tous les deux été Professeurs en droit. Le Comte Servien étoit Procureur au Parlement: mais il a reçu aujourd'hui une lettre de son Roi, qui le déclare Ministre d'Etat, & ici il n'a été que Legatus, Envoïé, mais il est destiné à présent à devenir Chancelier de France. Bullion n'étoit d'abord que simple Avocat, est à présent Surintendent des finances ou Trésorier du Roïaume. Le Cardinal d'Ossat ne savoit pas lui-même qui étoit Père ni sa Mère? Presque tous les Ministres de ce Congrès ne sont que des Docteurs en Droit. Personne ne leur reproche pour cela qu'ils ne sont pas de naissance, ou qu'ils ne fussent gens de tête ou d'honneur. Ce sont aussi eux, qui dirigent, presque tous les Cabinets & Conseils non seulement en Allemagne, mais aussi dans la plûpart des Etats de l'Europe. Je n'allégue pas ceci dans l'intention de vouloir, en aucune manière, préjudicier aux hauts Ordres (car il est juste qu'on ait pour eux le respect & qu'on leur rende l'honneur qui leur est dû) mais pour faire remarquer que ces Ordres ne doivent pas blâmer ou deshonnorer les autres pour ne pouvoir pas produire leurs seize quartiers.
La Famille de Sture est éteinte. Si le dernier Comte Sture ressuscitoit avec le premier Gentilhomme de ce nom, je ne crois pas que le Comte diroit que ce Gentilhomme n'a nulle naissance, parce que celui-ci a été le premier annobli & la premiére origine de l'élévation des autres.
Le droit d'annoblir n'appartient pas moins à Votre Majesté Roïale & au Roi Gustave le Grand qu'au Roi Magnus Ladulås. Par quelle raison les Créatures de V. M. s'ils sont gens de mérite seroient elles donc plus méprisables que les autres? Les disputes qui furent agitées il y a quelques années entre les Sénateurs de Suède & ceux de Danemarck à l'égard des tîtres, sont connuës de V. M. & des autres.
Par ces considérations je m'assure, que personne (à moins que d'être fort prévenu) ne trouvera étrange que Votre Majesté m'ait conferé cette grace, ni que je l'aïe acceptée avec une parfaite soumission.
J'en rends donc mille graces très-humbles à V. M. & je tâcherai en conséquence de l'obligation que m'impose mon serment, que je joins ici, de faire usage de cet honneur pour obéir à V. M. & servir fidélement la Patrie. J'honnorerai, je respecterai & j'estimerai tous & chaque Ordre selon son mérite, & en particulier je me comporterai envers le Sénat du Roïaume de manière à lui faire honneur & nul deshonneur. Solum Majestatem vestram obsecro, ut favore perpetuo factum suum juvet, nec deserat quem Ipsa fecit. Ego enitar ut potero, ne clementiam Vestram fefellisse de me prior fama videatur. Vestri muneris erit communem causam tueri. In bonis senatoribus majorem gloriam quærit temporum fama quam judicium. c'est-à-dire je supplie seulement V. M. d'aider son propre ouvrage par la continuation de sa faveur & de ne pas abandonner sa Créature. Je ferai tout mon possible pour empêcher, qu'il ne paroisse que la bonté de V. M. a été trompée par le bien qu'on avoit dit de moi. C'est à elle à soutenir la cause commune. On s'attend de la part des bons Sénateurs à quelque chose de plus glorieux, par ce que la renommée publie d'eux en certains tems, que par le jugement qu'on fait de leur mérite personnel.
Plusieurs personnes ont pourtant applaudi à mon élévation, & ces deux jours de poste j'ai reçu de Suède vint-neuf lettres de félicitations, outre celles de bouche, dont tout ce Congrès m'a honnoré.
Que le bon Dieu conserve V. M. en santé & en bonne disposition, & lui accorde bientôt un règne paisible & heureux! Ce sont les vœux que fait & que fera du fond de son Ame tant qu'il vivra
de V. M. R.
Le plus dévoué Serviteur
JEAN ADLER-SALVIUS
English translation (my own):
I have received Your Royal Majesty's most gracious letter of March 27 with all imaginable respect. I have seen there with great joy that Your Majesty has looked so graciously at my faithful, although little, services of thirty years that it has pleased Your Majesty to honour me with the dignity of senator in the Fatherland, in directing me to send my oath in writing and for the rest to continue to serve Your Majesty with my faithful advice and counsel, not only during the time of this peace negotiation, but also always hereafter.
The services I have rendered having already been so graciously and even so royally rewarded, I have rather wished to be able to worthily recognise these favours than to aspire to still greater ones or to have new ones added to them. I confess that I dared not think of such an extraordinary and truly royal grace, far from having sought it. I esteemed the office of Court Chancellor and Ambassador so honourable that I could well be satisfied with it, especially considering that no fortune being without envy, there will be no shortage of people who will increase rather than decrease by their applause the pains of this fortune, believing no one else worthy of achieving it but those who can show sixteen quarters. That is why I should have liked to avoid envy and all these pains and remain none the less throughout my life Your Majesty's faithful servant.
But as it has pleased God and Your Majesty to give in my person to all the faithful servants who love virtue such a shining example and which will make everyone bear this judgment of Your Majesty's goodness and wisdom that you reward virtue and good services, as it has pleased you to gratify a man to encourage several others; my gratitude should attach me all the more to serving Your Majesty well.
It is true that I cannot produce my sixteen quarters. Nor do I know of a single kingdom or republic which regards it as essential to a senator, though I find it fair that those who not only by their own qualities and services have deserved such marks of favour, but whose ancestors have also acquired by virtuous actions and enjoy moderate prerogatives, and I will always try to pay them what is due to them, as also to respect and esteem each and every one according to their birth, state and merit.
But I hope at the same time that, as I do not reach this rank without having deserved it in some way, that I am already in the decline of my age, and that because of that I cannot be senator but in name only, I having no children either from whom the envious could apprehend some damages of engagements; all reasonable people will allow me to enjoy, during the short time I have left to live, this honour which they know must expire upon my death, which is not very far away.
The thing, for the rest, is not without example in the Fatherland. For, without speaking of the olden times, it is hardly more than a century since the bishops sat in the Senate. They were seldom born gentlemen, but they nevertheless occupied the first seats in the Senate. One still notices the same thing in Great Britain, even since the reformation of the Church. In the Empire, in France, in Spain, in Poland, in Italy, ministers of state are admitted without regard to father or mother, but solely on their merit, to the private council and are rewarded like the others. The Prince of Eggenberg was at the beginning only a notary. Baron Pirkelmeyer was preceptor to the children of Trautmansdorff. Count Pigneranda, the ambassador of Spain, and Andrade, the ambassador of Portugal, have both been professors of law. Count Servien was a procurator in Parliament, but today he has received a letter from his king declaring him Minister of State; and here he was only an envoy, but he is now destined to become Chancellor of France. Bullion was at first only a simple lawyer, he is now Superintendent of Finances or Treasurer of the Realm. Cardinal d'Ossat himself did not know who was his father or mother. Almost all the ministers in this congress are only doctors of law. Nobody reproaches them for that they had not birth or that they were not people of head or honour. They are also the ones who run almost all the cabinets and councils not only in Germany, but also in most of the states of Europe. I do not allege this with the intention of wishing in any way to prejudice the high Orders (for it is right that they be given the respect and honour due to them), but to make note that these Orders are not to blame or dishonour others for not being able to produce their sixteen quarters.
The Sture family is extinct. If the last Count Sture were resuscitated with the first gentleman of that name, I do not believe that the Count would say that this gentleman had no birth, because he was the first ennobled and the first origin of the elevation of the others.
The right to ennoble belongs no less to Your Royal Majesty and King Gustav the Great than to King Magnus Ladulås. By what reason would your Majesty's creatures, if they are people of merit, be more contemptible than the others? The disputes which were stirred up some years ago between the senators of Sweden and those of Denmark with regard to titles are known to your Majesty and to others.
By these considerations, I assure myself that no one (unless well-informed) will find it strange that Your Majesty has conferred this grace upon me, nor that I have accepted it with perfect submission.
I therefore return a thousand most humble thanks to Your Majesty, and I shall accordingly endeavour to fulfill the obligation imposed on me by my oath which I enclose here to make use of this honour to obey Your Majesty and faithfully serve the Fatherland. I shall honour, respect and esteem each and every Order according to its merit, and in particular I will behave towards the Senate of the Realm in such a way as to bring it honour and no dishonour. I only beg Your Majesty to help your own work by the continuation of your favour and not to abandon your creature. I shall do my best to prevent it from appearing that Your Majesty's goodness has been deceived by the good that has been said of me. It is up to you to support the common cause. One expects from good senators something more glorious, because fame publishes them at certain times than by the judgment one makes of their personal merit.
Several people, however, have applauded my elevation, and during these two post days I have received from Sweden twenty nine letters of congratulations, besides those by mouth with which this whole Congress has honoured me.
May the good God keep Your Majesty in good health and disposition and grant you a peaceful and happy reign! These are the wishes that I make and will make from the bottom of my soul as long as I live.
Your Royal Majesty's
most devoted servant
Johan Adler Salvius.
Above: Kristina.
Above: Johan Adler Salvius.
Note: afgunst = avund (envy, from German Abgunst).
No comments:
Post a Comment