Jean-Baptiste le Rond d'Alembert's review of the first two volumes of Arckenholtz's biography of Kristina, year 1753, part 6

Sources:

Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 48 to 52, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1753; original at The British Library

https://books.google.com/books?id=UjoXt5DIoJUC&newbks=1&newbks_redir=0&dq=M%C3%A9langes+de+litt%C3%A9rature,+d%27histoire+et+de+philosophie&source=gbs_navlinks_s

Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 271 to 274, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1759 edition of the above; original at the New York Public Library

https://books.google.com/books?id=uXoCAAAAYAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=M%C3%A9langes+de+litt%C3%A9rature,+d%27histoire&source=gbs_navlinks_s

The account:

Cette Princesse qui n'avoit jamais eu de goût pour la France, en prit tout-à-coup l'occasion de quelques mauvais discours que tinrent d'elle des domestiques Espagnols qu'elle avoit renvoyés. On voit par-là que son amour & sa haine n'étoient pas difficiles en motifs. Ce goût pour la France devint si grand, qu'elle prit bientôt la résolution d'y aller faire un voyage, & de montrer à cette Nation passionnée pour la Monarchie, une Reine qui avoit quitté le thrône pour philosopher. Elle essuya en traversant les Villes de France toutes les harangues & tous les honneurs auxquels les Souverains sont condamnés. Quoique nouvellement rentrée dans le sein de l'Eglise, Christine toujours femme & Princesse reçut assez mal un Orateur qui l'entretint des jugemens de Dieu & du mépris du monde. Elle arriva enfin à Fontainebleau; & étonnée du cérémonial de la Cour, elle demandoit pourquoi les Dames montroient tant d'empressement à la baiser: «est-ce», disoit-elle, «parce que je ressemble à un homme?»

La célebre Ninon, qu'elle voulut voir en passant à Senlis, fut la seule de toutes les femmes Françoises à qui elle donna des marques d'estime. Cette personne singuliere, qui par son esprit, par sa maniere de penser & par sa conduite même, étoit parvenue à jouer avec beaucoup de considération le rôle de courtisane, étoit plus propre qu'aucune autre femme à fraper l'esprit d'une Princesse aussi singuliere qu'elle. Il faut louer Ninon de l'accueil qu'elle reçut; mais il ne faut pas blâmer Christine.

De Fontainebleau elle fut à Paris, où après avoir été complimentée par tous les Corps, elle essuya de nouveau de longs & tristes festins qu'on lui donna, & jusqu'à des tragédies de College dont elle se moqua plus hardiment. Elle se vengea sur elles de l'ennui que tout cet attirail de cérémonies & de réception lui avoit causé.

Christine vit à Paris beaucoup de Savans, reçut des pieces de vers sans nombre, & les apprécia ce qu'elles valoient. Elle avoit conçu depuis long-tems beaucoup d'estime pour le fameux Ménage, qui nous a laissé dans ses écrits tant de choses frivoles parmi quelques-unes d'utiles. Dans son voyage de Suéde à Rome, elle lui avoit écrit en passant par Bruxelles de la venir trouver; elle lui marquoit qu'elle avoit fait la moitié du chemin, & que c'étoit à lui à faire le reste. Ménage ne jugea pas à propos de se déplacer pour la satisfaction d'une Reine qui ne l'étoit plus. Elle ne lui en sçut pas mauvais gré; car dès qu'elle fut arrivée à Paris, comme elle n'y cherchoit que les hommes célebres par leurs talens, elle donna à Ménage la place d'Introducteur auprès d'elle; place qu'un Savant possédoit pour la premiere & apparemment pour la derniere fois. Comme c'étoit une espece de titre de célébrité que d'avoir été présenté à la Reine, Ménage ne pouvoit suffire à tous ceux qui l'en prioient, & ne refusoit personne: ce qui fit dire à Christine, que ce M. Ménage connoissoit bien des gens de mérite.

Elle eut plus lieu d'être satisfaite de Paris que de la Cour, où elle n'avoit que très-peu réussi. Les femmes & les courtisans ne purent goûter une Princesse qui s'habilloit en homme, qui brusquoit les flatteurs, qui faisoit compliment sur leur mémoire à ceux qui vouloient l'amuser par de jolis contes, & dont l'esprit enfin avoit quelque chose de trop mâle pour des êtres frivoles, auprès desquels toutes ses connoissances lui étoient inutiles. Ceux qui croyoient la mieux connoître, la comparoient au château de Fontainebleau, grand, mais irrégulier. On ne sera pas étonné du peu d'accueil qu'elle reçut, quand on songe au peu d'impression que fit en 1717 sur cette même Cour le Czar Pierre le Grand, bien supérieur à Christine; la plûpart des courtisans ne virent dans ce Monarque qu'un étranger qui n'avoit pas les manieres de leur pays, & nullement un Souverain plein de génie qui voyageoit pour s'instruire, & qui avoit quitté le thrône pour s'en rendre digne. Il semble que notre Nation ait porté plus loin que les autres cette attention subalterne dont parle Tacite, qui cherche la réputation des grands hommes dans leur contenance, & s'étonne de ne l'y pas démêler.

Swedish translation (my own):

Denna prinsessa, som aldrig hade haft en smak för Frankrike, tog plötsligt tillfället i akt med några dåliga diskurser om henne av spanska tjänare som hon hade avfärdat. Vi ser av detta att hennes kärlek och hat inte var svåra i motiven. Denna smak för Frankrike blev så stor att hon snart tog beslutet att åka dit på en resa och visa denna nation, passionerad för monarkin, en drottning som lämnat tronen för att filosofera. Hon uthärdade, när hon korsade Frankrikes städer, alla haranger och alla utmärkelser som suveräner är dömda till.

Även om Kristina nyligen återvände till Kyrkans sköte, fick Kristina, fortfarande kvinna och prinsessa, ganska dåligt en talare som talade till henne om Guds domar och världens förakt. Hon kom äntligen till Fontainebleau; och, häpen över hovets ceremoniell, frågade hon varför damerna visade så mycket iver att kyssa henne. »Är det«, frågade hon, »för att jag ser ut som en man?«

Den berömda Ninon, som hon ville se när hon gick genom Senlis, var den enda av alla franska kvinnor som hon gav aktningsbetygelser. Denna enastående människa, som genom sitt sinne, genom sitt sätt att tänka och genom sitt uppförande, med stor hänsyn hade lyckats spela rollen som kurtisan var mer benägen än någon annan kvinna att träffa en prinsessa så unik som hon själv. Ninon skall ha beröm för det välkomnande hon fick, men Kristina skall inte klandras.

Från Fontainebleau begav hon sig till Paris, där hon, efter att ha fått komplimanger av hela kåren, åter fick utstå långa och sorgliga fester, som gavs henne, och till och med Kollegiets tragedier, som hon djärvare hånade. Hon hämnades på dem för den tristess som alla dessa attiraljer av ceremonier och receptioner hade orsakat henne.

Kristina såg många lärda i Paris, fick otaliga versstycken och uppskattade dem för vad de var värda. Hon hade länge fått en stor aktning för den berömde Ménage, som lämnade oss i sina skrifter så många lättsinniga saker bland några användbara. På sin resa från Sverige till Rom hade hon skrivit till honom, när hon gick genom Bryssel, att han skulle komma och träffa henne; hon berättade att hon hade gått halvvägs och att det var upp till honom att göra resten. Ménage ansåg inte att det var lämpligt att resa för att tillfredsställa en drottning som inte längre var en.

Hon höll det inte emot honom, för så snart hon anlände till Paris — eftersom hon bara sökte män där som var kända för sina talanger — gav hon Ménage positionen som introduktör till henne, en position som en lärd hade för första gången och tydligen förra gången. Eftersom det var en slags celebritetstitel att ha överlämnats till drottningen, kunde Ménage inte tillfredsställa alla som frågade honom och vägrade ingen, vilket fick Kristina att säga att denne monsieur Ménage kände många förtjänstfulla män.

Hon hade mer anledning att vara nöjd med Paris än med hovet, där hon hade haft mycket liten framgång. Kvinnor och hovmän kunde inte uppskatta en prinsessa som klädde sig till en man, som hunsade med smickrare, som komplimenterade minnet av dem som ville roa henne med fina berättelser, och vars sinne äntligen hade något alltför manligt för frivola varelser, jämfört med vilka alla hennes kunskap var värdelös för henne. De som trodde att de kände henne bättre jämförde henne med slottet Fontainebleau: stor, men oregelbundet.

Man kommer inte att bli förvånad över det ringa mottagande hon fick när man tänker på det ringa intryck som tsar Peter den store 1717, mycket överlägsen Kristina, gjorde på samma hov. De flesta kurtisaner såg i denna monark endast en främling som inte hade sitt lands seder, och på intet sätt en suverän full av geni som reste för att lära sig och som hade lämnat tronen för att göra sig värdig det. Det verkar som om vår nation har fört längre än andra denna underordnade uppmärksamhet som Tacitus talar om, som söker stora mäns rykte i deras kontenanser och är förvånad över att inte urskilja det där.

English translation (my own):

This princess, who had never had a taste for France, suddenly took the opportunity of some bad discourses made about her by Spanish domestics whom she had dismissed. We see from this that her love and hatred were not difficult in motives. This taste for France became so great that she soon took the resolution to go there on a journey and to show this nation, passionate for the monarchy, a queen who had left the throne to philosophise. She endured, while crossing the cities of France, all the harangues and all the honours to which sovereigns are condemned.

Although recently returned to the bosom of the Church, Kristina, still a woman and princess, received rather badly an orator who spoke to her about the judgments of God and the contempt of the world. She finally arrived at Fontainebleau; and, astonished by the ceremonial of the court, she asked why the ladies showed so much eagerness to kiss her. "Is it", she asked, "because I look like a man?"

The famous Ninon, whom she wanted to see in passing through Senlis, was the only one of all the French women to whom she gave marks of esteem. This singular person who, by her mind, by her way of thinking and by her very conduct, had managed to play with great consideration the role of courtesan was more likely than any other woman to strike the mind of a princess as singular as herself. Ninon must be praised for the welcome she received, but Kristina must not be blamed.

From Fontainebleau she went to Paris, where, after having been complimented by all the Corps, she again endured long and sad feasts which were given to her, and even tragedies of the College, which she mocked more boldly. She took revenge on them for the boredom which all this paraphernalia of ceremonies and receptions had caused her.

Kristina saw many scholars in Paris, received countless pieces of verse, and appreciated them for what they were worth. She had long conceived a great deal of esteem for the famous Ménage, who left us in his writings so many frivolous things among some useful ones. On her journey from Sweden to Rome, she had written to him, when passing through Brussels, to come and see her; she told him that she had gone halfway and that it was up to him to do the rest. Ménage did not think it appropriate to travel for the satisfaction of a Queen who was no longer one.

She did not hold it against him, for, as soon as she arrived in Paris — as she only sought men there who were famous for their talents — she gave Ménage the position of introductor to her, a position that a scholar held for the first and apparently last time. As it was a kind of title of celebrity to have been presented to the Queen, Ménage could not satisfy all those who asked him, and refused no one, which made Kristina say that this Monsieur Ménage knew many people of merit.

She had more reason to be satisfied with Paris than with the court, where she had had very little success. Women and courtiers could not appreciate a princess who dressed as a man, who browbeat flatterers, who complimented the memory of those who wanted to amuse her with nice stories, and whose mind finally had something too male for frivolous beings, compared to whom all her knowledge was useless to her. Those who believed they knew her better compared her to the castle of Fontainebleau: great, but irregular.

One will not be surprised at the meager reception she received when one thinks of the meager impression which in 1717 Tsar Peter the Great, much superior to Kristina, made on this same court. Most courtiers saw in this monarch only a foreigner who did not have the manners of their country, and in no way a sovereign full of genius who travelled to learn and who had left the throne to make himself worthy of it. It seems that our nation has carried further than others this subordinate attention of which Tacitus speaks, who seeks the reputation of great men in their countenance and is astonished not to discern it there.

Above: Kristina.

Above: Johan Arckenholtz.

Above: Jean-Baptiste le Rond d'Alembert.

Jean-Baptiste le Rond d'Alembert's review of the first two volumes of Arckenholtz's biography of Kristina, year 1753, part 5

Sources:

Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 45 to 48, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1753; original at The British Library

https://books.google.com/books?id=UjoXt5DIoJUC&newbks=1&newbks_redir=0&dq=M%C3%A9langes+de+litt%C3%A9rature,+d%27histoire+et+de+philosophie&source=gbs_navlinks_s

Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 268 to 270, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1759 edition of the above; original at the New York Public Library

https://books.google.com/books?id=uXoCAAAAYAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=M%C3%A9langes+de+litt%C3%A9rature,+d%27histoire&source=gbs_navlinks_s

The account:

Déja Christine préparoit son changement de religion, en visitant tous les Monasteres & toutes les Eglises qui se trouvoient sur sa route, sur-tout lorsque ces bâtimens renfermoient quelques curiosités particulieres. Enfin, après avoir embrassé la Religion Catholique à Bruxelles, elle abjura publiquement le Luthéranisme à Inspruck, & prit cette devise assez peu dévote: «Fata viam invenient», «les destins dirigeront ma route.»

Cette action fut pour les Catholiques un grand triomphe; comme si la maniere de penser de cette Princesse eût ajoûté quelque nouveau degré de force aux preuves sur lesquelles la Religion Romaine est fondée; & comme si on ne pouvoit pas embrasser une religion vraie par des motifs purement humains. Les Protestans au contraire ont témoigné avec aussi peu de raison un grand désespoir de cette démarche. Ils ont prétendu que Christine, indifférente pour toutes les Religions, n'en avoit changé que par convenance, pour vivre plus à son aise en Italie où elle comptoit se retirer, & jouir des Arts que ce pays renferme. Ils alléguent pour preuve de cette indifférence quelques lettres ou quelques discours de Christine, dont il faudroit que la vérité fût bien attestée pour qu'on pût en rien conclure. On prétend par exemple que les Jésuites de Louvain lui promettant une place auprès de sainte Brigitte de Suéde, elle répondit: «J'aime bien mieux qu'on me mette entre les Sages.» On ne peut nier, & une expérience trop malheureuse le prouve, qu'il est bien rare d'embrasser par conviction une religion dont les principes n'ont pas été gravés en nous dès l'enfance. L'intérêt est si souvent le motif d'un tel changement, que les honnêtes gens refusent presque toujours leur estime à ceux même qui abjurent une Religion fausse, pour peu qu'ils soient soupçonnés d'avoir eu d'autres vues dans ce changement que l'amour de la vérité. Si Christine s'est faite Catholique pour voir plus à son aise des statues, elle ne mérite pas d'en avoir une; & si elle a renoncé pour des tableaux à faire du bien à ses peuples, elle est au-dessous des plus méprisables Monarques.

Il est certain que pendant son séjour à Rome, elle témoigna beaucoup de goût pour les ouvrages des grands Maîtres dont cette Ville est remplie. Un jour qu'elle admiroit une statue de marbre du cavalier Bernin, qui représentoit la Vérité, un Cardinal qui étoit près d'elle en prit occasion de lui dire qu'elle aimoit plus la vérité que les autres Princes: «Toutes les Vérités», répondit-elle, «ne sont pas de marbre.»

Son changement de religion fut funeste à l'Evêque Jean Matthiœ, son précepteur, Luthérien modéré & pacifique, qui avoit proposé plusieurs projets pour la réunion des Eglises protestantes. Les Réformés qui reprochent tant l'intolérance à l'Eglise Romaine, ne haïssent la persécution que quand elles les regarde, & nullement quand ils l'exercent. Matthiœ accusé quoique sans raison, d'avoir eu part à la prétendue apostasie de Christine, fut déposé de son Evêché par les Etats du Royaume.

Swedish translation (my own):

Kristina höll redan på att förbereda sitt religionsbyte genom att besöka alla kloster och alla kyrkor som fanns på hennes väg, särskilt när dessa byggnader innehöll några speciella kuriosa. Slutligen, efter att ha anammat den katolska religionen i Bryssel, avsvor hon offentligt lutheranismen i Innsbruck och tog denna ganska opåverkade paroll: »Fata viam invenient« — »öden kommer att styra min väg.«

Denna handling var en stor triumf för katolikerna, som om denna prinsessans tänkesätt hade tillfört någon ny grad av kraft till de bevis som den romerska religionen är grundad på, och som om man inte kunde anamma en sann religion av rent mänskliga motiv. Protestanterna har tvärtom betygat en stor förtvivlan i detta steg med lika liten anledning. De har hävdat att Kristina, likgiltig för alla religioner, endast hade bytt ut dem för bekvämlighets skull, för att leva mer tillfreds i Italien, där hon hade för avsikt att gå i pension, och för att njuta av den konst som detta land innehåller.

De påstå som bevis för denna likgiltighet några brev eller några diskurser från Kristina, vars sanning skulle behöva vara väl intygad för att man skulle kunna sluta något därav. Det påstås till exempel att när jesuiterna i Louvain lovade henne en plats nära den heliga Birgitta av Sverige, svarade hon: »Jag föredrar mycket att bli placerad bland de visa.«

Det kan inte förnekas, och en alltför olycklig erfarenhet bevisar det, att det är mycket sällsynt att man genom övertygelse omfamnar en religion vars principer inte har graverats in i oss sedan barndomen. Intresset är så ofta motivet för en sådan förändring att ärliga människor nästan alltid vägrar sin aktning till dem även som avfärdar en falsk religion om de misstänks ha haft andra åsikter i denna förändring än kärleken till sanningen. Om Kristina blev katolik för att se statyer mer avslappnad, förtjänar hon inte att ha en; och om hon avstod från att göra gott mot sitt folk för målningarnas skull, är hon under de mest föraktliga monarker.

Det är säkert att hon under sin vistelse i Rom visade mycket smak för de stora mästarnas verk som staden är fylld av. En dag, när hon beundrade en marmorstaty av kavaljeren Bernini, som representerade sanningen, passade en kardinal som var nära henne på att berätta för henne att hon älskade sanningen mer än de andra furstarna. »Alla sanningar är inte gjorda av marmor«, svarade hon.

Hennes religionsbyte var ödesdigert för biskop Johan Matthiæ, hennes lärare, en moderat och fredlig lutheran som hade föreslagit flera projekt för återföreningen av de protestantiska Kyrkorna. De reformatorer som förebrår den romerska Kyrkan så mycket för intolerans hatar förföljelse bara när det gäller dem, och inte alls när de utövar den. Matthiæ, anklagad, ehuru utan anledning, för att ha haft del i Kristinas påstådda avfall, avsattes från sitt biskopsstol av Rikets Ständer.

English translation (my own):

Kristina was already preparing her change of religion, by visiting all the monasteries and all the churches that were on her route, especially when these buildings contained some particular curiosities. Finally, after having embraced the Catholic religion in Brussels, she publicly abjured Lutheranism in Innsbruck and took this rather undevout motto: "Fata viam invenient" — "the Fates will direct my route."

This action was a great triumph for the Catholics, as if this princess's way of thinking had added some new degree of force to the proofs on which the Roman religion is founded, and as if one could not embrace a true religion for purely human motives. The Protestants, on the contrary, have testified with as little reason a great despair at this step. They have claimed that Kristina, indifferent to all religions, had exchanged them only for convenience, so as to live more at ease in Italy, where she intended to retire, and to enjoy the arts that this country contains.

They allege as proof of this indifference some letters or some discourses from Kristina, the truth of which would have to be well attested for one to be able to conclude anything from it. It is claimed, for example, that when the Jesuits of Louvain promised her a place near Saint Birgitta of Sweden, she replied: "I much prefer to be placed among the wise."

It cannot be denied, and too unfortunate an experience proves it, that it is very rare to embrace by conviction a religion whose principles have not been engraved in us from childhood. Interest is so often the motive for such a change that honest people almost always refuse their esteem to those even who abjure a false religion if they are suspected of having had other views in this change than the love of truth. If Kristina became a Catholic so as to see statues more at her ease, she does not deserve to have one; and if she renounced doing good to her people for the sake of paintings, she is beneath the most contemptible monarchs.

It is certain that during her stay in Rome, she showed much taste for the works of the great masters with whom that city is filled. One day, when she was admiring a marble statue of the Cavalier Bernini, which represented the truth, a cardinal who was near her took the opportunity to tell her that she loved the truth more than the other princes. "Not all truths", she replied, "are made of marble."

Her change of religion was fatal to Bishop Johan Matthiæ, her preceptor, a moderate and peaceful Lutheran who had proposed several projects for the reunion of the Protestant Churches. The reformers who reproach the Roman Church so much for intolerance hate persecution only when it concerns them, and not at all when they exercise it. Matthiæ, accused, although without reason, of having had part in Kristina's alleged apostasy, was deposed from his bishopric by the Estates of the Realm.

Above: Kristina.

Above: Johan Arckenholtz.

Above: Jean-Baptiste le Rond d'Alembert.

Jean-Baptiste le Rond d'Alembert's review of the first two volumes of Arckenholtz's biography of Kristina, year 1753, part 4

Sources:

Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 38 to 45, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1753; original at The British Library

https://books.google.com/books?id=UjoXt5DIoJUC&newbks=1&newbks_redir=0&dq=M%C3%A9langes+de+litt%C3%A9rature,+d%27histoire+et+de+philosophie&source=gbs_navlinks_s

Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 261 to 268, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1759 edition of the above; original at the New York Public Library

https://books.google.com/books?id=uXoCAAAAYAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=M%C3%A9langes+de+litt%C3%A9rature,+d%27histoire&source=gbs_navlinks_s

The account:

Nous voici arrivés au moment où elle abdiqua la Couronne. Le dessein qu'elle en avoit eu quelques années auparavant se réveilla en elle avec tant de force que rien ne put l'en dissuader. Il y a apparence que le dégoût pour les affaires, & l'envie d'être libre, furent les principaux motifs qui l'y déterminerent. «Je n'entends toujours que la même chose», disoit-elle en parlant des affaires; «je vois bien qu'il faut que je me remette à l'étude & à la conversation des Savans». Elle croyoit, pour employer une de ses expressions, voir le diable, quand ses Secrétaires entroient pour lui faire signer des dépêches; & l'ennui du gouvernement lui causa une mélancolie si affreuse qu'on appréhenda que son esprit ne s'en affoiblît. Elle écrivit enfin à M. Chanut sur la résolution qu'elle avoit prise. Les discours que sa démarche alloit faire tenir ne paroissent pas l'occuper beaucoup. «Je ne m'inquiéte point», lui écrit-elle, «du plaudite, il est difficile qu'un dessein mâle & vigoureux plaise à tout le monde; je me contenterai d'un seul approbateur, je me passerois même d'en avoir. Que j'aurai de plaisir à me souvenir d'avoir fait du bien aux hommes?» Pourquoi donc vouloit-elle cesser de leur en faire?

On a parlé fort diversement de l'abdication de Christine; elle auroit été plus généralement approuvée (sans le mériter peut-être) si la conversion de cette Princesse, qui arriva peu de tems après, n'avoit animé contre elle les ennemis de l'Eglise Romaine. Car en général on est toujours assez porté à louer les Souverains qui descendent du Trône; on a si peu d'idées des devoirs immenses d'un Prince, qu'on regarde son abdication comme un sacrifice éclatant. Précipiteroit-on ainsi son jugement si l'on vouloit approfondir ce que le nom de Monarque impose à celui qui le porte? Esclave de la justice & de la décence, obligé d'observer le premier les lois dont il est le dépositaire, il est comptable envers l'État de tout le mal qui se fait sous son nom & de tout de bien qui ne se fait pas. Combien peu de Rois voudroient l'être, à condition de l'être en effet? Si donc un Prince posséde les talens nécessaires pour gouverner, c'est un crime de les rendre inutiles par une démission volontaire. Il n'auroit d'excuse qu'en se donnant un successeur capable de le remplacer; mais outre qu'un tel successeur est bien rare, c'est souvent un motif tout contraire qui a déterminé quelques Princes, parce qu'ils n'aimoient que leur gloire, & nullement les hommes. A l'égard des Rois qui ne quittent le Trône que par défaut de capacité, ils ne font en cela que s'acquitter d'un devoir essentiel. Cependant il est certains devoirs qu'il faut tenir compte aux hommes de remplir, lorsqu'en les remplissant ils renoncent à de grands avantages. Le devoir dont nous parlons est de ce nombre, & les Princes qui ont quitté le Trône mériteroient des éloges, si cette démarche avoit été le fruit de la justice qu'ils se rendoient, & du peu de talent qu'ils se sentoient pour regner. Mais la plûpart n'ont pas même eu l'avantage de faire cette action juste par un motif louable. L'amour de l'oisiveté, le desir de satisfaire en paix à des goûts vils ou subalternes, sont presque toujours les principes de leur abdication. Ils croient que rien ne leur manque pour régner que la volonté; aussi cette volonté renaît-elle souvent en eux après leur retraite pour en être le tourment. Un des plus grands avantages que les Princes puissent se procurer en descendant du Thrône, c'est de s'assurer par ce moyen de la réalité des éloges qu'on leur a prodigués dans le tems de leur pouvoir, de voir éclipser les flatteurs, & de se trouver seuls avec leur vertu, s'ils sont assez heureux pour en avoir. Mais il n'y a pas d'apparence qu'un tel avantage flate beaucoup les Souverains, & l'exemple des Rois qui se privent volontairement de leurs courtisans, n'est pas contagieux.

On assure que Christine avant que d'abdiquer la couronne, eut dessein de faire avec le Prince Charles Gustave une espece de Traité qui eût été trop onéreux pour ce dernier. Elle vouloit se réserver la plus grande partie du Royaume, être absolument indépendante, avoir la liberté de voyager ou de rester en tel endroit de Suéde qu'il lui plairoit; enfin elle prétendoit que son successeur ne fît aucun changement dans les places qu'elle auroit données. Charles qui avoit cherché d'abord à dissuader Christine de son entreprise, mais qui apparemment la voyoit alors en situation de ne plus reculer, rejetta ces conditions & répondit qu'il ne vouloit pas être un Roi titulaire. Christine ayant appris sa réponse, dit qu'elle ne lui faisoit ces propositions que pour connoître son caractere, qu'elle voyoit à présent combien Charles Gustave étoit digne de regner, puisqu'il connoissoit si bien les droits d'un Monarque: ce compliment forcé de Christine à son successeur étoit-il bien sincere?

Charles Gustave pour témoigner à la Reine sa reconnoissance, fit frapper alors une médaille dont la légende disoit qu'il tenoit le thrône de Dieu & de Christine; cette médaille déplut aux Etats, qui prétendoient avec raison que c'étoit par leur choix qu'il étoit parvenu au thrône. On ne peut nier, puisque la Religion nous l'enseigne, que l'autorité légitime des Rois ne vienne de Dieu; mais c'est le consentement des peuples qui est le signe visible de cette autorité légitime, & qui en assure l'exercice.

Le Clergé vouloit obliger Christine à rester en Suéde, de crainte qu'elle ne changeât de religion; comme si cette Princesse, après avoir fait le sacrifice du thrône à sa liberté, n'eût pas acquis le droit d'user de cette liberté toute entiere, & n'eût pu aller à la Messe à Stockholm sans troubler l'Etat. Mais soit que la Reine voulût se mettre à l'abri des persécutions ecclésiastiques, si redoutables pour les Souverains même qui ont le pouvoir en main, soit qu'elle eût pris dès-lors la résolution d'aller passer le reste de ses jours hors de son pays, elle quitta la Suéde peu de jours après son abdication, & fit graver une médaille dont la légende étoit, que le Parnasse vaut mieux que le Thrône; médaille qui fait aussi peu d'honneur à ses sentimens, que la légende en fait peu à son goût. Quand elle fut arrivée sur la frontiere de Suéde à un petit ruisseau qui séparoit alors le Danemarck de ce Royaume: «me voilà enfin en liberté», dit-elle, «& hors de Suéde où j'espere ne retourner jamais.» Charles Gustave lui fit offrir encore son cœur & sa main; mais elle répondit qu'il n'étoit plus tems.

Travestie en homme durant une partie de son voyage, elle traversa le Danemarck & l'Allemagne, peu occupée des discours que son abdication faisoit tenir, & montrant sur cela une philosophie supérieure à celle qui l'avoit portée à cette abdication même. Le Prince de Condé se trouvant à Bruxelles lorsque Christine y passa, demanda où étoit cette Reine, qui avoit si facilement abandonné la couronne, «pour laquelle nous autres», disoit-il, «nous combattons, & après laquelle nous courons tout le tems de notre vie sans pouvoir l'atteindre.» Ses ennemis prétendoient que dès son arrivée à Bruxelles, elle commençoit déjà à se repentir d'avoir abdiqué: le bruit s'en répandit en Suéde; & le grand Chancelier Oxenstiern, alors au lit de la mort, ne put s'empêcher de dire: «Je lui ai prédit qu'elle se repentiroit de cette démarche; mais c'est toujours la fille de Gustave.» Ce furent les dernieres paroles de ce grand homme.

Swedish translation (my own):

Vi har nu kommit till det ögonblick då hon abdikerade kronan. Den dessäng hon haft några år tidigare väcktes i henne med sådan kraft att ingenting kunde avskräcka henne. Det verkar som om en avsky för affärer och en önskan att vara fri var de främsta motiven som bestämde henne att göra det.

»Jag hör alltid bara samma sak«, sade hon när hon talade om affärer; »jag ser tydligt att jag måste återvända för att studera och till kloka mäns samtal.«

Hon trodde, för att använda ett av hennes uttryck, att se djävulen när hennes sekreterare kom in för att skicka ut hennes skyltar; och regeringens långtråkighet förorsakade henne en sådan fruktansvärd melankoli att man fruktade att hennes sinne skulle försvagas. Hon skrev till sist till monsieur Chanut om den resolution hon hade tagit. De diskurser som hennes handling skulle ge tycks inte sysselsätta henne särskilt mycket.

»Jag oroar mig inte«, skrev hon till honom, »om applåderna, det är svårt för en viril och kraftfull dessäng att behaga alla; jag kommer att nöja mig med en enda godkännare, jag skulle till och med klara mig utan att ha någon. Hur skulle jag ha mycket glädje av att minnas att jag gjort gott mot män?«

Varför ville hon då sluta göra gott mot dem?

Det har talats om Kristinas abdikation på många olika sätt; det skulle ha blivit mer allmänt godkänt (utan att kanske förtjäna det) om denna prinsessas omvändelse, som skedde kort därefter, hade rört upp den romerska Kyrkans fiender mot henne. Ty i allmänhet är vi alltid benägna att prisa de suveräna som stiger ned från tronen; vi har så liten aning om en furstes oerhörda plikter att vi betraktar hans abdikation som ett rungande offer.

Skulle vi på så sätt påskynda vår dom om vi ville utforska på djupet vad monarkens namn ålägger den som bär det? En slav av rättvisa och anständighet, skyldig att först följa de lagar som han är depositarie för, han är ansvarig inför staten för allt ont som görs under hans namn och för allt gott som inte görs. Hur få konungar skulle vilja vara en, under förutsättning att de faktiskt är en?

Om därför en furste besitter de talanger som är nödvändiga för att regera, är det ett brott att göra dem värdelösa genom en frivillig avgång. Han skulle inte ha någon ursäkt utom genom att ge sig själv en efterträdare som kan ersätta honom; men förutom att en sådan efterträdare är mycket sällsynt, är det ofta ett helt motsatt motiv som har bestämt en del furstar, eftersom de älskade bara sin ära och inte alls människor.

Beträffande konungar som lämnar tronen endast i brist på kapacitet, frikänner de sig i detta endast från en väsentlig plikt. Det finns dock vissa plikter som män måste anses uppfylla när de vid fullgörandet av dem avsäger sig stora fördelar. Den plikt som vi talar om är av detta antal, och de furstar som lämnat tronen skulle förtjäna beröm om detta steg hade varit frukten av den rättvisa som de utövade sig själva och av den lilla talang som de kände att de hade för att regera.

Men de flesta av dem har inte ens haft fördelen av att göra denna rättvisa handling av ett lovvärt motiv. Kärleken till sysslolöshet, önskan att tillfredsställa avskyvärda eller underordnade smaker i fred, är nästan alltid principerna för deras abdikering. De tror att ingenting saknas för att regera utom viljan; också detta kommer ofta att återuppstå hos dem efter deras avsägelse för att vara deras plåga. En av de största fördelarna som furstar kan skaffa sig själva genom att stiga ned från tronen är att på detta sätt försäkra sig om verkligheten av de lovsånger som överslöts över dem under deras makts tid, att se smickrarna förmörkas, och att finna sig själva ensamma med sin dygd, om de har turen att ha några. Men det verkar inte som att en sådan fördel smickrar suveräner mycket, och exemplet med konungar som frivilligt berövar sig sina hovmän är inte smittsam.

Det sägs att Kristina, innan hon abdikerade kronan, hade tänkt göra ett slags fördrag med prins Karl Gustav som skulle ha varit för betungande för den senare. Hon ville reservera större delen av riket för sig själv, vara absolut självständig, ha frihet att resa eller vistas i någon del av Sverige som hon behagade; slutligen hävdade hon att hennes efterträdare inte skulle göra någon förändring i de positioner hon hade givit.

Karl, som först hade sökt avråda Kristina från sitt företag, men som tydligen såg henne då i stånd att inte längre backa, avvisade dessa villkor och svarade att han inte ville vara titulär konung. Kristina, efter att ha lärt sig hans svar, sade att hon endast gjorde honom dessa förslag för att känna hans karaktär, att hon nu såg hur värdig Karl Gustav var att regera, eftersom han så väl kände till en monarks rättigheter. Var denna påtvingade komplimang från Kristina till hennes efterträdare verkligen uppriktig?

Karl Gustav lät, för att visa sin tacksamhet mot drottningen, slå en medalj, vars legend sade att han innehade tronen tack vare Gud och Kristina; denna medalj misshagade Ständerna, som med rätta hävdade att det var av deras val som han hade nått tronen. Det kan inte förnekas, eftersom religionen lär oss att konungars legitima auktoritet kommer från Gud, men att det är folkets samtycke som är det synliga tecknet på denna legitima auktoritet och som säkerställer att den utövas.

Prästerskapet ville tvinga Kristina att stanna kvar i Sverige, av rädsla för att hon skulle byta religion; som om denna prinsessa, efter att ha offrat tronen till sin frihet, inte förvärvat rätt att använda denna frihet i sin helhet och inte kunnat gå till mässan i Stockholm utan att störa Staten. Men vare sig drottningen ville skydda sig från kyrkliga förföljelser, så fruktansvärda även för suveräner som har makten i hand, eller om hon hade tagit beslutet från den tiden att tillbringa resten av sina dagar utanför sitt land, så lämnade hon Sverige för några dagar efter hennes abdikation och lät ingravera en medalj, vars legend var att Parnassus är värd mer än tronen; en medalj som gör lika lite heder åt hennes känslor som legenden gör lite för hennes smak. 

När hon anlände till den svenska gränsen vid en liten bäck som sedan skilde Danmark från det riket: »Här är jag, äntligen på frihet«, sade hon, »och ut ur Sverige, dit jag hoppas aldrig återvända!«

Karl Gustav bjöd henne åter sitt hjärta och sin hand; men hon svarade att det inte var dags för det längre.

Förklädd till man under en del av sin resa korsade hon Danmark och Tyskland, föga sysselsatt med de diskurser som hennes abdikering föranledde att hållas, och visade på detta en filosofi som var överlägsen den som hade lett henne till just denna abdikering. Prinsen de Condé, som var i Bryssel när Kristina passerade, frågade var denna drottning var som så lätt hade övergivit kronan »som vi andra«, sade han, »vi kämpar, och efter vilken vi springer hela livet utan att kunna uppnå det.«

Hennes fiender hävdade att hon, så snart hon anlände till Bryssel, redan började ångra sig för att ha abdikerat. Ryktet spred sig i Sverige; och Rikskanslern Oxenstierna, då på sin dödsbädd, kunde inte låta bli att säga: »Jag förutspådde henne att hon skulle ångra sig från detta steg; men hon är ännu Gustavs dotter.«

Detta var den här store mannens sista ord.

English translation (my own):

We have now arrived at the moment when she abdicated the Crown. The design she had had some years before was awakened in her with such force that nothing could dissuade her. It appears that a disgust for affairs and a desire to be free were the principal motives which determined her to do so.

"I always hear only the same thing", she said when speaking of affairs; "I see clearly that I must return to study and to the conversation of scholars."

She believed, to use one of her expressions, to see the Devil when her secretaries came in to make her sign dispatches; and the boredom of government caused her such a terrible melancholy that it was feared that her mind would be weakened. She finally wrote to Monsieur Chanut on the resolution she had taken. The discourses which her action was going to give do not appear to occupy her much.

"I do not worry", she wrote to him, "about the applause, it is difficult for a virile and vigorous design to please everyone; I will be content with a single approbator, I would even do without having any. How much pleasure would I have in remembering having done good to men?"

Why, then, did she want to stop doing good to them?

Kristina's abdication has been spoken of in many different ways; it would have been more generally approved (without perhaps deserving it) if the conversion of this princess, which happened shortly after, had not stirred up the enemies of the Roman Church against her. For in general we are always inclined to praise the sovereigns who descend from the throne; we have so little idea of the immense duties of a prince that we regard his abdication as a resounding sacrifice.

Would we thus hasten our judgement if we wanted to explore in depth what the name of monarch imposes on the one who bears it? A slave of justice and decency, obliged to observe first the laws of which he is the depositary, he is accountable to the State for all the evil that is done under his name and for all the good that is not done. How few kings would want to be one, on condition that they are one in fact?

If therefore a prince possesses the talents necessary to govern, it is a crime to render them useless by a voluntary resignation. He would have no excuse except by giving himself a successor capable of replacing him; but, besides that such a successor is very rare, it is often a completely contrary motive which has determined some princes, because they loved only their glory and not men at all.

With regard to kings who leave the throne only for want of capacity, they do in this only acquit themselves of an essential duty. However, there are certain duties which men must be considered to fulfill when, in fulfilling them, they renounce great advantages. The duty of which we speak is of this number, and the princes who have left the throne would deserve praise if this step had been the fruit of the justice which they rendered themselves, and of the little talent which they felt they had for ruling.

But most of them have not even had the advantage of doing this just action for a laudable motive. The love of idleness, the desire to satisfy vile or subordinate tastes in peace, are almost always the principles of their abdication. They believe that nothing is lacking to reign except the will; also this will often reappears in them, after their retirement, to be their torment. One of the greatest advantages that princes can procure for themselves by descending from the throne is to assure themselves by this means of the reality of the praises that were lavished on them during the time of their power, to see the flatterers eclipsed, and to find themselves alone with their virtue, if they are fortunate enough to have some. But there is no appearance that such an advantage flatters sovereigns much, and the example of kings who voluntarily deprive themselves of their courtiers is not contagious.

It is said that Kristina, before abdicating the crown, had intended to make a kind of treaty with Prince Karl Gustav which would have been too onerous for the latter. She wanted to reserve the greater part of the kingdom for herself, to be absolutely independent, to have the freedom to travel or to stay in any part of Sweden that she pleased; finally she claimed that her successor would make no change in the positions she had given.

Karl, who had first sought to dissuade Kristina from her enterprise, but who apparently saw her then in a position to no longer back down, rejected these conditions and replied that he did not want to be a titular king. Kristina, having learned his answer, said that she only made him these proposals to know his character, that she now saw how worthy Karl Gustav was to reign, since he knew so well the rights of a monarch. Was this forced compliment from Kristina to her successor really sincere?

Karl Gustav, to show his gratitude to the Queen, had a medal struck, the legend of which said that he held the throne from God and Kristina; this medal displeased the Estates, who rightly claimed that it was by their choice that he had reached the throne. It cannot be denied, since religion teaches us that the legitimate authority of kings comes from God, but that it is the consent of the people which is the visible sign of this legitimate authority and which ensures its exercise.

The clergy wanted to force Kristina to remain in Sweden, for fear that she would change her religion; as if this princess, after having made the sacrifice of the throne to her liberty, had not acquired the right to use this liberty in its entirety and had not been able to go to Mass at Stockholm without disturbing the State. But whether the Queen wanted to shelter herself from ecclesiastical persecutions, so formidable even for sovereigns who have power in hand, or whether she had taken the resolution from that time to spend the rest of her days outside her country, she left Sweden a few days after her abdication and had a medal engraved, the legend of which was that Parnassus is worth more than the throne; a medal which does as little honour to her feelings as the legend does little to her taste. 

When she arrived on the Swedish border at a small stream which then separated Denmark from that kingdom: "Here I am, at last at liberty", she said, "and out of Sweden, where I hope never to return!"

Karl Gustav offered her his heart and his hand again; but she replied that it was no longer time for that.

Disguised as a man during part of her journey, she crossed Denmark and Germany, little occupied with the discourses which her abdication caused to be made, and showing on this a philosophy superior to that which had led her to this very abdication. The Prince de Condé, being in Brussels when Kristina passed through, asked where this queen was who had so easily abandoned the crown "for which we others", he said, "we fight, and after which we run all our lives without being able to attain it."

Her enemies claimed that, as soon as she arrived in Brussels, she already began to repent of having abdicated. The rumour spread in Sweden; and the Grand Chancellor Oxenstierna, then on his deathbed, could not help saying: "I predicted to her that she would repent of this step; but she is still the daughter of Gustav."

These were the last words of this great man.

Above: Kristina.

Above: Johan Arckenholtz.

Above: Jean-Baptiste le Rond d'Alembert.

Jean-Baptiste le Rond d'Alembert's review of the first two volumes of Arckenholtz's biography of Kristina, year 1753, part 3

Sources:

Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 29 to 38, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1753; original at The British Library

https://books.google.com/books?id=UjoXt5DIoJUC&newbks=1&newbks_redir=0&dq=M%C3%A9langes+de+litt%C3%A9rature,+d%27histoire+et+de+philosophie&source=gbs_navlinks_s

Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 253 to 261, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1759 edition of the above; original at the New York Public Library

https://books.google.com/books?id=uXoCAAAAYAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=M%C3%A9langes+de+litt%C3%A9rature,+d%27histoire&source=gbs_navlinks_s

The account:

Christine eut bientôt dans ses États des affaires plus importantes que l'étude du Grec, des idées innées & des tourbillons. La résolution qu'elle avoit prise de ne se point marier, allarmoit des peuples qui craignoient de manquer de maître. L'épuisement des finances dérangées par ses profusions causoit un mécontentement général; ce fut alors qu'elle pensa pour la premiere fois à descendre du Trône. Elle se rendit en plein Sénat, déclara le dessein qu'elle avoit formé, & le fit savoir par lettres au Prince Charles Gustave. Celui-ci assez habile pour dissimuler, & craignant peut-être que la Reine ne fît sur son successeur une tentative dangereuse, rejetta les offres de Christine, pria Dieu & la Suéde de la conserver long-tems, & se para avec beaucoup d'ostentation de sentimens qu'il n'avoit guere. La solitude où ce Prince affectoit de vivre après avoir accepté la succession, la précaution qu'il avoit prise de s'éloigner de la Cour, enfin l'extrême circonspection qu'il mettoit dans tous ses discours & dans toutes ses démarches, étoient pour les moins clairvoyans une preuve du desir qu'il avoit de parvenir au Trône. Il se flattoit peut-être que le Sénat acceptant la démission de Christine, lui procureroit l'avantage de régner en lui laissant l'honneur de la modestie. Mais il fut trompé dans ses espérances. Soit que Christine eût simplement voulu calmer des sujets mécontens, & s'affermir sur le Trône par leur suffrage, soit qu'elle vît son abdication jugée moins favorablement par les étrangers qu'elle ne s'y attendoit, soit enfin qu'après avoir voulu quitter le Trône par vanité elle voulût le conserver par caprice, elle se rendit ou fit semblant de se rendre aux sollicitations de son successeur & de ses sujets.

Christine écrivit l'année suivante 1652, à M. Godeau, Évêque de Vence, dont nous avons tant de vers & si peu de Poésies. Ce Prélat l'avoit louée par lettres; la Reine de Suéde lui dit dans sa réponse: «Que les honnêtes gens de France sont si accoutumés à louer, qu'elle n'ose se plaindre d'une coûtume si générale, & qu'elle lui en est même obligée». Il paroît que le même Prélat avoit marqué dans sa lettre quelque envie de convertir la Reine. En remerciant l'Évêque de ses bonnes intentions, elle lui souhaite le bonheur de penser comme elle, & paroît surprise qu'on puisse être si éclairé & n'être pas Luthérien. Elle se montra aussi peu Catholique dans une lettre qu'elle écrivit vers le même tems au Prince Fréderic de Hesse pour le détourner d'embrasser la Religion Romaine. Ces deux lettres devroient surprendre de la part d'une Princesse qui se fit Catholique un an après, si l'on ne savoit combien peu de tems il faut aux hommes, & sur-tout aux Princes, pour changer dans leurs opinions comme dans leurs goûts. Un Auteur Protestant qui a parlé de ces deux lettres, remarque avec plus de malignité que d'esprit, que l'heure de la grace n'étoit pas encore venue: on pourroit dire avec plus de raison, que peut-être Christine n'avoit pas encore été assez tourmentée par les Ministres pour prendre leurs dogmes en aversion. Car telle est l'injustice incroyable des hommes, que de la haine des Ministres à celle du culte qu'ils prêchent il n'y a qu'un pas; commence-t-on à se détacher d'eux, ce qui étoit respectable devient indifférent; abusent-ils de leur pouvoir, ce qui n'étoit qu'indifférent cesse de l'être. Cette Logique n'est sans doute ni solide ni équitable: mais c'est la Logique des passions; il faut les ménager comme on fait un malade; & le plus sûr moyen d'apprendre aux hommes à être justes, c'est de commencer par l'être à leur égard.

Au reste si on examine les raisons mêmes que Christine proposoit au Prince de Hesse pour rester dans sa Religion, il est facile de juger qu'elle avoit pour la sienne un assez grand fond d'indifférence. Quoique Luthérienne, & par conséquent presque aussi éloignée du Calvinisme que de l'Église Romaine, elle exhorte néanmoins ce Prince Calviniste à ne point changer. Elle paroît mépriser cette fureur stupide avec laquelle les hommes qui se disoient sages, ont tant écrit sur des choses qu'il ne falloit que croire. «Je laisse», dit-elle, «à ceux qui font profession de traiter les controverses, à s'égorger là-dessus selon leur plaisir». Elle ne représente au Prince de Hesse que les motifs de l'honneur, de la constance, de l'avantage de sa Maison & de ses États; motifs peu dignes de balancer l'intérêt de la vraie Religion, mais proportionnés à la vanité & à la foiblesse humaine.

Les libéralités de Christine prodiguées avec peu de discernement & de mesure, lui attirerent bientôt des panégyriques de tous les Savans de Suéde & des pays étrangers. Son Historien en compte deux cent qui sont oubliés aujourd'hui comme presque tous les panégyriques des Princes faits de leur vivant. Celui de Trajan par Pline le jeune, prononcé devant l'Empereur en plein Sénat, est presque le seul qui soit resté; le nom de l'Orateur & l'idée que nous donne son ouvrage de l'éloquence de ces tems-là, ont encore moins contribué à le conserver, que les vertus du Prince qui en étoit l'objet. Ce n'est point l'ouvrage qui a immortalisé le Monarque; c'est le Monarque qui a fait passer l'ouvrage à la postérité; peut-être même ce panégyrique eût-il fait tort à Trajan, si à force de le mériter, il n'eût fait oublier la foiblesse qu'il avoit eue de l'entendre.

Je passe sous silence toutes les marques de bonté que Christine donna à Saumaise, cet homme si savant & si désagréable, qui en apprenant tant de choses, avoit aussi appris à interpréter les songes, la visite que Christine lui rendit, la lecture qu'ils firent ensemble du Moyen de parvenir, le combat à coups de poing entre Messieurs Bourdelot & Meibom, & d'autres anecdotes aussi intéressantes. Je passe sous silence aussi les noms de tous les Savans que Christine attira dans ses Etats ou qu'elle y trouva; & son commerce épistolaire avec eux. Elle eût mieux fait de ne pas tant écrire de lettres de complimens aux Savans, & d'envoyer un peu plus de lettres de change à Nicolas Heinsius qu'elle avoit chargé de lui acheter des livres, des manuscrits, & des médailles, & qui ne put jamais parvenir à être remboursé de ses avances. Néanmoins l'Historien de Christine entreprend de la justifier sur cet article même, & fait presque un crime à Heinsius de s'être plaint. Les Monarques sont assez dans l'usage de se manquer de bonne foi entr'eux, mais il ne leur est pas encore permis d'étendre cette regle aux particuliers.

Ce qu'il y a de plus remarquable dans les lettres dont il est question, c'est l'offre que Christine fit à Scudéri, si l'on en croit un Auteur moderne, de recevoir la dédicace de son Alaric, en y joignant un présent considérable, à condition qu'il effaceroit de ce Poëme l'éloge de M. de la Gardie qui avoit encouru la disgrace de la Reine; Scuderi répondit à cette offre qu'il ne détruiroit jamais l'autel où il avoit sacrifié. Une réponse si noble fait regretter que le Poëme d'Alaric n'ait pas été meilleur.

Parmi les Savans que Christine accueilloit, on ne trouve pas un seul Anglois. Cette nation, devenue depuis si fameuse & si féconde en grands génies, étoit alors agitée de troubles & de guerres civiles peu favorables aux Lettres. Elle venoit de faire couper la tête à Charles I. & ne songeoit guere qu'à sa liberté, à son agrandissement & à son commerce. L'exécution récente de ce Prince faisoit beaucoup de bruit en Suéde: plusieurs ne trouvoient pas mauvais, dit M. Chanut Ambassadeur de France, qu'il y eût un exemple public d'un Roi d'Angleterre dépouillé de son autorité par avoir violé le contrat fait avec ses sujets; mais tous généralement blâmoient l'excès d'injustice & de fureur où la nation s'étoit portée. Il n'est guere vraisemblable que Christine apprenant cette nouvelle, ait tenu ce discours qu'on lui attribue. «Les Anglois ont fait couper la tête à leur Roi, qui n'en faisoit rien, & ils ont bien fait». Comment concilier ce discours avec la lettre qu'elle écrivit en même tems au fils de l'infortuné Monarque, lettre dans laquelle elle se récrie contre cet Arrêt d'un Parlement sanguinaire? L'horreur que Christine en conçut, fut une des causes qui retarderent la conclusion du Traité que l'Ambassadeur de Cromwel négocioit alors auprès d'elle. Cet Ambassadeur qui ne vint à bout de son entreprise qu'avec beaucoup de peine & de tems, se plaignit qu'on ne lui parloit à ses audiences que de Philosophie, de divertissemens & de ballets.

De tous les Ministres étrangers qui étoient à la Cour de Suéde, Pimentel, Ministre d'Espagne, étoit celui que la Reine aimoit le plus. A la premiere Audience qu'il eut de Christine, il se retira sans dire un seul mot, & lui avoua le lendemain qu'il avoit été interdit de la majesté qui brilloit dans toute sa personne. On peut juger s'il plut. Pimentel, Ministre habile, profita de ce premier avantage pour gagner la confiance de la Reine; il découvrit bientôt en elle beaucoup d'amour pour la nouveauté, de prévention pour les derniers venus, & de facilité à dire son secret, dès qu'elle avoit accordé ses bonnes graces. Mais la faveur de Pimentel, trop utile à l'Espagne, donna à la France & à la Suéde même tant d'ombrage, que Christine fut bientôt obligée de le congédier.

Swedish translation (my own):

Kristina hade snart i sina stater viktigare angelägenheter än studiet av grekiska, av medfödda idéer och virvelvindar. Beslutet hon hade tagit att inte gifta sig oroade människor som fruktade att sakna en herre. Utmattningen av finanserna, störda av hennes överflöd, orsakade allmänt missnöje; det var då hon för första gången tänkte stiga ned från tronen. Hon gick till det fulla Rådet, förklarade dessängen hon hade formerat och gjorde den känd genom brev till prins Karl Gustav.

Den sistnämnde, klok nog att dissimulera, och kanske fruktade att drottningen skulle göra ett farligt attentat på sin efterträdare, avslog Kristinas erbjudanden, bad Gud och Sverige att bevara henne länge och smyckade sig med mycket prålig med känslor som han knappast hade. Den ensamhet i vilken denne prins påverkades att leva efter att ha accepterat arvet, de försiktighetsåtgärder han hade vidtagit för att ta avstånd från hovet, och slutligen den extrema försiktighet han lade i alla sina diskurser och i alla sina handlingar, var för det minsta klarsynta såg ett bevis på den önskan han hade att nå tronen. Han kanske smickrade sig själv att Rådet, som accepterade Kristinas avsägelse, skulle ge honom fördelen av att regera samtidigt som han lämnade blygsamhetens ära.

Men han blev lurad i sina förhoppningar. Huruvida Kristina helt enkelt ville lugna sina missnöjda undersåtar och stärka sig på tronen genom deras suffrage, eller om hon såg sin abdikation bedömas mindre gynnsamt av utlänningar än hon väntat, eller slutligen om, efter att ha velat lämna tronen av fåfänga, hon ville hålla det utanför nyckfullhet, hon gav efter — eller låtsades ge efter — för sin efterträdares och sina undersåtars uppmaningar.

Kristina skrev året därpå, 1652, till monsieur Godeau, biskop av Vence, från vilken vi har så många verser och så få dikter. Denne prelat hade hyllat henne i brev; Sveriges drottning sade honom i sitt svar, att Frankrikes hederliga folk är så vana vid beröm, att hon ej vågar klaga på en sådan allmän sed, och att hon till och med är skyldig honom för det.

Det verkar som om samma prelat i sitt brev hade visat en viss önskan att omvända drottningen. Genom att tacka biskopen för hans goda avsikter önskade hon honom lyckan att tänka som hon och verkade förvånad över att man kunde vara så upplyst och inte vara lutheran. Hon visade sig vara lika liten katolik i ett brev som hon skrev ungefär samtidigt till prins Friedrich av Hessen för att avråda honom från att anamma den romerska religionen.

Dessa två brev borde vara överraskande från en prinsessa som blev katolik ett år senare, om man inte visste hur kort tid det tar för män, och särskilt för furstar, att ändra sina åsikter såväl som sin smak. En protestantisk författare som har talat om dessa två brev konstaterar med mer illvilja än vett att nådens stund ännu inte hade kommit: man skulle med större förnuft kunna säga att Kristina kanske ännu inte hade plågats tillräckligt av ministrarna för att ta deras dogmer i motvilja.

För sådan är människornas otroliga orättvisa, att från hatet mot predikanter till det mot den dyrkan som de predikar, det finns bara ett steg. Om man börjar frigöra sig från dem, blir det som var respektabelt likgiltigt. Om de missbrukar sin makt upphör det som bara var likgiltigt att vara det. Denna logik är utan tvivel varken solid eller rättvis, men det är passionernas logik; de måste behandlas som en sjuk person, och det säkraste sättet att lära människor att vara rättvisa är att börja med att vara det mot sig själva.

Dessutom, om man undersöker själva skälen till varför Kristina föreslog prinsen av Hessen att stanna kvar i hans religion, är det lätt att bedöma att hon hade en ganska stor likgiltighetsfond för hans egen. Även om hon är luthersk, och följaktligen nästan lika långt från kalvinismen som från den romerska kyrkan, uppmanar hon ändå denna kalvinistiske furste att inte ändra sig. Hon tycks förakta denna dumma vrede med vilken män som kallade sig kloka har skrivit så mycket om saker som man bara borde tro.

»Jag lämnar det«, säger hon, »till dem som gör ett yrke att behandla kontroverser att skära halsen på varandra efter deras nöje.«

Hon presenterar för prinsen av Hessen endast motiven av heder, beständighet, fördelen med hans hus och hans Stater — motiv som knappast är värda att balansera den sanna religionens intresse, men som står i proportion till mänsklig fåfänga och svaghet.

Kristinas frikostighet, överdådig med litet omdöme och måttlighet, lockade snart panegyriker från alla Sveriges och främmande länders lärda. Hennes historiker räknar tvåhundra av dem, som är bortglömda idag, som nästan alla panegyriker om furstar som gjorts under deras livstid. Den av Trajanus av Plinius den yngre, uttalad inför kejsaren i full senaten, är nästan den enda som finns kvar; talarens namn och den idé som hans verk ger oss om den tidens vältalighet har bidragit ännu mindre till att bevara den än dygderna hos den furste som var dess föremål. Det är inte verket som förevigade monarken; det är monarken som fick verket att övergå till eftervärlden. Kanske till och med denna panegyriker skulle ha skadat Trajanus, om den inte hade fått oss att glömma den svaghet han hade när han hörde den, utan att förtjäna det.

Jag förbigår i tysthet alla de vänlighetsbetygelser som Kristina gav Saumaise, denne så lärde och så obehaglige man, som genom att lära sig så mycket också hade lärt sig att tyda drömmar, besöket som Kristina gjorde honom, läsningen som de gjorde tillsammans i Le moyen de parvenir, knytnävsstriden mellan messieurs Bourdelot och Meibomius, och andra lika intressanta anekdoter. Jag förbigår i tysthet även namnen på alla de lärda som Kristina lockade till sina stater eller som hon hittade där och hennes brevhandel med dem.

Hon hade gjort bättre av att inte skriva så många komplimangerbrev till de lärda och skicka ytterligare några växlingsbrev till Nicolaus Heinsius, som hon hade i uppdrag att köpa böcker, manuskript och medaljer åt henne, och som aldrig kunde bli ersättning för sina förskott. Ändå åtar sig Kristinas historiker att motivera henne på just denna artikel och gör det nästan till ett brott av Heinsius att ha klagat. Monarker är ganska vana vid att misslyckas i god tro sinsemellan, men de är ännu inte tillåtna att utvidga denna regel till privatpersoner.

Det som är mest anmärkningsvärt i de aktuella breven är det erbjudande som Kristina gav Scudéry, om vi skall tro en modern författare, att ta emot dedikationen av sin Alarik genom att gå med i en ansenlig present, under förutsättning att han skulle radera ur denna dikt priset av herr de la Gardie, som hade ådragit sig drottningens onåd. Scudéry svarade på detta erbjudande att han aldrig skulle förstöra altaret där han hade offrat. Ett så ädelt svar får en att ångra att dikten Alarik inte var bättre.

Bland de lärda som Kristina välkomnade hittar man inte en enda engelsman. Denna nation, som sedan hade blivit så berömd och så fruktbar i stora genier, var då upprörd av problem och inbördeskrig som inte var särskilt gynnsamma för brev. Den hade just låtit halshugga Karl I och tänkte lite på annat än dess frihet, dess förhärligande och dess handel. Den nyligen avrättade avrättningen av denne furste gjorde mycket väsen i Sverige; många tyckte inte att det var dåligt, säger monsieur Chanut, Frankrikes ambassadör, att det skulle finnas ett offentligt exempel på en konung av England som berövats sin auktoritet genom att ha brutit mot kontraktet som gjorts med sina undersåtar; men alla skyllde i allmänhet på den överflöd av orättvisa och raseri som nationen hade gått till.

Det är knappast troligt att Kristina, när hon lärde sig denna nyhet, skulle ha hållit den diskurs som tillskrivits henne: »Engelsmännen har avhuggit sin konung, som inte gjort något åt saken, och de har gjort det bra.«

Hur kan vi förena denna diskurs med det brev hon samtidigt skrev till sonen till den olycklige monarken, ett brev där hon protesterar mot detta dekret från ett blodigt parlament? Den fasa som Kristina hade på var en av orsakerna som försenade ingåendet av det fördrag som Cromwells ambassadör då förhandlade med henne. Denne ambassadör, som endast med stor svårighet och tid lyckades med sitt företag, klagade över att han vid sina audienser bara talades med om filosofi, underhållning och baletter.

Av alla utrikesministrar som var vid Sveriges hov var Pimentel, Spaniens minister, den som drottningen älskade mest. Vid den första audiensen han hade hos Kristina drog han sig tillbaka utan att säga ett enda ord och bekände för henne dagen efter att han blivit förbjuden av det majestät som lyste i hela hennes person. Man kan bedöma om detta gladde henne. Pimentel, en skicklig minister, utnyttjade denna första fördel för att vinna drottningens förtroende; han upptäckte snart i hennes stora kärlek till novitet, fördomar för de senast anlända och lätthet att berätta hennes hemlighet, så snart hon hade skänkt honom sina goda nåder. Men Pimentels gunst, som var alltför användbar för Spanien, gav Frankrike och Sverige så mycket skam, att Kristina snart var tvungen att avskeda honom.

English translation (my own):

Kristina soon had in her States more important affairs than the study of Greek, innate ideas and whirlwinds. The resolution she had taken not to marry alarmed people who feared to lack a master. The exhaustion of finances disturbed by her profusions caused general discontent; it was then that she thought for the first time of descending from the throne. She went to the full Senate, declared the design she had formed, and made it known by letters to Prince Karl Gustav.

The latter, clever enough to dissimulate, and perhaps fearing that the Queen would make a dangerous attempt on her successor, rejected Kristina's offers, prayed God and Sweden to preserve her for a long time, and adorned himself with much ostentation with sentiments that he hardly had. The solitude in which this prince affected to live after having accepted the succession, the precaution he had taken to distance himself from the court, and finally the extreme circumspection he put into all his discourses and in all his actions, were for the least clear-sighted a proof of the desire he had to reach the throne. He perhaps flattered himself that the Senate, accepting Kristina's resignation, would procure for him the advantage of reigning while leaving him the honour of modesty.

But he was deceived in his hopes. Whether Kristina simply wanted to calm her discontented subjects and to strengthen herself on the throne by their suffrage, or whether she saw her abdication judged less favourably by foreigners than she expected, or finally whether, after having wanted to leave the throne out of vanity, she wanted to keep it out of caprice, she ceded — or pretended to cede — to the solicitations of her successor and her subjects.

Kristina wrote the following year, 1652, to Monsieur Godeau, Bishop of Vence, from whom we have so many verses and so few poems. This prelate had praised her in letters; the Queen of Sweden told him in her reply that the honest people of France are so accustomed to praise that she does not dare to complain of such a general custom, and that she is even obliged to him for it.

It appears that the same prelate had shown in his letter some desire to convert the Queen. In thanking the bishop for his good intentions, she wished him the happiness of thinking like her and seemed surprised that one could be so enlightened and not be Lutheran. She showed herself to be just as little Catholic in a letter that she wrote around the same time to Prince Friedrich of Hesse to dissuade him from embracing the Roman religion.

These two letters should be surprising coming from a princess who became a Catholic a year later, if one did not know how little time it takes for men, and especially for princes, to change their opinions as well as their tastes. A Protestant author who has spoken of these two letters remarks with more malice than wit that the hour of grace had not yet come: one could say with more reason that perhaps Kristina had not yet been tormented enough by the ministers to take their dogmas into aversion.

For such is the incredible injustice of men, that from the hatred of ministers to that of the worship that they preach, there is only one step. If one begins to detach oneself from them, that which was respectable becomes indifferent. If they abuse their power, that which was only indifferent ceases to be so. This logic is doubtless neither solid nor equitable, but it is the logic of the passions; they must be treated as one would a sick person, and the surest way to teach men to be just is to begin by being so towards themselves.

Moreover, if one examines the very reasons why Kristina proposed to the Prince of Hesse for remaining in his religion, it is easy to judge that she had a fairly great fund of indifference for his own. Although Lutheran, and consequently almost as far removed from Calvinism as from the Roman Church, she nevertheless exhorts this Calvinist prince not to change. She appears to despise this stupid fury with which men who called themselves wise have written so much on things that one should only believe.

"I leave it", she says, "to those who make a profession of treating controversies to cut each other's throats on them according to their pleasure."

She presents to the Prince of Hesse only the motives of honour, constancy, the advantage of his house and his States — motives hardly worthy of balancing the interest of the true religion, but proportionate to human vanity and weakness.

Kristina's liberalities, lavished with little discernment and moderation, soon attracted panegyrics from all the scholars of Sweden and foreign countries. Her historian counts two hundred of them, which are forgotten today, like almost all the panegyrics of princes made during their lifetime. That of Trajan by Pliny the Younger, pronounced before the Emperor in full Senate, is almost the only one that has remained; the name of the orator and the idea that his work gives us of the eloquence of those times have contributed even less to preserving it than the virtues of the prince who was its object. It is not the work that immortalised the monarch; it is the monarch who made the work pass to posterity. Perhaps even this panegyric would have done Trajan harm, if by dint of deserving it, it had not made us forget the weakness he had had in hearing it.

I pass over in silence all the marks of kindness that Kristina gave to Saumaise, this man so learned and so disagreeable, who, in learning so many things, had also learned to interpret dreams, the visit that Kristina paid him, the reading that they did together of Le moyen de parvenir, the fistfight between Messieurs Bourdelot and Meibomius, and other equally interesting anecdotes. I pass over in silence also the names of all the scholars that Kristina attracted to her states or who she found there, and her epistolary commerce with them.

She would have done better not to write so many letters of compliments to the scholars and to send a few more letters of exchange to Nicolaus Heinsius, whom she had charged with buying books, manuscripts and medals for her, and who was never able to be reimbursed for his advances. Nevertheless, Kristina's historian undertakes to justify her on this very article and almost makes it a crime of Heinsius to have complained. Monarchs are quite accustomed to failing in good faith amongst themselves, but they are not yet permitted to extend this rule to private people.

What is most remarkable in the letters in question is the offer that Kristina made to Scudéry, if we are to believe a modern author, to receive the dedication of his Alaric by joining a considerable present, on condition that he would erase from this poem the praise of Lord de la Gardie, who had incurred the Queen's disgrace. Scudéry replied to this offer that he would never destroy the altar where he had made the sacrifice. Such a noble response makes one regret that the poem of Alaric was not better.

Among the scholars that Kristina welcomed, one does not find a single Englishman. This nation, which had since become so famous and so fertile in great geniuses, was then agitated by troubles and civil wars not very favourable to letters. It had just had Charles I beheaded and thought little of anything but its liberty, its aggrandisement and its trade. The recent execution of this prince made a lot of noise in Sweden; many did not find it bad, says Monsieur Chanut, ambassador of France, that there should be a public example of a king of England despoiled of his authority by having violated the contract made with his subjects; but everyone generally blamed the excess of injustice and fury to which the nation had gone.

It is hardly likely that Kristina, on learning this news, would have made the discourse attributed to her: "The English have had their king's head cut off, who did nothing about it, and they have done well."

How can we reconcile this discourse with the letter she wrote at the same time to the son of the unfortunate monarch, a letter in which she protests against this decree of a bloody Parliament? The horror that Kristina conceived of it was one of the causes that delayed the conclusion of the treaty that Cromwell's ambassador was then negotiating with her. This ambassador, who only succeeded in his enterprise with great difficulty and time, complained that at his audiences he was only spoken to about philosophy, entertainment and ballets.

Of all the foreign ministers who were at the court of Sweden, Pimentel, minister of Spain, was the one whom the Queen loved the most. At the first audience he had with Kristina, he withdrew without saying a single word and confessed to her the next day that he had been forbidden by the majesty which shone in her whole person. One can judge whether this pleased her. Pimentel, a skillful minister, took advantage of this first advantage to gain the Queen's confidence; he soon discovered in her much love for novelty, prejudice for the latest arrivals, and ease in telling her secret, as soon as she had granted him her good graces. But the favour of Pimentel, too useful to Spain, gave France and Sweden so much umbrage that Kristina was soon obliged to dismiss him.

Above: Kristina.

Above: Johan Arckenholtz.

Above: Jean-Baptiste le Rond d'Alembert.

Jean-Baptiste le Rond d'Alembert's review of the first two volumes of Arckenholtz's biography of Kristina, year 1753, part 2

Sources:

Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 20 to 29, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1753; original at The British Library

https://books.google.com/books?id=UjoXt5DIoJUC&newbks=1&newbks_redir=0&dq=M%C3%A9langes+de+litt%C3%A9rature,+d%27histoire+et+de+philosophie&source=gbs_navlinks_s

Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 244 to 253, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1759 edition of the above; original at the New York Public Library

https://books.google.com/books?id=uXoCAAAAYAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=M%C3%A9langes+de+litt%C3%A9rature,+d%27histoire&source=gbs_navlinks_s

The account:

L'amour de Christine pour la liberté lui fit refuser tous les partis qui se présentoient pour elle, quoique plusieurs fussent très-avantageux, & que la Suéde la pressât de se marier. Le Roi d'Espagne Philippe IV, un de ceux qui aspiroient à épouser la Reine, s'en désista bientôt, dans la crainte de se voir obligé par cette alliance à ne plus traiter les Protestans d'hérétiques. Celui de tous les prétendans qui parut le plus empressé, étoit Charles Gustave, cousin de Christine, Prince Palatin, à qui elle avoit été destinée dès l'enfance; elle fut aussi sourde pour lui que pour ses rivaux. Cependant, soit qu'il lui inspirât moins de dégoût, soit qu'elle méditât dès lors le dessein d'abdiquer le Trône, elle réussit à le faire déclarer par les États son successeur. Par cette démarche elle vint à but, & de se conserver libre, & d'assurer le repos de la Suéde, & de prévenir aussi l'ambition de quelques Maisons Suédoises qui auroient pu après sa mort disputer la Couronne. On assigna à Charles Gustave un certain revenu pour l'entretien de sa Cour. Mais la Reine dit que c'étoit un secret de la famille royale de ne donner aucune terre à un Prince héréditaire; secret qui ne mérite guere ce nom, & que les Prince despotiques les plus bornés auront toujours pour maxime. Christine, par le même motif, éloigna toujours des affaires le Prince Charles Gustave, pendant qu'elle gouverna la Suéde: quoiqu'elle aimât peu le Trône, son génie indépendant ne vouloit rien qui la gênât, tant qu'il lui plairoit de l'occuper.

Ce fut dans ces tems-là qu'arriverent les troubles de la France, la guerre de la fronde, cette guerre plus fameuse par le ridicule qui la couvrit que par les maux qu'elle pensa entraîner après elle, l'exil de Mazarin, son retour, son nouvel exil, l'emprisonnement des Princes, les assemblées bruyantes du Parlement, qui tumultueux alors, & depuis citoyen, rendoit les Arrêts pendant qu'on donnoit des batailles, & décretoit des armées de prise de corps. L'amour de Christine pour la tranquillité, la crainte que cette guerre civile ne fût l'occasion d'une nouvelle guerre au dehors, & peut-être le goût qu'elle avoit toujours conservé pour le Prince de Condé, l'engagerent à prendre part à ces troubles; elle écrivit à la Reine Anne d'Autriche, au Duc d'Orléans, aux Princes, au Parlement même, des lettres qui n'eurent d'autre effet que d'attirer à son Résident des plaintes de la Cour de France, & des réprimandes de sa part, quoiqu'il n'eût fait que suivre ses ordres. Ces troubles, qui avoient commencé sans elle, finirent bientôt sans sa médiation. Le Parlement qui avoit été sur le point de traiter avec cette Princesse, fut exilé à Pontoise, & trop heureux d'en revenir pour complimenter, quelques années après, ce même Cardinal dont il avoit mis la tête à prix. Le Prince de Condé fugitif chez les Espagnols, perdit tout excepté sa gloire; & Mazarin resta maître, jusqu'à sa mort, de la Reine, du Roi & de l'État.

L'amour que Christine avoit ou affectoit pour les hommes illustres, lui fit souhaiter d'attirer auprès d'elle le célebre Descartes, le restaurateur de la Philosophie, ignoré en France sa patrie, pour avoir été plus occupé des Sciences que de sa fortune, mis à l'index à Rome pour avoir cru sur le mouvement de la terre les observations astronomiques plutôt que les Bulles des Papes, & persécuté en Hollande pour avoir substitué au jargon des Scholastiques la vraie méthode de philosopher. Christine, charmée de quelques écrits de ce grand homme, lui avoit fait proposer plusieurs de ces questions de morale que les Philosophes agitent depuis long-tems, sans qu'elles soient décidées, & sans que les hommes en soient meilleurs & plus heureux. Telle étoit entr'autres celle du souverain bien, que Descartes faisoit consister dans le bon usage de notre volonté; par la raison, disoit-il, que les biens du corps & de la fortune, & même nos connoissances, ne dépendent pas de nous; comme si le bon usage de notre volonté étoit moins soumis que le reste à l'Être tout-puissant. Cette solution, toute insuffisante qu'elle étoit, plut assez à Christine pour qu'elle souhaitât ardemment d'en voir l'Auteur, comme un homme qu'elle croyoit heureux & dont elle envioit la condition. M. Chanut, Ambassadeur de France en Suéde, & ami du Philosophe, fut chargé de cette négociation, dans laquelle il eut d'abord de la peine à réussir. La différence des climats étoit une des raisons principales qui détournoit Descartes de ce voyage. Il écrivit à son ami: «qu'un homme né dans les jardins de la Touraine, & retiré dans une terre où il y avoit moins de miel, à la vérité, mais peut-être plus de lait que dans la terre promise aux Israélites, ne pouvoit pas aisément se résoudre à la quitter pour aller vivre au pays des ours, entre des rochers & des glaces.» Cette raison étoit très-suffisante pour un Sage, à qui la santé ne pouvoit être trop précieuse, parce que c'est un des biens qui ne dépendent point des autres hommes. Mais ne seroit-il pas permis de croire que Descartes, ami de la solitude comme il l'étoit, & voulant chercher à son aise la vérité, redoutoit un peu l'apprôche du Trône? Un Prince a beau être Philosophe, ou affecter de l'être, la Royauté forme en lui un caractere ineffaçable, toujours à craindre pour ceux qui l'approchent, & incommode pour la Philosophie, quelque soin que le Monarque prenne de la rassurer. Le Sage respecte les Princes, les estime quelquefois, & les fuit toujours. Nous sommes l'un pour l'autre un assez grand théatre, écrivoit Descartes à un Philosophe comme lui, qu'il exhortoit à venir partager sa retraite, dans le tems où Christine vouloit l'en faire sortir.

Cependant, comme l'amour même de la liberté ne résiste guere aux Rois quand ils insistent, Descartes se rendit bientôt après à Stockholm, dans la résolution, ainsi qu'il le disoit lui-même, de ne rien déguiser à cette Princesse de ses sentimens, ou de s'en retourner philosopher dans sa solitude. On voit par ses lettres qu'il fut très-satisfait de l'accueil que lui fit la Reine; elle le dispensa de tous les assujettisemens des Courtisans; mais ce fut pour lui en imposer d'autres qui dérangerent tout-à-fait sa maniere de vivre, & qui joints à la rigueur du climat, le conduisirent au tombeau au bout de quatre mois. Descartes trouvoit à Christine beaucoup d'esprit & de sagacité, néanmoins il paroît que le goût dominant du Philosophe fut toujours pour la malheureuse Princesse Palatine sa premiere disciple; soit que les malheurs qu'il avoit éprouvés lui-même redoublassent son attachement pour elle; soit qu'il lui trouvât plus de lumieres, ou de cette docilité qui est le premier hommage pour un Chef de secte. Cette préférence qu'il laissa apparemment entrevoir, causa à Christine un peu de jalousie.

Descartes, qui en renonçant à tout autre avantage, avoit conservé l'ambition des Philosophes, le desir de voir adopter exclusivement ses opinions & ses goûts, n'approuvoit point que Christine partageât son tems entre la Philosophie & l'étude des Langues. Il se trouvoit mal à son aise au milieu de cette foule d'érudits dont Christine étoit environnée, & qui faisoient dire aux étrangers que bientôt la Suéde alloit être gouvernée par des Grammairiens. Il osa même lui faire sur ce point des représentations assez libres & assez fortes pour se brouiller sans retour avec le Maître de Grec de la Reine, le savant Isaac Vossius, ce Théologien incrédule & superstitieux, de qui Charles II. Roi d'Angleterre disoit qu'il croyoit tout excepté la Bible. Les représentations de Descartes n'empêcherent pas la Reine d'apprendre le Grec, mais elles ne changerent rien aux sentimens qu'elle avoit pour lui. Elle prenoit sur son sommeil le tems qu'elle lui donnoit; elle voulut le faire Directeur d'une Académie qu'elle songeoit à établir; enfin elle lui marqua tant de considération qu'on prétendit que les Grammairiens de Stockholm avoient avancé par le poison la mort du Philosophe. Mais cette maniere de se défaire de ses ennemis, dit Sorbiere, est un honneur que les Gens de Lettres n'envient pas aux Grands.

Néanmoins quelque passionnée que Christine se soit montrée pour la Philosophie de Descartes, il n'y a nulle apparence, comme quelques-uns l'ont cru, qu'elle l'ait consulté sur les affaires politiques. Élevée, comme elle l'étoit, à la meilleure école de l'Europe en ce genre, c'est-à-dire, dans le Sénat de Suéde, quel secours auroit-elle pu tirer d'un Philosophe, qui par sa conduite en Hollande avoit montré combien peu il savoit traiter avec les hommes, & qu'une retraite de 30 ans avoit empêché de les connoître? On a même prétendu qu'elle montra aussi peu de zele pour les opinions de Descartes, qu'elle avoit témoigné d'estime pour sa personne; & que le fruit qu'elle retira de l'étude de la Philosophie, fut de se persuader qu'en ce genre les sottises anciennes valoient bien les nouvelles.

Swedish translation (my own):

Kristinas kärlek till frihet fick henne att avvisa alla friare som bjöd sig på henne, även om flera var mycket fördelaktiga, och Sverige uppmanade henne att gifta sig. Konungen av Spanien, Filip IV, en av dem som strävade efter att gifta sig med drottningen, drog sig snart tillbaka av rädsla för att se sig tvingad av denna allians att inte längre behandla protestanterna som kättare.

Den av alla friarna, som framstod som ivrigast, var Karl Gustav, Kristinas kusin, pfalzgreve, till vilken hon varit ämnad från barndomen; hon var lika döv för honom som för hans rivaler. Men oavsett om han väckte mindre avsky hos henne, eller om hon sedan dess mediterade dessängen att abdikera tronen, lyckades hon få honom att förklaras av ständerna som sin efterträdare. Genom detta steg kom hon till målet, dels för att bevara sig fri och försäkra sig om Sveriges fred, dels för att förhindra några svenska huss ärelystnad, som kunde ha bestridit Kronan efter hennes död.

En viss inkomst anslogs till Karl Gustav för underhållet av hans hov. Men drottningen sade att det var en hemlighet för konungafamiljen att inte ge någon jord till en arvfurste — en hemlighet som knappast förtjänar namnet, och som de mest begränsade despotiska furstarna alltid kommer att ha som maxim. Kristina höll av samma anledning alltid prins Karl Gustav borta från angelägenheter medan hon styrde Sverige: fastän hon älskade tronen litet, ville hennes självständiga geni ingenting som skulle störa henne så länge det behagade henne att ockupera den.

Det var vid denna tid som Frankrikes bekymmer anlände, kriget i Fronde, detta krig mer känt för det förlöjligande som täckte det än för det onda som det tänkte föra med sig efter det. Exilen av Mazarin, hans återkomst, hans nya exil, fängslandet av prinsarna, de bullriga församlingarna i Parlamentet, som tumultartade då, och sedan en civil, utfärdade dekreten medan man gav strider och dekreterade arméer för tillfångatagande av kårer.

Kristinas kärlek till lugnet, rädslan för att detta inbördeskrig skulle bli anledningen till ett nytt krig utomlands, och kanske smaken som hon alltid hade bevarat för prinsen de Condé, engagerade henne att delta i dessa problem. Hon skrev till drottning Anne av Österrike, till hertigen av Orléans, till prinsarna, till själva Parlamentet, brev som inte hade någon annan verkan än att locka till henne invånare klagomål från Frankrikes hov och tillrättavisningar från honom, även om han endast hade följt hennes order.

Dessa problem, som hade börjat utan henne, slutade snart utan hennes medling. Parlamentet, som hade varit på väg att behandla med denna prinsessa, förvisades till Pontoise och var alltför glad för att återvända för att några år senare komplimentera samma kardinal, vars huvud det hade satt ett pris på. Prinsen de Condé, en flykting bland spanjorerna, förlorade allt utom sin ära; och Mazarin förblev herre, fram till sin död, över drottningen, konungen och Staten.

Den kärlek som Kristina hade eller affekterade till berömda män fick henne att önska att locka till sig den berömde Descartes, filosofins återställare, som ignorerades i Frankrike, hans fädernesland, för att ha varit mer upptagen av vetenskapen än av sin lycka, sattes på indexet i Rom för att ha trott på jordens rörelser på astronomiska observationer snarare än påvarnas bullor, och förföljdes i Holland för att ha ersatt skolastikernas jargong med den sanna metoden att filosofera.

Kristina, förtrollad av en del skrifter av denne store man, hade fått honom att ställa flera av dessa moralfrågor som filosoferna länge har agiterat, utan att de blivit beslutade och utan att människorna är bättre eller gladare för det. Sådan var bland annat det suveräna godheten, som Descartes gjorde att bestå i att vår vilja användes väl; av den anledningen, sade han, att kroppens och lyckans godhet, ja till och med vår kunskap, inte är beroende av oss, som om vår viljas goda bruk var mindre underkastat det allsmäktiga Väsendet än resten.

Denna lösning, hur otillräcklig den än var, behagade Kristina tillräckligt för att få henne att ivrigt önska att se dess författare, som en man hon trodde var lycklig och vars tillstånd hon avundades. Monsieur Chanut, fransk ambassadör i Sverige och en vän till filosofen, anklagades för denna förhandling, i vilken han till en början hade svårt att lyckas.

Skillnaden i klimat var en av de främsta anledningarna som avskräckte Descartes från denna resa. Han skrev till sin vän »att en man född i Touraines trädgårdar och drog sig tillbaka till ett land där det i sanning fanns mindre honung, men kanske mer mjölk än i landet som utlovats till israeliterna, inte lätt kunde bestämma sig för att lämna det att gå och bo i björnarnas land, bland stenar och is.«

Detta skäl var mycket tillräckligt för en visman, för vilken hälsan inte kunde vara alltför värdefull eftersom den är en av de godheter som inte beror på andra människor. Men skulle det inte vara tillåtet att tro att Descartes, en vän av ensamhet som han var, och som ville söka sanningen i lugn och ro, fruktade lite för att tronen skulle närma sig?

En furste kan mycket väl vara en filosof, eller affektera att vara den. Kungligheten bildar i honom en outplånlig karaktär, alltid att frukta för dem som närmar sig den, och obekväm för filosofin, hur mycket omsorg monarken än tar för att lugna den. Vismannen respekterar furstar, aktar dem ibland och flyr alltid från dem. Vi är för varandra en ganska stor teater, skrev Descartes till en filosof som han själv, som han uppmanade att komma och dela sin reträtt i en tid då Kristina ville få honom att lämna den.

Men eftersom kärleken till friheten i sig knappast står emot konungar när de insisterar, begav sig Descartes strax därefter till Stockholm, med beslutet, som han själv sade, att inte dölja sina känslor för denna prinsessa eller att återvända till att filosofera i sin ensamhet. Vi ser av hans brev att han var mycket nöjd med det mottagande som drottningen gav honom. Hon befriade honom från hovmännens alla underkutanden, men det var för att påtvinga honom andra, som helt störde hans levnadssätt och som, tillfört klimatets hårdhet, ledde honom till graven efter fyra månaders slut.

Descartes fann i Kristina mycket kvickhet och klokhet; icke desto mindre verkar det som om filosofens dominerande smak alltid var för den olyckliga pfalzgrevinnan, hans första lärjunge, antingen att de olyckor som han själv hade upplevt fördubblade hans fäste för henne, antingen att han fann henne mer upplyst, eller den foglighet som är den första hyllningen till en ledare för en sekt. Denna preferens som han tydligen lät skymta orsakade Kristina lite avundsjuka.

Descartes, som, samtidigt som han avsade sig alla andra fördelar, hade behållit filosofernas ambition, önskan att se hans åsikter och smak uteslutande anammas, godkände inte att Kristina delade sin tid mellan filosofi och språkstudier. Han befann sig illa till mods mitt i denna skara av eruditer som Kristina var omgiven av och som fick utlänningar att säga att Sverige snart skulle styras av grammatiker. Han vågade till och med göra framställningar till henne på denna punkt, fri och stark nog att orsaka ett oåterkalleligt gräl med drottningens mästare i grekiska, den lärde Isaac Vossius, denne vantro och vidskeplige teolog, om vilken Karl II, konung av England, sade att han trodde på allt utom Bibeln. Descartes' representationer hindrade inte drottningen från att lära sig grekiska, men de förändrade inte de känslor hon hade för honom.

Hon tog från sin sömn den tid hon gav honom; hon ville göra honom till direktör för en akademi som hon tänkte inrätta. Slutligen visade hon honom så mycket hänsyn att det påstods att grammatikerna i Stockholm hade fört fram filosofens död med gift. Men detta sätt att bli av med sina fiender, säger Sorbière, är en ära som människor de lettres inte avundas de stora för.

Ändå, hur passionerad Kristina än var för Descartes' filosofi, verkar det inte som några har trott att hon rådfrågade honom i politiska angelägenheter. Uppfostrad, som hon var, i den bästa skolan i Europa i denna genre, det vill säga i Sveriges Råd, vilken hjälp kunde hon ha fått av en filosof som genom sitt uppträdande i Holland visat hur lite han visste hur man handskas med män, och som en pensionering på 30 år hade förhindrat att känna dem? Det har till och med hävdats att hon visade lika lite iver för Descartes' åsikter som hon hade visat aktning för hans person, och att frukten hon drog av filosofistudiet var att övertyga sig själv om att i denna genre var det gamla struntprat lika bra som det nya.

English translation (my own):

Kristina's love of liberty made her refuse all the matches that presented themselves for her, although several were very advantageous, and Sweden urged her to marry. The King of Spain, Philip IV, one of those who aspired to marry the Queen, soon withdrew, for fear of seeing himself obliged by this alliance to no longer treat the Protestants as heretics.

The one of all the suitors who appeared the most eager was Karl Gustav, Kristina's cousin, Prince Palatine, to whom she had been destined from childhood; she was as deaf to him as to his rivals. However, whether he inspired less disgust in her, or she was from then on meditating the design of abdicating the throne, she succeeded in having him declared by the Estates as her successor. By this step she came to the goal, both to preserve herself free and to assure the peace of Sweden, and also to prevent the ambition of some Swedish houses which might have disputed the Crown after her death.

A certain income was assigned to Karl Gustav for the maintenance of his court. But the Queen said that it was a secret of the royal family not to give any land to a hereditary prince — a secret which hardly deserves the name, and which the most limited despotic princes will always have as a maxim. Kristina, for the same reason, always kept Prince Karl Gustav away from affairs while she governed Sweden: although she loved the throne little, her independent genius wanted nothing that would bother her for as long as it pleased her to occupy it.

It was at this time that the troubles of France arrived, the war of the Fronde, this war more famous for the ridicule that covered it than for the evils that it thought to bring after it. The exile of Mazarin, his return, his new exile, the imprisonment of the princes, the noisy assemblies of the Parliament, which tumultuous then, and since a citizen, rendered the decrees while one gave battles, and decreed armies of capture of corps.

Kristina's love for tranquility, the fear that this civil war would be the occasion of a new war abroad, and perhaps the taste that she had always preserved for the Prince de Condé, engaged her to take part in these troubles. She wrote to Queen Anne of Austria, to the Duke of Orléans, to the princes, to the Parliament itself, letters which had no other effect than to attract to her resident complaints from the court of France and reprimands from him, although he had only followed her orders.

These troubles, which had begun without her, soon ended without her mediation. The Parliament, which had been on the point of treating with this princess, was exiled to Pontoise, and too happy to return to compliment, a few years later, this same Cardinal, whose head it had put a price on. The Prince de Condé, a fugitive among the Spaniards, lost everything except his glory; and Mazarin remained master, until his death, of the Queen, the King and the State.

The love that Kristina had or affected for illustrious men made her wish to attract to her the famous Descartes, the restorer of philosophy, who was ignored in France, his fatherland, for having been more occupied with the sciences than with his fortune, was put on the index in Rome for having believed on the movement of the Earth the astronomical observations rather than the bulls of the popes, and was persecuted in Holland for having substituted for the jargon of the scholastics the true method of philosophising.

Kristina, charmed by some writings of this great man, had made him propose several of these questions of morality that the philosophers have been agitating for a long time, without them being decided, and without men being better or happier for it. Such was among others that of the sovereign good, which Descartes made consist in the good use of our will; for the reason, he said, that the goods of the body and of fortune, and even our knowledge, do not depend on us, as if the good use of our will were less subject than the rest to the all-powerful Being.

This solution, however insufficient it was, pleased Kristina enough to make her ardently wish to see its author, as a man she believed to be happy and whose condition she envied. Monsieur Chanut, French ambassador to Sweden, and a friend of the philosopher, was charged with this negotiation, in which he at first had difficulty succeeding.

The difference in climates was one of the principal reasons which dissuaded Descartes from this journey. He wrote to his friend "that a man born in the gardens of Touraine, and retired to a land where there was less honey, in truth, but perhaps more milk than in the land promised to the Israelites, could not easily resolve to leave it to go and live in the land of bears, among rocks and ice."

This reason was very sufficient for a sage, to whom health could not be too precious because it is one of the goods which does not depend on other men. But would it not be permissible to believe that Descartes, a friend of solitude as he was, and wishing to seek the truth at his ease, feared a little the approach of the throne?

A prince may well be a philosopher, or affect to be one. Royalty forms in him an indelible character, always to be feared for those who approach it, and inconvenient for philosophy, however much care the monarch takes to reassure it. The sage respects princes, sometimes esteems them, and always flees from them. We are for each other a rather great theatre, wrote Descartes to a philosopher like himself, whom he exhorted to come and share his retreat at a time when Kristina wanted to make him leave it.

However, as the love of liberty itself hardly resists kings when they insist, Descartes soon afterwards went to Stockholm, with the resolution, as he himself said, of hiding nothing from this princess of his feelings, or of returning to philosophise in his solitude. We see from his letters that he was very satisfied with the reception the Queen gave him. She exempted him from all the subjugations of the courtiers, but it was to impose others on him which completely disturbed his way of life and which, added to the harshness of the climate, led him to the grave at the end of four months.

Descartes found in Kristina much wit and sagacity; nevertheless, it appears that the dominant taste of the philosopher was always for the unfortunate Princess Palatine, his first disciple, either that the misfortunes which he had experienced himself redoubled his attachment for her, either that he found her more enlightened, or that docility which is the first homage for a leader of a sect. This preference which he apparently let be glimpsed caused Kristina a little jealousy.

Descartes, who, while renouncing all other advantages, had retained the ambition of the philosophers, the desire to see his opinions and tastes exclusively adopted, did not approve of Kristina dividing her time between philosophy and the study of languages. He found himself ill at ease in the midst of this crowd of erudites with whom Kristina was surrounded, and who made foreigners say that Sweden would soon be governed by grammarians. He even dared to make representations to her on this point, free and strong enough to cause an irreversible quarrel with the Queen's master of Greek, the learned Isaac Vossius, this incredulous and superstitious theologian, of whom Charles II, King of England, said that he believed everything except the Bible. Descartes' representations did not prevent the Queen from learning Greek, but they did not change the feelings she had for him.

She took from her sleep the time she gave him; she wanted to make him director of an academy that she was thinking of establishing. Finally she showed him so much consideration that it was claimed that the grammarians of Stockholm had brought forward the philosopher's death by poison. But this way of getting rid of one's enemies, says Sorbière, is an honour which men of letters do not envy the great for.

Nevertheless, however passionate Kristina may have been for the philosophy of Descartes, there is no appearance, as some have believed, that she consulted him on political affairs. Brought up, as she was, in the best school in Europe in this genre, that is to say, in the Senate of Sweden, what help could she have drawn from a philosopher who, by his conduct in Holland, had shown how little he knew how to deal with men, and whom a retirement of 30 years had prevented from knowing them? It has even been claimed that she showed as little zeal for the opinions of Descartes as she had shown esteem for his person, and that the fruit she drew from the study of philosophy was to persuade herself that in this genre the old nonsense was as good as the new.

Above: Kristina.

Above: Johan Arckenholtz.

Above: Jean-Baptiste le Rond d'Alembert.