Source:
Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 253 to 261, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1759
The account:
Christine eut bientôt dans ses États des affaires plus importantes que l'étude du Grec, des idées innées & des tourbillons. La résolution qu'elle avoit prise de ne se point marier, allarmoit des peuples qui craignoient de manquer de maître. L'épuisement des finances dérangées par ses profusions causoit un mécontentement général; ce fut alors qu'elle pensa pour la premiere fois à descendre du Trône. Elle se rendit en plein Sénat, déclara le dessein qu'elle avoit formé, & le fit savoir par lettres au Prince Charles Gustave. Celui-ci assez habile pour dissimuler, & craignant peut-être que la Reine ne fît sur son successeur une tentative dangereuse, rejetta les offres de Christine, pria Dieu & la Suéde de la conserver long-tems, & se para avec beaucoup d'ostentation de sentimens qu'il n'avoit guere. La solitude où ce Prince affectoit de vivre après avoir accepté la succession, la précaution qu'il avoit prise de s'éloigner de la Cour, enfin l'extrême circonspection qu'il mettoit dans tous ses discours & dans toutes ses démarches, étoient pour les moins clairvoyans une preuve du desir qu'il avoit de parvenir au Trône. Il se flattoit peut-être que le Sénat acceptant la démission de Christine, lui procureroit l'avantage de régner en lui laissant l'honneur de la modestie. Mais il fut trompé dans ses espérances. Soit que Christine eût simplement voulu calmer des sujets mécontens, & s'affermir sur le Trône par leur suffrage, soit qu'elle vît son abdication jugée moins favorablement par les étrangers qu'elle ne s'y attendoit, soit enfin qu'après avoir voulu quitter le Trône par vanité elle voulût le conserver par caprice, elle se rendit ou fit semblant de se rendre aux sollicitations de son successeur & de ses sujets.
Christine écrivit l'année suivante 1652, à M. Godeau, Évêque de Vence, dont nous avons tant de vers & si peu de Poésies. Ce Prélat l'avoit louée par lettres; la Reine de Suéde lui dit dans sa réponse: «Que les honnêtes gens de France sont si accoutumés à louer, qu'elle n'ose se plaindre d'une coûtume si générale, & qu'elle lui en est même obligée». Il paroît que le même Prélat avoit marqué dans sa lettre quelque envie de convertir la Reine. En remerciant l'Évêque de ses bonnes intentions, elle lui souhaite le bonheur de penser comme elle, & paroît surprise qu'on puisse être si éclairé & n'être pas Luthérien. Elle se montra aussi peu Catholique dans une lettre qu'elle écrivit vers le même tems au Prince Fréderic de Hesse pour le détourner d'embrasser la Religion Romaine. Ces deux lettres devroient surprendre de la part d'une Princesse qui se fit Catholique un an après, si l'on ne savoit combien peu de tems il faut aux hommes, & sur-tout aux Princes, pour changer dans leurs opinions comme dans leurs goûts. Un Auteur Protestant qui a parlé de ces deux lettres, remarque avec plus de malignité que d'esprit, que l'heure de la grace n'étoit pas encore venue: on pourroit dire avec plus de raison, que peut-être Christine n'avoit pas encore été assez tourmentée par les Ministres pour prendre leurs dogmes en aversion. Car telle est l'injustice incroyable des hommes, que de la haine des Ministres à celle du culte qu'ils prêchent il n'y a qu'un pas; commence-t-on à se détacher d'eux, ce qui étoit respectable devient indifférent; abusent-ils de leur pouvoir, ce qui n'étoit qu'indifférent cesse de l'être. Cette Logique n'est sans doute ni solide ni équitable: mais c'est la Logique des passions; il faut les ménager comme on fait un malade; & le plus sûr moyen d'apprendre aux hommes à être justes, c'est de commencer par l'être à leur égard.
Au reste si on examine les raisons mêmes que Christine proposoit au Prince de Hesse pour rester dans sa Religion, il est facile de juger qu'elle avoit pour la sienne un assez grand fond d'indifférence. Quoique Luthérienne, & par conséquent presque aussi éloignée du Calvinisme que de l'Église Romaine, elle exhorte néanmoins ce Prince Calviniste à ne point changer. Elle paroît mépriser cette fureur stupide avec laquelle les hommes qui se disoient sages, ont tant écrit sur des choses qu'il ne falloit que croire. «Je laisse», dit-elle, «à ceux qui font profession de traiter les controverses, à s'égorger là-dessus selon leur plaisir». Elle ne représente au Prince de Hesse que les motifs de l'honneur, de la constance, de l'avantage de sa Maison & de ses États; motifs peu dignes de balancer l'intérêt de la vraie Religion, mais proportionnés à la vanité & à la foiblesse humaine.
Les libéralités de Christine prodiguées avec peu de discernement & de mesure, lui attirerent bientôt des panégyriques de tous les Savans de Suéde & des pays étrangers. Son Historien en compte deux cent qui sont oubliés aujourd'hui comme presque tous les panégyriques des Princes faits de leur vivant. Celui de Trajan par Pline le jeune, prononcé devant l'Empereur en plein Sénat, est presque le seul qui soit resté; le nom de l'Orateur & l'idée que nous donne son ouvrage de l'éloquence de ces tems-là, ont encore moins contribué à le conserver, que les vertus du Prince qui en étoit l'objet. Ce n'est point l'ouvrage qui a immortalisé le Monarque; c'est le Monarque qui a fait passer l'ouvrage à la postérité; peut-être même ce panégyrique eût-il fait tort à Trajan, si à force de le mériter, il n'eût fait oublier la foiblesse qu'il avoit eue de l'entendre.
Je passe sous silence toutes les marques de bonté que Christine donna à Saumaise, cet homme si savant & si désagréable, qui en apprenant tant de choses, avoit aussi appris à interpréter les songes, la visite que Christine lui rendit, la lecture qu'ils firent ensemble du Moyen de parvenir, le combat à coups de poing entre Messieurs Bourdelot & Meibom, & d'autres anecdotes aussi intéressantes. Je passe sous silence aussi les noms de tous les Savans que Christine attira dans ses Etats ou qu'elle y trouva; & son commerce épistolaire avec eux. Elle eût mieux fait de ne pas tant écrire de lettres de complimens aux Savans, & d'envoyer un peu plus de lettres de change à Nicolas Heinsius qu'elle avoit chargé de lui acheter des livres, des manuscrits, & des médailles, & qui ne put jamais parvenir à être remboursé de ses avances. Néanmoins l'Historien de Christine entreprend de la justifier sur cet article même, & fait presque un crime à Heinsius de s'être plaint. Les Monarques sont assez dans l'usage de se manquer de bonne foi entr'eux, mais il ne leur est pas encore permis d'étendre cette regle aux particuliers.
Ce qu'il y a de plus remarquable dans les lettres dont il est question, c'est l'offre que Christine fit à Scudéri, si l'on en croit un Auteur moderne, de recevoir la dédicace de son Alaric, en y joignant un présent considérable, à condition qu'il effaceroit de ce Poëme l'éloge de M. de la Gardie qui avoit encouru la disgrace de la Reine; Scuderi répondit à cette offre qu'il ne détruiroit jamais l'autel où il avoit sacrifié. Une réponse si noble fait regretter que le Poëme d'Alaric n'ait pas été meilleur.
Parmi les Savans que Christine accueilloit, on ne trouve pas un seul Anglois. Cette nation, devenue depuis si fameuse & si féconde en grands génies, étoit alors agitée de troubles & de guerres civiles peu favorables aux Lettres. Elle venoit de faire couper la tête à Charles I. & ne songeoit guere qu'à sa liberté, à son agrandissement & à son commerce. L'exécution récente de ce Prince faisoit beaucoup de bruit en Suéde: plusieurs ne trouvoient pas mauvais, dit M. Chanut Ambassadeur de France, qu'il y eût un exemple public d'un Roi d'Angleterre dépouillé de son autorité par avoir violé le contrat fait avec ses sujets; mais tous généralement blâmoient l'excès d'injustice & de fureur où la nation s'étoit portée. Il n'est guere vraisemblable que Christine apprenant cette nouvelle, ait tenu ce discours qu'on lui attribue. «Les Anglois ont fait couper la tête à leur Roi, qui n'en faisoit rien, & ils ont bien fait». Comment concilier ce discours avec la lettre qu'elle écrivit en même tems au fils de l'infortuné Monarque, lettre dans laquelle elle se récrie contre cet Arrêt d'un Parlement sanguinaire? L'horreur que Christine en conçut, fut une des causes qui retarderent la conclusion du Traité que l'Ambassadeur de Cromwel négocioit alors auprès d'elle. Cet Ambassadeur qui ne vint à bout de son entreprise qu'avec beaucoup de peine & de tems, se plaignit qu'on ne lui parloit à ses audiences que de Philosophie, de divertissemens & de ballets.
De tous les Ministres étrangers qui étoient à la Cour de Suéde, Pimentel, Ministre d'Espagne, étoit celui que la Reine aimoit le plus. A la premiere Audience qu'il eut de Christine, il se retira sans dire un seul mot, & lui avoua le lendemain qu'il avoit été interdit de la majesté qui brilloit dans toute sa personne. On peut juger s'il plut. Pimentel, Ministre habile, profita de ce premier avantage pour gagner la confiance de la Reine; il découvrit bientôt en elle beaucoup d'amour pour la nouveauté, de prévention pour les derniers venus, & de facilité à dire son secret, dès qu'elle avoit accordé ses bonnes graces. Mais la faveur de Pimentel, trop utile à l'Espagne, donna à la France & à la Suéde même tant d'ombrage, que Christine fut bientôt obligée de le congédier.
Swedish translation (my own):
Kristina hade snart i sina stater viktigare angelägenheter än studiet av grekiska, av medfödda idéer och virvelvindar. Beslutet hon hade tagit att inte gifta sig oroade människor som fruktade att sakna en herre. Utmattningen av finanserna, störda av hennes överflöd, orsakade allmänt missnöje; det var då hon för första gången tänkte stiga ned från tronen. Hon gick till det fulla Rådet, förklarade dessängen hon hade formerat och gjorde den känd genom brev till prins Karl Gustav.
Den sistnämnde, klok nog att dissimulera, och kanske fruktade att drottningen skulle göra ett farligt attentat på sin efterträdare, avslog Kristinas erbjudanden, bad Gud och Sverige att bevara henne länge och smyckade sig med mycket prålig med känslor som han knappast hade. Den ensamhet i vilken denne prins påverkades att leva efter att ha accepterat arvet, de försiktighetsåtgärder han hade vidtagit för att ta avstånd från hovet, och slutligen den extrema försiktighet han lade i alla sina diskurser och i alla sina handlingar, var för det minsta klarsynta såg ett bevis på den önskan han hade att nå tronen. Han kanske smickrade sig själv att Rådet, som accepterade Kristinas avsägelse, skulle ge honom fördelen av att regera samtidigt som han lämnade blygsamhetens ära.
Men han blev lurad i sina förhoppningar. Huruvida Kristina helt enkelt ville lugna sina missnöjda undersåtar och stärka sig på tronen genom deras suffrage, eller om hon såg sin abdikation bedömas mindre gynnsamt av utlänningar än hon väntat, eller slutligen om, efter att ha velat lämna tronen av fåfänga, hon ville hålla det utanför nyckfullhet, hon gav efter — eller låtsades ge efter — för sin efterträdares och sina undersåtars uppmaningar.
Kristina skrev året därpå, 1652, till monsieur Godeau, biskop av Vence, från vilken vi har så många verser och så få dikter. Denne prelat hade hyllat henne i brev; Sveriges drottning sade honom i sitt svar, att Frankrikes hederliga folk är så vana vid beröm, att hon ej vågar klaga på en sådan allmän sed, och att hon till och med är skyldig honom för det.
Det verkar som om samma prelat i sitt brev hade visat en viss önskan att omvända drottningen. Genom att tacka biskopen för hans goda avsikter önskade hon honom lyckan att tänka som hon och verkade förvånad över att man kunde vara så upplyst och inte vara lutheran. Hon visade sig vara lika liten katolik i ett brev som hon skrev ungefär samtidigt till prins Friedrich av Hessen för att avråda honom från att anamma den romerska religionen.
Dessa två brev borde vara överraskande från en prinsessa som blev katolik ett år senare, om man inte visste hur kort tid det tar för män, och särskilt för furstar, att ändra sina åsikter såväl som sin smak. En protestantisk författare som har talat om dessa två brev konstaterar med mer illvilja än vett att nådens stund ännu inte hade kommit: man skulle med större förnuft kunna säga att Kristina kanske ännu inte hade plågats tillräckligt av ministrarna för att ta deras dogmer i motvilja.
För sådan är människornas otroliga orättvisa, att från hatet mot predikanter till det mot den dyrkan som de predikar, det finns bara ett steg. Om man börjar frigöra sig från dem, blir det som var respektabelt likgiltigt. Om de missbrukar sin makt upphör det som bara var likgiltigt att vara det. Denna logik är utan tvivel varken solid eller rättvis, men det är passionernas logik; de måste behandlas som en sjuk person, och det säkraste sättet att lära människor att vara rättvisa är att börja med att vara det mot sig själva.
Dessutom, om man undersöker själva skälen till varför Kristina föreslog prinsen av Hessen att stanna kvar i hans religion, är det lätt att bedöma att hon hade en ganska stor likgiltighetsfond för hans egen. Även om hon är luthersk, och följaktligen nästan lika långt från kalvinismen som från den romerska kyrkan, uppmanar hon ändå denna kalvinistiske furste att inte ändra sig. Hon tycks förakta denna dumma vrede med vilken män som kallade sig kloka har skrivit så mycket om saker som man bara borde tro.
»Jag lämnar det«, säger hon, »till dem som gör ett yrke att behandla kontroverser att skära halsen på varandra efter deras nöje.«
Hon presenterar för prinsen av Hessen endast motiven av heder, beständighet, fördelen med hans hus och hans Stater — motiv som knappast är värda att balansera den sanna religionens intresse, men som står i proportion till mänsklig fåfänga och svaghet.
Kristinas frikostighet, överdådig med litet omdöme och måttlighet, lockade snart panegyriker från alla Sveriges och främmande länders lärda. Hennes historiker räknar tvåhundra av dem, som är bortglömda idag, som nästan alla panegyriker om furstar som gjorts under deras livstid. Den av Trajanus av Plinius den yngre, uttalad inför kejsaren i full senaten, är nästan den enda som finns kvar; talarens namn och den idé som hans verk ger oss om den tidens vältalighet har bidragit ännu mindre till att bevara den än dygderna hos den furste som var dess föremål. Det är inte verket som förevigade monarken; det är monarken som fick verket att övergå till eftervärlden. Kanske till och med denna panegyriker skulle ha skadat Trajanus, om den inte hade fått oss att glömma den svaghet han hade när han hörde den, utan att förtjäna det.
Jag förbigår i tysthet alla de vänlighetsbetygelser som Kristina gav Saumaise, denne så lärde och så obehaglige man, som genom att lära sig så mycket också hade lärt sig att tyda drömmar, besöket som Kristina gjorde honom, läsningen som de gjorde tillsammans i Le moyen de parvenir, knytnävsstriden mellan messieurs Bourdelot och Meibomius, och andra lika intressanta anekdoter. Jag förbigår i tysthet även namnen på alla de lärda som Kristina lockade till sina stater eller som hon hittade där och hennes brevhandel med dem.
Hon hade gjort bättre av att inte skriva så många komplimangerbrev till de lärda och skicka ytterligare några växlingsbrev till Nicolaus Heinsius, som hon hade i uppdrag att köpa böcker, manuskript och medaljer åt henne, och som aldrig kunde bli ersättning för sina förskott. Ändå åtar sig Kristinas historiker att motivera henne på just denna artikel och gör det nästan till ett brott av Heinsius att ha klagat. Monarker är ganska vana vid att misslyckas i god tro sinsemellan, men de är ännu inte tillåtna att utvidga denna regel till privatpersoner.
Det som är mest anmärkningsvärt i de aktuella breven är det erbjudande som Kristina gav Scudéry, om vi skall tro en modern författare, att ta emot dedikationen av sin Alarik genom att gå med i en ansenlig present, under förutsättning att han skulle radera ur denna dikt priset av herr de la Gardie, som hade ådragit sig drottningens onåd. Scudéry svarade på detta erbjudande att han aldrig skulle förstöra altaret där han hade offrat. Ett så ädelt svar får en att ångra att dikten Alarik inte var bättre.
Bland de lärda som Kristina välkomnade hittar man inte en enda engelsman. Denna nation, som sedan hade blivit så berömd och så fruktbar i stora genier, var då upprörd av problem och inbördeskrig som inte var särskilt gynnsamma för brev. Den hade just låtit halshugga Karl I och tänkte lite på annat än dess frihet, dess förhärligande och dess handel. Den nyligen avrättade avrättningen av denne furste gjorde mycket väsen i Sverige; många tyckte inte att det var dåligt, säger monsieur Chanut, Frankrikes ambassadör, att det skulle finnas ett offentligt exempel på en konung av England som berövats sin auktoritet genom att ha brutit mot kontraktet som gjorts med sina undersåtar; men alla skyllde i allmänhet på den överflöd av orättvisa och raseri som nationen hade gått till.
Det är knappast troligt att Kristina, när hon lärde sig denna nyhet, skulle ha hållit den diskurs som tillskrivits henne: »Engelsmännen har avhuggit sin konung, som inte gjort något åt saken, och de har gjort det bra.«
Hur kan vi förena denna diskurs med det brev hon samtidigt skrev till sonen till den olycklige monarken, ett brev där hon protesterar mot detta dekret från ett blodigt parlament? Den fasa som Kristina hade på var en av orsakerna som försenade ingåendet av det fördrag som Cromwells ambassadör då förhandlade med henne. Denne ambassadör, som endast med stor svårighet och tid lyckades med sitt företag, klagade över att han vid sina audienser bara talades med om filosofi, underhållning och baletter.
Av alla utrikesministrar som var vid Sveriges hov var Pimentel, Spaniens minister, den som drottningen älskade mest. Vid den första audiensen han hade hos Kristina drog han sig tillbaka utan att säga ett enda ord och bekände för henne dagen efter att han blivit förbjuden av det majestät som lyste i hela hennes person. Man kan bedöma om detta gladde henne. Pimentel, en skicklig minister, utnyttjade denna första fördel för att vinna drottningens förtroende; han upptäckte snart i hennes stora kärlek till novitet, fördomar för de senast anlända och lätthet att berätta hennes hemlighet, så snart hon hade skänkt honom sina goda nåder. Men Pimentels gunst, som var alltför användbar för Spanien, gav Frankrike och Sverige så mycket skam, att Kristina snart var tvungen att avskeda honom.
English translation (my own):
Kristina soon had in her States more important affairs than the study of Greek, innate ideas and whirlwinds. The resolution she had taken not to marry alarmed people who feared to lack a master. The exhaustion of finances disturbed by her profusions caused general discontent; it was then that she thought for the first time of descending from the throne. She went to the full Senate, declared the design she had formed, and made it known by letters to Prince Karl Gustav.
The latter, clever enough to dissimulate, and perhaps fearing that the Queen would make a dangerous attempt on her successor, rejected Kristina's offers, prayed God and Sweden to preserve her for a long time, and adorned himself with much ostentation with sentiments that he hardly had. The solitude in which this prince affected to live after having accepted the succession, the precaution he had taken to distance himself from the court, and finally the extreme circumspection he put into all his discourses and in all his actions, were for the least clear-sighted a proof of the desire he had to reach the throne. He perhaps flattered himself that the Senate, accepting Kristina's resignation, would procure for him the advantage of reigning while leaving him the honour of modesty.
But he was deceived in his hopes. Whether Kristina simply wanted to calm her discontented subjects and to strengthen herself on the throne by their suffrage, or whether she saw her abdication judged less favourably by foreigners than she expected, or finally whether, after having wanted to leave the throne out of vanity, she wanted to keep it out of caprice, she ceded — or pretended to cede — to the solicitations of her successor and her subjects.
Kristina wrote the following year, 1652, to Monsieur Godeau, Bishop of Vence, from whom we have so many verses and so few poems. This prelate had praised her in letters; the Queen of Sweden told him in her reply that the honest people of France are so accustomed to praise that she does not dare to complain of such a general custom, and that she is even obliged to him for it.
It appears that the same prelate had shown in his letter some desire to convert the Queen. In thanking the bishop for his good intentions, she wished him the happiness of thinking like her and seemed surprised that one could be so enlightened and not be Lutheran. She showed herself to be just as little Catholic in a letter that she wrote around the same time to Prince Friedrich of Hesse to dissuade him from embracing the Roman religion.
These two letters should be surprising coming from a princess who became a Catholic a year later, if one did not know how little time it takes for men, and especially for princes, to change their opinions as well as their tastes. A Protestant author who has spoken of these two letters remarks with more malice than wit that the hour of grace had not yet come: one could say with more reason that perhaps Kristina had not yet been tormented enough by the ministers to take their dogmas into aversion.
For such is the incredible injustice of men, that from the hatred of ministers to that of the worship that they preach, there is only one step. If one begins to detach oneself from them, that which was respectable becomes indifferent. If they abuse their power, that which was only indifferent ceases to be so. This logic is doubtless neither solid nor equitable, but it is the logic of the passions; they must be treated as one would a sick person, and the surest way to teach men to be just is to begin by being so towards themselves.
Moreover, if one examines the very reasons why Kristina proposed to the Prince of Hesse for remaining in his religion, it is easy to judge that she had a fairly great fund of indifference for his own. Although Lutheran, and consequently almost as far removed from Calvinism as from the Roman Church, she nevertheless exhorts this Calvinist prince not to change. She appears to despise this stupid fury with which men who called themselves wise have written so much on things that one should only believe.
"I leave it", she says, "to those who make a profession of treating controversies to cut each other's throats on them according to their pleasure."
She presents to the Prince of Hesse only the motives of honour, constancy, the advantage of his house and his States — motives hardly worthy of balancing the interest of the true religion, but proportionate to human vanity and weakness.
Kristina's liberalities, lavished with little discernment and moderation, soon attracted panegyrics from all the scholars of Sweden and foreign countries. Her historian counts two hundred of them, which are forgotten today, like almost all the panegyrics of princes made during their lifetime. That of Trajan by Pliny the Younger, pronounced before the Emperor in full Senate, is almost the only one that has remained; the name of the orator and the idea that his work gives us of the eloquence of those times have contributed even less to preserving it than the virtues of the prince who was its object. It is not the work that immortalised the monarch; it is the monarch who made the work pass to posterity. Perhaps even this panegyric would have done Trajan harm, if by dint of deserving it, it had not made us forget the weakness he had had in hearing it.
I pass over in silence all the marks of kindness that Kristina gave to Saumaise, this man so learned and so disagreeable, who, in learning so many things, had also learned to interpret dreams, the visit that Kristina paid him, the reading that they did together of Le moyen de parvenir, the fistfight between Messieurs Bourdelot and Meibomius, and other equally interesting anecdotes. I pass over in silence also the names of all the scholars that Kristina attracted to her states or who she found there, and her epistolary commerce with them.
She would have done better not to write so many letters of compliments to the scholars and to send a few more letters of exchange to Nicolaus Heinsius, whom she had charged with buying books, manuscripts and medals for her, and who was never able to be reimbursed for his advances. Nevertheless, Kristina's historian undertakes to justify her on this very article and almost makes it a crime of Heinsius to have complained. Monarchs are quite accustomed to failing in good faith amongst themselves, but they are not yet permitted to extend this rule to private people.
What is most remarkable in the letters in question is the offer that Kristina made to Scudéry, if we are to believe a modern author, to receive the dedication of his Alaric by joining a considerable present, on condition that he would erase from this poem the praise of Lord de la Gardie, who had incurred the Queen's disgrace. Scudéry replied to this offer that he would never destroy the altar where he had made the sacrifice. Such a noble response makes one regret that the poem of Alaric was not better.
Among the scholars that Kristina welcomed, one does not find a single Englishman. This nation, which had since become so famous and so fertile in great geniuses, was then agitated by troubles and civil wars not very favourable to letters. It had just had Charles I beheaded and thought little of anything but its liberty, its aggrandisement and its trade. The recent execution of this prince made a lot of noise in Sweden; many did not find it bad, says Monsieur Chanut, ambassador of France, that there should be a public example of a king of England despoiled of his authority by having violated the contract made with his subjects; but everyone generally blamed the excess of injustice and fury to which the nation had gone.
It is hardly likely that Kristina, on learning this news, would have made the discourse attributed to her: "The English have had their king's head cut off, who did nothing about it, and they have done well."
How can we reconcile this discourse with the letter she wrote at the same time to the son of the unfortunate monarch, a letter in which she protests against this decree of a bloody Parliament? The horror that Kristina conceived of it was one of the causes that delayed the conclusion of the treaty that Cromwell's ambassador was then negotiating with her. This ambassador, who only succeeded in his enterprise with great difficulty and time, complained that at his audiences he was only spoken to about philosophy, entertainment and ballets.
Of all the foreign ministers who were at the court of Sweden, Pimentel, minister of Spain, was the one whom the Queen loved the most. At the first audience he had with Kristina, he withdrew without saying a single word and confessed to her the next day that he had been forbidden by the majesty which shone in her whole person. One can judge whether this pleased her. Pimentel, a skillful minister, took advantage of this first advantage to gain the Queen's confidence; he soon discovered in her much love for novelty, prejudice for the latest arrivals, and ease in telling her secret, as soon as she had granted him her good graces. But the favour of Pimentel, too useful to Spain, gave France and Sweden so much umbrage that Kristina was soon obliged to dismiss him.
_-_Livrustkammaren_-_91525.tif.jpg)
Above: Kristina.
Above: Johan Arckenholtz.
Above: Jean-Baptiste le Rond d'Alembert.
No comments:
Post a Comment