Source:
Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 261 to 268, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1759
The account:
Nous voici arrivés au moment où elle abdiqua la Couronne. Le dessein qu'elle en avoit eu quelques années auparavant se réveilla en elle avec tant de force que rien ne put l'en dissuader. Il y a apparence que le dégoût pour les affaires, & l'envie d'être libre, furent les principaux motifs qui l'y déterminerent. «Je n'entends toujours que la même chose», disoit-elle en parlant des affaires; «je vois bien qu'il faut que je me remette à l'étude & à la conversation des Savans». Elle croyoit, pour employer une de ses expressions, voir le diable, quand ses Secrétaires entroient pour lui faire signer des dépêches; & l'ennui du gouvernement lui causa une mélancolie si affreuse qu'on appréhenda que son esprit ne s'en affoiblît. Elle écrivit enfin à M. Chanut sur la résolution qu'elle avoit prise. Les discours que sa démarche alloit faire tenir ne paroissent pas l'occuper beaucoup. «Je ne m'inquiéte point», lui écrit-elle, «du plaudite, il est difficile qu'un dessein mâle & vigoureux plaise à tout le monde; je me contenterai d'un seul approbateur, je me passerois même d'en avoir. Que j'aurai de plaisir à me souvenir d'avoir fait du bien aux hommes?» Pourquoi donc vouloit-elle cesser de leur en faire?
On a parlé fort diversement de l'abdication de Christine; elle auroit été plus généralement approuvée (sans le mériter peut-être) si la conversion de cette Princesse, qui arriva peu de tems après, n'avoit animé contre elle les ennemis de l'Eglise Romaine. Car en général on est toujours assez porté à louer les Souverains qui descendent du Trône; on a si peu d'idées des devoirs immenses d'un Prince, qu'on regarde son abdication comme un sacrifice éclatant. Précipiteroit-on ainsi son jugement si l'on vouloit approfondir ce que le nom de Monarque impose à celui qui le porte? Esclave de la justice & de la décence, obligé d'observer le premier les lois dont il est le dépositaire, il est comptable envers l'État de tout le mal qui se fait sous son nom & de tout de bien qui ne se fait pas. Combien peu de Rois voudroient l'être, à condition de l'être en effet? Si donc un Prince posséde les talens nécessaires pour gouverner, c'est un crime de les rendre inutiles par une démission volontaire. Il n'auroit d'excuse qu'en se donnant un successeur capable de le remplacer; mais outre qu'un tel successeur est bien rare, c'est souvent un motif tout contraire qui a déterminé quelques Princes, parce qu'ils n'aimoient que leur gloire, & nullement les hommes. A l'égard des Rois qui ne quittent le Trône que par défaut de capacité, ils ne font en cela que s'acquitter d'un devoir essentiel. Cependant il est certains devoirs qu'il faut tenir compte aux hommes de remplir, lorsqu'en les remplissant ils renoncent à de grands avantages. Le devoir dont nous parlons est de ce nombre, & les Princes qui ont quitté le Trône mériteroient des éloges, si cette démarche avoit été le fruit de la justice qu'ils se rendoient, & du peu de talent qu'ils se sentoient pour regner. Mais la plûpart n'ont pas même eu l'avantage de faire cette action juste par un motif louable. L'amour de l'oisiveté, le desir de satisfaire en paix à des goûts vils ou subalternes, sont presque toujours les principes de leur abdication. Ils croient que rien ne leur manque pour régner que la volonté; aussi cette volonté renaît-elle souvent en eux après leur retraite pour en être le tourment. Un des plus grands avantages que les Princes puissent se procurer en descendant du Thrône, c'est de s'assurer par ce moyen de la réalité des éloges qu'on leur a prodigués dans le tems de leur pouvoir, de voir éclipser les flatteurs, & de se trouver seuls avec leur vertu, s'ils sont assez heureux pour en avoir. Mais il n'y a pas d'apparence qu'un tel avantage flate beaucoup les Souverains, & l'exemple des Rois qui se privent volontairement de leurs courtisans, n'est pas contagieux.
On assure que Christine avant que d'abdiquer la couronne, eut dessein de faire avec le Prince Charles Gustave une espece de Traité qui eût été trop onéreux pour ce dernier. Elle vouloit se réserver la plus grande partie du Royaume, être absolument indépendante, avoir la liberté de voyager ou de rester en tel endroit de Suéde qu'il lui plairoit; enfin elle prétendoit que son successeur ne fît aucun changement dans les places qu'elle auroit données. Charles qui avoit cherché d'abord à dissuader Christine de son entreprise, mais qui apparemment la voyoit alors en situation de ne plus reculer, rejetta ces conditions & répondit qu'il ne vouloit pas être un Roi titulaire. Christine ayant appris sa réponse, dit qu'elle ne lui faisoit ces propositions que pour connoître son caractere, qu'elle voyoit à présent combien Charles Gustave étoit digne de regner, puisqu'il connoissoit si bien les droits d'un Monarque: ce compliment forcé de Christine à son successeur étoit-il bien sincere?
Charles Gustave pour témoigner à la Reine sa reconnoissance, fit frapper alors une médaille dont la légende disoit qu'il tenoit le thrône de Dieu & de Christine; cette médaille déplut aux Etats, qui prétendoient avec raison que c'étoit par leur choix qu'il étoit parvenu au thrône. On ne peut nier, puisque la Religion nous l'enseigne, que l'autorité légitime des Rois ne vienne de Dieu; mais c'est le consentement des peuples qui est le signe visible de cette autorité légitime, & qui en assure l'exercice.
Le Clergé vouloit obliger Christine à rester en Suéde, de crainte qu'elle ne changeât de religion; comme si cette Princesse, après avoir fait le sacrifice du thrône à sa liberté, n'eût pas acquis le droit d'user de cette liberté toute entiere, & n'eût pu aller à la Messe à Stockholm sans troubler l'Etat. Mais soit que la Reine voulût se mettre à l'abri des persécutions ecclésiastiques, si redoutables pour les Souverains même qui ont le pouvoir en main, soit qu'elle eût pris dès-lors la résolution d'aller passer le reste de ses jours hors de son pays, elle quitta la Suéde peu de jours après son abdication, & fit graver une médaille dont la légende étoit, que le Parnasse vaut mieux que le Thrône; médaille qui fait aussi peu d'honneur à ses sentimens, que la légende en fait peu à son goût. Quand elle fut arrivée sur la frontiere de Suéde à un petit ruisseau qui séparoit alors le Danemarck de ce Royaume: «me voilà enfin en liberté», dit-elle, «& hors de Suéde où j'espere ne retourner jamais.» Charles Gustave lui fit offrir encore son cœur & sa main; mais elle répondit qu'il n'étoit plus tems.
Travestie en homme durant une partie de son voyage, elle traversa le Danemarck & l'Allemagne, peu occupée des discours que son abdication faisoit tenir, & montrant sur cela une philosophie supérieure à celle qui l'avoit portée à cette abdication même. Le Prince de Condé se trouvant à Bruxelles lorsque Christine y passa, demanda où étoit cette Reine, qui avoit si facilement abandonné la couronne, «pour laquelle nous autres», disoit-il, «nous combattons, & après laquelle nous courons tout le tems de notre vie sans pouvoir l'atteindre.» Ses ennemis prétendoient que dès son arrivée à Bruxelles, elle commençoit déjà à se repentir d'avoir abdiqué: le bruit s'en répandit en Suéde; & le grand Chancelier Oxenstiern, alors au lit de la mort, ne put s'empêcher de dire: «Je lui ai prédit qu'elle se repentiroit de cette démarche; mais c'est toujours la fille de Gustave.» Ce furent les dernieres paroles de ce grand homme.
Swedish translation (my own):
Vi har nu kommit till det ögonblick då hon abdikerade kronan. Den dessäng hon haft några år tidigare väcktes i henne med sådan kraft att ingenting kunde avskräcka henne. Det verkar som om en avsky för affärer och en önskan att vara fri var de främsta motiven som bestämde henne att göra det.
»Jag hör alltid bara samma sak«, sade hon när hon talade om affärer; »jag ser tydligt att jag måste återvända för att studera och till kloka mäns samtal.«
Hon trodde, för att använda ett av hennes uttryck, att se djävulen när hennes sekreterare kom in för att skicka ut hennes skyltar; och regeringens långtråkighet förorsakade henne en sådan fruktansvärd melankoli att man fruktade att hennes sinne skulle försvagas. Hon skrev till sist till monsieur Chanut om den resolution hon hade tagit. De diskurser som hennes handling skulle ge tycks inte sysselsätta henne särskilt mycket.
»Jag oroar mig inte«, skrev hon till honom, »om applåderna, det är svårt för en viril och kraftfull dessäng att behaga alla; jag kommer att nöja mig med en enda godkännare, jag skulle till och med klara mig utan att ha någon. Hur skulle jag ha mycket glädje av att minnas att jag gjort gott mot män?«
Varför ville hon då sluta göra gott mot dem?
Det har talats om Kristinas abdikation på många olika sätt; det skulle ha blivit mer allmänt godkänt (utan att kanske förtjäna det) om denna prinsessas omvändelse, som skedde kort därefter, hade rört upp den romerska Kyrkans fiender mot henne. Ty i allmänhet är vi alltid benägna att prisa de suveräna som stiger ned från tronen; vi har så liten aning om en furstes oerhörda plikter att vi betraktar hans abdikation som ett rungande offer.
Skulle vi på så sätt påskynda vår dom om vi ville utforska på djupet vad monarkens namn ålägger den som bär det? En slav av rättvisa och anständighet, skyldig att först följa de lagar som han är depositarie för, han är ansvarig inför staten för allt ont som görs under hans namn och för allt gott som inte görs. Hur få konungar skulle vilja vara en, under förutsättning att de faktiskt är en?
Om därför en furste besitter de talanger som är nödvändiga för att regera, är det ett brott att göra dem värdelösa genom en frivillig avgång. Han skulle inte ha någon ursäkt utom genom att ge sig själv en efterträdare som kan ersätta honom; men förutom att en sådan efterträdare är mycket sällsynt, är det ofta ett helt motsatt motiv som har bestämt en del furstar, eftersom de älskade bara sin ära och inte alls människor.
Beträffande konungar som lämnar tronen endast i brist på kapacitet, frikänner de sig i detta endast från en väsentlig plikt. Det finns dock vissa plikter som män måste anses uppfylla när de vid fullgörandet av dem avsäger sig stora fördelar. Den plikt som vi talar om är av detta antal, och de furstar som lämnat tronen skulle förtjäna beröm om detta steg hade varit frukten av den rättvisa som de utövade sig själva och av den lilla talang som de kände att de hade för att regera.
Men de flesta av dem har inte ens haft fördelen av att göra denna rättvisa handling av ett lovvärt motiv. Kärleken till sysslolöshet, önskan att tillfredsställa avskyvärda eller underordnade smaker i fred, är nästan alltid principerna för deras abdikering. De tror att ingenting saknas för att regera utom viljan; också detta kommer ofta att återuppstå hos dem efter deras avsägelse för att vara deras plåga. En av de största fördelarna som furstar kan skaffa sig själva genom att stiga ned från tronen är att på detta sätt försäkra sig om verkligheten av de lovsånger som överslöts över dem under deras makts tid, att se smickrarna förmörkas, och att finna sig själva ensamma med sin dygd, om de har turen att ha några. Men det verkar inte som att en sådan fördel smickrar suveräner mycket, och exemplet med konungar som frivilligt berövar sig sina hovmän är inte smittsam.
Det sägs att Kristina, innan hon abdikerade kronan, hade tänkt göra ett slags fördrag med prins Karl Gustav som skulle ha varit för betungande för den senare. Hon ville reservera större delen av riket för sig själv, vara absolut självständig, ha frihet att resa eller vistas i någon del av Sverige som hon behagade; slutligen hävdade hon att hennes efterträdare inte skulle göra någon förändring i de positioner hon hade givit.
Karl, som först hade sökt avråda Kristina från sitt företag, men som tydligen såg henne då i stånd att inte längre backa, avvisade dessa villkor och svarade att han inte ville vara titulär konung. Kristina, efter att ha lärt sig hans svar, sade att hon endast gjorde honom dessa förslag för att känna hans karaktär, att hon nu såg hur värdig Karl Gustav var att regera, eftersom han så väl kände till en monarks rättigheter. Var denna påtvingade komplimang från Kristina till hennes efterträdare verkligen uppriktig?
Karl Gustav lät, för att visa sin tacksamhet mot drottningen, slå en medalj, vars legend sade att han innehade tronen tack vare Gud och Kristina; denna medalj misshagade Ständerna, som med rätta hävdade att det var av deras val som han hade nått tronen. Det kan inte förnekas, eftersom religionen lär oss att konungars legitima auktoritet kommer från Gud, men att det är folkets samtycke som är det synliga tecknet på denna legitima auktoritet och som säkerställer att den utövas.
Prästerskapet ville tvinga Kristina att stanna kvar i Sverige, av rädsla för att hon skulle byta religion; som om denna prinsessa, efter att ha offrat tronen till sin frihet, inte förvärvat rätt att använda denna frihet i sin helhet och inte kunnat gå till mässan i Stockholm utan att störa Staten. Men vare sig drottningen ville skydda sig från kyrkliga förföljelser, så fruktansvärda även för suveräner som har makten i hand, eller om hon hade tagit beslutet från den tiden att tillbringa resten av sina dagar utanför sitt land, så lämnade hon Sverige för några dagar efter hennes abdikation och lät ingravera en medalj, vars legend var att Parnassus är värd mer än tronen; en medalj som gör lika lite heder åt hennes känslor som legenden gör lite för hennes smak.
När hon anlände till den svenska gränsen vid en liten bäck som sedan skilde Danmark från det riket: »Här är jag, äntligen på frihet«, sade hon, »och ut ur Sverige, dit jag hoppas aldrig återvända!«
Karl Gustav bjöd henne åter sitt hjärta och sin hand; men hon svarade att det inte var dags för det längre.
Förklädd till man under en del av sin resa korsade hon Danmark och Tyskland, föga sysselsatt med de diskurser som hennes abdikering föranledde att hållas, och visade på detta en filosofi som var överlägsen den som hade lett henne till just denna abdikering. Prinsen de Condé, som var i Bryssel när Kristina passerade, frågade var denna drottning var som så lätt hade övergivit kronan »som vi andra«, sade han, »vi kämpar, och efter vilken vi springer hela livet utan att kunna uppnå det.«
Hennes fiender hävdade att hon, så snart hon anlände till Bryssel, redan började ångra sig för att ha abdikerat. Ryktet spred sig i Sverige; och Rikskanslern Oxenstierna, då på sin dödsbädd, kunde inte låta bli att säga: »Jag förutspådde henne att hon skulle ångra sig från detta steg; men hon är ännu Gustavs dotter.«
Detta var den här store mannens sista ord.
English translation (my own):
We have now arrived at the moment when she abdicated the Crown. The design she had had some years before was awakened in her with such force that nothing could dissuade her. It appears that a disgust for affairs and a desire to be free were the principal motives which determined her to do so.
"I always hear only the same thing", she said when speaking of affairs; "I see clearly that I must return to study and to the conversation of scholars."
She believed, to use one of her expressions, to see the Devil when her secretaries came in to make her sign dispatches; and the boredom of government caused her such a terrible melancholy that it was feared that her mind would be weakened. She finally wrote to Monsieur Chanut on the resolution she had taken. The discourses which her action was going to give do not appear to occupy her much.
"I do not worry", she wrote to him, "about the applause, it is difficult for a virile and vigorous design to please everyone; I will be content with a single approbator, I would even do without having any. How much pleasure would I have in remembering having done good to men?"
Why, then, did she want to stop doing good to them?
Kristina's abdication has been spoken of in many different ways; it would have been more generally approved (without perhaps deserving it) if the conversion of this princess, which happened shortly after, had not stirred up the enemies of the Roman Church against her. For in general we are always inclined to praise the sovereigns who descend from the throne; we have so little idea of the immense duties of a prince that we regard his abdication as a resounding sacrifice.
Would we thus hasten our judgement if we wanted to explore in depth what the name of monarch imposes on the one who bears it? A slave of justice and decency, obliged to observe first the laws of which he is the depositary, he is accountable to the State for all the evil that is done under his name and for all the good that is not done. How few kings would want to be one, on condition that they are one in fact?
If therefore a prince possesses the talents necessary to govern, it is a crime to render them useless by a voluntary resignation. He would have no excuse except by giving himself a successor capable of replacing him; but, besides that such a successor is very rare, it is often a completely contrary motive which has determined some princes, because they loved only their glory and not men at all.
With regard to kings who leave the throne only for want of capacity, they do in this only acquit themselves of an essential duty. However, there are certain duties which men must be considered to fulfill when, in fulfilling them, they renounce great advantages. The duty of which we speak is of this number, and the princes who have left the throne would deserve praise if this step had been the fruit of the justice which they rendered themselves, and of the little talent which they felt they had for ruling.
But most of them have not even had the advantage of doing this just action for a laudable motive. The love of idleness, the desire to satisfy vile or subordinate tastes in peace, are almost always the principles of their abdication. They believe that nothing is lacking to reign except the will; also this will often reappears in them, after their retirement, to be their torment. One of the greatest advantages that princes can procure for themselves by descending from the throne is to assure themselves by this means of the reality of the praises that were lavished on them during the time of their power, to see the flatterers eclipsed, and to find themselves alone with their virtue, if they are fortunate enough to have some. But there is no appearance that such an advantage flatters sovereigns much, and the example of kings who voluntarily deprive themselves of their courtiers is not contagious.
It is said that Kristina, before abdicating the crown, had intended to make a kind of treaty with Prince Karl Gustav which would have been too onerous for the latter. She wanted to reserve the greater part of the kingdom for herself, to be absolutely independent, to have the freedom to travel or to stay in any part of Sweden that she pleased; finally she claimed that her successor would make no change in the positions she had given.
Karl, who had first sought to dissuade Kristina from her enterprise, but who apparently saw her then in a position to no longer back down, rejected these conditions and replied that he did not want to be a titular king. Kristina, having learned his answer, said that she only made him these proposals to know his character, that she now saw how worthy Karl Gustav was to reign, since he knew so well the rights of a monarch. Was this forced compliment from Kristina to her successor really sincere?
Karl Gustav, to show his gratitude to the Queen, had a medal struck, the legend of which said that he held the throne from God and Kristina; this medal displeased the Estates, who rightly claimed that it was by their choice that he had reached the throne. It cannot be denied, since religion teaches us that the legitimate authority of kings comes from God, but that it is the consent of the people which is the visible sign of this legitimate authority and which ensures its exercise.
The clergy wanted to force Kristina to remain in Sweden, for fear that she would change her religion; as if this princess, after having made the sacrifice of the throne to her liberty, had not acquired the right to use this liberty in its entirety and had not been able to go to Mass at Stockholm without disturbing the State. But whether the Queen wanted to shelter herself from ecclesiastical persecutions, so formidable even for sovereigns who have power in hand, or whether she had taken the resolution from that time to spend the rest of her days outside her country, she left Sweden a few days after her abdication and had a medal engraved, the legend of which was that Parnassus is worth more than the throne; a medal which does as little honour to her feelings as the legend does little to her taste.
When she arrived on the Swedish border at a small stream which then separated Denmark from that kingdom: "Here I am, at last at liberty", she said, "and out of Sweden, where I hope never to return!"
Karl Gustav offered her his heart and his hand again; but she replied that it was no longer time for that.
Disguised as a man during part of her journey, she crossed Denmark and Germany, little occupied with the discourses which her abdication caused to be made, and showing on this a philosophy superior to that which had led her to this very abdication. The Prince de Condé, being in Brussels when Kristina passed through, asked where this queen was who had so easily abandoned the crown "for which we others", he said, "we fight, and after which we run all our lives without being able to attain it."
Her enemies claimed that, as soon as she arrived in Brussels, she already began to repent of having abdicated. The rumour spread in Sweden; and the Grand Chancellor Oxenstierna, then on his deathbed, could not help saying: "I predicted to her that she would repent of this step; but she is still the daughter of Gustav."
These were the last words of this great man.
Above: Kristina.
Above: Johan Arckenholtz.
Above: Jean-Baptiste le Rond d'Alembert.
No comments:
Post a Comment