Wednesday, May 28, 2025

Bildt edition: "L'Ouvrage du Loisir", part 4

Source:

Pensées de Christine, reine de Suède, pages 61 to 72, edited and published by Baron Carl Bildt, 1906


Compare this with the edition published by Arckenholtz (1751):


The "Pensées":

301.
Les princes seraient trop heureux, si la capacité et le mérite étaient inséparables de la grande naissance.

302.
Quand les princes sont forcés de refuser les grâces, il faut qu'ils en ressentent le déplaisir.

303.
Il n'y a que l'impossibilité et l'injustice de la demande qui dispensent un prince d'accorder les grâces.

304.
Il y a de certaines gens auxquels on ne peut rien refuser, sans être injuste et barbare.

305.
Il y a des gens auxquels on doit tout refuser.

306.
Demander des grâces aux grand[s] princes, c'est se faire un mérite auprès d'eux.

307.
Les princes qui n'ont pas ces sentiments ne méritent pas de l'être.

308.
N'accorder pas les grâces qui sont justes et faisables, c'est mal connaître et mal jouir de sa propre grandeur.

309.
On profite de ses fautes à ses propres dépens.

310.
Les plus habiles gens font quelquefois de grandes fautes.

311.
Quand on punit, on ne se fait pas toujours craindre, mais quand on ne punit pas, on se fait toujours mépriser.

312.
La cruauté fait plus mépriser les princes, qu'elle ne les fait craindre.

313.
C'est la plus grande des cruautés, que d'épargner les méchants.

314.
La vie est un grand supplice aux malheureux et aux méchants.

315.
Les méchants ne sont que pour être punis.

316.
Tout homme qui confesse sa faute et en demande pardon le mérite.

317.
A l'exemple de Dieu, il faut récompenser les hommes plus qu'ils ne méritent, et les punir moins.

318.
Il faut tout pardonner à ceux qui ont l'esprit et le cœur grand.

319.
Avoir l'esprit et le cœur grand, c'est avoir du mérite.

320.
La cruauté s'attire la haine et le mépris.

321.
On n'est jamais cruel sans être craintif.

322.
Il ne faut jamais confier ses secrets sans nécessité.

323.
Faire secret des bagatelles, c'est se rendre ridicule.

324.
Peu de choses méritent le dernier secret, mais plusieurs le méritent pour un certain temps.

325.
Quelque confiance qu'il y ait entre les hommes, il y a des secrets qui ne sont pas communicables.

326.
La gravité devient ridicule quand elle n'est soutenue que d'elle-même.

327.
Quelque défiance qu'on ait de soi-même, on doit s'y fier plus qu'à nul autre.

328.
La défiance de soi-même est une espèce de sagesse.

329.
La propre intention, quelque droite qu'elle paraisse, doit être toujours suspecte.

330.
Rectifier et ratifier son intention, est une occupation qui doit durer autant que la vie.

331.
Le cœur humain est impénétrable.

332.
On doit se craindre et se respecter plus que nul autre.

333.
Les ennemis ne sauraient nuire que lorsqu'on est d'intelligence avec eux.

334.
Tout homme qui ne craint rien fait tout trembler.

335.
Par la crainte et par les bassesses on n'obtient que la honte et le mépris.

336.
L'aveu de notre néant n'est dû qu'à Dieu.

[Variante: Il est juste d'être humble envers Dieu, mais envers le prochain il suffit d'être charitable.]

337.
Il ne faut jamais se comparer, pour ne faire tort à personne, ni à soi-même.

338.
Quelque effort que fasse la flatterie, elle ne saurait donner la gloire à ceux qui ne la méritent pas.

339.
Si l'on ôtait tout ce qui est faux de la réputation de certaines gens, que deviendraient-ils?

340.
La véritable gloire est l'apanage du véritable mérite.

341.
Le vrai mérite a des talents et des vertus secrètes, qui valent mieux que tout ce que l'on en connaît.

342.
Peu de gens échappent à la vanité; elle règne en bien des cœurs qui ne s'en doutent pas.

343.
Les plus ambitieux des hommes sont ceux qui font profession de n'aspirer qu'aux mépris et aux humiliations. Ils se moquent de ceux qui les croient.

344.
Les hommes ne se dépouillent de l'ambition qu'avec leur peau.

345.
L'hypocrisie et les bigots sont la ruine du monde.

346.
L'occasion démasque l'hypocrite.

347.
Il n'y a point d'homme, ni si malhabile, ni si méchant, qu'il ne soit propre à quelque chose.

348.
Tout homme qui ne préfère pas son devoir à ses plaisirs n'est bon à rien.

349.
La véritable gloire n'est presque pas connue.

350.
Ceux qui n'ont pas de mérite ne le connaissent pas.

351.
L'estime est le tribut que l'envie est forcée de payer tôt ou tard au mérite.

352.
Il ne faut pas refuser le respect extérieur à la fortune.

353.
Il faut et ressentir et mépriser tout ce qui arrive.

354.
Pour mériter la fortune, il suffit d'être capable de grandes choses.

355.
Les hommes aiment presqu'autant leurs défauts, que leurs bonnes qualités.

356.
On guérirait de tous ses défauts, si on ne les aimait pas.

357.
L'on est toujours aussi heureux et malheureux que l'on croit.

358.
Ce n'est pas l'opinion des autres qui rend les hommes heureux.

359.
Tout homme qui se croit heureux l'est.

360.
Les passions sont en elles-mêmes innocentes et naturelles.

361.
Les passions sont le sel de la vie, qui est insipide sans elles.

362.
Cette tranquillité tant vantée des philosophes est un état fade et insipide.

363.
L'ambition est plus superbe quand elle obéit, que lorsqu'elle commande.

364.
Quand l'orgueil inspire de la honte à faire du mal, il est noble et juste.

365.
La politique doit abaisser tout ce qui s'élève, mais il faut le faire à temps.

366.
C'est une faute que de nourrir un lion dans l'État ou dans la ville, qui ne se peut réparer qu'en se soumettant à lui. Ce fut autrefois l'avis d'un sage.

367.
La jalousie est injurieuse et mortelle aux amants et aux favoris.

368.
Les grands hommes ne sont jaloux que d'eux-mêmes.

369.
Les amants jaloux méritent l'infidélité.

370.
Avoir de l'envie ou de la jalousie contre quelqu'un, c'est avouer son mérite.

371.
On n'a ni de l'envie, ni de la jalousie, pour ceux qu'on regarde de haut en bas.

372.
Le véritable amour et le véritable ambition sont incapables de jalousie.

373.
Il faut avoir autant de joie du bien d'autrui que du sien.

374.
On n'a pas tort de haïr les fléaux du genre humain.

375.
Les fléaux de Dieu sont faits pour être le châtiment et l'abomination des hommes.

376.
L'espérance est la passion qui donne les plus faux plaisirs et les plus véritables douleurs.

377.
Bien des gens font du bien sans mériter d'en être loués.

378.
On peut louer les actions sans louer ceux qui les font, s'ils ne le méritent pas.

379.
La grandeur et les richesses ne font pas seules la félicité des hommes.

380.
Le mérite suffit à lui-même, mais il ne suffit pas aux autres.

381.
Tout homme qui supporte avec tranquillité la perte de sa fortune, mérite de l'avoir.

382.
On a de quoi remercier Dieu quand on a tout perdu.

383.
L'on mourrait inconsolable, si on ne vieillissait pas.

384.
On doit avoir une espèce d'indifférence héroïque pour tout ce qui arrive.

385.
L'indifférence doit être héroïque, non pas stupide.

386.
L'orgueil est généreux. Il a honte de mal faire.

387.
Les soumissions de l'ambition sont orgueilleuses.

388.
L'espérance trompe tout le monde; son charme est presqu'inévitable.

389.
N'avoir rien à espérer, c'est être malheureux.

390.
Il est insupportable de voir estimer ceux qui ne le méritent pas.

391.
Il faut s'accoutumer à voir passer les sots pour habiles, les poltrons pour braves et les scélérats pour des gens de bien; c'est être novice que de s'en fâcher.

392.
Les princes doivent punir en princes et non pas en bourreaux.

393.
Il ne faut pas permettre, ni à la colère de punir, ni à la joie de récompenser.

394.
La colère des grands hommes n'est jamais indigne d'eux.

395.
La mer est l'image des grandes âmes; quelque agitées qu'elles paraissent, leur fond est toujours tranquille.

396.
La moindre mouche met un lion en fureur; il en arrive de même du magnanime.

397.
La colère qui est muette est la plus terrible.

398.
Les grandes passions sont muettes.

399.
La vanité et l'intérêt déguisent mais elles ne domptent pas les passions.

400.
Les passions triomphent les unes des autres.

Swedish translation (my own):

301.
Furstar skulle vara alltför lyckliga om förmåga och förtjänst var oskiljaktiga från stor börd.

302.
När furstar tvingas vägra nåder måste de känna missnöje över det.

303.
Endast omöjligheten och orättvisan i begäran dispenserar en furste av enligt nåd.

304.
Det finns vissa människor som ingenting kan vägras utan att någon är orättvis och barbarisk.

305.
Det finns människor till vilka allt måste vägras.

306.
Att be om nåder från stora furstar är att vinna förtjänst hos dem.

307.
Furstar som saknar dessa känslor förtjänar inte att vara det.

308.
Att inte ge nåder som är rättvisa och utförbara är att misskänna och felbedöma sin egen storhet.

309.
Man tjänar på sina fel på egen bekostnad.

310.
De klokaste människorna begår ibland stora fel.

311.
När man straffar gör man sig inte alltid fruktad, men när man inte straffar gör man sig alltid föraktad.

312.
Grymhet gör att furstar föraktas mer än den gör dem fruktade.

313.
Det är den största grymheten att skona de onda.

314.
Livet är en stor tortyr för de olyckliga och de onda.

315.
De onda finns bara för att bli straffade.

316.
Varje människa som erkänner sitt fel och ber om förlåtelse förtjänar den.

317.
Efter Guds exempel måste vi belöna människor mer än de förtjänar och straffa dem mindre.

318.
De som har ett stort sinne och hjärta måste förlåtas för allt.

319.
Att ha ett stort sinne och hjärta är att ha förtjänst.

320.
Grymhet lockar till sig hat och förakt.

321.
Man är aldrig grym utan att vara rädd.

322.
Man bör aldrig anförtro sina hemligheter utan att det är nödvändigt.

323.
Att hålla småsaker hemliga är att göra sig själv löjlig.

324.
Få saker förtjänar den största sekretessen, men många saker förtjänar den under en viss tid.

325.
Hur mycket förtroende det än är mellan människor, finns det några hemligheter som inte går att kommunicera.

326.
Allvarsamhet blir löjlig när den bara upprätthålls av sig själv.

327.
Hur mycket misstro man än har mot sig själv måste man lita på sig själv mer än någon annan.

328.
Misstro mot sig själv är ett slags visdom.

329.
Den egna avsikten, hur rätt den än kan verka, måste alltid vara misstänkt.

330.
Att rätta till och ratificera sin avsikt är en sysselsättning som måste pågå lika länge som ens liv.

331.
Det mänskliga hjärtat är ogenomträngligt.

332.
Man måste frukta och respektera sig själv mer än någon annan.

333.
Fiender kan bara skada när vi är i intelligens med dem.

334.
Den som inte fruktar något får allt att darra.

335.
Genom rädsla och elakhet får vi bara skam och förakt.

336.
Erkännandet av vår intighet beror bara på Gud.

[Variant: Det är rättvist att vara ödmjuk mot Gud, men mot sin nästa räcker det att vara välgörande.]

337.
Vi måste aldrig jämföra oss själva, för att inte göra någon fel, inklusive oss själva.

338.
Hur mycket smicker än försöker, kan det inte ge ära till dem som inte förtjänar det.

339.
Om vi skulle ta bort allt falskt från vissa människors rykte, vad skulle det bli av dem?

340.
Sann ära är egenskapet av sanna förtjänst.

341.
Sann förtjänst har hemliga talanger och dygder som är värda mer än något människa känner till.

342.
Få människor undkommer fåfänga; det råder i många intet ont anande hjärtan.

343.
De mest ambitiösa av människor är de som bekänner sig att de bara strävar efter förakt och förnedring. De hånar dem som tror på dem.

344.
Människor tappar bara ambitioner med sin hud.

345.
Hyckleri och bigotter är världens ruin.

346.
Tillfället avslöjar hycklaren.

347.
Det finns ingen människa, varken så oklok eller så elak, som inte är duktig på något.

348.
Varje människa som inte föredrar sin plikt framför sina nöjen är duktig på ingenting.

349.
Sann ära är nästan okänd.

350.
De som inte har några förtjänster känner inte till dem.

351.
Uppskattning är den hyllning som avundsjuka tvingas betala, förr eller senare, för att förtjäna.

352.
Vi måste inte vägra extern respekt för lycka.

353.
Vi måste både avsky och förakta allt som händer.

354.
För att förtjäna lycka räcker det att vara kapabel till stora saker.

355.
Människorna älskar sina fel nästan lika mycket som sina goda egenskaper.

356.
Vi skulle bli botade från alla våra fel om vi inte älskade dem.

357.
Vi är alltid så lyckliga och olyckliga som vi tror att vi är.

358.
Det är inte andras åsikter som gör människor lyckliga.

359.
Varje människa som tror sig vara lycklig är det.

360.
Passionerna är i sig oskyldiga och naturliga.

361.
Passionerna är livets salt, som är fadd utan dem.

362.
Det lugnet som filosofer så berömt är ett intetsägande och smaklöst tillstånd.

363.
Ambition är mer fantastisk när den lyder än när den befaller.

364.
När stolthet inspirerar skam över att göra fel, är den ädel och rättvis.

365.
Politiken måste ödmjuka allt som upphöjer sig, men den måste göras i tid.

366.
Det är en synd att mata ett lejon i Staten eller i staden, vilket bara kan åtgärdas genom att underkasta sig det. Detta var en gång en vis mans åsikt.

367.
Svartsjuka är skadlig och dödlig för älskare och gunstlingar.

368.
Stora män är bara avundsjuka på sig själva.

369.
Svartsjuka älskare förtjänar otrohet.

370.
Att vara avundsjuk på någon är att erkänna sin förtjänst.

371.
Vi känner varken avund eller svartsjuka för dem vi ser ner på.

372.
Sann kärlek och sann ambition är oförmögna att känna avundsjuka.

373.
Man måste ha lika mycket glädje i andras väl som i sitt eget.

374.
Vi har inte fel i att hata mänsklighetens gissel.

375.
Guds gissel är avsedda att vara straff och styggelse för mänskligheten.

376.
Hoppet är den passion som ger de flesta falska njutningarna och de sannaste smärtorna.

377.
Många människor gör gott utan att förtjäna att bli berömda.

378.
Man kan berömma handlingar utan att berömma dem som utför dem om de inte förtjänar det.

379.
Storhet och rikedom ensamma bringar inte lycka till människorna.

380.
Förtjänsten är tillräckligt i sig själv, men den är inte tillräcklig för andra.

381.
Varje man som lugnt bär förlusten av sin lycka förtjänar att få den.

382.
Man har anledning att tacka Gud när man har förlorat allt.

383.
Man skulle dö otröstlig om man inte åldrades.

384.
Man måste ha ett slags heroisk likgiltighet inför allt som händer.

385.
Likgiltighet måste vara heroisk, inte dum.

386.
Stolthet är generös. Den skäms för att göra fel.

387.
Ambitionens underkastelse är stolt.

388.
Hoppet bedrar alla; dess charm är nästan oundviklig.

389.
Att inte ha något att hoppas på är att vara olycklig.

390.
Det är outhärdligt att se dem uppskattas som inte förtjänar det.

391.
Man måste vänja sig vid att se dårar passera för kloka människor, fegisar för modiga människor och skurkar för goda män; det är att vara novis att bli arg på detta.

392.
Furstar måste straffa som furstar och inte som torterare.

393.
Man får inte låta ilska straffa, inte glädje belöna.

394.
Stora mäns ilska är aldrig ovärdig dem.

395.
Havet är bilden av stora själar; hur upprörda de än må verka, är deras djup alltid lugna.

396.
Den minsta fluga gör ett lejon rasande; detsamma händer med de storsinta.

397.
Tystnad ilska är den mest fruktansvärda.

398.
Stora passioner är tysta.

399.
Fåfänga och intresse döljer, men de tämjer inte, passionerna.

400.
Passionerna segrar över varandra.

English translation (my own):

301.
Princes would be only too happy if ability and merit were inseparable from great birth.

302.
When princes are forced to refuse graces, they must feel displeasure about it.

303.
Only the impossibility and injustice of the request dispense a prince of according graces.

304.
There are certain people to whom nothing can be refused without one being unjust and barbaric.

305.
There are people to whom everything must be refused.

306.
To ask for graces from great princes is to gain merit with them.

307.
Princes who lack these sentiments do not deserve to be princes.

308.
To not accord graces that are just and feasible is to misknow and misjudge one's own greatness.

309.
One profits by one's faults at one's own expense.

310.
The most clever people sometimes make great mistakes.

311.
When one punishes, one does not always make oneself feared, but when one does not punish, one does always make oneself despised.

312.
Cruelty makes princes despised more than it makes them feared.

313.
It is the greatest of cruelties to spare the wicked.

314.
Life is a great torture for the unfortunate and the wicked.

315.
The wicked exist only to be punished.

316.
Every man who confesses his fault and asks for forgiveness deserves it.

317.
Following God's example, we must reward men more than they deserve and punish them less.

318.
Those who have a great mind and heart must be forgiven for everything.

319.
To have a great mind and heart is to have merit.

320.
Cruelty attracts hatred and contempt to itself.

321.
One is never cruel without being fearful.

322.
One should never confide one's secrets without necessity for it.

323.
To keep trifles secret is to make oneself ridiculous.

324.
Few things deserve the greatest secrecy, but many things deserve it for a certain time.

325.
However much confidence there may be between men, there are some secrets that are not communicable.

326.
Gravity becomes ridiculous when it is sustained only by itself.

327.
However much distrust one has of oneself, one must trust oneself more than anyone else.

328.
Distrust of oneself is a kind of wisdom.

329.
One's own intention, however right it may seem, must always be suspect.

330.
Rectifying and ratifying one's intention is an occupation that must last as long as one's life.

331.
The human heart is impenetrable.

332.
One must fear and respect oneself more than anyone else.

333.
Enemies can only harm when we are in intelligence with them.

334.
Anyone who fears nothing makes everything tremble.

335.
Through fear and baseness, we obtain only shame and contempt.

336.
The admission of our nothingness is due only to God.

[Variant: It is just to be humble towards God, but towards one's neighbour it is enough to be charitable.]

337.
We must never compare ourselves, so as not to do anyone wrong, including ourselves.

338.
No matter how hard flattery tries, it cannot give glory to those who do not deserve it.

339.
If we were to remove everything false from the reputation of certain people, what would become of them?

340.
True glory is the apanage of true merit.

341.
True merit has secret talents and virtues that are worth more than anything one knows.

342.
Few people escape vanity; it reigns in many unsuspecting hearts.

343.
The most ambitious of men are those who profess to aspire only to contempt and humiliation. They mock those who believe them.

344.
Men only shed ambition with their skin.

345.
Hypocrisy and bigots are the ruin of the world.

346.
Occasion unmasks the hypocrite.

347.
There is no man, neither so unclever nor so wicked, who is not fit for something.

348.
Any man who does not prefer his duty to his pleasures is good for nothing.

349.
True glory is almost unknown.

350.
Those who have no merit do not know it.

351.
Esteem is the tribute that envy is forced to pay, sooner or later, to merit.

352.
We must not refuse external respect to fortune.

353.
We must both resent and despise everything that happens.

354.
To deserve fortune, it is enough to be capable of great things.

355.
Men love their faults almost as much as their good qualities.

356.
We would be cured of all our faults if we did not love them.

357.
We are always as happy and unhappy as we think we are.

358.
It is not the opinion of others that makes men happy.

359.
Every man who believes himself to be happy is so.

360.
The passions are in themselves innocent and natural.

361.
The passions are the salt of life, which is insipid without them.

362.
That tranquility so vaunted by philosophers is a bland and insipid state.

363.
Ambition is more superb when it obeys than when it commands.

364.
When pride inspires shame in doing wrong, it is noble and just.

365.
Politics must humble all that exalts itself, but it must be done in time.

366.
It is a sin to feed a lion in the State or in the city, which can only be remedied by submitting oneself to it. This was once the opinion of a wise man.

367.
Jealousy is injurious and mortal to lovers and favourites.

368.
Great men are jealous only of themselves.

369.
Jealous lovers deserve infidelity.

370.
To be envious or jealous of someone is to admit their merit.

371.
We feel neither envy nor jealousy for those we look down on.

372.
True love and true ambition are incapable of jealousy.

373.
One must have as much joy in the good of others as in one's own.

374.
We are not wrong to hate the scourges of the human race.

375.
The scourges of God are meant to be the punishment and the abomination of mankind.

376.
Hope is the passion that gives the most false pleasures and the truest pains.

377.
Many people do good without deserving to be praised.

378.
One can praise actions without praising those who perform them if they do not deserve it.

379.
Greatness and riches alone do not bring felicity to men.

380.
Merit is sufficient in itself, but it is not sufficient to others.

381.
Any man who calmly bears the loss of his fortune deserves to have it.

382.
One has reason to thank God when one has lost everything.

383.
One would die inconsolable if one did not grow old.

384.
One must have a kind of heroic indifference to everything that happens.

385.
Indifference must be heroic, not stupid.

386.
Pride is generous. It is ashamed of doing wrong.

387.
The submissions of ambition are prideful.

388.
Hope deceives everyone; its charm is almost unavoidable.

389.
To have nothing to hope for is to be unhappy.

390.
It is unbearable to see those be esteemed who do not deserve it.

391.
One must become accustomed to seeing fools pass for clever people, cowards for brave people, and scoundrels for good men; it is to be a novice to be angry at this.

392.
Princes must punish as princes and not as torturers.

393.
One must not allow anger to punish, nor joy to reward.

394.
The anger of great men is never unworthy of them.

395.
The sea is the image of great souls; however agitated they may appear, their depths are always tranquil.

396.
The littlest fly enrages a lion; the same happens to the magnanimous.

397.
Anger that is silent is the most terrible.

398.
Great passions are silent.

399.
Vanity and interest disguise, but they do not tame, the passions.

400.
The passions triumph over one another.


Above: Kristina.

Bildt edition: "L'Ouvrage du Loisir", part 3

Source:

Pensées de Christine, reine de Suède, pages 49 to 61, edited and published by Baron Carl Bildt, 1906


Compare this with the edition published by Arckenholtz (1751):


The "Pensées":

201.
Quand la fortune abandonne les hommes, tout les quitte.

202.
Il ne faut punir que ceux qu'on ne saurait corriger.

203.
Les petits princes peuvent faire beaucoup de mal et fort peu de bien.

204.
Se rendre tellement maître de sa langue et de son visage qu'ils ne trahissent jamais les secrets du cœur, est un art qu'il ne faut pas ignorer.

205.
Les princes doivent toujours mêler dans leur familiarité quelque chose de si grand qu'ils inspirent du respect et de la crainte.

206.
Les princes doivent toujours se rendre terribles à leurs ennemis et aux méchants, mais rarement à leurs amis.

207.
Quelque bonté qu'on ait pour ses amis et ses domestiques, il faut leur persuader, qu'on peut se faire craindre.

208.
La grande habileté ne consiste pas moins à faire paraître ses sentiments, qu'à les cacher à propos.

209.
Les gens qui sont toujours fourbes ne le sont jamais.

210.
Les fourbes en petit sont des sots en grand.

211.
L'on peut se fier rarement aux hommes, mais l'on doit souvent se fier à leurs intérêts.

212.
Les favoris sont, ou les amis intimes, ou les mortels ennemis des princes.

213.
Un habile homme ne saurait plaire à un sot.

214.
La nécessité et le destin entraînent tout.

215.
Tout homme qui ne sait pas dissimuler quand il veut, est un sot.

216.
Le mépris des hommes et des choses empêchent quelquefois les plus habiles de dissimuler.

217.
On devient un sot quand on feint de l'être.

218.
Il est permis de tromper les ennemis, comme il est permis de les vaincre.

219.
Manquer de parole est plutôt lâcheté qu'habileté.

220.
Les hommes promettent quelquefois ce qu'ils ne peuvent tenir sans être criminels.

221.
Les plus habiles gens sont quelquefois trahis, mais rarement trompés.

222.
La nécessité du commerce de la vie oblige les hommes de se fier les uns aux autres, ou d'en faire du moins le semblant.

223.
On ne saurait feindre l'amour, ni le mérite.

224.
L'action du premier Brutus n'est pas imitable, et on peut donner si la gloire du reste de sa vie le récompensa jamais du malheur de s'être feint un sot.

225.
On est obligé de connaître ses fautes sous peine de passer pour un sot.

226.
Il est important de connaître le faible des hommes.

227.
Les gens qui n'ont pas de faible sont rares et terribles.

228.
Il ne faut pas établir des préjugés sur les défauts ou sur les vertus des nations.

229.
L'on ne plaît aux hommes qu'en se transformant en eux.

230.
La Cour est pleine de bons offices qui perdent les gens.

231.
C'est quelquefois rendre un bon office que d'en rendre un mauvais.

232.
Les hommes s'y perdent quelquefois par le silence, tout innocent qu'il paraît.

233.
Les conseils dont on n'est pas capable ne plaisent jamais.

234.
Les conseils ne sont, pour l'ordinaire, que l'approbation des sentiments des princes, auxquels tout le monde sousscrit tôt ou tard.

235.
Il ne faut consulter qu'avec soi-même ce qu'on veut faire; mais il faut consulter avec d'autres ce qu'on n'a pas envie de faire.

236.
Il y a des choses que les princes peuvent et doivent faire de leur propre mouvement, et qu'ils ne doivent pas souffrir qu'on leur conseille.

237.
Peu de gens ont assez de cœur pour donner des conseils désagréables.

238.
Quand un prince est sot, tout le monde l'est ou le devient.

239.
On fait souvent tort aux hommes en doutant de leur probité; mais on s'en fait un plus grand quand on n'en doute pas.

240.
Les hommes blâment les gens qui sont en faveur, des mêmes choses qu'ils feraient, s'ils y étaient.

241.
Il y a peu d'hommes à l'épreuve de la nécessité.

242.
C'est un grand mérite que de ne faire pas tout le mal qu'on peut faire.

243.
Ceux qui ont accès auprès des princes sont également haïs de ceux qui l'ont, et de ceux qui ne l'ont pas.

244.
Les princes ne sont grands qu'à proportion de leur mérite et de leur sagesse.

245.
La jalousie est injurieuse à celui qui en est capable.

246.
L'amour fait naître la jalousie, mais la jalousie fait mourir l'amour.

247.
Ceux qui servent les grands princes, n'ont à craindre que leurs propres fautes.

248.
On n'appelle grands que ceux qui le sont par leur mérite.

249.
Quand un prince est sans mérite, sa faveur peut être utile, mais elle n'est jamais glorieuse.

250.
Le mérite des hommes est souvent le plus grand obstacle à leur fortune.

251.
L'exclusion que le mérite donne est presque invincible.

252.
Quand le mérite règne, il donne un beau et rare spectacle.

253.
L'envie, la jalousie, la haine et mille autres passions secrètes font parler les gens sous prétexte du zèle.

254.
Il faut respecter et honorer les favoris, mais il ne faut s'attacher qu'au maître.

255.
Un favori doit être redevable à son prince de toutes les marques de confiance et d'amour qu'il lui donne, et il a tort de se plaindre de celles qu'on ne lui donne pas.

256.
Quelque aimé que soit un favori, fut-il adoré, un prince veut avoir des créatures qui ne dépendent que de lui seul, et il faut qu'il les souffre.

257.
Les favoris et les ministres ne le sont pas longtemps, s'ils ne s'accommodent au goût et au génie des princes.

258.
La fortune tient lieu de mérite à bien des gens.

259.
Il y en a d'autres dont le seul mérite tient lieu de toute fortune.

260.
La fortune est au mérite ce qu'est le coloris à la peinture.

261.
Le mérite est souvent le plus grand obstacle à la fortune des hommes. J'en connais qui seraient pape s'ils n'étaient des grands hommes.

[«Allusion au cardinal Azzolino.»]

262.
Voir la fortune et le mérite unis dans un même homme, est un rare et beau spectacle que je désespère de voir jamais.

263.
Un prince doit savoir donner de tout, même de ses soupçons.

264.
Les soupçons et les doutes ne doivent pas empêcher un prince de bien agir, mais ils doivent l'empêcher de mal agir.

265.
Ceux qui se plaignent qu'on s'en défie s'accusent.

266.
Peu d'autres services sont plus importants que ceux de plaire à son maître et le divertir.

267.
N'oser pas rendre ses devoirs aux grands, de peur de les incommoder, c'est être bourgeois.

268.
Entretenir les princes avec liberté et respect, c'est faire sa cour.

269.
Servir les princes à leur mode, c'est les servir bien.

Un prince peut avoir des favoris, mais il ne doit pas souffrir des maîtres.

270.
Le grand secret des favoris est de plaire et d'obéir.

271.
On ne doit rien croire, qu'après avoir osé douter.

272.
Il faut douter de tout, même de ses soupçons.

273.
Il ne faut pas se hâter à faire du mal, mais il faut se hâter à faire du bien.

274.
Les soupçons ressemblent aux remèdes chimiques, qui tuent ou guérissent, selon l'habileté de ceux qui les employent.

275.
Un homme qui se voit pénétré par un autre, devient son irréconciliable ennemi.

276.
L'intérêt et les passions violentes rendent les plus honnêtes gens injustes.

277.
Il est aussi dangereux de faire du bien aux hommes, que de caresser les bêtes sauvages.

278.
L'on est haï de ceux auxquels on a fait du bien presqu'autant que de ceux à qui on a fait du mal.

279.
On doit essuyer les injustices et l'ingratitude des hommes comme les orages.

280.
Il faut être fort réservé à croire le bien et le mal.

281.
Le secret de n'être pas trompé est de ne croire jamais rien dont il soit permis de douter.

282.
Les menteurs, les poltrons et les ivrognes ne sauraient être gens d'honneur.

283.
Ceux qui disent des mensonges aux princes sont plus criminels qu'ils ne pensent.

284.
On trompe les gens plus par la vérité, que par les mensonges.

285.
C'est une espèce de faute, que de n'avertir pas un prince de ce qu'il doit savoir.

286.
Un prince doit vivre d'une manière si honnête avec les gens, qu'il les oblige de n'avoir pas de secret pour lui.

287.
Se servir de la crédulité des gens, est un art d'un grand usage.

288.
Les hommes ne sont jamais trompés que par eux-mêmes.

289.
C'est offenser les hommes que de les détromper, le plus souvent.

290.
Il ne faut pas donner sujet à quelqu'un de se repentir d'avoir suivi les mouvements de sa conscience.

291.
Si l'on ne hasarde rien, on ne fera jamais rien de grand.

292.
Il faut se défier de la fortune, mais il faut n'en désespérer jamais.

293.
Il faut espérer le moins ce qu'on désire le plus.

294.
Quand on a méprisé la fortune, elle se venge tôt ou tard.

295.
Quand les hommes ont du mérite, ils ne craignent celui de personne.

296.
Les princes faibles craignent le mérite, mais les grands l'estiment et s'en servent.

297.
Quand les grands hommes sont sans emploi, c'est le malheur de l'État, non pas le leur.

298.
La grande familiarité, qui fait mépriser les uns, fait respecter les autres.

299.
Il y a des gens que plus on les connaît, plus on les admire.

300.
Les hommes estiment, admirent et craignent le mérite extraordinaire, mais ils l'aiment rarement.

Swedish translation (my own):

201.
När lyckan överger människor, lämnar allt dem.

202.
Man måste bara straffa de som inte kan korrigeras.

203.
Småfurstar kan göra mycket skada och mycket lite nytta.

204.
Att göra sig själv så mycket till herre över sin tunga och sitt ansikte att de aldrig förråder hjärtats hemligheter är en konst som man inte får vara okunnig om.

205.
Furstar bör alltid blanda in i sin förtrogenhet något så storartat att det inger respekt och fruktan.

206.
Furstarna måste alltid göra sig fruktansvärda mot sina fiender och de onda, men sällan mot sina vänner.

207.
Hur mycket vänlighet man än må ha mot sina vänner och tjänare, måste man övertyga dem om att man kan ändå göra sig fruktad.

208.
Stor klokhet består inte mindre i att visa sina känslor än att dölja dem på lämpligt sätt.

209.
Människor som alltid är bedrägliga är aldrig det.

210.
Bedragare på små sätt är dårar på stora sätt.

211.
Man kan sällan lita på människor, men man måste ofta lita på deras intressen.

212.
Gunstlingar är antingen furstarnas intima vänner eller dödliga fiender.

213.
En klok man kan inte behaga en dåre.

214.
Nödvändighet och öde driver allt.

215.
Varje man som inte vet att dissimulera när han vill är en dåre.

216.
Förakt för män och saker hindrar ibland även de mest kloka människor från att dissimulera.

217.
Man blir en dåre när man låtsas vara det.

218.
Det är tillåtet att lura sina fiender, precis som det är tillåtet att besegra dem.

219.
Att bryta sitt ord är mer feghet än klokhet.

220.
Människor lovar ibland vad de inte kan hålla utan att vara kriminella.

221.
De klokaste människorna blir ibland förrådda, men sällan lurade.

222.
Nödvändigheten av livets handel tvingar människor att lita på varandra, eller åtminstone tyckas göra det.

223.
Man kan inte låtsas kärlek eller förtjänst.

224.
Handlingen av den förste Brutus är inte imiterbar, och det är osäkert om glansen av resten av hans liv någonsin belönade honom för olyckan att låtsas vara en dåre.

225.
Man är skyldig att känna till sina fel vid pen att passera för en dåre.

226.
Det är viktigt att känna till människornas svagheter.

227.
Människor som inte har några svagheter är sällsynta och fruktansvärda.

228.
Man får inte bilda fördomar om nationers fel eller dygder.

229.
Man behagar bara män genom att förvandla sig till dem.

230.
Hovet är full av goda tjänster som förstör människor.

231.
Det är ibland att förrätta en god tjänst genom att förrätta en dålig.

232.
Människor förlorar ibland sig själva genom tysthet, hur oskyldig den än kan verka.

233.
Råd som man inte är kapabel till behagar aldrig.

234.
Råd är vanligtvis inget annat än godkännande av furstars känslor, som alla ansluter sig till förr eller senare.

235.
Man bör bara rådgöra med sig själv om vad man vill gärna göra; men man bör rådgöra med andra om vad man inte gärna vill göra.

236.
Det finns saker som furstar kan och bör göra av sig själva, och saker som de inte bör tillåta en att ge dem råd om.

237.
Få människor har tillräckligt med hjärta för att ge obehagliga råd.

238.
När en furste är dum, så är eller blir alla dumma.

239.
Vi gör ofta män fel genom att tvivla på deras rättskaffenhet; men vi gör oss själva ett större fel när vi inte tvivlar på det.

240.
Människor skyller på de som är för samma saker som de skulle göra om de var i gunst.

241.
Det finns få människor som är motståndskraftiga mot nödvändighet.

242.
Det är en stor dygd att inte göra allt ont man kan göra.

243.
De som har tillgång till furstar är lika hatade av dem som har den och av dem som inte har den.

244.
Furstar är stora endast i proportion till deras förtjänster och visdom.

245.
Avundsjukan är skadlig för dem som är kapabla till den.

246.
Kärlek föder svartsjuka, men svartsjuka dödar kärleken.

247.
De som tjänar stora furstar har inget att frukta utom sina egna fel.

248.
Stora kallar man bara de som är det genom sina förtjänster.

249.
När en furste är utan förtjänst kan hans gunst vara användbar, men den är aldrig härlig.

250.
Människornas förtjänst är ofta det största hindret för deras lycka.

251.
Den exklusion som förtjänsten medför är nästan oövervinnerlig.

252.
När förtjänsten råder, presenterar den ett vackert och sällsynt spektakel.

253.
Avundsjuka, hat och tusen andra hemliga passioner får människor att tala under förevändning av iver.

254.
Man måste respektera och hedra gunstlingar, men man måste bara vara knuten till sin herre.

255.
En gunstling måste stå i tacksamhet till sin furste för alla tecken på förtroende och kärlek han visar honom, och han har fel när han klagar på dem han inte får.

256.
Hur älskad en gunstling än är, även om han är tillbedd, vill en furste ha kreaturer som bara är beroende av honom, och han måste tåla dem.

257.
Gunstlingar och ministrar förblir inte det så länge om de inte anpassar sig till furstars smak och geni.

258.
Lyckan tar plats för förtjänst för många människor.

259.
Det finns andra vars förtjänst enbart tar platsen för all lycka.

260.
Lyckan är för förtjänst vad färg är för målningar.

261.
Förtjänsten är ofta det största hindret för en mans lycka. Jag känner några som skulle vara påve om de inte var stora män.

[»Anspelning på kardinal Azzolino.«]

262.
Att se lycka och förtjänst förenade i samma man är ett sällsynt och vackert skådespel som jag misströstar över att någonsin se.

263.
En furste måste veta hur han skall ge allt han har, även sina misstankar.

264.
Misstankar och tvivel måste inte hindra en furste från att agera bra, men de måste hindra honom från att agera dåligt.

265.
De som klagar på att de är misstrodda anklagar sig själva.

266.
Få andra tjänster är viktigare än att behaga och underhålla sin herre.

267.
Att inte våga ta hand om stora män av rädsla för att besvära dem är att vara borgerlig.

268.
Att underhålla furstar med frihet och respekt är att göra sin kur.

269.
Att tjäna furstar på deras eget sätt är att tjäna dem väl.

En furste kan ha gunstlingar, men han måste inte tåla herrar.

270.
Gunstlingarnas stora hemlighet är att behaga och lyda.

271.
Man måste inte tro något förrän efter att man har vågat tvivla.

272.
Man måste tvivla på allt, även sina misstankar.

273.
Man måste inte hasta att göra skada, men man måste hasta att göra gott.

274.
Misstankar är som kemiska medel, som dödar eller botar beroende på skickligheten hos dem som använder dem.

275.
En man som ser sig själv genomskådad av en annan blir hans oförsonlige fiende.

276.
Intresse och våldsamma passioner gör även de mest ärliga människor orättvisa.

277.
Det är lika farligt att göra gott mot människor som att smeka vilda djur.

278.
Man hatas av dem man gjort gott mot nästan lika mycket som av dem man gjort dåligt mot.

279.
Man måste klara människornas orättvisor och otacksamhet som stormar.

280.
Man måste vara mycket reserverad i att tro på gott och ont.

281.
Hemligheten med att inte bli lurad är att aldrig tro något som man kan tvivla på.

282.
Lögnare, fegisar och fyllare kan inte vara hedersmän.

283.
De som ljuger för furstar är mer kriminella än de anar.

284.
Människor luras mer av sanningen än av lögner.

285.
Det är ett slags fel att inte varna en furste för vad han borde veta om.

286.
En furste måste leva i sådan ärlighet med människor att han tvingar dem att inte ha några hemligheter för honom.

287.
Att tjäna sig själv av människors godtrogenhet är en mycket användbar konst.

288.
Människorna blir alltid lurade av sig själva.

289.
Det är ett brott att lura människor, oftast.

290.
Man får inte ge någon anledning att ångra att ha följt sitt samvetes rörelser.

291.
Om man inte hasarderar någonting kommer man aldrig att uppnå något stort som helst.

292.
Man måste vara försiktig med lyckan, men man får aldrig misströsta om den.

293.
Man får hoppas minst på det man önskar mest.

294.
När man har föraktat lyckan, kommer den att hämna sig förr eller senare.

295.
När människor har förtjänst fruktar de ingens.

296.
Svaga furstar fruktar förtjänst, men stora uppskattar det och tjänar sig själva av det.

297.
När stora män är utan anställning är det Statens olycka, inte deras egen.

298.
Stor otvungenhet, som gör vissa människor föraktade, gör andra respekterade.

299.
Det finns människor som ju mer man känner dem, desto mer beundrar man dem.

300.
Människorna uppskattar, beundrar och fruktar extraordinära förtjänster, men de älskar dem sällan.

English translation (my own):

201.
When fortune abandons men, everything leaves them.

202.
One should only punish those who cannot be corrected.

203.
Petty princes can do much harm and very little good.

204.
To render oneself so much the master of one's tongue and face that they never betray the secrets of the heart is an art that one must not be ignorant of.

205.
Princes should always mix into their familiarity something so great that it inspires respect and fear.

206.
Princes must always make themselves terrible to their enemies and the wicked, but rarely to their friends.

207.
However much kindness one may have for one's friends and domestics, one must persuade them that one can make oneself feared.

208.
Great cleverness consists no less in showing one's feelings than in hiding them appropriately.

209.
People who are always deceitful are never so.

210.
Deceivers in small ways are fools in great ways.

211.
One can rarely trust men, but one must often trust their interests.

212.
Favourites are either the intimate friends or the mortal enemies of princes.

213.
A clever man cannot please a fool.

214.
Necessity and destiny drive everything.

215.
Any man who does not know to dissimulate when he wants to is a fool.

216.
Contempt for men and things sometimes prevents even the most clever men from dissimulating.

217.
One becomes a fool when one feigns being one.

218.
It is permissible to deceive one's enemies, just as it is permissible to vanquish them.

219.
Breaking one's word is more cowardice than cleverness.

220.
Men sometimes promise what they cannot keep without being criminal.

221.
The most clever people are sometimes betrayed, but rarely deceived.

222.
The necessity of the commerce of life obliges men to trust one another, or at least to seem to do so.

223.
One cannot feign love or merit.

224.
The action of the first Brutus is not imitable, and it is uncertain whether the glory of the rest of his life ever recompensed him for the misfortune of feigning to be a fool.

225.
One is obliged to know one's faults under pain of passing for a fool.

226.
It is important to know the weaknesses of men.

227.
People who have no weaknesses are rare and terrible.

228.
One must not form prejudices about the faults or virtues of nations.

229.
One only pleases men by transforming oneself into them.

230.
Court is full of good offices that ruin people.

231.
It is sometimes rendering a good office to render a bad one.

232.
Men sometimes lose themselves by silence, however innocent it may appear.

233.
Counsel of which one is incapable never pleases.

234.
Counsel is, ordinarily, nothing more than the approval of the sentiments of princes, to which everyone subscribes sooner or later.

235.
One should consult only with oneself about what one wishes to do; but one should consult with others about what one does not wish to do.

236.
There are things that princes can and should do of their own accord, and things which they should not allow one to counsel them in.

237.
Few people have enough heart to give disagreeable counsels.

238.
When a prince is foolish, everyone is or becomes foolish.

239.
We often do men wrong by doubting their probity; but we do ourselves a greater wrong when we do not doubt it.

240.
Men blame those who are in favour for the same things they would do if they were in favour.

241.
There are few men who are resistant to necessity.

242.
It is a great virtue not to do all the evil one can do.

243.
Those who have access to princes are equally hated by those who have it and by those who do not.

244.
Princes are great only in proportion to their merit and wisdom.

245.
Jealousy is injurious to those who are capable of it.

246.
Love gives birth to jealousy, but jealousy gives death to love.

247.
Those who serve great princes have nothing to fear but their own faults.

248.
One calls great only those who are so by their merit.

249.
When a prince is without merit, his favour may be useful, but it is never glorious.

250.
The merit of men is often the greatest obstacle to their fortune.

251.
The exclusion that merit brings is almost invincible.

252.
When merit reigns, it presents a beautiful and rare spectacle.

253.
Envy, jealousy, hatred and a thousand other secret passions make people talk under the pretext of zeal.

254.
One must respect and honour favourites, but one must only be attached to one's master.

255.
A favourite must be indebted to his prince for all the signs of confidence and love he shows him, and he is wrong to complain about those he is not given.

256.
However beloved a favourite may be, even if he is adored, a prince wants to have creatures who depend only on him, and he must tolerate them.

257.
Favourites and ministers do not remain so for long unless they adapt to the taste and genius of princes.

258.
Fortune takes the place of merit for many people.

259.
There are others whose merit alone takes the place of all fortune.

260.
Fortune is to merit what colour is to painting.

261.
Merit is often the greatest obstacle to a man's fortune. I know some who would be pope if they were not great men.

["Allusion to Cardinal Azzolino."]

262.
To see fortune and merit united in the same man is a rare and beautiful spectacle that I despair of ever seeing.

263.
A prince must know how to give everything he has, even his suspicions.

264.
Suspicions and doubts should not prevent a prince from acting well, but they should prevent him from acting badly.

265.
Those who complain that they are distrusted are accusing themselves.

266.
Few other services are more important than pleasing and diverting one's master.

267.
To not dare to attend to great men for fear of inconveniencing them is to be bourgeois.

268.
To entertain princes with freedom and respect is to pay one's court.

269.
To serve princes in their own way is to serve them well.

A prince may have favourites, but he must not tolerate masters.

270.
The great secret of favourites is to please and obey.

271.
One should believe nothing until after one has dared to doubt.

272.
One should doubt everything, even one's suspicions.

273.
One should not be hasty in doing harm, but one should be hasty in doing good.

274.
Suspicions are like chemical remedies, which kill or cure, depending on the skill of those who use them.

275.
A man who sees himself seen through by another becomes his irreconcilable enemy.

276.
Interest and violent passions make even the most honest people unjust.

277.
It is as dangerous to do good to men as to caress wild beasts.

278.
One is hated by those to whom one has done good almost as much as by those to whom one has done bad.

279.
One must weather the injustices and ingratitude of men like storms.

280.
One must be very reserved in believing good and evil.

281.
The secret of not being deceived is to never believe anything that one might doubt.

282.
Liars, cowards and drunkards cannot be men of honour.

283.
Those who tell lies to princes are more criminal than they realise.

284.
People are deceived more by the truth than by lies.

285.
It is a kind of fault not to warn a prince of what he should know about.

286.
A prince must live in such honesty with people that he obliges them to have no secrets from him.

287.
Serving oneself of people's credulity is a very useful art.

288.
Men are only ever deceived by themselves.

289.
It is an offense to undeceive men, most often.

290.
One must not give anyone cause to regret having followed the movements of their conscience.

291.
If one does not hazard anything, one will never achieve anything great.

292.
One must be wary of fortune, but one must never despair of it.

293.
One must hope the least for what one desires the most.

294.
When one has scorned fortune, it will avenge itself sooner or later.

295.
When men have merit, they fear no one's.

296.
Weak princes fear merit, but great ones esteem it and serve themselves of it.

297.
When great men are without employ, it is the misfortune of the State, not their own.

298.
Great familiarity, which makes some people despised, makes others respected.

299.
There are people whom the more one knows them, the more one admires them.

300.
Men esteem, admire and fear extraordinary merit, but they rarely love it.


Above: Kristina.

Bildt edition: "L'Ouvrage du Loisir", part 2

Source:

Pensées de Christine, reine de Suède, pages 36 to 49, edited and published by Baron Carl Bildt, 1906


Compare this with the edition published by Arckenholtz (1751):


The "Pensées":

101.
La crainte et la faiblesse imposent silence.

102.
Louer quelqu'un plus ou moins qu'il ne mérite, c'est trahir la vérité et la gloire.

103.
Il ne faut ni louer, ni blâmer, que ce qui le mérite.

104.
Il faut savoir et parler et se taire.

105.
Souvent les stupides passent pour des sages.

106.
Les fanfarons sont rarement braves, et les braves sont rarement fanfarons.

107.
Il est plus difficile de faire le mal, que de faire le bien.

108.
Les bonnes actions donnent le courage et les mauvaises l'ôtent.

109.
On ne saurait être habile sans probité.

110.
La probité, toute rare qu'elle est, n'est pas estimée ce qu'elle vaut.

111.
Il est honteux et infâme d'être habile de la manière que le sont de certaines gens.

112.
La gloire et la renommée ne sont pas la même chose.

113.
Les princes n'ont pas toujours la renommée qu'ils méritent, mais ils l'ont toujours grande.

114.
La renommée est rarement juste au sujet des grands.

115.
C'est l'étoile, et non pas le mérite, qui donne la grande réputation.

116.
La nature fait rarement naître des héros, et la fortune ne déclare pas tous ceux qu'elle a fait naître.

117.
Le mérite extraordinaire est un crime qui ne se pardonne pas.

118.
On usurpe la gloire comme le bien d'autrui.

119.
Perdre les occasions de se signaler est une grande perte.

120.
Hasarder sa vie n'est rien, mais hasarder sa gloire est le dernier effort de l'intrépidité.

121.
Il faut et du mérite et de la fortune pour être grand et heureux.

122.
Le mérite et la fortune ne peuvent se passer l'un de l'autre.

123.
Les grands hommes ont des pressentiments de leur destin qui les trompent rarement.

124.
Tout ce qu'il y a de terrible et de fatal se présente quand on est sur le point d'exécuter un grand dessein.

125.
L'invincible courage ne s'étonne de rien.

126.
César au bord du Rubicon raisonna juste. Il vit en ce moment tout ce qu'il pouvait espérer et tout ce qu'il devait craindre; mais le sort en était jeté, il fallait le passer; la gloire et la fortune l'attendaient à l'autre bord; c'était fait de lui s'il leur eût tourné le dos. Il fallait périr ou régner.

127.
Les grands hommes et les sots font quelquefois les mêmes choses; mais ils les font d'une manière très différente.

128.
Les hommes désapprouvent toujours tout ce qu'ils ne sont pas capables de faire.

129.
Il y a des royaumes qui font grand les rois; il y a des rois qui font grands les royaumes.

130.
Parmi les philosophes Socrate, Platon, Aristote, Diogène, Épicure, et Épictète méritent l'admiration.

131.
Ceux qui accusent Épicure d'avoir été voluptueux seraient plus chastes qu'ils ne sont, et mourraient de faim, s'ils vivaient comme lui.

132.
Platon et Aristote étaient deux grands philosophes, mais d'un caractère très différent. Platon semble n'avoir travaillé que pour la gloire de son maître; Aristote, ingrat et malhonnête, n'a jamais parlé ni de son maître, ni de son disciple.

133.
L'épitaphe de Sardanapale vaut bien la philosophie de tout autre, à la religion près.

134.
Les Paul-Émiles et les Scipions ont été de grands hommes et de fort honnêtes gens.

135.
Cicéron était l'unique poltron capable de grandes choses.

136.
Caton, tout admirable qu'il paraissait, était une espèce de pédant de la liberté et de l'honneur.

137.
On s'oppose en vain aux changements des États et des républiques; il y a un point fatal qui les entraîne.

138.
Les conseils ne sont pas des commandements.

139.
La vérité a tant de peine à s'approcher des princes qu'il faut un art particulier et des efforts extraordinaires pour lui donner l'accès.

140.
Quand les princes se disent la vérité, ils forcent tout le monde à la dire.

141.
Il faut aimer la justice et la vérité autant que la vie.

142.
Quand on est né pour la vérité, on la démêle parmi mille mensonges.

143.
La faiblesse et l'ignorance rendent les hommes ennemis de la vérité.

144.
Tout ce qui détruit l'estime et le respect que les hommes portent aux princes, leur est mortel.

145.
Le grand secret de la vie est de se proposer un digne but et ne le perdre jamais de vue.

146.
Il faut s'acquitter dignement de son devoir, quoiqu'il en coûte.

147.
La grandeur ne consiste pas à faire tout ce que l'on veut, mais à ne vouloir que ce que l'on doit.

148.
Quand une bonne action rendrait malheureux pour le reste de la vie, on ne doit ni s'en abstenir, ni s'en repentir jamais.

149.
Souffrir pour avoir bien fait, est une espèce de récompense.

150.
Les fautes et les crimes servent à l'anéantissement des hommes.

151.
Il faut lire pour s'instruire, pour se corriger et pour se consoler.

152.
La lecture est une partie du devoir de l'honnête homme.

153.
L'oracle qui ordonna de consulter les morts, parla sans doute des livres.

154.
Quelque occupé que l'on soit, il y a des heures perdues qu'il faut employer dignement.

155.
La lecture est une espèce de miroir, qui fait connaître les vertus et les défauts.

156.
La lecture plaît à ceux qui ont quelque sympathie avec les grands génies de l'antiquité.

157.
Il y a une étoile qui unit les âmes du premier ordre, malgré les lieux et les siècles qui les séparent.

158.
Les livres ni flattent ni les passions, ni les défauts de ceux qui les lisent.

159.
Il y a dans toutes les professions des pédants et des pédanteries.

160.
Le monde n'est composé que d'intérêts et de passions qu'il faut étudier pour être habile. Cette science est celle des grands hommes.

161.
Le monde est le livre des grands hommes.

162.
La science du passé est d'un grand usage pour l'avenir.

163.
L'art de pénétrer les hommes est rare; mais ceux qui l'ont sont faits pour régner.

164.
Il faut employer cet art avec réserve et ne le croire pas infaillible.

165.
Les princes et les grands qui ne répondent pas aux gens qui leur parlent d'affaires, méritent qu'on ne leur dise rien et qu'on les serve mal.

166.
Les sottises et les faiblesses de ceux qui régnent passent pour des mystères.

167.
Il n'y a pas de métier ni de profession qui n'ait ses grimaces et son jargon.

168.
Il y a un certain silence qui paraît mystérieux, et qui n'est que faiblesse.

[Variante: Cette profonde taciturnité, ce silence mystérieux que les sots admirent, est souvent une pitoyable faiblesse, plus digne du mépris que de l'admiration.]

169.
Le mensonge usurpe les apparences de la vérité.

170.
On s'élève au-dessus de tout quand on n'estime et on ne craint rien.

171.
On doit être plus satisfait du mérite d'autrui, que du sien.

172.
On doit tout pardonner aux autres plutôt qu'à soi-même.

173.
La vérité a un certain caractère, qui la distingue d'une manière inexplicable.

174.
Les expressions des hommes ne signifient rien; à peine se peut-on fier à leurs actions.

175.
Caresser les hommes pour les perdre est un art assez commun.

176.
Ne savoir pas dissimuler, c'est ne savoir pas vivre.

177.
L'application et le défiance sont des qualités nécessaires.

178.
Ceux qui ne plaisent pas trompent rarement.

179.
Il faut plus craindre ceux que l'on aime, que ceux que l'on hait.

180.
Le bien et le mal qui se dit, ne signifient plus rien.

181.
Tout homme qui est capable d'une haine immortelle, se fait tort.

182.
Quelque sots que soient les princes, ils sont plus fourbes que leurs Cours.

183.
Quelque faible que soit un prince, il n'est jamais si gouverné que l'on pense.

184.
C'est à tort qu'on attribue aux ministres tout le bien et tout le mal que font les princes.

185.
La politique des Turcs n'est pas sotte, mais elle est violente.

186.
L'on est toujours assez habile, pourvu qu'on soit assez fort.

187.
L'habileté, quelque grande qu'elle soit, supplée rarement au défaut de la force.

188.
Les avanies des ministres font tort aux princes; mais elles sont inévitables.

189.
Au moment que la justice punit les larrons, d'autres coupent la bourse aux spectateurs.

190.
On change de voleurs en changeant de ministres.

191.
Il y a sans doute des exceptions à cette règle, mais d'assez rares.

192.
La fainéantise des princes les rend dépendants de leurs ministres.

193.
L'unique secret de n'être pas trompé, c'est de croire peu et de travailler beaucoup. Encore ne suffit-il pas.

194.
Les rois ont un droit souverain sur tous ceux qui sont leurs inférieurs.

195.
Si les rois abusent du droit qu'ils ont sur leurs inférieurs, ils n'en sont responsables qu'à Dieu.

196.
Il faut qu'un prince rende sa personne plus redoutable que sa fortune.

197.
L'on n'est pas injuste sans être infâme. Être l'ennemi de ceux qui ont bien fait leur devoir, c'est être injuste.

[Variante: On ne peut être injuste sans faire tort à sa gloire. ...]

198.
Quelque grand et aimable que soit un prince, il doit être persuadé que c'est à sa fortune, et non pas à lui, que la plupart des hommes font la cour.

199.
On doit estimer et louer les ennemis quand ils le méritent.

200.
Il faut pardonner aux amis et aux ennemis tout ce qui est pardonnable.

Swedish translation (my own):

101.
Rädsla och svaghet tvingar på tystnad.

102.
Att berömma någon mer eller mindre än de förtjänar är att förråda sanning och ära.

103.
Man måste varken berömma eller skylla på något annat än det som förtjänar det.

104.
Man måste veta hur man skall tala och tiga.

105.
De dumma passerar ofta för de kloka.

106.
Skrytare är sällan modiga, och de modiga är sällan skrytare.

107.
Det är svårare att göra ont än att göra gott.

108.
Goda handlingar ger mod, och dåliga handlingar tar bort det.

109.
Man kan inte vara klok utan rättskaffenhet.

110.
Rättskaffenhet, sällsynt som den är, värderas inte till sitt verkliga värde.

111.
Det är skamligt och ökänt att vara så klok som vissa människor är.

112.
Ära och rykte är inte samma sak.

113.
Furstar har inte alltid det rykte de förtjänar, men de har alltid ett stort rykte.

114.
Berömmelse är sällan rättvisa gentemot de stora.

115.
Det är stjärnan, inte förtjänsten, som ger stort rykte.

116.
Naturen låter sällan hjältar födas, och lyckan förklarar inte alla dem som den har fött.

117.
Extraordinär förtjänst är ett brott som inte kan förlåtas.

118.
Man tillskansar sig ära som en annans gods.

119.
Att förlora tillfällen att särskilja sig är en stor förlust.

120.
Att hasardera sitt liv är ingenting, men att hasardera sin ära är den sista ansträngningen av orädsla.

121.
Det krävs både förtjänst och lycka för att vara stor och lycklig.

122.
Förtjänst och lycka kan inte klara sig utan varandra.

123.
Stora män har föraningar om sitt öde som sällan lurar dem.

124.
Allt fruktansvärt och ödesdigert visar sig när man skall utföra en storslagen dessäng.

125.
Oövervinnerligt mod förvånas av ingenting.

126.
Caesar på Rubicons strand resonerade rätt. Han såg i det ögonblicket allt han kunde hoppas på och allt han borde frukta; men tärningen kastades, han måste korsa det; ära och lycka väntade honom på andra sidan; det hade varit över för honom om han hade vänt dem ryggen. Han måste antingen gå under eller regera.

127.
Stora män och dårar gör ibland samma saker; men de gör dem på väldigt olika sätt.

128.
Människor ogillar alltid allt de inte är kapabla att göra.

129.
Det finns konungariken som gör konungar stora; det finns konungar som gör konungariken stora.

130.
Bland filosoferna förtjänar Sokrates, Platon, Aristoteles, Diogenes, Epikuros och Epiktetos beundran.

131.
De som anklagar Epikuros för att ha varit vällustig skulle vara mer kyska än de är, och de skulle svälta ihjäl om de levde som han.

132.
Platon och Aristoteles var två stora filosofer, men av mycket olika karaktär. Platon tycks endast ha arbetat för sin mästares ära; Aristoteles, otacksam och oärlig, talade aldrig om varken sin herre eller sin lärjunge.

133.
Epitafiet av Sardanapalus är lika mycket värt som vilken annan filosofi som helst, förutom religion.

134.
Paulus Æmilius och Scipios var stora män och mycket ärliga människor.

135.
Cicero var den enda fegis som var kapabel till stora saker.

136.
Cato, beundransvärd som han framstod, var ett slags pedant för frihet och ära.

137.
Man motsätter sig förändringar i Stater och republiker förgäves; det finns en ödesdiger punkt som driver dem.

138.
Råd är inte befallningar.

139.
Sanningen har så svårt att närma sig furstar att det krävs en speciell konst och extraordinära ansträngningar för att ge den tillgång.

140.
När furstar berättar sanningen för varandra tvingar de alla att berätta den.

141.
Man måste älska rättvisa och sanning lika mycket som livet.

142.
När man föds för sanningen, reder man upp den bland tusen lögner.

143.
Svaghet och okunnighet gör människor till fiender till sanningen.

144.
Allt som förstör den aktning och respekt som män har för furstar är dödligt för dem.

145.
Livets stora hemlighet är att sätta sig ett värdigt mål och aldrig tappa det ur sikte.

146.
Man måste värdigt befria sig från sin plikt, vad det än kostar.

147.
Storhet består inte i att göra allt man vill, utan i att bara vilja det man måste.

148.
När en bra handling skulle göra en olycklig för resten av livet, får man varken avstå från det eller någonsin ångra sig från det.

149.
Att lida för att ha gjort det bra är en slags belöning.

150.
Fel och brott tjänar till människornas förintelse.

151.
Man måste läsa för att instruera sig själv, för att rätta sig och för att trösta sig.

152.
Att läsa är en del av en ärlig mans plikt.

153.
Oraklet som beordrade att de döda skulle rådfrågas talade utan tvekan om böcker.

154.
Oavsett hur upptagen man kan vara, finns det förlorade timmar som måste spenderas värdigt.

155.
Läsning är en sorts spegel som avslöjar ens dygder och fel.

156.
Läsning glädjer dem som har viss sympati med antikens stora genier.

157.
Det finns en stjärna som förenar själar av första ordningen, trots de platser och seklerna som skiljer dem åt.

158.
Böcker smickrar varken passionerna eller felen hos dem som läser dem.

159.
I alla yrken finns det pedanter och pedanterier.

160.
Världen består bara av intressen och passioner som måste studeras för att vara klok. Denna vetenskap är stora människornas.

161.
Världen är stora människornas bok.

162.
Kunskapen om det förflutna är till stor nytta för framtiden.

163.
Konsten att se igenom män är sällsynt; men de som äger det får regera.

164.
Man måste använda denna konst med reservation och inte tro att den är ofelbar.

165.
Furstar och stora män som inte svarar på människor som talar med dem om angelägenheter förtjänar att man inte berättar något för dem och att man tjänar dem dåligt.

166.
Dumheterna och svagheterna hos de som regerar passerar för mysterier.

167.
Det finns ingen handel eller yrke som inte har sina grimaser och sin jargong.

168.
Det finns en viss tystnad som verkar hemlighetsfull, men som bara är svaghet.

[Variant: Denna djupa tysthet, denna hemlighetsfulla tystnad som dårar beundrar, är ofta en ynklig svaghet, mer värd förakt än beundran.]

169.
Lögn tillskansar sig sanningens sken.

170.
Man höjer sig över allt när man inte uppskattar och fruktar ingenting.

171.
Man måste vara mer nöjd med andras förtjänster än med sina egna.

172.
Man måste förlåta andra för allt snarare än sig själv.

173.
Sanningen har en viss karaktär som utmärker den på ett oförklarligt sätt.

174.
Människors uttryck betyder ingenting; man kan knappt lita på deras handlingar.

175.
Att smickra människor för att förlora dem är en ganska vanlig konst.

176.
Att inte veta hur man skall dissimulera är att inte veta hur man skall leva.

177.
Flit och misstro är nödvändiga egenskaper.

178.
De som inte behagar en lurar en sällan.

179.
Man bör frukta de man älskar mer än de man hatar.

180.
Det goda och onda som sägs betyder inte längre någonting.

181.
Varje man som är kapabel till odödligt hat gör sig själv orätt.

182.
Hur dåraktiga furstar än må vara, så är de bedrägligare än deras hov.

183.
Hur svag en furste än är, så styrs han aldrig så bra som man kan tro.

184.
Det är fel att tillskriva ministrar allt gott och allt ont som furstar gör.

185.
Turkarnas politik är inte dum, men den är väl våldsam.

186.
Man är alltid klok nog, förutsatt att man är stark nog.

187.
Klokhet, hur stor den än är, kompenserar sällan bristen på styrka.

188.
Ministrarnas förolämpningar gör furstarna orätt; men de är oundvikliga.

189.
I det ögonblick då rättvisan straffar tjuvar, skär andra av åskådarnas börsar.

190.
Man byter tjuv i att byta minister.

191.
Det finns utan tvekan undantag från denna regel, men de är ganska sällsynta.

192.
Furstarnas lättja gör dem beroende av sina ministrar.

193.
Den enda hemligheten till att inte bli lurad är att tro lite och arbeta mycket. Ändå är detta inte tillräckligt.

194.
Konungar har suveräna rättigheter över alla dem som är deras underlägsna.

195.
Om konungar missbrukar de rättigheter de har över sina underlägsna, är de bara ansvariga inför Gud för det.

196.
En furste måste göra sig själv mer fruktansvärd än sin lycka.

197.
Man är inte orättvis utan att vara ökänd. Att vara fiende till dem som har gjort sin plikt väl är att vara orättvis.

[Variant: Man kan inte vara orättvis utan att kränka sin ära. ...]

198.
Hur stor och älskvärd en furste än må vara, så måste han övertygas om att det är till hans lycka och icke till honom som de flesta människor gör deras kur.

199.
Man måste uppskatta och berömma sina fiender när de förtjänar det.

200.
Man måste förlåta vänner och fiender för allt som är förlåtligt.

English translation (my own):

101.
Fear and weakness impose silence.

102.
To praise someone more or less than they deserve is to betray truth and glory.

103.
One should neither praise nor blame anything but what deserves it.

104.
One must know how to speak and keep silent.

105.
The stupid often pass for the wise.

106.
Braggarts are rarely brave, and the brave are rarely braggarts.

107.
It is harder to do evil than to do good.

108.
Good deeds give courage, and bad deeds take it away.

109.
One cannot be clever without probity.

110.
Probity, rare as it is, is not valued at its true worth.

111.
It is shameful and infamous to be as clever as some people are.

112.
Glory and renown are not the same thing.

113.
Princes do not always have the renown they deserve, but they always have great renown.

114.
Renown is rarely just to the great.

115.
It is the star, not merit, that gives great reputation.

116.
Nature rarely lets heroes be born, and fortune does not declare all those which it has given birth to.

117.
Extraordinary merit is a crime that cannot be forgiven.

118.
One usurps glory like another's estate.

119.
Losing occasions to distinguish oneself is a great loss.

120.
To hazard one's life is nothing, but to hazard one's glory is the last effort of intrepidity.

121.
It takes both merit and fortune to be great and happy.

122.
Merit and fortune cannot do without each other.

123.
Great men have presentiments of their destiny that rarely deceive them.

124.
Everything terrible and fatal presents itself when one is about to execute a great design.

125.
Invincible courage is astonished by nothing.

126.
Caesar on the banks of the Rubicon reasoned correctly. He saw at that moment everything he could hope for and everything he should fear; but the die was cast, he had to cross; glory and fortune awaited him on the other side; it would have been all over for him if he had turned his back on them. He had to either perish or rule.

127.
Great men and fools sometimes do the same things; but they do them in very different ways.

128.
Men always disapprove of everything they are not capable of doing.

129.
There are kingdoms that make kings great; there are kings who make kingdoms great.

130.
Among the philosophers, Socrates, Plato, Aristotle, Diogenes, Epicurus and Epictetus deserve admiration.

131.
Those who accuse Epicurus of having been voluptuous would be more chaste than they are, and they would starve to death if they lived like him.

132.
Plato and Aristotle were two great philosophers, but of very different characters. Plato seems to have worked only for the glory of his master; Aristotle, ungrateful and dishonest, never spoke of either his master or his disciple.

133.
The epitaph of Sardanapalus is worth as much as any other philosophy, except for religion.

134.
The Paulus Aemiliuses and the Scipios were great men and very honest people.

135.
Cicero was the only coward capable of great things.

136.
Cato, admirable as he appeared, was a kind of pedant for liberty and honour.

137.
One opposes changes in States and republics in vain; there is a fatal point that drives them.

138.
Counsels are not commands.

139.
Truth has such difficulty approaching princes that it requires a special art and extraordinary efforts to give it access.

140.
When princes tell each other the truth, they force everyone to tell it.

141.
One must love justice and truth as much as life.

142.
When one is born for the truth, one unravels it among a thousand lies.

143.
Weakness and ignorance make men enemies of the truth.

144.
Anything that destroys the esteem and respect that men have for princes is deadly to them.

145.
The great secret of life is to set oneself a worthy goal and never lose sight of it.

146.
One must acquit oneself of one's duty worthily, whatever it costs.

147.
Greatness does not consist in doing everything one wants, but in wanting only what one must.

148.
When a good action would make one unhappy for the rest of one's life, one must neither abstain from it nor ever repent of it.

149.
To suffer for having done well is a kind of recompense.

150.
Faults and crimes serve the annihilation of men.

151.
One must read to instruct oneself, to correct oneself and to console oneself.

152.
Reading is part of the duty of an honest man.

153.
The oracle who ordered that the dead be consulted was undoubtedly speaking of books.

154.
No matter how busy one may be, there are lost hours that must be spent worthily.

155.
Reading is a kind of mirror which reveals one's virtues and faults.

156.
Reading pleases those who have some sympathy with the great geniuses of antiquity.

157.
There is a star that unites souls of the first order, despite the places and centuries that separate them.

158.
Books flatter neither the passions nor the faults of those who read them.

159.
In all professions, there are pedants and pedantries.

160.
The world is composed only of interests and passions that must be studied in order to be clever. This science is that of great men.

161.
The world is the book of great men.

162.
The knowledge of the past is of great use for the future.

163.
The art of seeing through men is rare; but those who possess it are made to reign.

164.
One must use this art with reserve and not believe it to be infallible.

165.
Princes and great men who do not respond to people who speak with them about affairs deserve that one not tell them anything and that one serve them badly.

166.
The stupidities and weaknesses of those who rule pass for mysteries.

167.
There is no trade or profession that does not have its grimaces and its jargon.

168.
There is a certain silence which seems mysterious, but which is only weakness.

[Variant: This profound taciturnity, this mysterious silence that fools admire, is often a pitiable weakness, more worthy of contempt than admiration.]

169.
Lying usurps the appearances of truth.

170.
One rises above everything when one esteems and fears nothing.

171.
One should be more satisfied with the merit of others than with one's own.

172.
One should forgive others for everything rather than oneself.

173.
Truth has a certain character that distinguishes it in an inexplicable way.

174.
Men's expressions mean nothing; one can hardly trust their actions.

175.
Flattering men in order to lose them is a fairly common art.

176.
Not knowing how to dissimulate is not knowing how to live.

177.
Application and distrust are necessary qualities.

178.
Those who do not please one rarely deceive one.

179.
One should fear those one loves more than those one hates.

180.
The good and bad that are said no longer signify anything.

181.
Any man capable of immortal hatred does himself wrong.

182.
However foolish princes may be, they are more deceitful than their courts.

183.
However weak a prince may be, he is never governed as well as one might think.

184.
It is wrong to attribute to ministers all the good and all the evil that princes do.

185.
The policy of the Turks is not foolish, but it is violent.

186.
One is always clever enough, provided one is strong enough.

187.
Cleverness, however great it may be, rarely makes up for lack of strength.

188.
The insults of ministers do wrong to princes; but they are inevitable.

189.
At the moment when justice punishes thieves, others cut off the purses of spectators.

190.
One changes thieves in changing ministers.

191.
There are undoubtedly exceptions to this rule, but they are quite rare.

192.
The laziness of princes makes them dependent on their ministers.

193.
The only secret to not being deceived is to believe little and work much. Still, this is not enough.

194.
Kings have sovereign rights over all those who are their inferiors.

195.
If kings abuse the rights they have over their inferiors, they are answerable only to God for it.

196.
A prince must make himself more redoubtable than his fortune.

197.
One is not unjust without being infamous. To be the enemy of those who have done their duty well is to be unjust.

[Variant: One cannot be unjust without wronging one's glory. ...]

198.
However great and amiable a prince may be, he must be persuaded that it is to his fortune, and not to him, that most men pay court.

199.
One must esteem and praise one's enemies when they deserve it.

200.
One must forgive friends and enemies for everything that is forgivable.


Above: Kristina.