Source:
Pensées de Christine, reine de Suède, pages 36 to 49, edited and published by Baron Carl Bildt, 1906
Compare this with the edition published by Arckenholtz (1751):
The "Pensées":
101.
La crainte et la faiblesse imposent silence.
102.
Louer quelqu'un plus ou moins qu'il ne mérite, c'est trahir la vérité et la gloire.
103.
Il ne faut ni louer, ni blâmer, que ce qui le mérite.
104.
Il faut savoir et parler et se taire.
105.
Souvent les stupides passent pour des sages.
106.
Les fanfarons sont rarement braves, et les braves sont rarement fanfarons.
107.
Il est plus difficile de faire le mal, que de faire le bien.
108.
Les bonnes actions donnent le courage et les mauvaises l'ôtent.
109.
On ne saurait être habile sans probité.
110.
La probité, toute rare qu'elle est, n'est pas estimée ce qu'elle vaut.
111.
Il est honteux et infâme d'être habile de la manière que le sont de certaines gens.
112.
La gloire et la renommée ne sont pas la même chose.
113.
Les princes n'ont pas toujours la renommée qu'ils méritent, mais ils l'ont toujours grande.
114.
La renommée est rarement juste au sujet des grands.
115.
C'est l'étoile, et non pas le mérite, qui donne la grande réputation.
116.
La nature fait rarement naître des héros, et la fortune ne déclare pas tous ceux qu'elle a fait naître.
117.
Le mérite extraordinaire est un crime qui ne se pardonne pas.
118.
On usurpe la gloire comme le bien d'autrui.
119.
Perdre les occasions de se signaler est une grande perte.
120.
Hasarder sa vie n'est rien, mais hasarder sa gloire est le dernier effort de l'intrépidité.
121.
Il faut et du mérite et de la fortune pour être grand et heureux.
122.
Le mérite et la fortune ne peuvent se passer l'un de l'autre.
123.
Les grands hommes ont des pressentiments de leur destin qui les trompent rarement.
124.
Tout ce qu'il y a de terrible et de fatal se présente quand on est sur le point d'exécuter un grand dessein.
125.
L'invincible courage ne s'étonne de rien.
126.
César au bord du Rubicon raisonna juste. Il vit en ce moment tout ce qu'il pouvait espérer et tout ce qu'il devait craindre; mais le sort en était jeté, il fallait le passer; la gloire et la fortune l'attendaient à l'autre bord; c'était fait de lui s'il leur eût tourné le dos. Il fallait périr ou régner.
127.
Les grands hommes et les sots font quelquefois les mêmes choses; mais ils les font d'une manière très différente.
128.
Les hommes désapprouvent toujours tout ce qu'ils ne sont pas capables de faire.
129.
Il y a des royaumes qui font grand les rois; il y a des rois qui font grands les royaumes.
130.
Parmi les philosophes Socrate, Platon, Aristote, Diogène, Épicure, et Épictète méritent l'admiration.
131.
Ceux qui accusent Épicure d'avoir été voluptueux seraient plus chastes qu'ils ne sont, et mourraient de faim, s'ils vivaient comme lui.
132.
Platon et Aristote étaient deux grands philosophes, mais d'un caractère très différent. Platon semble n'avoir travaillé que pour la gloire de son maître; Aristote, ingrat et malhonnête, n'a jamais parlé ni de son maître, ni de son disciple.
133.
L'épitaphe de Sardanapale vaut bien la philosophie de tout autre, à la religion près.
134.
Les Paul-Émiles et les Scipions ont été de grands hommes et de fort honnêtes gens.
135.
Cicéron était l'unique poltron capable de grandes choses.
136.
Caton, tout admirable qu'il paraissait, était une espèce de pédant de la liberté et de l'honneur.
137.
On s'oppose en vain aux changements des États et des républiques; il y a un point fatal qui les entraîne.
138.
Les conseils ne sont pas des commandements.
139.
La vérité a tant de peine à s'approcher des princes qu'il faut un art particulier et des efforts extraordinaires pour lui donner l'accès.
140.
Quand les princes se disent la vérité, ils forcent tout le monde à la dire.
141.
Il faut aimer la justice et la vérité autant que la vie.
142.
Quand on est né pour la vérité, on la démêle parmi mille mensonges.
143.
La faiblesse et l'ignorance rendent les hommes ennemis de la vérité.
144.
Tout ce qui détruit l'estime et le respect que les hommes portent aux princes, leur est mortel.
145.
Le grand secret de la vie est de se proposer un digne but et ne le perdre jamais de vue.
146.
Il faut s'acquitter dignement de son devoir, quoiqu'il en coûte.
147.
La grandeur ne consiste pas à faire tout ce que l'on veut, mais à ne vouloir que ce que l'on doit.
148.
Quand une bonne action rendrait malheureux pour le reste de la vie, on ne doit ni s'en abstenir, ni s'en repentir jamais.
149.
Souffrir pour avoir bien fait, est une espèce de récompense.
150.
Les fautes et les crimes servent à l'anéantissement des hommes.
151.
Il faut lire pour s'instruire, pour se corriger et pour se consoler.
152.
La lecture est une partie du devoir de l'honnête homme.
153.
L'oracle qui ordonna de consulter les morts, parla sans doute des livres.
154.
Quelque occupé que l'on soit, il y a des heures perdues qu'il faut employer dignement.
155.
La lecture est une espèce de miroir, qui fait connaître les vertus et les défauts.
156.
La lecture plaît à ceux qui ont quelque sympathie avec les grands génies de l'antiquité.
157.
Il y a une étoile qui unit les âmes du premier ordre, malgré les lieux et les siècles qui les séparent.
158.
Les livres ni flattent ni les passions, ni les défauts de ceux qui les lisent.
159.
Il y a dans toutes les professions des pédants et des pédanteries.
160.
Le monde n'est composé que d'intérêts et de passions qu'il faut étudier pour être habile. Cette science est celle des grands hommes.
161.
Le monde est le livre des grands hommes.
162.
La science du passé est d'un grand usage pour l'avenir.
163.
L'art de pénétrer les hommes est rare; mais ceux qui l'ont sont faits pour régner.
164.
Il faut employer cet art avec réserve et ne le croire pas infaillible.
165.
Les princes et les grands qui ne répondent pas aux gens qui leur parlent d'affaires, méritent qu'on ne leur dise rien et qu'on les serve mal.
166.
Les sottises et les faiblesses de ceux qui régnent passent pour des mystères.
167.
Il n'y a pas de métier ni de profession qui n'ait ses grimaces et son jargon.
168.
Il y a un certain silence qui paraît mystérieux, et qui n'est que faiblesse.
[Variante: Cette profonde taciturnité, ce silence mystérieux que les sots admirent, est souvent une pitoyable faiblesse, plus digne du mépris que de l'admiration.]
169.
Le mensonge usurpe les apparences de la vérité.
170.
On s'élève au-dessus de tout quand on n'estime et on ne craint rien.
171.
On doit être plus satisfait du mérite d'autrui, que du sien.
172.
On doit tout pardonner aux autres plutôt qu'à soi-même.
173.
La vérité a un certain caractère, qui la distingue d'une manière inexplicable.
174.
Les expressions des hommes ne signifient rien; à peine se peut-on fier à leurs actions.
175.
Caresser les hommes pour les perdre est un art assez commun.
176.
Ne savoir pas dissimuler, c'est ne savoir pas vivre.
177.
L'application et le défiance sont des qualités nécessaires.
178.
Ceux qui ne plaisent pas trompent rarement.
179.
Il faut plus craindre ceux que l'on aime, que ceux que l'on hait.
180.
Le bien et le mal qui se dit, ne signifient plus rien.
181.
Tout homme qui est capable d'une haine immortelle, se fait tort.
182.
Quelque sots que soient les princes, ils sont plus fourbes que leurs Cours.
183.
Quelque faible que soit un prince, il n'est jamais si gouverné que l'on pense.
184.
C'est à tort qu'on attribue aux ministres tout le bien et tout le mal que font les princes.
185.
La politique des Turcs n'est pas sotte, mais elle est violente.
186.
L'on est toujours assez habile, pourvu qu'on soit assez fort.
187.
L'habileté, quelque grande qu'elle soit, supplée rarement au défaut de la force.
188.
Les avanies des ministres font tort aux princes; mais elles sont inévitables.
189.
Au moment que la justice punit les larrons, d'autres coupent la bourse aux spectateurs.
190.
On change de voleurs en changeant de ministres.
191.
Il y a sans doute des exceptions à cette règle, mais d'assez rares.
192.
La fainéantise des princes les rend dépendants de leurs ministres.
193.
L'unique secret de n'être pas trompé, c'est de croire peu et de travailler beaucoup. Encore ne suffit-il pas.
194.
Les rois ont un droit souverain sur tous ceux qui sont leurs inférieurs.
195.
Si les rois abusent du droit qu'ils ont sur leurs inférieurs, ils n'en sont responsables qu'à Dieu.
196.
Il faut qu'un prince rende sa personne plus redoutable que sa fortune.
197.
L'on n'est pas injuste sans être infâme. Être l'ennemi de ceux qui ont bien fait leur devoir, c'est être injuste.
[Variante: On ne peut être injuste sans faire tort à sa gloire. ...]
198.
Quelque grand et aimable que soit un prince, il doit être persuadé que c'est à sa fortune, et non pas à lui, que la plupart des hommes font la cour.
199.
On doit estimer et louer les ennemis quand ils le méritent.
200.
Il faut pardonner aux amis et aux ennemis tout ce qui est pardonnable.
Swedish translation (my own):
101.
Rädsla och svaghet tvingar på tystnad.
102.
Att berömma någon mer eller mindre än de förtjänar är att förråda sanning och ära.
103.
Man måste varken berömma eller skylla på något annat än det som förtjänar det.
104.
Man måste veta hur man skall tala och tiga.
105.
De dumma passerar ofta för de kloka.
106.
Skrytare är sällan modiga, och de modiga är sällan skrytare.
107.
Det är svårare att göra ont än att göra gott.
108.
Goda handlingar ger mod, och dåliga handlingar tar bort det.
109.
Man kan inte vara klok utan rättskaffenhet.
110.
Rättskaffenhet, sällsynt som den är, värderas inte till sitt verkliga värde.
111.
Det är skamligt och ökänt att vara så klok som vissa människor är.
112.
Ära och rykte är inte samma sak.
113.
Furstar har inte alltid det rykte de förtjänar, men de har alltid ett stort rykte.
114.
Berömmelse är sällan rättvisa gentemot de stora.
115.
Det är stjärnan, inte förtjänsten, som ger stort rykte.
116.
Naturen låter sällan hjältar födas, och lyckan förklarar inte alla dem som den har fött.
117.
Extraordinär förtjänst är ett brott som inte kan förlåtas.
118.
Man tillskansar sig ära som en annans gods.
119.
Att förlora tillfällen att särskilja sig är en stor förlust.
120.
Att hasardera sitt liv är ingenting, men att hasardera sin ära är den sista ansträngningen av orädsla.
121.
Det krävs både förtjänst och lycka för att vara stor och lycklig.
122.
Förtjänst och lycka kan inte klara sig utan varandra.
123.
Stora män har föraningar om sitt öde som sällan lurar dem.
124.
Allt fruktansvärt och ödesdigert visar sig när man skall utföra en storslagen dessäng.
125.
Oövervinnerligt mod förvånas av ingenting.
126.
Caesar på Rubicons strand resonerade rätt. Han såg i det ögonblicket allt han kunde hoppas på och allt han borde frukta; men tärningen kastades, han måste korsa det; ära och lycka väntade honom på andra sidan; det hade varit över för honom om han hade vänt dem ryggen. Han måste antingen gå under eller regera.
127.
Stora män och dårar gör ibland samma saker; men de gör dem på väldigt olika sätt.
128.
Människor ogillar alltid allt de inte är kapabla att göra.
129.
Det finns konungariken som gör konungar stora; det finns konungar som gör konungariken stora.
130.
Bland filosoferna förtjänar Sokrates, Platon, Aristoteles, Diogenes, Epikuros och Epiktetos beundran.
131.
De som anklagar Epikuros för att ha varit vällustig skulle vara mer kyska än de är, och de skulle svälta ihjäl om de levde som han.
132.
Platon och Aristoteles var två stora filosofer, men av mycket olika karaktär. Platon tycks endast ha arbetat för sin mästares ära; Aristoteles, otacksam och oärlig, talade aldrig om varken sin herre eller sin lärjunge.
133.
Epitafiet av Sardanapalus är lika mycket värt som vilken annan filosofi som helst, förutom religion.
134.
Paulus Æmilius och Scipios var stora män och mycket ärliga människor.
135.
Cicero var den enda fegis som var kapabel till stora saker.
136.
Cato, beundransvärd som han framstod, var ett slags pedant för frihet och ära.
137.
Man motsätter sig förändringar i Stater och republiker förgäves; det finns en ödesdiger punkt som driver dem.
138.
Råd är inte befallningar.
139.
Sanningen har så svårt att närma sig furstar att det krävs en speciell konst och extraordinära ansträngningar för att ge den tillgång.
140.
När furstar berättar sanningen för varandra tvingar de alla att berätta den.
141.
Man måste älska rättvisa och sanning lika mycket som livet.
142.
När man föds för sanningen, reder man upp den bland tusen lögner.
143.
Svaghet och okunnighet gör människor till fiender till sanningen.
144.
Allt som förstör den aktning och respekt som män har för furstar är dödligt för dem.
145.
Livets stora hemlighet är att sätta sig ett värdigt mål och aldrig tappa det ur sikte.
146.
Man måste värdigt befria sig från sin plikt, vad det än kostar.
147.
Storhet består inte i att göra allt man vill, utan i att bara vilja det man måste.
148.
När en bra handling skulle göra en olycklig för resten av livet, får man varken avstå från det eller någonsin ångra sig från det.
149.
Att lida för att ha gjort det bra är en slags belöning.
150.
Fel och brott tjänar till människornas förintelse.
151.
Man måste läsa för att instruera sig själv, för att rätta sig och för att trösta sig.
152.
Att läsa är en del av en ärlig mans plikt.
153.
Oraklet som beordrade att de döda skulle rådfrågas talade utan tvekan om böcker.
154.
Oavsett hur upptagen man kan vara, finns det förlorade timmar som måste spenderas värdigt.
155.
Läsning är en sorts spegel som avslöjar ens dygder och fel.
156.
Läsning glädjer dem som har viss sympati med antikens stora genier.
157.
Det finns en stjärna som förenar själar av första ordningen, trots de platser och seklerna som skiljer dem åt.
158.
Böcker smickrar varken passionerna eller felen hos dem som läser dem.
159.
I alla yrken finns det pedanter och pedanterier.
160.
Världen består bara av intressen och passioner som måste studeras för att vara klok. Denna vetenskap är stora människornas.
161.
Världen är stora människornas bok.
162.
Kunskapen om det förflutna är till stor nytta för framtiden.
163.
Konsten att se igenom män är sällsynt; men de som äger det får regera.
164.
Man måste använda denna konst med reservation och inte tro att den är ofelbar.
165.
Furstar och stora män som inte svarar på människor som talar med dem om angelägenheter förtjänar att man inte berättar något för dem och att man tjänar dem dåligt.
166.
Dumheterna och svagheterna hos de som regerar passerar för mysterier.
167.
Det finns ingen handel eller yrke som inte har sina grimaser och sin jargong.
168.
Det finns en viss tystnad som verkar hemlighetsfull, men som bara är svaghet.
[Variant: Denna djupa tysthet, denna hemlighetsfulla tystnad som dårar beundrar, är ofta en ynklig svaghet, mer värd förakt än beundran.]
169.
Lögn tillskansar sig sanningens sken.
170.
Man höjer sig över allt när man inte uppskattar och fruktar ingenting.
171.
Man måste vara mer nöjd med andras förtjänster än med sina egna.
172.
Man måste förlåta andra för allt snarare än sig själv.
173.
Sanningen har en viss karaktär som utmärker den på ett oförklarligt sätt.
174.
Människors uttryck betyder ingenting; man kan knappt lita på deras handlingar.
175.
Att smickra människor för att förlora dem är en ganska vanlig konst.
176.
Att inte veta hur man skall dissimulera är att inte veta hur man skall leva.
177.
Flit och misstro är nödvändiga egenskaper.
178.
De som inte behagar en lurar en sällan.
179.
Man bör frukta de man älskar mer än de man hatar.
180.
Det goda och onda som sägs betyder inte längre någonting.
181.
Varje man som är kapabel till odödligt hat gör sig själv orätt.
182.
Hur dåraktiga furstar än må vara, så är de bedrägligare än deras hov.
183.
Hur svag en furste än är, så styrs han aldrig så bra som man kan tro.
184.
Det är fel att tillskriva ministrar allt gott och allt ont som furstar gör.
185.
Turkarnas politik är inte dum, men den är väl våldsam.
186.
Man är alltid klok nog, förutsatt att man är stark nog.
187.
Klokhet, hur stor den än är, kompenserar sällan bristen på styrka.
188.
Ministrarnas förolämpningar gör furstarna orätt; men de är oundvikliga.
189.
I det ögonblick då rättvisan straffar tjuvar, skär andra av åskådarnas börsar.
190.
Man byter tjuv i att byta minister.
191.
Det finns utan tvekan undantag från denna regel, men de är ganska sällsynta.
192.
Furstarnas lättja gör dem beroende av sina ministrar.
193.
Den enda hemligheten till att inte bli lurad är att tro lite och arbeta mycket. Ändå är detta inte tillräckligt.
194.
Konungar har suveräna rättigheter över alla dem som är deras underlägsna.
195.
Om konungar missbrukar de rättigheter de har över sina underlägsna, är de bara ansvariga inför Gud för det.
196.
En furste måste göra sig själv mer fruktansvärd än sin lycka.
197.
Man är inte orättvis utan att vara ökänd. Att vara fiende till dem som har gjort sin plikt väl är att vara orättvis.
[Variant: Man kan inte vara orättvis utan att kränka sin ära. ...]
198.
Hur stor och älskvärd en furste än må vara, så måste han övertygas om att det är till hans lycka och icke till honom som de flesta människor gör deras kur.
199.
Man måste uppskatta och berömma sina fiender när de förtjänar det.
200.
Man måste förlåta vänner och fiender för allt som är förlåtligt.
English translation (my own):
101.
Fear and weakness impose silence.
102.
To praise someone more or less than they deserve is to betray truth and glory.
103.
One should neither praise nor blame anything but what deserves it.
104.
One must know how to speak and keep silent.
105.
The stupid often pass for the wise.
106.
Braggarts are rarely brave, and the brave are rarely braggarts.
107.
It is harder to do evil than to do good.
108.
Good deeds give courage, and bad deeds take it away.
109.
One cannot be clever without probity.
110.
Probity, rare as it is, is not valued at its true worth.
111.
It is shameful and infamous to be as clever as some people are.
112.
Glory and renown are not the same thing.
113.
Princes do not always have the renown they deserve, but they always have great renown.
114.
Renown is rarely just to the great.
115.
It is the star, not merit, that gives great reputation.
116.
Nature rarely lets heroes be born, and fortune does not declare all those which it has given birth to.
117.
Extraordinary merit is a crime that cannot be forgiven.
118.
One usurps glory like another's estate.
119.
Losing occasions to distinguish oneself is a great loss.
120.
To hazard one's life is nothing, but to hazard one's glory is the last effort of intrepidity.
121.
It takes both merit and fortune to be great and happy.
122.
Merit and fortune cannot do without each other.
123.
Great men have presentiments of their destiny that rarely deceive them.
124.
Everything terrible and fatal presents itself when one is about to execute a great design.
125.
Invincible courage is astonished by nothing.
126.
Caesar on the banks of the Rubicon reasoned correctly. He saw at that moment everything he could hope for and everything he should fear; but the die was cast, he had to cross; glory and fortune awaited him on the other side; it would have been all over for him if he had turned his back on them. He had to either perish or rule.
127.
Great men and fools sometimes do the same things; but they do them in very different ways.
128.
Men always disapprove of everything they are not capable of doing.
129.
There are kingdoms that make kings great; there are kings who make kingdoms great.
130.
Among the philosophers, Socrates, Plato, Aristotle, Diogenes, Epicurus and Epictetus deserve admiration.
131.
Those who accuse Epicurus of having been voluptuous would be more chaste than they are, and they would starve to death if they lived like him.
132.
Plato and Aristotle were two great philosophers, but of very different characters. Plato seems to have worked only for the glory of his master; Aristotle, ungrateful and dishonest, never spoke of either his master or his disciple.
133.
The epitaph of Sardanapalus is worth as much as any other philosophy, except for religion.
134.
The Paulus Aemiliuses and the Scipios were great men and very honest people.
135.
Cicero was the only coward capable of great things.
136.
Cato, admirable as he appeared, was a kind of pedant for liberty and honour.
137.
One opposes changes in States and republics in vain; there is a fatal point that drives them.
138.
Counsels are not commands.
139.
Truth has such difficulty approaching princes that it requires a special art and extraordinary efforts to give it access.
140.
When princes tell each other the truth, they force everyone to tell it.
141.
One must love justice and truth as much as life.
142.
When one is born for the truth, one unravels it among a thousand lies.
143.
Weakness and ignorance make men enemies of the truth.
144.
Anything that destroys the esteem and respect that men have for princes is deadly to them.
145.
The great secret of life is to set oneself a worthy goal and never lose sight of it.
146.
One must acquit oneself of one's duty worthily, whatever it costs.
147.
Greatness does not consist in doing everything one wants, but in wanting only what one must.
148.
When a good action would make one unhappy for the rest of one's life, one must neither abstain from it nor ever repent of it.
149.
To suffer for having done well is a kind of recompense.
150.
Faults and crimes serve the annihilation of men.
151.
One must read to instruct oneself, to correct oneself and to console oneself.
152.
Reading is part of the duty of an honest man.
153.
The oracle who ordered that the dead be consulted was undoubtedly speaking of books.
154.
No matter how busy one may be, there are lost hours that must be spent worthily.
155.
Reading is a kind of mirror which reveals one's virtues and faults.
156.
Reading pleases those who have some sympathy with the great geniuses of antiquity.
157.
There is a star that unites souls of the first order, despite the places and centuries that separate them.
158.
Books flatter neither the passions nor the faults of those who read them.
159.
In all professions, there are pedants and pedantries.
160.
The world is composed only of interests and passions that must be studied in order to be clever. This science is that of great men.
161.
The world is the book of great men.
162.
The knowledge of the past is of great use for the future.
163.
The art of seeing through men is rare; but those who possess it are made to reign.
164.
One must use this art with reserve and not believe it to be infallible.
165.
Princes and great men who do not respond to people who speak with them about affairs deserve that one not tell them anything and that one serve them badly.
166.
The stupidities and weaknesses of those who rule pass for mysteries.
167.
There is no trade or profession that does not have its grimaces and its jargon.
168.
There is a certain silence which seems mysterious, but which is only weakness.
[Variant: This profound taciturnity, this mysterious silence that fools admire, is often a pitiable weakness, more worthy of contempt than admiration.]
169.
Lying usurps the appearances of truth.
170.
One rises above everything when one esteems and fears nothing.
171.
One should be more satisfied with the merit of others than with one's own.
172.
One should forgive others for everything rather than oneself.
173.
Truth has a certain character that distinguishes it in an inexplicable way.
174.
Men's expressions mean nothing; one can hardly trust their actions.
175.
Flattering men in order to lose them is a fairly common art.
176.
Not knowing how to dissimulate is not knowing how to live.
177.
Application and distrust are necessary qualities.
178.
Those who do not please one rarely deceive one.
179.
One should fear those one loves more than those one hates.
180.
The good and bad that are said no longer signify anything.
181.
Any man capable of immortal hatred does himself wrong.
182.
However foolish princes may be, they are more deceitful than their courts.
183.
However weak a prince may be, he is never governed as well as one might think.
184.
It is wrong to attribute to ministers all the good and all the evil that princes do.
185.
The policy of the Turks is not foolish, but it is violent.
186.
One is always clever enough, provided one is strong enough.
187.
Cleverness, however great it may be, rarely makes up for lack of strength.
188.
The insults of ministers do wrong to princes; but they are inevitable.
189.
At the moment when justice punishes thieves, others cut off the purses of spectators.
190.
One changes thieves in changing ministers.
191.
There are undoubtedly exceptions to this rule, but they are quite rare.
192.
The laziness of princes makes them dependent on their ministers.
193.
The only secret to not being deceived is to believe little and work much. Still, this is not enough.
194.
Kings have sovereign rights over all those who are their inferiors.
195.
If kings abuse the rights they have over their inferiors, they are answerable only to God for it.
196.
A prince must make himself more redoubtable than his fortune.
197.
One is not unjust without being infamous. To be the enemy of those who have done their duty well is to be unjust.
[Variant: One cannot be unjust without wronging one's glory. ...]
198.
However great and amiable a prince may be, he must be persuaded that it is to his fortune, and not to him, that most men pay court.
199.
One must esteem and praise one's enemies when they deserve it.
200.
One must forgive friends and enemies for everything that is forgivable.
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment