Source:
Per Brahe, grefve till Visingsborg, friherre till Kajana, herre till Rydboholm, Lindholmen, Brahelinna och Bogesund, Sveriges rikes råd och drots samt lagman öfver Västmanland, Bergslagen och Dalarna: illustrerad lefnadsteckning, pages 481 to 483, published by Petrus Nordmann, 1904
The account:
Emedan drotningh Christina omgick medh the tanckar at resignera Rijket sampt, föruthan dhes hon någre reesor tillförende ther om hadhe proponerat och berådslaghit, brast nu endteligen uthi eth alfwardt wärckstellande af sådant sith upsåth, så at hon, warandes medh heela kongel. hoffet i Ubsala, den 15 Febru., effter som Rijkzdrotzeten tå lijthet tillförende ifrån sith Grefweskap upkom (then hon hadhe sigh högelighen förwentat), uprepade alt hwad tillförende war i hans frånwaru proponerat om hennes af danckningh. Tå ladhe sigh fuller samptel. herrarne merckeligen theremoth, men Rijkzdrotzeten i synnerheet (iempte han och Rijkz Cantzleren, hwartera serskildt, skrifftelighen sökte at afböija the tanckarne) brukade en sådan ijfwer emoth henne, at han medh wichtigt taal förehöldt henne, hurulunda hon stridde emoth Gudh, sith Maij:th, all folckz räth sampt och den Edh, ther medh hon war Sweriges Rijke och sina undersåthare bebunden, så at henne icke stodh till effter sith tycke at uprifwa thet bandh, som hon inför Gudh uppå sinom knä hadhe bundet sigh till, hwilcket iamwähl icke ringare, uthan heller fast högre bordhe skattas och hållas än et echta bandh, som effter en there makens willie icke må uplösas, medh hwadh mehra i thet måhlet kunde tiena; hwartill han och ladhe then wara en skielm, som gåfwe henne sådhant rådh in, hwilcka ordh drotningen fattadhe uthi, sägandes thet wara för mycket taalt, aldenstund thet torde wara mången förnähm man (som hon och någre nämbde), hwilcken icke straxt till hennes resignation torde iaka, uthan desslijkest skulle thet werket på then högsto understödia. Rijkzdrotzeten stodh ther emoth på sith förrige taal, sägandes then skola taga thet till sigh, som wiste sigh skyldigh; och hade han godh fogh och skiäll till sådanne ordh; hwarpå drotningen inthet swarade, uthan sadhe allenast henne tillstå at giöra ther uthinnan och icke Rijkzens Rådh, hwilcket Rijkzdrotzeten möthe ther medh, at hon wore bunden wedh Rijket, och ginge thet förthenskuldh henne icke allena, än hon wore födder till Cronan och af sådanne förfäder, som annat hade förskyldt, än at henne i så obilligt upsåth skulle gifwas bifall; hon wore och allment sampt af alle stenderne uthkorad, hylladh till Regementet sampt och så månge Rijkzdaghar bekrefftadhe till eedh Cronan; hade och in för Gudhi på knän sworet at styra rijket och icke afdancka. Rijckzens Regeringh hadhe medh sådan nijt och omsorgh ståth Rijket i 12 åhr före uthi hennes omyndigheet och borde i thy annat hafwa till löhn än således af henne warda förlåtne, såsom the och, sedermehra hon sielf togh Regementet an, hadhe stedze gått henne medh godha Rådh tillhanda. Omsidher swaradhe drotningen, thet han, medh the andre herrarne, icke skulle stå henne så häfftigt emoth, hwar them hennes skiäl wore bekende, hwilcka hon doch icke kunde uppenbara, uthan skulle the i längden wäl blifwa wetterlighe. Tå sade han åter then wara ingen redeligh man, som till hennes upsåth beiakadhe.
Drotningen mente ther emoth sigh hoppas och så see Rijkzdrotzetens handh under resignationen, hwar till han swarade, thet för ingen deel skiee, förr än drotningen honom och alle andre Swenske män först förläthe, och wore tå honom intet sedan till förändra. Doch bemödde sigh Rijkzdrotzeten uthi alt thetta fåfengdt; och stodh drotningen instendigt på sith upsåth, så at thet endteligen skulle skyndas medh hennes afferdh och konungaskiffte.
Här står och elliest icke så uthtryckeligen till omröra, huru höght dhen om fäderneslandetz wälferdh nijtälskande Grefwen lade sigh i en och annan omstöt uth at afböija alla inconseqwentier och orimmeligheter, som her och ther wille i så fatha saker sticka sigh in, till thes thet endteligen kom ther till, ath drotning Christina dankade af och konungh Carl Gustaff trädde till konungzlighe thronen.
Den 6 Iunij under afdanckninghz Ceremonierne, tå drothningen uthi sith maak ikledde sigh den kongl. Skruden och hadhe taghit uppå then hwite attlaskiortelen, sathe Rijkzdrotzeten henne och så Cronan på hufwudet, sägandes sigh thet nu andre reesan giöra och i ty för ingen deel tagha henne af, hwarföre iämwähl, när drotningen afladhe regalierne, och marskalcken gaf Rijkzdrotzeten teckn sampt drotningen sielfwer åthskillighe reesor winkade till honom, trädde han doch icke fram, uthan måste hon sielfwer tagan af, och widh hon hölt Cronan i handen, stegh tå Rijkz drotzeten till, tagandes henne emoth. ...
With modernised spelling:
Emedan drottning Kristina omgick med de tankar att resignera Riket samt, förutan dess hon några resor tillförne därom hade proponerat och berådslagit, brast nu äntligen uti ett allvart verkställande av sådant sitt uppsåt, så att hon, varandes med hela kungliga hovet i Uppsala, den 15 februari, eftersom Riksdrotseten då lite tillförne ifrån sitt greveskap uppkom (den hon hade sig högeligen förväntat), upprepade allt vad tillförne var i hans frånvaro proponerat om hennes avdankning.
Då lade sig fuller samtliga herrarna märkligen däremot, men Riksdrotseten i synnerhet (jämte han och Rikskanslern, vardera särskilt skriftligen sökte att avböja de tankarna) brukade en sådan iver emot henne att han med viktigt tal förehölt henne hurulunda hon stridde emot Gud sitt Majestät, all folks rätt samt ock den ed därmed hon var Sveriges Rike och sina undersåtare bebunden, så att henne icke stod till efter sitt tycke att uppriva det band som hon inför Gud uppå sinom knä hade bundit sig till, vilket jamväl icke ringare, utan heller fast högre borde skattas och hållas än ett äktaband som efter en dera makens vilje icke må upplösas, med vad mera i det målet kunde tjäna, vartill han ock lade den vara en skälm som gåve henne sådant råd in, vilka ord drottningen fattade uti, sägandes det vara för mycket talt, alldenstund det torde vara mången förnäm man (som hon ock några nämnde), vilken icke straxt till hennes resignation torde jaka, utan desslikest skulle det verket på den högste understödja.
Riksdrotseten stod däremot på sitt förriga tal, sägandes den skola taga det till sig som visste sig skyldig; och hade han god fog och skäl till sådana ord, varpå drottningen inte svarade, utan sade allenast henne tillstå att göra därutinnan och icke Riksens Råd, vilket Riksdrotseten möte därmed, att hon vore bunden vid Riket och ginge det förthenskull henne icke allena än hon vore födder till Kronan och av sådana förfäder som annat hade förskyllt än att henne i så obilligt uppsåt skulle givas bifall. Hon vore ock allmänt, samt av alla Ständerna, utkorad, hyllad till regementet samt ock så många Riksdagar bekräftade till ed Kronan; hade ock inför Gudi på knän svurit att styra riket och icke avdanka. Riksens Regering hade med sådan nit och omsorg stått Riket i 12 år före uti hennes omyndighet och borde i ty annat hava till lön än således av henne varda förlåtna, såsom de ock, sedermera hon själv tog regementet an, hade städse gått henne med goda råd tillhanda.
Omsider svarade drottningen det han med de andra herrarna icke skulle stå henne så häftigt emot, var dem hennes skäl vore bekände, vilka hon dock icke kunde uppenbara, utan skulle de i längden väl bliva vetterliga. Då sade han åter den vara ingen redlig man som till hennes uppsåt bejakade.
Drottningen mente däremot sig hoppas och så se Riksdrotsetens hand under resignationen, vartill han svarade det för ingen del ske förrän drottningen honom och alla andra svenska män först förläte och vore då honom inte sedan till förändra. Dock bemödde sig Riksdrotseten uti allt detta fåfängt, och stod drottningen inständigt på sitt uppsåt, så att det äntligen skulle skyndas med hennes avfärd och konungaskifte.
Här står ock eljest icke så uttryckligen till omröra huru högt den om Fäderneslandets välfärd nitälskande greven lade sig i en och annan omstött ut att avböja alla inkonsekventier och orimligheter som här och där ville i så fatta saker sticka sig in, till dess det äntligen kom därtill att drottning Kristina dankade av och konung Karl Gustav trädde till konungsliga tronen.
Den 6 juni under avdankningsceremonierna, då drottningen uti sitt mak iklädde sig den kungliga skruden och hade tagit uppå den vita atlaskjorteln, satte Riksdrotseten henne också kronan på huvudet, sägandes sig det nu andra resan göra och i ty för ingen del taga henne av, varför jämväl, när drottningen avlade regalierna och marskalken gav Riksdrotseten tecken samt drottningen själver åtskilliga resor vinkade till honom, trädde han dock icke fram, utan måste hon själver tagan av och vid hon höllt kronan i handen, steg då Riksdrotseten till, tagandes henne emot. ...
French translation (my own):
Parce que la reine Christine avait affaire à l'idée de résigner du royaume et, comme elle l'avait proposé et conseillé à plusieurs reprises à ce but, elle a finalement fait irruption dans une exécution sérieuse de son intention telle qu'elle, étant avec toute la Cour royale à Upsal, le 15 février, et parce que le grand drost arriva alors un peu de son comté (ce à quoi elle s'était beaucoup attendue), répéta tout ce qu'elle avait proposé auparavant en son absence au sujet de son abdication.
Alors tous les seigneurs s'y opposèrent certainement et sensiblement, mais le grand drost en particulier (lui et le grand chancelier en particulier cherchèrent à dissuader tout le monde de ces pensées par écrit) fit preuve d'un tel zèle envers elle qu'il lui raconta par un discours important comment Sa Majesté luttait contre Dieu, le droit de tout le peuple ainsi que le serment par lequel elle était liée au royaume de Suède et à ses sujets, de sorte qu'il ne lui appartenait pas de rompre volontairement le lien auquel elle s'était liée devant Dieu à genoux, ce qui n'était pas inférieur, mais devait certainement être chéri et conservé plus qu'un lien matrimonial qui ne peut être dissous selon la volonté du mari, avec quoi d'autre pourrait servir à cette fin; à quoi il ajouta aussi que c'était un scélérat qui lui avait donné de tels conseils. La reine comprit ses paroles, disant que c'était trop dit, car il devait y avoir beaucoup d'hommes distingués (dont elle a également mentionné certains) qui n'accepteraient pas immédiatement sa démission, mais ils soutiendraient aussi le travail au plus haut degré.
Le grand drost, d'autre part, s'en tenait à son discours précédent, disant que celui qui se savait coupable devait le reconnaître; et il avait de bonnes raisons pour de telles paroles, auxquelles la reine ne répondit pas, mais il lui dit seulement d'accepter d'agir en son sein et non au Conseil du Royaume, que le grand drost rencontrait, qu'elle devrait être liée au royaume, et donc ce n'était pas pour elle seule qu'elle était née pour la Couronne et de tels ancêtres qui avaient tout mérité sinon qu'elle fût soutenue dans une si injuste intention. Elle était aussi généralement, ainsi que par tous les états, élue et acclamée au régiment et confirmée au serment de la couronne par tant des Diètes; elle avait aussi juré devant Dieu à genoux de gouverner le royaume et de ne pas abdiquer. Le gouvernement du royaume avait avec tant de zèle et de soin dirigé le royaume pendant 12 ans pendant sa minorité, et il ne devait donc rien avoir d'autre comme récompense que d'avoir ainsi confiance en elle, comme eux aussi, après qu'elle elle-même reprit le régiment, l'avait toujours aidée en lui donnant de bons conseils.
Enfin, la reine répondit que lui et les autres seigneurs ne s'opposeraient pas si violemment à elle si ses raisons leur étaient connues, ce qu'elle ne pouvait révéler, mais elles deviendraient évidentes à la longue. Puis il dit encore qu'il n'y avait pas un homme honnête qui approuvât son intention.
La reine, d'autre part, voulait espérer et ensuite voir la main du grand drost sous la résignation, à laquelle il a répondu que cela n'arriverait pas tant que la reine ne lui ferait pas confiance, ainsi qu'à tous les autres hommes suédois, et alors il ne serait pas convenable qu'il en changeât. Mais le grand drost tenta tout cela en vain, et la reine insista sur son intention, afin que son départ et le changement de roi soient enfin précipités.
Au reste, il n'est pas non plus si exprès de dire ici combien le comte, qui était zélé pour le bien-être de la Patrie, s'est mis en un ou deux bouleversements à rejeter toutes les incohérences et absurdités qui ici et là voulaient s'insérer dans de telles choses, jusqu'à ce que la reine Christine abdique et que le roi Charles Gustave monte sur le trône royal.
Le 6 juin, lors des cérémonies d'abdication, lorsque la reine, dans sa chambre, revêtit la robe royale et la robe de soie blanche, le grand drost lui mit aussi la couronne sur la tête, disant qu'il ferait maintenant le deuxième voyage et qu'il ne voulait en aucun cas l'enlever; c'est pourquoi aussi, lorsque la reine enleva les insignes et que le maréchal donna le signal au grand drost, et que la reine elle-même lui fit signe plusieurs fois, il ne s'est pas avancé, mais elle elle-même dut enlever la couronne; et quand elle l'a tenu dans sa main, alors seulement le grand drost s'est levé pour le recevoir.
English translation (my own):
Because Queen Kristina was dealing with the idea of resigning the realm and, as she had several times before proposed and advised to that end, now finally burst into a serious execution of such her intention that she, being with the entire royal court in Uppsala, on February 15, and because the Grand Steward then came up a little from his county (which she had greatly expected), repeated everything that she had in his absence proposed before about her abdication.
Then all the lords certainly and noticeably opposed it, but the Grand Steward in particular (he and the Grand Chancellor in particular sought to dissuade every one from those thoughts in writing) used such zeal towards her that he told her with an important speech how Her Majesty was fighting against God, the right of all the people as well as the oath by which she was bound to the Kingdom of Sweden and her subjects, so that it was not up to her to willingly break the bond to which she had bound herself before God on her knees, which was not inferior, but certainly had to be treasured and kept more than a marriage bond which may not be dissolved according to the will of the husband, with what else could serve that purpose; to which he also added that it was a scoundrel who gave her such advice. The Queen took in his words, saying that it was said too much, as there must be many distinguished men (some of whom she also mentioned) who would not immediately agree to her resignation, but they would likewise support the work to the highest degree.
The Grand Steward, on the other hand, stood by his previous speech, saying that he who knew himself to be guilty should acknowledge it; and he had good reason for such words, to which the Queen did not reply, but he only told her to agree to act within it and not the Council of the Realm, which the Grand Steward met therewith, that she should be bound to the kingdom, and therefore it was not for her alone that she was born for the Crown and from such ancestors who had deserved anything except that she should be supported in such an unjust intention. She was also generally, as well as by all the Estates, elected and acclaimed to the regiment and confirmed to the oath of the Crown by so many Riksdags; she had also sworn before God on her knees to rule the kingdom and not abdicate. The government of the Realm had with such zeal and care led the kingdom for 12 years during her minority, and it should therefore have nothing else as a reward but to thus be trusted by her, as they also, after she herself took over the regiment, had always helped her by giving her good advice.
At last the Queen replied that he and the other lords would not oppose her so violently if her reasons were known to them, which she could not reveal, but they would become obvious in the long run. Then he said again that there was not one honest man who approved of her intention.
The Queen, on the other hand, wanted to hope and then see the Grand Steward's hand under the resignation, to which he replied that it would not happen until the Queen first trust him and all other Swedish men, and then it would not be for him to change. But the Grand Steward tried all this in vain, and the Queen insisted on her intention, so that her departure and the change of king would finally be hastened.
For the rest, it is also not so express to say here how much the Count, who was zealous for the welfare of the Fatherland, set out in one or two upheavals to reject all the inconsistencies and absurdities that here and there wanted to insert themselves into such things, until it finally came that Queen Kristina abdicated and King Karl Gustav ascended to the royal throne.
On June 6, during the abdication ceremonies, when the Queen, in her room, put on the royal robe and the white silk dress, the Grand Steward also put the crown on her head, saying that he would now make the second journey and in no way take it off; wherefore also, when the Queen took off the regalia and the Marshal gave the Grand Steward the signal, and the Queen herself several times beckoned to him, he did not come forward, but she herself had to take the crown off; and when she held it in her hand, only then did the Grand Steward rise to receive it. ...
Above: Kristina.
Above: Per Brahe.
No comments:
Post a Comment