Source:
Historiska Samlingar, part 2, page 200, Johan A. Carlbohm, 1795
The diary entry:
Jagh begärte af hans wurdigheet Biskopen, för the tilfällen som sigh tå begåfuo, thet han H. K. M. skolle vppå mina wägnar vnderdånigst anmoda och begära at förnimma, om H. K. M. sigh nådigst behaghade migh tilkenna gifua, om iagh vppå the esperancer som H. K. M. migh för thetta giordt hafuer, sigh eenkannerligen framdeles wille wijdt H. K. M. kröning til någon wijdere förklaring hop göra.
Eller och om H. K. M. ther vtinnan ett betänckiande nu kunde hafua, thet endoch H. K. M. migh wille informera om jagh icke skolle finna widt kröningen ett förhinder at biwistas för ceremoniers skul, och om sådant skole skee, beder iagh vti tijdh wara therom adverterat, på thet iagh ingen fåfeng spendage skolle göra som migh sedan skolle mycket incommodera.
Swar
Ther vppå brachte migh Biskopen andra daghen thetta swaret, thet H. K. M. sigh til ingen wijdare förklaring een som redo skeedt wore, wille förstå om giftermåhl sacken, vtan wille at iagh migh medh förra skole benöga, oanseedt hon icke par affection skole, om hon skolle, gifta sigh medh min person: och skolle jagh ingen annan assurance eller förklaring wenta een hon eesomoftast giordt hade.
Män ehwadt min presence wijdt kröningen anlangede och the difficulteter som ther bredewidt jagh kunde apprehendera för ceremoniers skul, sådant betänckiande befunno hon icke wara vtan skäl. H. K. M. hade wäl warit sinnader at tilkommande wår vthskicka migh medh Generalissimi Charge brejempte några andra til arméen och kunde sådant wara ett meddel at evitera thet andra.
Ego
Ther vppå swarade jagh H. K. M. medh största ödmiuckheet igiönom Biskopen, thet jagh migh wäl kunde contentera medh then resolution som H. K. M. beroo låter medh then förra om giftermåhl förklaring; män at Hennes K. M. wore sinnader migh tilkommande wår at medh een sådan högh charge benåde och vthskicka til arméen betackade jagh H. K. M. vnderdånigst och hade Gref Magnus migh och sådant tilförrenne berättat vti Stegeborg, ty förmente jagh at om H. K. M. nådigst behaghade migh förlåfwa at dragha til arméen, wore thet ju för ju bättre och kunde wäl skee vti höst om H. K. M. allenast ther til sambtyckte, på thet jagh tijdhen til at evertuera migh intet förspilte.
Swaret
Ther vppå lät H. K. M. migh swara igiönom Biskopen thet om jagh wille endtligen dragha vth vti höst, thet H. K. M. icke wille wara ther emoot och kunde hon wäl lijda om jagh medh samma charge som jagh tilförende betiänt hafuer wille min reessa til arméen fortsettia, wille therföre siälf taala medh migh.
Om aftonen [den 10 Augusti 1647] kom jagh til H. K. M. sade H. K. M.: »Jagh hörer at i gerna wille dragha vth.«
C G.
Thervppå refererade jagh migh vppå Biskopen at han alla mina motiver berättat hafuer.
Reg.
H. K. M. wore wäl ther medh tilfreds och kunde hon annat icke rådha, vthan jagh skole wäl tagat vti betänckiande och sådant medh mina wenner öfuerleggia, och frågade H. K. M. om min herfader sådant och wiste och ther til consenterade?
C. G.
Ther vppå swarade jagh thet min kiäre herfader noghsambt hafuer haft wetskap här om at »jagh altijdh gerna hafuer haft lust til at evertuera migh vti kriget och icke således lettias vtan blijfua emploijerat vti Eders K. M. tiänst«, hwilket min herfader och medh Gref Magno vti Stegeborg omtaalte, och åstundade jagh thet samma hälst emedan jagh fast ringa esperance til någon annan fortune kunde göra och at H. K. M. wäl wiste för hwadh orsaak skul jagh migh här vppehållit hafuer: at communicera här om mycket mehra medh några mina wenner, hölle jagh icke nödigt, ty the min [åstundan] eliest wäl wetta.
Regina.
H. K. M. wiste sådant hel wäl och wore intet ther om at taala nu något, vtan H. K. M. wille icke wara min lycko vti något förhinderligen, och hade H. K. M. migh allenast för thenna orsaaken här vti Swerige så lenge vppehållit, emedan ingen considerable occasion sigh hafuer presenterat, ther vtinnan H. K. M. migh honorablement vti kriget medh måtte kunna accommodera eller wiste accommodera, vtan allenast medh then chargen jagh alredo betiänt hafuer: [frågandes] och huru snart jagh förmeente til at blijfua ferdigh til at reessa vth?
C G.
Thet jagh icke förmodat hade at H. K. M. inga andra skäl skole hafua moverat at arrestera migh här hemma vtan allenast thetta, så wore migh lett thet jagh min tijdh således förspilt hafuer, ty wore jagh ennu resolverat min reessa til armeen at fortsettja.
Reg.
H. K. M. stelte migh fritt at göra och låta ehwadt migh bäst tycktes, ej heller wille H. K. M. hwarcken råda migh ther ifrån eller ther til at jagh icke hölle henne suspect, och om jagh droge bort, önskade hon migh lyckan vppå reessan; thermedh skildes wij.
Andra daghen war H. K. M. vppå jagt och hanterades intet annat än discourser om mine depescher och om min skuldt, och jagh war hooss Feldtherren, hwilken jagh alt berättade och han sådant sinistre vthtydde.
With modernised spelling:
Jag begärte av Hans Värdighet biskopen, för de tillfällen som sig då begåvo, det han Hennes Kungliga Majestät skulle uppå mina vägnar underdånigst anmoda och begära att förnimma om Hennes Kungliga Majestät sig nådigst behagade mig tillkänna giva om jag uppå de esperanser som Hennes Kungliga Majestät mig förr detta gjort haver, sig enkannerligen framdeles ville vid Hennes Kungliga Majestäts kröning till någon vidare förklaring hopp göra.
Eller ock om Hennes Kungliga Majestät därutinnan ett betänkande nu kunde hava det ändock Hennes Kungliga Majestät mig ville informera om jag icke skulle finna vid kröningen ett förhinder att bivistas för ceremoniers skull, och om sådant skulle ske, beder jag uti tid vara därom averterad, på det jag ingen fåfäng spendage skulle göra som mig sedan skulle mycket inkommodera.
Svar:
Däruppå bragte mig biskopen andra dagen detta svaret, det Hennes Kungliga Majestät sig till ingen vidare förklaring än som redo skett vore, ville förstå om giftermålsaken, utan ville att jag mig med förra skulle benöja, oansett hon icke par affection skulle, om hon skulle, gifta sig med min person; och skulle jag ingen annan assurans eller förklaring vänta än hon esomoftast gjort hade.
Men evad min presens vid kröningen anlangade och de diffikulteter som därbredvid jag kunde apprehendera för ceremoniers skull, sådant betänkande befunno hon icke wara utan skäl. Hennes Kungliga Majestät hade väl varit sinnader att tillkommande vår utskicka mig med generalissimi charge bredjämte några andra till armén och kunde sådant vara ett medel att evitera det andra.
Ego:
Däruppå svarade jag Hennes Kungliga Majestät med största ödmjukhet, igenom biskopen, det jag mig väl kunde kontentera med den resolution som Hennes Kungliga Majestät bero låter med den förra om giftermål förklaring; men att Hennes Kungliga Majestät vore sinnader mig tillkommande vår att med en sådan hög charge benåda och utskicka till armén, betackade jag Hennes Kungliga Majestät underdånigst och hade greve Magnus mig och sådant tillförne berättat uti Stegeborg, ty förmente jag att om Hennes Kungliga Majestät nådigst behagade mig förlova att draga till armén, vore det ju förr ju bättre och kunde väl ske uti höst om Hennes Kungliga Majestät allenast därtill samtyckte, på det jag tiden till att evertuera mig inte förspillte.
Svaret:
Däruppå lät Hennes Kungliga Majestät mig svara, igenom biskopen, det om jag ville äntligen draga ut uti höst, det Hennes Kungliga Majestät icke ville vara däremot och kunde hon väl lida om jag med samma charge som jag tillförne betjänt haver ville min resa till armén fortsätta, ville därföre själv tala med mig.
Om aftonen [den 10 augusti 1647] kom jag till Hennes Kungliga Majestät, sade Hennes Kungliga Majestät: »Jag hör att I gärna ville draga ut.«
Karl Gustav:
Däruppå refererade jag mig uppå biskopen att han alla mina motiver berättat haver.
Regina:
Hennes Kungliga Majestät vore väl därmed tillfreds och kunde hon annat icke råda, utan jag skulle väl tagat uti betänkande och sådant med mina vänner överlägga, och frågade Hennes Kungliga Majestät om min herrfader sådant ock visste och därtill konsenterade.
Karl Gustav:
Däruppå svarade jag det min käre herrfader nogsamt haver haft vetskap härom att »jag alltid gärna haver haft lust till att evertuera mig uti kriget och icke således lättjas, utan bliva emplojerad uti Eders Kungliga Majestäts tjänst«, vilket min herrfader ock med greve Magno uti Stegeborg omtalte, och åstundade jag detsamma helst emedan jag fast ringa esperans till någon annan fortun kunde göra och att Hennes Kungliga Majestät väl visste för vad orsaks skull jag mig här uppehållit haver: att kommunicera härom mycket mera med några mina vänner, hölle jag icke nödigt, ty de min [åstundan] eljest väl veta.
Regina:
Hennes Kungliga Majestät visste sådant hel väl och vore intet därom att tala nu något, utan Hennes Kungliga Majestät ville icke vara min lycko uti något förhinderligen, och hade Hennes Kungliga Majestät mig allenast för denna orsaken här uti Sverige så länge uppehållit, emedan ingen konsiderabla ockasion sig haver presenterat, därutinnan Hennes Kungliga Majestät mig honorablement uti kriget med måtte kunna ackommodera eller visste ackommodera, utan allenast med den chargen jag all[a]redo betjänt haver; [frågandes] ock huru snart jag förmente till att bliva färdig till att resa ut.
Karl Gustav:
Det jag icke förmodat hade att Hennes Kungliga Majestät inga andra skäl skulle hava moverat att arrestera mig här hemma utan allenast detta, så vore mig lätt det jag min tid således förspillt haver, ty vore jag ännu resolverat min resa till armén att fortsätta.
Regina:
Hennes Kungliga Majestät ställte mig fritt att göra och låta evad mig bäst tycktes, ej heller ville Hennes Kungliga Majestät varken råda mig därifrån eller därtill att jag icke hölle henne suspekt; och om jag droge bort, önskade hon mig lyckan uppå resan; därmed skiljdes vi.
Andra dagen war Hennes Kungliga Majestät uppå jakt och hanterades intet annat än diskurser om mina depescher och om min skuld, och jag var hos fältherren, vilken jag allt berättade och han sådant sinistra uttydde.
Contemporary Swedish translation (my own):
Jag begärde av Hans Värdighet biskopen, för de tillfällen som då begav sig, att han skulle på mina vägnar underdånigst anmoda Hennes Kungliga Majestät och begära att förnimma om Hennes Kungliga Majestät skulle nådigst behaga mig att ge sig till känna, om jag enkannerligen framdeles ville hysa förhoppning till någon vidare förklaring vid Hennes Kungliga Majestäts kroning, på de förhoppningarna som Hennes Kungliga Majestät har givit mig förr detta.
Eller ock om Hennes Kungliga Majestät nu kunde hysa betänkligheter däri, att ändock hon ville informera mig om jag icke skulle finna vid kröningen ett hinder att delta för ceremoniers skull, och om sådant skulle ske, ber jag vara underrättad om det i tid, på villkor att jag skulle inte göra någon fåfäng omkostnad som sedan skulle besvära mig mycket.
Svar:
Därpå förde Biskopen mig nästa dagen detta svar, att Hennes Kungliga Majestät ville förstå ingen vidare förklaring än som vore redo skett om giftermålssaken, utan ville at jag skulle nöja mig med den förra, oavsett hon skulle icke av tillgivenhet, om hon skulle, gifta sig med min person; och skulle jag förvänta mig ingen annan försäkring eller förklaring än hon hade gjort allt som oftast.
Men vad som helst min närvaro vid kröningen anbelangade och de svårigheter därbredvid, kunde jag förstå för ceremoniers skull, sådant betänkande skulle hon icke tyckas vara utan skäl. Hennes Kungliga Majestät hade väl varit sinnad att utskicka mig till armén kommande vår med generalissimus' syssla bredvid några andra och kunde sådant vara ett medel att undvika det andra.
Jag:
Därpå svarade jag Hennes Kungliga Majestät genom biskopen med största ödmjukhet att jag kunde åtnöja mig bra med det beslutet som Hennes Kungliga Majestät låter vila med det förra om giftermålets förklaring; men att hon vore sinnad att benåda mig med en så hög syssla och utskicka mig till armén kommande vår, underdånigst tackade jag Hennes Kungliga Majestät, och hade greve Magnus ock sådant tillförne berättat mig vid Stegeborg, ty menade jag att om Hennes Kungliga Majestät skulle nådigast ge mig lov att fara till armén, vore det ju förr ju bättre; och det kunde väl ske i höst om Hennes Kungliga Majestät bara samtyckte därtill, på villkor att jag inte spillte tiden för att bemöda mig.
Svaret:
Därpå svarade Hennes Kungliga Majestät mig genom biskopen att om jagh ville äntligen fara ut i höst, ville hon icke ha något emot det och kunde hon tycka bra om att jag ville fortsätta min resa till armén med samma syssla som jag har tillförne betjänat, och att hon ville därför tala med mig själv.
Om aftonen [den 10 augusti 1647] kom jag till Hennes Kungliga Majestät. Hon sade: »Jag hör att Ni vill gärna fara ut.«
Karl Gustav:
Därpå fördelade jag till biskopen att han har berättat alla mina anledningar.
Drottningen:
Hennes Kungliga Majestät vore väl tillfreds därmed och kunde hon icke råda annat än att jag skulle väl ta det i betänkande och överlägga sådant med mina vänner, och frågade Hennes Kungliga Majestät om min herr far sådant ock visste och samtyckte därtill.
Karl Gustav:
Därpå svarade jag att min käre herr far nogsamt har haft vetskap härom at »jag har alltid gärna haft lust till att bemöda mig i kriget och icke lättas sålunda, utan att bli anställd i Ers Kungliga Majestäts tjänst«, vilket min herr far ock talade om med greve Magnus vid Stegeborg, och åstundade jag det samma, helst emedan jag kunde hysa förhoppning till någon annan lycka, och att Hennes Kungliga Majestät visste gott för vilken orsak jag har uppehållit mig här: att kommunicera om detta mycket mera med några av mina vänner. Det skulle jag icke finna nödvändigt, ty annars vet de min åstundan väl.
Drottningen:
Hennes Kungliga Majestät visste sådant helt gott och vore inte nu att tala om något, utan hon ville icke vara hinderlig emot min lycka i något, och hade hon uppehållit mig här i Sverige så länge endast för denna orsaken, eftersom inget beaktansvärt tillfälle har framträtt, däri Hennes Kungliga Majestät kunde till nytta ackommodera eller visste ackommodera mig hederligen i kriget, utan endast med den sysslan jag har redan betjänat, frågande ock hur snart jag menade att bli färdig för att resa ut.
Karl Gustav:
Att jag hade icke förmodat at Hennes Kungliga Majestät skulle ha framställt inga andra skäl att kvarhålla mig här hemma än endast detta, så det vore mig lätt att jag har spillt min tid sålunda, ty vore jag ännu besluten att fortsätta min resa till armén.
Drottningen:
Hennes Kungliga Majestät släppte mig fri att göra och låta vad som helst tycktes mig bäst, ej heller ville hon varken råda mig därifrån eller därtill att jag icke skulle vara misstänksam emot henne; och om jag skulle resa bort, önskade hon mig lycka till resan; därmed skiljde vi oss.
Nästa dagen var Hennes Kungliga Majestät på jakt och hölls intet annat än diskussioner om mitt avskickande och om min plikt, och jag var hos fältherren, för vilken jag berättade allt och han sådant uttydde ogynnsamt.
French translation (my own):
J'ai demandé à Son Excellence l'Évêque, pour les occasions qui se sont alors produites, qu'il demande de ma part avec la plus grande soumission à Sa Majesté Royale, et demande de savoir si Sa Majesté Royale voudra bien me faire savoir, si je désire toujours particulièrement entretenir l'espérance pour toute autre déclaration au couronnement de Sa Majesté Royale, sur les espérances que Sa Majesté Royale m'a données auparavant.
Ou si Sa Majesté Royale pouvait maintenant avoir des réserves sur le fait qu'elle voulait toujours m'informer si je ne trouverais pas au couronnement un obstacle pour assister aux cérémonies, et si tel devait se produire, j'en serais informé à temps, le condition que je n'encoure aucune dépense vaine qui me incommoderait alors beaucoup.
Réponse:
Après quoi l'Evêque m'apporta le lendemain cette réponse, que Sa Majesté Royale ne voulait pas comprendre d'autre déclaration que ce qui serait prêt sur la question du mariage, mais voulait que je me contente de la première, si elle ne voulait pas par affection, si elle devrait, se marier avec ma personne; et je ne m'attendrais à aucune autre assurance ou déclaration qu'elle ne l'avait fait la plupart du temps.
Mais en ce qui concerne ma présence au couronnement et les difficultés qui s'y rattachent, je pouvais appréhender pour le bien des cérémonies, une telle considération qu'elle ne semblait pas être sans raison. Sa Majesté Royale avait probablement eu l'intention de m'envoyer à l'armée au printemps prochain avec les affaires du Généralissime aux côtés de quelques autres, et tel pourrait être un moyen d'éviter l'autre.
Moi:
Alors j'ai répondu à Sa Majesté Royale par l'Evêque avec la plus grande humilité que je pouvais bien me contenter de la décision que Sa Majesté Royale laisse à la première sur la déclaration de mariage; mais qu'elle serait encline à me donner une si haute occupation et à m'envoyer à l'armée au printemps prochain, je remerciai servilement Sa Majesté Royale, et je fis dire au comte Magnus et semblable à Stegeborg, car je croyais que si Sa Majesté Royale me permettrait très gracieusement d'aller à l'armée, il vaudrait mieux le plus tôt; et cela aurait bien pu arriver cet automne si Sa Majesté Royale y avait consenti, en ce sens que je n'ai pas perdu de temps à m'évertuer.
La réponse:
Sa Majesté Royale m'a alors répondu par l'intermédiaire de l'Evêque que si je voulais enfin sortir cet automne, elle ne voulait pas être contre et qu'elle pourrait aimer que je voulais continuer mon voyage à l'armée avec la même charge que j'ai servi, et qu'elle voulait donc me parler elle-même.
Dans la soirée [le 10 août 1647] je suis venu à Sa Majesté Royale. Elle a dit: «J'ai entendu dire que vous vouliez sortir.»
Charles-Gustave:
Après quoi je me suis référé à l'Evêque qu'il avait dit toutes mes motifs.
La Reine:
Sa Majesté Royale serait satisfaite de cela, et elle ne pouvait pas conseiller autrement que je devrais en prendre en considération et en discuter avec mes amis, et Sa Majesté Royale à demandé si mon père aussi avoit connaissance de cela et avait consenti à cela.
Charles-Gustave:
Après quoi je répondis que mon cher père avait été bien au courant du fait que «j'ai toujours voulu m'évertuer dans la guerre et ne pas me lasser ainsi, mais demeurer employé au service de Votre Royale Majesté», de ce que mon père a également parlé avec le comte Magnus à Stegeborg, et j'ai fait de même, de préférence parce que je pouvais espérer une autre fortune, et que Sa Majesté Royale savait bien pour quelle raison je suis resté ici: pour en parler beaucoup plus avec certains de mes amies. Je ne le trouverais pas nécessaire, car autrement ils connaissent bien mon désir.
La Reine:
Sa Majesté Royale le savait parfaitement et ne parlerait plus de rien, mais elle ne voulait pas empêcher mon bonheur en quoi que ce soit, et elle m'avait séjourné ici en Suède si longtemps uniquement pour cette raison, parce qu'aucune opportunité considérable ne s'est présentée, dans laquelle Sa Majesté Royale pourrait utilement m'accommoder ou savoir comment m'accommoder honorablement pendant la guerre, mais seulement avec la charge que j'ai déjà servie, me demandant aussi dans combien de temps j'avais l'intention d'être prêt à voyager.
Charles-Gustave:
Que je n'avais pas supposé que Sa Majesté Royale n'aurait présenté d'autres raisons pour me détenir ici chez soi que cela, il m'aurait donc été facile de perdre mon temps ainsi, car je serais toujours résolu à continuer mon voyage vers l'armée.
La Reine:
Sa Majesté Royale m'a laissé libre de faire et de laisser ce qui me semblait le mieux, et elle ne m'a pas non plus conseillé de ne la pas tenir pour suspect; et si je devais m'éloigner, elle me souhaitait bonne chance pour le voyage; ainsi nous nous sommes séparés.
Le lendemain, Sa Majesté Royale était à la chasse, et il n'y avait que des discussions sur mes dépêches et sur mon devoir, et j'étais chez le Général, à qui j'ai tout dit, et il a interprété ces choses comme défavorable.
English translation (my own):
I asked His Excellency the Bishop, for the occasions which then arose, to make a request from me, with the greatest submission, to Her Royal Majesty, and ask to know if Her Royal Majesty will kindly let me know, if I still particularly desire to maintain hope for any other declaration at Her Royal Majesty's coronation, on the hopes that Her Royal Majesty has given me before this.
Or if Her Royal Majesty could now have reservations about the fact that she always wanted to inform me if I would not find the coronation an obstacle to attending the ceremonies, and if such should happen, I would be informed in time, on the condition that I do not incur any vain expense which would inconvenience me greatly.
Response:
Whereupon the Bishop gave me this answer the next day, that Her Royal Majesty did not want to understand any other declaration than what would be ready on the question of marriage, but wanted me to be satisfied with the first one, if she would not marry me out of affection, if she should; and I should not expect any other assurances or statements than those she had most of the time.
But with regard to my presence at the coronation and the attendant difficulties, I could apprehend for the sake of the ceremonies such a consideration that it did not seem to be without reason. Her Royal Majesty had probably intended to send me to the army next spring with the Generalissimo's business alongside a few others, and that might be one way to avoid the other.
Me:
So I replied to Her Royal Majesty through the Bishop, with the greatest humility, that I could well be satisfied with the decision that Her Royal Majesty leaves to the first on the declaration of marriage; but that she would be inclined to give me such a high charge and send me to the army next spring. I humbly thanked Her Royal Majesty and sent word to Count Magnus and similarly at Stegeborg, for I believed that if Her Royal Majesty would graciously allow me to go to the army, it would be better if it were as soon as possible; and it could well have happened this fall if Her Royal Majesty had consented to it, on the condition that I wasted no time in my efforts.
The response:
Her Royal Majesty then replied to me through the Bishop that if I wanted to finally move out this fall, she would not be against it and that she might like that I wanted to continue my journey to the army with the same charge that I served, so she wanted to talk to me herself.
In the evening [August 10, 1647] I went to Her Royal Majesty. She said: "I heard you wanted to move out."
Karl Gustav:
Whereupon I referred to the Bishop that he had told all my reasons.
The Queen:
Her Royal Majesty would be pleased with this, and she could not advise otherwise that I should take it into consideration and discuss it with my friends, and Her Royal Majesty asked if my father too was aware of this and consented to it.
Karl Gustav:
After which I replied that my dear father had been well aware of the fact that "I have always wanted to strive in war and not weary myself like this, but to remain employed in Your Royal Majesty's service", that my father also spoke with Count Magnus at Stegeborg, and I did the same, preferably because I could hope for another fortune, and Her Royal Majesty was well aware of why I was staying here: to talk much more about it with some of my friends. I would not find it necessary, because otherwise they know my desire well.
The Queen:
Her Royal Majesty knew this perfectly well and would not talk about anything more, but she did not want to prevent my happiness in anything, and she had stayed here in Sweden for so long only for this reason, because no considerable opportunity presented itself in which Her Royal Majesty could usefully accommodate me or know how to honour me during the war, but only with the charge that I have already served, also wondering how soon it would be before I had the intention to be prepared to travel.
Karl Gustav:
That I had not assumed that Her Royal Majesty would not have presented any other reason for detaining me here at home than that, so it would have been easy for me to waste my time like this, for I would always be resolved to continue my journey towards the army.
The Queen:
Her Royal Majesty left me free to do and allow what seemed best to me, nor did she advise me not to be suspicious of her; and if I did have to go away, she wished me good luck for the journey; so we parted.
The next day, Her Royal Majesty was out hunting, and there were only discussions about my dispatches and my duty, and then I was with the General, to whom I told everything, and he interpreted these things as unfavourable.
Above: Kristina.
Above: Karl Gustav.
Notes: "with the same charge that I had heretofore served" = Karl Gustav had the charge of office of colonel (översteämbete).
"Her Royal Majesty was well aware of why I was staying here" = At the request of Johan Kasimir, and after obtaining permission from Field Marshal Lennart Torstensson, Karl Gustav had left the army for Sweden at the end of 1645.
arrestera = kvarhålla (to detain).
No comments:
Post a Comment