Source:
Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 4, page 106, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1760
Bibliothèque interuniversitaire (Montpellier); Manuscrits de la reine Christine; Diverse scritture della regina sopra la religione; Cerimoniale; Lettre de Christine de Suède au duc Radziwill, Rome, 27 aout 1680
The letter:
Le 27. Août 1680.
On vient de m'assurer que vous avez pris la résolution de partir de Rome sans visiter Messieurs les autres Cardinaux, parce qu'on vous a refusé le Billet de Monsieur le Cardinal Cybo, qui pouvoit vous tirer d'affaire selon l'opinion de quelques-uns. Je vous avoue que j'ai peine à le croire, vous ayant connu si sage, si prudent & si raisonnable, que je ne saurois vous croire capable d'une si grande faute, qui vous rendroit inexcusable devant toute la Terre, & dans laquelle vous ne pourriez éviter un blâme éternel, s'il vous arrivoit (ce que je ne croirai jamais qu'après l'avoir vu) de partir d'ici sans vous acquitter d'un devoir si essentiel de votre Caractére, & de l'Emploi que vous avez soutenu jusqu'ici si glorieusement, & par une dépense si splendide. Je suis assez de vos Amis pour vous prier par la présente, de faire une mûre réflexion sur une affaire si importante, & de ne pas précipiter votre résolution. Je ne sai quelles sont les raisons qui obligent Sa Sainteté de vous refuser cette grace. Quelles qu'elles puissent être, je les respecte sans les examiner; mais je ne saurois m'empêcher de vous dire, que Sa Sainteté croiroit peut-être vous faire tort, si elle le vous faisoit souvenir de votre devoir, & qu'elle a eu trop bonne opinion de vous pour soupçonner capable d'y manquer. Considérez la bonté avec laquelle ce Prince vous a traitté. Si vous eussiez trouvé le Saint Siége occupé par quelqu'un de ces Grands Papes, ses Prédécesseurs, dont plusieurs sont adorés sur nos Autels, & ceux qui ne sont pas canonisés par l'Eglise, le sont du-moins par la Gloire, croyez-vous qu'ils vous eussent ménagé avec tant de bonté? Ne vous flattez donc pas, mais soyez persuadé qu'ils vous auroient parlé sur ce sujet d'un ton si haut, & avec tant d'autorité, que vous n'auriez osé penser seulement à manquer à ce devoir. Je vous dis cela pour vous faire comprendre l'obligation que vous avez à notre Saint Pére le Pape d'à-présent, qui vous laisse la liberté de vous faire un mérite d'un devoir si indispensable, auquel si vous manquiez, ce seroit un scandale qui terniroit en quelque façon la mémoire de son Régne, aussi-bien que celle de votre Ambassade; & ne seriez-vous pas ingrat envers ce Prince, si vous lui rendiez un tel desservice? Vous êtes trop sage pour vous charger du blâme d'une telle faute, qui ouvriroit en même tems un beau champ à vos ennemis, de vous accuser d'avoir sacrifié les intérêts de votre Roi, & de votre République, à vos prétentions particuliéres, bien ou mal fondées, dans un tems où il étoit si nécessaire de faire le contraire. Quel blâme ne vous reviendroit-t-il pas d'une telle faute? La Pologne a besoin d'argent, on vous l'a promis; quelque promesse qu'on vous ait faite, craignez toujours de fournir quelque beau prétexte pour ne vous en point donner. Je crois que vous n'avez rien à craindre de ce Pape ici, mais il n'est pas plus immortel que tous ses Prédécesseurs: il mourra infailliblement comme eux; & quel sera donc ce grand Devin qui pourra vous assurer qui de Messieurs les Cardinaux sera son Successeur? Et s'il arrivoit qu'il fût un de ceux que vous n'auriez pas visité, quelle honte, & quel remords n'auriez-vous pas de votre conduite? Qu'en diroit-on dans vos Diettes, où vous savez que l'on fait rendre compte à chacun de ses actions; & vos ennemis ne pourroient-ils pas s'en prévaloir? Je n'entre pas dans le détail de vos prétentions; mais il est certain que par malheur pour vous la plus saine partie de la Cour est persuadée que vous avez tort, & on ne comprend pas quel droit vous avez de vous distinguer des Ambassadeurs des autres Têtes couronnées par des nouveautés qui ne sont pas approuvées; & tout homme qui vous dira le contraire, vous flatte, vous trompe, & vous trahit. Considérez que c'est le Caractére d'Ambassadeur, & non celui de Duc, qui vous a attiré toutes les honnêtetés que vous avez reçues de Sa Sainteté & de moi; si vous n'étiez pas Ambassadeur d'une Tête couronnée, vous ne les recevriez pas, fussiez-vous encore plus grand que vous n'êtes, & vous le savez par expérience. L'extrême bonté que Sa Sainteté a pour vous, a fait résoudre quelques-uns de Messieurs les Cardinaux à vous satisfaire, mais par malheur c'est la plus grande partie qui a jugé qu'il falloit se tenir ferme sur l'ancien Cérémonial. Ce n'est pas à moi à décider entr'eux. J'excuse les premiers, & j'applaudis aux autres; & comme les sentimens sont libres, c'est le mien qui ne crains personne, & je n'en impose pas aussi; mais quoique je n'aye en ce Monde d'autre intérêt, ni d'autre passion, que l'unique gloire & le service de Dieu & du Saint Siége, c'est ici cependant le vôtre seul qui m'engage à vous parler en faveur d'un parti, qui me semble celui de la justice & de la raison. Peut-être est-ce envain que je voudrois vous persuader de sortir généreusement de votre engagement de vous-même sans le secours de personne, & de vous moquer de tous ces Titres. Prenez courageusement & avec une profonde dissimulation ceux que Messieurs les Cardinaux vous donneront. Dans ces siécles heureux & héroïques, où l'on ne savoit ce que c'étoit que tout ce fatras de Titres, les grands Hommes se moquoient de ces bagatelles; mais pour le malheur du nôtre, ils ne nous ont laissé que ce mauvais partage. Pour eux ils étoient persuadés qu'on ne pouvoit leur donner des Titres plus grands que leurs noms glorieux, qu'ils avoient rendu tels par mille grandes & héroïques actions. Vous vous êtes jusqu'ici si fort signalé & distingué dans les combats & dans les batailles, qu'à la gloire que vous vous êtes acquise il ne manque plus rien, sinon celle d'avoir paru dans la premiére & dans la plus fine Cour du Monde, aussi habile que vaillant. Faites voir à toute la Terre, que vous avez su éviter tous les piéges qu'on vous a tendus en cette rencontre, ce qui ne peut vous réussir sans vous acquiter d'un devoir si essentiel, que le sont ces visites des Messieurs les Cardinaux. C'est à ce Corps Sacré que vous devez ce respect, aussi-bien qu'à son Saint Chef. Les Rois Catholiques ne sont jamais plus grands, que lorsqu'ils rendent leurs devoirs & leurs soumissions au Saint Siége, reconnoissant pour leur Chef le Vicaire de JESUS-CHRIST en Terre. C'est par cette digne action qu'ils se déclarent Enfans de Dieu & Membres de l'Eglise Romaine, hors de laquelle il n'y a point de salut. Tant de grands Princes qui étoient autrefois les Maîtres du Monde sont venus en personne, tous chargés de leurs trophées, se jetter aux pieds des Vicaires de Dieu, pour reconnoître ce pouvoir, que tout l'Enfer ne peut détruire; les Constantins, les Théodoses, les Charlemagnes, & tant d'autres grands Princes ont fait honneur, & ont tiré vanité de cette soumission; & les grands & mémorables services qu'ils ont rendus à l'Eglise, leur ont acquis toute leur gloire; eux-mêmes ne se sont jamais crus plus grands, que lorsqu'ils ont eu le bonheur de signaler leur zéle pour son service. Le Roi votre Maître vient d'imiter ces grands exemples par cette action de justice & de devoir. N'allez pas gâter ce digne ouvrage, & soyez persuadé que votre gloire & votre réputation en dépendent, & que vous ne pouvez sortir de Rome sans vous acquitter d'un devoir si précis. Et quoi que l'on vous puisse dire, croyez-moi qu'il y va de votre gloire, de votre réputation & de votre intérêt, de n'y pas manquer; aussi tout homme qui vous parle autrement, je ne puis me lasser de vous le redire, vous flatte, vous trompe, & vous trahit. N'allez pas vous persuader que l'on ordonnera au reste de Messieurs les Cardinaux de vous satisfaire. Je puis me tromper, mais je ne crois pas qu'on le fasse jamais, ni qu'on franchisse ce pas en votre faveur, d'autant plus qu'à-la-vérité vous avez grand tort de le prétendre. Mais quand on vous accorderoit cette grace, je crains qu'elle ne vous causeroit que du préjudice, parce qu'elle feroit peu de plaisir à la Pologne même. Voilà mon sentiment, je voudrois vous persuader; mais en tout cas, il me suffit de vous l'avoir dit; si vous ne me croyez pas à-présent, peut-être qu'un jour vous vous repentirez, mais trop tard, de ne vous être pas fié à moi, qui suis l'unique personne desintéressée de tous ceux qui vous parlent. Ne croyez pas que ce soit l'intérêt de Messieurs les Cardinaux qui m'oblige de vous donner cet avis: ils sont mes amis, il est vrai, mais je ne crains rien pour eux: leur intérêt & leur gloire sont en sureté dans cette occasion, de quelque maniére que l'affaire se termine. Mais c'est uniquement sur vous, & sur ceux qui vous ont engagé dans ce fâcheux pas, que tombera la honte, & le blâme de cette action. Pensez-y bien, je vous en conjure, mais de sang froid. Je veux espérer que vous me donnerez cause gagnée; mais quand même cela n'arriveroit pas, il me suffit de vous avoir déclaré mes sentimens là-dessus.
Swedish translation (my own):
Den 27 augusti 1680.
Man har rättnu försäkrat mig om att Ni har fattat beslutet att lämna Rom utan att besöka de andra kardinalerna eftersom Ni har nekats billeten från kardinal Cybo, som skulle kunna få Er ur vansklighet enligt vissas åsikter. Jag erkänner för Er att jag har svårt att tro det, ty jag har känt att Ni är så vis, så klok och så förnuftig att jag inte kan tro att Ni är kapabel till ett så stort fel som skulle göra Er oförlåtlig inför hela jorden och i som Ni inte kunde undvika en evig skuld om det skedde med Er (vilket jag aldrig kommer att tro förrän efter att ha sett det) att lämna här utan att fullgöra en plikt så väsentlig för Er karaktär och för den sysselsättning som Ni hittills har stöttat så härligt, och med en så stor kostnad. Jag är nog Er vän att be Er härmed reflektera moget över en så viktig fråga och att inte påskynda Er lösning. Jag vet inte vilka skäl som tvingar Hans Helighet att vägra Er denna nåd. Vad de än må vara, respekterar jag dem utan att undersöka dem; men jag kunde inte låta bli att berätta för Er att Hans Helighet kanske skulle tro att han gjorde Er orätt om han påminde Er om Er plikt och att han hade en för god uppfattning om Er för att misstänka att Ni kunde misslyckas med den.
Tänk på den vänlighet som den här fursten har behandlat Er med. Om Ni hade funnit den Heliga Stolen ockuperad av en av dessa stora påvar, hans föregångare, av vilka många är avgudade på våra altare, och de som inte är helgonförklarade av Kyrkan, så är de det åtminstone av ära; tror Ni att de skulle ha besparat Er med så mycket vänlighet? Så smickra Er inte, utan låt Er övertygas om att de skulle ha talat till Er om detta ämne i en så hög ton och med sådan auktoritet att Ni inte ens skulle ha vågat tänka på att misslyckas med denna plikt. Jag säger Er detta för att få Er att förstå vilken skyldighet Ni har gentemot vår nuvarande Helige Fader Påven, som ger Er friheten att göra Er förtjänst av en sådan oumbärlig plikt som, om Ni misslyckades, vore det en skandal som skulle på något sätt fördärva minnet av hans regeringstid, såväl som av Er ambassad; och vore Ni inte otacksam mot denne furste om Ni gjorde honom en sådan otjänst?
Ni är för klok för att skylla Er för ett sådant fel som samtidigt skulle öppna ett fint fält för Era fiender för att anklaga Er för att ha offrat Er konungs och Er Republiks intressen till Era speciella anspråk, väl eller illa grundad, i en tid då det var så nödvändigt att göra tvärtom. Vilken skuld skulle Ni ha för ett sådant fel? Polen behöver pengar, man har lovat Er; vilket löfte Ni än har fått, var alltid rädd för att ge Er några fina förevändningar för att inte ge Er några. Jag tror att Ni inte har något att frukta från denne påve här, men han är inte mer odödlig än alla hans föregångare; han kommer ofelbart att dö som dem, och vem kommer att vara denne store spåman som kommer att kunna försäkra Er om vilken av kardinalerna som blir hans efterträdare? Och vore han en av dem som Ni inte skulle ha besökt, vilken skam och vilken ånger skulle Ni inte känna för Ert beteende? Vad skulle man säga om det på Era rådsmöten, där Ni vet att varje man är skyldig att stå till svars för sina handlingar; och kunde inte Era fiender dra nytta av det?
Jag kommer inte att gå in på detaljerna i Era anspråk; men visst är det, att olyckligtvis för Er är den sundaste delen av hovet övertygad om att Ni har fel, och ingen förstår vilken rätt Ni har att urskilja Er från andra krönta huvudens ambassadörer genom nyheter som inte är godkända; och varje man som säger något annat smickrar Er, lurar Er och förråder Er. Tänk på att det är karaktären av ambassadör, och inte av hertig, som har lockat till Er all den ärlighet som Ni har fått av Hans Helighet och från mig; om Ni inte var ambassadör för ett krönt huvud, skulle Ni inte ta emot dem om Ni till och med var större än Ni är, och det vet Ni av erfarenhet.
Den extrema vänlighet som Hans Helighet har mot Er har fått några av kardinalerna att besluta sig för att tillfredsställa Er, men tyvärr är det majoriteten som har bedömt att det var nödvändigt att stå fast vid den gamla ceremonien. Det är inte för mig att bestämma mellan dem. Jag ursäktar den första och jag applåderar de andra; och eftersom känslorna är fria, är det min som inte fruktar någon, och jag påtvingar inte heller några; men även om jag i denna värld inte har något annat intresse eller någon annan passion än Guds och den Heliga Stolens enda ära och tjänst, är det dock bara Er här som uppmanar mig att tala till Er till förmån för ett parti som förefaller mig rättvisa och förnuft. Kanske är det förgäves som jag skulle vilja övertala Er att generöst komma ut ur Ert åtagande på egen hand utan någons hjälp, och att göra narr av alla dessa titlar. Ta modigt och med djup dissimulation de som kardinalerna kommer att ge Er.
Under dessa glada och heroiska sekler, då ingen visste vad allt det där virrvarret av titlar var, skrattade stora män åt sådana bagateller; men till vår olycka lämnade de oss endast denna dåliga delning. Beträffande dem var de övertygade om att de inte kunde få titlar större än deras härliga namn, som de hade gjort sådana genom tusen stora och heroiska handlingar. Ni har hittills gjort Er känd och utmärkt så starkt i strider att, till den ära som Ni har skaffat Er, ingenting annat saknas än att ha framträtt i det främsta och finaste hovet i världen, lika skicklig som Ni är tapper. Få hela världen att se att Ni har kunnat undvika alla de fällor som har satts för Er i denna rencontre, som inte kan lyckas utan att uppfylla en så väsentlig plikt som dessa besök från kardinalerna. Det är denna heliga kropp Ni är skyldig denna respekt, såväl som dess heliga huvud. De katolska konungarna är aldrig större än när de överlämnar sina plikter och underkastelser till den Heliga Stolen, och erkänner som sitt huvud Jesu Kristi ställföreträdare på jorden. Det är genom denna värdiga handling som de förklarar sig själva som Guds barn och medlemmar av den Romerska Kyrkan, utanför vilken det inte finns någon frälsning.
Så många stora furstar som tidigare var världens herrar har personligen kommit, alla lastade med sina troféer, för att kasta sig för fötterna på Guds ställföreträdare, för att känna igen denna makt, som all helveteseld inte kan förstöra; Konstantin, Theodosius, Karl den Store och så många andra stora furstar har gjort ära åt och dragit fåfänga från denna underkastelse; och de stora och minnesvärda tjänster som de utförde för Kyrkan förvärvade för dem all deras ära; de själva trodde sig aldrig vara större än när de hade lyckan att signalera sin iver för hans tjänst. Konungen, Er herre, har just imiterat dessa stora exempel genom denna handling av rättvisa och plikt. Förstör inte detta värdiga arbete, och var övertygad om att Er ära och Ert rykte beror på det, och att Ni inte får lämna Rom utan att uppfylla en sådan exakt plikt. Och vad någon än säger till Er, tro mig, det är för Er ära, Ert rykte och Ert intresse, att inte missa den; även någon som talar till Er på annat sätt, jag kan inte tröttna på att upprepa det för Er, smickrar Er, lurar Er och förråder Er. Bli inte övertygad om att resten av kardinalerna kommer att beordras att tillfredsställa Er. Jag kan ha fel, men jag tror inte att det någonsin kommer att göras, och inte heller att detta steg kommer att tas till Er fördel, särskilt eftersom Ni i sanning har väldigt fel att hävda det. Men om Ni skulle beviljas denna benådning, fruktar jag att det bara skulle skada Er, ty det skulle ge lite glädje för själva Polen.
Det här är min känsla, jag skulle vilja övertala Er; men det räcker i alla fall att jag har sagt till Er; om Ni inte tror mig nu, kanske Ni en dag kommer att ångra Er, men för sent, för att inte ha litat på mig, som är den enda ointresserade personen av alla som talar till Er. Tro inte att det är kardinalernas intresse som tvingar mig att ge Er denna åsikt; de är mina vänner, det är sant, men jag fruktar ingenting för dem: deras intresse och deras ära är trygga vid detta tillfälle, hur affären än slutar. Men det är bara på Er, och på dem som engagerade Er i detta olyckliga steg, som skammen och skulden för denna handling kommer att falla. Tänk på det, jag ber Er, men kallblodigt. Jag vill hoppas att Ni ger mig ett vunnet fall; men även om det inte skulle hända, räcker det med att jag har förklarat mina känslor för Er i ämnet.
English translation (my own):
August 27, 1680.
One has just assured me that you have taken the resolution to leave Rome without visiting the other cardinals because you have been refused the note from Cardinal Cybo, who could get you out of trouble according to the opinion of some. I confess to you that I have difficulty in believing it, having known you to be so wise, so prudent and so reasonable that I cannot believe you are capable of such a great fault, which would render you inexcusable before all the earth, and in which you could not avoid an eternal blame if it happened to you (which I will never believe until after having seen it) to leave here without fulfilling a duty so essential to your character and to the employment which you have hitherto supported so gloriously, and by such splendid expense. I am enough of your friend to beg you hereby to reflect maturely on so important a matter and not to hasten your resolution. I do not know what are the reasons which compel His Holiness to refuse you this grace. Whatever they may be, I respect them without examining them; but I could not help telling you that His Holiness would perhaps believe that he was doing you wrong if he reminded you of your duty, and that he had too good an opinion of you to suspect you capable of failing in it.
Consider the kindness with which this prince has treated you. If you had found the Holy See occupied by one of these great Popes, his predecessors, many of whom are adored on our altars, and those who are not canonised by the Church, they are so at least by glory; do you believe that they would have spared you with so much kindness? So do not flatter yourself, but be persuaded that they would have spoken to you on this subject in such a high tone, and with such authority, that you would not have dared even think of failing in this duty. I tell you this to make you understand the obligation you have to our present Holy Father the Pope, who leaves you the freedom to make yourself a merit of such an indispensable duty, which, if you failed, it would be a a scandal which would in some way tarnish the memory of his reign, as well as that of your embassy; and would you not be ungrateful to this prince if you rendered him such a disservice?
You are too wise to blame yourself for such a fault, which would at the same time open a fine field to your enemies, to accuse you of having sacrificed the interests of your King, and of your Republic, to your particular pretensions, well or ill-founded, at a time when it was so necessary to do the opposite. What blame would you have for such a fault? Poland needs money, one has promised you; whatever promise you have been made, always fear to furnish some fine pretext for not giving you any. I believe you have nothing to fear from this Pope here, but he is no more immortal than all his predecessors; he will infallibly die like them, and who will be this great soothsayer who will be able to assure you which of the cardinals will be his successor? And if it happened that he was one of those whom you would not have visited, what shame and what remorse would you not feel for your conduct? What would one say about it in your council meetings, where you know that each man is made to account for his actions; and could not your enemies take advantage of it?
I will not go into the details of your claims; but it is certain that, unfortunately for you, the sanest part of the court is persuaded that you are wrong, and no one understands what right you have to distinguish yourself from the ambassadors of other crowned heads by novelties which are not approved; and any man who tells you otherwise flatters you, deceives you, and betrays you. Consider that it is the character of ambassador, and not that of duke, which has attracted to you all the honesty which you have received from His Holiness and from me; if you were not the ambassador of a crowned head, you would not receive them were you even greater than you are, and you know this by experience.
The extreme kindness that His Holiness has for you has made some of the Cardinals resolve to satisfy you, but unfortunately it is the majority who have judged that it was necessary to stand firm on the old ceremonial. It is not for me to decide between them. I excuse the first and I applaud the others; and as the sentiments are free, it is mine which fears no one, and I do not impose any either; but although I have in this world no other interest, nor other passion, than the sole glory and service of God and of the Holy See, it is here, however, yours alone which urges me to speak to you in favour of a party which seems to me that of justice and reason. Perhaps it is in vain that I would like to persuade you to generously come out of your commitment on your own without anyone's help, and to make fun of all these titles. Take courageously and with deep dissimulation those that the Cardinals will give you.
In those happy and heroic centuries, when no one knew what all that jumble of titles was, great men laughed at such trifles; but to the misfortune of ours, they left us only this bad division. As for them, they were persuaded that they could not be given titles greater than their glorious names, which they had made such by a thousand great and heroic actions. You have hitherto made yourself famous and distinguished so strongly in combats and in battles that, to the glory which you have acquired for yourself, nothing more is lacking except that of having appeared in the prime and finest court in the world, as skillful as you are valiant. Make the whole world see that you have been able to avoid all the traps that have been set for you in this rencontre, which cannot succeed without fulfilling such an essential duty as these visits from the Cardinals. It is to this Sacred Body that you owe this respect, as well as to its Holy Head. The Catholic kings are never greater than when they render their duties and submissions to the Holy See, recognising as their head the Vicar of Jesus Christ on Earth. It is by this worthy action that they declare themselves children of God and members of the Roman Church, outside of which there is no salvation.
So many great princes who were formerly the masters of the world have come in person, all laden with their trophies, to throw themselves at the feet of the vicars of God, to recognise this power, which all hellfire cannot destroy; Constantine, Theodosius, Charlemagne, and so many other great princes have done honour to and have drawn vanity from this submission; and the great and memorable services which they rendered to the Church acquired for them all their glory; they themselves never thought themselves greater than when they had the happiness of signaling their zeal for his service. The King, your master, has just imitated these great examples by this action of justice and duty. Do not spoil this worthy work, and be persuaded that your glory and your reputation depend on it, and that you cannot leave Rome without fulfilling such a precise duty. And whatever anyone may say to you, believe me, it is for your glory, your reputation and your interest, not to miss it; also any man who speaks to you otherwise, I cannot tire of repeating it to you, flatters you, deceives you, and betrays you. Do not be persuaded that the rest of the cardinals will be ordered to satisfy you. I could be wrong, but I do not believe that it will ever be done, nor that this step will be taken in your favour, especially since, in truth, you are very wrong to claim it. But if you were granted this pardon, I fear it would only cause you harm, because it would bring little pleasure to Poland itself.
This is my feeling, I would like to persuade you; but in any case, it is enough for me to have told you; if you do not believe me now, maybe one day you will repent, but too late, of not having trusted me, who am the only disinterested person of all those who speak to you. Do not believe that it is the interest of the cardinals which obliges me to give you this opinion; they are my friends, it is true, but I fear nothing for them: their interest and their glory are safe on this occasion, however the affair ends. But it is only on you, and on those who engaged you in this unfortunate step, that the shame, and the blame for this action, will fall. Think about it, I implore you, but in cold blood. I want to hope that you will give me a won case; but even if that should not happen, it is enough for me to have declared my feelings to you on the subject.
Above: Kristina.
Above: Michał Kazimierz Radziwiłł.
.jpg)
_c_1685.jpg)
.png)
.jpg)
.png)
_-_Nationalmuseum_-_38875.tif.jpg)
%20(14).jpeg)
%20(15).jpeg)
%20Christina,%20Queen%20of%20Sweden%20Alexandra%20Maria%20Vasa%20(1626-1689)%20as%20Diana.jpg)
