Source:
Inbillningens värld: Poesien, pages 12 to 14, by Olle Holmberg, 1929; original at the University of California
The account:
2.
Jag finner ett treårs barn stå med händerna i fickorna och mössan på sned och mumla ett namn. Namnet är en äldre lekkamrats, och meningen med den lilla pantomimen är tydligen den att barnet vill föreställa denna äldre kamrat, spela honom, representera honom. Närmast skulle man likna det vid en repeterande skådespelare, fast det inte förbereder sig för att uppträda publikt.
Vissa psykologer anse att barnet inte har någon känsla för sitt eget jags särart och enhet, någon »jagmedvetenhet», förrän det har nått en viss, ganska hög ålder, vilket bland annat skall visas därav att det intill dess talar om sig självt i tredje personen. Iakttagelsen är icke allmängiltig, ty om barnet talar om sig självt i första eller tredje personen beror delvis på hur andra bruka tilltala det. Ett barn som kallas vid namn kommer sannolikt att använda detta namn som subjekt och objekt även då det talar om sig självt; ett barn som kallas du kommer förmodligen att kalla sig självt för jag. Hur därmed än må förhålla sig torde det inte kunna förnekas att barnet ända från medvetandets gryningstid har ett mycket starkt utvecklat sinne för detta jags intressen och rättigheter, framför allt äganderätt. Det oaktat kan man ge psykologerna rätt i att barnet inte har någon utpräglad individualitet. Det har vad man kan kalla en intresseindividualitet, men icke någon karaktärsindividualitet. Så fort ett intresse kommer med i spelet — t. ex. intresset att få mat eller intresset att slippa äta — så reagerar barnet på ett lika själviskt som självständigt sätt, men så fort inget intresse är i gång eller intresset är glömt, låter det sig påverkas utan motstånd och urskillning.
Barnet saknar den sorts individualitet vars namn är karaktär; det är därigenom det gör estetikern förtjust och uppfostraren ibland förtvivlad. Barnet lånar sina individualiteter; det försöker sig än i den ena och än i den andra, obekymrat om huruvida de ha något att göra med varandra eller passa ihop. Det var ett sådant försök som vi härovan ertappade treåringen i. Har barnet varit i kyrkan så kliver det upp på en stol och leker präst; har det kommit i beröring med ett stadsbud så är det dess högsta dröm att få bli stadsbud; har det åkt spårvagn så vill det bli spårvagnskonduktör; har det sett kungen så agerar det kung. Liksom en spegel återger det den bild det har framför sig. Om två barn leka, så gör det yngre efter praktiskt taget allt vad det äldre gör: det är någonting mittemellan apa och aktör. Ett barn under den tid som man skulle kunna kalla för den första barnaåldern och som sträcker sig ungefär till tandömsningen, reproducerar människorna mera än det reagerar inför dem. Den imitativa tendensen överväger över den reaktiva, kan åtminstone av barnkännaren med ett lätt grepp fås att överväga. Det är inte säkert att den sistnämnde, som vill ha ett barn i tre- och fyraårsåldern att vara tyst, tillgriper metoden att med hög röst tillsäga det sin önskan; han kan också börja viska och på den vägen fö[r]må barnet att imitativt förhålla sig så som det reaktivt inte gärna skulle göra.
Genom barnets hela liv är denna imitationsdrift märkbar. Om man skrattar åt en vuxen person, en reflekterande kulturmänniska, så blir hon i de flesta fall förvånad eller förargad, men om man skrattar åt ett litet barn så skrattar det efter. Om jag säger något till en vuxen människa så svarar hon med andra och egna ord, men säger jag något till ett litet barn så kan det hända att det helt enkelt upprepar mina ord. Den som i en krets av vuxna plötsligt började företa underliga, våldsamma rörelser med armar och ben skulle ådra sig tillkallandet av läkare eller polis, men den som gjorde det i en krets av barn skulle kanske få dem att göra på samma sätt. »Vi se att barn», heter det hos Spinoza, »emedan deras kroppar ständigt befinna sig i ett slags jämviktsläge, le och gråta redan av det skälet att de se andra le och gråta. De försöka också genast härma efter vad de se andra göra, och fordra likaledes för egen räkning allt som de tro att andra ha någon glädje av.» En annan 1600-talsförfattare, drottning Kristina i sin självbiografi, formulerar saken så: »Barnen äro liksom apor, de göra efter allt som de se andra göra; de äro som vax, mottagliga för alla intryck som man ger dem.»
English translation (my own):
2.
I find a three year old child standing with his hands in his pockets and his cap tilted, muttering a name. The name is that of an older playmate, and the meaning of the little pantomime is apparently that the child wants to imagine this older friend, to play him, to represent him. One would most liken it to an actor rehearsing, although he is not preparing to perform in public.
Some psychologists believe that the child has no sense of the uniqueness and unity of his own self, any "awareness of the ego", until he has reached a certain, fairly high age, which is shown, among other things, by the fact that until then he speaks of himself in the third person. The observation is not universally valid, for whether the child speaks of himself in the first or third person depends partly on how others are accustomed to addressing him. A child who is called by name will probably use this name as subject and object even when he speaks of himself; a child who is called you will probably call himself I. Whatever the case may be, it cannot be denied that from the dawn of consciousness the child has a very strongly developed sense of the interests and rights of this self, especially property rights. Nevertheless, the psychologists can be right in saying that the child has no distinct individuality. He has what can be called an individuality of interests, but not an individuality of character. As soon as an interest comes into play — e.g. the interest in getting food or the interest in not wanting to eat — the child reacts in a way that is equally selfish and independent, but as soon as no interest is active or the interest is forgotten, he allows himself to be influenced without resistance or discrimination.
The child lacks the kind of individuality whose name is character; that is why it delights the aesthetician and sometimes despairs the educator. The child borrows his individualities; he tries himself in one and then in the other, unconcerned as to whether they have anything to do with each other or fit together. It was such an attempt that we caught the three year old in above. If the child has been to church, he climbs onto a chair and plays priest; if he has come into contact with a city messenger, his greatest dream is to become a city messenger; if he has ridden a tram, he wants to become a tram conductor; if he has seen the king, he acts like a king. Like a mirror, he reproduces the image before him. If two children are playing, the younger one does practically everything that the older one does: he is something between a monkey and an actor. A child during the period that could be called the first childhood, which extends approximately to the time of teething, reproduces people more than he reacts to them. The imitative tendency prevails over the reactive one, and can at least be easily made to consider this by the child expert. It is not certain that the latter, who wants a child of three or four years of age to be quiet, will resort to the method of telling him his wish in a loud voice; he may also begin to whisper and in this way induce the child to behave imitatively in a way that the reactive one would not like to do.
This drive for imitation is noticeable throughout the child's entire life. If one laughs at an adult, a reflective, cultured person, they will usually be surprised or annoyed, but if one laughs at a small child, they will laugh back. If I say something to an adult, they will respond in other words and in their own, but if I say something to a small child, it may happen that they simply repeat my words. Anyone who suddenly began to make strange, violent movements with his or her arms and legs in a circle of adults would incur the summons of a doctor or the police, but anyone who did it in a circle of children would perhaps cause them to do the same. "We see that children", says Spinoza, "because their bodies are constantly in a kind of state of equilibrium, laugh and cry simply because they see others laugh and cry. They also immediately try to imitate what they see others do, and they likewise claim for themselves everything that they think others derive some pleasure from." Another 17th-century author, Queen Kristina, in her autobiography, formulates the matter this way: "Children are like monkeys, they do everything they see others do; they are like wax, susceptible to all impressions that one gives them."
Above: Kristina.
Above: Olle Holmberg.
No comments:
Post a Comment