Story about an escapee from Danviken Hospital appearing to some councilmen and claiming to be Kristina, about half a century after her death (circa 1730s), in "Tammerfors Aftonblad" newspaper, year 1923 (Old Style date used for Kristina's date of death)

Source:

En återuppstånden drottning Kristina, article written for Tammerfors Aftonblad, issue 83, page 4, issue of Monday, June 4, 1923; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1473192?term=drottning&term=Kristina&term=Kristinas&term=drottningen&page=4

Tammerfors Aftonblad, 04.06.1923 no 83, s. 4 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1473192 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article:

En återuppstånden drottning Kristina.

Alldenstund drottning Kristina veterligen avled i Rom den 9 april 1689, är det icke att förvånas över, att de svenska statsrådsledamöterna kände sig förbluffade vid en av sina sessioner ungefär halvtannat sekel senare, när — efter ett oändligt ramlande och bullrande i förrummet och där befintliga vaktmästarens förskrämda utrop — dörrarna plötsligt slogos upp på vid gavel och ett medelålders fruntimmer störtade in i sessionssalen och fram till bordet, där hon hejdade sig och med en verkligt konungslig hälsning yttrade till den höga församlingen:

— Jag är drottning Kristina, Gustaf Adolfs dotter, och är nu anländ för att underrätta herrarna om, att jag nu själv vill regera och icke alls vill veta av några som helst förmyndare. Fördenskull får jag således bedja herrarna nu bringa rikshärolden befallning att rida omkring på gator och torg och utropa mig som drottning!

Herrar statsråd sutto där med uppspärrade ögon och vidöppna munnar och stirrade på uppenbarelsen, som hade de sett ett spöke. Och det dröjde en god stund, innan någon av dem kom sig för att yttra något.

Den nybakade Kristina tycktes snart börja finna denna tystnad alltför lång, ty hon gjorde sig redo att åter öppna munnen till ett högstämt och befallande anförande, då justitiestatsministern greve Fredrik Gyllenborg, som förstod varåt det lutade och att man hade en sinnesrubbad framför sig, artigt stod upp och talade:

— Min fru, om det förhåller sig på detta sätt, så tillåter jag mig bedja frun att stiga in i rummet härutanför och där vänta, under det vi taga i övervägande den begäran, som frun behagat framställa till oss!

Konung Gustaf II Adolfs något senfödda dotter sken upp av idel belåtenhet över detta skenbara tillmötesgående och svarade:

— Minsann, det låter höra sig! Men jag hade sannerligen icke heller väntat mig något annat svar av dig, min gubbe, ty du är ju Oxenstierna, min faders gamle vän.

Sade och avtågade med den mest majestätiska hållning till det anvisade rummet, där hon sakta och värdigt slog sig ned i en fåtölj.

Nu voro herrar statsråd icke sena att handla. Ett ilbud avgick till överståthållaren, och länge dröjde det icke, förrän en hyreskalesch stod fix och färdig utanför porten för att transportera det remarkabla fruntimret till Danvikens hospital.

Greve Gyllenborg täcktes därefter underrätta supplikanten, att nu vore allt klart för hennes utropande till drottning. Rikshärolden var beredd att blåsa i sitt horn, och nere vid porten väntade hennes triumfvagn.

Glad, förnöjd, majestätisk och omisstänksam vandrade ”drottning Kristina” utför trapporna, ut till kaleschen, där tvenne polisbetjänter stodo redo och hastigt förpassade henne till dess innandömen. Så en klatsch! och ”drottningen” rullade snabbt åstad till sitt riktiga rike.

Hur länge hon fick stanna på den platsen, är jag icke underrättad om, men förmodligen slog befrielsens timme snart nog. Ty det uppdagades rätt hastigt, att hon var dotter till en av huvudstadens borgare och en i allo ofarlig individ. Vanligen förhöll hon sig mycket stilla och lugn — det var endast när hennes klädesförråd tillökades med någon ny persedel, som hon greps av högfärdsgalenskapen, och då höll alltid drottning Kristinas ande sitt intåg i hennes borgerliga lekamen.

English translation (my own):

A resurrected Queen Kristina.

Because Queen Kristina is known to have died in Rome on April 9, 1689, it is not surprising that the members of the Swedish Council of State felt astonished at one of their sessions about half a century later, when — after an endless tumbling and rumbling in the anteroom and the frightened exclamation of the caretaker present there — the doors suddenly flew open wide, and a middle-aged woman rushed into the session hall and up to the table, where she stopped and with a truly royal greeting addressed the high assembly:

"I am Queen Kristina, daughter of Gustav Adolf, and have now arrived to inform the lords that I now wish to rule myself and do not want to know anything of any guardians. Therefore, I must ask the gentlemen to now bring the royal herald an order to ride around the streets and squares and proclaim me queen!"

The councilmen sat there with wide eyes and gaping mouths, staring at the apparition as if they had seen a ghost. And it was a long time before any of them could bring himself to say anything.

The brand-new Kristina soon seemed to find this silence too long, for she was preparing to open her mouth again for a lofty and commanding speech when the Minister of Justice, Count Fredrik Gyllenborg, who understood where things were headed and that he had a mentally disturbed person before him, politely stood up and spoke:

"Milady, if this is how it is, I would ask you to step into the room outside and wait there, while we consider the request that you have been pleased to make to us!"

King Gustav II Adolf's somewhat late-born daughter beamed with pure satisfaction at this apparent courtesy and replied:

"Indeed, that sounds good! But I certainly wouldn't have expected any other answer from you, my old man, because you are Oxenstierna, my father's old friend."

Said and departed with the most majestic bearing to the designated room, where she slowly and dignifiedly settled into an armchair.

Now the gentlemen were not slow to act. An urgent message was sent to the governor, and it was not long before a rented calèche stood ready and ready outside the gate to transport the remarkable woman to Danviken Hospital.

Count Gyllenborg was then summoned to inform the supplicant that everything was now ready for her proclamation as queen. The herald was ready to blow his horn, and her triumphal carriage was waiting at the gate.

Happy, content, majestic and unsuspecting, "Queen Kristina" walked down the stairs and out to the carriage, where two police officers stood ready and quickly ushered her into its interior. Then a clap!, and the "Queen" quickly rolled away to her real kingdom.

How long she was allowed to remain in that place, I am not informed, but probably the hour of liberation struck soon enough. For it was discovered quite quickly that she was the daughter of one of the capital city's burghers and an otherwise harmless individual. Usually she behaved very quietly and calmly — it was only when her wardrobe was increased by some new piece of clothing that she was seized by the madness of arrogance, and then Queen Kristina's spirit always made its entrance into her bourgeois body.

Note: Danviken Hospital was a hospital, insane asylum and later a retirement home that was in operation from 1558 to 1861. The current building was built between 1718 and 1725 and functioned as an insane asylum from the 1740s onward. The buildings started to decay over the years, leading to the facility having its residents moved out, and it was closed down in 1863. It was renovated in 2009 and is now used as an art gallery.