Kristina's letter to Étienne Mollié, dated October 22/November 1 (Old Style), 1679

Source:

Riksarkivet, page 73 in K 95; Handlingar rörande Markisen Oratio de Bourbon del Montes beskickningar från drottningen till Sverige; Drottning Kristina d. y. (Christina Alexandra); Svenska drottningars arkivaliesamlingar i riksarkivet; Kungliga arkiv

https://sok.riksarkivet.se/nad?postid=Arkis+4ffe0b5f-02ab-4833-a64b-9697e139ed93&s=Balder

The letter (copy):

Payez pour Nous a Dominique Francois et Joseph Marie Galloni de Lion ou a L'ordre valable de Jacque Monthione leur correspondent icy à Rome les Susdits trois mille escus, et prennez en leur quittances; Rome ce premier Nouemb: 1679.

Christine Alexandre

/ André Galdenblad

With modernised spelling:

Payez pour Nous à Dominique-François et Joseph-Marie Galloni de Lionne, ou à l'ordre valable de Jacques Montione, leur correspondent ici à Rome, les susdits trois mille écus, et prenez en leur quittances. Rome, ce premier novembre 1679.

Christine Alexandre.

André Galdenblad.

Swedish translation (my own):

Betala för Oss till Domenico Francesco och Giuseppe Mario Galloni de Lionne, eller till giltig order från Giacomo Montione, deras korrespondent här i Rom, de tidigare nämnda tre tusen écus, och ta deras upplåtelser åt dem. Rom, den 1 november 1679.

Kristina Alexandre.

Andreas Galdenblad.

English translation (my own):

Pay for Us to Domenico Francesco and Giuseppe Mario Galloni de Lionne, or to the valid order of Giacomo Montione, their correspondent here in Rome, the aforementioned three thousand écus, and take their quittances for them. Rome, November 1, 1679.

Kristina Alexandre.

Andreas Galdenblad.

Above: Kristina.

Kristina's letter to Johan Olivekrantz, dated May 22/June 1 (Old Style), 1683

Source:

Riksarkivet, page 215 in K 94; Handlingar rörande Markisen Oratio de Bourbon del Montes beskickningar från drottningen till Sverige; Drottning Kristina d. y. (Christina Alexandra); Svenska drottningars arkivaliesamlingar i riksarkivet; Kungliga arkiv

https://sok.riksarkivet.se/nad?postid=Arkis+5990efb1-5eb4-40c9-b1b8-830cfc439d1f&s=Balder

Kristina's French letter of the same day to Olivekrantz is here:

https://kingkristina.blogspot.com/2023/01/kristinas-letter-to-johan-olivekrantz_10.html

The letter (copy):

Rom d. 22 May 1683.

H. Gen: Gouverneur; Jagh Kan icke Haffwa ett fulKomnare nöije, än att see aff edher breeff och bijlagor d. 7 April det i Vijdh edher sidste congress medh dhee Committerade Herrar, medh försichtigheet och vigveur och vthan att döllia sanningen, Hafwa wijst Huru och på Hwadh sätt Jagh genom Hans Maij:ttz nu een tijdh gifne resolutioner är præjudicerat wordhen, och Hwadh een stoor åthskillnadt dher finnes emillan det justitiæ skieppande som mig mot andra Vederfahrs och andra mot migh åthniuta; Hwaröfwer Jagh ännu Ville gifwa mig tillfredz, ehuru swårligen det mig till sinnes går, om man eder såledhes effter min ordre giordhe remonstrationer skiähligen behierta, och rättWijsligen detta remediera wille; Hwilketz Hopp mitt lijdne förtret, som elliest odrägeligit Wore någorledhes mitigerar, Kunnandes icke förwänta annat af Hans Maij:ttz Justitz och Affection än att Thÿ sielf, wijdh sakernes bättre genomseende, och så lärer mißHaga att mig så groffwe oförrättigheeter skedde äre, icke genom deß förwållande, effter Jagh altijdh fast försäkrat mig att deß intention är rätt, men genom dem som af illwillia, eller till andres faueur genom något egit vnderspelande interest, sakerne så Veeta Vrijda och Vända, att dee genom något skeen till rätt, förmå resolutioner vthwärckia och erhålla af Högste orätt, det Jagh förmodar dee Wälbem:te Committerade, Herrar af edert sidst inlagdhe memorial och dheröfwer mundtelig giordhe explication, effter noga öfwerWägandhe numehra Wäll lära Haffwa befunnit.

Christina Al:

With modernised spelling:

Rom, den 22 maj 1683.

Herr generalguvernör,

Jag kan icke hava ett fullkomnare nöje än att se av Edra brev och bilagor, den 7 april, det I vid Eder sista kongress med de kommitterade herrar, med försiktighet och vigör och utan att dölja sanningen, hava vist huru och på vad sätt Jag genom Hans Majestäts nu en tid givna resolutioner är prejudicerad vorden och vad en stor åtskillnad där finnes emellan det justitieskeppande som Mig mot andra vederfars och andra mot Mig åtnjuta, varöver Jag ännu ville giva Mig tillfreds, ehuru svårligen det Mig till sinnes går om man Eder således efter Min order gjorda remonstrationer skäligen behjärta och rättvisligen detta remediera ville; vilkets hopp Mitt lidna förtret, som eljest odrägligt vore, någorledes mitigerar, kunnandes icke förvänta annat av Hans Majestäts justis och affektion än att dy själv vid sakernas bättre genomseende också lär misshaga att Mig så grova oförrättigheter skedde äro — icke genom dess förvållande, efter Jag alltid fast försäkrat Mig att dess intention är rätt, — men genom dem som av illvilja eller till andras favör genom något eget underspelande intérêt sakerna så veta vrida och vända att de genom något sken till rätt förmå resolutioner utverka och erhålla av högste orätt, det Jag förmodar de välbemälte kommitterade herrar av Edert sist inlagda memorial och däröver muntlig gjorda explikation efter noga övervägande numera väl lära hava befunnit.

Kristina Alexandra.

French translation (my own):

Rome, le 22 mai 1683.

Monsieur le gouverneur général,

Je ne peux avoir un plaisir plus complet que de voir par votre lettre et ses annexes, du 7 avril, que lors de votre dernier congrès avec les messieurs engagés, avec prudence et vigueur et sans cacher la vérité, vous avez montré comment et de quelle manière j'ai été préjudiciée par les résolutions de Sa Majesté qui ont été données il y a quelque temps, et quelle grande différence il y a entre l'administration de la justice dont je jouis contre autrui et que d'autres jouissent contre moi, dont je voulais encore me laisser contenter, bien qu'il me vient guère à l'esprit si l'on considère ainsi raisonnablement les remontrances conformément à mon ordre donné et si l'on veut à juste titre y remédier; cette espérance atténue quelque peu que je souffre d'un ennui, qui autrement serait intolérable, ne pouvant rien attendre d'autre de la justice et de l'affection de Sa Majesté que que vous-même, avec une meilleure compréhension des choses, appreniez aussi à désapprouver que de si grossières injustices qui m'ont été fait — non pas à son instigation, comme je me suis toujours fermement assurée que son intention était juste, — mais à travers ceux qui, par méchanceté ou en faveur d'autrui par quelque intérêt sournois qui leur est propre, détournent et retournent les choses de telle sorte que, grâce à un semblant de justice, ils parviennent à élaborer des résolutions et à obtenir la plus grande injustice, ce que je suppose que lesdits messieurs engagés auront, après mûre réflexion, bien appris de votre dernier mémoire soumis et de votre explication de bouche à ce sujet.

Christine Alexandra.

English translation (my own):

Rome, May 22, 1683.

Lord Governor General,

I cannot have a more complete pleasure than to see from your letter and annexes, of April 7, that at your last congress with the committed gentlemen, with prudence and vigour and without concealing the truth, you have shown how and in what manner I have been prejudiced by His Majesty's resolutions which were given some time ago, and what a great difference there is between the administration of justice which I enjoy against others and others enjoy against me, about which I still wanted to let myself be content, although it hardly occurs to me if one thus reasonably considered the remonstrances in accordance with my given order reasonably hearted and justly want to remedy this; the which hope somewhat mitigates that I suffer annoyance, which would otherwise be intolerable, not being able to expect anything else from His Majesty's justice and affection than that you yourself, with a better understanding of things, will also learn to disapprove that such gross injustices were done to me — not through its instigation, as I always firmly assured myself that its intention is right, — but through those who, out of malice or in favour of others through some underhand interest of their own, twist and turn things so that, through some semblance of justice, they manage to work out resolutions and obtain with the greatest injustice, which I suppose the aforementioned committed gentlemen will, after careful consideration, have well learned from your last submitted memorandum and oral explanation of it.

Kristina Alexandra.

Above: Kristina.

Above: King Karl XI of Sweden.

Above: Johan Olivekrantz.

Kristina's letter to Schering Rosenhane, concerning artillery for the coronation, dated June 3/13 (Old Style), 1648

Source:

Riksarkivet, images 12 to 13/pages 995 to 996 in Juni 1648; Riksregistraturet

https://sok.riksarkivet.se/nad?postid=Arkis+8cb4d12c-9b89-11d5-a701-0002440207bb&s=Balder

The letter:

Christina etc. Wår ÿnnest etc. Effter som Eder, Her Ordinarie Ambassadeur, nogsampt är wetterligit, Huruledes Wij nu snart för ett åhr sedan hafwe låtit i Franckrijke beställa åthskillige saker och tÿgh till Wår Cröningh, Jemwäll och Wår respect och nödtorfft fordrar, at fram för alle andre till eder giorde assignationer låte af dee penningar eder äre bestälte at emottaga i paris, betala b:te Wahrur och saker för än något der af föres der ifrån; Hwarföre befalle Wij eder Här medh nådeligen, at j ställe eder dette till effterrättelse, låtandes fram för alt annat betala Wåre bestälte tÿgh i Paris förr än dee dädan föres: Elliest emädan Wij förnimme, att vthi Westersiön är någon osäkerheet påförde; Tÿ befalle Wij eder i lijka måtto, att j nu så lage, det offtb:te Wåre saker icke må vth ifrån Ha[mburgh] förr än dee ähre försäkrade medh nöijachtigh confoy, effter som Wij och framdeles wele wara der på betänckte, at låta på någre Skepp in i Westersiön till des bättre asseurera Wåre opköpte Wahrur, derom måste j och eder framdeles erKundige, och nÿttia det tillfället, så frampt j elliest icke see eder nöijachtige convoÿ för handen till den betarfwade säkerheeten för samme tÿgh. dette warde j troligen effterKommandes. Och befalle etc.

With modernised spelling:

Kristina, etc.

Vår ynnest, etc. Eftersom Eder, herr ordinarie ambassadör, nogsamt är veterligt huruledes Vi nu snart för ett år sedan have låtit i Frankrike beställa åtskilliga saker och tyg till Vår kröning, jämväl ock Vår respekt och nödtorft fordrar att framför alla andra till Eder gjorda assignationer låte av de penningar Eder äro beställte att emottaga i Paris, betala bemälte varor och saker förrän något därav föras därifrån, varföre befalle Vi Eder härmed nådeligen att I ställe Eder detta till efterrättelse, låtandes framför allt annat betala Våra beställte tyg i Paris förrän de dädan föras.

Eljest emedan Vi förnimme att uti Västersjön är någon osäkerhet påförda, ty befalle Vi Eder i lika måtto att I nu så lage det oftbemälte Våra saker icke må ut ifrån Hamburg förrän de äro försäkrade med nöjaktig konvoj, eftersom Vi ock framdeles vele vara därpå betänkte att låta på några skepp in i Västersjön till dess bättre assurera Våra uppköpte varor, därom måste I ock Eder framdeles erkundiga och nyttja det tillfället, såframt I eljest icke se Eder nöjaktiga konvoj för handen till den betarvade säkerheten för samma tyg. Detta varde I troligen efterkommandes; och befalle, etc.

French translation (my own):

Christine, etc.

Notre faveur, etc. Parce que vous, Monsieur l'ambassadeur ordinaire, savez bien comment, il y a presque un an, Nous avons fait commander en France plusieurs choses et artillerie pour Notre couronnement, Notre respect et Notre nécessité exigent aussi qu'avant toutes autres missions vous soient données, vous êtes ordonné à payer les marchandises et choses commandées avec l'argent qui vous a été donné à Paris jusqu'à ce que l'une d'entre elles en soit amenée de là, c'est pourquoi Nous vous ordonnons par la présente de bien vouloir le mettre à votre connaissance, laissant avant tout être Notre artillerie ordonnée à Paris payée jusqu'à ce qu'elle soit retirée de là.

Au reste, parce que Nous apprenons qu'une certaine incertitude est imposée dans la mer de l'Occident, Nous vous ordonnons donc dans une égale mesure de ne pas permettre maintenant, comme on le dit souvent, que Nos choses quittent Hambourg jusqu'à ce qu'elles soient sécurisées par un convoi suffisant, car Nous souhaitons aussi envisager de laisser entrer quelques navires dans la mer de l'Occident pour mieux assurer Nos marchandises achetées, ce que vous devez désormais aussi reconnaître et profiter de cette opportunité, tant que vous ne voyez pas autrement votre convoi satisfaisant à portée de main vers le sécurité requise pour la même artillerie. Que vous agissiez conformément aux présentes; et Nous vous recommandons, etc.

English translation (my own):

Kristina, etc.

Our favour, etc. Whereas you, Lord Ordinary Ambassador, are well aware how, almost a year ago, We had several things and artillery ordered in France for our coronation, Our respect and necessity also demand that above all others assignations given to you, you are ordered to pay for ordered goods and things with the money given to you in Paris until any of them are brought from there, wherefore We hereby graciously command you to put this to your notice, letting above all else Our ordered artillery in Paris be paid for until they are taken from there.

For the rest, because We learn that in the Western Sea there is some uncertainty imposed, We therefore command you in equal measure that you now, as often is mentioned, not allow Our things to leave Hamburg until they are secured with a sufficient convoy, as We also still want to consider letting a few ships into the Western Sea to better insure Our purchased goods, which you too must henceforth acknowledge and take advantage of that opportunity, as long as you do not otherwise see your satisfactory convoy at hand to the required security for the same artillery. May you act in accordance herewith; and We commend you, etc.

Above: Kristina.

Above: Schering Rosenhane.

Note: The Western Sea = The North Sea.

Kristina's letter to Magnus Durell, ordering him to come to court as soon as possible, dated November 27/December 7 (Old Style), 1647

Source:

Riksarkivet, image 146/page 3149 in November-December 1647; Riksregistraturet

https://sok.riksarkivet.se/nad?postid=Arkis+8cb4d126-9b89-11d5-a701-0002440207bb&s=Balder

The letter:

Christina etc. Wår gunst etc. Effter som wij hafwe förnum̃it Dureli, att i gärna skolle see dedh i finge Komma hijt till Hoffwet, och göra Oß een Vthförligh rapport, om dhe fauter som Vndertijden öfwas vthi certifica[ti]onernes af[lef]werering, som och att taga af Oß här Vnderrättelse, och remed[i]ering vthi saken; Så emädan Wij och wäll äre tillfredz att i rÿckia hijt op i hastigheet, så för detta ofwanskrefne, som elliest och för andre saker som Kunna förefalla, och behöfwa muntligh förKlaringh: Hwarföre Wij och här medh eder nådeligen, det j så snart j see, att Sundet och seglationen är sluten, begifwe eder på nägre dagar hijt till Stockholm, och Oß om ett och annat muntligen i Vnderdånigheet, göre een behörligh jnformation och rapport. der medh skeer Wår nådige Willie till nöije, och Wij för dedh öfrige befalle etc.

With modernised spelling:

Kristina, etc.

Vår gunst, etc. Eftersom Vi have förnummit, Dureli, att I gärna skulle se det I finge komma hit till hovet och göra Oss en utförlig rapport om de fåter som undertiden övas uti certifikationernas avleverering, som ock att taga av Oss här underrättelse och remediering uti saken, så emedan Vi ock väl äro tillfreds att I rycke hit upp i hastighet, så för detta ovanskrivna som eljest ock för andra saker som kunna förefalla och behöva muntlig förklaring, varföre Vi ock härmed Eder nådeligen [befalle] det I, så snart I se att Sundet och seglationen är sluten, begive Eder på några dagar hit till Stockholm och Oss om ett och annat muntligen i underdånighet göre en behörlig information och rapport. Därmed sker Vår nådiga vilje till nöje, och Vi för det övriga befalle, etc.

French translation (my own):

Christine, etc.

Notre faveur, etc. Comme Nous avons appris, Durell, que vous aimeriez pouvoir venir ici à la cour et Nous faire un rapport détaillé sur les fautes qui sont parfois commises dans la délivrance des certificats, ainsi que prendre de Notre part ici des informations et des mesures correctives en la matière, donc parce que Nous sommes aussi très satisfaites que vous avanciez ici avec rapidité, tant pour ce qui est écrit ci-dessus que pour d'autres choses qui peuvent apparaître et nécessiter une explication de bouche, Nous aussi donc et par la présente ordonnons gracieusement que, dès que vous verrez que le Sund et la navigation sont fermés, veniez ici à Stockholm dans quelques jours et Nous donner des informations appropriées et rapporter de bouche sur une chose ou une autre. Vous feriez ainsi plaisir à Notre gracieuse volonté, et pour le reste Nous vous recommandons, etc.

English translation (my own):

Kristina, etc.

Our favour, etc. As We have learned, Durell, that you would like to see that you could come here to court and give Us a detailed report about the faults that are sometimes practiced in the delivery of the certificates, as well as to take from Us here information and remediation in the matter, so because We are also well satisfied that you move up here with speed, both for this written above as well as for other things that may appear and need an explanation by mouth, We also therefore and hereby graciously command that, as soon as you see that the Sound and the sailing are closed, come here to Stockholm in a few days and give Us a proper information and report by mouth about one thing or another. You would thus do Our gracious will a pleasure, and for the rest We commend you, etc.

Above: Kristina.

Receipt signed by Ebba Sparre, dated February 4/14 (Old Style), 1651

Source:

Riksarkivet, page 216 in Sparre, A (frih) - Sparre, J (frih); Svenska autografer, alfabetiskt A-Ö; Ericsbergsarkivet

https://sok.riksarkivet.se/nad?Sokord=Ericsbergsarkivet&EndastDigitaliserat=true&BegransaPaTitelEllerNamn=false&AvanceradSok=False&typAvLista=Standard&page=1&postid=Arkis+2e78a564-19e0-48d1-8360-c15f559b7f9f&tab=post&s=Balder

The letter:

Aff Hofbokhållaren Nils Oluffson ähr migh Vnderteknat lefwererat utij förstrechningh opå innewarande Åhrs Löhn och Kammariongfrw bestellningh Ett Hundrade daler Sölff:r m:t hwilka 100 d. frambdelis skola affrächnade wardha. Datum Stockholm den 4 februarij A:o 1651.

Ebba sparre

egen hand

With modernised spelling:

Av hovbokhållaren Nils Olofsson är mig undertecknade, levererade uti försträckning uppå innevarande års lön och kammarjungfrubeställning etthundrade daler silvermynt, vilka 100 daler framdeles skola avräknade varda. Datum Stockholm, den 4 februari anno 1651.

Ebba Sparre, egen hand.

French translation (my own):

Par Nils Olofsson, le comptable de la cour, cent dalers en pièces d'argent sont signés et me sont remis en avance sur le salaire de l'année en cours et le poste de femme de chambre, lesdits 100 dalers seront désormais réglés. Stockholm, le 4 février 1651.

Ebba Sparre, de ma propre main.

English translation (my own):

By Nils Olofsson, the court accountant, one hundred dalers in silver coins are signed and delivered to me in advance of the current year's salary and the position of chambermaid, the which 100 dalers will henceforth be settled. Stockholm, February 4, 1651.

Ebba Sparre, manu propria.

Above: Ebba Sparre.

Colour changes effective!

As you can see, I have now changed the colours of this blog, with a whitish background and mostly dark cold blues, purples and reds in the text. I have had to adjust my expectations to what was available in the customisation options, but I'm happy with how it's turned out and I hope it isn't too jarring.

A note for my readers: Colour changes

To anyone who reads this blog, I want to announce that I might be changing the colours of this blog very soon. Although the brown, yellow, red, orange and white background and texts do suit Kristina's character in my opinion, it is my understanding that some people have a hard time reading light text on dark backgrounds, so I will change the colours to ones that might be easier to read in. I do have a colour scheme in mind: so far I have in mind a light blue background with dark purple main body text, the blue is to symbolise Kristina having come from a cold climate like that of Sweden, and the dark purple to represent the traditional colour of royalty, but there may be others depending on how it looks as I edit. After the change in colours is finished, I will post an announcement for that. I thought I should announce this change ahead of time to avoid confusion, and I hope this blog will be easier to read with the new colours for those who do better with dark text on light backgrounds.

Anders Fryxell on the dispute between Kristina and the Oxenstiernas in 1647

Source:

Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 37 to 49, by Anders Fryxell, 1841

https://runeberg.org/svhistfry/9/0049.html

The account:

Ett vigtigt och under loppet af detta år förekommande tvisteämne var trosbekännelsen. Redan uti föregående del hafva vi berättat, huru drottningens lärare, Johannes Matthiæ, tog liflig del uti Duræi bemödande att förena Lutherska och Kalvinska lärorna. Johannes Matthiæ behöll dock till en tid dessa tänkesätt för sig sjelf; men när han år 1644 tillträdde Strengnäs biskopsstift, höll han ett inträdestal, som sedan utgafs under namn af Idea boni ordinis in ecclesia Christi. I denna bok framställde han några satser, hvilka åsyftade en sammanjemkning af båda bekännelserna. Boken väckte så mycket mer uppseende, som man visste, att författaren stod i hög nåd hos drottningen. Superintendenten i Kalmar tog sig likväl dristighet uppå och utgaf mot den samma några anmärkningar och tillegnade dem åt rikskansleren. Johannes Matthiæ lät af trycket utgå en försvarsskrift, måhända i något för häftiga ordalag. Emedan saken låg honom ömt om hjertat, drog han den också fram vid den riksdag, som 1647 i Januari sammanträdde. Men detta försök misslyckades. Hela presterskapet blef oroligt och klagade, att Johannes Matthiæ ville insmyga Kalvinska bekännelsen; och emedan Kristina misstänktes gynna sin lärare, ingick ståndet med en anhållan, att rådet måtte vaka öfver den sanna trons upprätthållande i riket. Så var ärendet nära att blifva en partisak mellan rådet och presterskapet å ena och Kristina, hofpartiet och biskopen å andra sidan. Den 17 Jan. hade saken redan förevarit i rådet. Rikskansleren önskade, det Johannes Matthiæ aldrig utgifvit nämnde bok. Drottningen svarade att uti den samma funnes ingenting att tadla. Oxenstjerna sade: »Den skall af våra Lutherska lärare näppeligen gillas, och Gud gifve, att församlingen ej för dess skull råkar i villervalla!« Drottningen inföll: »Gör ej så hårda beskyllningar mot boken! jag tager mycken del i densamma.« Oxenstjerna svarade: »Jag beder uti all underdånighet, att eders majestät icke måtte i egen person försvara boken; ty då blifver den sista villan värre än den första.« Kristina afbröt: »Jag försvarar den ej, ty hon försvarar sig sjelf.« Per Brahe sökte medla och Oxenstjerna började tala om Sverges stora lycka att hafva blott en trosbekännelse och derföre inga lärotvister och deraf flytande olyckor. Tvisten tog dock åter fart och blef slutligen så allvarsam, att Kristina af harm utbrast i tårar, och rådet åtskildes utan att fatta beslut. Men i anseende till presterskapets ifver nödgades drottningen gifva efter, och Johannes Matthiæ måste aflemna en lugnande förklaring öfver sina ord. Tvisten skulle nu anses nedlaggd; men presterskapet anhöll att Formula Concordiæ måtte antagas som symbolisk bok för Svenska kyrkan; ett förslag, som Johannes Matthiæ sjelf måste skrifva under, men som aldrig erhöll Kristinas stadfästelse.

En annan orsak till fiendskapen tyckes sjelfva den ofvannämnde riksdagen hafva varit, ehuru öfver densamma hvilar mycket mörker. Ett rykte säger att dess sammankallande var föranledt af de mägtiga herrarna, som ville trygga, kanske utvidga sitt inflytande och för sådant ändamål införa åtskilliga förändringar i styrelseformen. Redan valet af landtmarskalk blef partisak. Kristina ville dertill hafva Bengt Skytte, rikskanslerens motståndare både å egna och fadrens vägnar. Det undanböjdes och man valde Axel Turesson Natt och Dag också af Oxenstjernornas motparti; hvilken dock af sjukdom blef hindrad. Då föreslogs Jakob Skytte, men denne afsade sig; så att till slutet fick drottningen enligt sin vilja Bengt Skytte till platsen. Om sjelfva förhandlingarna har man ingen närmare underrättelse. Axel Oxenstjerna föreslog, att sedan Danska kriget nu vore lyckligen afslutadt, borde landet befrias från den skatteförhöjning, som serskildt och uttryckligen endast för nämnde krig blifvit beviljad. En sådan befrielse, mente han, skulle såsom bevis på ordhållenhet öka undersåtarnes förtroende för regeringen. Men detta förslag gick ej i verkställighet. Att Oxenstjerna under denna riksdag var, i frågan om Johannes Matthiæ, en presternas försvarare mot drottningen, hafve vi nyligen omtalat. Allt detta oaktadt lyckades det drottningen att vinna på sin sida de ofrälsestånden. Rikskanslerens ovän den bekante Nils Tungel nyttjades att underhandla med bönderna; och Per Brahe klagar, att drottningen för att göra sig mägtigare började utså oenighetsfrön mellan stånden, hvari hon lyckades så väl, att ingen samdrägt kunnat sedermera inom riket åstadkommas. Flere allvarsamma uppträden föreföllo, och vid besättandet af den lediga erkebiskopsplatsen kom drottningen åter med rikskansleren uti ordvexling, om de åtgerder, som fordom vidtogos mot biskop Rudbeck i Westerås. Det ömsesidiga missnöjet gick så långt, att Oxenstjerna efter dessa uppträden länge afhöll sig från allt deltagande i rådets öfverläggningar. Torstenson hade vid denna tid kommit hem från Tyskland. Kristina smickrade och framdrog honom mycket, dels för hans verkliga och stora förtjenster, dels för att kunna ställa honom och hans anseende mot Oxenstjerna. I början af 1647 upphöjde hon honom till friherre och grefve, och det på en gång. Han förtjente det visserligen; men Gustaf Horn, ehuru vida äldre samt likaledes af fädernesslandet högt förtjent, blef dervid förbigången. Visserligen hade Torstenson varit lyckligare, och troligen skickligare. Horns förbigående ansågs likväl egentligen härleda sig från Kristinas ovilja mot Oxenstjernorna, ty Horn var rikskanslerens måg och denne nära tillgifven. Det synes som detta drottning Kristinas uppförande gått Horn nära till sinnes.

Häftigaste brytningen mellan drottningen och Oxenstjernorna skedde i anledning af fredsunderhandlingarna och serskildt i hänseende till den penningesumma, Sverge fordrade åt sina troppar. Frankrike yrkade skyndsamhet och eftergift, och Chanut föreställde Kristina, att hennes benägenhet för freden vore af hela verlden känd; hon borde derföre ej låta hindra sig af rådet; ty deraf skulle hennes anseende lida. Kristina svarade med klagomål öfver rikskansleren, och att denne på egen hand skickat till Osnabrück föreskrifter, stridande mot de i rådet fattade besluten. Hon blef af Chanut än mera uppretad och lofvade ändtligen att så mycket som möjligt påskynda freden, och att enskildt medelst handbref väpna Salvius mot Oxenstjerna och mot allt dröjsmål i underhandlingen. Efter all anledning var det i följe af detta samtal, som Kristina till båda fredsombuden affärdade följande gemensamma af henne sjelf uppsatta handbref. »Mine herrar! Jag lägger dessa få ord till det offentliga brefvet, på det jag med egen hand må upptäcka eder min fruktan, att freden genom några af mig icke fullt kända orsaker skall göras om intet. För att nu tydligen gifva eder min mening tillkänna, så veten, att jag framför all ting annat åstundar en säker och hederlig fred med kronans skadeersättning och soldaternas tillfredsställande, så godt utan fredsbrott ske kan; och för öfrigt, att ej längre sölas dermed, såsom hittills skedt är. Gören i annorlunda, så skolen i det för Gud, ständer och mig ansvara. Låten inga ärelystna menniskors infall locka eder från detta mitt syftemål, så framt i ej hafven lust att stå mig bleka och röda till svars derför. I skolen för visso veta, att hvarken myndighet eller höga slägters stöd skola hindra mig från att visa verlden det misshag, jag hafver till ett oförnuftigt uppförande. Jag är viss derpå, att om underhandlingen ginge sönder, så råkade jag genom edert förseende i en labyrint, hvarur jag icke kunde hjelpas, hvarföre af edert förstånd eller af deras, som sådana förslag inblåsa, m. m.« Brefvet var ställdt till både Johan Oxenstjerna och Adler Salvius; men åsyftade tydligen endast den förra. Detta bekräftas ytterligare af ett drottningens på samma gång till den sednare afsända handbref af följande innehåll: »Högtärade herr hofkansler! Jag skall med all nåd belöna eder trohet och flit att påskynda den högnödiga freden. Med det andra partiet, som söker honom förhindra, skall jag ställa mig så, att all werlden måste finna, det felet icke ligger hos mig, samt att rikskansleren ej förmår röra hela verlden med ett enda sitt finger. Öfverlemna mitt bifogade bref åt grefve Johan Oxenstjerna. Ehuru jag deri griper eder båda an, så är det dock honom ensam, jag åsyftar. Laga så, att Avaux får veta innehållet, så att han finner min oskuld, och ej låter mig umgälla det andra partiets hat emot Frankrike. I sjelf mågen vara försäkrad derom, att jag skall hålla eder skadeslös, och belöna edra tjenster med riksrådsplatsen, hvilken, i veten, är den högsta i vårt fädernesland. Funnes högre, skulle jag ej skygga för att densamma åt eder öfverlåta; all afund oaktad. Ni må väl säga, som Marius: contemnunt novitatem meam, ego illorum ignaviam: mihi fortuna, illis probra objectantur. — Gref Magni De la Gardies fördel anbefaller jag eder, som min egen. Mig vore af hjertet kärt, om jag kunde förskaffa honom Benfelden eller något dylikt. Tala vid d'Avaux härom! Jag hoppas, att han gerna iakttager tillfället att göra en så vigtig tjenst åt en af sina närmaste vänner, och tillika visa mig ett utmärkt prof af sin tillgifvenhet. Jag slutar härmed och befaller eder i Guds hand, jemnte förmaning att ej låta skymmeln skena öfver skacklorna. Stockholm d. 10 Apr. 1647. P. S. Låt mig få veta hvad grimaser grefve Johan gör, då han läser mitt bref till eder bägge.« Johan Oxenstjernas svar är af den 10 Maj och lyder, som följer: »Jag måste bekänna, att eders majestäts sista bref hafver gått mig nära till sinnes, och kan jag ej förstå, hvarifrån de deri varande beskyllningar sig härleda. Jag måste ställa det till Gud och tiden, som allt annat och äfven detta engång yppandes varder. Men den, som kommit eders majestät att skrifva ofvannämnde bref, han skall, om jag honom finner, derföre engång stå mig till ansvar. Emedlertid om eders majestät behagar genomse de oss gifva förhållningsbrefven, så hoppas jag, att deraf skall inhemtas, det jag ingenting gjort, som med söl och oförnuftigt uppförande benämnas bör. Länge har jag för mina enskilda angelägenheter önskat befrielse från denna långa och mödosamma underhandling, men har i hopp om lyckligt slut icke velat dermed besvära. Nu då mina åtgerder ej mera gillas, öfverlemnar jag i underdånighet åt eders majestät att efter eget behag min person använda.« Några veckor derefter skref han ånyo sålunda: »Som herr Salvius troligen efter vana haft den äran att i enskilda bref underrätta eders majestät om åtskilligt härute, så har jag ansett öfverflödigt göra detsamma. Nu måste jag likväl i korthet nämna, att jag i fem veckors tid ifrigt arbetat på freden; men att det just varit herr Salvius och Fransmännerna sjelfva, som under allehanda förevändningar dragit på tiden och hindrat mig från att efterkomma den gifna befallningen. Det synes mig, som hade eders majestät åt min ämbetsbroder gifvit ett enskildt förhållningsbref, hvilket ej öfverensstämmer med det, som blifvit ställdt till oss båda gemensamt, eljest kunde han ej uppföra sig så, som han gör. Tiden skall det upplysa. Jag her imellertid velat nämna detta, för att ej få skuld för dröjsmålet, såsom jag fick i eders majestäts förra handbref, hvilket jag besvarat; ehuru eders majestät icke behagat upplysa mig, om mitt svar framkommit.« Förhållandet lär hafva varit så, som Johan Oxenstjerna uppgaf. Det, som denna gång föranledde uppskofvet, var Kristinas eget bemödande att skaffa Osnabrück åt då varande gunstlingen grefve Wasaborg, för hvilket ändamål Salvius måste föra en hop hemliga underhandlingar. Detta var förmodligen ämnet för den enskilda förhållningsbref, som Oxenstjerna trodde Salvius hafva bekommit.

Johan Oxenstjerna lemnade sin far underrättelse om dessa uppträden och afskrifter af brefven. Den gamle förstod mer än väl, att det var honom, som drottningen förnämligast ville åt. Han råkade också häröfver med henne i en så häftig ordvexling, att han på ställen begärde sitt afsked, hvilket hon också genast beviljade.

Drottningens förbund med Fransmännen mot sina egna ministrar; hennes under fredsverket visade släpphändhet i bevakandet af Sverges, men hennes envishet i bevakandet af gunstlingarnas fördelar; och derjemte hennes uppförande mot den förtjente rikskansleren väckte emellertid mycken ovilja hos alla, som kände rätta förhållandet; till och med hos de bättre bland Oxenstjernas motståndare. Per Brahe sade drottningen helt uppriktigt, att hon ej borde med förbigående af bepröfvade männer skänka hela sitt förtroende åt en yngling, och åt en prest, han åsyftade grefve Magnus och Johannes Matthiæ. Rådet lärer hafva gjort föreställningar om rikskanslerens oumbärlighet; och redan förut hade flere af dess anseddaste medlemmar börjat draga sig från öfverläggningarna, t. ex. Gyllenhjelm, och Jakob De la Gardie. Denne sistnämnde förblef sig lik. År 1645, när Kristinas förtroende till Axel Oxenstjerna började vackla, yttrade han i sittande råd, att drottningen borde i afseende på de Tyska angelägenheterna hafva fullt förtroende för rikskansleren, hvilken kände och förstode dem bättre än någon annan. När nu spänningen mellan henne och Oxenstjernorna antog ofvannämnde hotande utseende, uppträdde åter gamla De la Gardie; ehuru förut af ålder och blindhet oftast hindrad från allt deltagande i ärenderna. Man vet ej, om det denna gången skedde af egen drift, eller, enligt någras sägen på Oxenstjernas, enligt andras på hans egen sons begäran, hvilken sednare skulle hafva fruktat ytterligheter. Allt nog, han tillställde och deltog i ett nytt samtal mellan drottningen och rikskansleren, vid hvilket tillfälle en försoning tillvägabragtes och hvarefter gref Magnus med gemål sändes nedåt Vestergötland för att ej med sin närvaro reta sinnena. Om dessa uppträden skref gamla Oxenstjerna sålunda till sin i Osnabrück varande son. »Det handbref, drottningen dig och Salvius tillskrifvit, har ej litet oroat mig, och hafva derom mellan hennes majestät och mig några små tvister förefallit. Genom riksmarskens bemedling är dock saken bilaggd; och skall det nu heta, att brefvet var skrifvet för att varna mot allt för mycken enträgenhet i edra påståenden. Men orden äro tydliga och klara; och huru man dem ock vänder, stå de likväl qvar och svida i ögonen. Hennes majestät förklarade sig slutligen ganska nådig mot mig och de mina. För min person skall jag nog veta finna mig; hoppas ock, att äfven du blifver vid godt mod, den falska sqvallraren till trots. Ett godt samvete är ett dagligt gästabud. Till slut skall också den goda saken segra, och spe komma för spottarens dörr. Gå du på din sida rätt fram; i medgång ej stolt, i motgång ej försagd; ej heller sjelfplågare! Qvälj dig ej öfver det, du icke kan hjelpa, ej heller öfver menniskors vankelmodigheter. Vet, att den på hög plats står, måste tåla, att från alla sidor vindarna på honom blåsa.« Kristina och rikskansleren sökte hädanefter undvika offentliga tvister, men inbördes oviljan förblef densamma i synnerhet på drottningens sida. Oxenstjerna fortfor hela sommaren igenom att afhålla sig ifrån rådets sammanträden. I Oktober fick man den obehagliga underrättelsen, att Bäjern brutit stilleståndet, förenat sig med Kejsaren och höll på att alldeles tillintetgöra Karl Gustaf Wrangel och Svenskarna. Då i nödens stund kallades Oxenstjerna åter upp i rådet och kom jemte Jakob De la Gardie, Gyllenhielm m. fl. Rikskansleren synes hafva varit något smickrad af detta tecken till återvändande nåd, och sökte närma sig drottningen. Hon deremot bibehöll i hjertat sin förra ovilja och skref till Salvius sålunda: »Frukten ej för edra afundsmän! jag skall nog beskydda eder. Rikskansleren gör sig nu ganska ödmjuk; men, quidquid est, timeo Danaos et dona ferentes. Jag finner alla dagar, huru på honom sannas Taciti ord om Tiberius: jam Tiberium corpus, jam vires, nondum dissimulatio deserebat.« Vid samma tid nämnde hon i rådet ett förslag att skicka rikskansleren till Hamburg för att som der blifvande Svenskt sändebud efterträda Rosenhane, hvilken skulle som ambassadör afgå till Paris. I allmänhet fortfor hon att försumma Oxenstjerna, och då denne sednare begärde åt sin son förläningen af några gods på Ysedom, fick han afslag, ehuru Kristina redan länge slösat med dylika gåfvor. Äfven Johan Oxenstjerna erfor många och kännbara verkningar af drottningens fortfarande onåd. Upptröttad af ledsnad och harm begärde han formeligen befrielse från hela fredsverket; men Kristina, som fruktade uppseende och skada, befallde honom stanna qvar och tillhopa med Salvius bringa underhandlingen till slut. Oxenstjerna beklagade sig för fadren. Denne svarade: »Käre Son! Ehuru det vore mig obehagligt, om du efter så många års besvär skulle med oförrättadt ärende lemna din plats; så skulle jag sådant likväl föga akta, utan önska dig skild från din Salvius, om det blott utan skam och skada ske kunde. Men när hennes majestät det ingalunda vill, så kan jag ej heller så hårdt yrka derpå. Käre son, hafver du trökat så länge och insupit så mycken förtret, så tröka ännu en liten tid! Bed Gud, och haf tålamod! Var viss att också jag hafver min dryga del, och till hjelp deremot endast Gud och samvetet! Tag du samma sköld, och låt Salvius sedan missbruka sin magt; han får nog en gång sina fiskar varma; laga blott, att eder ovänskap icke öppet utbrister eller skadar vårt fädernesland!«

Jemnte ofvanstående ämnen till missnöje kom också det förutnämnde ryktet om Axel Oxenstjernas afsigt att förmäla sin son Erik, med drottning Kristina. Detta spordes först 1633, då Frankrike för att vinna rikskansleren erböd sig att understödja en sådan plan. Den blef då af Oxenstjerna förkastad och hördes ej vidare af förr än vid denna tid, då den förmodligen af hans ovänner framdrogs för att väcka mot honom drottningens ovilja; och det lyckades. Efter all anledning var det också för att förekomma sqvaller härom, som drottningen redan förra året bortsände unga gref Erik som guvernör till Estland. Fadren var troligen länge i okunnighet om den vigt, drottningen fästade vid nämnde rykte. Gamla Jakob De la Gardie var den, som af vänskap först gaf honom underrättelse om förhållandet. Rikskansleren behandlade likväl alltsammans, såsom blott prat; men vid det tillfälle, då han och drottningen afslutade sin så kallade förlikning, började Kristina sjelf beklaga sig öfver nämnde rykte. Axel Oxenstjerna skref derom till sonen på följande sätt; »Hennes majestät sade, att du och jag ej bättre kunde vederlägga ofvannämnde hörsagor, än om du gifte dig. Jag bekänner, att sådana rykten och inbillningar ej förtjente, att man på dem kostade ett enda ord, om man neml. hade med en annan person att göra. Nu synes klart, att våra illviljare begagna denna förevändning till att svärta oss och tyda allt till det värsta. Jag har derföre velat underrätta dig om ställningen; och emedan ditt ungkarlslif gifver anledning till åtskilliga tankar, som ehuru tomma och orättvisa, dock kunna skada, så anser jag dig bara förekomma allt sådant genom val af en dig värdig maka.« Det var i anledning häraf, som Erik Oxenstjerna följande året förmälde sig med Elsa Brahe, dotter af den vid Lützen fallne Nils Brahe.

Johan Oxenstjerna hade blifvit enkling och inträdde kort derefter i nytt gifte med Margareta Brahe, syster till grefve Per. I några den tidens partiskrifter påstås, att Axel Oxenstjerna ifrigt arbetat på denna förbindelse för att derigenom vinna på sin sida den mägtiga motståndaren Per Brahe. Beskyllningen är osann. Uti flere ännu tillgängliga bref afrådde rikskansleren sin son från detta äktenskap i anseende till brudens framlidna ålder och föga hopp om arfvingar. Men det hjelpte ej hvarken hos sonen eller hos illviljarne. Giftermålet gick i fullbordan och rikskansleren fick skulden, och derföre också ökad ovilja hos drottningen, hvilken af dessa dubbla äktenskapsförbindelser mellan Braher och Oxenstjernor, de två mägtigaste slägter inom riket, såg uppstå ett parti, så starkt, att hon i längden knappast skulle kunna det samma öfverväldiga.

De som vid dessa mot Oxenstjernorna anlaggda stämplingar läto begagna sig till handtlangare, voro först hufvudmännen Magnus Gabriel De la Gardie och Salvius; sedan som mellanlöpare Gustaf Wasaborg och i synnerhet Nils Nilsson Tungel... Denne hade med begagnande af tidsläget insmickrat sig hos Kristina och vunnit hennes förtroende i hög grad. Hon hänvisade Salvius till Tungel såsom den, på hvilken hon fullkomligt litade. Hon upphöjde honom till hofkansler och det taltes till och med om rådsvärdigheten. Tungel besörjde den mellan drottningen och Salvius löpande enskilda brefväxlingen. Man finner ännu efter honom en mängd skrifvelser, fulla af bemödanden att förtala Oxenstjernorna och att på allehanda sätt ställa sig in hos drottningen, Salvius och Per Brahe.

English translation (my own):

An important, and during the course of this year, contentious topic was the creed. Already in the previous part we have told how the Queen's teacher, Johannes Matthiæ, took a lively part in Durie's efforts to unite the Lutheran and Calvinist teachings. Johannes Matthiæ, however, for a time kept these thoughts to himself; but when in 1644 he assumed the episcopate of Strängnäs, he gave an introductory speech, which was then published under the name of Idea boni ordinis in ecclesia Christi. In this book he presented some theorems which aimed at a reconciliation of both confessions. The book attracted so much more attention, as it was known that the author was in high favour with the Queen. The superintendent in Kalmar nevertheless plucked up the courage to issue some remarks against the same and dedicate them to the Chancellor. Johannes Matthiæ had a defense written out of the print, perhaps in somewhat too violent terms. Because the matter was close to his heart, he also brought it up at the Riksdag, which convened in January 1647.

But this attempt failed. The whole clergy became alarmed and complained that Johannes Matthiæ wanted to sneak in the Calvinist confession; and because Kristina was suspected of favouring her teacher, the estate included a request that the council must watch over the maintenance of the true faith in the kingdom. So the case was close to becoming a partisan affair between the Council and the clergy on the one hand and Kristina, the court party and the bishop on the other.

On January 17, the matter already existed in the Council. The Chancellor wished that Johannes Matthiæ had never published the said book. The Queen replied that there was nothing to complain about in the same. Oxenstierna said: "It will hardly be approved of by our Lutheran teachers, and God grant that the congregation will not be in trouble because of it!"

The Queen butted in: "Don't make such harsh accusations against the book! I take a great part in it."

Oxenstierna answered: "I beg in all submissiveness that Your Majesty may not defend the book in person; because then the last confusion will be worse than the first."

Kristina interrupted: "I'm not defending it because it defends itself."

Per Brahe sought to mediate and Oxenstierna began to talk about Sweden's great fortune in having only one creed and therefore no doctrinal disputes and hence floating misfortunes. 

The dispute, however, gathered pace again and finally became so serious that Kristina burst into tears of anger, and the Council dispersed without reaching a decision. But in view of the clergy's zeal, the Queen was forced to yield, and Johannes Matthiæ had to offer a reassuring explanation of his words. The dispute would now be considered settled, but the clergy insisted that the Formula Concordiæ must be adopted as a symbolic book for the Church of Sweden, a proposal that Johannes Matthiæ himself had to sign, but which never received Kristina's confirmation.

Another reason for the enmity seems to have been the aforementioned Riksdag itself, although much darkness rests over it. A rumour says that its convening was prompted by the powerful lords, who wanted to secure, perhaps extend, their influence and, for that purpose, introduce several changes in the form of governance. Already the election of the land marshal became a party matter. Kristina also wanted Bengt Skytte, the Chancellor's opponent, both on her own behalf and on behalf of her father. It was avoided, and they elected Axel Turesson Natt och Dag, also from the Oxenstiernas' opposition; which, however, was prevented by illness. Jakob Skytte was then proposed, but he declined; so that at the end the Queen, according to her will, got Bengt Skytte to the place. There is no further information about the negotiations themselves.

Axel Oxenstierna suggested that as the Danish war was now happily over, the country should be freed from the tax increase that had been granted separately and expressly only for the said war. Such a release, he believed, would, as proof of obedience, increase the subjects' confidence in the government. But this proposal was not implemented. We have recently mentioned that Oxenstierna, during this Riksdag, was in the matter of Johannes Matthiæ, a defender of the clergy against the Queen. Despite all this, the Queen managed to win the unfree estates on her side. The Chancellor's enemy, the well-known Nils Tungel, was used to negotiate with the peasants; and Per Brahe complains that, in order to make herself more powerful, the Queen began to sow the seeds of discord between the Estates, in which she succeeded so well that no cohesion could subsequently be achieved within the kingdom.

Several serious actions appeared, and when the vacant Archbishop's place was filled, the Queen again exchanged words with the Chancellor about the actions that had been taken against Bishop Rudbeck in Västerås. The mutual dissatisfaction went so far that after these appearances Oxenstierna for a long time refrained from all participation in the Council's deliberations.

Torstensson had at this time returned home from Germany. Kristina flattered and brought him up a lot, partly for his real and great merits, partly to be able to pit him and his reputation against Oxenstierna. At the beginning of 1647 she elevated him to baron and count, and that at once. He certainly deserved it; but Gustaf Horn, although much older and likewise highly deserving of the Fatherland, was thus passed over. Admittedly, Torstensson had been happier, and probably more skilled. However, Horn's passing was actually considered to be derived from Kristina's dislike for the the Oxenstiernas, because Horn was the Chancellor's brother-in-law and the latter's close confidant. It seems that Horn took this behaviour from Queen Kristina very much to heart.

The fiercest quarrel between the Queen and the Oxenstiernas took place in connection with the peace negotiations and, especially in regard to the sum of money Sweden demanded for its troops. France demanded haste and concession, and Chanut represented to Kristina that her inclination for peace was known to the whole world; she should therefore not allow herself to be hindered by the advice, for thereby her reputation would suffer. Kristina responded with complaints about the Chancellor, and that he had sent regulations to Osnabrück on his own, contrary to the decisions made in the Council. She was even more incensed by Chanut and finally promised to hasten the peace as much as possible, and to arm Salvius individually by hand letter against Oxenstierna and against all delay in the negotiations.

For all intents and purposes, it was as a result of this conversation that Kristina addressed to both peace agents the following handwritten letter she had drawn up herself.

"My lords! I add these few words to the public letter, in which I must reveal to you with my own hand my fear that the peace through some causes not fully known to me will be nullified. In order to now clearly give you my opinion, know that above all else I desire a safe and honourable peace with the compensation of the Crown and the satisfaction of the soldiers, as well as can be done without a breach of the peace; and for the rest, to no longer be spoiled with it, as has been the case so far. If you do otherwise, you will be responsible to God, the Estates and me. Let no whims of ambitious people entice you from this my goal, so long as you have no desire to answer to me pale and blushing for it.

You should certainly know that neither authority nor the support of high families will prevent me from showing the world the displeasure I have for unreasonable behaviour. I am certain that if the negotiation breaks down, then, through your negligence, I would fall into a labyrinth from which I could not be helped, either by your understanding or by theirs, who inspired such suggestions, etc."

The letter was addressed to both Johan Oxenstierna and Adler Salvius, but was apparently meant only the former. This is further confirmed by a handwritten letter sent by the Queen at the same time to the latter with the following content:

"Highly honoured Lord Court Chancellor! With all grace I will reward your faithfulness and diligence to hasten the much-needed peace. With the other party, which seeks to prevent it, I shall stand so that the whole world will find that the fault does not lie with me, and that the Chancellor cannot touch the whole world with just one finger. Leave my attached letter to Count Johan Oxenstierna. Although I thereby attack you both, yet it is him alone whom I mean. Make it so that Avaux will know the contents so that he will find my innocence and not allow me to reciprocate the hatred of the other party against France. You yourself may be assured of this, that I shall hold you indemnified, and reward your services with a place in the Council, which, as far as I know, is the highest in our Fatherland. If there were a higher one, I would not hesitate to leave the same to you; all envy notwithstanding. You may well say, like Marius: contemnunt novitatem meam, ego illorum ignaviam: mihi fortuna, illis probra objectantur. —

Count Magnus de la Gardie's advantage I commend to you, as my own. It would be dear to me if I could get him Benfeld or something like that. Speak to d'Avaux about this! I hope he will gladly observe the opportunity of doing so important a service to one of his closest friends, and at the same time show me an excellent proof of his affection. I end with this and commend you in the hands of God, with a constant admonition not to let the horse jump over the shackles. Stockholm, April 10, 1647.

P. S. Let me know what grimaces Count Johan makes when he reads my letter to you both."

Johan Oxenstierna's reply is from May 10 and reads as follows:

"I must confess that Your Majesty's last letter has gone close to my mind, and I cannot understand where the accusations therein derive from. I have to leave it to God and time, like everything else, and even this will come up. But whoever influenced Your Majesty to write the above-mentioned letter, he shall, if I find him, be held accountable to me for that. Meanwhile, if Your Majesty pleases to look through the letters of relation given to us, I hope that it will be collected from them that I have done nothing, which should be called wasteful and unreasonable behaviour.

For a long time I have wished for my individual affairs to be freed from this long and laborious negotiation, but in the hope of a happy end, I have not wanted to bother with it. Now that my actions are no longer approved, I submissively leave it to Your Majesty to use my person as you please."

A few weeks later he wrote again as follows:

"As Lord Salvius has probably the honour of informing Your Majesty in individual letters about several things here, I have considered it superfluous to do the same. Now, however, I must briefly mention that for five weeks I have worked diligently for peace; but that it was precisely Lord Salvius and the French themselves who, under all kinds of pretexts, delayed the time and prevented me from complying with the order given. It seems to me that Your Majesty had given my colleague a separate letter of relations, which does not agree with what was put to us both jointly, otherwise he could not have behaved as he does. Time will tell.

In the meantime, I wanted to mention this, so as not to be blamed for the delay, as I received in Your Majesty's previous hand letter, which I have answered; although Your Majesty has not been pleased to inform me if my answer has appeared."

The relation must have been as Johan Oxenstierna stated. What caused the postponement this time was Kristina's own effort to acquire Osnabrück for the then-favourite Count Vasaborg, for which purpose Salvius had to conduct a series of secret negotiations. This was probably the subject of the individual letter of engagement which Oxenstierna thought Salvius had received.

Johan Oxenstierna left his father information about these behaviours and copies of the letters. The old man understood more than well that it was him whom the Queen most notably meant them for. He also happened upon this with her in such a violent exchange of words that in places he asked for his leave, which she also immediately granted.

The Queen's alliance with the French against her own ministers, the laxity she showed during the peace process in guarding Sweden's, but her stubbornness in guarding the advantages of the favourites, and her behaviour towards the merited Chancellor, however, aroused much dislike among all who knew the right situation; even with the better among Oxenstierna's opponents. Per Brahe told the Queen quite frankly that she should not give all her trust to a youth and to a priest — he meant Count Magnus and Johannes Matthiæ, — by passing over experienced men. The Council seems to have made assumptions about the indispensability of the Chancellor, and already several of its most reputable members had begun to withdraw from the deliberations, e. g. Gyllenhielm and Jakob de la Gardie. The latter remained the same.

In 1645, when Kristina's trust in Axel Oxenstierna began to waver, he stated in sitting Council that the Queen should have full confidence in the German affairs in the Chancellor, who knew and understood them better than anyone else. Now, when the tension between her and the Oxenstiernas assumed the aforesaid threatening appearance, old de la Gardie again appeared, although previously by age and blindness usually prevented from all participation in affairs. It is not known whether this time it happened on his own initiative, or, according to some, on Oxenstierna's, according to others, at his own son's request, which moderate would have feared extremes. Either way, he arranged and participated in a new conversation between the Queen and the Chancellor, on which occasion a reconciliation was effected and after which Count Magnus and his wife were sent down to Västergötland so as not to irritate the minds with their presence. Old Oxenstierna thus wrote about these appearances to his son, who was in Osnabrück.

"The handwritten letter the Queen has written to you and Salvius has worried me not a little, and there have appeared to be some small disputes between Her Majesty and me. Through the mediation of the Marshal, however, the matter is attached; and it will now be said that the letter was written to warn against too much persistence in your claims. But the words are clear and distinct, and no matter how you turn them, they still stand there and sting the eyes. Her Majesty finally declared herself quite gracious to me and my family.

For my person, I shall probably find myself; I hope, too, that you too remain in good spirits, in spite of the false rumourmonger. A good conscience is a daily guest. In the end, the good cause will also prevail, and hope will come to the mocker's door. Go on your side straight ahead; in success not proud, in adversity not forlorn; nor self-reproaching! Don't choose yourself over what you can't help, nor over people's faltering courage. Knows that he who stands in a high place must endure that the winds blow on him from all sides."

Kristina and the Chancellor henceforth sought to avoid public disputes, but the mutual dislike remained the same, especially on the Queen's side. Oxenstierna continued to abstain from the Council's meetings throughout the summer. In October they received the unpleasant news that Bavaria had broken the truce, united with the Emperor, and was about to completely annihilate Carl Gustaf Wrangel and the Swedes. Then, in the hour of need, Oxenstierna was again called up to the Council, and Jakob de la Gardie, Gyllenhielm and others came along. The Chancellor seems to have been somewhat flattered by this sign of returning favour and sought to approach the Queen. She, on the other hand, retained her previous reluctance in her heart and wrote to Salvius as follows:

"Do not fear your envious men! I will certainly protect you. The Chancellor is now quite humble; but, quidquid est, timeo Danaos et dona ferentes. I find every day how true Tacitus' words about Tiberius are in him: jam Tiberium corpus, jam vires, nondum dissimulatio deserebat."

At the same time, she mentioned in the Council a proposal to send the Chancellor to Hamburg to succeed Rosenhane as the future Swedish envoy there, who would go to Paris as ambassador. In general, she continued to neglect Oxenstierna, and when this latter requested the grant of some estates at Usedom to her son, he was refused, although Kristina had already wasted such gifts for a long time. Even Johan Oxenstierna experienced many and noticeable effects of the Queen's continuing displeasure. Tired of grief and resentment, he formally requested release from the entire peace process; but Kristina, fearing attention and harm, ordered him to remain and join with Salvius to bring the negotiation to an end. Oxenstierna complained to his father. He replied:

"Dear son! Although it would be unpleasant to me if after so many years of trouble you should leave your place with unfinished business, I would still pay little heed to such things, but wish you separated from your Salvius, if only it could be done without shame and harm. But if Her Majesty does not want it, I cannot insist on it either. Dear son, you have been bored for so long and absorbed so much bitterness, so be bored for a little while longer! Pray to God, and have patience! Be sure that I also have my fair share, and only God and conscience help me! Take the same shield, and then let Salvius abuse his power; he will probably get his fish warm for once; just make sure that your enmity does not break out openly or harm our Fatherland!"

Equally to the above causes for displeasure, the previously mentioned rumour about Axel Oxenstierna's intention to marry his son Erik to Queen Kristina was also a source of displeasure. This was first spurred in 1633, when France, in order to win over the Chancellor, offered to support such a plan. It was then rejected by Oxenstierna and was not heard of any further than at this time, when it was probably brought forward by his enemies to arouse the Queen's dislike against him; and it succeeded. For every reason, it was also to occur this way, as the Queen had already sent young Count Erik as governor to Estonia the previous year. The father was probably for a long time in ignorance of the vow, the Queen attached to said rumour. Old Jakob de la Gardie was the one who, out of friendship, first informed him of the situation.

The Chancellor nevertheless treated everything as mere talk; but on the occasion when he and the Queen concluded their so-called settlement, Kristina herself began to complain about the said rumour. Axel Oxenstierna wrote about it to his son in the following way:

"Her Majesty has said that you and I could no better refute the aforementioned hearsay than if you married. I confess that such rumours and imaginations did not deserve to be worth a single word on them, if, for example, had to do with another person. Now it seems clear that our ill-wishers used this pretext to slander us and interpret everything for the worst. I therefore wanted to inform you of the position; and because your bachelor life gives rise to several thoughts, such as, although empty and injustice, however, I consider you to only occur all that through the choice of a worthy wife."

It was for this reason that Erik Oxenstierna married Elsa Brahe, the daughter of Nils Brahe, who fell at Lützen.

Johan Oxenstierna had become a simpleton and shortly afterwards entered into a new marriage with Margareta Brahe, the sister of Count Per. In some party writings from the time, it is claimed that Axel Oxenstierna worked diligently on this union in order to thereby win over his powerful opponent, Per Brahe. The accusation is untrue. In several letters still available, the Chancellor advised his son against this marriage, in view of the bride's advanced age and little hope of heirs. But it did not help either with his son or with his ill-wishers. The marriage was consummated, and the Chancellor got the blame and therefore also increased reluctance on the part of the Queen, which of these double marriages between the Brahes and Oxenstiernas, the two most powerful families within the kingdom, saw the rise of a party so strong that in the long run she would hardly be able to overwhelm them.

Those who, at these conspiracies against the Oxenstiernas, let themselves be used as underlings were first the chief men Magnus Gabriel de la Gardie and Salvius; then as an intermediary Gustaf Vasaborg, and in particular Nils Nilsson Tungel... He had taken advantage of the time to ingratiate himself with Kristina and gain her trust to a great extent. She referred Salvius to Tungel as the one she trusted completely. She elevated him to court chancellor, and there was even talk of the dignity of councilman. Tungel took care of the ongoing individual exchange of letters between the Queen and Salvius. One still finds a lot of letter he left behind, full of efforts to slander the Oxenstiernas and to in all kinds of ways align himself with the Queen, Salvius and Per Brahe.

Above: Kristina.

Above: Johan Oxenstierna.

Above: Johan Adler Salvius.

Above: Axel Oxenstierna.

Above: Anders Fryxell.

Notes: "Contemnunt novitatem meam, ego illorum ignaviam: mihi fortuna, illis probra objectantur" = »De förakta min ringa börd, jag deras oduglighet: mig förebrås lycka, dem nedrigheter.« ("They scorn my low birth, I their ineptitude: I reproach happiness, them baseness.")

"Quidquid est, timeo Danaos et dona ferentes" = »Jag fruktar Grekerna, äfven då de komma med skänker.« ("I fear the Greeks, even when they bring gifts.")

"Jam Tiberium corpus, jam vires, nondum dissimulatio deserebat" = »Tiberius förlorade krafterna, nästan kroppen, dock ej förställningsgåfvan.« ("Tiberius lost his powers, almost his body, but not the gift of dissimulation.")

Anders Fryxell on the dispute between Johan Oxenstierna and Johan Adler Salvius

Source:

Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 29 to 37, by Anders Fryxell, 1841

https://runeberg.org/svhistfry/9/0041.html

The account:

Redan i föregående del hafva vi nämnt några ord om den oenighet, som i Osnabrück uppstod och allt framgent fortfor mellan de Svenska fredsombuden, Johan Oxenstjerna och Adler Salvius. Första och förnämsta orsaken låg i båda herrarnes lynnen. Oxenstjerna var högdragen, envis, häftig och med en ofta stötande öppenhjertighet. Salvius hade äfven sin stolthet, var dessutom egenkär, retsam och bakslug. Redan 1641, efter först året de arbetade tillsammans, uppkom ömsesidigt missnöje. Uti ett af sina bref gjorde Salvius den anmärkningen, att »man till Grotius borde använda excellens-titteln, emedan mannen vore ambassadör, en värdighet, som är näst den kungliga.« Några ansågo detta vara en vink, att Salvius, som sjelf blifvit ambassadör, önskade samma tittel och ansåg sig som Oxenstjernas vederlike. Så togs det förmodligen af denne sednare, hvilken var riksråd och ansåg sig som sådan högt öfver både Salvius och ambassadörsskapet. Han svarade bittert, bland annat, att han icke ansåg sig behöfva mottaga några rättelser af Salvius. Denne började då tala om sin 22-åriga tjenstgöring, sin långa erfarenhet m. m. Trätan blef ryktbar och kom snart till fadrens, den gamla rikskanslerens öron. Denne ogillade bådas uppförande. I bref till sonen yttrade han: »Mig är hela detta oväsende ganska ledt. Salvii lynne, hans sätt att skrifva och vara är från hans ungdom mig noga bekant; och önskar jag, att han sig bättre styra kunde, hvilket och vore honom sjelf nyttigt. Men så hafver jag ock derjemte hos honom funnit många goda egenskaper, samt redliga afsigter och stora förtjenster mot fäderneslandet; och tror jag fuller, att, om han gifvit dig någon tillrättavisning, så har det skett i god afsigt. Jag vill ej neka, att någon hans stolthed och egenkärlek kunnat vara med i spelet. Men, så mycket jag af dina skrifvelser kan döma, far också du vilse och låter din obetänksamhet sticka fram rätt så mycket, som han sin. Om han med alltför stor påflugenhet gifvit dig tillrättavisningar, så förefaller det mig, som du sådana med allt för stor högdragenhet tillbakavisat. Att du stundom behöfver påminnelser, finner jag af dina bref till regeringen; emedan du icke ens uti dessa kan dölja din harm. — Du har ju länge setat i kansliet och läst alla Salvii bref, i synnerhet under den tiden, då han låg i tvist med herr Johan Banér. Du borde derföre känna mannens lynne och skrifsätt; och om han ock visade någon inbilskhet, kunde du väl låta sådant gå obemärkt förbi. Att du i din tjenst ingen påflugenhet eller förakt lider, det gillar jag högeligen; men var ej heller för mycket lättrörd! Om du vill handtera fäderneslandets angelägenheter, så måste du i tid lära dig taga goda råd. Om fåfänga ting skall du ingen strid börja, ej heller svedja allt, som ludet är.« Sedan rikskansleren fått läsa alla under trätan vexlade bref, utföll hans omdöme mera gynnande för sonen, och han erkände, det Salvii skrifvelser varit opassande; han fortfor dock att äfven ogilla sonens, och härmed afstannade tvisten för den gången.

År 1643 utbröt den å nyo. Johan Oxenstjerna ansåg sig hafva flere orsaker till missnöje; t. ex. att vården af Fransyska och Holländska underhållspengarna fortfarande anförtroddes åt Salvius ensam; att Torstenson anmodat Johan Oxenstjerna bedja Salvius snart skicka penningar till hären, hvilket uppdrag Oxenstjerna ansåg under sin värdighet; — att Salvius illa upptagit, så väl det Oxenstjerna kallade sig caput legationis; såsom ock att han bedt Salvius fara förut till Osnabrück och besörja rummens iordningställande o. s. v. Alla dessa klagopunkter hade Oxenstjerna i bref till fadern framdragit. Denne svarade: »Mig är ledt, att du om förefallande ärenden på sådant sätt dömmer. Du stöter dig derpå, att penningarnas förvaltning blifvit nu som förut anförtrodd åt Salvius ensam. Det är dock till ditt eget bästa; ty ett sådant uppdrag gifver ingen ting annat än bekymmer och förtal. Ju mindre du hafver om händer, desto mindre blifva ock både ansvar och besvär; och jag tror, att fredsunderhandlingarna ensamma skola gifva dig nog att göra. — Du sticknas öfver herr Torstensons anhållan om ditt förord hos Salvius. Hvad betyder sådant? Skulle denna begäran vara dig till vanheder, då vore det också för mig, ja drottningen sjelf en skam att mottaga en dylik anhållan, hvilket dock kan hända, och ofta händt. Du vet ju, att enhvar har sitt anförtrodda uppdrag, och fordrar att blifva med höflighet anmodad om det, som på honom beror. Så måste vi alla bedja, den ene den andre. Du kan väl icke begära, att åt dig skall anförtros oinskränkt magt öfver allt? Om du hade erfarenhet som jag, så vore du glad, att ej behöfva sjelf afgöra, utan blott hos andra förorda saken; ty om du då rätt handterade den, skulle, i händelse af bifall, hedern falla på dig; men i händelse af vägran, hatet på en annan. — Ytterligare vet jag ej, hvad det är för ett nyligen uppkommet ordasätt, detta caput legationis, som nu så ofta omtalas. Det kan väl så för hederns skull benämnas, men du sjelf bör icke mycket tala derom. Du och de andra ombuden vid fredsverket ären kamrater med lika magt och lika värdighet, fast på olika platser; och vore bättre, att hvarandra inbördes ära, än otidigt tvista om sådan fåfänglighet. Det misshagar mig, att du min son ej är mer allvarlig till sinnes, utan låter dig af sådana små saker uppröras. Var ock öfvertygad, att jag icke skall lida, det någon skymf dig tillfogas, och att jag är om din heder lika så ömtålig som om min egen. Slutligen kan jag icke gilla att du velat till Osnabrück förut skicka herr Salvius, som din skaffare, likasom ingen annan kunde åt dig ställa bänkar och bord i ordning. Jag kan väl sluta till hans tankar, när han ser dig vilja begagna honom till förbud och hofmästare. Det vore godt, om enhvar bedömde andras sinnelag efter sitt eget, så beginges ej så många fel här i verlden.« Efter denna allvarsamma skrifvelse afstannade tvisten återigen.

För öfrigt synes det, som äfven Salvius å sin sida gifvit många anledningar till oenigheten, ehuru ingen närmare kännedom härom hunnit till efterverlden. Förnämsta underrättelserna angående tvisten finnas nemligen i den gamle rikskanslerens bref, och denne tyckes hafva ansett nödigare att rätta än att urskulda sonen, hvarföre han ock mera framdragit dennes än Salvii fel.

År 1646 utbrast fiendskapen å nyo, och på ett vådligare sätt. Till den förra personliga oviljan emellan begge fredsombuden kom den nu myndiga drottningens vidriga tänkesätt mot Oxenstjernorna, både far och son. Af denna orsak slöt hon sig till Salvius, och skänkte honom odeladt förtroende och så mycket skydd som möjligt. Salvius sökte att påskynda freden, äfven genom nedsättandet af Sveriges fordringar. Driffjedern härtill må nu hafva varit verklig öfvertygelse och fredskärlek, eller ock lycksökeri, antingen hos Kristina eller hos Frankrike; härom är svårt att döma. Men just detta ämne blef stridsäpplet emellan drottningen och Salvius å ena, samt båda Oxenstjernorna å andra sidan.

Det var i slutet af 1646, som man i Osnabrück förde den häftiga tvisten, huruvida Sverige skulle bekomma hela Pommern eller blott en del deraf med Wismar och Bremen. Svenska fredsombuden hade fått befallning gifva vika, men blott i yttersta nödfall. När detta nödfall inträffade, derom var just frågan och tvisten. Salvius ville tämligen snart åtnöja sig med Förpommern, Rügen och Bremen m. m.; ty, sade han, »man bör ej spänna bågen för högt.« Detta var också Kristinas mening och i synnerhet Franska partiets önskan. Oxenstjernorna deremot och deras vänner yrkade enträget, att man i dess ställe borde mottaga det af kejsaren och af Tyska riket erbjudna hela Pommern, oaktadt Brandenburg vägrade sitt bifall dertill. Uti November månad hade likväl Svenska fredsombuden gifvit vika, och afstått Hinter-Pommern. Axel Oxenstjerna ogillade denna eftergift ganska mycket. Uti handbref till sonen rådde han denne, att om Brandenburg genom ytterligare inkast gåfve någon förvändning dertill, söka på godt maner återtaga det gjorda beviljandet, och sedan hålla sig fast vid hela Pommern. »Du bör«, skrifver han, »häruti arbeta till fäderneslandets bästa, så vidt sig göra låter. Men, om af orsaker, som ej må nämnas, man icke kan komma längre, och blifver stormen allt för häftig, så hjelper föga streta deremot. Jag känner nogsamt lynnet och afsigterna hos dem, som nu styra Sverige, har, också ännu af dem min dagliga och dryga del. Jag ser fäderneslandets skada och vanheder för ögonen, så att det för ett ärligt hjerta och vettigt hufvud är den största harm. Om ej Gud, ära och samvete hållit mig qvar, hade jag längesedan lemnat min plats. Men Seneca säger: Var ej alltför envis på dina föresatser, utan följ dit ödet leder. När allt bemödande är fåfängt, måste man bruka tålamod och lämpa sig efter tiden. Detta är den ytterlighet, till hvilken den förståndige bör komma. Den synes för många besvärlig; men, om den ej iakttagas, så skall hela verket snart brytas sönder. Det är dock bättre hafva någon ordning än ingen.« Fadrens uppmaningar måtte hafva inverkat, ty snart derefter klagade Chanut hos Kristina, att Johan Oxenstjerna sökte hindra freden. Dessa klagomål blefvo välkomna. Kristina yttrade sig med mycken bitterhet öfver Johan Oxenstjernas uppförande; utmålade sjelf alla de förskräckliga följder och krigseländen, som af hans motsträfvighet kunde föranledas; sade, att han borde inför Gud och menniskor ansvara derför o. s. v. Chanut tyckte sig likväl hos Kristina under alla dessa utbrott märka en hemlig glädje, att den af henne hatade Johan Oxenstjerna visade verlden sina fel och huru liten del han borde hafva uti äran af fredsslutet. Det var också allmänna öfvertygelsen, att Johan Oxenstjernas uppförande blifvit öfverenskommet, kanhända föreskrifvet af fadern; så att allt hvad, i detta hänseende sades eller gjordes mot den förre, kunde också anses vara rigtadt mot den sednare.

Salvius hade vid denna tid för Fransmännerna omtalat, att Sverge ämnade i nödfall eftergifva också sina anspråk på Stettin. Detta hans uppförande väckte allmän ovilja, och förmodligen var det i anledning häraf, som Johan Oxenstjerna skref till regeringen i Sverge ett bref, som innehöll några bittra utfall mot Salvius. Det ankom, just när Chanut, i afsigt att till Frankrikes vinst nedsätta Sveriges fordringar ifrigt retade Kristina mot båda Oxenstjernorna och mot deras ihärdighet. Brefvet blef uppläst i rådet. Axel Oxenstjerna tog hetta dervid och utfor med häftighet öfver Salvius. Då alla i rådet tego, yttrade Kristina sjelf, det hon ej kunde tåla, att man på sådant sätt angrepe en frånvarande, som ej kunde försvara sig. Ordvexlingen mellan henne och rikskansleren blef tämligen häftig. Efter någon stund upplöstes rådet utan att hafva fattat något beslut. Just som drottningen kom derifrån, uppvaktades hon af Chanut. Hon var då mot Johan Oxenstjerna ganska uppbragt, och talte om, att sätta Salvius och de Fransyska fredsombuden till väktare öfver honom. Om dessa märkte och kunde bevisa, att han motarbetade freden, skulle de derom samfäldt aflåta till henne ett bref, hvilket hon sedan kunde uppvisa i rådet. Till Salvius skref hon egenhändigt, tackade för hans uppförande och försäkrade att, om också en och annan sökte svärta, skulle drottningen dock aldrig tillåta dem störta honom. Om Salvius komme väl hem, ämnade drottningen med ord och gerning visa, att hon vore och förblefve honom välbevågen. Huru Salvius i anledning häraf uppfört sig mot Johan Oxenstjerna, och hvad vidare förelupit, veta vi ej. Det synes emellertid säkert, att Kristina verkställde sitt ofvannämnde förslag, neml. att åt Fransmännen anförtro en slags hemlig uppsigt öfver Johan Oxenstjerna; ja att hon till och med begärde, det de skulle skaffa henne bref och handlingar, i stöd af hvilka hon kunde angripa och störta båda Oxenstjernorna. Dette hennes förbund med utlänningen mot sina egna ministrar hölls ej mera hemligt, än att Frankrikes fiender, Spaniorerna, kommo under fund dermed. För att skada Frankrike berättade de förhållandet genast för Johan Oxenstjerna. Så kom det snart till både drottningen och rikskansleren. Den förra blef högeligen harmsen och nedslagen; men dolde dessa känslor under slöjan af en stolthet, som ej aktade, hvad Oxenstjernorna tänkte om förhållandet. Dessa sednare kunde ej göra annat än tåla och tiga.

Trätorna emellan Johan Oxenstjerna och Salvius hade återigen tagit fart, man vet ej numera af hvad anledning. Men i Januari 1647 skref rikskansleren sålunda: »Käre son! Jag måste ogilla, att du icke ens i skrifvelserna till drottningen förmår styra din penna. Du nöjer dig icke med att låta omständigheterna tala för sig sjelfva, utan släpper ock ditt onda lynne fram med en hop förtretliga ord, såsom krasslare, skråla, skrika, kinka, o. s. v. hvilka mindre skada din fiende, än utmärka, att du sjelf icke hafver magt öfver ditt eget sinne. — Du klagar i flere dina bref, att jag håller med Salvius, så att han kan le åt din ovilja. Käre son, läs rätt och döm rätt mina bref. Jag känner noga Salvii lynne och fåfänga, hvilka med åren och äran tagit till, och kanske af andra än mera uppäggas. Jag gillar ingalunda hans inbillningar; men förmår icke undanskaffa alla fantaster, eller förändra deras hufvud. När du hinner stiga mina trappor och år uppföre, skall du finna, att dylika förhållanden ej kunna botas så lätt, som mången tror och den nödställde fordrar. Att jag ej förmår ytterligare hjelpa dig mot Salvius, det måste så du, som jag, lida. Hvad du har att lida, vet jag ej, om det kan liknas vid det, jag länge och kanske ännu drager. Var dock viss derom, att jag mer än väl känner, det ganska stora vedervärdigheter hafva nu i många år tryckt dig; men du måste ej derföre mista mod och manliga råd. Bit tänderna tillsammans; se på saken, fäderneslandets ära och tjenst, och låt all fåfänga fara. Om ej Salvius hade stöd här hemma, om ej också härifrån hans inbilskhet och förslager underblåstes; tro mig, han skulle ej tala så högt. Sådant är verldens lopp. Den, som länge lefver och höga tjenster bekläder, måste vara underkastad afund, illvilja och mycket annat, hvilket ingen ärlig man kunde bära utan stöd af Gud och samvetet. Du känner nogsamt min belägenhet i förra tider; den har ej sedermera förbättrats. Jag måste nu mycket lida just af den, för hvars bästa jag allsköns möda och arbete mig underkastat, men hvilken ej är dessa uppoffringar värdig, och kan väl hända att också dina besvär sig derifrån härleda. Detta är min lott; det är ock din; kanske få vi båda än sämre. Men tag Gud till hjelp och råd och gör det rätt är. När tigas kan så tig! Hvad föraktas bör, det förakta! Hvad med åtlöje vederläggas bör, det le åt! Men hvad med äran ej lidas kan, det lid ej! Jag vågar icke anförtro pennan mera, ej vetande, i hvars hand brefven kunna komma.«

Tvisten mellan Johan Oxenstjerna och Salvius sammansmälte från denna tiden helt och hållet med oenigheten mellan drottningen och rikskansleren, och bör således tillsammans med denna framställas.

English translation (my own):

Already in the previous part, we have mentioned a few words about the disagreement that arose in Osnabrück and continued throughout the future between the Swedish peace envoys, Johan Oxenstierna and Adler Salvius. The first and foremost reason lay in the temperament of both gentlemen. Oxenstierna was haughty, stubborn, fierce and with an often offensive frankness. Salvius also had his pride, was also selfish, irritating and devious. Already in 1641, after the first year they worked together, mutual dissatisfaction arose. In one of his letters, Salvius made the remark that "one should use the title of Excellency to Grotius, because the man was an ambassador, a dignity that is second only to royalty."

Some considered this to be a hint that Salvius, who himself had become an ambassador, wanted the same title and considered himself the opposite of Oxenstierna. That is probably how it was taken by the latter, who was a councilman and as such considered himself high above both Salvius and the ambassadorship. He replied bitterly, among other things, that he did not consider himself in need of receiving any corrections from Salvius. He then began to talk about his 22 years of service, his long experience, etc.

The talk became notorious and soon reached the ears of his father, the old Chancellor. He disliked the behaviour of both. In a letter to his son, he said:

"I am quite saddened by all this noise. Salvius' temperament, his way of writing and being is well known to me from his youth; and I wish that he could control himself better, which would be useful to him himself. But then I have also found in him many good qualities, as well as honest intentions and great merits towards the Fatherland; and I fully believe that, if he has given you any rebuke, it has been done in good faith.

I do not want to deny that someone of his pride and self-love could have been in the game. But, as much as I can judge from your writings, you too go astray and let your thoughtlessness stand out just as much as his. If he has given you reprimands with too much arrogance, it seems to me that you have rejected them with too much arrogance. That you sometimes need reminders, I find from your letters to the regency; because even in these you cannot hide your resentment. — You have been sitting in the chancellery for a long time and reading all of Salvius' letters, especially during the time when he was in dispute with Lord Johan Banér. You ought therefore to know the man's temper and manner of writing; and if he also showed any conceit, you could well let that pass unnoticed.

That in your service you suffer no condescension or contempt, I highly like that; but don't be too easily upset either! If you want to manage the affairs of the Fatherland, you must learn in time to take good advice. You must not start a fight about vain things, nor burn down everything, which is shameful."

After the Chancellor had read all the letters exchanged during the dispute, his judgment was more favourable to his son, and he admitted that Salvius' letters had been inappropriate; however, he continued to disapprove of his son's as well, and so the dispute stopped for the time being.

In 1643 it broke out again. Johan Oxenstierna considered himself to have several reasons for dissatisfaction; e. g. that the care of the French and Dutch maintenance money was still entrusted to Salvius alone; that Torstensson requested Johan Oxenstierna to ask Salvius to soon send money to the army, which task Oxenstierna considered beneath his dignity; — that Salvius was ill-occupied, as well as that Oxenstierna called himself caput legationis; as also that he asked Salvius to go to Osnabrück beforehand and see to the preparation of the rooms, etc. All these points of complaint Oxenstierna had brought forward in a letter to his father. The latter replied:

"I am sorry that you judge in such a manner about apparent cases. You find that the management of the money has now been entrusted to Salvius alone, as before. However, it is for your own good, for such an assignment brings nothing but trouble and slander. The less you have on your hands, the less both responsibility and trouble will be; and I believe that the peace negotiations alone will give you enough to do. — You are annoyed about Lord Torstensson's request for your condition to Salvius. What does that mean? If this request were to dishonour you, then it would also be a shame for me, indeed for the Queen herself, to receive such a request, which, however, can happen, and has often happened.

You know that everyone has his entrusted mission, and demands to be politely asked for what depends on him. We must all pray thus, one and the other. You cannot ask to be entrusted with unlimited power over everything, can you? If you had experience like me, you would be happy not to have to decide for yourself, but simply to advise others on the matter; for if you then handled it right, in case of approval, the honour would fall to you; but in case of refusal, the hatred of another. — Furthermore, I do not know what kind of a recent phrase, this caput legationis, which is now so often spoken of, is. It may well be called so for the sake of honour, but you yourself should not speak much about it. You and the other representatives at the peace work are friends with equal power and equal dignity, though in different places; and it would be better for you to honour each other than to quarrel prematurely about such vanity.

It displeases me that you, my son, are not more serious in mind, but allow yourself to be upset by such small things. Be also persuaded that I shall not suffer any disgrace to be inflicted on you, and that I am as sensitive about your honour as I am about my own. Finally, I cannot approve that you wanted to send Lord Salvius to Osnabrück before, as your procurer, just as no one else could set benches and tables in order for you. I can guess his thoughts when he sees you want to use him as a forbidder and court master. It would be good if everyone judged the disposition of others according to their own, then there would not be so many mistakes made in this world."

After this serious letter, the dispute stopped again.

For the rest, it seems that Salvius also gave many reasons for the disagreement, although no further knowledge of this has reached posterity. The most important information regarding the dispute is found in the old Chancellor's letter, and he seems to have considered it more necessary to correct than to excuse his son, for which he also highlighted his fault more than Salvius'.

In 1646, hostilities broke out anew, and in a more perilous way. Added to the previous personal dislike between the two peace agents was the now of-age Queen's disgusted mindset towards the Oxenstiernas, both father and son. For this reason she attached herself to Salvius and gave him undivided trust and as much protection as possible. Salvius sought to hasten the peace, also by reducing Sweden's claims. The driving force for this must now have been real conviction and love of peace, or also the pursuit of happiness, either with Kristina or with France; this is difficult to judge. But this very subject became the bone of contention between the Queen and Salvius on the one side, and both the Oxenstiernas on the other.

It was at the end of 1646 that the fierce dispute was fought in Osnabrück, whether Sweden should get all of Pomerania or only a part of it with Wismar and Bremen. The Swedish peace envoys had been ordered to give way, but only in extreme case of emergency. When this emergency occurred, there was precisely the question and the dispute. Salvius soon wanted to be content with Fore Pomerania, Rügen and Bremen, etc.; for, he said, "one should not draw the bow too high."

This was also Kristina's opinion and especially the desire of the French party. The Oxenstiernas, on the other hand, and their friends insistently demanded that instead they should receive the whole of Pomerania offered by the Emperor and the German Empire, regardless of Brandenburg's refusal to agree to it. In the month of November, however, the Swedish peace envoys had given way and ceded Farther Pomerania. Axel Oxenstierna disliked this concession rather greatly. In a handwritten letter to his son, he advised him that if Brandenburg gave any pretext for it by further incursions, to seek in a good manner to withdraw the grant made, and then to hold on to the whole of Pomerania.

"You should", he writes, "herein work for the good of the Fatherland, as far as possible. But if, for reasons that must not be mentioned, one cannot get any further, and the storm becomes too violent, then it is of little help to struggle against it. I know well enough the disposition and intentions of those who now rule Sweden, I also still have my daily and fair share of them. I see before my eyes the harm and dishonour of the Fatherland, so that for an honest heart and sensible head it is the greatest harm. If God, honour and conscience had not kept me there, I would have left my place long ago. But Seneca says: Do not be too stubborn about your intentions, but follow where fate leads. When all effort is in vain, one must exercise patience and adapt to the times.

This is the extreme to which the prudent should come. It seems awkward to many; but, if it is not observed, the whole work will soon be broken to pieces. However, it is better to have some order than none."

The father's exhortations must have had an effect, because shortly afterwards Chanut complained to Kristina that Johan Oxenstierna was trying to prevent the peace. These complaints were welcomed. Kristina spoke with great bitterness about Johan Oxenstierna's behaviour; she illustrated all the terrible consequences and miseries of war which could be occasioned by his recalcitrance; she said that he should answer for it before God and men, etc.

Chanut nevertheless seemed to notice in Kristina during all these outbursts a secret joy that Johan Oxenstierna, who she hated, showed the world his faults and how small a share he should have in the glory of the conclusion of the peace. It was also the general belief that Johan Oxenstierna's behaviour had been agreed upon, perhaps prescribed by his father; so that whatever, in this respect, was said or done against the former could also be considered directed against the latter.

At this time, Salvius had mentioned to the French that Sweden intended, in case of emergency, to give up its claims to Stettin as well. This behaviour of his aroused general dislike, and it was probably because of this that Johan Oxenstierna wrote a letter to the government in Sweden, which contained some bitter remarks against Salvius. It arrived just when Chanut, intending to reduce Sweden's claims to France's advantage, was furiously teasing Kristina against both the Oxenstiernas and against their persistence.

The letter was read in the Council. Axel Oxenstierna took the heat and ranted with ferocity about Salvius. When everyone in the Council was silent, Kristina herself expressed that she could not bear that someone who was absent, who could not defend himself, was attacked in such a way. The exchange of words between her and the Chancellor became quite fierce. After a while, the Council dissolved without reaching a decision.

Just as the Queen was coming out of there, she was attended by Chanut. She was then quite angry with Johan Oxenstierna and talked about putting Salvius and the French peace agents as guardians over him. If these noticed and could prove that he was working against the peace, they would therefore jointly give her a letter, which she could then present to the Council. To Salvius, she wrote in her own hand, thanking him for his conduct and assuring him that, even if one or two sought to blacken him, the Queen would never allow them to overthrow him. If Salvius came home safely, the Queen intended to show through word and deed that she was and remained well inclined toward him.

We do not know how Salvius behaved towards Johan Oxenstierna because of this, and what else transpired. It seems certain, however, that Kristina carried out her aforementioned proposal, namely, to entrust the French with a kind of secret investigation over Johan Oxenstierna; that she even requested that they should procure her letters and documents, in support of which she could attack and overthrow both the Oxenstiernas.

This alliance of hers with the foreigners against her own ministers was no more kept secret than that the enemies of France, the Spaniards, were thus exposed. In order to hurt France, they immediately told Johan Oxenstierna the circumstance. So it soon came to both the Queen and the Chancellor. The former was greatly mortified and disheartened, but hid these feelings under the veil of a pride that did not respect what the Oxenstiernas thought about the circumstance. The latter could do nothing but endure and remain silent.

The quarrels between Johan Oxenstierna and Salvius had again gained momentum, it is not known now for what reason. But in January 1647 the Chancellor wrote thus:

"Dear son! I must disapprove that you cannot control your pen even in writing to the Queen. You are not content to let the circumstances speak for themselves, but also let out your bad temper with a bunch of annoying words, such as wretch, yell, scream, whine, etc., which do less harm to your enemy than to distinguish that you yourself have no power over your own mind. —

You complain in several of your letters that I agree with Salvius, so that he can laugh at your reluctance. Dear son, read rightly and judge rightly my letters. I know well Salvius' temper and vanity, which with years and glory have increased, and perhaps by others are even more excited. I do not at all like his imaginings, but one cannot get rid of all the fantasists or change their minds. When you have time to climb my stairs and get on in years, you will find that such conditions cannot be cured as easily as many believe and as the distressed demand.

That I am unable to further help you against Salvius, you, like me, must suffer. What you have to suffer, I do not know, if it can be compared to it, I long and perhaps still drag. Be sure, however, that I know more than well that rather great honours have now for many years oppressed you; but you must not therefore lose courage and manly counsel. Bite your teeth together; look to the matter, the honour and service of the Fatherland, and let all vanity go. If Salvius did not have support here at home, if not also from here his conceit and proposals were fueled, believe me, he wouldn't speak so loudly. Such is the course of the world.

He who lives long and holds high offices must be subject to envy, malice, and many other things, which no honest man could bear without the support of God and conscience. You know well enough my situation in former times; it has not since been improved. I must now suffer a great deal from the very one for whose good I have submitted myself to all kinds of toil and work, but who is not worthy of these sacrifices, and it may well happen that your troubles also derive from it.

This is my lot; it is yours too; maybe we will both get worse. But take God for help and advice, and do what is right. When you can keep quiet, keep quiet! Whatever should be despised, despise it! Whatever should be refuted with ridicule, ridicule it! But whatever honour cannot suffer, it does not suffer it! I don't dare trust the pen anymore, not knowing into whose hands the letters might end up."

The dispute between Johan Oxenstierna and Salvius merged from this time completely with the disagreement between the Queen and the Chancellor, and should therefore be presented together with this.

Above: Kristina.

Above: Johan Oxenstierna.

Above: Johan Adler Salvius.

Above: Axel Oxenstierna.

Above: Anders Fryxell.

Notes: "caput legationis" = "the head of the legation" (»hufvudman för beskickningen«).

Stettin is the German name for the town of Szczecin in what is now the West Pomeranian Voivodeship in Poland.