Source:
Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 37 to 49, by Anders Fryxell, 1841
The account:
Ett vigtigt och under loppet af detta år förekommande tvisteämne var trosbekännelsen. Redan uti föregående del hafva vi berättat, huru drottningens lärare, Johannes Matthiæ, tog liflig del uti Duræi bemödande att förena Lutherska och Kalvinska lärorna. Johannes Matthiæ behöll dock till en tid dessa tänkesätt för sig sjelf; men när han år 1644 tillträdde Strengnäs biskopsstift, höll han ett inträdestal, som sedan utgafs under namn af Idea boni ordinis in ecclesia Christi. I denna bok framställde han några satser, hvilka åsyftade en sammanjemkning af båda bekännelserna. Boken väckte så mycket mer uppseende, som man visste, att författaren stod i hög nåd hos drottningen. Superintendenten i Kalmar tog sig likväl dristighet uppå och utgaf mot den samma några anmärkningar och tillegnade dem åt rikskansleren. Johannes Matthiæ lät af trycket utgå en försvarsskrift, måhända i något för häftiga ordalag. Emedan saken låg honom ömt om hjertat, drog han den också fram vid den riksdag, som 1647 i Januari sammanträdde. Men detta försök misslyckades. Hela presterskapet blef oroligt och klagade, att Johannes Matthiæ ville insmyga Kalvinska bekännelsen; och emedan Kristina misstänktes gynna sin lärare, ingick ståndet med en anhållan, att rådet måtte vaka öfver den sanna trons upprätthållande i riket. Så var ärendet nära att blifva en partisak mellan rådet och presterskapet å ena och Kristina, hofpartiet och biskopen å andra sidan. Den 17 Jan. hade saken redan förevarit i rådet. Rikskansleren önskade, det Johannes Matthiæ aldrig utgifvit nämnde bok. Drottningen svarade att uti den samma funnes ingenting att tadla. Oxenstjerna sade: »Den skall af våra Lutherska lärare näppeligen gillas, och Gud gifve, att församlingen ej för dess skull råkar i villervalla!« Drottningen inföll: »Gör ej så hårda beskyllningar mot boken! jag tager mycken del i densamma.« Oxenstjerna svarade: »Jag beder uti all underdånighet, att eders majestät icke måtte i egen person försvara boken; ty då blifver den sista villan värre än den första.« Kristina afbröt: »Jag försvarar den ej, ty hon försvarar sig sjelf.« Per Brahe sökte medla och Oxenstjerna började tala om Sverges stora lycka att hafva blott en trosbekännelse och derföre inga lärotvister och deraf flytande olyckor. Tvisten tog dock åter fart och blef slutligen så allvarsam, att Kristina af harm utbrast i tårar, och rådet åtskildes utan att fatta beslut. Men i anseende till presterskapets ifver nödgades drottningen gifva efter, och Johannes Matthiæ måste aflemna en lugnande förklaring öfver sina ord. Tvisten skulle nu anses nedlaggd; men presterskapet anhöll att Formula Concordiæ måtte antagas som symbolisk bok för Svenska kyrkan; ett förslag, som Johannes Matthiæ sjelf måste skrifva under, men som aldrig erhöll Kristinas stadfästelse.
En annan orsak till fiendskapen tyckes sjelfva den ofvannämnde riksdagen hafva varit, ehuru öfver densamma hvilar mycket mörker. Ett rykte säger att dess sammankallande var föranledt af de mägtiga herrarna, som ville trygga, kanske utvidga sitt inflytande och för sådant ändamål införa åtskilliga förändringar i styrelseformen. Redan valet af landtmarskalk blef partisak. Kristina ville dertill hafva Bengt Skytte, rikskanslerens motståndare både å egna och fadrens vägnar. Det undanböjdes och man valde Axel Turesson Natt och Dag också af Oxenstjernornas motparti; hvilken dock af sjukdom blef hindrad. Då föreslogs Jakob Skytte, men denne afsade sig; så att till slutet fick drottningen enligt sin vilja Bengt Skytte till platsen. Om sjelfva förhandlingarna har man ingen närmare underrättelse. Axel Oxenstjerna föreslog, att sedan Danska kriget nu vore lyckligen afslutadt, borde landet befrias från den skatteförhöjning, som serskildt och uttryckligen endast för nämnde krig blifvit beviljad. En sådan befrielse, mente han, skulle såsom bevis på ordhållenhet öka undersåtarnes förtroende för regeringen. Men detta förslag gick ej i verkställighet. Att Oxenstjerna under denna riksdag var, i frågan om Johannes Matthiæ, en presternas försvarare mot drottningen, hafve vi nyligen omtalat. Allt detta oaktadt lyckades det drottningen att vinna på sin sida de ofrälsestånden. Rikskanslerens ovän den bekante Nils Tungel nyttjades att underhandla med bönderna; och Per Brahe klagar, att drottningen för att göra sig mägtigare började utså oenighetsfrön mellan stånden, hvari hon lyckades så väl, att ingen samdrägt kunnat sedermera inom riket åstadkommas. Flere allvarsamma uppträden föreföllo, och vid besättandet af den lediga erkebiskopsplatsen kom drottningen åter med rikskansleren uti ordvexling, om de åtgerder, som fordom vidtogos mot biskop Rudbeck i Westerås. Det ömsesidiga missnöjet gick så långt, att Oxenstjerna efter dessa uppträden länge afhöll sig från allt deltagande i rådets öfverläggningar. Torstenson hade vid denna tid kommit hem från Tyskland. Kristina smickrade och framdrog honom mycket, dels för hans verkliga och stora förtjenster, dels för att kunna ställa honom och hans anseende mot Oxenstjerna. I början af 1647 upphöjde hon honom till friherre och grefve, och det på en gång. Han förtjente det visserligen; men Gustaf Horn, ehuru vida äldre samt likaledes af fädernesslandet högt förtjent, blef dervid förbigången. Visserligen hade Torstenson varit lyckligare, och troligen skickligare. Horns förbigående ansågs likväl egentligen härleda sig från Kristinas ovilja mot Oxenstjernorna, ty Horn var rikskanslerens måg och denne nära tillgifven. Det synes som detta drottning Kristinas uppförande gått Horn nära till sinnes.
Häftigaste brytningen mellan drottningen och Oxenstjernorna skedde i anledning af fredsunderhandlingarna och serskildt i hänseende till den penningesumma, Sverge fordrade åt sina troppar. Frankrike yrkade skyndsamhet och eftergift, och Chanut föreställde Kristina, att hennes benägenhet för freden vore af hela verlden känd; hon borde derföre ej låta hindra sig af rådet; ty deraf skulle hennes anseende lida. Kristina svarade med klagomål öfver rikskansleren, och att denne på egen hand skickat till Osnabrück föreskrifter, stridande mot de i rådet fattade besluten. Hon blef af Chanut än mera uppretad och lofvade ändtligen att så mycket som möjligt påskynda freden, och att enskildt medelst handbref väpna Salvius mot Oxenstjerna och mot allt dröjsmål i underhandlingen. Efter all anledning var det i följe af detta samtal, som Kristina till båda fredsombuden affärdade följande gemensamma af henne sjelf uppsatta handbref. »Mine herrar! Jag lägger dessa få ord till det offentliga brefvet, på det jag med egen hand må upptäcka eder min fruktan, att freden genom några af mig icke fullt kända orsaker skall göras om intet. För att nu tydligen gifva eder min mening tillkänna, så veten, att jag framför all ting annat åstundar en säker och hederlig fred med kronans skadeersättning och soldaternas tillfredsställande, så godt utan fredsbrott ske kan; och för öfrigt, att ej längre sölas dermed, såsom hittills skedt är. Gören i annorlunda, så skolen i det för Gud, ständer och mig ansvara. Låten inga ärelystna menniskors infall locka eder från detta mitt syftemål, så framt i ej hafven lust att stå mig bleka och röda till svars derför. I skolen för visso veta, att hvarken myndighet eller höga slägters stöd skola hindra mig från att visa verlden det misshag, jag hafver till ett oförnuftigt uppförande. Jag är viss derpå, att om underhandlingen ginge sönder, så råkade jag genom edert förseende i en labyrint, hvarur jag icke kunde hjelpas, hvarföre af edert förstånd eller af deras, som sådana förslag inblåsa, m. m.« Brefvet var ställdt till både Johan Oxenstjerna och Adler Salvius; men åsyftade tydligen endast den förra. Detta bekräftas ytterligare af ett drottningens på samma gång till den sednare afsända handbref af följande innehåll: »Högtärade herr hofkansler! Jag skall med all nåd belöna eder trohet och flit att påskynda den högnödiga freden. Med det andra partiet, som söker honom förhindra, skall jag ställa mig så, att all werlden måste finna, det felet icke ligger hos mig, samt att rikskansleren ej förmår röra hela verlden med ett enda sitt finger. Öfverlemna mitt bifogade bref åt grefve Johan Oxenstjerna. Ehuru jag deri griper eder båda an, så är det dock honom ensam, jag åsyftar. Laga så, att Avaux får veta innehållet, så att han finner min oskuld, och ej låter mig umgälla det andra partiets hat emot Frankrike. I sjelf mågen vara försäkrad derom, att jag skall hålla eder skadeslös, och belöna edra tjenster med riksrådsplatsen, hvilken, i veten, är den högsta i vårt fädernesland. Funnes högre, skulle jag ej skygga för att densamma åt eder öfverlåta; all afund oaktad. Ni må väl säga, som Marius: contemnunt novitatem meam, ego illorum ignaviam: mihi fortuna, illis probra objectantur. — Gref Magni De la Gardies fördel anbefaller jag eder, som min egen. Mig vore af hjertet kärt, om jag kunde förskaffa honom Benfelden eller något dylikt. Tala vid d'Avaux härom! Jag hoppas, att han gerna iakttager tillfället att göra en så vigtig tjenst åt en af sina närmaste vänner, och tillika visa mig ett utmärkt prof af sin tillgifvenhet. Jag slutar härmed och befaller eder i Guds hand, jemnte förmaning att ej låta skymmeln skena öfver skacklorna. Stockholm d. 10 Apr. 1647. P. S. Låt mig få veta hvad grimaser grefve Johan gör, då han läser mitt bref till eder bägge.« Johan Oxenstjernas svar är af den 10 Maj och lyder, som följer: »Jag måste bekänna, att eders majestäts sista bref hafver gått mig nära till sinnes, och kan jag ej förstå, hvarifrån de deri varande beskyllningar sig härleda. Jag måste ställa det till Gud och tiden, som allt annat och äfven detta engång yppandes varder. Men den, som kommit eders majestät att skrifva ofvannämnde bref, han skall, om jag honom finner, derföre engång stå mig till ansvar. Emedlertid om eders majestät behagar genomse de oss gifva förhållningsbrefven, så hoppas jag, att deraf skall inhemtas, det jag ingenting gjort, som med söl och oförnuftigt uppförande benämnas bör. Länge har jag för mina enskilda angelägenheter önskat befrielse från denna långa och mödosamma underhandling, men har i hopp om lyckligt slut icke velat dermed besvära. Nu då mina åtgerder ej mera gillas, öfverlemnar jag i underdånighet åt eders majestät att efter eget behag min person använda.« Några veckor derefter skref han ånyo sålunda: »Som herr Salvius troligen efter vana haft den äran att i enskilda bref underrätta eders majestät om åtskilligt härute, så har jag ansett öfverflödigt göra detsamma. Nu måste jag likväl i korthet nämna, att jag i fem veckors tid ifrigt arbetat på freden; men att det just varit herr Salvius och Fransmännerna sjelfva, som under allehanda förevändningar dragit på tiden och hindrat mig från att efterkomma den gifna befallningen. Det synes mig, som hade eders majestät åt min ämbetsbroder gifvit ett enskildt förhållningsbref, hvilket ej öfverensstämmer med det, som blifvit ställdt till oss båda gemensamt, eljest kunde han ej uppföra sig så, som han gör. Tiden skall det upplysa. Jag her imellertid velat nämna detta, för att ej få skuld för dröjsmålet, såsom jag fick i eders majestäts förra handbref, hvilket jag besvarat; ehuru eders majestät icke behagat upplysa mig, om mitt svar framkommit.« Förhållandet lär hafva varit så, som Johan Oxenstjerna uppgaf. Det, som denna gång föranledde uppskofvet, var Kristinas eget bemödande att skaffa Osnabrück åt då varande gunstlingen grefve Wasaborg, för hvilket ändamål Salvius måste föra en hop hemliga underhandlingar. Detta var förmodligen ämnet för den enskilda förhållningsbref, som Oxenstjerna trodde Salvius hafva bekommit.
Johan Oxenstjerna lemnade sin far underrättelse om dessa uppträden och afskrifter af brefven. Den gamle förstod mer än väl, att det var honom, som drottningen förnämligast ville åt. Han råkade också häröfver med henne i en så häftig ordvexling, att han på ställen begärde sitt afsked, hvilket hon också genast beviljade.
Drottningens förbund med Fransmännen mot sina egna ministrar; hennes under fredsverket visade släpphändhet i bevakandet af Sverges, men hennes envishet i bevakandet af gunstlingarnas fördelar; och derjemte hennes uppförande mot den förtjente rikskansleren väckte emellertid mycken ovilja hos alla, som kände rätta förhållandet; till och med hos de bättre bland Oxenstjernas motståndare. Per Brahe sade drottningen helt uppriktigt, att hon ej borde med förbigående af bepröfvade männer skänka hela sitt förtroende åt en yngling, och åt en prest, han åsyftade grefve Magnus och Johannes Matthiæ. Rådet lärer hafva gjort föreställningar om rikskanslerens oumbärlighet; och redan förut hade flere af dess anseddaste medlemmar börjat draga sig från öfverläggningarna, t. ex. Gyllenhjelm, och Jakob De la Gardie. Denne sistnämnde förblef sig lik. År 1645, när Kristinas förtroende till Axel Oxenstjerna började vackla, yttrade han i sittande råd, att drottningen borde i afseende på de Tyska angelägenheterna hafva fullt förtroende för rikskansleren, hvilken kände och förstode dem bättre än någon annan. När nu spänningen mellan henne och Oxenstjernorna antog ofvannämnde hotande utseende, uppträdde åter gamla De la Gardie; ehuru förut af ålder och blindhet oftast hindrad från allt deltagande i ärenderna. Man vet ej, om det denna gången skedde af egen drift, eller, enligt någras sägen på Oxenstjernas, enligt andras på hans egen sons begäran, hvilken sednare skulle hafva fruktat ytterligheter. Allt nog, han tillställde och deltog i ett nytt samtal mellan drottningen och rikskansleren, vid hvilket tillfälle en försoning tillvägabragtes och hvarefter gref Magnus med gemål sändes nedåt Vestergötland för att ej med sin närvaro reta sinnena. Om dessa uppträden skref gamla Oxenstjerna sålunda till sin i Osnabrück varande son. »Det handbref, drottningen dig och Salvius tillskrifvit, har ej litet oroat mig, och hafva derom mellan hennes majestät och mig några små tvister förefallit. Genom riksmarskens bemedling är dock saken bilaggd; och skall det nu heta, att brefvet var skrifvet för att varna mot allt för mycken enträgenhet i edra påståenden. Men orden äro tydliga och klara; och huru man dem ock vänder, stå de likväl qvar och svida i ögonen. Hennes majestät förklarade sig slutligen ganska nådig mot mig och de mina. För min person skall jag nog veta finna mig; hoppas ock, att äfven du blifver vid godt mod, den falska sqvallraren till trots. Ett godt samvete är ett dagligt gästabud. Till slut skall också den goda saken segra, och spe komma för spottarens dörr. Gå du på din sida rätt fram; i medgång ej stolt, i motgång ej försagd; ej heller sjelfplågare! Qvälj dig ej öfver det, du icke kan hjelpa, ej heller öfver menniskors vankelmodigheter. Vet, att den på hög plats står, måste tåla, att från alla sidor vindarna på honom blåsa.« Kristina och rikskansleren sökte hädanefter undvika offentliga tvister, men inbördes oviljan förblef densamma i synnerhet på drottningens sida. Oxenstjerna fortfor hela sommaren igenom att afhålla sig ifrån rådets sammanträden. I Oktober fick man den obehagliga underrättelsen, att Bäjern brutit stilleståndet, förenat sig med Kejsaren och höll på att alldeles tillintetgöra Karl Gustaf Wrangel och Svenskarna. Då i nödens stund kallades Oxenstjerna åter upp i rådet och kom jemte Jakob De la Gardie, Gyllenhielm m. fl. Rikskansleren synes hafva varit något smickrad af detta tecken till återvändande nåd, och sökte närma sig drottningen. Hon deremot bibehöll i hjertat sin förra ovilja och skref till Salvius sålunda: »Frukten ej för edra afundsmän! jag skall nog beskydda eder. Rikskansleren gör sig nu ganska ödmjuk; men, quidquid est, timeo Danaos et dona ferentes. Jag finner alla dagar, huru på honom sannas Taciti ord om Tiberius: jam Tiberium corpus, jam vires, nondum dissimulatio deserebat.« Vid samma tid nämnde hon i rådet ett förslag att skicka rikskansleren till Hamburg för att som der blifvande Svenskt sändebud efterträda Rosenhane, hvilken skulle som ambassadör afgå till Paris. I allmänhet fortfor hon att försumma Oxenstjerna, och då denne sednare begärde åt sin son förläningen af några gods på Ysedom, fick han afslag, ehuru Kristina redan länge slösat med dylika gåfvor. Äfven Johan Oxenstjerna erfor många och kännbara verkningar af drottningens fortfarande onåd. Upptröttad af ledsnad och harm begärde han formeligen befrielse från hela fredsverket; men Kristina, som fruktade uppseende och skada, befallde honom stanna qvar och tillhopa med Salvius bringa underhandlingen till slut. Oxenstjerna beklagade sig för fadren. Denne svarade: »Käre Son! Ehuru det vore mig obehagligt, om du efter så många års besvär skulle med oförrättadt ärende lemna din plats; så skulle jag sådant likväl föga akta, utan önska dig skild från din Salvius, om det blott utan skam och skada ske kunde. Men när hennes majestät det ingalunda vill, så kan jag ej heller så hårdt yrka derpå. Käre son, hafver du trökat så länge och insupit så mycken förtret, så tröka ännu en liten tid! Bed Gud, och haf tålamod! Var viss att också jag hafver min dryga del, och till hjelp deremot endast Gud och samvetet! Tag du samma sköld, och låt Salvius sedan missbruka sin magt; han får nog en gång sina fiskar varma; laga blott, att eder ovänskap icke öppet utbrister eller skadar vårt fädernesland!«
Jemnte ofvanstående ämnen till missnöje kom också det förutnämnde ryktet om Axel Oxenstjernas afsigt att förmäla sin son Erik, med drottning Kristina. Detta spordes först 1633, då Frankrike för att vinna rikskansleren erböd sig att understödja en sådan plan. Den blef då af Oxenstjerna förkastad och hördes ej vidare af förr än vid denna tid, då den förmodligen af hans ovänner framdrogs för att väcka mot honom drottningens ovilja; och det lyckades. Efter all anledning var det också för att förekomma sqvaller härom, som drottningen redan förra året bortsände unga gref Erik som guvernör till Estland. Fadren var troligen länge i okunnighet om den vigt, drottningen fästade vid nämnde rykte. Gamla Jakob De la Gardie var den, som af vänskap först gaf honom underrättelse om förhållandet. Rikskansleren behandlade likväl alltsammans, såsom blott prat; men vid det tillfälle, då han och drottningen afslutade sin så kallade förlikning, började Kristina sjelf beklaga sig öfver nämnde rykte. Axel Oxenstjerna skref derom till sonen på följande sätt; »Hennes majestät sade, att du och jag ej bättre kunde vederlägga ofvannämnde hörsagor, än om du gifte dig. Jag bekänner, att sådana rykten och inbillningar ej förtjente, att man på dem kostade ett enda ord, om man neml. hade med en annan person att göra. Nu synes klart, att våra illviljare begagna denna förevändning till att svärta oss och tyda allt till det värsta. Jag har derföre velat underrätta dig om ställningen; och emedan ditt ungkarlslif gifver anledning till åtskilliga tankar, som ehuru tomma och orättvisa, dock kunna skada, så anser jag dig bara förekomma allt sådant genom val af en dig värdig maka.« Det var i anledning häraf, som Erik Oxenstjerna följande året förmälde sig med Elsa Brahe, dotter af den vid Lützen fallne Nils Brahe.
Johan Oxenstjerna hade blifvit enkling och inträdde kort derefter i nytt gifte med Margareta Brahe, syster till grefve Per. I några den tidens partiskrifter påstås, att Axel Oxenstjerna ifrigt arbetat på denna förbindelse för att derigenom vinna på sin sida den mägtiga motståndaren Per Brahe. Beskyllningen är osann. Uti flere ännu tillgängliga bref afrådde rikskansleren sin son från detta äktenskap i anseende till brudens framlidna ålder och föga hopp om arfvingar. Men det hjelpte ej hvarken hos sonen eller hos illviljarne. Giftermålet gick i fullbordan och rikskansleren fick skulden, och derföre också ökad ovilja hos drottningen, hvilken af dessa dubbla äktenskapsförbindelser mellan Braher och Oxenstjernor, de två mägtigaste slägter inom riket, såg uppstå ett parti, så starkt, att hon i längden knappast skulle kunna det samma öfverväldiga.
De som vid dessa mot Oxenstjernorna anlaggda stämplingar läto begagna sig till handtlangare, voro först hufvudmännen Magnus Gabriel De la Gardie och Salvius; sedan som mellanlöpare Gustaf Wasaborg och i synnerhet Nils Nilsson Tungel... Denne hade med begagnande af tidsläget insmickrat sig hos Kristina och vunnit hennes förtroende i hög grad. Hon hänvisade Salvius till Tungel såsom den, på hvilken hon fullkomligt litade. Hon upphöjde honom till hofkansler och det taltes till och med om rådsvärdigheten. Tungel besörjde den mellan drottningen och Salvius löpande enskilda brefväxlingen. Man finner ännu efter honom en mängd skrifvelser, fulla af bemödanden att förtala Oxenstjernorna och att på allehanda sätt ställa sig in hos drottningen, Salvius och Per Brahe.
English translation (my own):
An important, and during the course of this year, contentious topic was the creed. Already in the previous part we have told how the Queen's teacher, Johannes Matthiæ, took a lively part in Durie's efforts to unite the Lutheran and Calvinist teachings. Johannes Matthiæ, however, for a time kept these thoughts to himself; but when in 1644 he assumed the episcopate of Strängnäs, he gave an introductory speech, which was then published under the name of Idea boni ordinis in ecclesia Christi. In this book he presented some theorems which aimed at a reconciliation of both confessions. The book attracted so much more attention, as it was known that the author was in high favour with the Queen. The superintendent in Kalmar nevertheless plucked up the courage to issue some remarks against the same and dedicate them to the Chancellor. Johannes Matthiæ had a defense written out of the print, perhaps in somewhat too violent terms. Because the matter was close to his heart, he also brought it up at the Riksdag, which convened in January 1647.
But this attempt failed. The whole clergy became alarmed and complained that Johannes Matthiæ wanted to sneak in the Calvinist confession; and because Kristina was suspected of favouring her teacher, the estate included a request that the council must watch over the maintenance of the true faith in the kingdom. So the case was close to becoming a partisan affair between the Council and the clergy on the one hand and Kristina, the court party and the bishop on the other.
On January 17, the matter already existed in the Council. The Chancellor wished that Johannes Matthiæ had never published the said book. The Queen replied that there was nothing to complain about in the same. Oxenstierna said: "It will hardly be approved of by our Lutheran teachers, and God grant that the congregation will not be in trouble because of it!"
The Queen butted in: "Don't make such harsh accusations against the book! I take a great part in it."
Oxenstierna answered: "I beg in all submissiveness that Your Majesty may not defend the book in person; because then the last confusion will be worse than the first."
Kristina interrupted: "I'm not defending it because it defends itself."
Per Brahe sought to mediate and Oxenstierna began to talk about Sweden's great fortune in having only one creed and therefore no doctrinal disputes and hence floating misfortunes.
The dispute, however, gathered pace again and finally became so serious that Kristina burst into tears of anger, and the Council dispersed without reaching a decision. But in view of the clergy's zeal, the Queen was forced to yield, and Johannes Matthiæ had to offer a reassuring explanation of his words. The dispute would now be considered settled, but the clergy insisted that the Formula Concordiæ must be adopted as a symbolic book for the Church of Sweden, a proposal that Johannes Matthiæ himself had to sign, but which never received Kristina's confirmation.
Another reason for the enmity seems to have been the aforementioned Riksdag itself, although much darkness rests over it. A rumour says that its convening was prompted by the powerful lords, who wanted to secure, perhaps extend, their influence and, for that purpose, introduce several changes in the form of governance. Already the election of the land marshal became a party matter. Kristina also wanted Bengt Skytte, the Chancellor's opponent, both on her own behalf and on behalf of her father. It was avoided, and they elected Axel Turesson Natt och Dag, also from the Oxenstiernas' opposition; which, however, was prevented by illness. Jakob Skytte was then proposed, but he declined; so that at the end the Queen, according to her will, got Bengt Skytte to the place. There is no further information about the negotiations themselves.
Axel Oxenstierna suggested that as the Danish war was now happily over, the country should be freed from the tax increase that had been granted separately and expressly only for the said war. Such a release, he believed, would, as proof of obedience, increase the subjects' confidence in the government. But this proposal was not implemented. We have recently mentioned that Oxenstierna, during this Riksdag, was in the matter of Johannes Matthiæ, a defender of the clergy against the Queen. Despite all this, the Queen managed to win the unfree estates on her side. The Chancellor's enemy, the well-known Nils Tungel, was used to negotiate with the peasants; and Per Brahe complains that, in order to make herself more powerful, the Queen began to sow the seeds of discord between the Estates, in which she succeeded so well that no cohesion could subsequently be achieved within the kingdom.
Several serious actions appeared, and when the vacant Archbishop's place was filled, the Queen again exchanged words with the Chancellor about the actions that had been taken against Bishop Rudbeck in Västerås. The mutual dissatisfaction went so far that after these appearances Oxenstierna for a long time refrained from all participation in the Council's deliberations.
Torstensson had at this time returned home from Germany. Kristina flattered and brought him up a lot, partly for his real and great merits, partly to be able to pit him and his reputation against Oxenstierna. At the beginning of 1647 she elevated him to baron and count, and that at once. He certainly deserved it; but Gustaf Horn, although much older and likewise highly deserving of the Fatherland, was thus passed over. Admittedly, Torstensson had been happier, and probably more skilled. However, Horn's passing was actually considered to be derived from Kristina's dislike for the the Oxenstiernas, because Horn was the Chancellor's brother-in-law and the latter's close confidant. It seems that Horn took this behaviour from Queen Kristina very much to heart.
The fiercest quarrel between the Queen and the Oxenstiernas took place in connection with the peace negotiations and, especially in regard to the sum of money Sweden demanded for its troops. France demanded haste and concession, and Chanut represented to Kristina that her inclination for peace was known to the whole world; she should therefore not allow herself to be hindered by the advice, for thereby her reputation would suffer. Kristina responded with complaints about the Chancellor, and that he had sent regulations to Osnabrück on his own, contrary to the decisions made in the Council. She was even more incensed by Chanut and finally promised to hasten the peace as much as possible, and to arm Salvius individually by hand letter against Oxenstierna and against all delay in the negotiations.
For all intents and purposes, it was as a result of this conversation that Kristina addressed to both peace agents the following handwritten letter she had drawn up herself.
"My lords! I add these few words to the public letter, in which I must reveal to you with my own hand my fear that the peace through some causes not fully known to me will be nullified. In order to now clearly give you my opinion, know that above all else I desire a safe and honourable peace with the compensation of the Crown and the satisfaction of the soldiers, as well as can be done without a breach of the peace; and for the rest, to no longer be spoiled with it, as has been the case so far. If you do otherwise, you will be responsible to God, the Estates and me. Let no whims of ambitious people entice you from this my goal, so long as you have no desire to answer to me pale and blushing for it.
You should certainly know that neither authority nor the support of high families will prevent me from showing the world the displeasure I have for unreasonable behaviour. I am certain that if the negotiation breaks down, then, through your negligence, I would fall into a labyrinth from which I could not be helped, either by your understanding or by theirs, who inspired such suggestions, etc."
The letter was addressed to both Johan Oxenstierna and Adler Salvius, but was apparently meant only the former. This is further confirmed by a handwritten letter sent by the Queen at the same time to the latter with the following content:
"Highly honoured Lord Court Chancellor! With all grace I will reward your faithfulness and diligence to hasten the much-needed peace. With the other party, which seeks to prevent it, I shall stand so that the whole world will find that the fault does not lie with me, and that the Chancellor cannot touch the whole world with just one finger. Leave my attached letter to Count Johan Oxenstierna. Although I thereby attack you both, yet it is him alone whom I mean. Make it so that Avaux will know the contents so that he will find my innocence and not allow me to reciprocate the hatred of the other party against France. You yourself may be assured of this, that I shall hold you indemnified, and reward your services with a place in the Council, which, as far as I know, is the highest in our Fatherland. If there were a higher one, I would not hesitate to leave the same to you; all envy notwithstanding. You may well say, like Marius: contemnunt novitatem meam, ego illorum ignaviam: mihi fortuna, illis probra objectantur. —
Count Magnus de la Gardie's advantage I commend to you, as my own. It would be dear to me if I could get him Benfeld or something like that. Speak to d'Avaux about this! I hope he will gladly observe the opportunity of doing so important a service to one of his closest friends, and at the same time show me an excellent proof of his affection. I end with this and commend you in the hands of God, with a constant admonition not to let the horse jump over the shackles. Stockholm, April 10, 1647.
P. S. Let me know what grimaces Count Johan makes when he reads my letter to you both."
Johan Oxenstierna's reply is from May 10 and reads as follows:
"I must confess that Your Majesty's last letter has gone close to my mind, and I cannot understand where the accusations therein derive from. I have to leave it to God and time, like everything else, and even this will come up. But whoever influenced Your Majesty to write the above-mentioned letter, he shall, if I find him, be held accountable to me for that. Meanwhile, if Your Majesty pleases to look through the letters of relation given to us, I hope that it will be collected from them that I have done nothing, which should be called wasteful and unreasonable behaviour.
For a long time I have wished for my individual affairs to be freed from this long and laborious negotiation, but in the hope of a happy end, I have not wanted to bother with it. Now that my actions are no longer approved, I submissively leave it to Your Majesty to use my person as you please."
A few weeks later he wrote again as follows:
"As Lord Salvius has probably the honour of informing Your Majesty in individual letters about several things here, I have considered it superfluous to do the same. Now, however, I must briefly mention that for five weeks I have worked diligently for peace; but that it was precisely Lord Salvius and the French themselves who, under all kinds of pretexts, delayed the time and prevented me from complying with the order given. It seems to me that Your Majesty had given my colleague a separate letter of relations, which does not agree with what was put to us both jointly, otherwise he could not have behaved as he does. Time will tell.
In the meantime, I wanted to mention this, so as not to be blamed for the delay, as I received in Your Majesty's previous hand letter, which I have answered; although Your Majesty has not been pleased to inform me if my answer has appeared."
The relation must have been as Johan Oxenstierna stated. What caused the postponement this time was Kristina's own effort to acquire Osnabrück for the then-favourite Count Vasaborg, for which purpose Salvius had to conduct a series of secret negotiations. This was probably the subject of the individual letter of engagement which Oxenstierna thought Salvius had received.
Johan Oxenstierna left his father information about these behaviours and copies of the letters. The old man understood more than well that it was him whom the Queen most notably meant them for. He also happened upon this with her in such a violent exchange of words that in places he asked for his leave, which she also immediately granted.
The Queen's alliance with the French against her own ministers, the laxity she showed during the peace process in guarding Sweden's, but her stubbornness in guarding the advantages of the favourites, and her behaviour towards the merited Chancellor, however, aroused much dislike among all who knew the right situation; even with the better among Oxenstierna's opponents. Per Brahe, the Queen said quite frankly that she should not give all her trust to a youth, and to a priest, he meant Count Magnus and Johannes Matthiæ, by passing over tried men. The Council seems to have made assumptions about the indispensability of the Chancellor, and already several of its most reputable members had begun to withdraw from the deliberations, e. g. Gyllenhielm and Jakob de la Gardie. The latter remained the same.
In 1645, when Kristina's trust in Axel Oxenstierna began to waver, he stated in sitting Council that the Queen should have full confidence in the German affairs in the Chancellor, who knew and understood them better than anyone else. Now, when the tension between her and the Oxenstiernas assumed the aforesaid threatening appearance, old de la Gardie again appeared, although previously by age and blindness usually prevented from all participation in affairs. It is not known whether this time it happened on his own initiative, or, according to some, on Oxenstierna's, according to others, at his own son's request, which moderate would have feared extremes. Either way, he arranged and participated in a new conversation between the Queen and the Chancellor, on which occasion a reconciliation was effected and after which Count Magnus and his wife were sent down to Västergötland so as not to irritate the minds with their presence. Old Oxenstierna thus wrote about these appearances to his son, who was in Osnabrück.
"The handwritten letter the Queen has written to you and Salvius has worried me not a little, and there have appeared to be some small disputes between Her Majesty and me. Through the mediation of the Marshal, however, the matter is attached; and it will now be said that the letter was written to warn against too much persistence in your claims. But the words are clear and distinct, and no matter how you turn them, they still stand there and sting the eyes. Her Majesty finally declared herself quite gracious to me and my family.
For my person, I shall probably find myself; I hope, too, that you too remain in good spirits, in spite of the false rumourmonger. A good conscience is a daily guest. In the end, the good cause will also prevail, and hope will come to the mocker's door. Go on your side straight ahead; in success not proud, in adversity not forlorn; nor self-reproaching! Don't choose yourself over what you can't help, nor over people's faltering courage. Knows that he who stands in a high place must endure that the winds blow on him from all sides."
Kristina and the Chancellor henceforth sought to avoid public disputes, but the mutual dislike remained the same, especially on the Queen's side. Oxenstierna continued to abstain from the Council's meetings throughout the summer. In October they received the unpleasant news that Bavaria had broken the truce, united with the Emperor, and was about to completely annihilate Carl Gustaf Wrangel and the Swedes. Then, in the hour of need, Oxenstierna was again called up to the Council, and Jakob de la Gardie, Gyllenhielm and others came along. The Chancellor seems to have been somewhat flattered by this sign of returning favour and sought to approach the Queen. She, on the other hand, retained her previous reluctance in her heart and wrote to Salvius as follows:
"The fruit is not for your envious men! I will certainly protect you. The Chancellor is now quite humble; but, quidquid est, timeo Danaos et dona ferentes. I find every day how true Tacitus' words about Tiberius are in him: jam Tiberium corpus, jam vires, nondum dissimulatio deserebat."
At the same time, she mentioned in the Council a proposal to send the Chancellor to Hamburg to succeed Rosenhane as the future Swedish envoy there, who would go to Paris as ambassador. In general, she continued to neglect Oxenstierna, and when this latter requested the grant of some estates at Usedom to her son, he was refused, although Kristina had already wasted such gifts for a long time. Even Johan Oxenstierna experienced many and noticeable effects of the Queen's continuing displeasure. Tired of grief and resentment, he formally requested release from the entire peace process; but Kristina, fearing attention and harm, ordered him to remain and join with Salvius to bring the negotiation to an end. Oxenstierna complained to his father. He replied:
"Dear son! Although it would be unpleasant to me if after so many years of trouble you should leave your place with unfinished business, I would still pay little heed to such things, but wish you separated from your Salvius, if only it could be done without shame and harm. But if Her Majesty does not want it, I cannot insist on it either. Dear son, you have been bored for so long and absorbed so much bitterness, so be bored for a little while longer! Pray to God, and have patience! Be sure that I also have my fair share, and only God and conscience help me! Take the same shield, and then let Salvius abuse his power; he will probably get his fish warm for once; just make sure that your enmity does not break out openly or harm our Fatherland!"
Equally to the above causes for displeasure, the previously mentioned rumour about Axel Oxenstierna's intention to marry his son Erik to Queen Kristina was also a source of displeasure. This was first spurred in 1633, when France, in order to win over the Chancellor, offered to support such a plan. It was then rejected by Oxenstierna and was not heard of any further than at this time, when it was probably brought forward by his enemies to arouse the Queen's dislike against him; and it succeeded. For every reason, it was also to occur this way, as the Queen had already sent young Count Erik as governor to Estonia the previous year. The father was probably for a long time in ignorance of the vow, the Queen attached to said rumour. Old Jakob de la Gardie was the one who, out of friendship, first informed him of the situation.
The Chancellor nevertheless treated everything as mere talk; but on the occasion when he and the Queen concluded their so-called settlement, Kristina herself began to complain about the said rumour. Axel Oxenstierna wrote about it to his son in the following way:
"Her Majesty has said that you and I could no better refute the aforementioned hearsay than if you married. I confess that such rumours and imaginations did not deserve to be worth a single word on them, if, for example, had to do with another person. Now it seems clear that our ill-wishers used this pretext to slander us and interpret everything for the worst. I therefore wanted to inform you of the position; and because your bachelor life gives rise to several thoughts, such as, although empty and injustice, however, I consider you to only occur all that through the choice of a worthy wife."
It was for this reason that Erik Oxenstierna married Elsa Brahe, the daughter of Nils Brahe, who fell at Lützen.
Johan Oxenstierna had become a simpleton and shortly afterwards entered into a new marriage with Margareta Brahe, the sister of Count Per. In some party writings from the time, it is claimed that Axel Oxenstierna worked diligently on this union in order to thereby win over his powerful opponent, Per Brahe. The accusation is untrue. In several letters still available, the Chancellor advised his son against this marriage, in view of the bride's advanced age and little hope of heirs. But it did not help either with his son or with his ill-wishers. The marriage was consummated, and the Chancellor got the blame and therefore also increased reluctance on the part of the Queen, which of these double marriages between the Brahes and Oxenstiernas, the two most powerful families within the kingdom, saw the rise of a party so strong that in the long run she would hardly be able to overwhelm them.
Those who, at these conspiracies against the Oxenstiernas, let themselves be used as underlings were first the chief men Magnus Gabriel de la Gardie and Salvius; then as an intermediary Gustaf Vasaborg, and in particular Nils Nilsson Tungel... He had taken advantage of the time to ingratiate himself with Kristina and gain her trust to a great extent. She referred Salvius to Tungel as the one she trusted completely. She elevated him to court chancellor, and there was even talk of the dignity of councilman. Tungel took care of the ongoing individual exchange of letters between the Queen and Salvius. One still finds a lot of letter he left behind, full of efforts to slander the Oxenstiernas and to in all kinds of ways align himself with the Queen, Salvius and Per Brahe.
Above: Kristina.
Above: Johan Oxenstierna.
Above: Johan Adler Salvius.
Above: Axel Oxenstierna.
Above: Anders Fryxell.
Notes: "Contemnunt novitatem meam, ego illorum ignaviam: mihi fortuna, illis probra objectantur" = »De förakta min ringa börd, jag deras oduglighet: mig förebrås lycka, dem nedrigheter.« ("They scorn my low birth, I their ineptitude: I reproach happiness, them baseness.")
"Quidquid est, timeo Danaos et dona ferentes" = »Jag fruktar Grekerna, äfven då de komma med skänker.« ("I fear the Greeks, even when they bring gifts.")
"Jam Tiberium corpus, jam vires, nondum dissimulatio deserebat" = »Tiberius förlorade krafterna, nästan kroppen, dock ej förställningsgåfvan.« ("Tiberius lost his powers, almost his body, but not the gift of dissimulation.")
No comments:
Post a Comment