Anders Fryxell on the dispute between Johan Oxenstierna and Johan Adler Salvius

Source:

Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 29 to 37, by Anders Fryxell, 1841

https://runeberg.org/svhistfry/9/0041.html

The account:

Redan i föregående del hafva vi nämnt några ord om den oenighet, som i Osnabrück uppstod och allt framgent fortfor mellan de Svenska fredsombuden, Johan Oxenstjerna och Adler Salvius. Första och förnämsta orsaken låg i båda herrarnes lynnen. Oxenstjerna var högdragen, envis, häftig och med en ofta stötande öppenhjertighet. Salvius hade äfven sin stolthet, var dessutom egenkär, retsam och bakslug. Redan 1641, efter först året de arbetade tillsammans, uppkom ömsesidigt missnöje. Uti ett af sina bref gjorde Salvius den anmärkningen, att »man till Grotius borde använda excellens-titteln, emedan mannen vore ambassadör, en värdighet, som är näst den kungliga.« Några ansågo detta vara en vink, att Salvius, som sjelf blifvit ambassadör, önskade samma tittel och ansåg sig som Oxenstjernas vederlike. Så togs det förmodligen af denne sednare, hvilken var riksråd och ansåg sig som sådan högt öfver både Salvius och ambassadörsskapet. Han svarade bittert, bland annat, att han icke ansåg sig behöfva mottaga några rättelser af Salvius. Denne började då tala om sin 22-åriga tjenstgöring, sin långa erfarenhet m. m. Trätan blef ryktbar och kom snart till fadrens, den gamla rikskanslerens öron. Denne ogillade bådas uppförande. I bref till sonen yttrade han: »Mig är hela detta oväsende ganska ledt. Salvii lynne, hans sätt att skrifva och vara är från hans ungdom mig noga bekant; och önskar jag, att han sig bättre styra kunde, hvilket och vore honom sjelf nyttigt. Men så hafver jag ock derjemte hos honom funnit många goda egenskaper, samt redliga afsigter och stora förtjenster mot fäderneslandet; och tror jag fuller, att, om han gifvit dig någon tillrättavisning, så har det skett i god afsigt. Jag vill ej neka, att någon hans stolthed och egenkärlek kunnat vara med i spelet. Men, så mycket jag af dina skrifvelser kan döma, far också du vilse och låter din obetänksamhet sticka fram rätt så mycket, som han sin. Om han med alltför stor påflugenhet gifvit dig tillrättavisningar, så förefaller det mig, som du sådana med allt för stor högdragenhet tillbakavisat. Att du stundom behöfver påminnelser, finner jag af dina bref till regeringen; emedan du icke ens uti dessa kan dölja din harm. — Du har ju länge setat i kansliet och läst alla Salvii bref, i synnerhet under den tiden, då han låg i tvist med herr Johan Banér. Du borde derföre känna mannens lynne och skrifsätt; och om han ock visade någon inbilskhet, kunde du väl låta sådant gå obemärkt förbi. Att du i din tjenst ingen påflugenhet eller förakt lider, det gillar jag högeligen; men var ej heller för mycket lättrörd! Om du vill handtera fäderneslandets angelägenheter, så måste du i tid lära dig taga goda råd. Om fåfänga ting skall du ingen strid börja, ej heller svedja allt, som ludet är.« Sedan rikskansleren fått läsa alla under trätan vexlade bref, utföll hans omdöme mera gynnande för sonen, och han erkände, det Salvii skrifvelser varit opassande; han fortfor dock att äfven ogilla sonens, och härmed afstannade tvisten för den gången.

År 1643 utbröt den å nyo. Johan Oxenstjerna ansåg sig hafva flere orsaker till missnöje; t. ex. att vården af Fransyska och Holländska underhållspengarna fortfarande anförtroddes åt Salvius ensam; att Torstenson anmodat Johan Oxenstjerna bedja Salvius snart skicka penningar till hären, hvilket uppdrag Oxenstjerna ansåg under sin värdighet; — att Salvius illa upptagit, så väl det Oxenstjerna kallade sig caput legationis; såsom ock att han bedt Salvius fara förut till Osnabrück och besörja rummens iordningställande o. s. v. Alla dessa klagopunkter hade Oxenstjerna i bref till fadern framdragit. Denne svarade: »Mig är ledt, att du om förefallande ärenden på sådant sätt dömmer. Du stöter dig derpå, att penningarnas förvaltning blifvit nu som förut anförtrodd åt Salvius ensam. Det är dock till ditt eget bästa; ty ett sådant uppdrag gifver ingen ting annat än bekymmer och förtal. Ju mindre du hafver om händer, desto mindre blifva ock både ansvar och besvär; och jag tror, att fredsunderhandlingarna ensamma skola gifva dig nog att göra. — Du sticknas öfver herr Torstensons anhållan om ditt förord hos Salvius. Hvad betyder sådant? Skulle denna begäran vara dig till vanheder, då vore det också för mig, ja drottningen sjelf en skam att mottaga en dylik anhållan, hvilket dock kan hända, och ofta händt. Du vet ju, att enhvar har sitt anförtrodda uppdrag, och fordrar att blifva med höflighet anmodad om det, som på honom beror. Så måste vi alla bedja, den ene den andre. Du kan väl icke begära, att åt dig skall anförtros oinskränkt magt öfver allt? Om du hade erfarenhet som jag, så vore du glad, att ej behöfva sjelf afgöra, utan blott hos andra förorda saken; ty om du då rätt handterade den, skulle, i händelse af bifall, hedern falla på dig; men i händelse af vägran, hatet på en annan. — Ytterligare vet jag ej, hvad det är för ett nyligen uppkommet ordasätt, detta caput legationis, som nu så ofta omtalas. Det kan väl så för hederns skull benämnas, men du sjelf bör icke mycket tala derom. Du och de andra ombuden vid fredsverket ären kamrater med lika magt och lika värdighet, fast på olika platser; och vore bättre, att hvarandra inbördes ära, än otidigt tvista om sådan fåfänglighet. Det misshagar mig, att du min son ej är mer allvarlig till sinnes, utan låter dig af sådana små saker uppröras. Var ock öfvertygad, att jag icke skall lida, det någon skymf dig tillfogas, och att jag är om din heder lika så ömtålig som om min egen. Slutligen kan jag icke gilla att du velat till Osnabrück förut skicka herr Salvius, som din skaffare, likasom ingen annan kunde åt dig ställa bänkar och bord i ordning. Jag kan väl sluta till hans tankar, när han ser dig vilja begagna honom till förbud och hofmästare. Det vore godt, om enhvar bedömde andras sinnelag efter sitt eget, så beginges ej så många fel här i verlden.« Efter denna allvarsamma skrifvelse afstannade tvisten återigen.

För öfrigt synes det, som äfven Salvius å sin sida gifvit många anledningar till oenigheten, ehuru ingen närmare kännedom härom hunnit till efterverlden. Förnämsta underrättelserna angående tvisten finnas nemligen i den gamle rikskanslerens bref, och denne tyckes hafva ansett nödigare att rätta än att urskulda sonen, hvarföre han ock mera framdragit dennes än Salvii fel.

År 1646 utbrast fiendskapen å nyo, och på ett vådligare sätt. Till den förra personliga oviljan emellan begge fredsombuden kom den nu myndiga drottningens vidriga tänkesätt mot Oxenstjernorna, både far och son. Af denna orsak slöt hon sig till Salvius, och skänkte honom odeladt förtroende och så mycket skydd som möjligt. Salvius sökte att påskynda freden, äfven genom nedsättandet af Sveriges fordringar. Driffjedern härtill må nu hafva varit verklig öfvertygelse och fredskärlek, eller ock lycksökeri, antingen hos Kristina eller hos Frankrike; härom är svårt att döma. Men just detta ämne blef stridsäpplet emellan drottningen och Salvius å ena, samt båda Oxenstjernorna å andra sidan.

Det var i slutet af 1646, som man i Osnabrück förde den häftiga tvisten, huruvida Sverige skulle bekomma hela Pommern eller blott en del deraf med Wismar och Bremen. Svenska fredsombuden hade fått befallning gifva vika, men blott i yttersta nödfall. När detta nödfall inträffade, derom var just frågan och tvisten. Salvius ville tämligen snart åtnöja sig med Förpommern, Rügen och Bremen m. m.; ty, sade han, »man bör ej spänna bågen för högt.« Detta var också Kristinas mening och i synnerhet Franska partiets önskan. Oxenstjernorna deremot och deras vänner yrkade enträget, att man i dess ställe borde mottaga det af kejsaren och af Tyska riket erbjudna hela Pommern, oaktadt Brandenburg vägrade sitt bifall dertill. Uti November månad hade likväl Svenska fredsombuden gifvit vika, och afstått Hinter-Pommern. Axel Oxenstjerna ogillade denna eftergift ganska mycket. Uti handbref till sonen rådde han denne, att om Brandenburg genom ytterligare inkast gåfve någon förvändning dertill, söka på godt maner återtaga det gjorda beviljandet, och sedan hålla sig fast vid hela Pommern. »Du bör«, skrifver han, »häruti arbeta till fäderneslandets bästa, så vidt sig göra låter. Men, om af orsaker, som ej må nämnas, man icke kan komma längre, och blifver stormen allt för häftig, så hjelper föga streta deremot. Jag känner nogsamt lynnet och afsigterna hos dem, som nu styra Sverige, har, också ännu af dem min dagliga och dryga del. Jag ser fäderneslandets skada och vanheder för ögonen, så att det för ett ärligt hjerta och vettigt hufvud är den största harm. Om ej Gud, ära och samvete hållit mig qvar, hade jag längesedan lemnat min plats. Men Seneca säger: Var ej alltför envis på dina föresatser, utan följ dit ödet leder. När allt bemödande är fåfängt, måste man bruka tålamod och lämpa sig efter tiden. Detta är den ytterlighet, till hvilken den förståndige bör komma. Den synes för många besvärlig; men, om den ej iakttagas, så skall hela verket snart brytas sönder. Det är dock bättre hafva någon ordning än ingen.« Fadrens uppmaningar måtte hafva inverkat, ty snart derefter klagade Chanut hos Kristina, att Johan Oxenstjerna sökte hindra freden. Dessa klagomål blefvo välkomna. Kristina yttrade sig med mycken bitterhet öfver Johan Oxenstjernas uppförande; utmålade sjelf alla de förskräckliga följder och krigseländen, som af hans motsträfvighet kunde föranledas; sade, att han borde inför Gud och menniskor ansvara derför o. s. v. Chanut tyckte sig likväl hos Kristina under alla dessa utbrott märka en hemlig glädje, att den af henne hatade Johan Oxenstjerna visade verlden sina fel och huru liten del han borde hafva uti äran af fredsslutet. Det var också allmänna öfvertygelsen, att Johan Oxenstjernas uppförande blifvit öfverenskommet, kanhända föreskrifvet af fadern; så att allt hvad, i detta hänseende sades eller gjordes mot den förre, kunde också anses vara rigtadt mot den sednare.

Salvius hade vid denna tid för Fransmännerna omtalat, att Sverge ämnade i nödfall eftergifva också sina anspråk på Stettin. Detta hans uppförande väckte allmän ovilja, och förmodligen var det i anledning häraf, som Johan Oxenstjerna skref till regeringen i Sverge ett bref, som innehöll några bittra utfall mot Salvius. Det ankom, just när Chanut, i afsigt att till Frankrikes vinst nedsätta Sveriges fordringar ifrigt retade Kristina mot båda Oxenstjernorna och mot deras ihärdighet. Brefvet blef uppläst i rådet. Axel Oxenstjerna tog hetta dervid och utfor med häftighet öfver Salvius. Då alla i rådet tego, yttrade Kristina sjelf, det hon ej kunde tåla, att man på sådant sätt angrepe en frånvarande, som ej kunde försvara sig. Ordvexlingen mellan henne och rikskansleren blef tämligen häftig. Efter någon stund upplöstes rådet utan att hafva fattat något beslut. Just som drottningen kom derifrån, uppvaktades hon af Chanut. Hon var då mot Johan Oxenstjerna ganska uppbragt, och talte om, att sätta Salvius och de Fransyska fredsombuden till väktare öfver honom. Om dessa märkte och kunde bevisa, att han motarbetade freden, skulle de derom samfäldt aflåta till henne ett bref, hvilket hon sedan kunde uppvisa i rådet. Till Salvius skref hon egenhändigt, tackade för hans uppförande och försäkrade att, om också en och annan sökte svärta, skulle drottningen dock aldrig tillåta dem störta honom. Om Salvius komme väl hem, ämnade drottningen med ord och gerning visa, att hon vore och förblefve honom välbevågen. Huru Salvius i anledning häraf uppfört sig mot Johan Oxenstjerna, och hvad vidare förelupit, veta vi ej. Det synes emellertid säkert, att Kristina verkställde sitt ofvannämnde förslag, neml. att åt Fransmännen anförtro en slags hemlig uppsigt öfver Johan Oxenstjerna; ja att hon till och med begärde, det de skulle skaffa henne bref och handlingar, i stöd af hvilka hon kunde angripa och störta båda Oxenstjernorna. Dette hennes förbund med utlänningen mot sina egna ministrar hölls ej mera hemligt, än att Frankrikes fiender, Spaniorerna, kommo under fund dermed. För att skada Frankrike berättade de förhållandet genast för Johan Oxenstjerna. Så kom det snart till både drottningen och rikskansleren. Den förra blef högeligen harmsen och nedslagen; men dolde dessa känslor under slöjan af en stolthet, som ej aktade, hvad Oxenstjernorna tänkte om förhållandet. Dessa sednare kunde ej göra annat än tåla och tiga.

Trätorna emellan Johan Oxenstjerna och Salvius hade återigen tagit fart, man vet ej numera af hvad anledning. Men i Januari 1647 skref rikskansleren sålunda: »Käre son! Jag måste ogilla, att du icke ens i skrifvelserna till drottningen förmår styra din penna. Du nöjer dig icke med att låta omständigheterna tala för sig sjelfva, utan släpper ock ditt onda lynne fram med en hop förtretliga ord, såsom krasslare, skråla, skrika, kinka, o. s. v. hvilka mindre skada din fiende, än utmärka, att du sjelf icke hafver magt öfver ditt eget sinne. — Du klagar i flere dina bref, att jag håller med Salvius, så att han kan le åt din ovilja. Käre son, läs rätt och döm rätt mina bref. Jag känner noga Salvii lynne och fåfänga, hvilka med åren och äran tagit till, och kanske af andra än mera uppäggas. Jag gillar ingalunda hans inbillningar; men förmår icke undanskaffa alla fantaster, eller förändra deras hufvud. När du hinner stiga mina trappor och år uppföre, skall du finna, att dylika förhållanden ej kunna botas så lätt, som mången tror och den nödställde fordrar. Att jag ej förmår ytterligare hjelpa dig mot Salvius, det måste så du, som jag, lida. Hvad du har att lida, vet jag ej, om det kan liknas vid det, jag länge och kanske ännu drager. Var dock viss derom, att jag mer än väl känner, det ganska stora vedervärdigheter hafva nu i många år tryckt dig; men du måste ej derföre mista mod och manliga råd. Bit tänderna tillsammans; se på saken, fäderneslandets ära och tjenst, och låt all fåfänga fara. Om ej Salvius hade stöd här hemma, om ej också härifrån hans inbilskhet och förslager underblåstes; tro mig, han skulle ej tala så högt. Sådant är verldens lopp. Den, som länge lefver och höga tjenster bekläder, måste vara underkastad afund, illvilja och mycket annat, hvilket ingen ärlig man kunde bära utan stöd af Gud och samvetet. Du känner nogsamt min belägenhet i förra tider; den har ej sedermera förbättrats. Jag måste nu mycket lida just af den, för hvars bästa jag allsköns möda och arbete mig underkastat, men hvilken ej är dessa uppoffringar värdig, och kan väl hända att också dina besvär sig derifrån härleda. Detta är min lott; det är ock din; kanske få vi båda än sämre. Men tag Gud till hjelp och råd och gör det rätt är. När tigas kan så tig! Hvad föraktas bör, det förakta! Hvad med åtlöje vederläggas bör, det le åt! Men hvad med äran ej lidas kan, det lid ej! Jag vågar icke anförtro pennan mera, ej vetande, i hvars hand brefven kunna komma.«

Tvisten mellan Johan Oxenstjerna och Salvius sammansmälte från denna tiden helt och hållet med oenigheten mellan drottningen och rikskansleren, och bör således tillsammans med denna framställas.

English translation (my own):

Already in the previous part, we have mentioned a few words about the disagreement that arose in Osnabrück and continued throughout the future between the Swedish peace envoys, Johan Oxenstierna and Adler Salvius. The first and foremost reason lay in the temperament of both gentlemen. Oxenstierna was haughty, stubborn, fierce and with an often offensive frankness. Salvius also had his pride, was also selfish, irritating and devious. Already in 1641, after the first year they worked together, mutual dissatisfaction arose. In one of his letters, Salvius made the remark that "one should use the title of Excellency to Grotius, because the man was an ambassador, a dignity that is second only to royalty."

Some considered this to be a hint that Salvius, who himself had become an ambassador, wanted the same title and considered himself the opposite of Oxenstierna. That is probably how it was taken by the latter, who was a councilman and as such considered himself high above both Salvius and the ambassadorship. He replied bitterly, among other things, that he did not consider himself in need of receiving any corrections from Salvius. He then began to talk about his 22 years of service, his long experience, etc.

The talk became notorious and soon reached the ears of his father, the old Chancellor. He disliked the behaviour of both. In a letter to his son, he said:

"I am quite saddened by all this noise. Salvius' temperament, his way of writing and being is well known to me from his youth; and I wish that he could control himself better, which would be useful to him himself. But then I have also found in him many good qualities, as well as honest intentions and great merits towards the Fatherland; and I fully believe that, if he has given you any rebuke, it has been done in good faith.

I do not want to deny that someone of his pride and self-love could have been in the game. But, as much as I can judge from your writings, you too go astray and let your thoughtlessness stand out just as much as his. If he has given you reprimands with too much arrogance, it seems to me that you have rejected them with too much arrogance. That you sometimes need reminders, I find from your letters to the regency; because even in these you cannot hide your resentment. — You have been sitting in the chancellery for a long time and reading all of Salvius' letters, especially during the time when he was in dispute with Lord Johan Banér. You ought therefore to know the man's temper and manner of writing; and if he also showed any conceit, you could well let that pass unnoticed.

That in your service you suffer no condescension or contempt, I highly like that; but don't be too easily upset either! If you want to manage the affairs of the Fatherland, you must learn in time to take good advice. You must not start a fight about vain things, nor burn down everything, which is shameful."

After the Chancellor had read all the letters exchanged during the dispute, his judgment was more favourable to his son, and he admitted that Salvius' letters had been inappropriate; however, he continued to disapprove of his son's as well, and so the dispute stopped for the time being.

In 1643 it broke out again. Johan Oxenstierna considered himself to have several reasons for dissatisfaction; e. g. that the care of the French and Dutch maintenance money was still entrusted to Salvius alone; that Torstensson requested Johan Oxenstierna to ask Salvius to soon send money to the army, which task Oxenstierna considered beneath his dignity; — that Salvius was ill-occupied, as well as that Oxenstierna called himself caput legationis; as also that he asked Salvius to go to Osnabrück beforehand and see to the preparation of the rooms, etc. All these points of complaint Oxenstierna had brought forward in a letter to his father. The latter replied:

"I am sorry that you judge in such a manner about apparent cases. You find that the management of the money has now been entrusted to Salvius alone, as before. However, it is for your own good, for such an assignment brings nothing but trouble and slander. The less you have on your hands, the less both responsibility and trouble will be; and I believe that the peace negotiations alone will give you enough to do. — You are annoyed about Lord Torstensson's request for your condition to Salvius. What does that mean? If this request were to dishonour you, then it would also be a shame for me, indeed for the Queen herself, to receive such a request, which, however, can happen, and has often happened.

You know that everyone has his entrusted mission, and demands to be politely asked for what depends on him. We must all pray thus, one and the other. You cannot ask to be entrusted with unlimited power over everything, can you? If you had experience like me, you would be happy not to have to decide for yourself, but simply to advise others on the matter; for if you then handled it right, in case of approval, the honour would fall to you; but in case of refusal, the hatred of another. — Furthermore, I do not know what kind of a recent phrase, this caput legationis, which is now so often spoken of, is. It may well be called so for the sake of honour, but you yourself should not speak much about it. You and the other representatives at the peace work are friends with equal power and equal dignity, though in different places; and it would be better for you to honour each other than to quarrel prematurely about such vanity.

It displeases me that you, my son, are not more serious in mind, but allow yourself to be upset by such small things. Be also persuaded that I shall not suffer any disgrace to be inflicted on you, and that I am as sensitive about your honour as I am about my own. Finally, I cannot approve that you wanted to send Lord Salvius to Osnabrück before, as your procurer, just as no one else could set benches and tables in order for you. I can guess his thoughts when he sees you want to use him as a forbidder and court master. It would be good if everyone judged the disposition of others according to their own, then there would not be so many mistakes made in this world."

After this serious letter, the dispute stopped again.

For the rest, it seems that Salvius also gave many reasons for the disagreement, although no further knowledge of this has reached posterity. The most important information regarding the dispute is found in the old Chancellor's letter, and he seems to have considered it more necessary to correct than to excuse his son, for which he also highlighted his fault more than Salvius'.

In 1646, hostilities broke out anew, and in a more perilous way. Added to the previous personal dislike between the two peace agents was the now of-age Queen's disgusted mindset towards the Oxenstiernas, both father and son. For this reason she attached herself to Salvius and gave him undivided trust and as much protection as possible. Salvius sought to hasten the peace, also by reducing Sweden's claims. The driving force for this must now have been real conviction and love of peace, or also the pursuit of happiness, either with Kristina or with France; this is difficult to judge. But this very subject became the bone of contention between the Queen and Salvius on the one side, and both the Oxenstiernas on the other.

It was at the end of 1646 that the fierce dispute was fought in Osnabrück, whether Sweden should get all of Pomerania or only a part of it with Wismar and Bremen. The Swedish peace envoys had been ordered to give way, but only in extreme case of emergency. When this emergency occurred, there was precisely the question and the dispute. Salvius soon wanted to be content with Fore Pomerania, Rügen and Bremen, etc.; for, he said, "one should not draw the bow too high."

This was also Kristina's opinion and especially the desire of the French party. The Oxenstiernas, on the other hand, and their friends insistently demanded that instead they should receive the whole of Pomerania offered by the Emperor and the German Empire, regardless of Brandenburg's refusal to agree to it. In the month of November, however, the Swedish peace envoys had given way and ceded Farther Pomerania. Axel Oxenstierna disliked this concession rather greatly. In a handwritten letter to his son, he advised him that if Brandenburg gave any pretext for it by further incursions, to seek in a good manner to withdraw the grant made, and then to hold on to the whole of Pomerania.

"You should", he writes, "herein work for the good of the Fatherland, as far as possible. But if, for reasons that must not be mentioned, one cannot get any further, and the storm becomes too violent, then it is of little help to struggle against it. I know well enough the disposition and intentions of those who now rule Sweden, I also still have my daily and fair share of them. I see before my eyes the harm and dishonour of the Fatherland, so that for an honest heart and sensible head it is the greatest harm. If God, honour and conscience had not kept me there, I would have left my place long ago. But Seneca says: Do not be too stubborn about your intentions, but follow where fate leads. When all effort is in vain, one must exercise patience and adapt to the times.

This is the extreme to which the prudent should come. It seems awkward to many; but, if it is not observed, the whole work will soon be broken to pieces. However, it is better to have some order than none."

The father's exhortations must have had an effect, because shortly afterwards Chanut complained to Kristina that Johan Oxenstierna was trying to prevent the peace. These complaints were welcomed. Kristina spoke with great bitterness about Johan Oxenstierna's behaviour; she illustrated all the terrible consequences and miseries of war which could be occasioned by his recalcitrance; she said that he should answer for it before God and men, etc.

Chanut nevertheless seemed to notice in Kristina during all these outbursts a secret joy that Johan Oxenstierna, who she hated, showed the world his faults and how small a share he should have in the glory of the conclusion of the peace. It was also the general belief that Johan Oxenstierna's behaviour had been agreed upon, perhaps prescribed by his father; so that whatever, in this respect, was said or done against the former could also be considered directed against the latter.

At this time, Salvius had mentioned to the French that Sweden intended, in case of emergency, to give up its claims to Stettin as well. This behaviour of his aroused general dislike, and it was probably because of this that Johan Oxenstierna wrote a letter to the government in Sweden, which contained some bitter remarks against Salvius. It arrived just when Chanut, intending to reduce Sweden's claims to France's advantage, was furiously teasing Kristina against both the Oxenstiernas and against their persistence.

The letter was read in the Council. Axel Oxenstierna took the heat and ranted with ferocity about Salvius. When everyone in the Council was silent, Kristina herself expressed that she could not bear that someone who was absent, who could not defend himself, was attacked in such a way. The exchange of words between her and the Chancellor became quite fierce. After a while, the Council dissolved without reaching a decision.

Just as the Queen was coming out of there, she was attended by Chanut. She was then quite angry with Johan Oxenstierna and talked about putting Salvius and the French peace agents as guardians over him. If these noticed and could prove that he was working against the peace, they would therefore jointly give her a letter, which she could then present to the Council. To Salvius, she wrote in her own hand, thanking him for his conduct and assuring him that, even if one or two sought to blacken him, the Queen would never allow them to overthrow him. If Salvius came home safely, the Queen intended to show through word and deed that she was and remained well inclined toward him.

We do not know how Salvius behaved towards Johan Oxenstierna because of this, and what else transpired. It seems certain, however, that Kristina carried out her aforementioned proposal, namely, to entrust the French with a kind of secret investigation over Johan Oxenstierna; that she even requested that they should procure her letters and documents, in support of which she could attack and overthrow both the Oxenstiernas.

This alliance of hers with the foreigners against her own ministers was no more kept secret than that the enemies of France, the Spaniards, were thus exposed. In order to hurt France, they immediately told Johan Oxenstierna the circumstance. So it soon came to both the Queen and the Chancellor. The former was greatly mortified and disheartened, but hid these feelings under the veil of a pride that did not respect what the Oxenstiernas thought about the circumstance. The latter could do nothing but endure and remain silent.

The quarrels between Johan Oxenstierna and Salvius had again gained momentum, it is not known now for what reason. But in January 1647 the Chancellor wrote thus:

"Dear son! I must disapprove that you cannot control your pen even in writing to the Queen. You are not content to let the circumstances speak for themselves, but also let out your bad temper with a bunch of annoying words, such as wretch, yell, scream, whine, etc., which do less harm to your enemy than to distinguish that you yourself have no power over your own mind. —

You complain in several of your letters that I agree with Salvius, so that he can laugh at your reluctance. Dear son, read rightly and judge rightly my letters. I know well Salvius' temper and vanity, which with years and glory have increased, and perhaps by others are even more excited. I do not at all like his imaginings, but one cannot get rid of all the fantasists or change their minds. When you have time to climb my stairs and get on in years, you will find that such conditions cannot be cured as easily as many believe and as the distressed demand.

That I am unable to further help you against Salvius, you, like me, must suffer. What you have to suffer, I do not know, if it can be compared to it, I long and perhaps still drag. Be sure, however, that I know more than well that rather great honours have now for many years oppressed you; but you must not therefore lose courage and manly counsel. Bite your teeth together; look to the matter, the honour and service of the Fatherland, and let all vanity go. If Salvius did not have support here at home, if not also from here his conceit and proposals were fueled, believe me, he wouldn't speak so loudly. Such is the course of the world.

He who lives long and holds high offices must be subject to envy, malice, and many other things, which no honest man could bear without the support of God and conscience. You know well enough my situation in former times; it has not since been improved. I must now suffer a great deal from the very one for whose good I have submitted myself to all kinds of toil and work, but who is not worthy of these sacrifices, and it may well happen that your troubles also derive from it.

This is my lot; it is yours too; maybe we will both get worse. But take God for help and advice, and do what is right. When you can keep quiet, keep quiet! Whatever should be despised, despise it! Whatever should be refuted with ridicule, ridicule it! But whatever honour cannot suffer, it does not suffer it! I don't dare trust the pen anymore, not knowing into whose hands the letters might end up."

The dispute between Johan Oxenstierna and Salvius merged from this time completely with the disagreement between the Queen and the Chancellor, and should therefore be presented together with this.

Above: Kristina.

Above: Johan Oxenstierna.

Above: Johan Adler Salvius.

Above: Axel Oxenstierna.

Above: Anders Fryxell.

Notes: "caput legationis" = "the head of the legation" (»hufvudman för beskickningen«).

Stettin is the German name for the town of Szczecin in what is now the West Pomeranian Voivodeship in Poland.