Sources:
Caroli Ogerii ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum, page 245, Charles Ogier, 1656
Carl D'Ogiers Dag-Bok öfwer des Resa til Swerige år 1634, uti Franske Ambassadeurens Comte D'Avaux sälskap, öfwersatt ifrån Latinet, in Stockholms Magazin för 1780 (Februari), pages 119 to 120, published by Magnus Swederus, 1780; Uppsala University Library via the Alvin portal
Från Sveriges storhetstid: franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634-1635, page 103, published by Sigurd Hallberg, P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1914
The diary entry excerpt:
IV. Sex seiugis rhedis, in Reginæ Insulam profecti sumus. Legatum illa in sua rheda deduxit cum Principe Palatina, elegantissima puella: aderat Admiralius, vir senex, at tamen nec tetricus, nec insuauis. In arduam rupem pedibus ascendit ipsa Regina comite Legato, qui illam sustentabat: singulas illius virgines, ac feminas singuli ducebamus: plurimi hinc inde Nobiles Sueci equis, ac pedibus discurrebant. Didonem mihi Virgilianam intueri videbar, quæ sua Æneæ consilia, sua opera demonstraret. Per vniuersam Insulam inter proceras, viridesque etiam per hyemem, arbores in rhedis deambulauimus. Illa mihi species fuit gestationis illius, quæ in Bononsiensi vel in Vicennensi saltu ad Lutetiam fit.
Post circuitam Insulam deuenimus ad quendam locum, in quo erigi tabernaculum Regina iusserat, in plures diætas diuisum: suum illa cum feminis ingressa: suum Legato seorsim tributum est, vbi nitidissimis mensis pulcherrima pro regione bellaria imposita erant. Vinum illic largè profusum, Regumque ac Reginarum incolumitati liberaliter propinatum.
Reduxit Serenissimam Reginam in Palatium Legatus; ac cubiculum ingressus sedit cum illa, reliquis stantibus, assidente tamen Palatinâ Principe, Gustaui ex sorore nepte, in cuius gratiã Legatus Varennum cantare iussit, dum interim ille Reginam, Gernando Interprete, de Musica non cogitantem affaretur. Aiunt enim illam ab excessu Gustaui, nullas vel licitas voluptates degustare voluisse. Confessus est mihi Gernandus Legatusque ipse sæpissimè, cùm inter loquendum, de Gustauo mentio incideret, oboriri piæ Principi lacrymas, diceréque solitam «mein gluk ist gestorben»; quod est «felicitas mea periit.» Quod quidem illa verè profiteri potest, tam ob dilectissimi Coniugis iacturam, quàm importunas quorumdam excubias, qui illam acriter nimis, ac rigidè obseruant; quod & ipsi annotauimus: nam cùm hâc ipsâ die ab aliquo de hora admoneretur, continuóque Legatus surrexisset. Credo, inquit illa, istos horologium præcipitasse: adeo Illustrissima Princeps familiaris honestique colloquii indiga, & amans est.
Swedish translation (by Swederus):
D. 4. reste wi uti sex wagnar, med 3 par hästars förespann för hwardera, at til denna ön, då Ambassadeuren åkte med Änke-Drottningen och Prinseßan uti en wagn. Riks-Ammiralen war äfwen med, som, ehuru han är gammal, likwäl ingalunda är trumpen eller ledsam. Ambassadeuren ledde Drottningen, och wi öfrige Hännes Hof-Fruntimmer opp före höga Berg, och sedermera åkte wi uti wagnarna kringom hela ön. På et ställe hade Drottningen låtit upslå et tält, som war indelt i flera rum, och där wankades hederlig wälfägnad af win och confiturer. Efter återkomsten fölgde Ambassadeuren Drottningen hem och talte med Hänne en lång stund uti Hännes Cabinett, då han, tillika med Pfaltziska Prinsessan satt; men wi andre blefwo stående. På befallning roade Varenne Prinseßan med några Ariers afsjungande. Annars berättas, at Änke-Drottningen, efter sin Gemåls död, icke tålt några sådana nöjen; och Gernande sade mig, at Hon, så ofta samtaler med Ambassadeuren fallit på Sal. Konungen, utbrustit i tårar och sagt: »Mein glück ist gestorben.« Hon har äfwen orsak til sin oro, icke allenast för saknaden af sin Gemål; utan ock för den noggranhet hwarmed Hon nu uppaßas, och hwarpå wi sågo et prof, i det Hon blef påmint, under samtalet, om hwad klockan war slagen, då Ambassadeuren strax steg opp, och Hon yttrade sig: »Wisserligen måste de hafwa flyttat uret.«
Swedish translation (by Hallberg):
4 maj. I sex vagnar, förspända med tre par hästar var, avreste vi till drottningens ö. Ambassadören fick plats i hennes vagn tillsammans med den unga förtjusande pfalzgrevinnan; även amiralen, en gammel men ingalunda trumpen eller obehaglig man, följde med. Drottningen stödde sig på gesantens arm, då hon steg uppför den branta höjden, och vi andra förde var sin av hovfröknarna och -fruarna, medan svenska adelsmän till häst och fots beledsagade oss på båda sidorna. Det hela erinrade mig om den scen i Eneiden, där DIDO framlägger sina planer och visar sina verk för ÆNEAS. Sedan gjorde vi en promenad i vagn runt hela ön mellan höga, raka, även vintertiden gröna träd. Denna promenad gav mig samma intryck som en lustfärd i vagn i Boulogne- eller Vincennes-skogen vid Paris.
Efter denna rundresa kring ön kommo vi till ett ställe, där drottningen hade låtit uppresa ett tält, som var indelat i flera rum. Hon gick med hovdamerna in i det ena, och ambassadören hade fått ett för sin särskilda del. Där voro prydliga bord dukade med efter landets sed mycket vacker konfekt. Vin bjöds i överflöd, och man drack flitigt konungarnas och drottningarnas skål.
Ambassadören förde drottningen tillbaka till slottet, fick följa med in i hennes kammare och satt där och språkade med henne, medan vi andra stodo. Den unga pfalzgrevinnan, GUSTAF ADOLFS systerdotter, satt dock, och ambassadören lät henne till behag VARENNE sjunga, men gesanten och drottningen samtalade med GERNANDT som tolk utan att lyssna till musiken. Man påstod, att hon sedan GUSTAF ADOLFS död fått avsmak för alla nöjen, även de oskyldigaste. GERNANDT och ambassadören sade mig, att hon ofta, när talet föll på GUSTAF ADOLF, fick tårar i ögonen och sade: »Mein Glück ist gestorben!« Det kan hon med så mycket mera skäl säga, som hon icke blott har att klaga över förlusten av sin högt älskade make, utan även över den stränga och rigorösa bevakning hon är föremål för. Detta fingo vi själva bevittna, ty då någon i dag erinrade henne om vad klockan var, reste ambassadören sig genast, och hon sade:
— Man måste ha flyttat fram visarna.
Undra på, att den högt begåvade furstinnan känner behov av och tycker om ett förtroligt och trevligt samspråk!
English translation (my own):
May 4. In six carriages, preloaded with three pairs of horses each, we departed for the Queen's island. The ambassador found a place in her carriage together with the young and amiable Countess Palatine; even the admiral, an old but by no means a severe or unpleasant man, followed. The Queen leaned on the envoy's arm as she ascended the steep hill, and the rest of us went with each of the court ladies and gentlemen, while Swedish nobles on horseback accompanied us on both sides. It all reminded me of the scene in Eneiden, where Dido presents her plans and shows her works to Æneas. Then we did a walk in a carriage around the whole island between tall, straight, even in winter green trees. This walk gave me the same impression as a pleasure ride in a carriage in the Boulogne or Vincennes forest near Paris.
After this tour of the island, we came to a place where the Queen had a tent erected, which was divided into several rooms. She went with the court ladies into one, and the ambassador had received one for her special part. There were neat tables set with very beautiful confectionery according to the country's custom. Wine was offered in abundance, and the cup of kings and queens was diligently drunk.
The ambassador brought the Queen back to the castle, was allowed to enter her room, and sat there talking to her while the rest of us stood. The young Countess Palatine, Gustav Adolf's niece, sat, however, and the ambassador let Varenne sing for her at will, but the envoy and the Queen talked to Gernandt as an interpreter without listening to the music. It has been claimed that since Gustav Adolf's death she has had a distaste for all pleasures, even the most innocent. Gernandt and the ambassador told me that she often, when the conversation fell on Gustav Adolf, got tears in her eyes and said: "Mein Glück ist gestorben!" — that is, "my happiness is dead!" She can say this for so many more reasons, that she not only has to complain about the loss of her much-loved husband, but also over the strict and rigorous guarding she is subject to. We got to witness this ourselves, because when someone today reminded her of what time it was, the ambassador immediately got up, and she said:
"Someone must have moved the hands forward."
Wonder that the highly gifted princess feels the need for and enjoys a confidential and pleasant conversation!
No comments:
Post a Comment