Source:
Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 202 to 204, by Carl Grimberg, 1924
The account:
Två dagar efter begravningen, själva midsommardagen på aftonen, får riksmarsken ett bud från änkedrottningen, att hon ämnade »gå neder i klosterkyrkan och in i salig Maj:ts grav till att öppna kistan». Det gav anledning till en överläggning i riksrådet följande dag. Rådsherrarne beslöto först inhämta ett utlåtande av några bland biskoparne. Protokollet förmäler, att sedan prelaterna en halv timme överlagt för sig, trädde de in i rådkammaren och överlämnade ett betänkande av innehåll, »att de ingalunda kunne samtycka det kistan öppnas, ty något kan vara där uti, som är skadeliget för den, som det rörer; är ock alldeles obrukeligit. Eljest kan intet skada, om Hennes Maj:t en gång eller två vill gå neder i graven, helst emedan begravningen nu så nyligen är skedd.»
Häremot invändes i rådet, »att om Hennes Maj:t kommer i graven, då är till befruktande, det Hennes Maj:t ock låter bryta opp kistan».
Slutet blev, att rådet lät strängeligen förbjuda änkedrottningens drabanter och tjänare att lyfta stenarna av konungens grav utan rådets tillstånd.
Emellertid erbjödo sig biskoparne i Linköping och Västerås att varje dag gå upp till Hennes Maj:t och söka förmå henne att taga sitt förstånd till fånga. Men deras förmaningar hade tydligen icke åsyftad verkan. Ty en dag berättar riksdrotsen i rådet, att änkedrottningen åter begärt att »få öppna Hans salig kungl. Maj:ts grav och likkista», och då riksdrotsen icke hade kunnat samtycka därtill, hade hon »tagit illa vid sig och omsider begärt, att hon måtte en gång få gå neder i graven, så ville hon försvärja sig att aldrig begära det mera». Hon hade vid detta tillfälle försökt formligen muta drotsen. Han berättar nämligen i ett brev till brodern, att hon erbjöd honom »stora presenter, vilket jag strax med tillbörligt svar och kategoriskt utslog», skriver han. »Då blev hon så bitter, att hon sjuknade och låg 8 dagar till sängs, simulerandes mållöshet, men bekom sedan samma svaret av senaten och sedan av prästerskapet. Nu är Hennes Maj:t bättre igen.»
I samma veva infinner sig emellertid även pfalzgreven i rådet och hälsar från drottningen, att hon önskar i kistan nedlägga konungens hjärta, som hon ännu har hos sig. Rådsherrarnes svar kunde naturligtvis inte bli annat än avslag. Men de erbjödo sig att själva tillsammans med pfalzgreven nedlägga hjärtat. När Maria Eleonora fick höra detta, blev hon alldeles utom sig. Hon hotade att ändå gå ned i graven och lät genom pfalzgreven hälsa rådet, att hon »ville dock likväl behålla Kungl. Maj:ts hjärta hos sig, så länge hon lever». Senare blev riksmarsken Jakob De la Gardie uppkallad till änkedrottningen, som låg till sängs och förklarade för honom, »att hon omöjligen kunde lugna sig med mindre, än att hon fick då och då beskåda kungl. Maj:ts lik, och att hon intet kunde släppa Kungl. Maj:ts hjärta ifrån sig». Nu bad hon så vackert riksmarsken övertala sina medbröder att låta henne få sin vilja fram.
Men rådet hänvisade till sitt förra svar och tillade avkylande, att det skulle »giva Hennes Maj:t föga reputation, där Hennes Maj:t fore neder till kyrkan och intet kunde komma in; Hennes Maj:t skulle då med större förtret draga dädan igen». Och till stöd för sitt avslag införskaffade rådet ett långt betänkande från prästerskapet över frågan, »om en kristen kan efterlåtas att öppna de dödes grifter och deras förvissnade kroppar åskåda och omaka», en fråga som naturligtvis besvarades nekande.
Detta aktstycke blev sedan företett för Maria Eleonora. Huruvida det var därigenom hon bevektes att äntligen lämna ifrån sig konungens hjärta, må vara osagt. Detta blev emellertid nu i all tysthet nedlagt i den dödes kista.
Det är dock något som måste gå en genom märg och ben, detta att se en så allt uppslukande kärlek, en lidelse så blind, att den icke hejdas ens inför förgängelsens hemskhet. Och denna kvinna, som levde och andades blott genom minnet av sin kärleks lycka, hon var dock ingen förvissnad åldring utan ung och strålande skön ännu. Vid Gustav Adolfs död var hon ej fyllda 33 år. Den franske legationssekreteraren Ogier, som åtföljde Richelieus ambassadör d'Avaux på dennes beskickning till Sverige mot slutet av år 1634, skildrar i sin dagbok, huru fullkomligt bländande både han och ambassadören blevo av skönheten hos denna drottning, som alltjämt dömde sig själv till ett fängelseliknande liv i »en mörk, instängd kammare, upplyst endast av gravljusens dystra sken. Intet», skriver han, »kan giva en föreställning om hennes ljuva ansiktsuttryck och den kungliga gestalten. Vi kunde icke taga ögonen från drottningen. Säkerligen får jag aldrig mera skåda en sådan älskvärdighet, parad med så mycket majestät och så mycken kvinnlig fägring», skriver den hänförde fransmannen efter ett senare besök hos änkedrottningen.
English translation (my own):
Two days after the funeral, on the evening of Midsummer Day itself, the Grand Constable receives a message from the Dowager Queen that she intends to "go down to the Monastery Church [Klosterkyrkan] and into the tomb of His Late Royal Majesty so as to open the coffin".
This gave rise to a discussion in the Council the following day. The councilmen first decided to obtain an opinion from some of the bishops. The protocol states that after the prelates had deliberated for half an hour, they entered the Council chamber and submitted a report containing the following: "that they could not consent to the coffin being opened, for there may be something in there that is harmful to the person who touches it; and is also completely useless. Otherwise, it would do no harm if Her Majesty wanted to go down to the tomb once or twice, particularly as the burial has now taken place so recently".
To this the Council objected, "that if Her Majesty comes to the grave, then it is to be feared that Her Majesty will also have the coffin broken open."
The end result was that the Council strictly forbade the Dowager Queen's retainers and servants from lifting the stones from the King's grave without the Council's permission.
However, the Bishops of Linköping and Västerås offered to go up to Her Majesty every day and try to persuade her to come to her senses. But their admonitions apparently had none of the intended effect. For, one day, the Grand Steward tells the Council that the Dowager Queen had again requested "to open His Late Royal Majesty's grave and coffin", and when the Grand Steward had not been able to agree to this, she had "taken it badly and finally requested that she might once be allowed to go down into the grave, then she would swear never to ask for it again".
On this occasion she had tried to literally bribe the Steward. He tells in a letter to his brother that she offered him "great presents, which I immediately and categorically rejected with an appropriate answer", he writes. "Then she became so bitter that she fell ill and lay in bed for 8 days, simulating speechlessness, but then she received the same response from the Senate and then from the clergy. Now Her Majesty is better again."
At the same time, however, the Count Palatine also appears in the Council and says from the Queen that she wishes to place the King's heart, which she still has with her, in the coffin. The councilmen's answer could, of course, be nothing more than refusal. But they offered to themselves place the heart, together with the Count Palatine.
When Maria Eleonora heard this, she was completely beside herself. She threatened to go down into the grave anyway and had the Council informed through the Count Palatine that she "would nevertheless keep His Majesty's heart with her as long as she lives". Later, the Grand Constable Jakob de la Gardie was summoned to the Dowager Queen, who was lying in bed, and explained to him "that she could not possibly calm down with anything less than that she be allowed to view His Majesty's body from time to time, and that she could not let His Majesty's heart go away from her".
Now she so beautifully asked the Grand Constable to persuade his colleagues to let her get her way.
But the Council referred to its previous answer and added coldly that it would "give Her Majesty little reputation if Her Majesty went down to the church and could not enter; Her Majesty would then with greater annoyance withdraw the matter". And in support of its refusal, the Council procured a long report from the clergy on the question, "whether a Christian can be permitted to open the tombs of the dead and view and touch their putrefied bodies", a question which was naturally answered in the negative.
This document was then presented to Maria Eleonora. Whether it was through this that she was persuaded to finally give up the King's heart may be unsaid. However, it was now quietly placed in the dead man's coffin.
It is something that must go through one's marrow and bones, however, to see such an all-consuming love, a passion so blind that it is not stopped even in the face of the horror of decomposition. And this woman, who lived and breathed only through the memory of her love's happiness, she was not a withered old woman, but still young and radiantly beautiful. At the death of Gustav Adolf, she had not yet turned 33. The French legation secretary Ogier, who accompanied Richelieu's ambassador d'Avaux on his mission to Sweden towards the end of 1634, describes in his diary how completely dazzling both he and the ambassador were by the beauty of this Queen, who still condemned herself to a prison-like life in "a dark, closed chamber, illuminated only by the gloomy glow of the grave-candle."
"Nothing", he writes, "can give an idea of her sweet countenance and royal figure. We could not take our eyes off the Queen. Surely I shall never again see such amiability, paired with so much majesty and so much feminine beauty", writes the enraptured Frenchman after a later visit to the Dowager Queen.
Above: Maria Eleonora.
Above: Carl Grimberg.
No comments:
Post a Comment