Source:
Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 355 to 356, by Carl Grimberg, 1924
https://runeberg.org/sfubon/3/0357.html
The account:
Kristinas förmyndarstyrelse.
DET dröjde en månad, innan sorgebudet om Gustav Adolfs död hann till Stockholm. Härom berättar Per Brahe d. y., sonson till Per Brahe d. ä., i sin »Tänkebok»:
»Den 8 december 1632, om morgonen klockan halv 9, kom bud efter mig, där jag satt i hovrätten, att jag skulle komma neder i den lilla räkningekammaren. När jag kom in, såg jag alla av rådet mäkta bedrövade. Somlige torkade ögonen, somlige vredo händerna. Jag blev illa till mods, visste intet, vad på färde var; då jag strax med stor sorg förnam, vad då hänt hade.»
Men berättelsen slutar sålunda: »Vi utav rådet, som tillstädes voro, togo ett fullhugsat råd, förrän vi skildes åt, att leva och dö med varandra för fäderneslandets värn, nytta och försvar och icke allenast här hemma i landet hålla med all makt och enighet sakerna upprätt utan ock fullfölja kriget emot kejsaren och allt hans anhang efter högsalig konungens uppsåt till en säker fred.»
Men ute i stora världen troddes allmänt, att Sveriges makt skulle störta ihop hastigare, än Gustav Adolf byggt upp den.
Gustav Adolf efterlämnade blott ett barn, den sexåriga Kristina. I kraft av Norrköpings arvförening av 1604, vilken utsträckt arvsrätten även till kvinnolinjen, skulle hon vid 18 års ålder bli Sveriges regent. Hon blev också av den riksdag, som sammanträdde på nyåret 1633, erkänd som »utkorad drottning». Dock berättar Ogier, enligt vad riksdrotsen Gabriel Oxenstierna anförtrott franske ambassadören, om ett egendomligt intermezzo vid detta tillfälle. Fransmannens dagbok skildrar det sålunda:
»Så snart underrättelsen ingick om konungens död, sammankallades riksdagen till möte i Stockholm. Den består av de fyra stånden: adel, prästerskap, borgerskap och allmoge. När talmannen i denna församling började sålunda: 'Konungen är död!' utbrusto de församlade i gråt och klagan. När det åter blev honom möjligt att tala och han ånyo började: 'Konungen är död!' ljöd åter en sådan jämmer och klagan från församlingen, att han icke kunde fortsätta. Då det äntligen blivit tyst, redogjorde talmannen för händelsernas förlopp och framställde för riksförsamlingen, vad som nu var av nöden: det viktigaste för staten i närvarande stund vore att välja den högt älskade konungens dotter till drottning, såsom ständerna hade lovat fadern, då han drog ut på sitt härnadståg, för det fall att det skulle hända honom något mänskligt.
Då steg plötsligen en ledamot av bondeståndet vid namn Lars fram och utbrast: 'Konungens dotter? Vem är det? Vi känna henne ej; vi hava icke sett henne än!'
Det blev sorl i församlingen.
'Då skall jag', svarade riksdrotsen, 'strax låta föra henne till eder.'
Flickan blev utan dröjsmål hämtad och framställd för församlingen, särskilt för den nämnde Lars. Bonden betraktade henne uppmärksamt och utbrast till slut: 'Det är sanning! Se konung Gustavs näsa, se hans ögon, se hans panna! Hon skall vara vår drottning.'
Strax blev hon då med instämmanden och omröstning av alla stånden utropad till drottning och uppsatt på tronen.»
English translation (my own):
Kristina's regency government.
IT took a month before the sad news of Gustav Adolf's death reached Stockholm. Per Brahe the Younger, grandson of Per Brahe the Elder, tells this story in his "Tänkebok":
"On December 8, 1632, at half past eight in the morning, a messenger came for me, where I was sitting in the Court of Appeals, to come down to the small Chamber of Accounts. When I entered, I saw everyone in the Council looking very sad. Some were wiping their eyes, some were wringing their hands. I felt uneasy, not knowing what was going on; then I immediately realised with great sadness what had happened."
But the story ends thus: "We of the Council, who were present, took a full-hearted counsel, before we parted, to live and die with each other for the protection, benefit and defense of the Fatherland and to keep things upright with all power and unity not only here at home in the country, but also to continue the war against the Emperor and all his supporters, in accordance with the late King's intention for a secure peace."
But out in the wider world, it was generally believed that Sweden's power would collapse faster than Gustav Adolf had built it up.
Gustav Adolf left behind only one child, the six year old Kristina. By virtue of the Norrköping Union of Inheritance of 1604, which extended the right of inheritance also to the female line, she was to become Sweden's ruler at the age of 18. She was also recognised as "elected Queen" by the Riksdag that met in the New Year 1633. However, Ogier tells us, according to what the Grand Steward Gabriel Oxenstierna confided to the French ambassador, about a strange intermezzo on this occasion. The Frenchman's diary describes it thus:
"As soon as the news of the King's death reached the Riksdag, it was summoned to a meeting in Stockholm. It consists of the four estates: nobility, clergy, burghers and commoners. When the speaker of this assembly began thus: 'The King is dead!', the assembled men burst into weeping and wailing. When he was able to speak again and he began again: 'The King is dead!' such wailing and lamentation resounded from the assembly that he could not continue.
When it was finally quiet, the speaker explained the course of events and presented to the Riksdag what was now necessary: the most important thing for the state at the present time was to elect the King's dearly beloved daughter as queen, as the Estates had promised her father when he set out on his campaign, in case anything human [fatal] should happen to him.
Then suddenly a member of the peasantry named Lars stepped forward and exclaimed: 'The King's daughter? Who is she? We do not know her; we have not seen her yet!'
There was a murmur in the assembly.
'Then I will', replied the Grand Steward, 'immediately have her brought to you.'
The girl was fetched without delay and presented to the assembly, particularly to the said Lars. The peasant looked at her attentively and finally exclaimed: 'It is true! See King Gustav's nose, see his eyes, see his forehead! She shall be our Queen.'
Immediately she was proclaimed queen and placed on the throne, with the consent and vote of all the Estates."
Above: "Queen Christina's Accession to the Throne", by Joseph de Buelow.
Above: Carl Grimberg.
No comments:
Post a Comment