Sources:
Caroli Ogerii ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum, page 220, Charles Ogier, 1656
Carl D'Ogiers Dag-Bok öfwer des Resa til Swerige år 1634, uti Franske Ambassadeurens Comte D'Avaux sälskap, öfwersatt ifrån Latinet, in Stockholms Magazin för 1780 (Februari), pages 111 to 112, published by Magnus Swederus, 1780; Uppsala University Library via the Alvin portal
Från Sveriges storhetstid: franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634-1635, page 86, published by Sigurd Hallberg, P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1914
The diary entry excerpt:
XXX. Agens Ducis Moscouiæ ad Reginæ audientiam venit, quem illa per duas ferè horas in solio prestolata est. Istius moræ causa fuit, quod ille plura sibi vehicula ad imponendum suum comitatum sibi dari cuperet, quod noluerunt Suecici Proceres, eâ ratione, quia in Moscouia nuper Agenti Sueciæ vnicus tantum equus datus fuisset. Coactus est itaq; ille venire in vnica traha, eâque detectâ, substrato tapete Turcico: comitabatur illum sedebatq; in anteriori parte vehiculi Nobilis Suecus, Petrus Kruszius, cuius frater in Moscouia Agens erat, atque iste interpretis munere fungebatur. Habebat Moscus duos ex suis comitibus, qui recti hinc inde à lateribus vehiculi erant, ac stiuæ innitobantus. Tres equi traham ducebant, quorum priori Moscouita, posteriori antiga Reginæ insidebat: ante omnes præcedebat in equo Secretarius Moscouita, qui dextra manu litteras Principis sui fasciâ sericâ inuolutas præferebat, ventilabatque. Aderant & nonnulli pedissequi. Ingressus Reginę cubiculũ, post salutationẽ, quam illi se inclinando, terramque vtrâq: manu tangendo peragunt, statim fari cœpit: titulosq; sui Ducis longa enumeratione, sigillatim ex tulit legens, quę subinde post decē circiter verba Interpres Suecicè reddebat: tũ ille loqui pergebat, ac post quã omnes titulos absoluit, ter se inclinauit, propiusq; ad Reginã accedẽs, litteras ei suas apertas tradidit: celeriter deinde, ac ferè per faltum, quasi Elephanto stipẽ porrexisset, rediit vnde abierat: cõtinuauitq; sermonẽ per interualla ac periodos, quas Interpres identidẽ reddebat. Cum perorauit, nullâ deliberatione habitâ, respondit illi Procancellarius Saluius Suecicè per interualla; ita vt idem Interpres singula Moscouiticè traduceret. Reginæ tandem manus osculatus est, quod item qui eum comitabantur, fecere. Abiit eodem ordine, atque ab quibusdam Nobilibus Suecia iuuenibus ad vehiculum vsq; reductus est. Longâ togâ indutus erat Agens (quemadmodum & cæteri) fibulisque & globulis togæ sparsi intertextique plurimi vniones; Collare thoracis, quod rectum, ac præaltum est, ac togæ supereminet, vnionibus item prætextum est. Barbâ sunt rasâ in genis atque mento, at vtrinque in superiori labello pilos alunt. Reginæ aderant sex Regni Senatores; nulli ex Tutoribus, iique à dextra partè: à sinistra paruus Princeps Palatinus, Reginæ cognatus, itemque illius soror viginti circiter annorum, decem deinde fœminæ; quinque mulieres, quinque virgines. Regina togâ seritâ albâ auro intertexta vestiebatur: & cùm vel Senatores, vel alii Nobiles eam salutant, eos comiter resalutat, suasque etiam fœminas; quæ & illæ (nescio quo more) coram sua Regina non viros modò illustriores, sed etiam mediocres nobiles salutant; quod nobis incongruum visum est, præsertim apud eos populos qui Diuino honori detrahi existiment, si sanctis aliquid tribuatur; cùm tamen Deo Opt. Max. à sanctis suis nihil omnino, at Regibus à suis subditis iure metui possit, ne fuus honor communicetur. Verũtamen huiusmodi Regibus hæc est fortasse imposita comitatis necessitas erga eos à quorum electione plerumq; pendent, vt ex historia cognosci potest. ...
Swedish translation (by Swederus):
D. 30 hade Ryske Sändebudet Audience hos Drottningen, som måste wänta på honom i twå timmar. Orsaken war, at han wille hafwa flera slädar til sit sällskaps upförande; men nödgades sluteligen nöja sig med en, efter Swenske Gesandten icke fått flera wid sit inträde i Muscou. Denna slädan war äfwen öppen och endast betäckt med en Turkisk Tapet. Framuti satt en Swensk Adelsman, Petter Kruse, hwars Bror war Resident i Muscou, och som tjente i stället för Tolk. Ryßen hade twå af sina följeslagare, som stodo bredewid på hwardera sidan om slädan. Denna drogs af tre hästar, af hwilka en Ryß förde den första och Drottningens Kusk den andra. Främst red Ryske Secreteraren, förande och weftande i högra handen Stor-Furstens Bref, ombundit med et sidenband. Så snart Gesandten kommit in i Drottningens kammare och hälsat på det sättet, at han bugade sig och tog med händerna i golfwet; började han widlöftigt uprepa sin Herres Titlar, som ungefär wid hwart 10:de ord uttyddes af Tolken. Däruppå bugade han sig tre gånger, steg närmare til Drottningen, lämnade Henne sit creditiw, och hoppade i et skutt tilbaka igen til sit förra ställe. Han fortsatte så sit tal, som puncte-wis tolkades på Swenska, och på samma sätt skedde äfwen med det swar, som Salvius lämnade på Drottningens wägnar. Sedan feck han och hans medfölje kyßa Drottningens hand, hwarpå han i samma ordning gjorde sit återtåg. Han hade på sig en lång råck, som war inwäfd med pucklor och knappar. På hakan och kinbenen war han rakad; men på öfra läppen hade han låtit skägget wäxa. Sex Riksens Råd stodo på högra sidan om Drottningen; men af dem ingen af Förmyndarne. Til wänster stod lilla Pfalts-Grefwen, Drottningens Slägtinge, hans Syster, som war ungefär 20 år gammal, och 10 Hof-Fruntimmer, 5 gifta och 5 ogifta. Drottningen war klädd uti en hwit siden-klädning, inwäfd med guld, och hälsade nådigt på alla, som hälsade på henne. ...
Swedish translation (by Hallberg):
30 mars hade ryske storfurstens agent audiens hos drottningen, som fick vänta på honom i nära två timmar i tronsalen. Orsaken till detta dröjsmål var, att han hade fordrat att få flera vagnar för sig och sitt sällskap, vilket de svenska stormännen icke ville giva honom, på den grund att svenska sändebudet i Moskva nyligen blott hade erhållit en enda häst. Ryssen måste därför slutligen bekväma sig till att komma i en enda släde — till på köpet en öppen sådan —, prydd med ett turkiskt slädtäcke. Han beledsagades av den svenske adelsmannen FRANS KRUSE, som satt främst i släden; KRUSE, vars bror är gesant i Moskva, tjänstgjorde som tolk. Ryssen hade med sig två av sina följeslagare, som stodo på medarna på båda sidor om släden. Tre hästar drogo släden; på den främsta satt den ryske kusken, på den bakersta drottningens kusk. Framför åkdonet red den ryske sekreteraren, som i högra handen höll upp och viftade med storfurstens brev inlindat i siden. Även några lakejer följde med. När sändebudet kommit in i drottningens kammare, började han, sedan ryssarna hälsat med djupa bugningar, så att de vidrörde golvet med båda händerna, strax tala. Han uppräknade först mycket omständligt alla sin furstes titlar, och tolken återgav då och då, ungefär för vart tionde ord, på svenska vad han sade, varefter sändebudet fortsatte att tala; sedan han blivit färdig med titlarna, bugade han sig tre gånger, nalkades drottningen och överlämnade sitt brev åt henne öppet; därpå för han plötsligt, nästan med ett språng, tillbaka till sin förra plats, som om han hade räckt en elefant en brödbit, och fortsatte nu sitt tal med pauser, som tolken utfyllde med sin översättning. Då han slutat tala, svarade prokanslern SALVIUS honom omedelbart på svenska, likaledes i korta meningar, som samme tolk en för en översatte till ryska. Därefter fingo först agenten och sedan de andra ryssarna kyssa drottningen på handen, och moskoviten avträdde på samma sätt som han kommit och beledsagades till släden av några unga svenska adelsmän.
Ryssarna voro iklädda långa rockar, som voro besatta med spännen och knappar och översällade med en mängd stora pärlor. De hade bröstkyller, som var rakt och högt upp och sköt över rocken; även det var besatt med pärlor. De buro mustascher, men på kinderna och hakan voro de renrakade.
Under audiensen stodo sex riksråd, men ingen av förmyndarregeringen, på drottningens högra sida; till vänster om henne stodo den lille pfalzgreven, drottningens kusin, och hans omkring tjugoåriga syster samt tio andra damer, fem fruar och fem fröknar. Drottningen bar en klänning av vitt siden, invävt med guld. Då riksråden eller de andra adelsmännen hälsade henne, besvarade hon mycket vänligt hälsningen. Likaså hälsade hon sina hovdamer, och dessa hälsade, Gud vet varför, i drottningens åsyn ej blott på de högt uppsatta herrarna, utan även på vanliga adliga, vilket föreföll oss opassande, i synnerhet hos ett folk, som anser sig förringa Guds ära, om det ägnar helgonen någon dyrkan. Och likväl kan den allsmäktige Gud icke mista något av sin eviga ära, om även helgonen vederfares heder, medan konungarna däremot alltid måste vara måna om, att deras undersåtar visa dem tillbörlig aktning. Måhända är det emellertid nödvändigt, att valkonungar ålägga sig en viss artighet mot dem, på vilka deras val mestadels beror, såsom man kan lära av historien. ...
English translation (my own):
On March 30, the Russian Grand Duke's agent had an audience with the Queen, who had to wait for him for almost two hours in the throne room. The reason for this delay was that he had demanded to get several carriages for himself and his company, which the Swedish nobles did not want to give him, on the grounds that the Swedish envoy in Moscow had recently received only one horse. The Russian therefore finally had to be comfortable getting into a single sleigh — an open one — adorned with a Turkish sleigh blanket. He was accompanied by the Swedish nobleman Per Kruus, who sat mainly in the sleigh; Kruus, whose brother is an envoy in Moscow, served as an interpreter. The Russian had with him two of his companions, who were standing on the runners on both sides of the sleigh. Three horses pulled the sleigh; on the front sat the Russian driver, on the rear the Queen's driver. In front of the vehicle rode the Russian secretary, who in his right hand held up and waved the Grand Duke's letter wrapped in silk. Some lackeys also followed. When the envoy entered the Queen's chamber, he, after the Russian manner, greeted her with deep bows, so that he touched the floor with both hands, immediately began to speak. He first enumerated very elaborately all the titles of his prince, and the interpreter reproduced from time to time, about every tenth word, in Swedish what he said, after which the envoy continued to speak; after he had finished the titles, he bowed three times, approached the Queen, and handed his letter openly to her; then he suddenly, almost with a leap, returned to his former place, as if he had handed an elephant a piece of bread, and now continued his speech with pauses, which the interpreter filled in with his translation. When he stopped speaking, the procurator Chancellor Salvius answered him immediately in Swedish, also in short sentences, which the same interpreter translated into Russian one by one. Then first the agent and then the other Russians got to kiss the Queen on the hand, and the Muscovite resigned in the same way as he had come and was accompanied to the sleigh by some young Swedish nobles.
The Russians were wearing long coats, which were studded with buckles and buttons and overlaid with a multitude of large pearls. They had chest collars, which were straight and high up and shot over the coat; even it was studded with pearls. They wore mustaches, but on their cheeks and chin they were clean-shaven.
During the audience, six councilors, but none of the regency government, stood on the Queen's right side; to her left stood the little Count Palatine, the Queen's cousin, and his about twenty-year-old sister, as well as ten other dames, five ladies, and five maidens. The Queen wore a white silk dress, interwoven with gold. When the councilor or the other nobles greeted her, she answered the greeting very kindly. Likewise, she greeted her court ladies, and they greeted, God knows why, in the presence of the Queen not only the high-ranking gentlemen, but also the ordinary nobles, which seemed inappropriate to us, especially among a people who consider themselves inferior to the glory of God, if it devotes some worship to the saints. And yet the Almighty God can not lose any of His eternal glory, even if the saints are honoured, while kings, on the other hand, must always be careful that their subjects show them due respect. It may be necessary, however, for electoral kings to impose a certain courtesy on those on whom their choices mostly depend, as can be learned from history. ...
No comments:
Post a Comment