Arvède Barine on Kristina's life and character, part 1

Source:

Christine de Suède, article written by Arvède Barine for Revue des deux mondes, page 783, 1888

https://archive.org/details/p5revuedesdeux1888pariuoft/page/782/mode/2up

The account:

CHRISTINE DE SUÈDE

—

La reine Christine de Suède, fille du grand Gustave-Adolphe, est une des figures les plus attirantes de l'histoire. Elle joint l'étrangeté à l'éclat, un air d'énigme à un air de roman. Son siècle ne sut comment la juger. Peu de créatures humains ont été plus encensées et plus injuriées de leur vivant. On remplirait plusieurs pages avec les seuls titres des odes, harangues, panégyriques, pièces de théâtre, en prose et en vers, en latin, en suédois, en français, en allemand, en italien, où Christine est portée aux nues. La liste ne serait pas moins longue des pamphlets, mémoires, épigrammes, en toutes langues aussi, où elle est traînée dans la boue. Aujourd'hui encore, elle embarrasse par un mélange, peut-être sans exemple, de grandeur et de ridicule, de noblesse et de perversité. On est en peine de décider si elle fut sincère, ou si elle se moqua de l'Europe. On ne l'est pas moins d'expliquer pourquoi la comédie tourna soudain en drame.

La lumière se fait cependant peu à peu; en écoutant Christine nous parler elle-même dans ses lettres, ses pièces diplomatiques, ses recueils de Maximes, son autobiographie, ses notes marginales jetées çà et là, nous finissons par la comprendre, et nous comprenons en même temps les jugemens contradictoires des contemporains. A mesure que cette physionomie ambiguë nous livre son secret, elle nous inspire des sentimens ambigus comme elle. On est amusé et révolté, séduit et écœuré.

Swedish translation (my own):

KRISTINA AV SVERIGE

—

Drottning Kristina av Sverige, dotter till den store Gustav Adolf, är en av historiens mest attraktiva gestalter. Hon kombinerar konstighet med briljans, en air av gåta med airen av en roman. Hennes århundrade visste inte hur det skulle döma henne. Få mänskliga varelser har blivit mer hyllade och förtalade under sin livstid. Man skulle kunna fylla flera sidor med bara titlarna på oderna, harangerna, panegyriken, pjäserna, på prosa och vers, på latin, på svenska, på franska, på tyska, på italienska, där Kristina prisas till skyarna. Listan skulle inte bli mindre lång med smädeskrifter, memoarer, epigram, på alla språk också, där hon släpas genom leran. Än idag generar hon med en blandning, kanske utan exempel, av storhet och förlöjligande, av adel och perversitet. Det är svårt att avgöra om hon var uppriktig eller om hon gjorde narr av Europa. Det är inte mindre svårt att förklara varför komedin plötsligt förvandlades till drama.

Ljuset kommer dock gradvis; genom att lyssna på Kristina tala till oss själv i hennes brev, hennes diplomatiska stycken, hennes samlingar av Maximer, hennes självbiografi, hennes marginalanteckningar som slängs här och där, slutar vi med att förstå henne, och vi förstår samtidigt de motsägelsefulla domarna av hennes samtida. När denna tvetydiga fysionomi avslöjar sin hemlighet för oss, inspirerar den oss med tvetydiga känslor som den själv. Vi är roade och revolterade, förförda och äcklade.

English translation (my own):

KRISTINA OF SWEDEN

—

Queen Kristina of Sweden, daughter of the great Gustav Adolf, is one of the most attractive figures in history. She combines strangeness with brilliance, an air of enigma with the air of a novel. Her century did not know how to judge her. Few human creatures have been more praised and reviled during their lifetime. One could fill several pages with just the titles of the odes, harangues, panegyrics, plays, in prose and verse, in Latin, in Swedish, in French, in German, in Italian, in which Kristina is praised to the skies. The list would be no less long of pamphlets, memoirs, epigrams, in all languages, too, in which she is dragged through the mud. Even today, she embarrasses with a mixture, perhaps without example, of grandeur and ridicule, of nobility and perversity. It is difficult to decide whether she was sincere or whether she made fun of Europe. It is no less difficult to explain why the comedy suddenly turned into drama.

However, the light is gradually coming; by listening to Kristina speak to us herself in her letters, her diplomatic pieces, her collections of Maxims, her autobiography, her marginal notes thrown here and there, we end up understanding her, and we understand at the same time the contradictory judgments of her contemporaries. As this ambiguous physiognomy reveals its secret to us, it inspires us with ambiguous feelings like itself. We are amused and revolted, seduced and disgusted.

Above: Kristina.

Above: Arvède Barine.

Baron Carl Bildt on Kristina's travels from 1654 to 1658, part 3

Sources:

Christine de Suède et le cardinal Azzolino: Lettres inédites (1666-1668), pages 41 to 46, by Baron Carl Bildt, 1899

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/BildtC/titlar/ChristineEtAzzolino/sida/41/faksimil

The account:

Le soir du 20 décembre 1655, Christine arrivait à Rome. A quelques kilomètres de la ville, à la Storta, un imposant cortège vint à sa rencontre. Deux cardinaux de rang princier marchaient en tête, Jean-Charles de Médicis et Frédéric de Hesse-Darmstadt. Celui-ci était le grand-oncle à la mode de Bretagne de Christine et comme elle un converti. Tous les deux s'étaient, quoique princes de l'Église, distingués comme amiraux. Le premier avait commandé les galères de Toscane, le second celles de Malte. Le pape n'aurait pu mieux choisir pour plaire à Christine. Les compliments d'usage échangés, les deux cardinaux conduisirent la royale voyageuse le long de la rive droite du Tibre jusqu'aux murs de Rome. A la nuit tombante, elle entra par une des portes du jardin du Vatican et vint se jeter aux pieds d'Alexandre VII. L'entrevue fut des plus cordiales. Pape et Reine rivalisèrent de courtoisie et d'amabilités et se séparèrent aussi enchantés l'un de l'autre que possible. Alexandre avait même, contre toutes les règles de l'étiquette, invinté Christine à loger au Vatican. Elle demeura au pavillon du Belvédère et fut pendant les jours suivants constamment auprès de Sa Sainteté.

Le cérémonial romain ne pouvait cependant pas se contenter d'une entrée aussi simple, qui, bien qu'au milieu de la foule, avait eu lieu en carrosse, le soir et incognito. Il exigeait absolument l'entrée officielle à cheval, le cavalcata solenne. Christine sortit donc du Vatican l'après-midi du 23 décembre, suivit la rive droite du Tibre jusqu'au Ponte Molle et rentra par la rive gauche et la Porta del Popolo, entourée de toute sa suite et de nombreux prélats et gentilshommes, et suivie de ses carrosses. A la porte, le Sacré Collège l'attendait et se joignit ainsi que toute la noblesse romaine au cortège, pour conduire la Reine d'abord à Saint-Pierre et de là au consistoire, où le pape la reçut et la complimenta sur sa conversion.

Enfin, le 25 décembre, jour de Noël, Christine recevait à Saint-Pierre des mains du pape les sacrements de la confirmation et de la communion et ajoutait à son nom ceux de Maria Alexandra. Elle ne porta cependant jamais celui de Maria, et se contenta de signer Christine Alexandra. Le soir du 26 décembre, elle se transférait au palais Farnèse, que le duc de Parme avait mis à sa disposition.

Une nouvelle époque de fêtes s'ouvrait maintenant pour Christine. Cardinaux, ambassadeurs, princes et prélats, savants, poètes et artistes s'empressaient autour d'elle. Elle partageait son temps entre les visites à toutes les merveilles de Rome et les réceptions, opéras, séances académiques, etc., qui se donnaient en son honneur. A lire les descriptions que donnent les contemporains de toutes ces magnificences, on dirait presque que Christine n'avait abandonné la Suède que pour régner sur le pays de Cocagne. La réalité, cependant, était moins gaie que ne le montraient ces riants dehors, et Christine a dû se dire bien des fois, au milieu des splendeurs de son premier séjour à Rome, que tout ce qui reluit n'est pas or.

L'or, en effet, manquait. L'avance faite pour le voyage par le banquier d'Anvers était épuisée, et les remises de Suède se faisaient attendre. Allaient-elles manquer pour toujours? Le retard des remises était-il dû simplement à la guerre dans laquelle la Suède s'était engagée avec la Pologne, ou fallait-il croire que Charles-Gustave et les États de Suède voulaient profiter de l'abjuration solennelle de la Reine pour se libérer de toute obligation envers elle? Voilà le doute qui tourmentait Christine au milieu de toutes les fêtes de Rome. Pour s'en délivrer, elle se décida à envoyer auprès de son successeur son secrétaire Appelman, qu'elle désignait aussi pour prendre l'administration de ses biens de Poméranie.

Appelman devait faire part au Roi de l'intention de Christine de s'établir en Italie pour le reste de ses jours et lui proposer de racheter tous les droits de la Reine pour 1 million 500,000 écus. Dans le cas, que Christine prévoyait, d'un refus motivé par l'impossibilité de se priver en temps de guerre d'une pareille somme, il devait proposer qu'on rachetât au moins, pour commencer, les îles d'Öland, Gotland et Ösel et, plus tard, au fur et à mesure, les domaines de Poméranie. Christine s'offrait aussi à accepter en échange des domaines dans la Pologne, que Charles-Gustave avait en ce moment presque à moitié conquise. Si incertaines que pussent lui paraître de telles possessions, la Reine les trouvait encore préférables à ce qu'elle avait. Mais si toutes ces propositions étaient refusées, Appelman devait s'assurer pour le moins qu'on conserverait à la Reine tout ce qui lui avait été accordé à son abdication et obtenir, en outre, pour elle, le droit de vendre et d'hypothéquer quelques domaines. Cette demande était motivée par le fait que Christine n'avait réussi à tirer que 70,000 écus des créances qu'elle s'était réservées et qui, selon ses calculs, auraient dû produire une somme bien plus considérable. Elle se voyait donc privée des ressources sur lesquelles elle avait compté pour faire face aux premiers frais de son établissement à Rome. La vente de quelques domaines devait suppléer à ce besoin. En outre, Appelman devait se plaindre des nombreuses atteintes aux droits de la Reine, dont se rendait coupable le gouvernement suédois, et obtenir un prompt redressement de tous ces torts. Enfin Christine, laissant entrevoir qu'elle pouvait être forcée de retourner en Suède pour veiller à ses intérêts, demandait pour ce cas le libre exercice de la religion catholique pour elle-même et pour sa cour.

La mission d'Appelman ne réussit qu'à moitié. Charles-Gustave était trop généreux pour vouloir saisir le prétexte de la conversion pour dépouiller celle à qui il devait le trône. Il comprenait d'ailleurs que Christine Alexandra, catholique, était pour lui, si jamais elle retournait en Suède, une rivale bien moins dangereuse que la fille de Gustave-Adolphe protestante. Il donna donc les plus amples assurances quant au maintien des droits de Christine, mais il ne put et ne voulut promettre rien de plus, prétextant qu'il faudrait le consentement de la Diète pour un rachat ou un échange. Il conseilla à la Reine, dans son propre intérêt, de ne songer à rien changer aux conditions du recès d'abdication, lui faisant observer que des domaines offraient un placement plus sûr que de l'argent comptant, et il promit de veiller à la bonne administration de ses provinces, pour lesquelles il lui proposait d'adopter le système des fermiers généraux.

Les nouvelles rassurantes pour l'avenir qu'Appelman put rapporter à Christine furent bientôt suivies de quelques remises d'argent. Quoique les revenus ne dussent jamais arriver aux 200,000 écus prévus lors de l'abdication, ils s'élevaient cependant encore à une somme assez importante pour le temps et qui pouvait permettre à Christine de vivre tranquillement et sans soucis à Rome. Mais pour cela il aurait fallu de l'ordre chez elle-même et de l'honnêteté dans son entourage, et ces deux qualités faisaient défaut tant d'un côté que de l'autre.

Swedish translation (my own):

På kvällen den 20 december 1655 anlände Kristina till Rom. Några kilometer från staden, vid Storta, kom en imponerande procession för att möta henne. Två kardinaler av furstlig rang marscherade i spetsen, Gian Carlo de Medici och Friedrich av Hessen-Darmstadt. Den sistnämnde var Kristinas onkel på brittiskt vis och precis som hon konvertit. Båda hade, fastän kyrkans furstar, utmärkt sig som amiraler. Den första hade befallt Toscanas galärer, den andra på Malta. Påven kunde inte ha valt bättre för att behaga Kristina. De sedvanliga komplimangerna utbyttes, de två kardinalerna ledde den kungliga resenären längs Tiberns högra strand till Roms murar. På kvällen gick hon in genom en av portarna till Vatikanträdgården och kom för att kasta sig för Alexander VII:s fötter. Intervjun var mycket hjärtlig. Påven och drottningen tävlade med varandra i artighet och vänlighet och skildes så förtrollade med varandra som möjligt. Alexander hade till och med, mot alla etikettregler, bjudit in Kristina att logera i Vatikanen. Hon stannade kvar i Belvedere-paviljongen och var ständigt hos Hans Helighet under de följande dagarna.

Den romerska ceremonien kunde dock inte nöjas med ett så enkelt inträde, som, ehuru mitt i folkmassan, hade skett i en vagn, på kvällen och inkognito. Det krävde absolut det officiella inträdet på hästryggen, cavalcata solenne. Kristina lämnade därför Vatikanen på eftermiddagen den 23 december, följde Tiberns högra strand till Ponte Molle och återvände av den vänstra stranden och Porta del Popolo, omgiven av hela sin svit och talrika prelater och herrar, och följd av hennes karrosser. Vid porten väntade det Heliga Kollegiet henne och förenade sig tillsammans med hela den romerska adeln i processionen för att föra drottningen först till Peterskyrkan och därifrån till Konsistoriet, där påven tog emot henne och komplimenterade henne för hennes omvändelse.

Slutligen, den 25 december, juldagen, mottog Kristina konfirmations- och nattvardssakramenten av påven i Peterskyrkan och lade till Maria Alexandras namn. Hon bar dock aldrig namnet Maria, utan signerade helt enkelt Kristina Alexandra. På kvällen den 26 december flyttade hon till palazzo Farnese, som hertigen av Parma hade ställt till hennes förfogande.

En ny period av festligheter öppnade nu för Kristina. Kardinaler, ambassadörer, prinsar och prelater, forskare, diktare och konstnärer trängdes runt henne. Hon delade sin tid mellan besök i Roms alla underverk och mottagningar, operor, akademiska sessioner osv. som gavs till hennes ära. När man läser samtidens skildringar av alla dessa storheter, skulle man nästan kunna säga att Kristina hade lämnat Sverige endast för att regera över schlaraffenland. Verkligheten var dock mindre munter än dessa skrattande exteriörer visade, och Kristina måste många gånger ha sagt till sig själv, mitt i prakten under sin första vistelse i Rom, att allt som glittrar inte är guld.

Guld saknades faktiskt. Det förskott som bankiren i Antwerpen gjorde för resan var uttömt, och remitteringarna från Sverige försenades. Skulle de saknas för alltid? Beror fördröjningen av remitteringarna helt enkelt på det krig som Sverige hade inlett med Polen, eller var det att tro att Karl Gustav och Sveriges Ständer ville dra fördel av drottningens högtidliga avsked för att befria sig från alla förpliktelser gentemot henne? Det var det tvivel som plågade Kristina mitt under alla festligheter i Rom. För att frigöra sig därifrån beslöt hon att skicka sin sekreterare Appelman till sin efterträdare, som hon också utsåg att överta förvaltningen av hennes gods i Pommern.

Appelman skulle meddela kungen av Kristinas avsikt att etablera sig i Italien för resten av hennes dagar och föreslå att köpa ut alla drottningens rättigheter för 1,500,000 écus. För det fall, som Kristina förutsåg, ett avslag motiverat av omöjligheten att i krigstid beröva sig en sådan summa, skulle han föreslå att åtminstone till att börja med öarna Öland, Gotland och Ösel skulle köpas ut och senare, allteftersom tiden gick, Pommerns domäner. Kristina erbjöd sig också att i utbyte ta emot domäner i Polen, som Karl Gustav då hade nästan hälften erövrat. Hur osäkra sådana ägodelar än kan förefalla henne, fann drottningen dem ändå att föredra framför vad hon hade.

Men om alla dessa förslag avslogs, skulle Appelman åtminstone se till att drottningen skulle behålla allt som henne tillerkänts vid hennes abdikation och dessutom skaffa henne rätt att sälja och inteckna några gods. Denna begäran motiverades av att Kristina endast hade lyckats dra ut 70,000 écus av de skulder hon reserverat för sig själv och som enligt hennes beräkningar borde ha gett en betydligt större summa. Hon såg sig därför berövad de resurser som hon hade räknat med för att klara de första utgifterna för sin etablering i Rom. Försäljningen av några gods var för att tillgodose detta behov. Dessutom skulle Appelman klaga på de talrika intrång i drottningens rättigheter, för vilka den svenska regeringen var skyldig, och skaffa en skyndsam upprättelse för alla dessa oförrätter. Slutligen frågade Kristina, som antydde att hon kunde tvingas återvända till Sverige för att bevaka sina intressen, i detta fall om fri utövande av den katolska religionen för sig själv och för hennes hov.

Den betryggande nyheten för framtiden som Appelman kunde föra tillbaka till Kristina följdes snart av några penningförsändelser. Även om inkomsten aldrig skulle nå de 200,000 écus som förväntades vid tidpunkten för abdikeringen, uppgick de ändå till en ganska stor summa för tiden och som kunde tillåta Kristina att leva lugnt och utan bekymmer i Rom. Men för det hade det varit nödvändigt att ha ordning i sitt eget hushåll och ärlighet i sitt följe, och dessa två egenskaper saknades på båda sidor.

English translation (my own):

On the evening of December 20, 1655, Kristina arrived in Rome. A few kilometers from the city, at the Storta, an imposing procession came to meet her. Two cardinals of princely rank marched at the head, Gian Carlo de Medici and Friedrich of Hesse-Darmstadt. The latter was Kristina's great-uncle in the British fashion and, like her, a convert. Both had, although princes of the Church, distinguished themselves as admirals. The first had commanded the galleys of Tuscany, the second those of Malta. The Pope could not have chosen better to please Kristina. The customary compliments exchanged, the two cardinals led the royal traveler along the right bank of the Tiber to the walls of Rome. At nightfall, she entered through one of the gates of the Vatican garden and came to throw herself at the feet of Alexander VII. The interview was most cordial. Pope and Queen vied with each other in courtesy and kindness, and parted as enchanted with each other as possible. Alexander had even, against all rules of etiquette, invited Kristina to lodge at the Vatican. She remained in the Belvedere Pavilion, and was constantly with His Holiness during the following days.

The Roman ceremonial, however, could not be satisfied with such a simple entry, which, although in the midst of the crowd, had taken place in a carriage, in the evening and incognito. It absolutely required the official entry on horseback, the cavalcata solenne. Kristina therefore left the Vatican on the afternoon of December 23, followed the right bank of the Tiber to the Ponte Molle and returned by the left bank and the Porta del Popolo, surrounded by her entire suite and numerous prelates and gentlemen, and followed by her carriages. At the gate, the Sacred College awaited her and joined together with all the Roman nobility in the procession, to conduct the Queen first to St. Peter's and from there to the Consistorium, where the Pope received her and complimented her on her conversion.

Finally, on December 25, Christmas Day, Kristina received the sacraments of confirmation and communion from the Pope in St. Peter's and added to her name those of Maria Alexandra. However, she never bore the name Maria, and simply signed Kristina Alexandra. On the evening of December 26, she moved to the Palazzo Farnese, which the Duke of Parma had placed at her disposal.

A new period of festivities now opened for Kristina. Cardinals, ambassadors, princes and prelates, scholars, poets and artists thronged around her. She divided her time between visits to all the wonders of Rome and the receptions, operas, academic sessions, etc., which were given in her honour. Reading the descriptions given by contemporaries of all these magnificences, one would almost say that Kristina had left Sweden only to reign over the land of Cockaigne. The reality, however, was less cheerful than these laughing exteriors showed, and Kristina must have said to herself many times, in the midst of the splendours of her first stay in Rome, that all that glitters is not gold.

Gold, in fact, was lacking. The advance made for the journey by the banker in Antwerp had been exhausted, and the remittances from Sweden were delayed. Were they to be lacking forever? Was the delay in the remittances due simply to the war in which Sweden had engaged with Poland, or was it to be believed that Karl Gustav and the Estates of Sweden wanted to take advantage of the Queen's solemn abjuration to free themselves from all obligations towards her? This was the doubt that tormented Kristina in the midst of all the festivities in Rome. To free herself from it, she decided to send her secretary Appelman to her successor, whom she also designated to take over the administration of her estates in Pomerania.

Appelman was to inform the King of Kristina's intention to establish herself in Italy for the rest of her days and to propose to buy out all the Queen's rights for 1,500,000 écus. In the event, which Kristina foresaw, of a refusal motivated by the impossibility of depriving herself in time of war of such a sum, he was to propose that at least, to begin with, the islands of Öland, Gotland and Ösel should be bought out and, later, as time went on, the domains of Pomerania. Kristina also offered to accept in exchange domains in Poland, which Karl Gustav had at that time almost half conquered. However uncertain such possessions might seem to her, the Queen still found them preferable to what she had.

But if all these proposals were refused, Appelman was to ensure at least that the Queen would retain all that had been granted to her on her abdication and to obtain, in addition, for her the right to sell and mortgage some estates. This request was motivated by the fact that Kristina had only succeeded in drawing 70,000 écus from the debts she had reserved for herself and which, according to her calculations, should have produced a much larger sum. She therefore saw herself deprived of the resources on which she had counted to meet the first expenses of her establishment in Rome. The sale of some estates was to supply this need. In addition, Appelman was to complain of the numerous infringements of the Queen's rights, of which the Swedish government was culpable, and to obtain a prompt redress of all these wrongs. Finally, Kristina, hinting that she might be forced to return to Sweden to watch over her interests, asked in this case the free exercise of the Catholic religion for herself and for her court.

The reassuring news for the future that Appelman was able to bring back to Kristina was soon followed by some remittances of money. Although the income was never to reach the 200,000 écus expected at the time of the abdication, it nevertheless still amounted to a fairly large sum for the time and which could allow Kristina to live tranquilly and without worries in Rome. But for that it would have been necessary to have order in her own household and honesty in her entourage, and these two qualities were lacking on both sides.

Above: Kristina.

Above: Baron Carl Bildt.

Notes: One of the gentlemen who followed Kristina during the formal entry into Roma was the ill-fated Marquis Gian Rinaldo Monaldeschi.

Ösel is the old German and Swedish name for the Estonian island of Saaremaa.

Baron Carl Bildt on Kristina's travels from 1654 to 1658, part 2

Source:

Christine de Suède et le cardinal Azzolino: Lettres inédites (1666-1668), pages 39 to 41, by Baron Carl Bildt, 1899

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/BildtC/titlar/ChristineEtAzzolino/sida/39/faksimil

The account:

La ville d'Innsbruck avait été désignée d'un commun accord comme le lieu où se ferait la cérémonie de la profession de foi. Christine s'y arrêta quelques jours auprès de l'archiduc Ferdinand-Charles, qui gouvernait alors le Tyrol, et qui la reçut avec toute la pompe et la magnificence possibles. — Ce fut là, dans cette belle et sympathique église de la «Hofburg», au milieu des colosses de bronze qui entourent le tombeau de l'empereur Maximilien, le «dernier chevalier», que Christine s'agenouilla le mercredi 3 novembre 1655, devant le légat du pape, et prononça à haute voix les paroles prescrites par le concile de Trente pour la profession de foi catholique. Le légat Lucas Holstenius, le célèbre bibliothécaire du Vatican, était lui-même un luthérien converti. Il avait avec lui le même P. Malines qui, trois ans auparavant, avait été auprès de la Reine en Suède. Christine se trouvait ainsi, en ce moment solennel, au milieu de gens qui pouvaient la comprendre. C'était là une des nombreuses preuves de bienveillance pleine de tact dont Alexandre VII s'ingéniait à l'entourer. — Un exemplaire de la profession de foi signé par Christine fut expédié deux jours après à Rome.

Christine quitta Innsbruck le 8 novembre, après une semaine passée en banquets, représentations théâtrales et réjouissances de toute espèce. Tout son voyage par le nord de l'Italie ne fut plus qu'une série de fêtes. Elle passa par Trente, Mantoue, Ferrare, Bologne, Rimini, Pesaro, Ancône, Lorette, Macerata, Foligno, Assise, et arriva le 18 décembre à Caprarola, où le duc de Parme avait mis à sa disposition son magnifique château, le chef-d'œuvre de Vignola. Partout elle avait été reçue en triomphatrice. Princes, prélats et gentilshommes s'étaient empressés autour de cette reine qui n'avait pas hésité à sacrifier une couronne à la foi. Te Deum, actions de grâces et prières, toutes les splendeurs du culte d'un côté, tournois, banquets, bals, mascarades, concerts et académies de l'autre, rien n'avait été épargné pour donner à Christine une bienvenue plus que royale. Son cortège grossissait à mesure qu'il avançait. C'étaient d'abord les quatre nonces que le pape avait envoyés pour la saluer, à la frontière des États de l'Église, puis pendant le voyage quelques gentilhommes désireux d'attacher leur fortune à celle du nouvel astre.

Ce fut ainsi que Christine connut à Pesaro les comtes Francesco Maria et Lodovico Santinelli. Ces deux frères, d'une famille noble, mais pauvre, avaient su attirer l'attention de la Reine par la grâce avec laquelle ils avaient dansé dans un ballet, le canario, la danse à la mode d'alors. Elle se les fit présenter, prit goût à la conversation de Francesco Maria, qui se piquait de littérature, et leur proposa de la suivre à Rome. Elle se doutait peu de tout le désagrément qu'allait lui attirer par la suite cette connaissance faite à la légère.

Swedish translation (my own):

Staden Innsbruck hade i samförstånd utsetts till den plats där ceremonin av trosbekännelsen skulle äga rum. Kristina stannade där några dagar med ärkehertig Ferdinand Karl, som då styrde Tyrolen, och som tog emot henne med all pompa och prakt. — Det var där, i denna vackra och sympatiska kyrka i »Hofburg«, mitt i de bronskolosser, som omgärda kejsar Maximilians, »siste riddarens« grav, som Kristina knäböjde onsdagen den 3 november 1655 inför den påvliga legaten och uttalade högt de ord som föreskrivits av konciliet i Trent för den katolska trosbekännelsen. Legaten Lucas Holstenius, den berömde bibliotekarien i Vatikanen, var själv en omvänd lutheran. Han hade med sig samma fader Malines som tre år tidigare varit hos drottningen i Sverige. Kristina befann sig alltså, i detta högtidliga ögonblick, mitt bland människor som kunde förstå henne. Detta var ett av de många bevisen på taktfull välvilja som Alexander VII försökte omge henne med. — En kopia av trosbekännelsen undertecknad av Kristina sändes två dagar senare till Rom.

Kristina lämnade Innsbruck den 8 november, efter en vecka tillbringat i banketter, teaterföreställningar och fester av alla slag. Hela hennes resa genom norra Italien var inget annat än en serie festligheter. Hon passerade genom Trento, Mantua, Ferrara, Bologna, Rimini, Pesaro, Ancona, Loreto, Macerata, Foligno, Assisi och anlände den 18 december till Caprarola, där hertigen av Parma hade ställt till hennes förfogande sitt magnifika slott, Vignolas mästerverk. Överallt hade hon tagits emot som en triumferande. Prinsar, prelater och herrar hade flockats runt denna drottning som inte hade tvekat att offra en krona till tron. Te Deum, tacksägelser och böner, all gudstjänstprakt på ena sidan, turneringar, banketter, baler, maskerader, konserter och akademier på den andra, inget hade sparats för att ge Kristina ett mer än kungligt välkomnande. Hennes procession växte allteftersom den gick framåt. Först var det de fyra nuncierna som påven hade skickat för att hälsa på henne, vid gränsen till Kyrkans Stater, sedan under resan några herrar som var ivriga att fästa sin lycka vid den nya stjärnans.

Det var alltså som Kristina träffade grevarna Francesco Maria och Lodovico Santinelli i Pesaro. Dessa två bröder, från en ädel men fattig familj, hade lyckats dra till sig drottningens uppmärksamhet genom den grace med vilken de hade dansat i en balett, canario, den tidens modedans. Hon lät presentera dem för sig, gillade samtalet med Francesco Maria, som var intresserad av litteratur, och föreslog att de skulle följa henne till Rom. Föga anade hon allt det obehag som denna lättförstådda bekantskap senare skulle medföra över henne.

English translation (my own):

The city of Innsbruck had been designated by common consent as the place where the ceremony of the profession of faith would take place. Kristina stopped there for a few days with Archduke Ferdinand Karl, who then governed the Tyrol, and who received her with all possible pomp and magnificence. — It was there, in this beautiful and sympathetic church of the "Hofburg", in the midst of the bronze colossi which surround the tomb of the Emperor Maximilian, the "last knight", that Kristina knelt on Wednesday, November 3, 1655, before the papal legate, and pronounced aloud the words prescribed by the Council of Trent for the Catholic profession of faith. The legate Lucas Holstenius, the famous librarian of the Vatican, was himself a converted Lutheran. He had with him the same Father Malines who, three years before, had been with the Queen in Sweden. Kristina thus found herself, at this solemn moment, in the midst of people who could understand her. This was one of the many proofs of tactful benevolence with which Alexander VII endeavoured to surround her. — A copy of the profession of faith signed by Kristina was sent two days later to Rome.

Kristina left Innsbruck on November 8, after a week spent in banquets, theatrical performances and revelry of all kinds. Her entire journey through the north of Italy was nothing more than a series of festivities. She passed through Trento, Mantua, Ferrara, Bologna, Rimini, Pesaro, Ancona, Loreto, Macerata, Foligno, Assisi, and arrived on December 18 at Caprarola, where the Duke of Parma had placed at her disposal his magnificent castle, Vignola's masterpiece. Everywhere she had been received as a triumphant. Princes, prelates and gentlemen had flocked around this queen who had not hesitated to sacrifice a crown to the faith. Te Deum, thanksgivings and prayers, all the splendours of worship on one side, tournaments, banquets, balls, masquerades, concerts and academies on the other, nothing had been spared to give Kristina a more than royal welcome. Her procession grew as it advanced. First there were the four nuncios that the Pope had sent to greet her, at the border of the States of the Church, then during the journey some gentlemen eager to attach their fortune to that of the new star.

It was thus that Kristina met the Counts Francesco Maria and Lodovico Santinelli in Pesaro. These two brothers, from a noble but poor family, had managed to attract the Queen's attention by the grace with which they had danced in a ballet, the canario, the fashionable dance of the time. She had them introduced to her, took a liking to the conversation of Francesco Maria, who was interested in literature, and suggested that they follow her to Rome. Little did she suspect all the unpleasantness that this lightly made acquaintance would bring upon her later.

Above: Kristina.

Above: Baron Carl Bildt.

Baron Carl Bildt on Kristina's travels from 1654 to 1658, part 1

Sources:

Christine de Suède et le cardinal Azzolino: Lettres inédites (1666-1668), pages 36 to 39, by Baron Carl Bildt, 1899

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/BildtC/titlar/ChristineEtAzzolino/sida/36/faksimil

The account:

Le séjour de Christine en Flandre fut de plus d'une année (août 1654-septembre 1655). D'abord elle attendit le retour de Pimentel d'Espagne, où il était allé rendre compte de sa mission. Il arriva dans les premiers jours de décembre à Anvers, où Christine se trouvait depuis le mois d'août. Le 23 du même mois, il conduisit la Reine à Bruxelles où, après une entrée magnifique, elle faisait secrètement le lendemain soir sa première profession de foi catholique entre les mains du confesseur de Pimentel, qui devenait aussi le sien, un dominicain du nom de Gomez. — Quelques jours plus tard, Innocent X mourut à Rome, et le conclave dura jusqu'au 7 août suivant. Alexandre VII, le nouveau pape, était déjà, comme nous l'avons vu, au courant des intentions de Christine, à qui aucune élection n'aurait pu être plus agréable; mais les arrangements nécessaires pour préparer le voyage de la Reine à Rome furent néanmoins retardés. Une difficulté d'un autre genre la retenait aussi à Bruxelles. Elle commençait à comprendre que l'irritation que manifestaient les Suédois au sujet de sa conversion, déjà soupçonnée, pourrait bien, une fois la vérité connue, forcer son successeur à confisquer ses revenus. Il n'y avait qu'une manière d'éviter ce danger: échanger ses domaines contre une somme d'argent, qu'elle pourrait transporter en lieu sûr, et ne pas donner de publicité à la conversion avant que l'argent fût payé. Mais à cela s'opposait malheureusement un obstacle capital: le trésor de la Suède était vide. Personne ne le savait mieux que Christine. Pouvait-elle raisonnablement espérer que son successeur, au moment d'entrer en campagne contre la Pologne, emprunterait de l'argent pour la satisfaire? Et même l'eût-il voulu, Charles-Gustave aurait-il pu y réussir? Il avait déjà bien de la peine à trouver ce qu'il lui fallait pour ses troupes. Cependant, telle était l'importance de l'affaire pour la Reine, qu'elle se décida, comme on le verra plus tard, à faire une tentative.

Mais il fallait encore compter avec le pape. Quelle réception ferait-il à une convertie qui, aux yeux du monde, resterait encore une hérétique? — Philippe IV se chargea de sonder le terrain. Il écrivit, le 2 août 1655, à Alexandre VII pour lui faire part des intentions de la Reine, mais il se heurta à un refus formel. Le pape exigeait absolument que la Reine n'entrât à Rome qu'après une profession de foi publique. C'était en effet la seule solution possible, et Christine en prit vite son parti. — Cependant cette négociation avait fait perdre du temps, et ce ne fut que le 22 septembre que la Reine put enfin quitter Bruxelles pour s'acheminer vers l'Italie.

Christine avait dû s'organiser une nouvelle cour pour le voyage. Les seigneurs suédois qui l'avaient accompagnée hors de Suède ne pouvaient lier leur fortune à celle d'une reine qui cachait mal son intention de se faire catholique et de se fixer à Rome. Un seul gentilhomme suédois restait encore après d'elle, et il devait retourner en Suède après l'établissement de la Reine à Rome. Sur la recommendation de Pimentel, Christine prit à son service un officier supérieur de cavalerie espagnol, Don Antonio della Cueva y Silva, qui devait remplir les fonctions de grand écuyer, tandis que sa femme se chargeait de celles de grande maîtresse. A ce couple se joignirent quelques gentilhommes espagnols, portugais, belges et hollandais, qui profitaient de l'occasion pour faire le voyage d'Italie aux frais de la Reine, mais qui n'étaient pas attachés à sa personne d'une manière permanente. Un Espagnol, Gaspar Rodriguez Rezio, était trésorier; un Français, Gilbert, et deux Suédois, Appelman et Lidenius, composaient la chancellerie. Il y avait en outre trois musiciens italiens, et des gardes, valets, cochers et palefreniers de différentes nationalités. Toute cette suite cosmopolite se montait à environ deux cents personnes.

Pimentel accompagnait la Reine en qualité d'ambassadeur extraordinaire de Sa Majesté Catholique. En route, le cortège s'augmenta encore d'un autre personnage, le célèbre général Montecucolli, que l'Empereur envoyait pour être son représentant auprès de la Reine. Ce n'était pas un inconnu pour Christine, car il avait déjà rempli une mission en Suède, en 1654, peu de temps avant l'abdication, et elle l'avait retrouvé l'année suivante en Flandre, où il avait assisté à l'abdication secrète, acte dont il avait été chargé par Christine d'avertir l'Empereur. Le général était maintenant choisi pour accompagner la fille de Gustave-Adolphe à Rome, afin que l'honneur d'amener cette princesse recrue au Saint-Siège ne fût pas laissé exclusivement à l'Espagne.

Swedish translation (my own):

Kristinas vistelse i Flandern varade mer än ett år (augusti 1654-september 1655). Först väntade hon på att Pimentel skulle återvända från Spanien, dit han hade åkt för att rapportera om sitt uppdrag. Han anlände de första dagarna av december till Antwerpen, där Kristina varit sedan augusti. Den 23 samma månad dirigerade han drottningen till Bryssel där hon, efter en magnifik inresa, i hemlighet följande kväll gjorde sitt första yrke av katolsk tro i händerna på Pimentels biktfader, som också blev hennes, en dominikan vid namnet Gomez. — Några dagar senare dog Innocentius X i Rom, och konklaven varade till följande 7 augusti. Alexander VII, den nye påven, var redan, som vi sett, medveten om Kristinas avsikter, till vilken inget val kunde ha varit mer angenäm; men de arrangemang som var nödvändiga för att förbereda drottningens resa till Rom försenades likväl.

En svårighet av annat slag fängslade henne också i Bryssel. Hon började förstå att den irritation som svenskarna uppenbarade på grund av hennes omvändelse, redan misstänkt, mycket väl kunde tvinga hennes efterträdare att konfiskera hennes inkomster. Det fanns bara ett sätt att undvika denna fara: att byta ut hennes domäner mot en summa pengar, som hon kunde transportera till en säker plats, och att inte ge publicitet åt omvändelsen förrän pengarna var betalda. Men tyvärr fanns det ett kapitalt hinder för detta: den svenska statskassan var tom. Ingen visste detta bättre än Kristina. Kunde hon rimligen hoppas att hennes efterträdare, när han skulle gå in i kampanjen mot Polen, skulle låna pengar för att tillfredsställa henne? Och till och med hade han velat, kunde Karl Gustav ha lyckats? Han hade stora svårigheter att hitta det han behövde till sina trupper. Emellertid var sakens betydelse för drottningen så stor att hon beslöt, som senare kommer att framgå, att göra ett försök.

Men påven fick man ändå räkna med. Hur skulle han ta emot en konvertit som i världens ögon fortfarande skulle förbli en kättarinna? Filip IV tog på sig att ljuda ut marken. Den 2 augusti 1655 skrev han till Alexander VII för att informera honom om drottningens avsikter, men han möttes av ett formellt avslag. Påven krävde absolut att drottningen skulle komma in i Rom först efter en offentlig trosbekännelse. Detta var faktiskt den enda möjliga lösningen och Kristina accepterade det snabbt. Denna förhandling hade dock slösat bort tid, och det var inte förrän den 22 september som drottningen äntligen kunde lämna Bryssel för att ta sig på vägen till Italien.

Kristina fick ordna ett nytt hov för resan. De svenska herrarna som hade följt med henne ut ur Sverige kunde inte koppla sin fortun till en drottning som dåligt dolde sin avsikt att bli katolik och bosätta sig i Rom. Endast en svensk herre blev kvar efter henne, och han skulle återvända till Sverige efter att drottningen hade bosatt sig i Rom. På Pimentels rekommendation tog Kristina in i sin tjänst en senior spansk kavalleriofficer, don Antonio de la Cueva y Silva, som skulle fylla funktionerna som överstallmästare, medan hans fru tog ansvaret för de som överhovmästarinna. Till detta par förenade sig några spanska, portugisiska, belgiska och holländska herrar som utnyttjade tillfället att göra resan till Italien på drottningens bekostnad, men som inte var fästa vid hennes person på ett permanent sätt. En spanjor, Gaspar Rodriguez Rezio, var kassör; en fransman, Gilbert, och två svenskar, Appelman och Lidenius, sammansatte kansliet. Det fanns också tre italienska musiker, och vakter, betjänter, kuskar och stalldrängar av olika nationaliteter. Hela detta kosmopolitiska följe räknade omkring tvåhundra personer.

Pimentel följde med drottningen som ambassadör extraordinarie för Hans Katolska Majestät. På vägen förstärktes processionen av en annan person, den berömde general Montecuccoli, som kejsaren skickade för att vara hans representant till drottningen. Han var inte okänd för Kristina, ty han hade redan fullgjort ett uppdrag i Sverige, 1654, strax före abdikationen, och hon hade funnit honom året därpå i Flandern, där han varit närvarande vid den hemliga abdikationen, en handling varav han hade ålagts av Kristina att underrätta kejsaren. Generalen valdes nu att följa med Gustav Adolfs dotter till Rom, så att äran att föra denna rekrytprinsessa till den Heliga Stolen inte skulle lämnas uteslutande åt Spanien.

English translation (my own):

Kristina's stay in Flanders lasted more than a year (August 1654-September 1655). First she awaited Pimentel's return from Spain, where he had gone to report on his mission. He arrived in the first days of December in Antwerp, where Kristina had been since August. On the 23rd of the same month, he conducted the Queen to Brussels where, after a magnificent entry, she secretly made the following evening her first profession of Catholic faith in the hands of Pimentel's confessor, who also became hers, a Dominican by the name of Gomez. — A few days later, Innocent X died in Rome, and the conclave lasted until the following August 7. Alexander VII, the new pope, was already, as we have seen, aware of Kristina's intentions, to whom no election could have been more agreeable; but the arrangements necessary to prepare the Queen's journey to Rome were nevertheless delayed.

A difficulty of another kind also detained her in Brussels. She was beginning to understand that the irritation manifested by the Swedes on account of her conversion, already suspected, might well, once the truth was known, force her successor to confiscate her income. There was only one way to avoid this danger: to exchange her domains for a sum of money, which she could transport to a safe place, and not to give publicity to the conversion until the money was paid. But unfortunately there was a capital obstacle to this: the Swedish treasury was empty. No one knew this better than Kristina. Could she reasonably hope that her successor, when he was about to enter the campaign against Poland, would borrow money to satisfy her? And even had he wanted to, could Karl Gustav have succeeded? He had great difficulty in finding what he needed for his troops. However, such was the importance of the matter to the Queen, that she determined, as will be seen later, to make an attempt.

But the Pope still had to be reckoned with. How would he receive a convert who, in the eyes of the world, would still remain a heretic? Philip IV took it upon himself to sound out the ground. On August 2, 1655, he wrote to Alexander VII to inform him of the Queen's intentions, but he was met with a formal refusal. The Pope absolutely demanded that the Queen enter Rome only after a public profession of faith. This was, in fact, the only possible solution, and Kristina quickly accepted it. However, this negotiation had wasted time, and it was not until September 22 that the Queen was finally able to leave Brussels to get on the road to Italy.

Kristina had to organise a new court for the journey. The Swedish lords who had accompanied her out of Sweden could not link their fortunes to that of a queen who poorly concealed her intention of becoming a Catholic and settling herself in Rome. Only one Swedish gentleman remained after her, and he was to return to Sweden after the Queen had settled in Rome. On Pimentel's recommendation, Kristina took into her service a senior Spanish cavalry officer, Don Antonio de la Cueva y Silva, who was to fulfill the functions of grand equerry, while his wife took charge of those of grand mistress. To this couple were joined some Spanish, Portuguese, Belgian and Dutch gentlemen, who took advantage of the opportunity to make the journey to Italy at the Queen's expense, but who were not attached to her person in a permanent manner. A Spaniard, Gaspar Rodriguez Rezio, was treasurer; a Frenchman, Gilbert, and two Swedes, Appelman and Lidenius, composed the chancellery. There were also three Italian musicians, and guards, valets, coachmen and grooms of different nationalities. This whole cosmopolitan retinue numbered about two hundred people.

Pimentel accompanied the Queen as ambassador extraordinary of His Catholic Majesty. On the way, the procession was augmented by another personage, the famous General Montecuccoli, whom the Emperor sent to be his representative to the Queen. He was not unknown to Kristina, for he had already fulfilled a mission in Sweden, in 1654, shortly before the abdication, and she had found him the following year in Flanders, where he had been present at the secret abdication, an act of which he had been charged by Kristina to inform the Emperor. The General was now chosen to accompany the daughter of Gustav Adolf to Rome, so that the honour of bringing this recruit-princess to the Holy See would not be left exclusively to Spain.

Above: Kristina.

Above: Baron Carl Bildt.

Notes: Gomez = Güemez.

The one Swedish gentleman who remained with Kristina after leaving Brussels was the chamberlain Gustaf Lilliecrona.

Excerpt of report in "La Gazette de France" on Kristina having made Axel Oxenstierna Count of Södermöre, dated December 8/18 (New Style), 1645, Kristina's 19th birthday

Source:

Recueil des gazettes nouvelles ordinaires et extraordinaires: relations et autres recits des choses avenues l'année mille six cents quarante-six (№ 3, Nouvelles ordinaires du sixiesme ianvier 1646), page 23/24, published 1647, by Théophraste Renaudot; Gallica, Bibliothèque nationale de France

https://gallica.bnf.fr/ark:/12148/bpt6k6376109s/f29.item

The report excerpt:

De Hambourg, ledit jour 18 Decembre 1645.

... Le dernier ordinaire venu de Stokholm raporte que la Reine de Süéde a fait don au Chancelier Oxenstern de la Comtè de Sendeneur en la Province de Schmalande, en reconnoissance des services qu'elle a receus de lui par la conclusion de traité de paix d'entre cette couronne là & celle de Dannemarc, & qui est à present éxécutée de tous poincts. ...

With modernised spelling:

De Hambourg, ledit jour 18 décembre 1645.

... Le dernier ordinaire venu de Stockholm rapporte que la reine de Suède a fait don au chancelier Oxenstiern de la comté de Södermöre en la province de Smalande, en reconnaissance des services qu'elle a reçus de lui par la conclusion de traité de paix d'entre cette Couronne-là et celle de Danemark, et qui est à présent exécutée de tous points. ...

Swedish translation (my own):

Från Hamburg, den 18 december 1645.

... Den senaste ordinarie från Stockholm meddelar, att Sveriges drottning har givit kansler Oxenstierna Södermöre län i Småland, till erkännande av de tjänster hon erhållit av honom genom slutandet av ett fredsfördrag mellan denna Krona och den danska, och som nu avrättas på alla sätt. ...

English translation (my own):

From Hamburg, December 18, 1645.

... The latest ordinary from Stockholm reports that the Queen of Sweden has given to Chancellor Oxenstierna the county of Södermöre in the province of Småland, in recognition of the services she has received from him by the conclusion of a peace treaty between this Crown and that of Denmark, and which is now executed in every way. ...

Above: Kristina.

Above: Chancellor Axel Oxenstierna.

Excerpt of report in "La Gazette de France" on Axel Oxenstierna's return to Stockholm, dated October 5/15 (New Style), 1645

Source:

Gazette de France, 1645 (№ 147, Nouvelles ordinaires du vnziesme nouembre 1645), page 1061, published 1646, by Théophraste Renaudot; Gallica, Bibliothèque nationale de France

https://gallica.bnf.fr/ark:/12148/bpt6k6458137d/f448.item

The report:

De Stétin le 15. Octobre 1645.

Le Chancelier Oxenstern l'vn des Députez de Suéde pour la paix de Dannémarc, est rétourné à Stokholm...

With modernised spelling:

De Stetin, le 15 octobre 1645.

Le chancelier Oxenstiern, l'un des députés de Suède pour la paix de Danemark, est rétourné à Stockholm...

Swedish translation (my own):

Från Stettin, den 15 oktober 1645.

Kansler Oxenstierna, en av Sveriges deputerade för Danmarks fred, har återvänt till Stockholm...

English translation (my own):

From Stettin, October 15, 1645.

Chancellor Oxenstierna, one of Sweden's deputies for the peace of Denmark, has returned to Stockholm...

Note: Stettin is the German name for the town of Szczecin in what is now the West Pomeranian Voivodeship in Poland.

Excerpt of report in "La Gazette de France" on the Peace of Brömsebro, dated June 28/July 8 (New Style), 1645

Source:

Gazette de France, 1645 (№ 103, Nouvelles ordinaires du douziéme aoust 1645), page 707, published 1646, by Théophraste Renaudot; Gallica, Bibliothèque nationale de France

https://gallica.bnf.fr/ark:/12148/bpt6k6458137d/f100.item

The report:

De Bronsbroo, le 8 Iuillet 1645.

Le traité d'entre les Couronnes de Suéde & de Dannemarc est tellement avancé que l'on n'en est plus maintenant que sur les formes: le sieur de la Tuillerie Ambassadeur de France, par l'entremise duquel cet accommodement a esté acheminé, ayant promis de se rendre ici dans deux ou trois jours, pour rédiger par escrit les points & articles desquels ces deux Couronnes sont demeurées d'accord: Pour assurance duquel on met entre les mains des Suédois Halland, Iuterland, Gotland, Oesel & vne partie de Bleking. Dequoi le Chancelier Oxenstern a envoyé avertir la Reine de Suéde à Stokholm, pour ratifier ce traité & les autres affaires qu'il a négociées avec le Roy de Dannemarc.

With modernised spelling:

De Brömsebro, le 8 juillet 1645.

Le traité d'entre les Couronnes de Suède et de Danemark est tellement avancé que l'on n'en est plus maintenant que sur les formes, le sieur de la Thuilerie, ambassadeur de France, par l'entremise duquel cet accommodement a été acheminé, ayant promis de se rendre ici dans deux ou trois jours pour rédiger par écrit les points et articles desquels ces deux Couronnes sont demeurées d'accord; pour assurance duquel on met entre les mains des Suédois Hallande, Jutlande, Gotlande, Ösel et une partie de Blekinge; dequoi le chancelier Oxenstiern a envoyé avertir la reine de Suède à Stockholm pour ratifier ce traité et les autres affaires qu'il a négociées avec le roi de Danemark.

Swedish translation (my own):

Från Brömsebro, den 8 juli 1645.

Fördraget mellan Sveriges och Danmarks Kronor är så långt framskridet, att man nu endast är på blanketterna, eftersom monsieur de la Thuilerie, Frankrikes ambassadör, genom vilken detta inkvartering förmedlades, har lovat att komma hit om två eller tre dagar för att upprätta skriftligt de punkter och artiklar om vilka dessa två Kronor har förblivit överens; för vilka försäkringar Halland, Jylland, Gotland, Ösel och en del av Blekinge läggs i svenskarnas händer; varpå kansler Oxenstierna sände att underrätta Sveriges drottning i Stockholm att stadfästa detta fördrag och de andra angelägenheter som han förhandlat med Danmarks konung.

English translation (my own):

From Brömsebro, July 8, 1645.

The treaty between the Crowns of Sweden and Denmark is so advanced that one is now only on the forms, Monsieur de la Thuilerie, ambassador of France, through whom this accommodation was conveyed, having promised to come here in two or three days to draw up in writing the points and articles on which these two Crowns have remained in agreement; for insurance of which Halland, Jutland, Gotland, Ösel and part of Blekinge are placed in the hands of the Swedes; whereupon Chancellor Oxenstierna sent to inform the Queen of Sweden in Stockholm to ratify this treaty and the other affairs which he has negotiated with the King of Denmark.

Above: Kristina.

Above: Axel Oxenstierna.

Note: Ösel is the old German and Swedish name for the Estonian island of Saaremaa.

"Theatrum Europæum" on Kristina urging the States General of the Netherlands to go to war with Denmark, February 1645

Source:

Theatrum Europæum, volume 5, page 695, published by Johann Peter Lotichius, 1647

https://books.google.com/books?id=cg1MAAAAcAAJ

The report:

Jn dem Haage / hatten die Herren Staaden jhre Versamblung geändigt: Allein würden doch ehist wider zusammen kommen. Massen dann die Staaden von Hollandt in die newe Werbungen nicht consentiren wolten: sondern begehrten / daß man zuvorn den Krieg mit Schweden gegen Dännenmarck decretiren solte. Worzu aber die andern Provintzen wolten nicht verstehen. Ob gleich die Königin in Schweden sehr solches urgirte / vnnd Resolution / ob man die Alliance vnderhalten wolte / oder nicht / begehrte.

With modernised spelling:

In Dem Haage, hatten die Herren Staaten ihre Versamlung geendigt; allein würden doch ehe ist wieder zusammen kommen. Maßen dann die Staaten von Holland in die neue Werbungen nicht konsentieren wollten, sondern begehrten, dass man zuvorn den Krieg mit Schweden gegen Dänenmark dekretieren sollte, wozu aber die andern Provinzen wollten nicht verstehen, Obgleich die Königin in Schweden sehr solches urgierte, und Resolution, ob man die Allianz underhalten wollte oder nicht, begehrte.

French translation (my own):

A La Haye, les États avaient conclu leur assemblée, mais se réuniraient bientôt à nouveau, car les États de Hollande ne voulaient pas consentir aux nouvelles campagnes, mais exigeaient que la guerre avec la Suède contre le Danemark soit d'abord déclarée, mais les autres provinces ne voulaient pas accepter cela, bien que la reine de Suède l'ait fortement urgé et ait exigé une résolution sur le maintien ou non de l'alliance.

Swedish translation (my own):

I Haag hade Staterna avslutat sin församling, men skulle snart träffas igen, eftersom Hollands Stater inte ville samtycka till de nya fälttågen, utan krävde att krig med Sverige mot Danmark först skulle förklaras, men de andra provinserna ville inte gå med på detta, även om Sveriges drottning starkt uppmanade till detta och begärde en resolution om huruvida alliansen skulle upprätthållas eller inte.

English translation (my own):

In The Hague, the States had concluded their assembly, but would soon meet again, because the States of Holland did not want to consent to the new campaigns, but demanded that war with Sweden against Denmark should first be declared, but the other provinces did not want to agree to this, although the Queen of Sweden strongly urged this and demanded a resolution as to whether the alliance should be maintained or not.

Above: Kristina.

Riksdag protocol of June 1/11 (Old Style), 1654

Source:

Sveriges ridderskapets och adels riksdags-protokoll: 1652-1654, pages 221 to 223, Stockholm, Ivar Hæggströms Boktryckeri, 1872

https://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=uc1.b3141678&view=1up&seq=247

The protocol:

Den 1 Junii.

Landtmarsk. giorde först een kort relation hwad genom uthskåttet war förrättat: huru att Rijkzens Rådh igår wore på Ridderhuuset med dhe andre Ständernes uthskått. Och att Conceptet då blef oppläsit af Försäkringen; hwilket alle Ständernes uthskått funne så wäl wara stält, att inthet wore der uthi att öka eller fråtaga. Nu wela dhe med Rijksens Rådh gå till Hans Kongl. Högheet och wijsat.

Sädan effter H. Maij:tt har begiärt att samptlige Ständerne wille wällja sigh någen af Rådet, som swarade Hennes Maij:tt till sin abdication, sade Landtmarskalken sigh med 6 andre af Ridderskapet haa warit hoos H. Excell:tz RijkzCantzlern och begärt på alle deres wägnar, det Hans Excell:tz wille taga sigh den mödan opå etc.

Hans Excell:tz optog det med stoort behagh, tackandes dem som hade till honom det gode förtroende; doch uhrsächtade sigh för desse orsaaker skull: 1) att hans ålder nu icke mehr will gifwa honom så gott minne till att opprepetera hwad som talades. 2) kan icke heller hans kropp thåla så länge stå, som der till tiänar. 3) har hans måhl nu för een thidh begynt mycket swäfwa: Badh fördenskull Ridderskapet att dhe wille sådan hans uhrsächtan till det bästa uthtyda; för det öfrige gör han Ridderskapet gärna till willjes ij alt det honom möijeligit är.

Landtmarsken proponerade sedan om ÖfwerstLeutnant Bertill Nilsson Skytte, huru att han hade Kongl. Maij:tz bref till Landtmarskalken, att han skulle på Ridderhuuset bekomma Skytternes rum af Säther. Att han tillbiuder sigh att bewijsa det han blef adlat när hans Broder wardt adlat, men har i medler tidh inthet warit tillstädes, uthan i Chronans tienst.

Der till swarades af andre, att fast än han wore för någre hundrad åhr sedan adlat, bör honom likwäl, efter Ridderhuus Ordinantien, taga sitt rum nederst: Och att ehuru han hade H. M:tz bref, så wore doch der om annorledes af H. M:tt resolverat 1649.

Landtmarsk. lät eliest dem wetta, att Hennes Maij:tt är inthet contant med den supplication, som Ridderskapet haa anhållit hoos honom att lefrera till H:es Maij:tt angående Stånden. »Och mädan (!) H. M:tt har migh befalat att här proponera sådant, och det till den ände, att dhe skulle afbedia det, eller åt minstonne förklara sigh och uthtydan.«

Landtmarsk. lät åter oppläsa samme supplication, och frågade dem, hwad dhe finna nyttigt der uthi att göra? Begärde att hwar Classis wille seija sin meningh.

Omsider sade Claes Rålamb för 3:tia Cl. sedan han hade colligerat vota: att dhe orsaaker som hade dem moverat, att låta öfwergifwa H:es Maij:tt samme supplication, wore ibland andre desse, som dhe af någre exempel hade: 1) skall een wara adlat, b:dh Måns Pärsson Rosenswärdh; öfwer hwilken ÖfwerstLeutnanten Claes Hindriksson Reutter har suttit domb; och är han blefwen dömbd att tungan skulle skäras honom uhr munn; men blef sedan genom andres förböner benådder: Samme domb och acter sku ännu finnas i KrijgzCollegio. 2) är een i hordoms last aflat, nembligh Anders Stuarts son, som och är adlat blefwen; deröfwer sigh Ridderskapet beswärat hafwer i Rijkzdagen 1652, som deres beswärs puncter uthwijsa. Hwarföre finner 3:tia Classis gott, att Landtmarsk. wille H:es Maij:tt underdånigst hafwa bedit, det deres supplication måtte få blifwa wed sin egen sensum och meningh.

2:da Classis föll på samme meningh; allenast Landtmarskalken wille tydeligare och klarare föredraga H:es M:t deres meningh.

1:a Classis hölt ock der wedh, allenast det ordet sensum och meningh måtte blifwa lindrat och lämpat.

Begärdes sedan uthskått, som ginge med Rådet och dhe andre Ständernes uthskått till Hans K. Högheet medh Försäkringen; som wore af

1 Cl. H. Knut Kurck.

2 Cl. Gustaf Ribbingh.

3 Cl. Lorentz Creutz,

och een af Krijgzbefählet.

With modernised spelling:

Den 1 juni.

Landtmarskalken gjorde först en kort relation vad genom utskottet var förrättat, huru att Riksens Råd igår voro på Riddarhuset med de andra Ständernas utskott och att konceptet då blev uppläset av försäkringen, vilket alla Ständernas utskott funno så väl vara ställt att intet vore däruti att öka eller fråtaga. Nu vilja de med Riksens Råd gå till Hans Kungliga Höghet och visat.

Sedan efter Hennes Majestät har begärt att samtliga Ständerna ville välja sig någon av Rådet som svarade Hennes Majestät till sin abdikation, sade landtmarskalken sig med 6 andra av ridderskapet ha varit hos Hans Excellens Rikskanslern och begärt på alla deras vägnar det Hans Excellens ville taga sig den mödan uppå, etc.

Hans Excellens upptog det med stort behag, tackandes dem som hade till honom det goda förtroende, dock ursäktade sig för dessa orsakers skull: 1. att hans ålder nu icke mer vill giva honom så gott minne till att upprepetera vad som talades; 2. kan icke heller hans kropp tåla så länge stå som därtill tjänar; 3. har hans mål nu för en tid begynt mycket sväva. Bad fördenskull ridderskapet att de ville sådan hans ursäktan till det bästa uttyda; för det övriga gör han ridderskapet gärna till viljes i allt det honom möjligt är.

Landtmarsken proponerade sedan om överstlöjtnant Bertil Nilsson Skytte, huru att han hade Kungliga Majestäts brev till landtmarskalken att han skulle på Riddarhuset bekomma Skytternas rum av säter, att han tillbjuder sig att bevisa det han blev adlad när hans broder vart adlad, men har emellertid inte varit tillstädes, utan i Kronans tjänst.

Därtill svarades av andra, att fastän han vore för några hundrad år sedan adlad, bör honom likväl, efter Riddarhusordinantien, taga sitt rum nederst, och att ehuru han hade Hennes Majestäts brev, så vore dock därom annorledes av Hennes Majestät resolverat 1649.

Landtmarsken lät eljest dem veta att Hennes Majestät är inte kontent med den supplikation som ridderskapet ha anhållit hos honom att levrera till Hennes Majestät angående stånden. »Och [e]medan Hennes Majestät har mig befallat att här proponera sådant, och det till den ända att de skulle avbedja det eller åtminstone förklara sig och uttydan.«

Landtmarsken lät åter uppläsa samma supplikation och frågade dem vad de finna nyttigt däruti att göra; begärde att var classis ville säga sin mening.

Omsider sade Claes Rålamb för tertia classe sedan han hade kolligerat vota, att de orsaker som hade dem moverat att låta övergiva Hennes Majestät samma supplikation voro ibland andra dessa som de av några exempel hade:

1. Skall en vara adlad, [...] Måns Pärsson Rosenswärdh, över vilken överstlöjtnanten Claes Hindriksson Reuter har suttit dom; och är han bleven dömd att tungan skulle skäras honom ur munn, men blev sedan genom andras förböner benådder. Samma dom och akter sku ännu finnas i Krigscollegio.

2. Är en i hordoms last avlad, nämlig[en] Anders Stuarts son, som och är adlad bleven, däröver sig ridderskapet besvärat haver i Riksdagen 1652, som deras besvärs punkter utvisa, varföre finner tertia classis gott att landtmarsken ville Hennes Majestät underdånigst hava bedit det deras supplikation måtte få bliva vid sin egen sensum och mening.

Secunda classis föll på samma mening, allenast landtmarskalken ville tydligare och klarare föredraga Hennes Majestät deres mening.

Prima classis hölt ock därvid, allenast det ordet sensum och mening måtte bliva lindrat och lämpat.

Begärdes sedan utskott, som gingo med Rådet och de andra Ständernas utskott till Hans Kungliga Höghet med försäkringen, som voro av:

Prima classe: Herr Knut Kurck.

Secunda classe: Gustaf Ribbing.

Tertia classe: Lorentz Creutz och en av krigsbefälet.

French translation (my own):

Le 1er juin.

Le lantmaréchal a d'abord donné un bref compte rendu de ce qui avait été fait par le comité, comment le Conseil du Royaume s'était réuni hier à la Maison de la Noblesse avec les autres comités des États et que le concept de l'assurance avait ensuite été lu, ce que tous les comités des États se trouvèrent si bien établis qu'il n'y avait rien à augmenter ou à retirer. Maintenant, avec le Conseil du Royaume, ils veulent aller voir Son Altesse Royale et le montrer.

Puis, après que Sa Majesté ait demandé que tous les domaines choisissent quelqu'un du Conseil qui répondrait à Sa Majesté à son abdication, le maréchal a déclaré que lui et 6 autres membres de la noblesse s'étaient rendus auprès de Son Excellence le Chancelier et avaient demandé au nom de tous eux, ce que Son Excellence voulait prendre en charge l'effort, etc.

Son Excellence l'a repris avec grand plaisir, remerciant ceux qui avaient bonne confiance en lui, mais il s'est excusé pour ces raisons: 1. que son âge ne lui donne plus une si bonne mémoire pour répéter ce qui a été dit; 2. son corps ne peut pas non plus supporter de rester debout aussi longtemps qu'il convient; 3. depuis quelque temps, son discours commence à beaucoup vaciller. Il supplia donc la noblesse d'interpréter ainsi son excuse de la meilleure façon; du reste, il satisfait volontiers la noblesse dans tout ce qui lui est possible.

Le lantmaréchal a ensuite expliqué au sujet du lieutenant-colonel Bertil Nilsson Skytte, comment il avait obtenu la lettre de la Majesté Royale au lantmaréchal l'informant qu'il devait obtenir la place des Skyttes à la Maison de la Noblesse, qu'il proposait de prouver qu'il avait été anobli lorsque son frère a été anobli, mais il n'a pas été présent, mais au service de la couronne.

A cela, d'autres répondirent que, bien qu'il ait été anobli il y a quelques centaines d'années, il devait néanmoins, selon l'ordonnance de noblesse, prendre sa place au bas de l'échelle, et que bien qu'il ait la lettre de Sa Majesté, elle avait été autrement résolu par Sa Majesté en 1649.

Le lantmaréchal leur fit d'ailleurs savoir que Sa Majesté ne se contente pas de la supplication que la noblesse lui a faite de remettre à Sa Majesté concernant les États. «Et parce que Sa Majesté m'a ordonné de proposer une telle chose ici, et cela dans le but qu'ils l'abjurent ou au moins s'expliquent et expliquent l'interprétation.»

Le lantmaréchal fit encore lire la même supplication, et leur demanda ce qu'ils trouvaient utile d'y faire; il a demandé si les classes voulaient avoir leur mot à dire.

Enfin Claude Rålamb dit à la troisième classe, après avoir tiré le vote, que les raisons qui les avaient poussés à laisser Sa Majesté abandonner la même supplication étaient entre autres celles qu'ils avaient de quelques exemples:

1. Si quelqu'un doit être anobli, [...] Måns Pärsson Rosenswärdh, sur lequel le lieutenant-colonel Claude Hindriksson Reuter a siégé en jugement; et il fut condamné à se faire couper la langue de la bouche, mais il fut ensuite gracié grâce à l'intercession d'autrui. Les mêmes jugements et actes se retrouvent encore au Collège de Guerre.

2. Si quelqu'un est né dans le vice de la fornication, à savoir le fils d'André Stuart, qui a été anobli, en plus d'avoir troublé la noblesse à la Diète en 1652, comme le montrent les points de leur trouble, la troisième classe trouve donc bon que le lantmaréchal devrait docilement demander à Sa Majesté de s'en remettre à son propre sens et à son opinion.

La deuxième classe était d'accord avec le même avis, seul le lantmaréchal voulait exprimer son opinion plus clairement et plus clairement à Sa Majesté.

Le premier cours s'y est aussi tenu, sauf que les mots sens et opinion devaient être atténués et adaptés.

Des comités furent alors convoqués, qui se rendirent avec le Conseil et les autres comités des États auprès de Son Altesse Royale avec l'assurance, qui consistait en:

De la première classe: M. Canute Kurck.

De la deuxième classe: Gustave Ribbing.

De la troisième classe: Laurent Creutz et un des commandants de guerre.

English translation (my own):

June 1.

The Land Marshal first gave a brief account of what had been done by the committee, how the Council of the Realm was yesterday at the House of Nobility with the other committees of the Estates and that the concept of the assurance was then read out, which all the Estates' committees found to be so well established that there was nothing in it to increase or take away. Now, with the Council of the Realm, they want to go to His Royal Highness and show it.

Then, after Her Majesty has requested that all the Estates would choose someone from the Council who answered Her Majesty to her abdication, the Land Marshal said he and 6 others of the nobility had been to His Excellency the Chancellor and requested on behalf of all of them what His Excellency wanted to take up the effort, etc.

His Excellency took it up with great pleasure, thanking those who had good confidence in him, but he excused himself for these reasons: 1. that his age no longer gives him such a good memory to repeat what was said; 2. nor can his body bear to stand for as long as is proper; 3. for some time now, his speech has begun to waver a lot. He therefore begged the nobility that they would so interpret his excuse in the best way; for the rest, he gladly gratifies the nobility in all that is possible for him.

The Land Marshal then proposed about Lieutenant-Colonel Bertil Nilsson Skytte, how he had the Royal Majesty's letter to the Land Marshal that he should get the Skyttes' room of seats at the House of Nobility, that he offers to prove that he was ennobled when his brother was ennobled, but he has not been present, but in the service of the Crown.

To this it was answered by others, that although he had been ennobled a few hundred years ago, he should still, according to the Ordinance of Nobility, take his place at the bottom, and that although he had Her Majesty's letter, it had been otherwise resolved by Her Majesty in 1649.

The Land Marshal otherwise let them know that Her Majesty is not content with the supplication which the nobility has made of him to deliver to Her Majesty concerning the estates. "And because Her Majesty has commanded me to propose such a thing here, and that to the end that they should abjure it or at least explain themselves and the interpretation."

The Land Marshal again caused the same supplication to be read, and asked them what they found useful to do in it; he requested if the classes wanted to have their say.

At last Claes Rålamb said to the third class, after he had culled the vote, that the reasons which had moved them to let Her Majesty abandon the same supplication were among others these which they had of some examples:

1. If one shall one be ennobled, [...] Måns Pärsson Rosenswärdh, over whom Lieutenant-Colonel Claes Hindriksson Reuter has sat in judgment; and he was condemned to have his tongue cut out of his mouth, but was then pardoned through the intercession of others. The same judgment and acts are still to be found in the College of War.

2. If one was born in the vice of fornication, namely Anders Stuart's son, who has been ennobled, in addition to having troubled the nobility in the Riksdag in 1652, as the points of their trouble show, the third class therefore finds it good that the Land Marshal should submissively ask Her Majesty to leave their supplication to their own sense and opinion.

The second class agreed with the same opinion, only the Land Marshal wanted to express their opinion more clearly and clearly to Her Majesty.

The first class also held there, only that the words sense and opinion had to be alleviated and adapted.

Committees were then requested, who went with the Council and the other committees of the Estates to His Royal Highness with the assurance, which consisted of:

From the first class: Lord Knut Kurck.

From the second class: Gustaf Ribbing.

From the third class: Lorentz Creutz and one of the war command.

Above: Kristina.

Riksdag protocol of June 2/12 (Old Style), 1654

Source:

Sveriges ridderskapets och adels riksdags-protokoll: 1652-1654, pages 223 to 226, Stockholm, Ivar Hæggströms Boktryckeri, 1872

https://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=uc1.b3141678&view=1up&seq=249

The protocol:

Den 2 Junii.

Landtmarskalken lät dem wetta, att dhe dagen tillförenne fölgde Grefwe Pär och G. Jah. Oxenstierna till Hans Kongl. Högheet, tillijka med dhe andre Ständernes uthskått: Och huru att, sedan G. Pär hade lefrerat Hans K. Högheet Försäkringen med behörlig underdånigh recommendation, Hans Kongl. Högheet der emot optogh sådant med synnerligh nåde, så att wij haa stoor orsaak att tacka Gudh, som honom med dhe Furstlige dygder har begåfwat: H. K. Högheet, effter långt och nådigt taal, begärde sedan dilation der uthi.

Landtmarsk. förmaante dem sedan att wara flijtigt tillstädes, effter han inthet är säker, uthan måste alle stunder wänta budh anten frå Hennes Maij:t eller Hans K. Högheet eller ock frå Rådet: begärde fördenskull af dem ett uthskått, som altidh wore med honom tillredz och opwachtade på Ridderhuuset, der någet förefölle. Desse waaldes der till:

Af 1 Cl. H. Hindrik Horn, i G. Horns ställe.

H. Axell Spens

H. Knut Kurck.

2 Cl. Pär Lillja

Ulff Bonde.

3 Cl. Anders Koskull

Pär Hammarsköld

Erik Rosenhielm

Jah. Graan.

Landtmarsk. sade sidst, att Hennes M:tz willje och befalningh wore, det Ridderskapet opwachtade H:es M:tt flijtigt på Slottet om middagen och affton, då dhe inthet äre på Ridderhuuset, effter månge främmande nu wore i Staden.

Effter middagen samme dagh lät Rijkzens Rådh wetta, att dhe wille komma opp på Ridderhuuset, blefwe ock dijt kallade uthskått af dhe andre Ständerne.

RijkzCantzlern: »Hwadh den Försäkringen wedkommer, som iagh må bekänna, att iagh har conciperat, och är nu nyligst worden lefrerat Hans K. Högheet och [af] H. K. Högheet communicerat med Hennes M:tt, så är han af H. K. Högheet och sedan af Hennes M:tt för god funnin, föruthan någet lithet som H:es M:tt har ihugkommit, hwilket ock tillagt är: Såsom uthi Ingången, der H:es M:tt will wara någet ihugkommen, att sådant wore skett genom H:es M:tz påfordran. Såsom ock att hoos Sahl. Kongens exempel tillades ock H:es Maij:tz. Och der som nämpnes 1611 åhrs försäkringh, att ock förmäles H. M:tz 1644.«

I den 4:de puncten tages heele Eedhen uthur H. M:tz egen Försäkringh.

»För det öfrige äre H. M:tt och H. K. H. wäl tillfridz; allenast een saak är om Libro Concordiæ; hålles så före, att det skall gifwa een strijdh ibland edert medel«, sade R. Cantzlern till Prästerskapet. »Någre Professores, som oss är berättat, skole wara her emot, och skall synas wara een Novitet; skole haa talt, som seijes, med Hennes M:tt her om.«

Archiepisc. och Episc. Arosiensis sade det wara klageligit, att det är kommit ifrå oss och wårt medel: och see inthet hwad för betänkiande der med wara kan, effter der igenom ingen fahra är för Religion. »Heele Clerus har för detta underskrifwit, att den Booken skulle authoriseras.«

RijkzDrottzen frågade, när conceptet af Försäkringen oplästes in Consistorio, om någen då föll der emot? Dhe af Prästerskapet neekade der till, uthan alle toge det opp med frögd.

H. Schering Rosenhane: »Effter sådant förr icke är skett, faller det Hans K. Högheet sälsampt: synes att den der Liber Concordiæ skulle först gillas in generali Synodo uthaf Prästerskapet för een Libro Symbolico.«

Laurelius och flere Episcopi sade sigh inthet thala der om eller begära det, att hon skall nämpnas Liber Symbolicus; uthan att hon är en declaration och förklaringh öfwer Augustanam Confessionem. »Nu haa wij ingen annan förklaringh der öfwer, som har Authoritatem med sigh, mehr än denne; öfwer hwilken Förstarna och dhe förnämbste Doctores ij Tyskland haa warit [ense]«; sade det wara distincta, Liber Symbolicus och Explicatio Augustanæ Confessionis. »Inthet wara ij denne booken som icke stämmer öfwereens med wår Religion, hwilket Bisperne och alle Herredagsmännen hafwe underskrifwit A:o 1647«, och begärde att den Booken skulle få någen authoritatem. Sade yttermehr det skee derföre, att Calviniani seija ock sigh wara interesserade ij Augustana Confessione, »men neeka den declaration, der uthi alle dhe af wår Religion komma öfwereens.«

Prästerskapet optogh det dolenter, att någen af deres medel skulle wara orsaak der till, bode Gudh förlåta dem som sådant åstadh komma.

R. Cantzlern sade sigh hålla den booken för een sådan, som skilljer oss ifrå dhe andre.

Doct. Lithman, Prof. Theol: »Effter det seijes, att Professores sku haa warit opp hoos H:es Maij:tt och hafft någet her emot, så weet iagh inthet der af, uthan iagh håller den booken så före, som nu sagt är.«

Archiepisc: »Hon är allenast een skildnad emellan oss och Calvinisterna.«

Doct. Laurelius: »Der med kan man hålla dhe unge innom skrankerne, der dhe eliest kunde wara benägne att tractera vanas quæstiones.«

Archiepisc. sade det wara twå gånger tillförenne och nu tredje gången proponerat; och Ridderskapet haa det tillförenne bejakat.

Men då det frågades, hwarföre att hon icke blef tillförenne wedertagen; sade omsider Brunnius, att det war då begärt att hon skulle hollas för Libro Symbolico och settias såsom jempte Augustanam Confessionem; »nu begäre wij allenast, att hon må nämpnas för een Declaration.«

RijkzCantzlern hölt det skäligt; sade henne wara en nödwändigh book: 1) att Prästerskapet må lära och underwijsa på eenehanda sett. 2) och ungdomen rätt blifwa informerat; eliest går man så i distraction, att man inthet weet hwart een stannar.

Landtmarsk. sade, att Ridderskapet haa inthet tillförenne förståt, att någen skiljachtigheet skulle haa warit der om ibland Prästerskapet, och fördenskull inthet kunnat det ogilla.

Då Borgerskapet blef tillfrågat der om, sades att om någet skulle infalla, kunde dröijas med samme book till dess H. K. Högheet komme till Regementhe, då hon kunde först blifwa approberat ij een Synodo.

Prästerskapet tillböde sigh att skrifwa ännu under, så månge som till denne Rijkzdagen komne äre.

R. Cantzlern: »Det äre nu så månge strijder till, att ingen ände är på; wore wist af nöden, att den booken optoges«; sade att den saaken skulle ännu widare öfwerläggias: Bad att Prästerskapet wille tala der om med H. K. Högheet. »Wij af Rådet wela fuller göra wårt till: Och komma dhe till Hennes M:tt, så gäller H. M:tz ordh mycket.«

Prästerskapet tackade der före ödmiukeligst.

G. Pär sade inthet långh tidh wara igen, att dhe wille skynda der medh.

Laurelius sade att dhe inthet skulle försuma sigh.

R. Cantzlern: »Det är een saak af stoor importance; een dagh eller twå måtte man i sådant fall inthet sij så noga på.«

With modernised spelling:

Den 2 juni.

Landtmarskalken lät dem veta att de dagen tillförne följde greve Per och greve Johan Oxenstierna till Hans Kungliga Höghet, tillika med de andra Ständernas utskott, och huru att, sedan greve Per hade levererat Hans Kungliga Höghet försäkringen med behörlig underdånig rekommendation, Hans Kungliga Höghet däremot upptog sådant med synnerlig nåde, så att vi ha stor orsak att tacka Gud, som honom med de furstliga dygder har begåvat. Hans Kungliga Höghet, efter långt och nådigt tal, begärde sedan dilation däruti.

Landtmarskalken förmante dem sedan att vara flitigt tillstädes, efter han inte är säker, utan måste alla stunder vänta bud anten frå Hennes Majestät eller Hans Kungliga Höghet eller ock frå Rådet; begärde fördenskull av dem ett utskott, som alltid vore med honom tillreds och uppvaktade på Riddarhuset där något förefölle. Dessa valdes därtill:

Af prima classe herr Henrik Horn, i greve Horns ställe, herr Axel Spens, herr Knut Kurck.

Secunda classis Per Lillie, Ulf Bonde.

Tertia classe Anders Koskull, Per Hammarsköld, Erik Rosenhielm, Johan Graan.

Landtmarskalken sade sist att Hennes Majestäts vilje och befallning vore det ridderskapet uppvaktade Hennes Majestät flitigt på slottet om middagen och afton, då de inte äro på Riddarhuset, efter många främmande nu voro i staden.

Eftermiddagen samma dag lät Riksens Råd veta att de ville komma upp på Riddarhuset, blevo ock dit kallade utskott av de andra Ständerna.

Rikskanslern: »Vad den försäkringen vidkommer, som jag må bekänna att jag har konciperat och är nu nyligst vorden levererat Hans Kungliga Höghet och [av] Hans Kungliga Höghet kommunicerat med Hennes Majestät, så är han av Hans Kungliga Höghet och sedan av Hennes Majestät för god funnen, förutan något litet som Hennes Majestät har ihågkommit, vilket ock tillagt är. Såsom uti ingången, där Hennes Majestät vill vara något ihågkommen att sådant vore skett genom Hennes Majestäts påfordran, såsom ock att hos salige kungens exempel tillades ock Hennes Majestäts. Och där som nämnes 1611 års försäkring, att ock förmäles Hennes Majestäts 1644.«

I den fjärde punkten tages hela eden utur Hennes Majestäts egen försäkring.

»För det övriga äro Hennes Majestät och Hans Kungliga Höghet väl tillfreds; allenast en sak är om Libro Concordiæ; hålles så före att det skall giva en strid ibland edert medel«, sade Rikskanslern till prästerskapet. »Några professores, som oss är berättat, skola vara häremot och skall synas vara en novitet; skola ha talt, som säges, med Hennes Majestät härom.«

Archiepiscopus och episcopus arosiensis sade det vara klagligt att det är kommet ifrå oss och vårt medel och se inte vad för betänkande därmed vara kan, efter därigenom ingen fara är för religion. »Hela clerus har förr detta underskrivit att den boken skulle autoriseras.«

Riksdrotsen frågade, när konceptet av försäkringen upplästes in consistorio, om någon då föll däremot. De av prästerskapet nekade därtill, utan alla togo det upp med fröjd.

Herr Schering Rosenhane: »Efter sådant förr icke är skett, faller det Hans Kungliga Höghet sällsamt; synes att den där Liber Concordiæ skulle först gillas in generali synodo utav prästerskapet för en libro symbolico.«

Laurelius och flera episcopi sade sig inte tala därom eller begära det att hon skall nämnas liber symbolicus, utan att hon är en deklaration och förklaring över Augustanam Confessionem.

»Nu ha vi ingen annan förklaring däröver som har authoritatem med sig mer än denna, över vilken furstarna och de förnämste doctores i Tyskland ha varit [ense]«; sade det vara distincta, liber symbolicus och explicatio Augustanæ Confessionis. »Intet vara i denna boken som icke stämmer överens med vår religion, vilket bisperna och alla herredagsmännen hava underskrivit anno 1647« och begärde att den boken skulle få någon authoritatem. Sade yttermer det ske därföre, att calviniani säga ock sig vara intresserade i Augustana Confessione, »men neka den deklaration däruti alla de av vår religion komma överens.«

Prästerskapet upptog det dolenter att någen av deras medel skulle vara orsak därtill, bådo Gud förlåta dem som sådant åstadkomma.

Rikskanslern sade sig hålla den boken för en sådan som skiljer oss ifrå de andra.

Doktor Lithman, professor theologiæ: »Efter det säges, att professores sku ha varit upp hos Hennes Majestät och haft något häremot, så vet jag intet därav, utan jag håller den boken så före som nu sagt är.«

Archiepiscopus: »Hon är allenast en skillnad emellan oss och kalvinisterna.«

Doktor Laurelius: »Därmed kan man hålla de unga inom skrankerna där de eljest kunne vara benägna att traktera vanas quæstiones.«

Archiepiscopus sade det vara två gånger tillförne och nu tredje gången proponerat, och ridderskapet ha det tillförne bejakat.

Men då det frågades varföre att hon icke blev tillförne vedertagen, sade omsider Brunius att det var då begärt att hon skulle hållas för libro symbolico och sättas såsom jämte Augustanam Confessionem; »nu begäre vi allenast att hon må nämnas för en deklaration.«

Rikskanslern höllt det skäligt, sade henne vara en nödvändig bok: 1. att prästerskapet må lära och undervisa på enahanda sätt; 2. och ungdomen rätt bliva informerad, eljest går man så i distraktion att man inte vet vart en stannar.

Landtmarskalken sade att ridderskapet ha inte tillförne förstått att någon skiljaktighet skulle ha varit därom ibland prästerskapet och fördenskull inte kunnat det ogilla.

Då borgerskapet blev tillfrågat därom, sades att om något skulle infalla, kunne dröjas med samma bok till dess Hans Kungliga Höghet komme till regemente, då hon kunde först bliva approberat i en synodo.

Prästerskapet tillbödo sig att skriva ännu under, så många som till denne Riksdagen komna äro.

Rikskanslern: »Det äro nu så många strider till att ingen ände är på; vore visst av nöden att den boken upptoges«; sade att den saken skulle ännu vidare överläggas. Bad att prästerskapet ville tala därom med Hans Kungliga Höghet.

»Vi av Rådet vele fuller göra vårt till; och komma de till Hennes Majestät, så gäller Hennes Majestäts ord mycket.«

Prästerskapet tackade därföre ödmjukligst.

Greve Per sade inte lång tid vara igen, att de ville skynda därmed.

Laurelius sade att de inte skulle försumma sig.

Rikskanslern: »Det är en sak av stor importans; en dag eller två måtte man i sådant fall inte se så noga på.«

French translation (my own):

Le 2 juin.

Le lantmaréchal leur fit savoir que le lendemain, le comte Pierre et le comte Jean Oxenstierna accompagnaient Son Altesse Royale, ainsi que les autres comités des États, et que, puisque le comte Pierre avait donné à Son Altesse Royale l'assurance avec une recommandation dûment soumise, Son Altesse Royale, au contraire, l'a pris avec une grâce extraordinaire, de sorte que nous avons de grandes raisons de remercier Dieu, qui l'a doté des vertus princières. Son Altesse Royale, après un long et gracieux discours, demanda alors une dilatation.

Le lantmaréchal les a alors exhortés à être présents avec diligence, car il n'en était pas sûr, mais il devait à tout moment attendre des nouvelles soit de Sa Majesté, soit de Son Altesse Royale, soit aussi du Conseil; il leur demanda donc un comité qui serait toujours prêt avec lui et attendrait à la Maison de la Noblesse si quelque chose apparaissait. Ces hommes ont été choisis pour cela:

De la première classe: M. Henri Horn, à la place du comte Horn, M. Axel Spens, M. Canute Kurck.

De la deuxième classe: Pierre Lillie, Ulf Bonde.

De la troisième classe: André Koskull, Pierre Hammarsköld, Eric Rosenhielm, Jean Graan.

Le lantmaréchal du territoire déclara enfin que la volonté et l'ordre de Sa Majesté seraient que la noblesse accompagne diligemment Sa Majesté au château à midi et le soir, lorsqu'elle n'est pas à la Maison de la Noblesse, car de nombreux étrangers se trouvaient désormais dans la ville.

Dans l'après-midi du même jour, le Conseil du Royaume fit savoir qu'il souhaitait monter à la Maison de la Noblesse, et les comités des autres États y furent aussi convoqués.

Le grand chancelier: «Quant à l'assurance que je dois avouer avoir conçue et qui vient d'être remise à Son Altesse Royale et communiquée par Son Altesse Royale à Sa Majesté, elle est approuvée par Son Altesse Royale puis par Sa Majesté, sauf une petite chose dont Sa Majesté s'est souvenue, qui est aussi ajoutée, comme dans l'entrée, où Sa Majesté veut que l'on se souvienne qu'une telle chose s'est produite à la demande de Sa Majesté, ainsi qu'à l'exemple du feu roi, celle de Sa Majesté a également été ajoutée. Et si l'assurance de 1611 est mentionnée, l'assurance de Sa Majesté de 1644 est aussi présentée.»

Au quatrième point, l'intégralité du serment est tirée de la propre assurance de Sa Majesté.

«Au reste, Sa Majesté et Son Altesse Royale sont très satisfaits; une seule chose concerne le Livre de la Concorde; il est tenu de telle manière qu'il provoquera une bataille entre vos moyens», a déclaré le grand chancelier au clergé. «Certains professeurs, comme on nous l'a dit, seront contre cela et cela paraîtra une nouveauté; ils en auront parlé, comme on dit, avec Sa Majesté.»

L'archevêque et l'évêque de Västerås ont déclaré qu'il était lamentable que cela vienne de nous et de nos moyens et ne voyaient pas quel genre de rapport il pourrait y avoir, car cela ne présente aucun danger pour la religion. «L'ensemble du clergé a préalablement signé que ce livre devait être autorisé.»

Le grand drost demanda, lorsque le concept de l'assurance fut lu au consistoire, si quelqu'un s'y opposait. Ceux du clergé le nièrent, mais tous l'acceptèrent avec joie.

M. Schering Rosenhane: «Comme une telle chose ne s'est jamais produite auparavant, c'est inhabituel pour Son Altesse Royale; il semble que le Livre de la Concorde serait d'abord approuvé lors d'un synode général par le clergé pour un livre symbolique.»

Laurelius et plusieurs évêques ont déclaré qu'ils n'en parlaient pas et qu'ils ne souhaitaient pas qu'on l'appelle un livre symbolique, mais qu'il s'agissait d'une déclaration et d'une explication de la Confession d'Augsbourg.

«Or, nous n'avons pas d'autre explication sur celle-ci qui ait plus d'autorité que celle-ci, sur laquelle les princes et les médecins les plus importants d'Allemagne ont été unanimes»; ils disaient qu'il s'agissait d'un livre distinct, d'un livre symbolique et d'une explication de la Confession d'Augsbourg. «Il n'y a rien dans ce livre qui ne soit pas en accord avec notre religion, que les évêques et tous les hommes de la Diète des Seigneurs ont signé en 1647», et ils ont demandé que ce livre reçoive une certaine autorité. De plus, ils disent que cela se produit parce que les calvinistes prétendent aussi s'intéresser à la Confession d'Augsbourg, «mais ils nient la déclaration dans laquelle tous ceux de notre religion sont d'accord.»

Le clergé acceptait avec tristesse que l'un de ses moyens en soit la cause, et il priait Dieu de lui pardonner de l'avoir provoqué.

Le grand chancelier a déclaré qu'il considérait ce livre comme un livre qui nous distingue des autres.

Docteur Lithman, professeur de théologie: «Comme on dit que les professeurs étaient censés s'être adressés à Sa Majesté et qu'ils avaient quelque chose contre cela, je n'en sais rien, mais je garde ce livre tel qu'on le dit maintenant.»

L'archevêque: «Il n'y a qu'une différence entre nous et les calvinistes.»

Docteur Laurelius: «On peut donc garder les jeunes dans les barreaux où ils pourraient autrement être enclins à traiter vaines questions.»

L'archevêque a déclaré que cela avait été proposé deux fois auparavant et maintenant la troisième fois, et que la noblesse l'avait déjà approuvé.

Mais lorsqu'on lui demanda pourquoi cette proposition n'était pas acceptée, Brunius répondit finalement qu'on demandait alors qu'elle soit retenue comme livre symbolique et placée pour ainsi dire avec la Confession d'Augsbourg; «maintenant, nous demandons seulement qu'on puisse l'appeler une déclaration.»

Le grand chancelier l'a jugé raisonnable et a déclaré que c'était un livre nécessaire: 1. pour que le clergé puisse apprendre et enseigner d'une manière uniforme; 2. et les jeunes doivent être correctement informés, sinon ils se retrouvent dans une telle distraction qu'ils ne savent plus où ils en sont.

Le lantmaréchal des terres dit que la noblesse n'avait pas encore compris qu'il y aurait eu une différence à ce sujet parmi le clergé et qu'elle ne pouvait donc pas la désapprouver.

Lorsqu'on interrogea les bourgeois à ce sujet, il fut répondu que si quelque chose se produisait, le même livre pourrait être retardé jusqu'à ce que Son Altesse Royale vienne au régiment, où il pourrait d'abord être approuvé lors d'un synode.

Le clergé a quand même proposé de le signer, autant qu'il est venu à la Diète.

Le grand chancelier: «Il y a maintenant tellement de batailles qu'il n'y a pas de fin en vue; il serait certainement nécessaire que le livre soit pris en considération»; il a déclaré que la question serait encore examinée plus en détail. Il demanda que le clergé en parle avec Son Altesse Royale.

«Nous, les membres du Conseil, voulons certainement faire notre part; et lorsqu'ils s'adressent à Sa Majesté, les paroles de Sa Majesté s'appliquent grandement.»

Le clergé l'en remercia très humblement.

Le comte Pierre dit que cela ne devrait pas prendre beaucoup de temps, qu'il fallait se dépêcher.

Laurelius a dit qu'ils ne le négligeraient pas.

Le grand chancelier: «C'est une question de grande importance; pendant un jour ou deux, dans un tel cas, il ne faut pas y regarder de si près.»

English translation (my own):

June 2.

The Land Marshal let them know that on the following day Count Per and Count Johan Oxenstierna accompanied His Royal Highness, along with the other Estates' committees, and how, since Count Per had delivered His Royal Highness the assurance with a duly submissive recommendation, His Royal Highness, on the other hand, took it with extraordinary grace, so that we have great reason to thank God, who has endowed him with the princely virtues. His Royal Highness, after a long and gracious speech, then requested dilation therein.

The Land Marshal then admonished them to be diligently present, as he was not sure, but had to at all times wait for word either from Her Majesty or from His Royal Highness or also from the Council; he therefore requested of them a committee, who would always be ready with him and wait at the House of Nobility if something appeared. These men were chosen for it:

From the first class: Lord Henrik Horn, in Count Horn's place, Lord Axel Spens, Lord Knut Kurck.

From the second class: Per Lillie, Ulf Bonde.

From the third class: Anders Koskull, Per Hammarsköld, Erik Rosenhielm, Johan Graan.

The Land Marshal said lastly that Her Majesty's will and command would be that the nobility diligently attend Her Majesty at the castle at noon and in the evening, when they are not at the House of Nobility, as many foreigners were now in the city.

In the afternoon of the same day, the Council of the Realm let it be known that they wanted to come up to the House of Nobility, and committees from the other Estates were also called there.

The Grand Chancellor: "As regards the assurance, which I must confess that I have conceived and which has now recently been delivered to His Royal Highness and communicated by His Royal Highness to Her Majesty, it is approved by His Royal Highness's and then by Her Majesty, except a little thing which Her Majesty has remembered, which is also added. Such as in the entrance, where Her Majesty wants something to be remembered that such a thing had happened at Her Majesty's request, as also that with the late King's example, Her Majesty's was also added. And if the 1611 assurance is mentioned, that Her Majesty's assurance from 1644 is also presented."

In the fourth point, the entire oath is taken from Her Majesty's own assurance.

"For the rest, Her Majesty and His Royal Highness are well satisfied; only one thing is about the Book of Concord; it is held in such a way that it will cause a battle among your means", said the Grand Chancellor to the clergy. "Some professors, as we have been told, will be against this and it will appear to be a novelty; they shall have spoken, as is said, with Her Majesty about this."

The Archbishop and the Bishop of Västerås said it was lamentable that it had come from us and our means and did not see what kind of report there could be, as there is no danger to religion thereby. "The entire clergy has previously signed that that book should be authorised."

The Grand Steward asked, when the concept of the insurance was read out in the consistorium, if anyone then were against it. Those of the clergy denied it, but all took it with joy.

Lord Schering Rosenhane: "Since such a thing has never happened before, it is unusual for His Royal Highness; it seems that that the Book of Concord would first be approved in a general synod by the clergy for a symbolic book."

Laurelius and several bishops said they did not speak about it or desire that it should be called a symbolic book, but that it is a declaration and explanation of the Augsburg Confession.

"Now, we have no other explanation about that which has more authority with it than this one, about which the princes and the most important doctors in Germany have been unanimous"; they said it to be distinct, a symbolic book and an explication of the Augsburg Confession. "There is nothing in this book that does not agree with our religion, which the bishops and all the men of the Herredag signed in 1647", and they requested that the book should be given some authority. Moreover, they said it happens because the Calvinists also claim to be interested in the Augsburg Confession, "but they deny the declaration in which all those of our religion agree."

The clergy took it with sorrow that any of their means should be the cause of it, they prayed God to forgive them for bringing it about.

The Grand Chancellor said he considered that book to be one that sets us apart from the others.

Dr. Lithman, professor of theology: "As it is said that the professors were supposed to have gone up to Her Majesty and had something against this, I know nothing of that, but I keep that book as it is now said."

The Archbishop: "It is only a difference between us and the Calvinists."

Dr. Laurelius: "One can therefore keep the young within the bars where they might otherwise be inclined to treat vain questions."

The Archbishop said it was proposed twice before and now the third time, and the nobility has approved it before.

But when it was asked why it was not accepted, Brunius finally said that it was then requested that she should be held for a symbolic book and placed as it were with the Augsburg Confession; "now we only request that it may be called a declaration."

The Grand Chancellor held it reasonable and said it was a necessary book: 1. that the clergy may learn and teach in a uniform manner; 2. and the youth should be properly informed, otherwise one comes into such distraction that one does not know where one stands.

The Land Marshal said that the nobility had not yet understood that there would have been any difference about it among the clergy, and they therefore could not disapprove of it.

When the burghers were asked about it, it was said that if something occurred, the same book could be delayed until His Royal Highness came to the regiment, when it could first be approved in a synod.

The clergy still offered to sign it, as many as have come to this Riksdag.

The Grand Chancellor: "There are now so many battles that there is no end in sight; it would certainly be of necessity that the book be taken into consideration"; he said that the matter would still be further considered. He asked that the clergy would speak about it with His Royal Highness.

"We of the Council certainly want to do our part; and when they come to Her Majesty, Her Majesty's words greatly apply."

The clergy most humbly thanked him for this.

Count Per said it must not take a long time again, that they should want to hurry with it.

Laurelius said they would not neglect it.

The Grand Chancellor: "It is a matter of great importance; for a day or two, in such a case, one must not look so closely at it."

Above: Kristina.