Source:
Sveriges ridderskapets och adels riksdags-protokoll: 1652-1654, pages 223 to 226, Stockholm, Ivar Hæggströms Boktryckeri, 1872
The protocol:
Den 2 Junii.
Landtmarskalken lät dem wetta, att dhe dagen tillförenne fölgde Grefwe Pär och G. Jah. Oxenstierna till Hans Kongl. Högheet, tillijka med dhe andre Ständernes uthskått: Och huru att, sedan G. Pär hade lefrerat Hans K. Högheet Försäkringen med behörlig underdånigh recommendation, Hans Kongl. Högheet der emot optogh sådant med synnerligh nåde, så att wij haa stoor orsaak att tacka Gudh, som honom med dhe Furstlige dygder har begåfwat: H. K. Högheet, effter långt och nådigt taal, begärde sedan dilation der uthi.
Landtmarsk. förmaante dem sedan att wara flijtigt tillstädes, effter han inthet är säker, uthan måste alle stunder wänta budh anten frå Hennes Maij:t eller Hans K. Högheet eller ock frå Rådet: begärde fördenskull af dem ett uthskått, som altidh wore med honom tillredz och opwachtade på Ridderhuuset, der någet förefölle. Desse waaldes der till:
Af 1 Cl. H. Hindrik Horn, i G. Horns ställe.
H. Axell Spens
H. Knut Kurck.
2 Cl. Pär Lillja
Ulff Bonde.
3 Cl. Anders Koskull
Pär Hammarsköld
Erik Rosenhielm
Jah. Graan.
Landtmarsk. sade sidst, att Hennes M:tz willje och befalningh wore, det Ridderskapet opwachtade H:es M:tt flijtigt på Slottet om middagen och affton, då dhe inthet äre på Ridderhuuset, effter månge främmande nu wore i Staden.
Effter middagen samme dagh lät Rijkzens Rådh wetta, att dhe wille komma opp på Ridderhuuset, blefwe ock dijt kallade uthskått af dhe andre Ständerne.
RijkzCantzlern: »Hwadh den Försäkringen wedkommer, som iagh må bekänna, att iagh har conciperat, och är nu nyligst worden lefrerat Hans K. Högheet och [af] H. K. Högheet communicerat med Hennes M:tt, så är han af H. K. Högheet och sedan af Hennes M:tt för god funnin, föruthan någet lithet som H:es M:tt har ihugkommit, hwilket ock tillagt är: Såsom uthi Ingången, der H:es M:tt will wara någet ihugkommen, att sådant wore skett genom H:es M:tz påfordran. Såsom ock att hoos Sahl. Kongens exempel tillades ock H:es Maij:tz. Och der som nämpnes 1611 åhrs försäkringh, att ock förmäles H. M:tz 1644.«
I den 4:de puncten tages heele Eedhen uthur H. M:tz egen Försäkringh.
»För det öfrige äre H. M:tt och H. K. H. wäl tillfridz; allenast een saak är om Libro Concordiæ; hålles så före, att det skall gifwa een strijdh ibland edert medel«, sade R. Cantzlern till Prästerskapet. »Någre Professores, som oss är berättat, skole wara her emot, och skall synas wara een Novitet; skole haa talt, som seijes, med Hennes M:tt her om.«
Archiepisc. och Episc. Arosiensis sade det wara klageligit, att det är kommit ifrå oss och wårt medel: och see inthet hwad för betänkiande der med wara kan, effter der igenom ingen fahra är för Religion. »Heele Clerus har för detta underskrifwit, att den Booken skulle authoriseras.«
RijkzDrottzen frågade, när conceptet af Försäkringen oplästes in Consistorio, om någen då föll der emot? Dhe af Prästerskapet neekade der till, uthan alle toge det opp med frögd.
H. Schering Rosenhane: »Effter sådant förr icke är skett, faller det Hans K. Högheet sälsampt: synes att den der Liber Concordiæ skulle först gillas in generali Synodo uthaf Prästerskapet för een Libro Symbolico.«
Laurelius och flere Episcopi sade sigh inthet thala der om eller begära det, att hon skall nämpnas Liber Symbolicus; uthan att hon är en declaration och förklaringh öfwer Augustanam Confessionem. »Nu haa wij ingen annan förklaringh der öfwer, som har Authoritatem med sigh, mehr än denne; öfwer hwilken Förstarna och dhe förnämbste Doctores ij Tyskland haa warit [ense]«; sade det wara distincta, Liber Symbolicus och Explicatio Augustanæ Confessionis. »Inthet wara ij denne booken som icke stämmer öfwereens med wår Religion, hwilket Bisperne och alle Herredagsmännen hafwe underskrifwit A:o 1647«, och begärde att den Booken skulle få någen authoritatem. Sade yttermehr det skee derföre, att Calviniani seija ock sigh wara interesserade ij Augustana Confessione, »men neeka den declaration, der uthi alle dhe af wår Religion komma öfwereens.«
Prästerskapet optogh det dolenter, att någen af deres medel skulle wara orsaak der till, bode Gudh förlåta dem som sådant åstadh komma.
R. Cantzlern sade sigh hålla den booken för een sådan, som skilljer oss ifrå dhe andre.
Doct. Lithman, Prof. Theol: »Effter det seijes, att Professores sku haa warit opp hoos H:es Maij:tt och hafft någet her emot, så weet iagh inthet der af, uthan iagh håller den booken så före, som nu sagt är.«
Archiepisc: »Hon är allenast een skildnad emellan oss och Calvinisterna.«
Doct. Laurelius: »Der med kan man hålla dhe unge innom skrankerne, der dhe eliest kunde wara benägne att tractera vanas quæstiones.«
Archiepisc. sade det wara twå gånger tillförenne och nu tredje gången proponerat; och Ridderskapet haa det tillförenne bejakat.
Men då det frågades, hwarföre att hon icke blef tillförenne wedertagen; sade omsider Brunnius, att det war då begärt att hon skulle hollas för Libro Symbolico och settias såsom jempte Augustanam Confessionem; »nu begäre wij allenast, att hon må nämpnas för een Declaration.«
RijkzCantzlern hölt det skäligt; sade henne wara en nödwändigh book: 1) att Prästerskapet må lära och underwijsa på eenehanda sett. 2) och ungdomen rätt blifwa informerat; eliest går man så i distraction, att man inthet weet hwart een stannar.
Landtmarsk. sade, att Ridderskapet haa inthet tillförenne förståt, att någen skiljachtigheet skulle haa warit der om ibland Prästerskapet, och fördenskull inthet kunnat det ogilla.
Då Borgerskapet blef tillfrågat der om, sades att om någet skulle infalla, kunde dröijas med samme book till dess H. K. Högheet komme till Regementhe, då hon kunde först blifwa approberat ij een Synodo.
Prästerskapet tillböde sigh att skrifwa ännu under, så månge som till denne Rijkzdagen komne äre.
R. Cantzlern: »Det äre nu så månge strijder till, att ingen ände är på; wore wist af nöden, att den booken optoges«; sade att den saaken skulle ännu widare öfwerläggias: Bad att Prästerskapet wille tala der om med H. K. Högheet. »Wij af Rådet wela fuller göra wårt till: Och komma dhe till Hennes M:tt, så gäller H. M:tz ordh mycket.«
Prästerskapet tackade der före ödmiukeligst.
G. Pär sade inthet långh tidh wara igen, att dhe wille skynda der medh.
Laurelius sade att dhe inthet skulle försuma sigh.
R. Cantzlern: »Det är een saak af stoor importance; een dagh eller twå måtte man i sådant fall inthet sij så noga på.«
With modernised spelling:
Den 2 juni.
Landtmarskalken lät dem veta att de dagen tillförne följde greve Per och greve Johan Oxenstierna till Hans Kungliga Höghet, tillika med de andra Ständernas utskott, och huru att, sedan greve Per hade levererat Hans Kungliga Höghet försäkringen med behörlig underdånig rekommendation, Hans Kungliga Höghet däremot upptog sådant med synnerlig nåde, så att vi ha stor orsak att tacka Gud, som honom med de furstliga dygder har begåvat. Hans Kungliga Höghet, efter långt och nådigt tal, begärde sedan dilation däruti.
Landtmarskalken förmante dem sedan att vara flitigt tillstädes, efter han inte är säker, utan måste alla stunder vänta bud anten frå Hennes Majestät eller Hans Kungliga Höghet eller ock frå Rådet; begärde fördenskull av dem ett utskott, som alltid vore med honom tillreds och uppvaktade på Riddarhuset där något förefölle. Dessa valdes därtill:
Af prima classe herr Henrik Horn, i greve Horns ställe, herr Axel Spens, herr Knut Kurck.
Secunda classis Per Lillie, Ulf Bonde.
Tertia classe Anders Koskull, Per Hammarsköld, Erik Rosenhielm, Johan Graan.
Landtmarskalken sade sist att Hennes Majestäts vilje och befallning vore det ridderskapet uppvaktade Hennes Majestät flitigt på slottet om middagen och afton, då de inte äro på Riddarhuset, efter många främmande nu voro i staden.
Eftermiddagen samma dag lät Riksens Råd veta att de ville komma upp på Riddarhuset, blevo ock dit kallade utskott av de andra Ständerna.
Rikskanslern: »Vad den försäkringen vidkommer, som jag må bekänna att jag har konciperat och är nu nyligst vorden levererat Hans Kungliga Höghet och [av] Hans Kungliga Höghet kommunicerat med Hennes Majestät, så är han av Hans Kungliga Höghet och sedan av Hennes Majestät för god funnen, förutan något litet som Hennes Majestät har ihågkommit, vilket ock tillagt är. Såsom uti ingången, där Hennes Majestät vill vara något ihågkommen att sådant vore skett genom Hennes Majestäts påfordran, såsom ock att hos salige kungens exempel tillades ock Hennes Majestäts. Och där som nämnes 1611 års försäkring, att ock förmäles Hennes Majestäts 1644.«
I den fjärde punkten tages hela eden utur Hennes Majestäts egen försäkring.
»För det övriga äro Hennes Majestät och Hans Kungliga Höghet väl tillfreds; allenast en sak är om Libro Concordiæ; hålles så före att det skall giva en strid ibland edert medel«, sade Rikskanslern till prästerskapet. »Några professores, som oss är berättat, skola vara häremot och skall synas vara en novitet; skola ha talt, som säges, med Hennes Majestät härom.«
Archiepiscopus och episcopus arosiensis sade det vara klagligt att det är kommet ifrå oss och vårt medel och se inte vad för betänkande därmed vara kan, efter därigenom ingen fara är för religion. »Hela clerus har förr detta underskrivit att den boken skulle autoriseras.«
Riksdrotsen frågade, när konceptet av försäkringen upplästes in consistorio, om någon då föll däremot. De av prästerskapet nekade därtill, utan alla togo det upp med fröjd.
Herr Schering Rosenhane: »Efter sådant förr icke är skett, faller det Hans Kungliga Höghet sällsamt; synes att den där Liber Concordiæ skulle först gillas in generali synodo utav prästerskapet för en libro symbolico.«
Laurelius och flera episcopi sade sig inte tala därom eller begära det att hon skall nämnas liber symbolicus, utan att hon är en deklaration och förklaring över Augustanam Confessionem.
»Nu ha vi ingen annan förklaring däröver som har authoritatem med sig mer än denna, över vilken furstarna och de förnämste doctores i Tyskland ha varit [ense]«; sade det vara distincta, liber symbolicus och explicatio Augustanæ Confessionis. »Intet vara i denna boken som icke stämmer överens med vår religion, vilket bisperna och alla herredagsmännen hava underskrivit anno 1647« och begärde att den boken skulle få någon authoritatem. Sade yttermer det ske därföre, att calviniani säga ock sig vara intresserade i Augustana Confessione, »men neka den deklaration däruti alla de av vår religion komma överens.«
Prästerskapet upptog det dolenter att någen av deras medel skulle vara orsak därtill, bådo Gud förlåta dem som sådant åstadkomma.
Rikskanslern sade sig hålla den boken för en sådan som skiljer oss ifrå de andra.
Doktor Lithman, professor theologiæ: »Efter det säges, att professores sku ha varit upp hos Hennes Majestät och haft något häremot, så vet jag intet därav, utan jag håller den boken så före som nu sagt är.«
Archiepiscopus: »Hon är allenast en skillnad emellan oss och kalvinisterna.«
Doktor Laurelius: »Därmed kan man hålla de unga inom skrankerna där de eljest kunne vara benägna att traktera vanas quæstiones.«
Archiepiscopus sade det vara två gånger tillförne och nu tredje gången proponerat, och ridderskapet ha det tillförne bejakat.
Men då det frågades varföre att hon icke blev tillförne vedertagen, sade omsider Brunius att det var då begärt att hon skulle hållas för libro symbolico och sättas såsom jämte Augustanam Confessionem; »nu begäre vi allenast att hon må nämnas för en deklaration.«
Rikskanslern höllt det skäligt, sade henne vara en nödvändig bok: 1. att prästerskapet må lära och undervisa på enahanda sätt; 2. och ungdomen rätt bliva informerad, eljest går man så i distraktion att man inte vet vart en stannar.
Landtmarskalken sade att ridderskapet ha inte tillförne förstått att någon skiljaktighet skulle ha varit därom ibland prästerskapet och fördenskull inte kunnat det ogilla.
Då borgerskapet blev tillfrågat därom, sades att om något skulle infalla, kunne dröjas med samma bok till dess Hans Kungliga Höghet komme till regemente, då hon kunde först bliva approberat i en synodo.
Prästerskapet tillbödo sig att skriva ännu under, så många som till denne Riksdagen komna äro.
Rikskanslern: »Det äro nu så många strider till att ingen ände är på; vore visst av nöden att den boken upptoges«; sade att den saken skulle ännu vidare överläggas. Bad att prästerskapet ville tala därom med Hans Kungliga Höghet.
»Vi av Rådet vele fuller göra vårt till; och komma de till Hennes Majestät, så gäller Hennes Majestäts ord mycket.«
Prästerskapet tackade därföre ödmjukligst.
Greve Per sade inte lång tid vara igen, att de ville skynda därmed.
Laurelius sade att de inte skulle försumma sig.
Rikskanslern: »Det är en sak av stor importans; en dag eller två måtte man i sådant fall inte se så noga på.«
French translation (my own):
Le 2 juin.
Le lantmaréchal leur fit savoir que le lendemain, le comte Pierre et le comte Jean Oxenstierna accompagnaient Son Altesse Royale, ainsi que les autres comités des États, et que, puisque le comte Pierre avait donné à Son Altesse Royale l'assurance avec une recommandation dûment soumise, Son Altesse Royale, au contraire, l'a pris avec une grâce extraordinaire, de sorte que nous avons de grandes raisons de remercier Dieu, qui l'a doté des vertus princières. Son Altesse Royale, après un long et gracieux discours, demanda alors une dilatation.
Le lantmaréchal les a alors exhortés à être présents avec diligence, car il n'en était pas sûr, mais il devait à tout moment attendre des nouvelles soit de Sa Majesté, soit de Son Altesse Royale, soit aussi du Conseil; il leur demanda donc un comité qui serait toujours prêt avec lui et attendrait à la Maison de la Noblesse si quelque chose apparaissait. Ces hommes ont été choisis pour cela:
De la première classe: M. Henri Horn, à la place du comte Horn, M. Axel Spens, M. Canute Kurck.
De la deuxième classe: Pierre Lillie, Ulf Bonde.
De la troisième classe: André Koskull, Pierre Hammarsköld, Eric Rosenhielm, Jean Graan.
Le lantmaréchal du territoire déclara enfin que la volonté et l'ordre de Sa Majesté seraient que la noblesse accompagne diligemment Sa Majesté au château à midi et le soir, lorsqu'elle n'est pas à la Maison de la Noblesse, car de nombreux étrangers se trouvaient désormais dans la ville.
Dans l'après-midi du même jour, le Conseil du Royaume fit savoir qu'il souhaitait monter à la Maison de la Noblesse, et les comités des autres États y furent aussi convoqués.
Le grand chancelier: «Quant à l'assurance que je dois avouer avoir conçue et qui vient d'être remise à Son Altesse Royale et communiquée par Son Altesse Royale à Sa Majesté, elle est approuvée par Son Altesse Royale puis par Sa Majesté, sauf une petite chose dont Sa Majesté s'est souvenue, qui est aussi ajoutée, comme dans l'entrée, où Sa Majesté veut que l'on se souvienne qu'une telle chose s'est produite à la demande de Sa Majesté, ainsi qu'à l'exemple du feu roi, celle de Sa Majesté a également été ajoutée. Et si l'assurance de 1611 est mentionnée, l'assurance de Sa Majesté de 1644 est aussi présentée.»
Au quatrième point, l'intégralité du serment est tirée de la propre assurance de Sa Majesté.
«Au reste, Sa Majesté et Son Altesse Royale sont très satisfaits; une seule chose concerne le Livre de la Concorde; il est tenu de telle manière qu'il provoquera une bataille entre vos moyens», a déclaré le grand chancelier au clergé. «Certains professeurs, comme on nous l'a dit, seront contre cela et cela paraîtra une nouveauté; ils en auront parlé, comme on dit, avec Sa Majesté.»
L'archevêque et l'évêque de Västerås ont déclaré qu'il était lamentable que cela vienne de nous et de nos moyens et ne voyaient pas quel genre de rapport il pourrait y avoir, car cela ne présente aucun danger pour la religion. «L'ensemble du clergé a préalablement signé que ce livre devait être autorisé.»
Le grand drost demanda, lorsque le concept de l'assurance fut lu au consistoire, si quelqu'un s'y opposait. Ceux du clergé le nièrent, mais tous l'acceptèrent avec joie.
M. Schering Rosenhane: «Comme une telle chose ne s'est jamais produite auparavant, c'est inhabituel pour Son Altesse Royale; il semble que le Livre de la Concorde serait d'abord approuvé lors d'un synode général par le clergé pour un livre symbolique.»
Laurelius et plusieurs évêques ont déclaré qu'ils n'en parlaient pas et qu'ils ne souhaitaient pas qu'on l'appelle un livre symbolique, mais qu'il s'agissait d'une déclaration et d'une explication de la Confession d'Augsbourg.
«Or, nous n'avons pas d'autre explication sur celle-ci qui ait plus d'autorité que celle-ci, sur laquelle les princes et les médecins les plus importants d'Allemagne ont été unanimes»; ils disaient qu'il s'agissait d'un livre distinct, d'un livre symbolique et d'une explication de la Confession d'Augsbourg. «Il n'y a rien dans ce livre qui ne soit pas en accord avec notre religion, que les évêques et tous les hommes de la Diète des Seigneurs ont signé en 1647», et ils ont demandé que ce livre reçoive une certaine autorité. De plus, ils disent que cela se produit parce que les calvinistes prétendent aussi s'intéresser à la Confession d'Augsbourg, «mais ils nient la déclaration dans laquelle tous ceux de notre religion sont d'accord.»
Le clergé acceptait avec tristesse que l'un de ses moyens en soit la cause, et il priait Dieu de lui pardonner de l'avoir provoqué.
Le grand chancelier a déclaré qu'il considérait ce livre comme un livre qui nous distingue des autres.
Docteur Lithman, professeur de théologie: «Comme on dit que les professeurs étaient censés s'être adressés à Sa Majesté et qu'ils avaient quelque chose contre cela, je n'en sais rien, mais je garde ce livre tel qu'on le dit maintenant.»
L'archevêque: «Il n'y a qu'une différence entre nous et les calvinistes.»
Docteur Laurelius: «On peut donc garder les jeunes dans les barreaux où ils pourraient autrement être enclins à traiter vaines questions.»
L'archevêque a déclaré que cela avait été proposé deux fois auparavant et maintenant la troisième fois, et que la noblesse l'avait déjà approuvé.
Mais lorsqu'on lui demanda pourquoi cette proposition n'était pas acceptée, Brunius répondit finalement qu'on demandait alors qu'elle soit retenue comme livre symbolique et placée pour ainsi dire avec la Confession d'Augsbourg; «maintenant, nous demandons seulement qu'on puisse l'appeler une déclaration.»
Le grand chancelier l'a jugé raisonnable et a déclaré que c'était un livre nécessaire: 1. pour que le clergé puisse apprendre et enseigner d'une manière uniforme; 2. et les jeunes doivent être correctement informés, sinon ils se retrouvent dans une telle distraction qu'ils ne savent plus où ils en sont.
Le lantmaréchal des terres dit que la noblesse n'avait pas encore compris qu'il y aurait eu une différence à ce sujet parmi le clergé et qu'elle ne pouvait donc pas la désapprouver.
Lorsqu'on interrogea les bourgeois à ce sujet, il fut répondu que si quelque chose se produisait, le même livre pourrait être retardé jusqu'à ce que Son Altesse Royale vienne au régiment, où il pourrait d'abord être approuvé lors d'un synode.
Le clergé a quand même proposé de le signer, autant qu'il est venu à la Diète.
Le grand chancelier: «Il y a maintenant tellement de batailles qu'il n'y a pas de fin en vue; il serait certainement nécessaire que le livre soit pris en considération»; il a déclaré que la question serait encore examinée plus en détail. Il demanda que le clergé en parle avec Son Altesse Royale.
«Nous, les membres du Conseil, voulons certainement faire notre part; et lorsqu'ils s'adressent à Sa Majesté, les paroles de Sa Majesté s'appliquent grandement.»
Le clergé l'en remercia très humblement.
Le comte Pierre dit que cela ne devrait pas prendre beaucoup de temps, qu'il fallait se dépêcher.
Laurelius a dit qu'ils ne le négligeraient pas.
Le grand chancelier: «C'est une question de grande importance; pendant un jour ou deux, dans un tel cas, il ne faut pas y regarder de si près.»
English translation (my own):
June 2.
The Land Marshal let them know that on the following day Count Per and Count Johan Oxenstierna accompanied His Royal Highness, along with the other Estates' committees, and how, since Count Per had delivered His Royal Highness the assurance with a duly submissive recommendation, His Royal Highness, on the other hand, took it with extraordinary grace, so that we have great reason to thank God, who has endowed him with the princely virtues. His Royal Highness, after a long and gracious speech, then requested dilation therein.
The Land Marshal then admonished them to be diligently present, as he was not sure, but had to at all times wait for word either from Her Majesty or from His Royal Highness or also from the Council; he therefore requested of them a committee, who would always be ready with him and wait at the House of Nobility if something appeared. These men were chosen for it:
From the first class: Lord Henrik Horn, in Count Horn's place, Lord Axel Spens, Lord Knut Kurck.
From the second class: Per Lillie, Ulf Bonde.
From the third class: Anders Koskull, Per Hammarsköld, Erik Rosenhielm, Johan Graan.
The Land Marshal said lastly that Her Majesty's will and command would be that the nobility diligently attend Her Majesty at the castle at noon and in the evening, when they are not at the House of Nobility, as many foreigners were now in the city.
In the afternoon of the same day, the Council of the Realm let it be known that they wanted to come up to the House of Nobility, and committees from the other Estates were also called there.
The Grand Chancellor: "As regards the assurance, which I must confess that I have conceived and which has now recently been delivered to His Royal Highness and communicated by His Royal Highness to Her Majesty, it is approved by His Royal Highness's and then by Her Majesty, except a little thing which Her Majesty has remembered, which is also added. Such as in the entrance, where Her Majesty wants something to be remembered that such a thing had happened at Her Majesty's request, as also that with the late King's example, Her Majesty's was also added. And if the 1611 assurance is mentioned, that Her Majesty's assurance from 1644 is also presented."
In the fourth point, the entire oath is taken from Her Majesty's own assurance.
"For the rest, Her Majesty and His Royal Highness are well satisfied; only one thing is about the Book of Concord; it is held in such a way that it will cause a battle among your means", said the Grand Chancellor to the clergy. "Some professors, as we have been told, will be against this and it will appear to be a novelty; they shall have spoken, as is said, with Her Majesty about this."
The Archbishop and the Bishop of Västerås said it was lamentable that it had come from us and our means and did not see what kind of report there could be, as there is no danger to religion thereby. "The entire clergy has previously signed that that book should be authorised."
The Grand Steward asked, when the concept of the insurance was read out in the consistorium, if anyone then were against it. Those of the clergy denied it, but all took it with joy.
Lord Schering Rosenhane: "Since such a thing has never happened before, it is unusual for His Royal Highness; it seems that that the Book of Concord would first be approved in a general synod by the clergy for a symbolic book."
Laurelius and several bishops said they did not speak about it or desire that it should be called a symbolic book, but that it is a declaration and explanation of the Augsburg Confession.
"Now, we have no other explanation about that which has more authority with it than this one, about which the princes and the most important doctors in Germany have been unanimous"; they said it to be distinct, a symbolic book and an explication of the Augsburg Confession. "There is nothing in this book that does not agree with our religion, which the bishops and all the men of the Herredag signed in 1647", and they requested that the book should be given some authority. Moreover, they said it happens because the Calvinists also claim to be interested in the Augsburg Confession, "but they deny the declaration in which all those of our religion agree."
The clergy took it with sorrow that any of their means should be the cause of it, they prayed God to forgive them for bringing it about.
The Grand Chancellor said he considered that book to be one that sets us apart from the others.
Dr. Lithman, professor of theology: "As it is said that the professors were supposed to have gone up to Her Majesty and had something against this, I know nothing of that, but I keep that book as it is now said."
The Archbishop: "It is only a difference between us and the Calvinists."
Dr. Laurelius: "One can therefore keep the young within the bars where they might otherwise be inclined to treat vain questions."
The Archbishop said it was proposed twice before and now the third time, and the nobility has approved it before.
But when it was asked why it was not accepted, Brunius finally said that it was then requested that she should be held for a symbolic book and placed as it were with the Augsburg Confession; "now we only request that it may be called a declaration."
The Grand Chancellor held it reasonable and said it was a necessary book: 1. that the clergy may learn and teach in a uniform manner; 2. and the youth should be properly informed, otherwise one comes into such distraction that one does not know where one stands.
The Land Marshal said that the nobility had not yet understood that there would have been any difference about it among the clergy, and they therefore could not disapprove of it.
When the burghers were asked about it, it was said that if something occurred, the same book could be delayed until His Royal Highness came to the regiment, when it could first be approved in a synod.
The clergy still offered to sign it, as many as have come to this Riksdag.
The Grand Chancellor: "There are now so many battles that there is no end in sight; it would certainly be of necessity that the book be taken into consideration"; he said that the matter would still be further considered. He asked that the clergy would speak about it with His Royal Highness.
"We of the Council certainly want to do our part; and when they come to Her Majesty, Her Majesty's words greatly apply."
The clergy most humbly thanked him for this.
Count Per said it must not take a long time again, that they should want to hurry with it.
Laurelius said they would not neglect it.
The Grand Chancellor: "It is a matter of great importance; for a day or two, in such a case, one must not look so closely at it."
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment