Monday, July 29, 2024

Baron Carl Bildt on Kristina's travels from 1654 to 1658, part 1

Sources:

Christine de Suède et le cardinal Azzolino: Lettres inédites (1666-1668), pages 36 to 39, by Baron Carl Bildt, 1899


The account:

Le séjour de Christine en Flandre fut de plus d'une année (août 1654-septembre 1655). D'abord elle attendit le retour de Pimentel d'Espagne, où il était allé rendre compte de sa mission. Il arriva dans les premiers jours de décembre à Anvers, où Christine se trouvait depuis le mois d'août. Le 23 du même mois, il conduisit la Reine à Bruxelles où, après une entrée magnifique, elle faisait secrètement le lendemain soir sa première profession de foi catholique entre les mains du confesseur de Pimentel, qui devenait aussi le sien, un dominicain du nom de Gomez. — Quelques jours plus tard, Innocent X mourut à Rome, et le conclave dura jusqu'au 7 août suivant. Alexandre VII, le nouveau pape, était déjà, comme nous l'avons vu, au courant des intentions de Christine, à qui aucune élection n'aurait pu être plus agréable; mais les arrangements nécessaires pour préparer le voyage de la Reine à Rome furent néanmoins retardés. Une difficulté d'un autre genre la retenait aussi à Bruxelles. Elle commençait à comprendre que l'irritation que manifestaient les Suédois au sujet de sa conversion, déjà soupçonnée, pourrait bien, une fois la vérité connue, forcer son successeur à confisquer ses revenus. Il n'y avait qu'une manière d'éviter ce danger: échanger ses domaines contre une somme d'argent, qu'elle pourrait transporter en lieu sûr, et ne pas donner de publicité à la conversion avant que l'argent fût payé. Mais à cela s'opposait malheureusement un obstacle capital: le trésor de la Suède était vide. Personne ne le savait mieux que Christine. Pouvait-elle raisonnablement espérer que son successeur, au moment d'entrer en campagne contre la Pologne, emprunterait de l'argent pour la satisfaire? Et même l'eût-il voulu, Charles-Gustave aurait-il pu y réussir? Il avait déjà bien de la peine à trouver ce qu'il lui fallait pour ses troupes. Cependant, telle était l'importance de l'affaire pour la Reine, qu'elle se décida, comme on le verra plus tard, à faire une tentative.

Mais il fallait encore compter avec le pape. Quelle réception ferait-il à une convertie qui, aux yeux du monde, resterait encore une hérétique? — Philippe IV se chargea de sonder le terrain. Il écrivit, le 2 août 1655, à Alexandre VII pour lui faire part des intentions de la Reine, mais il se heurta à un refus formel. Le pape exigeait absolument que la Reine n'entrât à Rome qu'après une profession de foi publique. C'était en effet la seule solution possible, et Christine en prit vite son parti. — Cependant cette négociation avait fait perdre du temps, et ce ne fut que le 22 septembre que la Reine put enfin quitter Bruxelles pour s'acheminer vers l'Italie.

Christine avait dû s'organiser une nouvelle cour pour le voyage. Les seigneurs suédois qui l'avaient accompagnée hors de Suède ne pouvaient lier leur fortune à celle d'une reine qui cachait mal son intention de se faire catholique et de se fixer à Rome. Un seul gentilhomme suédois restait encore après d'elle, et il devait retourner en Suède après l'établissement de la Reine à Rome. Sur la recommendation de Pimentel, Christine prit à son service un officier supérieur de cavalerie espagnol, Don Antonio della Cueva y Silva, qui devait remplir les fonctions de grand écuyer, tandis que sa femme se chargeait de celles de grande maîtresse. A ce couple se joignirent quelques gentilhommes espagnols, portugais, belges et hollandais, qui profitaient de l'occasion pour faire le voyage d'Italie aux frais de la Reine, mais qui n'étaient pas attachés à sa personne d'une manière permanente. Un Espagnol, Gaspar Rodriguez Rezio, était trésorier; un Français, Gilbert, et deux Suédois, Appelman et Lidenius, composaient la chancellerie. Il y avait en outre trois musiciens italiens, et des gardes, valets, cochers et palefreniers de différentes nationalités. Toute cette suite cosmopolite se montait à environ deux cents personnes.

Pimentel accompagnait la Reine en qualité d'ambassadeur extraordinaire de Sa Majesté Catholique. En route, le cortège s'augmenta encore d'un autre personnage, le célèbre général Montecucolli, que l'Empereur envoyait pour être son représentant auprès de la Reine. Ce n'était pas un inconnu pour Christine, car il avait déjà rempli une mission en Suède, en 1654, peu de temps avant l'abdication, et elle l'avait retrouvé l'année suivante en Flandre, où il avait assisté à l'abdication secrète, acte dont il avait été chargé par Christine d'avertir l'Empereur. Le général était maintenant choisi pour accompagner la fille de Gustave-Adolphe à Rome, afin que l'honneur d'amener cette princesse recrue au Saint-Siège ne fût pas laissé exclusivement à l'Espagne.

Swedish translation (my own):

Kristinas vistelse i Flandern varade mer än ett år (augusti 1654-september 1655). Först väntade hon på att Pimentel skulle återvända från Spanien, dit han hade åkt för att rapportera om sitt uppdrag. Han anlände de första dagarna av december till Antwerpen, där Kristina varit sedan augusti. Den 23 samma månad dirigerade han drottningen till Bryssel där hon, efter en magnifik inresa, i hemlighet följande kväll gjorde sitt första yrke av katolsk tro i händerna på Pimentels biktfader, som också blev hennes, en dominikan vid namnet Gomez. — Några dagar senare dog Innocentius X i Rom, och konklaven varade till följande 7 augusti. Alexander VII, den nye påven, var redan, som vi sett, medveten om Kristinas avsikter, till vilken inget val kunde ha varit mer angenäm; men de arrangemang som var nödvändiga för att förbereda drottningens resa till Rom försenades likväl.

En svårighet av annat slag fängslade henne också i Bryssel. Hon började förstå att den irritation som svenskarna uppenbarade på grund av hennes omvändelse, redan misstänkt, mycket väl kunde tvinga hennes efterträdare att konfiskera hennes inkomster. Det fanns bara ett sätt att undvika denna fara: att byta ut hennes domäner mot en summa pengar, som hon kunde transportera till en säker plats, och att inte ge publicitet åt omvändelsen förrän pengarna var betalda. Men tyvärr fanns det ett kapitalt hinder för detta: den svenska statskassan var tom. Ingen visste detta bättre än Kristina. Kunde hon rimligen hoppas att hennes efterträdare, när han skulle gå in i kampanjen mot Polen, skulle låna pengar för att tillfredsställa henne? Och till och med hade han velat, kunde Karl Gustav ha lyckats? Han hade stora svårigheter att hitta det han behövde till sina trupper. Emellertid var sakens betydelse för drottningen så stor att hon beslöt, som senare kommer att framgå, att göra ett försök.

Men påven fick man ändå räkna med. Hur skulle han ta emot en konvertit som i världens ögon fortfarande skulle förbli en kättarinna? Filip IV tog på sig att ljuda ut marken. Den 2 augusti 1655 skrev han till Alexander VII för att informera honom om drottningens avsikter, men han möttes av ett formellt avslag. Påven krävde absolut att drottningen skulle komma in i Rom först efter en offentlig trosbekännelse. Detta var faktiskt den enda möjliga lösningen och Kristina accepterade det snabbt. Denna förhandling hade dock slösat bort tid, och det var inte förrän den 22 september som drottningen äntligen kunde lämna Bryssel för att ta sig på vägen till Italien.

Kristina fick ordna ett nytt hov för resan. De svenska herrarna som hade följt med henne ut ur Sverige kunde inte koppla sin fortun till en drottning som dåligt dolde sin avsikt att bli katolik och bosätta sig i Rom. Endast en svensk herre blev kvar efter henne, och han skulle återvända till Sverige efter att drottningen hade bosatt sig i Rom. På Pimentels rekommendation tog Kristina in i sin tjänst en senior spansk kavalleriofficer, don Antonio de la Cueva y Silva, som skulle fylla funktionerna som överstallmästare, medan hans fru tog ansvaret för de som överhovmästarinna. Till detta par förenade sig några spanska, portugisiska, belgiska och holländska herrar som utnyttjade tillfället att göra resan till Italien på drottningens bekostnad, men som inte var fästa vid hennes person på ett permanent sätt. En spanjor, Gaspar Rodriguez Rezio, var kassör; en fransman, Gilbert, och två svenskar, Appelman och Lidenius, sammansatte kansliet. Det fanns också tre italienska musiker, och vakter, betjänter, kuskar och stalldrängar av olika nationaliteter. Hela detta kosmopolitiska följe räknade omkring tvåhundra personer.

Pimentel följde med drottningen som ambassadör extraordinarie för Hans Katolska Majestät. På vägen förstärktes processionen av en annan person, den berömde general Montecuccoli, som kejsaren skickade för att vara hans representant till drottningen. Han var inte okänd för Kristina, ty han hade redan fullgjort ett uppdrag i Sverige, 1654, strax före abdikationen, och hon hade funnit honom året därpå i Flandern, där han varit närvarande vid den hemliga abdikationen, en handling varav han hade ålagts av Kristina att underrätta kejsaren. Generalen valdes nu att följa med Gustav Adolfs dotter till Rom, så att äran att föra denna rekrytprinsessa till den Heliga Stolen inte skulle lämnas uteslutande åt Spanien.

English translation (my own):

Kristina's stay in Flanders lasted more than a year (August 1654-September 1655). First she awaited Pimentel's return from Spain, where he had gone to report on his mission. He arrived in the first days of December in Antwerp, where Kristina had been since August. On the 23rd of the same month, he conducted the Queen to Brussels where, after a magnificent entry, she secretly made the following evening her first profession of Catholic faith in the hands of Pimentel's confessor, who also became hers, a Dominican by the name of Gomez. — A few days later, Innocent X died in Rome, and the conclave lasted until the following August 7. Alexander VII, the new pope, was already, as we have seen, aware of Kristina's intentions, to whom no election could have been more agreeable; but the arrangements necessary to prepare the Queen's journey to Rome were nevertheless delayed.

A difficulty of another kind also detained her in Brussels. She was beginning to understand that the irritation manifested by the Swedes on account of her conversion, already suspected, might well, once the truth was known, force her successor to confiscate her income. There was only one way to avoid this danger: to exchange her domains for a sum of money, which she could transport to a safe place, and not to give publicity to the conversion until the money was paid. But unfortunately there was a capital obstacle to this: the Swedish treasury was empty. No one knew this better than Kristina. Could she reasonably hope that her successor, when he was about to enter the campaign against Poland, would borrow money to satisfy her? And even had he wanted to, could Karl Gustav have succeeded? He had great difficulty in finding what he needed for his troops. However, such was the importance of the matter to the Queen, that she determined, as will be seen later, to make an attempt.

But the Pope still had to be reckoned with. How would he receive a convert who, in the eyes of the world, would still remain a heretic? Philip IV took it upon himself to sound out the ground. On August 2, 1655, he wrote to Alexander VII to inform him of the Queen's intentions, but he was met with a formal refusal. The Pope absolutely demanded that the Queen enter Rome only after a public profession of faith. This was, in fact, the only possible solution, and Kristina quickly accepted it. However, this negotiation had wasted time, and it was not until September 22 that the Queen was finally able to leave Brussels to get on the road to Italy.

Kristina had to organise a new court for the journey. The Swedish lords who had accompanied her out of Sweden could not link their fortunes to that of a queen who poorly concealed her intention of becoming a Catholic and settling herself in Rome. Only one Swedish gentleman remained after her, and he was to return to Sweden after the Queen had settled in Rome. On Pimentel's recommendation, Kristina took into her service a senior Spanish cavalry officer, Don Antonio de la Cueva y Silva, who was to fulfill the functions of grand equerry, while his wife took charge of those of grand mistress. To this couple were joined some Spanish, Portuguese, Belgian and Dutch gentlemen, who took advantage of the opportunity to make the journey to Italy at the Queen's expense, but who were not attached to her person in a permanent manner. A Spaniard, Gaspar Rodriguez Rezio, was treasurer; a Frenchman, Gilbert, and two Swedes, Appelman and Lidenius, composed the chancellery. There were also three Italian musicians, and guards, valets, coachmen and grooms of different nationalities. This whole cosmopolitan retinue numbered about two hundred people.

Pimentel accompanied the Queen as ambassador extraordinary of His Catholic Majesty. On the way, the procession was augmented by another personage, the famous General Montecuccoli, whom the Emperor sent to be his representative to the Queen. He was not unknown to Kristina, for he had already fulfilled a mission in Sweden, in 1654, shortly before the abdication, and she had found him the following year in Flanders, where he had been present at the secret abdication, an act of which he had been charged by Kristina to inform the Emperor. The General was now chosen to accompany the daughter of Gustav Adolf to Rome, so that the honour of bringing this recruit-princess to the Holy See would not be left exclusively to Spain.


Above: Kristina.


Above: Baron Carl Bildt.

Notes: Gomez = Güemez.

The one Swedish gentleman who remained with Kristina after leaving Brussels was the chamberlain Gustaf Lilliecrona.

No comments:

Post a Comment