Sources:
Mémoires concernant Christine, volume 3 (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapter 8), Johan Arckenholtz, 1759
Christine, reine de Suède: Apologies, edited by Jean-François de Raymond, 1994
Christine de Suède et la cardinal Azzolino. Lettres inédites (1666-1668), Carl Bildt, 1899
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 68 to 79, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760
Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006
The descriptions (from Arckenholtz's version):
C'est à vous seul, SEIGNEUR, qu'il faut avoir recours. ... Votre bonté, SEIGNEUR, me fit cet incomparable présent avec une abondance digne d'elle. Mon cœur fut docile. Il fut noble & grand dès qu'il se sentit. Vous y avez logé une ame de la même trempe, à laquelle vous avez donné un desir insatiable pour la vérité, pour la vertu, & pour la gloire. Je ressens encore en moi-même aussi vifs & ardens tous ces nobles et dignes sentimens, que vous aviez dictés au plus sage des hommes, au plus grand des Rois, & que sa plume exprima autrefois avec tant d'emphase. C'est vous qui avez eu un soin si particulier de moi, que non content de tant de faveurs que vous m'avez faites, vous avez encore voulu me fournir tout ce qu'on pouvoit desirer dans le païs, où je suis née, pour une royale éducation. Vous seul savez si j'ai répondu, comme il faut, à tant de graces. Je pourrois me tromper en paroissant à moi-même & aux autres ce que je ne suis pas. Mais je ne saurois vous tromper, car vous connoissez l'ouvrage de vos mains. ...
... Le Roi avoit ordonné à toutes ces personnes de me donner une éducation toute virile, & de m'apprendre tout ce qu'une jeune Prince doit savoir, pour être digne de régner. Il déclara positivement, qu'il ne vouloit pas qu'on m'inspirât aucun des sentimens de mon Sexe, que les seuls de l'honnêteté & de la modestie. Il vouloit que dans tout le reste je fusse Prince, & que je fusse instruite en tout ce qu'un jeune Prince doit savoir. Ce fut en cela que mes inclinations seconderent merveilleusement bien ses desseins; car j'eus une aversion & une antipatie invincible pour tout ce que font & disent les femmes. J'eus de plus une inhabileté insurmontable pour tous leurs ouvrages de main. On ne trouva jamais moyen de m'en rien apprendre. Mais en échange j'appris avec une merveilleuse facilité toutes les langues, les sciences, & tous les exercices qu'on vouloit m'apprendre. Je savois à l'âge de quatorze ans toutes les langues, toutes les sciences & tous les exercices dont on voulut m'instruire. Mais depuis j'en ai appris bien d'autres sans le secours d'aucun Maître: & il est certain que je n'en eus jamais, ni pour apprendre la langue Allemande, la Françoise, l'Italienne, ni l'Espagnole, non plus que pour m'apprendre mon Suédois, qui est ma langue naturelle. Il en est de même des exercices. J'appris seulement un peu à danser & à monter à cheval. Je sai pourtant les autres exercices, & je me sers de toutes les armes passablement bien, sans avoir presque appris à les manier. Enfin, entre ce qu'on m'apprit & ce que j'ai voulu savoir de moi-même, vous m'avez fait la grace, SEIGNEUR, de me rendre capable de tout ce qu'un Prince doit savoir, & de tout ce qu'une fille peut apprendre avec honneur. Du plus, j'étois infatigable. Je couchois souvent au serein sur la dure. Je mangeois peu & dormois moins. Je passois deux ou trois jours sans boire, parce qu'on ne me permettoit pas de boire de l'eau, ayant pour le vin & la biere une aversion presqu'invincible; & la Reine, ma Mere, me donna une fois le fouet pour m'avoir supris en buvant en cachette la rosée dont elle se lavoit le visage. Cela obligea les gens à me permettre de boire de la petite biere, qui passe pour être si méchante, qu'il n'y a que la plus basse canaille parmi nous qui en boit. Mais enfin j'en bus par nécessité, l'aimant mieux toujours que la biere & le vin. Je crois que cela m'a si fort échauffé les entrailles & brulé si fort en dedans, que cela m'a causé tant d'incommodités de la bile; ma bile m'ayant brulé le sang d'une étrange manière: car je ne buvois jamais que pressée par une extrême nécessité. Je souffrois la faim de même, quand il le faloit: mais pour manger, tout m'étoit bon, excepté le jambon, & tout ce qui vient du pourceau, pour lequel j'ai une antipatie invincible. Je souffrois le chaud & le froid sans aucune peine. Je marchois de longues traites à pied. Je courois à cheval sans me lasser jamais. Je faisois une vie si extraordinaire, malgré tout le monde. On fit tout ce qu'on put pour m'en empêcher, mais il faloit avoir patience & me laisser faire. J'aimois l'étude avec passion: mais je n'aimois pas moins la chasse, la course, le jeu. J'aimois les chevaux, les chiens; mais aucun divertissement de plaisir ne m'a jamais fait perdre un moment, ni de mes études, ni de mon devoir: & vous savez, SEIGNEUR, que je n'ai rien à me reprocher là-dessus, par votre grace. Bienque j'aimasse la chasse, je n'étois pas cruelle, & je n'ai jamais tué un animal sans en avoir senti une sensible compassion. Les femmes & les hommes qui étoient de garde auprès de moi, se desespéroient, car je les fatiguois furieusement, & je ne leur donnois du repos, ni jour, ni nuit: & quand mes femmes vouloient me détourner d'une si fatiguante maniére de vivre, je me moquois d'elles, et leur disois: si vous avez sommeil, allez vous reposer: je n'ai que faire de vous. Les heures de mes jours étoient occupées entre les affaires, les études & les exercices. Les fêtes on jouoit, on alloit à la chasse, ou on avoit quelqu'autre divertissement, dont mon âge étoit capable. ...
... A une si heureuse naissance, à tant de beaux talens, qui sont les dons de votre seule grace, SEIGNEUR, la nature corrompue avoit mêlé des défauts que je ne dissimulerai pas. J'étois méfiante, soupçonneuse, de plus ambitieuse jusques à l'excès. J'étois colere & emportée, superbe & impatiente, méprisante & railleuse. Je ne donnois quartier à personne: & ces défauts, à lieu de diminuer avec l'âge & la fortune, se sont si fort augmentés, qu'ils ne m'ont que trop fait connoître que ces défauts étoient de ma personne & non pas de ma fortune: & ce qui est très-nouveau, j'ai ressenti plus vifs & plus forts ces défauts dans la mauvaise que dans la bonne fortune. Car il semble que le calme de la bonne fortune assoupit & endort en quelque façon les bêtes farouches, au lieu que la mauvaise les pique & les éveille. Je sai bien que je les puis dissimuler, quand je veux. Mais je ne sai, si j'ai travaillé jamais sérieusement à les dompter tout à fait. C'est votre seule grace, SEIGNEUR, qui les a empêché de m'emporter aussi loin qu'ils pouvoient aller, & si vous leur avez lâché quelquefois la bride, vous n'avez jamais permis qu'ils me précipitassent. Mon tempérament ardent & impétueux ne m'a pas donné moins de penchant à l'amour que pour l'ambition. En quel malheur ne m'eût pas précipité un si terrible penchant, si votre grace n'eût employé mes défauts-mêmes pour m'en corriger. Mon ambition, ma fierté, incapable de se soumettre à personne, & mon orgueil, méprisant tout, m'ont servi de merveilleux préservatifs: & par votre grace, vous y avez ajouté une délicatesse si fine, par laquelle vous m'avez garanti d'un penchant si périlleux pour votre gloire & mon bonheur; & quelque proche que j'aye été du précipice, votre puissante main m'en a retirée. Vous savez, quoi qu'en puisse dire la médisance, que je suis innocente de toutes les impostures dont elle a voulu noircir ma vie. J'avoue que si je ne fusse née fille, le penchant de mon tempérament m'auroit entraîné peut-être en de terribles désordres. Mais vous, qui m'avez fait aimer toute ma vie la gloire & l'honneur plus qu'aucun plaisir, vous m'avez préservé des malheurs où les occasions, la licence de ma condition & l'ardeur de mon tempérament m'auroient précipité. Je me serois sans-doute mariée, si je n'eusse reconnu en moi la force que vous m'avez donnée de me passer des plaisirs de l'amour. Je savois trop bien le monde pour ignorer qu'une fille, qui a dessein de se divertir, a besoin d'un Mari: sur-tout une fille de ma qualité, qui n'épouse un Mari que pour se faire un sujet, ou plutôt un esclave de ses volontés & de ses caprices. J'étois née d'une condition & dans une fortune telle, que je pouvois choisir entre tous les hommes celui qui auroit été le plus à mon gré; car il n'y en avoit pas dans le monde qui ne se crût heureux, si j'eusse voulu lui donner ma main. Je connoissois trop bien tous mes avantages pour n'avoir pas l'esprit de m'en servir. Si j'eusse senti en moi quelque foiblesse, j'aurois su, comme tant d'autres, me marier pour me divertir, & jouir de tous mes avantages; & je n'aurois pas eu cette invincible aversion (dont j'ai donné tant d'éclatantes marques) pour le mariage, s'il m'eût été si nécessaire. ...
The descriptions (from Apologies):
C'est à vous seul, Seigneur, qu'il faut avoir recours. On a cru que votre bonté m'avait fait cet incomparable présent avec une âme de la même trempe, à laquelle vous avez donné un désir insatiable pour la vérité, pour la justice, et pour la gloire. C'est par votre grâce que je ressentis et que je ressens encore en moi-même aussi vifs et ardents tous ces nobles et dignes sentiments, que vous aviez dictés au plus sage des hommes, au plus grand des rois, et que sa plume exprima autrefois avec tant d'emphase. C'est vous qui avez eu un soin si particulier de moi, que non content de tant de faveurs, vous avez encore voulu me fournir tout ce qu'on pouvait désirer dans le pays où je suis née, pour une royale éducation. Vous seul savez si j'ai répondu, comme il faut, à tant de grâces. Je pourrais me tromper avec tous les hommes en paraissant ce que je ne suis pas. Mais je ne saurais vous tromper, car vous connaissez l'ouvrage de vos mains. ...
... Le roi avait ordonné à toutes ces personnes de me donner une éducation toute virile, et de m'apprendre tout ce qu'une jeune prince doit savoir. Il déclara positivement qu'il ne voulait pas qu'on m'inspirât aucun des sentiments de mon sexe, que les seuls de l'honnêteté. Il voulait que dans tout le reste je fusse prince, et prince digne de régner. Ce fut en cela que mes inclinations secondèrent merveilleusement bien ses desseins, car j'eus une aversion et une antipatie invincibles pour tout ce que font et disent les femmes. Leurs habits, ajustements et façons m'étaient insupportables; je n'avois aucun soin de mon teint, de ma taille, ni du reste de mon corps; je ne portais jamais ni coiffe ni masque, et rarement des gants. Je méprisais tout l'apanage de mon sexe, à la propreté et à l'honnêteté près. Je ne pouvais souffrir les habits longs et ne voulais passer que des jupes courtes. J'eus de plus une telle inhabileté insurmontable pour tous les ouvrages des femmes, qu'on ne trouva jamais moyen de m'en rien apprendre; mais, en revanche, j'appris avec une merveilleuse facilité toutes les sciences, les langues et les exercices dans lesquels on voulut m'instruire à l'âge de quatorze ans. Vous m'avez fait la grâce de me rendre capable de tout ce qu'un jeune prince doit savoir et de tout ce qu'une jeune fille peut apprendre avec honneur. Mais depuis j'en ai appris bien d'autres sans le secours d'aucun maître: et il est certain que je n'en eus jamais, ni pour apprendre la langue allemande, la française, l'italienne, ni l'espagnole, non plus que pour m'apprendre mon suédois, qui est ma langue naturelle. Il en est de même des exercices. J'appris seulement un peu à danser et à monter à cheval. Je sais pourtant les autres exercices, et je me sers de toutes les armes passablement bien, sans avoir presque appris à les manier. Enfin, entre ce qu'on m'apprit et ce que j'ai voulu savoir de moi-même, vous m'avez fait la grâce, Seigneur, de me rendre capable de tout ce qu'un prince doit savoir, et de tout ce qu'une fille peut apprendre avec honneur. De plus, j'étais infatigable. Je couchais souvent au serein sur la dure. Je mangeais peu et dormais moins. Je passais deux ou trois jours sans boire, parce qu'on ne me permettait pas de boire de l'eau, ayant pour le vin et la bière une aversion presque invincible; et la reine, ma mère, me donna une fois le fouet pour m'avoir supris en buvant en cachette la rosée dont elle se lavait le visage. Cela obligea les gens à me permettre de boire de la petite bière, qui passe pour être si méchante, qu'il n'y a que la plus basse canaille parmi nous qui en boit. Mais enfin j'en bus par nécessité, l'aimant mieux toujours que la bière et le vin. Je crois que cela m'a si fort échauffé les entrailles et brûlé si fort en dedans, que cela m'a causé tant d'incommodités de la bile; ma bile m'ayant brûlé le sang d'une étrange manière: car je ne buvais jamais que pressée par une extrême nécessité. Je souffrais la faim de même, quand il le fallait: mais pour manger, tout m'était bon, excepté le jambon, et tout ce qui vient du pourceau, pour lequel j'ai une antipathie invincible. Je souffrais le chaud et le froid sans aucune peine. Je marchais de longues traites à pied. Je courais à cheval sans me lasser jamais. Je faisais une vie si extraordinaire, malgré tout le monde. On fit tout ce qu'on put pour m'en empêcher, mais il fallait avoir patience et me laisser faire. J'aimais l'étude avec passion: mais je n'aimais pas moins la chasse, la course, le jeu. J'aimais les chevaux, les chiens; mais aucun divertissement de plaisir ne m'a jamais fait perdre un moment, ni de mes études, ni de mon devoir: et vous savez, Seigneur, que je n'ai rien à me reprocher là-dessus, par votre grace. Bien que j'aimasse la chasse, je n'étais pas cruelle et je n'ai jamais tué un animal sans en avoir senti une sensible compassion. Les femmes et les hommes qui étaient de garde auprès de moi se désespéraient, car je les fatiguais furieusement, et je ne leur donnais du repos, ni jour, ni nuit: et quand mes femmes voulaient me détourner d'une si fatigante manière de vivre, je me moquais d'elles, et leur disais: Si vous avez sommeil, allez vous reposer: je n'ai que faire de vous. Les heures de mes jours étaient occupées entre les affaires, les études et les exercices. Les fêtes on jouait, on allait à la chasse, ou on avait quelqu'autre divertissement, dont mon âge était capable. ...
... À une si heureuse naissance, à tant de beaux talents, qui sont les dons de votre seule grâce, Seigneur, la nature corrompue avait mêlé des défauts que je ne dissimulerai pas. J'étais méfiante, soupçonneuse, de plus ambitieuse jusques à l'excès. J'étais colere et emportée, superbe et impatiente, méprisante et railleuse. Je ne donnais quartier à personne: et ces défauts, à lieu de diminuer avec l'âge et la fortune, se sont si fort augmentés, qu'ils ne m'ont que trop fait connaître que ces défauts étaient de ma personne et non pas de ma fortune: et ce qui est très nouveau, j'ai ressenti plus vifs et plus forts ces défauts dans la mauvaise que dans la bonne fortune. Car il semble que le calme de la bonne fortune assoupit et endort en quelque façon les bêtes farouches, au lieu que la mauvaise les pique et les éveille. Je sais bien que je les puis dissimuler, quand je veux. Mais je ne sais si j'ai travaillé jamais sérieusement à les dompter tout à fait. C'est votre seule grâce, Seigneur, qui les a empêchés de m'emporter aussi loin qu'ils pouvaient aller, et si vous leur avez lâché quelquefois la bride, vous n'avez jamais permis qu'ils me précipitassent. De plus j'étais incrédule et peu dévote, et mon tempérament ardent et impétueux ne m'a pas donné moins de penchant à l'amour que pour l'ambition. En quel malheur ne m'eût pas précipité un si terrible penchant, si votre grace n'eût employé mes défauts mêmes pour m'en corriger. Mon ambition, ma fierté, incapable de se soumettre à personne, et mon orgueil, méprisant tout, m'ont servi de merveilleux préservatifs: et par votre grâce, vous y avez ajouté une délicatesse si fine, par laquelle vous m'avez garanti d'un penchant si périlleux pour votre gloire et mon bonheur; et quelque proche que j'aie été du précipice, votre puissante main m'en a retirée. Vous savez, quoi qu'en puisse dire la médisance, que je suis innocente de toutes les impostures dont elle a voulu noircir ma vie. J'avoue que si je ne fusse née fille, le penchant de mon tempérament m'aurait entraîné peut-être en de terribles désordres. Mais vous, qui m'avez fait aimer toute ma vie la gloire et l'honneur plus qu'aucun plaisir, vous m'avez préservé des malheurs où les occasions, la licence de ma condition et l'ardeur de mon tempérament m'auraient précipité. Je me serais sans doute mariée, si je n'eusse reconnu en moi la force que vous m'avez donnée de me passer des plaisirs de l'amour. Je savais trop bien le monde pour ignorer qu'une fille, qui a dessein de se divertir, a besoin d'un mari: surtout une fille de ma qualité, qui n'épouse un mari que pour se faire un sujet, ou plutôt un esclave de ses volontés et de ses caprices. J'étais née d'une condition et dans une fortune telle, que je pouvais choisir entre tous les hommes celui qui aurait été le plus à mon gré; car il n'y en avait pas dans le monde qui ne se crût heureux, si j'eusse voulu lui donner ma main. Je connaissais trop bien tous mes avantages pour n'avoir pas l'esprit de m'en servir. Si j'eusse senti en moi quelque faiblesse, j'aurais su, comme tant d'autres, me marier pour me divertir, et jouir de tous mes avantages; et je n'aurais pas eu cette invincible aversion (dont j'ai donné tant d'éclatantes marques) pour le mariage, s'il m'eût été si nécessaire. ...
Swedish translation (by Gjörwell):
Det är til Dig, Min Gud, allena, som man bör taga sin tilflygt. ... Din Godhet, HERRE, gaf mig denna oförlikneliga skänken i et ganska rikt mått. Mit hjerta war läragtigt. Det war ädelt och stort, så snart det kunde känna och skilja på sina rörelser. Du hafwer ock gifwit mig en Själ af samma slag, och uti hwilken Du nedlagt et outsläckeligit begär efter sanning, dygd och ära. Jag känner ännu hos mig alla de ädla och wärdiga tänkesätt med samma liflighet, som Du har ingifwit dem åt den wisaste människjan och största Konungen, och som hans penna fordom tolkade med så mycket eftertryck. Det är Du, som haft en så särskilt wård om mig, och ej nögd med de gåfwor, som Du gifwit mig, har Du ock welat förskaffa mig alt det, som man kunde åstunda i det land, hwarest jag föddes, til en Kongl. upfostran. Du allena wet, om jag bemött al sådan Din nåd, som sig bort. Jag skulle kunna bedraga mig dymedelst, at synas det för mig sjelf och andra, som jag ej är; men jag kan ej bedraga Dig, ty Du känner Dina händers werk. ...
... Konungen hade befalt dem samteligen, at gifwa mig en aldeles manlig upfostran, och at lära mig alt det, som en ung Prins bör weta, för at regera med wärdighet. Han förklarade uttryckeligen, at han ej wille, det man skulle inplanta i mig några af mit köns tänkesätt, utom de, som röra ärbarhet och sedighet. Uti alt det öfriga wille han, at jag skulle likna en Prins, och at jag blefwe underwist i alt det, som en ung Prins bör weta. Härutinnan hulpo ock mina böjelser oförlikneligen hans afsigter, ty jag hade en oöfwerwinnelig osmak för alt det, som de af mit kön gjöra och säga. Äfwen hade jag en dylik oskickelighet för alla deras handarbeten, och war det omöjeligit, at lära mig något af dem. Men deremot lärde jag med en förunderlig läthet alla de språk, wetenskaper och öfningar, uti hwilka man underwiste mig. När jag war fjorton år gammal, kunde jag redan alla de språk, wetenskaper och öfningar, som man behagat lära mig. Men sedan den tiden har jag lärt mig sjelf mycket mera och utan någon annans tilhjelp; och är det aldeles wist, at jag äfwen så litet behöfde någon Lärmästare, för at lära Tyska, Fransyska, Italienska och Spanska, som för at lära Swenska, hwilket är mit modersmål. Äfwen så war det beskaffat med mina krops-öfningar. Jag lärde endast litet at dansa och rida; kan likafult de andra öfningar, och wet at tämmeligen wäl nyttja alla wapn, utan at någonsin hafwa lärt, at hantera dem. Med få ord, utaf alt hwad man mig lärt och hwad jag af mig sjelf welat weta, har Du, HERRE, gifwit mig Din nåd, at fatta alt det, som en skickelig Prins bör weta, och en Prinseßa med heder kan lära. Jag war äfwen outtröttelig. Jag sof ofta i fria luften och på hårda ställen. Jag åt litet och såf ännu mindre. Jag kunde wara twå til tre dagar utan dricka, emedan man ej tillät mig, at dricka watn, och jag hade en ganska stor osmak för både win och dricka; och gaf Drotningen, min Moder, mig en gång ris, då hon råkade på mig och jag drack i mjugg regnwatn, hwarmed hon twättade sig i ansigtet. Härutaf kom, at man måste låta mig dricka spisöl, som hålles för så elakt, at endast de gemenaste dricka det samma. Men jag drack det för nöd skull, älskande det hälre, än win och starkt dricka. Jag tror, at detta har förorsakat hos mig en inwärtes brännande hetta och de flera olägenheter af gallsjuka; ty gallan har bränt min blod ganska mycket, efter jag aldrig drack, utan när högsta nöden twingade mig dertil. Jag kunde äfwen tåla hunger, när det så behöfdes; och al mat smakade mig wäl, undantagande skinka och alt det, som tillagades af swin, för hwilket jag hade en beständig widrighet. Jag tålte hetta och köld utan swårighet. Jag kunde gå långa stycken til fot, och rida i fullt språng, utan at blifwa trött. Jag lefde på et helt besynnerligt sätt och frågade intet efter någons förestälning i det målet. Man gjorde alt hwad man kunde, til at förhindra mig härutinnan, men det halp intet, man måste hafwa tålamod och låta mig råda. Jag hade en häftig böjelse för at läsa, men jag älskade intet mindre jagt, spel och andra lekar. Jag hade et särdeles tycke för hästar och hundar; men aldrig hafwa något tidsfördrif och nöje hindrat mig uti min läsning och att fullgjöra mina skyldigheter, och Du wet, HERRE, at jag, förmedelst Din nåd, ej hafwer, at förebrå mig något i denna delen. Oagtat jag älskade jagt, war jag dock aldrig grym, och har jag aldrig dödat något djur, utan at hafwa känt et särdeles medlidande. De Personer af begge könen, som hade wagt hos mig, woro illa til mods, ty jag utmattade dem ständigt med mina rörelser, och gaf dem ingen ro, hwarken dag eller natt; och då mina Fruntimmer wille råda mig ifrån et så beswärande lefnadssätt, log jag åt dem och sade met et wist föragt: »Om I ären sömniga, så gå'n til sängs, ty jag behöfwer Eder intet.« Timmarne om dagen woro delta emellan mina gjöromål, läsning och öfningar. Högtidsdagarne spelte man, for på jagt, eller anstältes något annat tids fördrif, som kunde paßa sig för min ålder. ...
... Til en så lyckelig börd och så många härliga egenskaper, som äro, HERRE, en skänk af Din nådes hand, har den förderfwade naturen fogat de fel, som jag ej skol undangöma eller förställa. Jag war mißtrogen, mißtänksam, och ärelysten i högsta mått. Jag war ond och hastig til sinnes, högdragen och otålig, och fallen för at föragta och gäcka andra. Jag skonade ingen; och deßa fel, i stället för at aftaga med åren och lyckan, hafwa så tiltagit hos mig, at de mer än mycket öfwertygat mig derom, at de tilhörde min person, och kommo ej ifrån min lycka; och som är det mäst besynnerliga, har jag känt hos mig deßa fel mera häftiga och mera starka i min widriga än min goda lycka. Ty det synes, at lyckans lugn söfwer och nedtystar til någon del de willa djuren, då deremot widriga händelser wäcker och retar dem. Jag wet wäl, at jag kan förställa mig, när jag wil; men jag wet ej, om jag någonsin bemödat mig med fullt alfware, at twinga dem. Det är Din nåd allena HERRE, som har förhindrat dem, at föra mig så långt, som de kunnat gå, och om Du någon gång lämnat den tygeln, har Du dock aldrig tillåtit, at de fått i grund förderfwa mig. Utom des war jag otrogen och nog litet andägtig, och min heta och häftiga natursstälning har födt hos mig en ej mindre stark böjelse til kärlek än ärelystnad. Uti hwad för en olycka hade icke en så förskräckelig böjelse kunnat störta mig, om ej Din nåd hade brukat mina egna fel til min högdragenhet, förmedelst hwilka jag omöjeligen kunde underkasta mig någon, och det högmod, hwarmed jag föragtade alla, hafwa tjent mig til förträffeliga botemedel; och genom Din nåd, har Du gifwit mig så läcker och fin smak, at den bewarat mig från at följa en böjelse, så farlig för Din ära och min lyksalighet; och huru nära jag ock warit brädden af min olycka, har dock Din mägtiga hand hållit mig tilbaka. Du wet, oagtat alt förtal, at jag är oskyldig til alla de osanfärdiga rygten och berättelser, hwarmed man welat swärta min lefnad. Jag tilstår, at om jag ej warit född af mit kön, hade min böjelse af naturen dragit mig til begående af förskräckeliga oordentligheter. Men Du, som uti hela min lefnad styrkt mig, at älska ära och heder mera, än alla nöjen, har också bewarat mig ifrån de olyckor, uti hwilka tilfällen, mit stånds frihet och min heta blod kunnat störta mig. Jag hade utan twifwel gift mig, om jag ej känt uti mig den styrka, som Du gifwit mig, at kunna wara de nöjen förutan, som kärleken föder utaf sig. Jag kände werlden alt för wäl, för at ej weta, det et Fruntim̃er, som wil roa sig, behöfwer at blifwa gift; isynnerhet et Fruntimmer af mit stånd, som ej tager en Man för annat, än at gjöra honom til en undersåte eller snarare en slaf af des wilja och nycker. Jag war född i det stånd och med den lycka, at jag altid kunde wälja ibland alla människor den, som kunde wara mig mäst til behag; ty det war ingen i hela werlden, som ej skulle trodt sig lyckelig, om jag welat gifwa honom min hand. Jag kände alt för wäl mina fördelar, för at weta betjena mig af dem. Om jag hade märkt hos mig någon swaghet, hade jag, som många andra, gift mig, för at roa mig, och at nyttja alla mina fördelar; och jag skulle då ej hafwa haft den oöfwerwinneliga widrighet, hwaraf jag gifwit så lysande prof, emot giftermål, om det warit nödwändigt. ...
Swedish translation (by Celia Huldt, based on another draft with more and some different material):
Det är till Dig, Herre, vi måste vända oss. ... Det tycks som om Du i Din godhet och med en generositet som är den värdig gav mig denna makalösa gåva att mitt hjärta blev fogligt, att det blev ädelt och stort i den stund då det blev medvetet om sitt eget väsen, och att Du gav mig en själ av samma slag, som Du fyllde med ett omättligt begär efter sanning, rättvisa och ära. Tack vare Dig har jag känt och känner ännu lika starkt och hett alla de ädla och upphöjda sinnesrörelser som Du ingöt i den klokaste av män och den störste av kungar, och som han en gång uttryckte med så stort eftertryck genom sin penna. Du har alltid visat mig en särskild omsorg og därför nöjde Du Dig inte med alla de ynnestbevis Du redan givit mig, utan ville även förse mig med allt vad man kan önska sig i det land där jag föddes för att ge mig en kunglig uppfostran. Endast Du vet om jag har återgäldat alle dessa nådegåvor så som jag är skyldig. Jag kan bedra mig själv och alla andra genom att framstå som något jag inte är. Men Dig kan jag inte bedra, för Du känner väl Din egen skapelse. ...
... Kungen hade beordrat alla mina lärare att ge mig en helt och hållet manlig utbildning och att lära mig allt vad en ung furste måste kunna för att vara värd att regera. Han hade uttryckligen förklarat att han inte ville att man skulle inge mig några av mitt köns förhållningssätt förutom ärbarheten. I allt annat ville han att jag skulle vara som en furste, och att jag skulle få undervisning i allt vad en ung furste bör kunna. Här överensstämde mina egna böjelser på ett märkvärdigt sätt med hans avsikter, för jag hyste en oövervinnelig motvilja mot allt vad kvinnor brukar göra och tala om. Deras kläder, deras foglighet och deras sätt att föra sig fann jag outhärdliga. Jag bar aldrig vare sig peruk eller mask, jag ägnade ingen omsorg åt min hy, min figur eller något annat som hade med kroppen att göra, och bortsett från prydligheten och ärbarheten föraktade jag samtliga av mitt köns företräden. Jag stod inte ut med långa klänningar utan ville bara ha på mig korta kjolar, framför allt på landet. Dessutom var jag oskicklig i alla sorters handarbeten, och det var omöjligt att lära mig något på det området. Däremot lärde jag mig med enastående lätthet alla språk och alla idrotter som jag fick undervisning i. Vid fjorton års ålder behärskade jag de färdigheter som man ville att jag skulle lära mig. Men alla andra kunskaper som Du, Herre, sedan dess har givit mig har jag tillägnat mig utan hjälp av några lärare. Av det som man har undervisat mig i och det som jag själv har vetat lära mig har Du visat mig nåden att låta mig bli skicklig i allt vad en ung furste måste kunna, liksom i allt det som en ung flicka kan ha heder av att lära sig.
När jag blev litet större, vid tio eller tolv års ålder, var jag outröttlig. Jag sov ofta under bar himmel, direkt på marken. Jag åt litet och sov ännu mindre, och jag kunde gå två eller tre dagar utan att dricka eftersom man inte tillät mig att dricka vatten, och jag kände en nästan oövervinnelig motvilja mot vin och öl. Min envishet i det avseendet ledde till att mina uppfostrare lät mig dricka svagdricka. Jag drack det av nödtvång, eftersom jag ändå föredrog det framför öl och vin. Förmodligen hettade det upp mitt blod och framkallade de stora mängder svart galla som har orsakat mig så mycket lidande och besvär hela livet, ty jag drack endast om jag var tvungen på grund av svår törst. Jag kunde uthärda hunger lika väl som törst när så krävdes under resor och jakt, och jag avhöll mig ofta avsiktligt från att äta eftersom jag ville vänja mig vid allt. Annars tyckte jag att det mesta smakade gott, jag var inte det minsta kräsen utan åt med god aptit allt vad som serverades precis som jag gör än i dag. Jag uthärdade värme och kyla och utsatte mig för alla slags väder och vind, och dessa prövningar uthärdade jag med lätt hjärta, utan svårigheter eller plågor. Jag kunde gå till fots och rida långa sträckor utan att någonsin bli trött.
Jag ville ge mig själv en spartansk eller romersk uppfostran, en sådan som jag hade läst om hos de stora författarna. Jag var fast besluten att låta dem tjäna som mina förebilder, eftersom jag tänkte att jag därigenom skulle visa mig värdig det öde jag fötts till, och dessutom övervinna mitt köns svagheter. Jag envisades, trots att alla motsatte sig detta besynnerliga liv, men till slut måste de ge sig till tåls och låta mig hållas. Jag fick inte rida förrän jag var tolv år, något som flera gånger fick mig att gråta av förtrytelse eftersom jag längtade så hett och var så hågad för denna idrott, men när jag väl hade fyllt tolv kunde ingen längre hindra mig. Min största passion var strävan efter ära, men jag hyste också en häftig kärlek till allt som var vackert och som en ung furste kunde finna värt att syssla eller roa sig med, och för vilket Du, Herre, hade givit mig en ädel böjelse. Jag älskade politik, krig, studier, vetenskap, konst, nöjen, tidsfördriv, idrott, jakt och lekar, jag älskade till och med hästar. Men aldrig någonsin har studier, idrott, tidsfördriv, lekar eller nöjen fått mig att försumma ett ögonblick av den tid då jag borde eller kunde uppfylla mina plikter, och Du vet, Herre, att jag genom Din nåd inte har något att förebrå mig själv i det avseendet. Trots att jag älskade att jaga var jag aldrig grym, och jag har aldrig sett djur dö utan att känna medlidande. De som deltog i min uppvaktning var förtvivlade, för jag tröttade ut dem fullständigt och lät dem aldrig vila, varken på dagen eller på natten. När de försökte få mig att sluta med detta tröttande sätt att leva retade jag dem och sade: »Om ni är sömniga så gå och lägg er, jag klarar mig själv.« Följaktligen var mina dagar och timmar uppdelade på rikets angelägenheter, studier och idrotter. Jag ägnade få stunder åt vila och andra kroppsliga behov som tar så mycket tid för andra människor. Under helgerna ordnades jakt eller andra nöjen som var passande för min ålder. ...
Barn av båda könen i min ålder samlades med hela hovet för att leka med mig. Lekarna bestod i att springa, hoppa, dansa etc. Men jag har aldrig tyckt om dockor, och jag måste ta hela mitt förnuft till fånga för att inte bli arg när en vänlig herre gav mig fina dockor i present. Mina dockor var gjorda av bly och med hjälp av dem lärde jag mig militära manövrar. Dockorna bildade en liten armé som man kunde ställa upp till slag på ett bord med komplett artilleriuppsättning. Jag hade fått små krigsutrustade skepp, små befästningar och kartor för att jag genom leken skulle lära mig allt jag behövde veta om strid, sjöslag och befästningskonst. Dessa små leksaker roade jag mig med under stunder och dagar då jag var ledig från allvarligare studier, men jag tröttnade snart och då skämdes jag över dem. När jag hade lärt mig tillräckligt mycket av leken tyckte jag att den bara var strunt, och hade inte längre något nöje av den. Mina känslor var heta och häftiga i alla lekar och nöjen, och när jag ville något var jag envis och påstridig. Ändå kunde jag vara förnuftig och ändra mig när man lät mig förstå att jag hade fel. ...
Till en så lycklig börd och så sköna talanger som endast Du, Herre, kan skänka hade den fördärvade naturen fogat fel som jag inte tänker dölja. Jag var kritisk och misstänksam, högdragen och ytterligt ärelysten, och dessutom hetlevrad och häftig, på gränsen till våldsam. Därutöver var jag stolt och otålig, föraktfull och raljant. Jag skonade inte någon. Framför allt saknade jag medlidande med dumbommarna, som aldrig fann nåd hos mig. Det är därför jag har fått så många fiender, för dumbommar finns det gott om överallt. Men det intressanta är att alla dessa dåliga egenskaper i stället för att avta med lyckans växlingar har tilltagit så starkt att jag har blivit övertygad om att de är en del av min person och att de inte beror på yttre omständigheter. För jag känner dem ännu starkare och mer påtagligt i motgång än i medgång. Det tycks som om medgången lugnade och sövde dessa vilddjur, medan motgången däremot väcker och retar dem, och i min nuvarande ålder och belägenhet gör dem ännu mer stolta och oförsonliga. Jag är medveten om att jag kan dölja och tämja dem när jag så vill. Men jag vet inte om jag någonsin verkligen har försökt arbeta bort mina fel helt och hållet. Det är endast Din nåd, Herre, som har hindrat dem från att bära iväg med mig så långt som de hade kunnat göra, och om Du någon gång har gett dem fria tyglar så har Du ändå aldrig låtit dem kasta mig i backen.
Till detta kommer att jag trots all den respekt, vördnad och kärlek som jag hela livet har hyst för Dig, Herre, var mycket svag i tron och föga gudfruktig. Jag trodde inte på något av den religion i vilken jag växte upp, för det jag fick höra verkade inte vara Dig värdigt. Jag tänkte att människorna fick Dig att tala på deras eget sätt, och att de försökte lura och skrämma mig för att kunna styra mig som de ville. Jag hyste ett dödligt hat till lutheranernas många och långa predikningar, men jag förstod att det var bäst att bara lyssna tålmodigt och inte visa vad jag tänkte. När jag blev litet större gjorde jag mig ett slags religion på mitt eget vis, i väntan på den som Du har ingjutit i mig, och för vilken jag har en så stark naturlig böjelse. Du vet hur många gånger jag, på ett språk som är främmande för vanligt folk, har bett Dig om nåden att få bli upplyst av Dig, och lovat att lyda Dig om det så skulle kosta mig mitt liv och min lycka.
Mitt häftiga och heta humör har gjort mig lika hågad för kärlek som för ära! Vilken olycka hade inte denna förfärliga böjelse kunnat störta mig i om inte Du i Din nåd hade använt just mina egna fel för att rätta mig! Men min ärelystnad och min stolthet, som gör att jag omöjligt kan underkasta mig någon annan, har liksom mitt högmod, som föraktar allt, tjänat som enastående skydd. Därtill har Du av nåd lagt en utpräglad känslighet som hindrat mig från att följa böjelser som skulle ha varit farliga för Din ära och min lycka. Hur nära avgrunden jag än har kommit, har Din starka hand alltid fört mig i säkerhet. Du vet, Herre, vad än avundsjuka och elakt skvaller har velat säga därom, att jag är oskyldig till alla de falska historier med vilka man har försökt smutskasta mitt liv. Jag medger att mitt temperament kanske ställt till med en förfärlig oreda om jag inte hade fötts till flicka. Men Du, som under hela mitt liv har sett till att jag älskat äran och hedern högre än något nöje, Du har skyddat mig från de olyckor som tillfället min ställning och mitt heta temperament hade kunnat störta mig i.
Excerpts from a note to Azzolino and from another draft:
J'avais à peine l'âge de la raison que j'étais devenue incrédule et défiante. J'avais du mépris pour tout ce qui m'environnait, surtout pour mes femmes, desquelles je ne pouvais souffrir aucune correction. Ma gouvernante était aussi ma tante. Cela me donnait quelque considération et même de l'amour pour elle, mais je ne souffrais qu'avec peine les corrections. Je n'avais de l'estime que pour mon précepteur et pour mon gouverneur. C'était aussi de fort honnêtes gens, et par l'amitié et l'estime que j'avais pour eux je souffrais tout d'eux, mais aussi il fallait qu'ils me rendissent raison de tout, et de cette manière ils ne trouvaient aucune répugnance en moi, et [quoique] j'étais incrédule et méfiante, ces deux hommes, qui étaient amis, avaient toute autorité auprès de moi. Ils surent si bien me prendre qu'ils gagnèrent mon amitié et toute [ma] confidence. J'étudiais avec plaisir. J'étais curieuse au delà de l'imagination, je voulais tout apprendre, je voulais tout savoir, mais quelque confiance ou autorité qu'eussent auprès de moi ces deux hommes, quelque persuadée que je fus de leur probité je [ne] laissais pas [de] me défier de leurs raisons et de raisonner à ma mode.
Une des choses du monde qui fortifia le plus mon incrédulite, et qui me semble digne de vous être racontée, était ce qui m'arriva environ l'âge de six ou sept ans. Me trouvant, selon la coutume, pour la première fois, à la prédication du dernier jugement, le prédicateur, exagérant avec beaucoup d'emphase cette dernière catastrophe, il m'en donna une si grande frayeur que je crus tout perdu. Je m'imaginai que le ciel et la terre m'allaient accabler sous leur chute. Je me mis à pleurer amèrement, m'étant figuré que cela devait arriver dans le moment. Au sortir de la prédica[tion], j'appelai mon précepteur et lui démandai:
«Qu'est-ce donc ceci, mon père? Pourquoi ne m'avez-vous pas parlé de cet effroyable jour? Que deviendrai-je ce jour-là? Est-ce dans la nuit qui vient que cela doit arriver?»
Il se mit à rire de ma naïveté et me dit: «Vous irez en paradis, mais pour y aller il faut être obéissante au précepteur. Il faut prier Dieu et étudier.»
Cette réponse me fit faire des réflexions que je n'ai jamais oubliées et qui étaient assurément au-dessus de mon âge et de ma capacité. L'année après j'écoutais encore la même prédication, et, voyant le même jugement, j'en fus encore touchée, mais bien moins que la première fois. Je ne pleurais plus et au sortir de là je demandais encore à mon précepteur: «Quand sera-ce donc que viendra ce jugement dont on parle tant?»
Il me dit: «Il viendra, viendra. Ne vous en mettez pas en peine, mais il n'y a que Dieu qui sait quand cela arrivera, et cependant il faut s'y préparer.»
Je ne fus pas fort satisfaite de cette réponse et je commençais à raisonner à ma mode et à douter et à me défier, presque de mon précepteur même, quoique je l'estimais et l'aimais beaucoup.
La troisième année, quand je vis que l'on rebattait encore le même texte, je m'en moquai et ne crus plus rien. Je recommençai à douter de tout le reste. Un jour, étudiant avec mon précepteur, je lui dis: «Dites-moi la vérité? Tout ce qu'on nous conte de la religion, ne sont-ce pas des fables, aussi bien que le dernier jugement?»
Mais il me fit là-dessus une terrible réprimande, me disant que c'était un horrible péché et une impiété d'avoir eu seulement la pensée, et que s'il m'arrivait jamais de dire quelque chose de semblable, il me ferait fouetter par ma gouvernante. Cette menace me piqua, et je lui [dis]: «Je vous promets de ne dire plus rien de semblable, mais je ne veux pas être fouettée, car vous vous en repentiriez tous si cela arrivait.»
Je lui dis cela d'un air si impérieux que je le fis trembler.
...
Je ne croyais rien de la religion dans laquelle je fus nourrie. Tout ce qu'on m'en disait me semblait peu digne de vous. Je crus que les hommes vous faisaient parler à leur mode et qu'ils me voulaient tromper et me faire peur pour me gouverner à la leur. Je haïssais mortellement les longs et les fréquents sermons des luthériens, mais je connus qu'il fallait les laisser dire et avoir patience, et qu'il fallait dissimuler ce que j'en pensais. Mais quand je me trouvai un peu agrandie, je me formai une espèce de religion à ma mode en attendant celle que vous m'avez inspirée, à laquelle j'avais naturellement une si forte inclination. Vous savez combien de fois, par un langage inconnu au commun des hommes, je vous ai demandé la grâce d'être éclairée de vous, et que je vous fis vœu de vous obéir au prix de ma fortune et de ma vie.
Swedish translation of this (my own):
Jag var knappt i förnuftens ålder när jag hade blivit otrogen och misstänksam. Jag hade förakt för allt omkring mig, särskilt för mina kvinnor, från vilka jag inte kunde uthärda någon tillrättavisning. Min hushållerska var också min faster. Jag hyste viss uppskattning och även kärlek till henne, men jag stod knappt ut ned tillrättavisningarna. Jag hade bara uppskattning för min preceptor och min guvernör. De var också mycket ärliga människor, och genom vänskapen och uppskattningen som jag hade för dem led jag allt från dem, men de var också tvungna att tillrättavisa mig i allting, och på det sättet fann de ingen avsky hos mig, och även om jag var otrogen och misstänksam hade dessa två män, som var vänner, all auktoritet över mig. De visste hur de kunde ta mig så bra att de vann min vänskap och allt mitt självförtroende. Jag studerade med nöje. Jag var oerhört nyfiken, jag ville lära mig allt, jag ville veta allt, men oavsett förtroende eller auktoritet som dessa två män hade med mig, oavsett hur övertygade jag var om deras integritet, slutade jag inte känna mig trotsande av deras reson och resonera på mitt eget sätt.
En av de saker i världen som förstärkte min otro mest och som verkar värda att berätta för Er var vad som skedde med mig omkring sex eller sju års ålder. När jag, enligt sed, för första gången befann mig vid predikan av den sista domen, överdrivade predikanten med stor betoning den här sista katastrofen, gav han mig så stor rädsla att jag trodde att allt var förlorat. Jag föreställde mig att himmel och jord skulle krossa mig under deras fall. Jag började gråta bittert efter att ha föreställt mig att det skulle ske just nu. När jag lämnade predikan kallade jag till min preceptor och frågade honom:
«Vad är det här, min fader? Varför berättade Ni inte för mig om den hemska dagen? Vad kommer att bli av mig den dagen? Skall detta ske inatt?»
Han skrattade åt min naivitet och sade: «Ni skall gå till Paradiset, men för att åka dit måste Ni vara lydig mot Er preceptor. Ni måste be till Gud och studera.»
Detta svar fick mig att tänka tankar som jag aldrig har glömt och som verkligen översteg min ålder och min förmåga. Året efter att jag lyssnade på samma predikande igen och såg samma dom blev jag igen rörd av det, men mycket mindre än första gången. Jag grät inte längre och när jag kom därifrån frågade jag igen min preceptor: «När kommer denna dom att vi talar så mycket om?»
Han sade till mig: «Den kommer, den kommer. Oroa Er inte för den, men bara Gud vet när det kommer att ske, och ändå måste Ni förbereda Er för det.»
Jag var inte särskilt nöjd med detta svar och jag började resonera på mitt eget sätt och tvivla och misstro mig själv, nästan ock min preceptor, även om jag uppskattade och älskade honom väldigt mycket.
För det tredje året, när jag såg att samma text var på nytt, brydde jag mig inte och trodde ingenting därav. Jag började tvivla allt annat igen. En dag när jag studerade med min preceptor sade jag till honom: «Vill Ni berätta mig sanningen? Allt som vi får höra om religion, är det inte fabler, liksom den sista domen?»
Men han gav mig en fruktansvärd tillrättavisning om detta och sade att det var en hemsk synd och en ofromhet att bara ha tanken, och att om jag någonsin råkar säga något sådant, skulle han ha mig piskas av min hushållerska. Detta hot stack mig och jag sade till honom: «Jag lovar Er att jag inte säger något liknande igen, men jag vill inte piskas, för Ni skulle ångra det allt om det hände.»
Jag berättade för honom detta med en sådan rejäl uppsyn att jag fick honom att skälva.
...
Jag trodde ingenting av den religion som jag uppfostrades i. Allt jag fick veta verkade ovärdigt för Dig. Jag trodde att män fick Dig att prata på sitt sätt och att de ville lura mig och skrämma mig för att styra mig. Jag hatade dödligt lutheranernas långa och frekventa predikningar, men jag visste att jag måste låta dem tala och ha tålamod, och att dölja vad jag tyckte om dem. Men när jag blev lite äldre bildade jag ett slags religion på mitt eget sätt medan jag väntade på det som Du inspirerade i mig, som jag naturligtvis hade en så stark benägenhet till. Du vet hur många gånger jag, på ett språk som är okänt för vanliga män, har bett Dig om att Du skall bli upplysta av Dig själva och att jag har lovat Dig att lyda Dig även till kostnad för min förmögenhet och mitt liv.
English translation of this (my own):
I was barely of the age of reason when I had become incredulous and suspicious. I had contempt for everything around me, especially for my women, from whom I could not suffer any correction. My governess was also my aunt. I had some consideration and even love for her, but I barely suffered the corrections. I only had esteem for my tutor and my governor. They were also very honest people, and by the friendship and the esteem that I had for them I suffered everything from them, but also they had to correct me about everything, and in this way they found no repugnance in me, and although I was incredulous and suspicious, these two men, who were friends, had all authority with me. They knew how to take me so well that they won my friendship and all my confidence. I studied with pleasure. I was curious beyond imagination, I wanted to learn everything, I wanted to know everything, but whatever confidence or authority these two men had with me, however convinced I was of their integrity, I did not stop feeling to defy their reasons and to reason in my own way.
One of the things in the world which strengthened my unbelief the most, and which seems worthy of telling you, was what happened to me at about the age of six or seven. Finding myself, according to custom, for the first time at the preaching of the Last Judgment, the preacher exaggerating with much emphasis this last catastrophe, he gave me such great fear that I thought all was lost. I imagined that heaven and earth would crush me in falling. I began to weep bitterly, having imagined that it was going to happen right now. When I left the sermon, I called my tutor and asked him:
"What is this, father? Why did you not tell me about this terrible day? What will become of me on that day? Would this happen tonight?"
He laughed at my naïveté and said: "You will go to paradise, but in order to go there you have to be obedient to your tutor. You must pray to God and study."
This answer made me think thoughts that I have never forgotten and which were certainly beyond my age and my capacity. The year after that I listened to the same preaching again, and seeing the same judgment, I was still touched by it, but much less than the first time. I no longer cried, and when I got out of there I still asked my tutor: "When will this judgment come about that we talk about so much?"
He said to me: "It will come, it will come. Do not worry about it, but only God knows when it will happen, and yet you have to prepare for it."
I was not very satisfied with this answer and I began to reason in my own way and to doubt and distrust myself, almost my very tutor, too, although I esteemed and loved him very much.
The third year, when I saw that the same text was being rehashed again, I didn't care and believed nothing. I started to doubt everything else again. One day, while studying with my tutor, I said to him: "Tell me the truth? All that we are told about religion, is it not fables, as well as the last judgment?"
But he gave me a terrible rebuke on this, telling me that it was a horrible sin and an impiety to merely have the thought, and that if I ever happened to say something like that again, he would have me whipped by my governess. This threat stung me, and I said, "I promise you I won't say anything like that again, but I don't want to be whipped, because you would repent it all if it did happen."
I told him this with such an imperious air that I made him tremble.
...
I did not believe in anything of the religion in which I grew up, because what I heard did not seem worthy of You. I thought that the people made You speak in their own way, and that they were trying to deceive and frighten me in order to control me as they wanted. I had a deadly hatred for the many and long sermons of the Lutherans, but I understood that it was best to simply listen patiently and not show what I was thought. When I got a little older, I made for myself a kind of religion in my own way, waiting for the one that You have instilled in me, and for which I have such a strong natural inclination. You know how many times I, in a language foreign to ordinary people, have asked You for the grace to be enlightened by You, and promised to obey You even if it would cost me my life and my happiness.
English translation of the main text (my own, based on the different drafts presented here):
It is to You, Lord, we must turn. ... It was believed that Your goodness had given me this incomparable present with an abundance worthy of it, my heart became docile, it became noble and great in the moment when it became aware of its own being, and You lodged there a soul of the same caliber, to which You have given an insatiable desire for truth, for virtue, for justice, and for glory. It is by Your grace that I felt and that I still feel in myself so vividly and ardently all those noble and worthy sentiments which you had dictated to the wisest of men, to the greatest of kings [Solomon], and which his pen expressed once with so much emphasis. It is You who took such special care of me that, not content with so many favours, You still wanted to provide me with everything that could be desired in the country where I was born, for a royal education. Only You know if I have repaid all these gifts of grace as I should. I could fool myself with all men by appearing to be what I am not. But I could not deceive You, because You knew Your own creation. ...
... The king had ordered all my teachers to give me an entirely manly education and to teach me all that a young prince must know in order to be worthy of ruling. He had explicitly stated that he did not want me to be given any of the attitudes of my sex other than honesty and modesty. In everything else he wanted me to be like a prince and to be taught everything a young prince should be able to do, a prince worthy of ruling. Here my own inclinations were in a strange way consistent with his intentions, for I had an invincible aversion to everything that women are wont to do and talk about. I found their clothes, their passivity and their ways unbearable. I never wore a wig or mask, and rarely gloves; I took no care of my complexion, my figure or anything else that had to do with my body and person, and aside from cleanliness and honesty, I despised all the prerequisites of my sex. I could not stand long dresses and only wanted to wear short skirts, especially in the countryside. In addition, I was unskilled in all kinds of needlework, and it was impossible to teach me anything in that area. On the other hand, I learned with great ease all the languages and all the sports I was taught. At the age of fourteen, I had mastered the skills that I was to learn. You have shown me the grace to let me become proficient in all that a young prince must know, as well as in all that a young girl may have the honour of learning. But all the other knowledge that You, Lord, have since given me, I have acquired it without the help of any teachers. From what I have been taught and what I have taught myself, You have shown me the grace to let me become proficient in all that a young prince must know, as well as in all that a young girl may have the honour of learning.
When I got a bit older, at the age of ten or twelve, I was indefatigable. I often slept in the open air, right on the ground. I ate little and slept even less, and I could go two or three days without drinking because I was not allowed to drink water, and I felt an almost invincible aversion to wine and beer. My stubbornness in that regard led my guardians to let me drink small beer. I drank it out of necessity, because I still preferred it over beer and wine. It probably heated up my blood and caused the large amounts of black bile that have caused me so much suffering and trouble all my life, for I drank only if I had to because of severe thirst. I could endure hunger as well as thirst when it was required during travel and hunting, and I often deliberately refrained from eating because I wanted to accustom myself to everything. Aside from this, I thought that most things tasted good. I was not the least bit picky, I ate with good appetite everything that was served, just as I still do today. I endured heat and cold and exposed myself to all kinds of weather and wind, and I endured these trials with a light heart, without difficulty or torment. I could walk and ride long distances without ever getting tired.
I wanted to give myself a Spartan or Roman upbringing, one that I had read about from the great writers. I was determined to let them serve as my role models, because I thought I would thereby prove myself worthy of the destiny I was born into, and also overcome the weaknesses of my sex. I was stubborn, even though everyone opposed this strange life, but in the end they had to put up with it and leave me be. I was not allowed to ride until I was twelve years old, something that several times made me weep from resentment because I was so much inclined to it and was so longing for this sport, but once I was twelve, no one could stop me anymore. My greatest passion was the pursuit of glory, but I also had a fierce love for all that was beautiful and which a young prince could find worthwhile to engage in or enjoy, and for which You, Lord, had given me a noble devotion. I loved politics, war, studies, science, art, entertainment, pastimes, sports, hunting and games, I even loved horses. But never have studies, sports, pastimes, games, or pleasures ever made me neglect a moment of the time when I should or could fulfill my duties, and You know, Lord, that through Your grace I have nothing to reproach myself for in that respect. Although I loved hunting, I was never cruel, and I have never killed an animal without feeling great compassion for it. Those who participated in my upbringing were in despair, for I completely exhausted them and never let them rest, neither day nor night. When they tried to make me stop this tiring way of life, I made fun of them and said, "If you are sleepy, go to bed, I can take care of myself." Consequently, my days and hours were divided into affairs of state, studies, and sport. I devoted few moments to resting and other bodily needs that take so much time for other people. During the weekends, hunting or other entertainment was arranged that was appropriate for my age.
Children my age of both sexes gathered with the whole court to play with me. The games consisted of running, jumping, dancing, etc. But I have never liked dolls, and I had to capture all my senses so as not to get angry whenever a kindly gentleman gave me nice dolls as a present. My dolls were made of lead, and with their help I learned military maneuvers. The dolls formed a little army that could be set up for battle on a table with a complete artillery set. I had been given little ships, all equipped for war, small fortifications and maps, so that through playing I would learn everything I needed to know about battle, naval battle and the art of fortification. These little toys I enjoyed during those moments and days when I was free from more serious studies, but I soon got tired and then was ashamed of them. When I had learned enough from playing, I thought it was only nonsense and no longer had any fun with it. My feelings were hot and fierce in all games and amusements, and when I wanted something I was stubborn and insistent. Still, I could be sensible and change when I was made to understand that I was wrong. ...
To such a happy birth and such fine talents that only You, Lord, can bestow, depraved nature had added errors that I do not intend to hide. I was critical and suspicious, arrogant and extremely ambitious, and also hot-tempered and fierce, bordering on violent. In addition, I was prideful and impatient, contemptuous and mocking. I did not spare anyone. Above all, I felt sorry for those fools, who never found mercy with me. That is why I have made so many enemies, because there are plenty of fools everywhere. But the interesting thing is that all these bad qualities, instead of diminishing with the changes of fortune, have increased so strongly that I have become convinced that they are part of my personality and that they are not due to external circumstances; for I feel them even more strongly and more clearly in adversity than in prosperity. It seems that prosperity calmed and lulled these wild beasts to sleep, whilst adversity awakens and irritates them, and in my present age and condition makes them even more proud and irreconcilable. I am aware that I can hide and tame them whenever I want to. But I do not know if I have ever really tried to work out my mistakes completely. It is only Your grace, Lord, that has prevented them from carrying me away as far as they could have done, and if You have ever given them free rein, You have never let them completely take over me.
In addition to this, in spite of all the respect, reverence and love that I have had for you all my life, Lord, I was very weak in the faith and not very God-fearing.
My fierce and hot humour has made me as longing for love as for glory! What a misfortune this terrible inclination would have plunged me into if You, in Your grace, had not used my own faults to correct me! But my ambition and my pride, which make it impossible for me to submit to anyone else, have, like my pride, which despises everything, served as outstanding protection. In addition, You have, by Your grace, added a distinct sensitivity that prevented me from following those inclinations which would have been dangerous to Your glory and my happiness. No matter how close I have come to the abyss, Your strong hand has always held me safely back. You know, Lord, whatever jealousy and malicious gossip You have wanted to say about it, that I am innocent of all the false stories with which people have tried to smear my life. I admit that my temper might have been a terrible mess if I had not been born female. But You, who throughout my life have made sure that I loved honour and glory more than any pleasure, You have protected me from the misfortunes that my position and my hot temper could have plunged me into.
I would no doubt have married if I had not recognised in myself the strength you have given me to do without the pleasures of love. I knew the world too well to ignore that a girl, who has the intention of entertaining herself, needs a husband: above all a girl of my quality, who only marries a husband to make herself a subject, or rather a slave, to his wills and whims. I was born of a condition and in such a fortune that I could choose among all men the one who would have been the most to my liking; for there was not one in the world who did not believe he was happy if I had wanted to give him my hand. I knew all my advantages too well not to have the mind to use them. If I had felt some weakness in myself, I would have known how, like so many others, to marry to amuse myself, and to enjoy all my advantages; and I would not have had that invincible aversion (of which I have given so many brilliant marks) for marriage, if it had been so necessary to me.
Above: Kristina as a child.
No comments:
Post a Comment