Source:
Svenska riksrådets protokoll 1643-1644, page 131, Kungliga Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, Stockholm, 1906
It was springtime in 1643, and as the sixteen year old Kristina was just a year away from her/his/their eighteenth birthday in December, and because her/his/their intellect and capabilities were so great and astonishing to all who beheld them, she/he/they was already considered grown-up enough to begin attending council meetings, although she/he/they would not preside over them until she/he/they came of age. The first council meeting Kristina was present at was held on May 12/22 (Old Style), 1643, and she/he/they was received with quite a ceremony. The Chancellor of the Realm, Axel Oxenstierna, gave a speech, but sadly, the transcript of Kristina's reply has not survived.
The council meeting:
Den 12 Maj kom H. K. M:tt vår allernådigste Drottning förste gongen i Rådhet, Gudh förlähne des Kon:ge Maij:t vijsdomsens anda, lycka och seger öfver sine och fäderneslandets fiender. Och vore då tillstädes i Rådhet R. Drotzen, R. Marschen, R. Ammiralen, Rix-Cantzleren, Her Johan Skytte, Her Pedher Baner, Her Gustaf Horn, Her Claes Flemming, Her Matthias Soop, Her Herman Wrangell, Her Åke Axelsson, Her Erick Rynning, Her Pedher Sparre, Her Lars Sparre, Her Knuth Posse.
R. Cantzleren tackar först Gudh, som hafver till denne dagen uppehollit H. K. M:tt vidh helssan och alle christlige dygder. Sedan och efter som eders Kon:ge Maij:tt träder uthur sine omyndige och barndombs åhr och är af — —
Vår börda. G[ud] hullit väsendet uppe.
Hoppas att [H. K. M:t] slechtas sal. Kongen.
Tacke Gudh, som hafver gifvit H. K. M:tt qvaliteter.
Sal. [Konungen bad] att visdomsens ande måtte honom regera.
Hoppas att Gudh medh samme gåfvor uppeholler H. K. M:tt och — —
1. See sine tiänares välvillia, 2. H. K. M:tt må se, huru man står saken före och sielf lära.
Derföre hafve vi tagit oss den dristighet på att kalla henne nedh, 1. anseendes H. K. [M:ts] Her fadhers exempel, 2. skall H. K. M:tt tillfalla respect och reputation, 3. att icke folck behöfva en och annan att recommendera, uthan H. K. M:tt, som det sielf kan förrätta. Tacka H. K. M:tt för all nådhe, försäkrande H. K. M:tt den högste Gudh, som hafver nådigst hulpet fäderneslandet och dess förfäder, draget oss uthur schlaverijt, påviske mörkret uphäfvet och nu satt uthi archonomiam. Gudh hafver uthi [E. M:ts] sal. Her fadhers tidh så lempat sakerne, att somblige hafve begärt vänskap och somblige fredh, efter H. K. M:tt[s] dödh uphullit vapenen i dess respect, och alltidh fienden lidit afbrech. Den samme Gudh uppholle E. K. M:tt, gifve gode rådh hemma och uthe att regera undersåtare, att tvinga fiender, och Gudh gifve lycka continuera därmedh. Och när man då skall tenckia på det evige, Gudh då täcktes (?) förlähna E. K. M:tt evigt beröm.
H. K. M:tt svarade — —
R. Cantzleren: Vij borde nu angå en viss ordning af de sakerne, som nu äre att deliberera, beqvämandes tiden och tarfven, 2. Eders Kong:e Maij:ts höga närvarelsse.
Så är fuller fäderneslandsens stat det förste, dädan alle consilia dependera: 1. landet i gemen; 2. justicien som en stoor höghheet är af öfverheten, betrachtande däruthi mala och remedia, där tidhen tilläthet; 3. man kunde och tala om militien och medlen till defension; 4. hvadh macht riket ligger på flottan och dess tillhörige, reqvirerar tidh; 5. huru H. K. M:tt må ordentligen regera sitt folck, lächte och lärde. holla hvar och en vidh privileg[ier] och immuniteter; 6. huru att undersåtarne äre att holla vidh bergning, af hvilket fäderneslandhet far väl och jus majestatis inthet præjudiceras; 7. huru nervus rerum är att excolera, afskära det onödige, förbättra är och en sak, som är fundament till alle quæstioner, och är af den importance, att när ofta store lyckor hafva låthit sigh see, så hafver det stutzat där på, hafver och till halfparten stutzat sal. Kon. Maij:tt, 8. vore och att see om kyrkieordningen, oansedt Gudh ske lof all congruitet hafver varit däruti, som vij för 30 åhr sedan inthet hade; 9. äre fuller och sedan in particulari små ordningar; somlige hafver man förbättrat, så vidt man hafver kunnat.
Jag hade på mitt embetes vägna gärna gådt hac serie, om fredh vore, att man finge gå justo ordine. Så är fäderneslandet råkat i en sådan stat, att han irrar en helt och hollit däruthi; elliest kunde hvar och en sättia sigh neder och see öfver hvadh som är att förbättra och sättia i fast lagh, att vi det icke måtte höra: ordinant, reordinant. Nu äre vij råkade i krigh medh Kejsaren, som är som en fågel, att om man rycker en fiäder af honom, så kenner han det inthet, uthan man bryther hufvudet af honom. Vij hafve monge jaloux, hälst våre grannar Pålandh, Dennemark och Musko. Vänner falle och från, som [Konungen i] Frankerijke står på dödsfötter, så att vij icke alltidh kunna hafva öga på kriget, uthan på de andra, som encaminera oss så vidh tractat. Så är nu det jagh på H. K. M:ts vägna hafver att seija, att det förnembste [är], när öfverheet och undersåtare äre ens och concordia i landet. Män hvadh i de andre Collegiis kunna vara fauter, som låtha sigh bättra, så menar man att nu [ställa sådant] på H. K. M:ts gottfinnande och de gode Herrars censur, öfverlåtande det till tidhen; så är att bidia Gudh om gott rådh och hugna sigh, att aliquam rempub[licam] habeamus.
Nu är om kriget: 1. huru kriget skal föras, folket hollas i gott humor, guarnisonerne försörias, att icke fäderneslandet löper hazard. 2. Ehuruväl man hade kunnat förmoda, att man hadhe kommit i fredh medh Kejsaren, och där det kommer där hän, är 1. anthen retinendus eller rejiciendus mediator; 2. på hvadh conditioner som fredstractaten skall gå, och ville väl tiäna att läsa tagne resolutioner. Män efter som vij inthet hafve låthit komma till ultimum, att vij anthen af myckenheten eller ministris, som man måste bruka, att det icke kommer uth, som elliest tages svärdet ifrån en medh. Ty anima consiliorum är tystheet. Sal. Konungen brukade ofta migh att skrifva. Där det skall komma till tractat, så är att considerera, att vij inthet strengie för hårdt, och däremoot att vij inthet lätha skrämma oss från vår säkerheet, som vij hafva, och sleppande inthet kunna få igen, som är och medh så monges blodh beseglat. Så äre nu desse tvenne: går det illa, så skole våre grannar uthaf contemptu sökia att sättia oss i slaverij; på andre sidan är: går oss väl, så växer invidien så stor, att de skole sökia att skada oss. Detta att seija beveker migh först naturen af Regeringen; kan och vara controversiæ, som än vara emillan Pålandh och oss; hvadh affection Dennemark har till oss, hafve vij så monge [gånger] sedt, efter som controversiæ äre stillte och alltidh åther nye upvuxne. Nu är inthet att tala härom, om affection, controvers, uthan vele tala om des rationibus status. Pålacken hafver brukat på herredagen det skäl, att vij äre folck, som aldrigh kunna vara stilla; vij slutha Oderen och Dyn, sedan är och gamble hatet. Juthen är och instigerat så oachtat affront som Juthen Pålacken giordt. På andre sidan hvadh Juthen oss gör, nembligen affronter i Sundet. Han höllt väl inne i sal. Kongens tidh, män sedan togh in stift Bremen, [2.] impatronerat sigh Pinnebergh, som vij hafve prætension till; 3. salverat fiendens folck i Warnemynde; 4. hindrat commercierne medh det han hafver slagit ahn skepp, somblige confisquerat. Nu går han emoot pacter, Stetinske fördragh och andre, så går han och tager tull af det, som passerar genom Sundet, där det inthet annat är uthan när det sellies i landhet, uthan advertissement. När H. K. M:ts skep komma därhän, så tastar han dem ahn, uthan att adverterar före medh något placat, emoot bruk och alle potentater. Louis de Geers skepp hafver han tastat ahn, så och Bremers, särdeles att ruinera dem, som föhra våre bruk. Icke begynner han någon litem medh oss. Så hafver han och giordt medh ammunition, som är och undantagit i fördraget. Vij hafve adverterat därom; det hafver allt inthet hulpit. Nu om man läther honom så gå därmedh, så skall han in infinitum procedera därmedh. Föruthan det hafver han och förr giordt E. M:tt och des Her fadher [affront] medh afförande af Enkiedrottningen. Ett ohörligit exempel af en vän. Den Brandeburgiske Gesandten hafver inthet fådt lof att tala medh henne. Detta är allenast till den ända att seija hans onde meing, efter han och hafver uthtydt hoos H. M:tt allt illa, så att den ene dagen hon hafver varit väl till freds så hafver hon den andre vari illa nögd. Huru skall man nu därmedh. Dennemark är nu dent orthen som allt smidies uthi af Pålandh, Rysslandh och skall inthet achta giftermåhl. Kommer han till fredstractat, så är han oss hinderligh, 2. söker han nu att spenna oss medh sijn macht, 3. eller att snappa något borth sigh till reputation och H. K. M:tt till affront. Dy vill vara af nöden, att vij resolvera 1. om Dennemark, att vij vidh fredstractaten icke blifva af något propinquiore tryckte. Nu kan man inthet veeta, hvart han intenderar, anthen att taga Böijtzenburg eller Wernemynde, som seijes. Ju är han inthet till troendes. Dy skole 1. öfverleggias, om de injurier äre att tolerera eller 2. att vedergöra, och då tenckes på 1. tiden och medlen, det då så vill mesnageras, att begge opportune ahnläggias. Om detta må resolveras, att hvar och en må veta hvadh han gör och vij hvadh vij hafve att ahngripa så i tractaten som hemma, oachtat att vij måste något förandra. Begäre alltså på H. K. M:ts vägna, att de ville därom consultera.
Rix-Drotzen hugnar sigh öfver H. K. M:ts ahnkompst i Rådhet, önskar allsköns lycka och välsignelsse af den högste Gudh uthi vijsdomb och alle konungzlige dygder. Och begynner sedan, att ehuruväl efter Rix-Cantzlerens uthföhrlige och höghförnuftige discours det kunde vara af consideration att betrachta fäderneslandzens stat, huru den är att ändra eller förbättra, liqväl och emädan fahran uthur naborskapet oss öfverhenger och den är oss närmare, jemväl icke kan vara att botha lentis remediis, särdeles efter som de Danske sökia medh tullens beläggiande och skeppens ahnslående hemma commercierne på Svergie och alltså förtaga oss den välfärdh, som vij och våre undersåtare däraf hafve kunna, förtagandes om därigenom medlen till vår upväxt och fattade desseigners fullbringande, dy vill vara af nöden, att man tillseer, huru man honom mötha skall. Menar man skall först anthen medh legation eller skriftligen repræsentera honom de procedurer, som oss och våre undersåtare emoot fogh och pacter skeer i Sundet. Adjungerade och därhoos discoursvijs, att ehuruväl oss inthet bättre tiänar än att firmera våre saker här hemma och holla allt uthi still- och roligheet, män emädan han så högt förachtar oss, våre undersåtare, som blifva i deres handel och vandel tryckte, och de vij böra hafva i hegn och försvar blifva och otolige, dy är rådeligit, att vij så till lands som siös göra oss vederrede, att den dagen, som vij sättia oss i sinnet att inthet mehre lijda af honom, att vij då kunne biuda honom hufvudet, stellandes så våre saker, att de kunne blifva på en fast foot däruthe, att där det går väl, vij då medh det tillfället måge kunna impatronera oss de örtherne, som han, Kongen i Dennemark, oss i denne tiden hafver undangådt.
Rix-Marschen begynner af voto, det Gudh den högste ville uppeholla och välsigna H. K. M:tt. Declarerade därhoos sijn hugh att bevijsa H. K. M:tt någon värckligh tiänst, män emädan den högste Gudh hafver teckte behefta honom medh den svagheet af sine ögon, så kan han inthet göra därom monge ordh, uthan vill gärna medh sine välmente rådh assistera H. K. M:tt. Nu efter som Kongen i Dennemark, instigerat af jalousier och den ratione sui status att dempa oss, mädan vij äre beheftade medh andre krijgh, söker alle vägar att offendera oss, så att om det så skall lijdas, så ähr att befahra, att han skall oss något större och olideligare påtrengia. Så lenge man kan undvijka sådane fahrligheeter, så är gott och görat, män som man nu seer, att sakerne äre beskaffade, det det är omöijeligit att undvijka, så är bäst, att man så skickar sakerne här hemma, att han på denne sidan inthet skall kunna göra oss, på det vij det icke sent görandes måge vara ocapable att göra motstondh; 2. remonstrera honom, att han gör orätt och handlar emoot pacta. Ty tager han medlen ifrån oss, och undersåtarne blifva förtretade och utharmade, så är ondt att föhra krigh. Och är alltså gott, att man imedlertidh gör sigh färdigh det bäste man kan och afväntar sedan, huru lyckan en vill foga.
R. Cantzleren: Kunne vij gå det undan, så vore det bettre, och är det uthan dispute, särdeles efter man uthi ahngåhende af H. M:tts Regering gärna skulle see, att allt vore i roligheet, på det man de longe måtte kunna holla rijket uprätt. Allenast är nu quæstio, om vij kunne pro tempore tolerera på oss föröfvade förtreet och injurier, håller än att vij sättia oss i örligh medh den nabo, som vij kunne seija det samme som om Romani om Gallis, hvilke de och mäst bäre fahra före, att vij uthi våre örligh fächta om summa rerum anthen att råda öfver eller vara underkastat. Att inthet lijda äre desse skäl: 1. att de Danske hindra vår tull, hvaraf våre medel till störste delen måtte hafva sitt fundament; 2. våre undersåtare blifva därigenom otolige; 3. är och den befallning han hafver sändt till Strålsund olijdeligh, att inthet godz måtte passera där förbij, fast det än vore svenskt godz.
Rix-Drotzeten invände discourrendo deremoot: 1. våre saker stå så här hemma som däruthe dess Gudh skee lof temmeligen väl, [att man icke kan troo det han oss hoc articulo rerum ahntastar; annat vore om det ginge oss illa i hand]. Om nu någon oreeda rijken emillan upvuxe, så måste vij kalla vårt folck uthur Böhmen och Slesien och alltså inrymma fienden de örtherne, oss till störste afsaknat och skada. 2. Efter han är mediator, skall han sökia tvifvels uthan beholla den lempan för världen, att tractaten för hans skull inthet må stutza. Doch är jagh fuller i den meningen, att efter det ahngår den tyske sidan, och oss är mehre ahnlägit, att vij äre på denne sidan försäkrade. Därtill medh fast än de Danske mens Hamburgh medh denne uthrustning, så är det oss liqväl ett motif att fatta vapnen, efter som han väl, där honom någon lycka skulle stötha tillhanda, skulle 1. medh tullen kunna mycket hemma commerciernes lopp i Hamburg, lätha där sättia up sitt vapen; 2. skulle han och sökia bemechtiga sigh Lübech och andre örther och alltså göra sigh rådande vidh siökanten, oss till störste præjudice. Doch kan man obestondh undvijka, är det fast bettre.
Rix-Marschen: Quæstio är, om det är möijeligit att unvijka; repræsenterade så, 1. huru besvärligit oss vill falla föhra krigh i Tyslandh, entsättia det och Pommern medh folck och proviandt, så frampt att han tager tull af våre skipp vidh Rudhen; 2. huru han hemmar handelen och passagen genom Sundet och därigenom förtager oss upväxten af våre städer så väl som particular medlen för Chronan, och att han därmedh griper jura Majestatis i tulltagandes ahn; 3. lijda vij det allt, så skall han och leggia sine skep vidh Liflandh, och vij då moste gifva honom tull där, af hvilcket monge absurda och inconvenientier vela föllia.
Her Johan Skytte: Ju mehre man fattar mascula consilia, ju bättre är det. Och så hafver man särdeles pröfvat, att när manlige resolutioner äre af regerande Konungar och Rix-Rådh tagne emoot de Danske, så hafver han gemehnligen afstådt sine obillige procedurer, såsom när de resolutionerne uthi Stregnäs af sal. Kongen och sedan i Vesteråhrs toges; 2. där vij i någon måtto cedera de Danske, så äggia vij dem därmedh mehra up emoot oss och förordsakar till åthskillige excesser. Holler alltså got, att man igenom slår de före consultationerne och lempar sakerne efter förr däruthi fattade resolutioner.
R. Cantzleren: Facies rerum hafver sigh sedan de tider mycket muterat, och synes alltså consilia böra beqvemas därefter. Andre tider, andre rådh. Att sal. Kongen resolverade i Stregnäs att inthet lijda af de Danske, fast han än var beheftat medh det Pålendske kriget, var, att det icke var så svårt, och man kunde bestå in terminis defensionis, efter vij där hade våre fördelar inne. Vij finge och då straxt ett åhrs stillestondh; dertillmedh hade vij och den, som då dirigerade vercket.
R. Marschen: Om man nu conniverar därmedh, så måste man alltidh sedan lijda och see där till.
R. Drotzen uprepade, af hvadh ordsak sal. Kongen för det tyske kriget icke hafver räcknat de affronter, som de Danske oss tillfogat hafve, särdeles efter kriget af Kejsaren och dess macht då imminerade. Nu är att bidia Gudh taga mascula consilia och resolutioner och tasta honom ahn; hafve vij in præsens inge medel, tune bellum se ipsum alet. Vij hafve och gode venner och allierade, som skole taga sig vårt interesse ahn, efter och deres icke ringa däruthi verserar. Doch är att göra kriget kort och medh macht och så myckyt allenast försäkra oss i Tyslandh, att vij holla fienden ifrån oss.
Rix-Cantzleren excipierar här emoot och seijer den quæstio, som nu agiteras, är om desse torter, som Juthen tillfogar H. K. M:tt och rijket, om de äre tanti, att vij skole sättia H. K. M:ts stat uthi ett krigh, eller om de äre så, att vij kunne draga dem af. Det som seijes om sal. Kongen och den resolution han togh i Vesteråhrs 1623, så giorde Juthen det så groft, att han togh ett helt åhr tull af H. K. M:ts undersåtar.
Above: Kristina.
Note: Axel Oxenstierna's speech is at the beginning very fragmentarily recounted.
No comments:
Post a Comment